En riktigt bra bok av Fredrika Spindler

Fredrika Spindler från Södertörns högskola har skrivit en riktigt bra bok om Baruch Spinoza: ”Spinoza, multitud, affekt, kraft”. Jag har under de senaste två åren sökt förstå denne 1600-talsfilosof genom, dels hans egna verk i form av ”Etiken” och ”On the improvement of the understanding”, dels genom andras analyser av hans filosofi som Gunnar Fredrikssons bok, ett par uppsatser av Arne Naess, ett föredrag i Borås arrangerat av Ikaros Paraply och kortare texter av Gilles Deleuze och Bertrand Russel.

Men, Spindlers bok har berört mig mest. Den nöjer sig inte med att upprepa vad andra har sagt, utan tar ställning genom att försöka visa på Spinozas aktualitet, att visa hur nyttig en förståelse av Spinozas idéer kan vara idag.

I den första avdelningen behandlas Spinozas syn på demokrati och individens rätt till frihet. Det tycks mig ganska sensationellt att denne man i 1600-talets Holland kunde presentera så oerhört kraftfulla argument för demokratins huvudingrediens yttrandefriheten. I denna tid var ju inte ens våra begrepp om yttrandefrihet och demokrati uppfunna och hans fokus på yttrandefriheten överglänser, tycker jag, dagens underförstådda definition på demokrati som ”ett system med regelbundna allmänna val med flera partier”. Försöken att införa ”demokrati” i länder som Irak eller Afghanistan bara genom att tvinga fram allmänna val känns fåfänga i ljuset av Spinozas grundsyn på yttrandefriheten som den enda garanten för en kreativ utveckling av ett samhälle i enlighet med människans natur.

Kanske är det just yttrandefriheten som är nyckeln till utökning av demokratin också i dagens samhälle. Den etablerade och lagstadgade rätten att yttra sig som vi har vunnit sedan Spinozas tid borde kunna fördjupas genom att bekämpa de hinder för yttrandefrihet som dämpar våra möjligheter till utveckling av vår kraft:  mobbning, trakasserier, grupptryck  lojalitet o dyl.

I den andra avdelningen analyserar Spindler Spinozas syn på tid, hans syn på förhållandet mellan begreppen evighet och oändlighet å ena sidan och våra tidsbegrepp å den andra. Här blir det svårt och jag kan inte greppa idén om att tiden är en mänsklig konstruktion. Det evolutionära perspektivet saknas, tycker jag, i Spinozas resonemang, ty även om vår ”linjära” mätbara tid är en uppenbar konstruktion så tycker jag ändå att historien måste ses som ett förlopp, en sekvens av orsaker och verkningar. Denna sekvens är i högsta grad olinjär, men den resulterar ändå i en alltmer komplex värld. Jag vill verkligen inte ge tidsförloppet en utstakad väg eller uttryck för ett ändamål, men jag ser förloppet som just ett förlopp, en evig utveckling mot större komplexitet, driven av det som Spinoza kallar ”conatus”, dvs. vår och alla andra organismers eviga strävan till fortsatt existens.

Spindler skriver på ett ställe:

”…vi kan inte historisera den mänskliga naturen eftersom denna natur inte är given i temporala termer, essentiellt sett.”

Men visst är den, det vet vi ju numera, och Darwin har dessutom visat på hur det kan ha gått till. Man borde kunna omformulera denna idé om tidlöshet utan att göra sig av med Spinozas poäng, tror jag, nämligen den att vi gör bäst i att se oss själva som kuggar i ett oändligt tidlöst maskineri.

Mina invändningar kan ju mycket väl vara helt felriktade och orsakas av att jag inte förstår, jag motser med glädje en diskussion!

I den tredje avdelningen jämförs Spinoza med Nietzsche med avseende på de bådas begrepp ”conatus” respektive ”vilja till makt”. Spindler avdramatiserar här Nietzsches maktbegrepp och vill tolka det mer som att mäkta än att utöva social makt. Jag känner inte Nietzsche mer än till rykten och om Spindler har rätt så stiger han därmed i min aktning

Här diskuteras också på ett föredömligt sätt frågan om kropp och själ, den filosofiska fråga som Spinoza så enkelt löste genom att betrakta kropp och själ som två olika representationer av samma sak. Nietzsche tog sig ytterligare ett par steg närmare dagens neurofysiologiska resultat när han säger.

”… kropp är jag helt och hållet och intet därutöver; och själ är blott ett namn för någonting hos kroppen.”

Och när Spindler skriver ”den mänskliga tankeförmågan står i proportion till den kroppsliga affektförmågan” så associerar jag genast till den Jeff Hawkins som jag tidigare skrivit om och som hävdar att intelligens inte är något annat än förutsägelser från minnet, ett minne som förstås har byggts upp av observationer, av kroppsliga affekter.

Denna sista avdelning i Spindlers utmärkta bok bekräftar, liksom den första, helt min tidigare världsbild och jag ser nu fram emot hennes fortsatta bokutgivning som enligt löfte skall bestå i åtminstone en bok om Nietzsche och en om Deleuze.

En krökt historia eller magical non-linear tour

I helgen hade jag den stora förmånen att få vara med om en miniresa i den franske filosofen Deleuzes tecken. Resan bestod i besök vid fyra symboliska platåer kring Jönköping, allt arrangerat av Marcus Nilsson, den flitige bloggdebattören.

Marcus hade bjudit in ett antal av sina bekantskaper i blogg-världen, varav jag visade mig vara en. Sju personer hörsammade kallelsen och vi åtta filosofer for runt i en folkvagnsbuss under lördag och söndag.

Bara den sociala företeelsen var ju spännande. Själv kände jag tidigare tre av deltagarna genom bloggar och hade träffat två av dem öga mot öga. De övriga hade liknande känningar av varandra och vi förenades alltså av det gemensamma intresset av krökt historia. Här sammanfattar jag mina omedelbara reflektioner efter resan, för den med mer avancerade intressen av själva ämnet hänvisar jag till Karl Palmås 1 och 2, samt Christopher Kullenberg.

Vid den första platån i Torsvik satte vi oss på ett lastbilshak med en fika och började den intensiva diskussionen om Torsvik som ett logistikcentrum. Här finns nämligen enorma lagerbyggnader såsom IKEAs och El-gigantens med rader av identiska lastbryggor och med arkitektur som låter ändamålsenligheten fullständigt sätta skönheten på undantag.

Man funderar över hur lastbilsfikets personal tänkte i sitt stilla sinne, det är nog inte alltför vanligt med studiebesök i detta område, än mindre med intensiva akademiska dikussioner över fikabordet.

Nästa platå startade just på en hög platå, nämligen Taberg som tydligen innehåller åtskilligt med järn och därför blivit ett centrum för järnframställning och så småningom  givit upphov till Norrahammars gjuteri.  Vi besökte industrimuseet i Norrahammar och mottogs av en mycket kompetent guide. Här fick vi lära att järnframställningen i bygden var bra mycket äldre än malmbrytningen i berget; myrmalm, sjömalm och dylikt hade använts för järnframställning långt tidigare. Den stora bergsbrytningen krävde kungligt ingripande och ett sådant i samverkan med tillgång på träkolsråvara, bygdens tradition och importerade bergsmän resulterade i ett omfattande bergsbruk som kulminerade med försörjningen av den tyska krigsmaskinen under andra världskriget. Detta visade sig vara ett av flera exempel på hur just krigsmaskinen under befäl av den kapitalstarka staten lade grunden till industriutvecklingen i Jönköping.

En underbar observation för en tekniker som jag var när vi i maskinhallen fick se en gammal verktygsmaskin med ovala kugghjul! Denna fantastiska konstruktion hade jag hittills trott enbart funnits som fantasifoster i den gamla vinjetten från TV-programmet ”Tekniskt Magasin”.

När vi betalade för besöket och guiden ville skriva ett kvitto frågade han vad vi var för förening. Vi kunde inte åstadkomma något bra svar så där i brådrasket förutom något vagt formulerat förslag såsom ”ickelinjära historiska sällskapet”. Vår guide avslöjade snabbt sitt intryck av gruppen och tog ett snabbt beslut: ”Jag skriver akademiska föreningen”.

Den tredje platån besökte vi efter några mils färd mot Gränna. Strax söder om polkagrisstaden visade Marcus en liten hamn vid utloppet av en liten å. Ån  färdas från höga höjder och hade under tidernas lopp drivit flera kvarnar. Hamnen nyttjades alltså främst av bönder kring Vättern som kom hit för att mala sin säd. En tjusig promenad utefter ån i höstfärgers och vattenbrusets sällskap ledde oss till en ännu fungerande kvarn. Denna drivs numera som turistattraktion, men var på Per Brahes tid en fabrik för borrning av gevärspipor. Vattenkraften här blev alltså i förening med krigsmaskinen en möjlighet till utkomst för ortens befolkning inklusive herremannen Brahe själv och förenades med Husqvarna och Jönköping i sin destruktiva men lukrativa verksamhet.

Efter incheckning på det nybyggda vandrarhemmet A6 tog vi oss ner till Jönköpings centrum för middag på en fransk restaurang. Papper begärdes in före matbeställningen och servitrisen kom snart med tre anteckningspapper i dukformat där gruppen genast började sammanfatta dagens tre platåer i flödesdiagram, teckningar och spridda anteckningar. När mat och dryck var avnjuten hade halvannat papper blivit komplett med företeelser i kluster, förenade av kronologiska flöden, flöden av varor och människor kompletterat med mer eller mindre odefinierade pilar.

Platå nummer fyra angjordes förmiddagen därpå efter gemensam frukost i vandrarhemmets splitternya matsal. Jag vaknade tidigt som vanligt och ägnade någon timme före frukost åt att läsa på en av Deleuzes texter, jag noterade nämligen att jag ligger långt efter de andra i förkovran. En timme förslår förstås inte långt, men det skapade ändå en viss stämning inför dagens uppgift. Vi for nu till Husqvarna med dess industrimuseum som huvudattraktion. Här mötte en ny kunnig guide upp som dock inledde något traditionellt med att presentera de ”män” som präglat företaget. Under rundvandringen och inspirerad av våra frågor visade det sig att guiden förstås visste mer än den traditionella historieskrivningen och besöket blev mycket givande. Även här var kriget den initierande kraften och de första dryga hundra åren gjorde man inget annat än bössor åt staten i fabriken. Detta var emellertid långt för Hitlertysklands tid och under trehundra senare år utvecklades hantverksskickligheten till även civila produkter. Det visade sig också att sporten i modern tid blivit en annan drivkraft för teknisk utveckling och i rummet med enbart tävlingsmotorcyklar kunde man förstå hur just definierade regler avseende vikt, cylindervolym och dylikt pressat fram innovationer för optimal funktion.

Guiderna i de båda industrimuseerna jobbar ideellt och jag har mött liknande entusiaster i flera andra tekniska företagsmuseer. Det är härligt att möta människor som brinner för sina intressen. Jag gläds också åt mina färdkamraters entusiasm och energi och är glad över att jag fick vara med och inspireras av deras brinnande glada vetenskap.

Spinoza, Popper och Epikuros

Spinozas kunskapsteori är deduktiv, dvs. han menar att man, för att uppnå kunskap,  måste utgå från klara adekvata ideer och från dessa härleda nya. Den är därmed också reduktionistisk då varje härledning bygger på att företeelser kan reduceras till ett resultat av en serie orsaker och verkningar.

Utgångspunkter för härledningar bör vara klara adekvata idéer. Klara adekvata idéer äremellertid alltid subjektiva, men i den meningen också sanna; de existerar ju faktiskt i subjektets huvud.

For instance, in order to form the conception of a sphere, I invent a cause at my pleasure – namely, a semicircle revolving round its center, and thus producing a sphere. This is indisputably a true idea; and, although we know that no sphere in nature has ever actually been so formed, the perception remains true, and is the easiest manner of conceiving a sphere. ( Spinoza, On the improvement of the understanding, 72:3) (min understrykning)

Om man lyckas bygga ett bra idé-system utifrån dylika adekvata idéer så kommer man också att kunna förstå konkreta ting och företeelser genom att man ser dessa som representanter för tankefostren, om än störda av oändligt många omgivande objekt.

Denna deduktiva kunskapsteori är helt i enlighet med den som Karl Popper några århundraden senare utvecklade och formulerade och som ligger till grund för hela den moderna naturvetenskapen.

En stor skillnad i deras sätt att behandla metoden tycker jag mig dock se: Spinoza bekymrar sig en del för hur man börjar, dvs. hur den allra första adekvata idén skall upprättas. Han utgår här, liksom Descartes, från sitt eget tänkande för att formulera lämpliga utgångspunkter. Descartes misslyckades då hans ambition var att verkligen komma fram till sanna uppfattningar om konkreta ting och företeelser. Spinoza lyckas bättre, då han inser att de klara, adekvata, sanna idéerna aldrig kan erhållas utanför det subjektiva medvetendet.

Popper bekymrar sig inte om problemet med att finna den första adekvata tanken, att finna en sann utgångspunkt. Han ser ingen anledning att börja om från grunden, utan menar att man som utgångspunkt kan ta tänkandet som det är, som det utvecklats under vår hittillsvarande exixtens och ägna sig åt att utsätta det för ständiga förbättringar. Detta har visat sig fungera oerhört bra inom naturvetenskapen, där det är förhållandevis lätt att kontrollera idéernas överensstämmelse med konkreta ting och företeelser och man därmed åtminstone kan upptäcka vilka idéer som inte överenssstämmer med observationer.

Inom moral, mänskliga relationer, livsvilja och dylikt är det emellertid mycket svårare att kontrollera idéers överensstämmelse med konkreta ting och företeelser, speciellt om man vill göra det någorlunda generellt.  Därför är kanske Spinozas försök till ett relevant bygge av ett nytt idé-system motiverat. Nytt kanske man inte längre skulle kalla det då det skrevs ner för drygt trehundra år sedan, men tiden var uppenbarligen då inte mogen för detta djärva nya grepp och tyvärr har det sedan blivit bortglömt. Nu är det emellertid kanske dags att återupptäcka Spinozas metod.

Spinozas ambition skulle jag vilja likställa med en annan av mina favoriter, Epikuros. Denne grekiske filosof levde för drygt två tusen år sedan, och hans tankar har, liksom Spinozas, blivit framgångsrikt begravd av kristendomen. Epikuros filosofi syftade helt enkelt till att lyckliggöra människan, inte genom att pådyvla henne en viss syn på världen, utan genom att uppmana henne att själv söka förstå världen och därmed uppnå tillfredsställelse; ”gilla läget”.

Spinoza uttrycker det t.ex. så här:

Again, the more things the mind knows, the better does it understand its own strength and the order of nature; by increased self-knowledge, it can direct itself more easily, and lay down rules for its own guidance; and, by increased knowldge of nature, it can more easily avoid what is useless.

Spinoza menar, i överensstämmelse med såväl Epikuros som Popper, att vidskeplighet och förvirring bör bekämpas med kamp för kunskap för att göra människan lugn och tillfredsställd med livet.

Spinoza, humaniorans Euklides

Jag läste på semestern en liten skrift av Baruch Spinoza: ”On the improvement of the understanding”. Den framställer en kunskapsteori som får mig att jämföra den med matematikens roll i vetenskapen.

När jag studerade sannolikhetsteori reagerade jag mot att man lade ner så mycket engagemang i att bevisa självklarheter. En sådan självklarhet är de stora talens lag. Den är en matematisk formulering av det faktum att om man kastar en ”ideal” tärning massor av gånger så kommer, i medeltal, sexan upp precis i en sjättedel av kasten. Likaså ettan, förstås, och tvåan, trean, fyran och femman. Min reflektion när jag första gången stötte på denna lag blev: ”Tror fan det, vad skulle det annars bli!”

Man presenterar en självklarhet som en matematisk sats och lägger ner massor av arbete på att bevisa den formellt korrekt. Då jag, som student, tvingades lära mig ett sådant bevis ifrågasatte jag meningen med det hela.

Några år senare tog jag upp saken till diskussion med doktorandkollegan Peter och fick förklaringen:

” Vi vill inte bevisa självklarheter, vi vill visa att vårt tankebygge, vårt matematiska system, fungerar. ”

Att man lyckades bevisa det självklara resultatet om tärningskasten, visade att man byggt en teori som är användbar.

Matematiken är ju ett system som är byggt på axiom, som människor hittat på. Matematiken är därmed sann, då den bygger på konstruerade väldefinierade begrepp som bara existerar i den mänskliga tanken. Matematikens logiska bygge utifrån dessa axiom har dessutom visat sig vara oerhört kraftfullt för att lösa tekniska problem, utanför vår tankevärld.

Verkliga föremål och företeelser kan aldrig beskrivas korrekt och därför är vetenskaper som bygger på observationer i naturen alltid approximativa, de uppnår aldrig sanningen. Men, man kan approximera naturliga företeelser som matematiska formuleringar, modeller, och sedan använda det ovedersägliga matematiska verktyget för att förutsäga egenskaper och framtida beteenden hos företeelserna. Då den ursprungliga modellen inte är helt korrekt, blir resultaten inte alltid korrekta, men då många tekniska och naturvetenskapliga problem kan approximeras ganska bra i matematiska termar, så har vi gjort enorma framsteg i teknik och naturvetenskap.

Inom humaniora är det värre. Här kan inte det matematiska verktyget användas lika väl, inte för att det är falskt, utan för att det oftast är omöjligt att beskriva humaniorans företeelser i matematiska termer, ens approximativt.

Spinozas filosofi kan man emellertid betrakta som en matematik för humaniora.

Han insåg klart att vi inte kan veta någonting säkert utifrån observationer, och att vidare härledningar från sådana observationer måste bli förvirrade. Däremot kan man skapa rena väldefinierade idéer som faktiskt är sanna och utifrån dessa, på matematiskt vis, härleda nya mer komplexa och adekvata idéer. När det så härledda systemet tillämpas inom Spinozas huvudproblem, människans lycka, så visar det sig vara ett förträffligt verktyg. Systemet är sant och ovedersägligt, precis som matematiken, men naturligtvis aldrig helt i överensstämmelse med den fysiska eller mentala världen. Om man emellertid konsekvent håller fast vid ett sådant system, och det fungerar nöjaktigt, så kan man uppnå ett tillfredsställande liv.

En sådan tolkning av Spinoza förklarar hans omständliga sätt att framställa sin filosofi; i hans huvudverk Etiken dominerar satser, bevis och korollarier, precis som inom matematiken. Detta gör det hela mycket svårgenomträngligt, man får lita till  kommentarerna för att förstå hans tankegång.

Spinozas gud, som är en ateistisk konstruktion,  och konsekvenserna av denna resulterar i ett system som stämmer oerhört bra överens med våra erfarenheter och blir till ett verktyg som underlättar ett tillfredsställande liv och en harmonisk samvaro i den fysiska världen.

En ny samhällsfilosofi?

Den i Göteborg aktuelle Manuel DeLanda har skrivit en bok med titeln ”A new Philosophy of society” som jag just har gett mig i kast med. DeLanda är en uttolkare av den franske filosofen Deleuze och är klart mer begriplig än fransmannens egna framställning tillsammans med Guattari i ”A thousand plateaus”. Om jag nu har förstått rätt är förstås tveksamt, men för att pröva det presenterar jag här min fria tolkning i form av egna tillämpningar och reflektioner. Den som förstått på annat sätt är varmt välkommen med anmärkningar.

En viktig del i den nya filosofin är sammanslutningar (assemblages). DeLanda skiljer egenskaperna hos sådana från den gängse liknelsen mellan samhälleliga grupperingar och organismer. Om man tex. tänker sig människokroppen som organism, så kan man se den som en helhet bestående av en hel massa samverkande delar såsom lever, hjärta, magsäck, hjärna, lemmar, mm. Det som framför allt skiljer en sådan organisk grupp mot sammanslutningen är att de olika delarna har sina speciella uppgifter i organismen och är helt osjälvständiga var för sig. Visserligen kan vi numera donera organ till andra människor, men i den nya individen kommer organet ändå att ha precis samma uppgift som tidigare.

Sammanslutningen, däremot, karakteriseras av att dess delar är sig själva nog, de kan flyttas mellan olika sammanslutningar, tillhöra flera sammanslutningar samtidigt och är inte oersättliga någonstans. Men, sammanslutningen själv karakteriseras av att dess funktion, syfte eller uppgift blir en sorts katalysator som lockar fram speciella egenskaper hos delarna och inducerar samverkan mellan dem som ibland kan ge upphov till helt oförutsägbara skeenden. Även om sammanslutningens yttre egenskaper alltså helt är bestämda av dess delar i kombination med yttre påverkan så är det vanligtvis omöjligt att helt förstå sambanden, att härleda dem till ett ordnat orsak-verkan-system.

Olika centra i hjärnbarken skulle man kunna se mer som sammanslutningar i denna mening än organismer. Det är nämligen så att om en specialfunktion hjärnan blir skadad så går det att skola om andra delar av hjärnbarken till denna funktion, syncentrum kan bli hörselcentrum. De kemiska och elektriska impulser som bygger upp hjärnbarkens funktion tycks nämligen vara lika överallt, men har av födsel och ohejdad vana råkat tilldelas vissa specialiserade uppdrag.

Ett fotbollslag kan man också betrakta som en sådan här sammanslutning. Mitt hembygdslag Elfsborg, tex. består av ett antal fotbollsspelare, tränare, styrelse, kassa, mm. Alla enheterna kan bytas ut utan att laget blir ett annat. Varje spelare kan samtidigt tillhöra andra sammanslutningar av annan typ, tex. ett politiskt parti, ett kompisgäng, en villaförening eller en vinprovarklubb, iklädande sig olika roller. Om laget vinner allsvenskan (det gjorde faktiskt det 2007!) beror det inte i första hand på de ingående delarnas speciella skicklighet, utan förmodligen främst på att man hittat en framgångsrik samverkan, en laganda, som just detta år råkat överglänsa konkurrenterna. Lagets delar har i sin samverkan överträffat sig själva, de har åstadkommit en emergent effekt. För Elfsborgs del kan man förstås spekulera i orsaker som den psykologiska effekten av Anders Svenssons återkomst från stora världen, den nybyggda fotbollsarenan och medias stegrade intresse. Men vi kan aldrig till fullo förstå sambanden, vi kan inte härleda dem till ett ordnat orsak-verkan-system. Vi kunde inte ens upprepa bedriften året som följde.

Vad är det då för mening med att identifiera och analysera sammanslutningen? Ja, en intressant observation är att andra sammanslutningar avundsjukt noterat fotbollslagens uppenbara förmåga att åstadkomma emergenta egenskaper, att få spelarna att ”höja sig över sin egen förmåga”. ”Coacher” från idrottsvärlden bjöds ett tag ivrigt in av företag för att söka tillämpa det odefinierade framgångsreceptet i den sammanslutning som företaget representerar. Visserligen tror jag att framgångarna i stort uteblev, men själva idén kan tolkas som en omedveten tillämpning av den nya samhällsfilosofin, den ligger alltså i tiden.

En grupp som inte passar in i det jag här kallar sammanslutning är familjen. Den karakteriseras ju av att det är inre egenskaper hos medlemmarna som svetsar den samman, nämligen det gemensamma genetiska mönstret, ”blod är tjockare än vatten”. Här är individerna inte inte ”sig själva nog” utan är i hela livet bundna till samma familjesammanslutning. I en period i mitten av livet är familjemedlemmarna ganska löst sammanslutna, men är i såväl barndom som ålderdom starkt beroende av övriga familjemedlemmars hjälp och stöd, på gott och ont. I DeLandas mening är alltså här de inre banden (interiority) de väsentliga, medan det i sammanslutningen är de yttre banden (exteriority) som bygger upp helheten.

Är då den nya samhällsfilosofin ny? Presentationen av det nya begreppet sammanslutning kan kanske tyckas något futtigt, men det leder, när man tänker på det, ändå till en hel del viktiga slutsatser.

Det kan tex. tolkas som en klar motfilosofi gentemot den liberala idén om individualismen, den där man tror sig kunna härleda grupper, institutioner och politiska skeenden till den individuella människans strävanden. Genom att påstå att människan huvudsakligen kan definieras som ”the economic man” betraktar man kapitalismen, marknadskrafterna och tillväxten som naturlagar som inte kan ifrågasättas, då de kan härledas till individens grundläggande egenskaper.

På liknande sätt används idén om ”människans naturliga ondska” som förklaring till krig, gatuvåld, mobbning och brottslighet, medan den motsatta idén om ”människans naturliga godhet” används för att motivera socialismens naturnödvändighet.

Dessa idéer kan lämnas därhän om man istället tillämpar den nya samhällsfilosofin. Framtiden är fullständigt öppen, den är inte styrd av naturlagar. Den blir vad vi gör den till även om vi inte, på grund av gruppdynamik och oförutsägbara emergenta fenomen, kan förvänta oss att kunna styra den mot något bestämt mål. Men vi kan göra så gott vi kan, styra i de riktningar som vi tror löser de problem vi identifierar och då kan det vara av nytta att betrakta samhället som ett gytter av dynamiska sammanslutningar.

DeLandas samhällsfilosofi är därmed också ytterligare ett argument, tycker jag, för Karl Poppers föreslagna handlingsväg inom samhället, social ingenjörskonst, steg för steg. Då vi inte har tillgång till de vanliga ingenjörsverktygen i form av fysikaliska naturlagar och väl beprövade erfarenheter måste vi pröva oss fram ytterst försiktigt och se vilka emergenta fenomen som uppstår ur våra försök. Vi måste här vara öppna för att identifiera våra misslyckanden, erkänna dem och försöka på nytt, gärna med något konkurrerande förslag till åtgärd. En sådan ingenjörskonst är väsensskild från dagens politik, där förslag härleds från ideologier och därmed varje misslyckande måste döljas för att inte misskreditera ideologin.

Problemet med avsaknad av naturlagar och beprövade erfarenheter kommer för alltid att bestå, då erfarenheterna från en tidsperiod till en annan inte har så mycket värde i en process som är i ständig utveckling. Just därför är det svårt att betrakta sociologin som en vetenskap och DeLandas boktitel är därmed konsekvent, en ny samhällsfilosofi, inte samhällsvetenskap.

---

Andra bloggar om: DeLanda, göteposthumanism, filosofi, Deleuze

Har vi en fri vilja?

För ett (bra) tag sedan inspirerade jag min vän och kollega Olle till att läsa Karl Popper. Senare, i sin tur, inspirerade hans kritiska läsning mig till att fundera på frågan om determinismen. I boken Popper i urval finns nämligen ett kapitel benämnt Indeterminism och mänsklig frihet, där Popper angriper det han kallar ”den fysikaliska determinismen”.

Efter att inledningsvis ställt upp ett symboliskt arrangemang med klockor (ordnad förutsägbar struktur) och moln (oordnad oförutsägbar struktur) beskriver han den fysikaliske deterministen:

”Den fysikaliske determinist som säger att alla moln är klockor kommer också att säga att det arrangemang vi ställt upp med hjälp av sunda förnuftet, med molnen till vänster och klockorna till höger, är missvisande, eftersom allt borde placeras längst ut på högerkanten. Han kommer att säga att vi, med allt vårt sunda förnuft, arrangerat tingen inte efter deras natur, utan bara efter vårt eget bristande vetande. Vårt arrangemang, kommer han att säga, speglar bara det faktum att vi har en viss detaljkännedom om hur en klockas delar fungerar, eller om hur solsystemet fungerar, medan vi inte har någon kunskap om den detaljerade växelverkan som finns hos de partiklar som bildar ett gasmoln eller en organism. Och han kommer att påstå att när vi väl har skaffat oss den kunskapen kommer vi att upptäcka att gasmoln och organismer påminner lika mcket om klockor som vårt solsystem.”

Jag konstaterar efter denna beskrivning att jag nog kan betraktas som en sådan figur, en fysikalisk determinist. Min uppfattning stämmer in på allt i ovanstående beskrivning utom det lilla ordet när i sista meningen; jag anser nämligen att människan aldrig kommer att kunna skaffa sig den fullständiga kunskapen om sakers beskaffenhet.

Då frågan om determinism eller indeterminism är en metafysisk fråga, som inte kan avgöras genom falsifiering, hävdar förstås inte Popper att han har några vetenskapliga belägg för sin indeterminism. Han använder istället främst ett klassiskt argument som han kallar den fysikaliske deterministens mardröm. Denna mardröm beskrivs 1931 av Arthur Holly Compton så här:

”Den grundläggande moralfrågan, ett avgörande problem inom religionen och ämne för aktiv undersökning inom vetenskapen: Är människan en fri varelse?

Om … vår kropps atomer följer fysiska lagar lika omutligt som planeternas rörelser, varför då överhuvudtaget försöka? Vad kan det göra för skillnad hur mycket vi strävar om våra handlingar redan är förutbestämda av mekansika lagar…?”

För mig är detta ingen mardröm alls, jag tycker att vår fria vilja är helt förenlig med fysikalisk determinism. Det är nämligen inte så enkelt, som Compton antyder, att det finns lagar som styr våra atomer. Våra handlingar bestäms nämligen av såväl yttre faktorer som vår samlade erfarenhet. En sådan syn kallar Popper för psykologisk eller filosofisk determinism, men jag förstår verkligen inte skillnaden mellan dessa olika typer av determinism. Vårt tänkande, vårt minne är ju inget annat än fysikaliska tillstånd i vår kropp och hjärna. Fysiska kopplingar mellan nervceller, kemiska och elektriska signaler är just de fysikaliska tillstånd som manifesterar varje människas hela erfarenhet. Denna mekanism måste väl därmed inkluderas i en fysikalisk determinism och kombineras i varje ögonblick med yttre stimuli till enskilda beslut och handlingar.

För att förklara vad jag menar inför jag följande förenkling: Livets drivkraft är viljan och strävan till välbefinnande. De arter, som i sin strävan till välbefinnande, har utvecklat egenskaper som leder till överlevnad, har överlevt. Varje människa har i sitt liv strävat efter välbefinnande och skaffat sig massor av kunskap om hur man uppnår det, såväl på kort som på lång sikt. En del av dessa kunskaper har bibringats henne genom fostran från andra människor och andra genom egna försök och misslyckanden. När hon nu skall ta nya beslut, så gör hon det på dessa grunder i syfte att må väl. Dessa grunder finns representerade i hennes kropp som fysiska entiteter, bland annat nervkopplingar, kemiska substanser och elektriska laddningar. Vad mera kan man begära av ”fri vilja”?

Nu hävdar Popper visserligen att den filosofiska determinismen beskriven såsom läran att ”varje händelse har en orsak” ändå är förenlig med fysikalisk indeterminism och därmed är frågan om det egentligen finns någon oenighet här? Ligger den enda skillnaden i synsätt i det lilla ordet när i beskrivningen av deterministen? Nej, det är nog mer än så, det finns också tydliga skillnader mellan min och Poppers syn på fysik och slump:

1) Popper menar t.ex. att förnuft, argument, vetenskaplig kunskap och abstrakta regler är icke-fysiska entiteter. Popper tycker det är svårt att förstå…

”…hur det fysiska universum kunde producera abstrakta entiteter, som regler, och sedan komma under dess reglers påverkan, så att dessa regler i sin tur kunde utöva mycket påtagliga effekter på detta fysiska universum”

Min koppling mellan tänkande och fysik gör ju alla dessa abstrakta begrepp till fysiska och jag ser inga problem med att se dem som resultat av en evolutionär process, helt byggd på fysik. Deras återverkan är då självklar, de är ju en del av den fysiska världen.
2) Han säger att vissa av våra beslut är som slantsinglingar:

”de är plötsliga beslut, fattade utan överväganden, eftersom vi ofta inte har tid att tänka efter. En chaufför eller pilot måste ibland fatta ett sådant plötsligt beslut; och om han är erfaren eller har tur kan resultatet bli tillfredsställande; annars inte.”

Men denna mening är motsägande, då chaufförens erfarenhet tillåts påverka beslutet, därmed är det ju inte alls som en slantsingling. Och så är det förstås med de allra flesta av våra beslut, de sker utan medvetna överväganden, men är ändå grundade på vårt undermedvetna, på vår erfarenhet.
3) På slutet av uppsatsen skriver Popper:

” För vi vet att inte ens mycket pålitliga klockor är verkligt perfekta, och Schlick måste ha känt till att detta till stor del beror på faktorer som friktion, det vill säga på statistiska eller slumpmässiga verkningar.”

Jag kan inte hålla med om att friktion är ett uttryck för slump. Vi vet mycket väl vad friktion beror på, nämligen små ytojämnheter som hakar i varandra och därmed kräver en kraft för att böjas undan eller brytas av. Det är emellertid omöjligt att kartlägga de tusentals involverade ojämheterna och man beskriver därför företrädesvis fenomenet i statistiska termer. Från den inledande beskrivningen av den fysikaliske deterministen fann vi: ”…medan vi inte har någon kunskap om den detaljerade växelverkan som finns hos de partiklar som bildar ett gasmoln eller en organism”. Här kan vi alltså byta ut de sista orden till: …medan vi inte har någon kunskap om den detaljerade växelverkan som finns hos de ytojämnheter som bildar interaktionen i de båda friktionsytorna. Här skiljer sig klart Poppers syn på slumpmässighet från den fysikaliske deterministens.

---

Popper angriper också determinismen för att krossa idén om kreativitet. Men, där tycker jag åter att han har fel. Kreativitet kan man mycket väl tänka sig förklara med ren fysik, vilket jag tidigare har diskuterat. Min idé kommer från Jeff Hawkins teori för intelligens: hjärnan representerar all sin information i samma språk, nämligen såsom kemiska, elektriska (och förmodligen ytterligare några) signaler. Min teori om intuition är helt enkelt att vi tillämpar lagrade mönster i hjärnans språk på helt vilda tolkningar, ett bildintryck kanske blir en ljudslinga, en romanfigur blir matematisk funktion eller en känselupplevelse blir till ett konstverk. För det mesta misslyckas förstås dessa irrelevanta tolkningar, men någon gång blir de till något användbart, intuitionen har gett oss en god idé.

Min deterministiska syn på världen innebär inte att jag tror att vi någonsin kan förutsäga speciellt mycket av framtiden. Det lilla ordet när i det inledande citatet är verkligen avgörande. Dessutom har de nya rönen inom kaosteori visat att man kan beskriva många fenomen, som ser helt slumpmässiga ut, med ganska enkla matematiska modeller. Vissa olinjariter i funktioner kan orsaka kaotiska fenomen vars utveckling är starkt beroende av små förändringar i begynnelsevillkor. Exemplet med det svenska vädrets beroende av en fjärils vingslag i Mexico är välkänt, en ynka liten förändring långt bort i tid och rum kan få avgörande konsekvenser. Olle påpekar att Popper förmodligen inte kände till denna forskning när han skrev sin text 1965, vilket delvis skulle kunna förklara hans skepsis mot den fysikaliska determinismen.

Slutsatsen av mitt resonemang är emellertid densamma som Poppers:

• Vi har en fri vilja, även om den ytterst är bestämd av hela världshistorien.
• Framtiden är öppen, den bestäms numera i stor utsträckning av människornas vilja, av våra samlade försök att må väl. Dessa försök grundar sig på vår evolutionärt utvecklad moral, egna erfarenheter, vetenskapliga modeller och observationer i nutid. Vår fria vilja är mångfasetterad, stadd i evig förändring och oförutsägbar. Genom att använda den beprövade metoden att prova oss fram kanske vi klarar även dagens och framtidens utmaningar

---

Andra bloggar om: determinism, Indeterminism, fri vilja, Popper

Grön ideologi: vetenskap eller mystik?

I  Miljöpartiets skrift Perspektiv på Grön ideologi skriver Tomas Q Nilsson en uppsats om Idéhistoriska paradigm. Han tycks, framför allt, bygga sin framställning på Georg Henrik von Wrights bok: Vetenskapen och förnuftet. Jag tycker att han drar alltför stora växlar på von Wrights funderingar.

Nilsson utgår i sitt resonemang ifrån att vi står inför, eller är i, ett paradigmskifte avseende synen på världen. Han ställer den moderna, mekanistiska, reduktionistiska, atomistiska världsbilden mot en holism som sätter helheten i centrum. Han sätter sitt hopp till en empirisk holism för att lösa världens problem.

Den moderna världsbilden som Nilsson kritiserar, och vars undergång han förutspår, sammanfattas kanske bäst genom teknikoptimisten Laplace, som för knappt tvåhundra år sedan skrev (enligt Wikipedia):

”…att ett intellekt som känner positionen och hastigheten för varje partikel i universum, samt har tillräcklig förmåga att analysera denna information, skulle kunna räkna ut både allt som har hänt i universum och allt som kommer att hända.”

Detta uttalande vittnar om ett enormt steg i människans insikt om naturen. Det representerar ett brott mot den mystiska världsbild som kristendomen tidigare försvarat, men som sextonhundratalets stora upptäckter genom främst Isaac Newton gav löfte om att kunna bryta.

Väl befriad från mystikens barlast har den moderna människan sedan dess gjort oanade upptäckter. Genom att analysera, dvs. reducera företeelser till små samverkande beståndsdelar, har man löst allt fler problem och fått en allt större förståelse för de mest mystiska naturföreteelser. Allt tack vare att man haft den atomistiska synen: det är möjligt att reducera allt till mindre beståndsdelar, vars verkan och samverkan är orsaker till allt skeende. Den vetenskapliga metoden ställer upp hypoteser, ofta uppbyggda genom ett atomistiskt synsätt, och provar dem genom att fråga den enda sanningskällan, naturen. Naturens svar, experimentens lyckade eller misslyckade resultat, ökar ständigt vår kunskap.

Med hjälp av denna vetenskapliga metodik har vi gjort det möjligt för flera miljarder människor att leva på vår planet, varav en allt större andel dessutom lever gott. När tekniken används för att lösa mänskliga problem är den helt enkelt fantastiskt bra.

Jag tror därför inte alls på Nilssons paradigmskifte. Vi kommer inte, och har ingen anledning, att avstå från den vetenskapliga metoden. Vad vi däremot måste se upp med är den teknikoptimism som inbillar sig att vi nu förstår naturen och att vi alltid kommer att kunna uppfinna verktyg för att rätta till alla misstag vi begår. För även om vi ständigt ökar vår kunskap kommer vi aldrig att uppnå Laplaces dröm, att ”känna positionen och hastigheten för varje partikel i universum”, speciellt som vi sedan Laplace tid har upptäckt att de minsta beståndsdelarna inte ens är några partiklar, redan på elektronstadiet har vi förlorat greppet om beståndsdelarna och kan inte förutsäga deras beteende i detalj.

Men det hindrar inte att vi kan behålla den deterministiska synen att allt som händer har orsaker i den fysiska verkligheten, oavsett om det är möjligt för oss att spåra orsakskedjorna.

---

Vetenskapsfientligheten hos Nilsson förvånar också med tanke på hur användbar reduktionismen är i vår kamp mot ekologisk obalans.

Exempel 1. Klimatfrågan. Den vetenskapliga analysen av klimatproblematiken består i ett omfattande reduktionistiskt arbete för att finna orsaker till klimatförändringar. Just nu vet vi därför mycket, men långt ifrån allt, dock tillräckligt för att inse att vi måste sluta släppa lös koldioxid. Skeptikerna bryr sig inte om dessa reduktionistiska resultat, de tittar på de senaste tio årens temperaturdata och hävdar att det blir kallare. Jag skulle vilja kalla de senares metod för holistisk empiri och den förra för mekanistisk.

Exempel 2. Fiskdöden. Vetenskapliga reduktionistiska undersökningar försöker förstå delar av det ekologiska samspelet i haven för att förutsäga hur framtiden ser ut för torsken och därmed ge politikerna underlag för beslut. Yrkesfiskarna å andra sidan letar upp torskens sista samhällen och konstaterar närsynt att där är det gott om fisk. Vad är detta annat än ett emiriskt holistiskt perspektiv.

---

Jag tror alltså inte på att en grön ideologi skall bestå i att bekämpa de vetenskapliga, reduktionistiska, atomistiska metoderna. Jag är rädd att det ohjälpligt leder till ett återupprättande av mystiken som ledstjärna; redan vurmar ju häpnadsväckande många i den gröna rörelsen för allehanda yttringar av ”new age”.

Det finns förstås problem med användningen av den vetenskapliga metoden som måste tas på allvar om vi skall uppnå ett bättre samhälle såsom

1. övertron på reduktionismen, tron på att vi kommer att behärska allt, ja, bristen på ödmjukhet inför naturens oändliga komplexitet och
2. Förlusten av ändamålsenligheten; tillväxt mätt i pengar har blivit drivkraften medan människans väl skulle vara det.

I människans väl ingår en fungerande natur, artrikedom, behagligt klimat, tillgång till mat, mm. Människans väl måste bli ledstjärnan för all vetenskaplig verksamhet. Nyttja den senaste och mest avancerade kunskapen vi har om naturen, men se till att verksamheten är öppen för insyn, sätts under demokratisk kontroll.

Jag är övertygad om att mänskligheten, såväl på lång som på kort sikt, skulle må bäst av att avveckla tillväxtmotorn, dvs. sluta upp med att låta ”marknaden” och ”maximal vinst” driva forskning och utveckling. Jag tror också att det är möjligt att övertyga de allra flesta människor om denna slutsats med rationella argument, dvs. med argument som bygger på logik, erfarenheter och etablerad moral, det vill säga lita till de moderna verktygen.

Jag tvivlar däremot på att det går att finna rationella argument som övertygar folk om moraliska satser såsom ”att alla levande organismer har grundläggande rättigheter”. Jag har stor respekt för de människor som bekänner sig och lever efter sådan moral, men tyvärr tror jag inte att de kan bli tillräckligt många i tid.

Det avgörande hindret för att vi skall kunna bedriva en vetenskap i ekologisk riktning är nog det kapitalistiska system, vars främsta drivkraft är maximal vinst. Att hitta vägar att skapa andra, starkare, ekologiska drivkrafter är den gröna uppgiften, tror jag. Faktum är att det finns idéer. Peter Barnes bok Capitalism 3.0 är ett exempel som jag tänker återkomma till.

---

Andra bloggar om: Thomas Q Nilsson, Miljöpartiet, Grön ideologi, holism

---

Kommentarer

Postat av: Daniel

Jag tror det finns en hel del respekt för ickereduktionistiskt tänk där det passar. Vi kan inte alltid förklara en helhet med hjälp av delarna och då kan det vara vettigt att skapa en ny vetenskap som sysslar med den ”högre” nivån.

T.ex är ju kemin en egen vetenskap, rent ontologiskt kanske kemin kan reduceras till fysik, men det är inget vi kan göra till fullo och även om vi kunde det så skulle det bli alltför komplext.

På samma sätt har vi skapat vetenskaperna biologi, psykologi, sociologi, nationalekonomi o.s.v för att vi ska kunna förstå de högre sambanden bättre. Men varje högre vetenskap måste ju försöka förstå hur den bygger på de lägre vetenskaperna, även om det inte alltid kan göras fullt ut.

När vi nu försöker förstå klimatet t.ex så försöker vi göra det med hjälp av fysik, kemi och biologi, det är det bästa vi kan göra just nu, kanske kan vi upptäcka ”högre” samband som vi inte förstår hur de kan reduceras, i så fall är det absolut inget vetenskapligt problem att använda sig av de ”högre” sambanden.

Genom historien har det helt klart funnits en hel del absurd reduktionism men möjligtvis är vetenskapen generellt sett hyfsat sansad idag. Så jag håller med om att det inte behövs något paradigmskifte, men jag är helt klart öppen för att världen inte är sådan som de ortodoxa materialisterna tänker sig, men grejen är att så länge vetenskapen söker samband så spelar det ingen roll om de är reduktionistiska eller inte, reduktionism är en praktisk metod, men ingen nödvändig sanning.

2008-11-15 @ 08:54:59

Postat av: Thomas Svensson

Daniel:

Kemin, biologin, psykologin, sociologin och nationalekonomin är väl också områden där den vetenskapliga metoden är i högsätet, där man genom analys söker förstå helheten med hjälp av delarna? Jag förstår inte riktigt din poäng här. När jag talar om fysisk verklighet menar jag inte att den är grundad på det akademiska ämnet fysik, utan att jag står för en materialistisk syn gentemot en idealistisk.

Jag håller med dig om att ”reduktionism är en praktisk metod, men ingen nödvändig sanning.” och kanske är det detta som är grunden i Tomas Nilssons missuppfattning av den förhatliga mekanistiska synen. Han tror man man ser den som en bild av sakernas tillstånd medan jag hävdar att skall se den som praktisk modell som ökar vår kunskap.

Empiriska studier av ”helhets”-företeelser är förstås ibland nödvändiga, men även dessa bör studeras på ett vetenskapligt sätt, genom hypoteser, öppen diskussion och kritisk prövning. Vi behöver alltså inte skapa en vetenskap som sysslar med den ”högre” nivån, vi har redan verktygen.

2008-11-15 @ 15:47:53
URL: http://tgs.blogg.se/

Postat av: Heiti Ernits

Thomas:
Jösses vad det bloggas och byggs överallt – man hinner knappt göra någonting annat än att läsa och förhoppningsvis slänga in en kommentar eller två….

Jag tror – spontant – att det inte är så långt mellan din och von Wright syn. Och precis som du säger handlar det inte om ”vetenskap” i sig utan det märkliga ”begagnandet av vetenskapen” och vetenskapsoptimismen (v.fundamentalisem) som är i skottgluggen…

Men som sagt….jag återkommer….

2008-11-17 @ 18:04:00
URL: http://heiti.blogspot.com

Postat av: Anders B Westin

Thomas
Bra skrivet.

Själv känner jag på mig att den reglering av destruktiva mänskliga aktiviteter inte kan infinna sig förens vi faktiskt gjort slut på alla i klotet lagrade energiresurserna.

Det vi möjligen kan göra med hjälp av lagar och militärmakt är att ”smeta ut” förbrukningen över många decennier istället för över några få.

Den ”äkta” och miljöanpassade kreativiteten (selektionen) uppkommer först när dessa mellanlagrade resurser faktiskt är slut.

Men i värsta fall har vi då hittat en lösning på att utnyttja jordklotets inre geoenergi.
Låt oss hoppas att solenergitekniken i kombination med likströmsöverföringen från ekvatorn hinner före och vinner tekniktävlingen.

Då glider vi på bananskal.

2008-11-21 @ 14:27:59
URL: http://andersbwestin.wordpress.com

Postat av: Magnus Westerstrand

Intressant!
får passa på och nämna en nystartat blogg på området också…
http://uppsalainitiativet.blogspot.com/

2008-11-21 @ 16:23:00
URL: http://www.westerstrand.blogspot.com/

Förrädiskt skapade villospår

I artikeln ”Spår av skaparen” i BT den 17 oktober försöker några titelkunniga akademiker att använda de senaste vetenskapliga arbetena i fysik för att motivera Guds existens. Man gör det genom en märklig jämförelse som, enligt min uppfattning, missar själva idén bakom vetenskaplighet.

Man skriver först om den elementarpartikel som just nu är i fokus i den stora acceleratorn i Cern, Higgs partikel:

”Den går populärt under det fascinerande namnet ”gudspartikeln”, eftersom den – ifall den existerar – skulle förklara så många andra inslag i elementarpartiklarnas spännande värld.” (understrykningar är mina, TS) .

Detta är ett läge som vetenskapen varit i så många gånger förut, man har en hypotes och gör experiment för att bekräfta den. Och lyckas experimentet, då har man stärkt hypotesen och kunskapen har lyft ett steg. Men, notera att hypotesen i sig inte lyfter vår förståelse ett dugg, först när den bekräftats eller falsifierats har vår kunskap ökat.

I nästa steg skriver man:

”Vi kan inte finna eller undersöka Gud på samma sätt som man studerar partiklar i LHC men om Gud existerar skulle han kasta ett förklarande ljus över många besläktade existentiella frågor”.

Vidare för man fram en rad existentiella frågor som vi inte förstår och hävdar att

”….Dessa frågetecken rätas på ett logiskt sätt ut om det finns en skapare, en konstruktör.”

Här hittar man en formulering om Gud som är snarlik den för partikeln, men lämnar faktiskt helt den vetenskapliga scenen då man bortser från det väsentliga i vår kunskapsuppbyggnad: den empiriska prövningen. Det som gör varje Gudsteori ovetenskaplig är nämligen att den varken går att bekräfta eller falsifiera. Det går att hitta på hur många varianter som helst på övernaturliga väsen som om de existerar skulle förklara allt vi inte vet. En gång trodde vi på Tor och Oden, vissa tror nu på Gud, andra på Allah, några tror på andeväsen, horoskop eller currykryss. Varje sådant påhitt är lika bra (eller dåligt) som Gudshypotesen. Det som skiljer ut dessa teorier från de vetenskapliga, som här exemplifieras med Higgspartikeln, är att det faktiskt tycks vara möjligt att prova Higgshypotesen genom experiment.

Vidare tar författarna upp vårt problem med att förstå våra moraliska insikter och påstår:

”Dessa insikter får sin naturliga förklaring om det finns en gudomlig normgivare”.

Vad är då naturligt med en sådan förklaring? Vilken annan förklaring är mindre naturlig? En som bygger på komplex evolution? Jag skulle istället betrakta den senare som mer trolig, även om vi inte kan spåra den i detalj. Den är nämligen rimlig i jämförelse med utvecklingen av andra mänskliga egenskaper.

Man skriver vidare:

”Men om Gud faktiskt existerar faller pusselbitarna på plats”.

Jag vill påstå att man har helt fel. Det är först om man kunde prova Guds existens som pusselbitarna kunde falla på plats. Och det är tyvärr omöjligt.

Jag har stor respekt för varje enskild människas tro, men det känns lite ohederligt, tycker jag, att fem akademiker hänvisar till de senaste fysikaliska rönen för att ge Gudshypotesen någon slags vetenskaplig status. Sökandet efter Higgs partikel har inget med Guds existens att göra.

Inte ens den av författarna konstruerade språkliga kopplingen tycks vara relevant. Enligt Wikipedia härrör nämligen uttrycket ”the god particle” istället från ett uttryck från forskarnas jargong: ” the goddamn particle”, dvs. ungefär: den förbannade partikeln som gäckar oss.

---

Andra bloggar om: Ivar Gustafsson, Kenneth Runesson, Gud, Skaparen

2008-10-19 @ 10:08:46 Kommentar Permalink

---

Kommentarer

Postat av: Daniel

Vi lär få se fler av artiklar av denna typ, den här artikeln kommer från en ny kristen tankesmedja kallad claphaminsitutet.

Själv har jag inga större problem med den här artikeln, visst är det så att kontentan inte har något med Higgsbosonen att göra annat än de frågor man kan ställa sig när man vill förstå universum.

Som jag ser det finns det två huvudteorier som människor har, antingen finns det en grundläggande ordning och då kan det finnas ett svar. Eller så är allt ett kaos och då finns inget slutgiltigt svar.

Rent filosofiskt har ju de religösa en poäng här, de hävdar att det finns ett slutgiltigt svar och att finns hos Gud. Det är inte en vetenskaplig hypotes men jag ser inte varför vetenskapen ska ha monopol på hypoteser?

Jag kan irritera mig på vetenskapliga ”sanningar”, om en tant kollar på tv 8 timmar varenda kväll så är det ”sant” och det finns inget enkelt sätt att invända mot det hon gör. Men om hon går till en homeopat så är det ”falskt”. Frågan är om livet är så enkelt att allt kan reduceras till vetenskap.

Om tanten tittar på tv så är huvudnyheten ett våldstäktsmord. Det är ”sant” och det är sant att folk är jätteintresserade.

Jag tycker inte att vetenskapen räcker till. Med det vill jag inte säga att man måste ta till Gud, men jag skulle gärna se att fler än de religösa och pseudovetenskapliga sökte svar utanför vetenskapen. Det finns ju en del filosofer som gör det, men de är tyvärr sjukt få.

Sedan är det nog så att de flesta med ett vetenskapligt sinnelag tänker att det inte finns några viktiga filosofiska svar. Jag tror nog att det gör det och jag tackar de religösa för att de har hypoteser jag kan förhålla mig till.

2008-10-20 @ 19:23:17

Postat av: Thomas Svensson

Daniel:

Jag menar inte heller att vetenskapen ska ha monopol på hypoteser. Det finns åtskilliga viktiga livsfrågor som inte kan behandlas vetenskapligt och där vi använder andra kriterier för våra uppfattningar och beslut. Erfarenhet, intuition, bekvämlighet och pragmatism är några nyttiga kriterier. Men jag ser inte någon som helst nytta med ett religiöst synsätt, med beslut grundade på gudshypoteser. På vilket sätt kan de ge vetiitga grunder för ställningstaganden?

Jag tror på ett slutgiltigt svar i någon mening, jag tror nämligen att det finns en sanning, en materiell sådan. Men, jag anser det vara omöjligt att komma fram till den, att hitta detta slutgiltiga svar. Vetenskapen är inget annat än ett sökande av denna sanning och ger förträffliga resultat på vägen även om den aldrig kommer fram.

Du tycker att fler borde söka svar utanför vetenskapen. Jag tror inte jag håller med dig. Det bästa sättet att söka efter svar är nämligen just det vetenskapliga: att hitta på fantasifulla hypoteser och sedan pröva dem. Vilka alternativa sökmetoder har du att erbjuda?

Det som upprörde mig i den refererade artikeln är inte författarnas religiösa grubblerier, utan att grubblet likställs med vetenskaplig hypotesprövning.

2008-10-20 @ 22:13:19

Postat av: Ulf J

Hej Thomas!

Jag läste artikeln och fick litet obehagliga vibbar. Rågången mellan tro och vetande måste bevaras och vara glasklar. I annat fall ramlar man ner i någon form av medeltida tänkande.

Såväl religionen som vetenskapen har sina begränsningar. Religionen försöker förklara ”varför” medan vetenskapen försöker förklara ”hur”.

En av mina favoriter Nassim Nicholas Thaleb vänder på steken i sin artikel ”Birth of stochastic science” (http://www.edge.org/q2007/q075.html andra artikeln).

Hans tes är att majoriteten av alla upptäckter tillkommer av en slump. Vi har sedan en tendens till att skapa en efterhandskonstruktion av en plan. ”The narrative fallacy”.

Sett från den vinkeln är forskningen inget annat än en sorts evolution på steroider om man så vill.

2008-10-20 @ 23:27:46

Postat av: Daniel

Sant, man bör inte likställa filosofiska/religösa hypoteser med vetenskapliga, det är två olika metoder men båda syftar till att få något slags svar, och i den meningen kan de jämföras.

Den vetenskapliga metoden är extremt framgångsrik, den filosofiska och religösa metoden däremot verkar inte leda framåt i någon snabb takt direkt, men det verkar man bara kunna utvärdera subjektivt, den vetenskapliga metoden kan utvärderas mer objektivt.

Den vetenskapliga metoden verkar vara bäst, precis som du säger, men om detta råder det delade meningar. Själv kan jag egentligen tycka att vetenskapen är banal, universum är litet för mig, men jag som person är mycket stor, en ”gud”.

Det låter kaxigt, men så tänker jag. Kanske har mina grubblerier bara lett mig på avvägar och gjort mig galen på kuppen. Andra vill ju säga att universum är så stort, och människan är så liten. Jag håller inte med om det.

För mig kan universum lika gärna vara ettor och nollor, ett avancerat tv-spel. Det är intressant att vetenskapen kan förstå mer och mer av detta, men som spelare är det inte så illa intressant. Jag har andra frågor.

Din tes, att det finns en sanning, en materiell sådan, verkar hyfsat rimlig. Men själv tror jag inte på något speciellt, jag vet helt enkelt inte, och jag verkar ensam om att förhålla mig skeptisk till det mesta.

Implicit så tycker jag att det finns en del andra tankar i din tes. Om den slutgiltiga sanningen är materiell så tänker jag att vårt universum är en liten ö av ordning i en värld av meteriellt kaos.

Den tanken ställer jag mot den andra vanliga idéen: Att det finns en grundläggande ordning.

Om allt är ett kaos, så kanske vi bör lita till vetenskapen i första hand. Men om det finns en ordning, så kanske filosofin kan ge oss vissa svar.

Själv vet jag inte. Men jag hoppas på någon ordning även om det kanske inte är så troligt. En värld av kaos är bekymmersamt eftersom det borde innebära ett evigt sökande efter svar utan att nå det slutgiltiga.

Men hur man än vänder och vrider på det så finns det olika teser som står i strid mot varandra. De religösa predikar om sin tes, och det tackar jag för eftersom jag då har något att fundera på, men jag saknar tyvärr vettigt filosoferande från oppositionen.

Visserligen kan jag tycka att om allt är ett kaos så finns det kanske inte så mycket att säga om saken. Jag tycker t.ex hedonism är en hyfsat vettig konsekvens av kaostanken så där tycker jag du är inne på ett skönt spår. Men själv har jag ingen ”tro” på det, men jag lever ju ändå effektivt som en hedning, även om jag på ett filosofiskt plan är en sökare.

Så min kontenta är att jag vet helt enkelt inte vad som är bäst av vetenskap/filosofi/religion. Men jag ser gärna vetenskapsivrarna argumentera för sin sak, och likaså tycker jag det är kul när de religösa hörs.

Du frågade också på vilket sätt religion kan vara en vettig grund för ställningstaganden. Det är ju bara vettigt om det på något sätt korrelerar med sanningen, vilket det kanske inte gör, men inget jag utesluter. Sedan tycker jag att religion kan vara vettigt om det leder till nytta, vilket jag tror det kan göra på ett personligt plan och kanske även i samhället.

Filosofin som alternativ sökmetod till vetenskapen är ju på samma sätt som religionen helt hopplös att bevisa objektivt. Men tror man att ens filosofiska tankar korrelerar med verkligheten på något sätt så verkar det ju vettigt att använda dem. Detta är ju tyvärr alldeles för subjektivt, men själv tycker jag att mina egna grubblerier leder mig framåt. Men det kanske bara är en illusion.

2008-10-21 @ 01:33:34

Postat av: Heiti Ernits

Jag kan hålla med om att artikeln är en aningen märklig. Det andas lite ”intelligent design” tycker jag. Men på ett djupare plan har de naturligtvis rätt. (”Sannings”) Sökandet är ju en grundläggande drivkraft hos människan. Vi har fått en förskjutning från tro till vetenskap genom historien. Men grunden är ju densamme. Att ställa frågor som vi inte har svar på – sen kan det ju visa sig att efter 2000 år (dvs. år 4000) har vi fortfarande inte hittad ”higgs”. Skall vi då klassa denna sökande som tro (=religion)? Det måste ju rimligtvis finnas ett bäst-före-datum för alla hypoteser =)

Nu menar jag nu naturligtvis inte att ”Higgs” inte kommer att hittas. vem vet. Men tänk om vi inte hittar den…och ”pusslet” som fysikerna så gärna vill få ihop till en symetrisk-teori aldrig kommer att infinna sig?

2008-10-22 @ 19:25:17
URL: http://heiti.blogspot.com

Postat av: THomas Svensson

Ulf:

Kul att du tittar in här! Din länk fungerar inte, så jag är inte säker på vad du menar.

Att majoriteten av alla upptäckter tillkommer genom slump kan väl tolkas på olika sätt. Min uppfattning är att det oftast är tillfälligheter som synliggör samband för oss, men att ett systematiskt sökande ökar tillfällena. Det spelar egentligen ingen roll hur vi får idéerna, det väsentliga är att vi kan prova, vill pröva och verkligen provar dem empiriskt. Utan sådan prövning bidrar idéerna inte ett dugg till vår kunskap.

Heiti:

Om Higgs partikel hittas eller inte spelar ingen roll för vetenskapen som metod och jag är övertygad om att fysikerna aldrig kommer att få ihop en fullständig teori för universum. Men sökandet efter sanningen ger hela tiden insikter och möjligheter att pröva nya vägar; på vägen få vi delförståelse och medel att förbättra våra liv.

Men detta är väsensskilt från religionens ”sökande” som är fullständigt befriat från önskan till empirisk prövning och därmed helt oanvändbar som metodik att hitta några svar överhuvudtaget.

2008-10-23 @ 07:06:31

Postat av: Heiti Ernits

Jag menade inte att ”värdera” vare sig vetenskapen eller religionen – och allra sist sätta religionen mot vetenskapen.

(Vetenskapshistorien är ju förövrigt lika kantad med otyg som religionen – det kan nog få förneka (ja kanske humanisternas tro-smedja i sådana fall))

Jag menar att drivkraften är densamma. Vare sig det handlar om filosofi, religion eller vetenskap.

Rent filosofiskt så finns det nog ett litet ögånblick (tidsrymd) där en hypotes är tro – sann berättigad sådan kanske….men ändock tro. ”Jag tror att det förhåller sig si och så…låt oss ställa en hypotes och försöka bevisa XX…”

”…helt oanvändbar som metodik att hitta några svar överhuvudtaget…”

Det beror nog på vad du vill ha svar på och vem som söker svar…

”som är fullständigt befriat från önskan till empirisk prövning ”

Det finns nog säkert en och annan som försöker med denna konststycke – drivkraften finns kanske där men jag skulle bli ytterst förvånad ifall man lyckades med detta…. =)

2008-10-23 @ 20:08:18
URL: http://heiti.blogspot.com

Postat av: Daniel

Ang Higgspartikeln såg jag precis en mycket intressant föreläsning:

http://www.ted.com/index.php/talks/garrettlisionhistheoryofeverything.html

2008-10-23 @ 23:45:41

Postat av: Daniel

länken funkade visst inte, gå till ted.com och sök på Garrett Lisi

2008-10-23 @ 23:48:18

Postat av:

Jag vill nog också luta åt Heitis idé om att skillnaden mellan religiös teoribildning och vetenskaplig inte är så stor som man vill tro. ”om Gud existerar skulle han kasta ett förklarande ljus över många besläktade existentiella frågor” – visst, det är detta vi ju alltid har velat, få ett förklarande ljus över varför vi är här och vad som är vitsen med det hela. Jag själv har aldrig riktigt förstått hur existensen av en gud skulle kunna kasta ett förklarande ljus över saker och ting, eftersom själva denna existens genast förefaller vara en ny stor gåta för mig. Jag tror heller inte att påvisandet av Higgs-partikeln kommer att göra det mindre gåtfullt att allt som finns finns till. Jag tror förklaringarna jagar efter gåtan som Apollo jagade Daphne tills hon plötsligt står där som vilket träd som helst – och sålunda missade vi det förklarade världsalltet ännu en gång…

2008-10-24 @ 04:56:24

Postat av: kirira

det var jag som postade ovanstående; glömde fylla i formuläret.

2008-10-24 @ 04:59:04
URL: http://kirira.wordpress.com/

Postat av: Thomas Svensson

Kirira: Du skriver ” skillnaden mellan religiös teoribildning och vetenskaplig inte är så stor som man vill tro”. Jag förklarar mig nog dåligt. Jag menar inte heller att skillnaden i teoribildning är så stor, teoribildningen kan även i det vetenskapliga fallet ske helt godtyckligt. Skillnaden ligger i prövningen av teorierna. En hypotes som kan provas mot verkligheten är den enda som kan ge någon kunskap. Det går ju att hitta på hur många teorier som helst om allehanda företeelser, men kan man inte pröva dem så är varje teori så god som en annan. Inte ens själva existensen av Gud skulle kunna förklara någonting, om vi inte har fått den bekräftad.

Daniel: Du skriver: ”man bör inte likställa filosofiska/religiösa hypoteser med vetenskapliga, det är två olika metoder men båda syftar till att få något slags svar, och i den meningen kan de jämföras”. Se svaret till Kirira, även om man syftar till svar så får man aldrig några svar i en ren tankeprocess, det krävs tester mot verkligheten.
Du skriver vidare: ” Själv kan jag egentligen tycka att vetenskapen är banal, universum är litet för mig, men jag som person är mycket stor, en ”gud”. ” Det är en tilltalande tanke, tycker jag, som liknar Spinozas sympatiska syn, att Gud helt enkelt definieras till att vara naturen själv, varav vi är en del. Men, denna syn förklarar ingenting, den ger ingen förståelse av naturen. Den definierar dock ett pragmatiskt och tilltalande förhållningssätt till livet.

Du resonerar också om ordning och kaos. Jag tycker inte att det spelar någon roll om den bakomliggande strukturen kan antas vara ordnad eller kaotisk. Det väsentliga i våra ”ordnade” teroier och modeller av verkligheten är att de är praktiska och hjälper oss att utveckla vårt förhållande till naturen. Om dessa ordnade strukturer bara är märkliga projektioner av något kaotiskt så gör det ingenting alls. Vi störs inte av det vi inte vet, men drar nytta av de strukturer vi hittar.

2008-10-24 @ 17:58:03

Postat av: Daniel

I senaste numret av forskning och framsteg säger Susan Blackmore att jaget är en illusion.

Hon har två argument, det ena ”argumentet” är att jaget innebär lidande och ångest. Detta argument är så klart ett pseudoargument men om jag känner den mänskliga naturen rätt så har den idén ändå en stor påverkan på Blackmores ”vetenskapliga” strävan.

Det mer konkreta argumentet är:

”Om man tittar på hur hjärnan är organiserad, så ser man att det inte finns någon punkt där allt kommer samman”

Ja, visst, man kan inte se det mentala och man kan inte se ”jaget”. Jag tycker ju detta är ett argument för dualism men materialismen är idag så stark att den idén tycks vara utesluten.

Popper ger en del cred till de radikala materialisterna som i praktiken försöker förneka det mentala, de är åtminstone konsekventa, men Poppers kritik är i slutändan förödande, man kan inte ta bort komponenter av ett problem för att det ska gå att lösa.

Det finns ett stort problem här. Popper är död, och det är idag ingen som lyckas hålla tillbaka vetenskapsivern hos materialisterna.

De tittar på hjärnan, och de ser inte det mentala, de ser inte jaget, alltså finns det inte. Det är bland annat sådana här tendenser som gör att jag känner att filosofin/religionen måste få ett visst utrymme.

Men visst, filosofin kan bara ge subjektiva svar. Jag tror att ni är medvetna, men det är inget jag nånsin kommer kunna bevisa.

Annars är det rätt kul att säga till de mest extrema materialisterna att jag inte tror att de är medvetna. Och det är fan nästan så att jag är lite tveksam.

Om dualismen är en egenskap som dykt upp evolutionärt så kan det ju faktiskt vara så att funktionen är rätt primitiv. Vissa kanske har en väldigt dålig koppling mellan det mentala och hjärnan.

Det som är problemet är ju att det mentala är något vi inte kan se, men så är det också med många av de moderna fysiska teorierna. Man tänker sig ofta flera dimensioner men vi kan bara se tre och vi måste teoretisera om vad vi tror försigår i de andra dimensionerna, jag antar att man kan komma på många konkurrerande teorier för vad som händer i de andra dimensionerna. Några vill säkert säga att Gud är där, andra hittar på partiklar o.s.v, vid en viss gräns går det förmodligen inte att bevisa vad som egentligen händer, filosofin och fysiken flyter ihop.

I slutändan handlar nog allt om pragmatik. Och då ser jag fördelar med filosofi och jag kan tänka mig fördelar även med religion. Kanske är det så att vetenskapen är ”bättre”, men det finns verkligen diken på båda sidor av vägen.

Thomas, du verkar förstå mig hyfsat bra och själv respekterar jag helt klart din inställning. Jag har inga riktigt bra argument, men jag söker argument och tror att de behövs mot vissa extremister. Mina tankar är verkligen inget påhopp mot dig, jag bara skriver som jag tänker och mina tankar definieras mycket av den extrema materialism som jag vänder mig mot.

2008-10-24 @ 19:24:43

Postat av: Daniel

Glömde länken till forskning och framsteg:

http://www.fof.se/?id=08732

2008-10-24 @ 19:29:21

Postat av: Thomas Svensson

Daniel:

Tack för dina tankar, de inspirerar. Du citerar Susan Blackmore:

”Om man tittar på hur hjärnan är organiserad, så ser man att det inte finns någon punkt där allt kommer samman”

Nej, det finns ingen punkt där allt kommer samman, men än se’n? Jaget borde vara något rent intellektuellt, eftersom faktiskt alla fysiska delar av oss byts ut under livets gång, vi är helt enkelt inte samma person i pensionsåldern som i ungdomen. Men, vårt minne är detsamma och unikt. Detta minne tycks vara en samling kemiska och elektriska tillstånd hos våra hjärnceller som kopieras vid den fysiska förnyelsen av oss. Minnet bevaras och det är detta som definierar vårt jag, …skulle jag vilja säga. Och det förenar ju faktiskt materialism med det mentala, eller hur?

Jag förstår inte dina yttranden om Popper, så Popperian jag är. Kan du förklara?

Vad gäller fysiken, så slår det mig att delar av den är religiös. Den föreläsning som du tidigare länkade till, t.ex. hävdar att kvantmekaniken säger oss att allt som kan hända händer. Denna tolkning av kvantmekaniken är inte vetenskaplig, såvitt jag kan förstå, utan kan faktiskt liknas vid en religion. Jag läste en bok förra året av en fysiker som försöker förklara kvantmekanikens motsägelsefullhet med teorin om parallella världar. Jag tror att det är denna teori som föreläsaren har i åtanke. Men, precis som gudsbegreppet, är detta en ren spekulation som inte kan kontrolleras, och den ger jag inte mycket för., …annat än som en kul idé. Det är kanske dylika religiösa idéer som gör att man blandar samman religion och vetenskap. Men, det är ett stort misstag, vetenskapen har inget med de parallella världarna att göra, även om deras förespråkare råkar ha märkvärdiga akademiska titlar.

2008-10-24 @ 21:30:49

Postat av: Daniel

Den här teorin om parallella världar är extremt populär bland fysiker, och det beror på att man gärna vill att teorin ska vara deterministisk. Om universum delar på sig vid varje kvanthändelse då är systemet objektivt sett deterministiskt, även om det inifrån vårat universum ser ut som att det är indeterministiskt.

Men visst, det här påminner om religion, precis som alla andra tolkningar av kvantfysiken. Det finns många olika tolkningar, varav vissa kanske är omöjliga att bevisa.

Problemet med kvantfysiken är att det inte finns någon speciell tolkning som är speciellt attraktiv om man ska tänka rent förnuftigt. Faktum är att multiversumteorin egentligen ter sig minst komplicerad av alla teorier och det är därför folk dras till den teorin.

Andra teorier kan innebära att vi som medvetna observatörer påverkar utfallet bara genom att vi observerar och det är ju jätteproblematiskt, själv tycker jag visserligen att det är coolt.

Vad gäller Popper så fokuserar han mycket på att jaget är något som byggs upp genom livet och att det består bland annat av minnen. Men jaget har ju också en dualistisk funktion för Popper.

Popper kallade sin bok för the self and it’s brain. Han undvek ordet själ, men istället är det ”jaget” som interagerar dualistiskt med hjärnan. Jaget är en ren konsekvens av den materiella hjärnan men jaget interagerar också med hjärnan.

Popper hävdar ju också att jaget är ickefysiskt, alltså kan det inte upptäckas. Att man inte kan upptäcka något ”jag” i hjärnan passar alltså perfekt med Poppers resonemang. (Om Poppers teori skulle stämma lär man i framtiden indirekt kunna upptäcka jaget, men det kan aldrig observeras direkt.)

Själv kan jag tycka att jaget är mer komplicerat än vad Popper vill göra gällande men jag tycker ändå Poppers idéer är mer sunda än det mesta andra jag stöter på.

Popper är också noga med att påpeka att ”jaget” inte är en substans, det är en ickefysisk konskevens av hjärnan som på något sätt påverkar kvantfysiska händelser.

Men för Popper är jaget mer än en intellektull idé, det existerar och har en viktig funktion.

2008-10-24 @ 22:44:27

Postat av: Thomas Svensson

Vad gäller kvantfysiken och dess motsägelsefulla problem tänker jag ungefär så här:

Inom fysiken har man nu kommit så långt från vår makroskopiska värld att man lämnat det som är möjligt att förstå. Att förstå menar jag då betyder att man känner igen en företeelse såtillvida att man kan jämföra den med något annat i ens erfarenhet. Så kunde vi förstå ljudet, när vi lyckades beskriva det som en vågrörelse likt vattenvågor. Vi kunde förstå atomen så länge som vi kunde likna den vid en partikel, ett mycket litet sandkorn osv. Våra begrepp är helt enkelt uppbyggda ur vår makrovärld och bara företeelser som kan liknas vid denna går att förstå.

Inom fysiken är det nu så att t.ex. ljuset ibland kan liknas vid litet sandkorn, ibland vid vågor och likadant är det med elektroner och alla andra s.k. ”partiklar”. Det enda sättet för fysikerna att förstå, dvs. att projicera vad man observerar på våra begrepp, är att hitta på fantasifoster såsom parallella världar.

Jag ser inget problem med att acceptera vår begreppsbegränsning, att finna mig i att ljuset och partiklarna inte kan liknas vid något i vår makrovärld. Låt oss helt enkelt införa nya begrepp, ljus är ljus och kan inte reduceras till något annat. Med matematiska vetrktyg kan vi beskriva det så att vi kan utnyttja dess egenskaper i våra liv. Varför inte nöja sig med det och acceptera vår begränsning?

Sedan kan förstås fantasifoster såsom paralella världar vara mycket behjälpliga i att göra rätt experiment för att öka vår kunskap, men kan de inte prövas är de lika värdelösa i kunskapsuppbyggnaden som religionen.

2008-10-25 @ 14:03:45

Postat av: Daniel

Ja, din inställning är nog rätt sund, vi vet ganska väl vilka resultat kvantfysiken leder till och det borde man kanske nöja sig med.

Problemet är att alla ”tolkar” världen mycket mer än vetenskapen ger de rätt till. Ta den mekaniska fysiken t.ex, den fick enorma filosofiska konsekvenser under flera hundra år.

Man lät vetenskapen styra filosofin, istället för att bara låta vetenskapen vara det den är till för, nämligen att förutsäga vad som ska hända.

Jag menar att vetenskapsivern är än värre idag. I princip ingen nöjer sig med att låta vetenskapen vara ett intrument, nej, vetenskapen ses som en helt sann bild av verkligheten.

Min inre verklighet är absolut. Vetenskapen är ett instrument, men sanningen, att ”jag” finns, den är primär, vad gäller sådana sanningar så kommer vetenskapen i andra hand.

Jag måste säga att den goda filosofin är bättre än den dåligt tillämpade vetenskapen. Det är nog min hållning. Men så håller jag nog med om att den mesta filosofin är dålig, men detta är ju tyvärr en helt subjektiv fråga som man aldrig kommer ifrån.

2008-10-26 @ 14:16:43

Postat av: Thomas Svensson

Din varning för vetenskapsivern är berättigad, tror jag. Man kunde också kalla det för vetenskapsfundamentalism, även om båda uttrycken egentligen är missvisande. Om man håller sig till Poppers kriterium för vad som är vetenskap, falsifierbarheten, så är det först när dessa ivrare och fundamentalister lämnar vetenskapen som de bör kritiseras. Det är kanske deras akademiska titlar som förvirrar och gör att deras religiösa uttalanden förväxlas med vetenskap?

Oavsett hur det förhåller sig med den saken så är det nog ändå alltid viktigt att komma ihåg att vetenskapen, i Poppers mening, är nyttigt avseende ökad kunskap och behärskning av naturen, men att det vetenskapliga inte räcker långt för vårt allmänna välbefinnande. Kärlek, vänskap, olika slag av njutningar,undvikandet av ångest och dylikt, är helt oberoende av vetenskapliga landvinningar och det är nog bra om vi låter dem vara det!

2008-10-26 @ 16:36:44

Postat av: Heiti Ernits

”…..och behärskning av naturen”

Det är väl här den stora kritiken kommer in. Man ser naturen som någonting man lägger under sig. Man skapar en dualism – människan undersöker (objektivt) och kategoriserar naturen -> leder till ”kunskap” för behärskning av naturen. Vetenskapen blir ett instrument för detta ändamål (farligt blir det också när man ser vetenskapen som någonting enbart positivt – då får man en vetenskapsfundamentalism som legitimerar detta)

(finns även feministiska tolkningar av att man ser denna approach som någonting maskulint/mannligt: man ser naturen som någonting kvinnligt, irrationellt, känslosamt, någontig man skall tygla och lägga ”under sig”). Exploateringstanken föds just ur denna maxim – vílken var ett resultat av den vetenskapliga – och senare – positivistiska världssynen.

2008-10-26 @ 21:56:48
URL: http://heiti.blogspot.com

Postat av: Thomas Svensson

Heiti: Ser du verkligen något negativt i att undersöka naturen vetenskapligt – för att få kunskap – och därmed få ett instrument för att behärska naturen? Jag ser det positivt, det är bara genom att skaffa oss bra modeller för hur naturen fungerar som vi kan behärska vår tillvaro, dvs. vår samexistens med naturen.

Jag medger att det finns faror i detta, särskilt i övertro på vår förmåga att förstå allt. Men, det finns därmed ingen anledning att avstå från försöken till ökat kunnande, däremot är det viktigt att kontrollera detta kunnande med demokratiska medel, med diskussion och öppenhet.

Jag tycker inte man skall ställa vetenskaplighet emot känslosamhet. Båda är viktiga ingredienser i vårt liv och behöver komplettera varandra (precis som män och kvinnor).

2008-10-26 @ 23:10:25

Postat av: Alina

Godnatt!

2008-10-26 @ 23:21:52
URL: http://emmiealina.blogg.se/

Postat av: Heiti Ernits

Både ja och nej. (Jag vet att du egentligen har en mycket sund inställning till vetenskapen och dess tillgångar och begränsingar – men man skall nog inte tro att alla har samma inställning och lyhördhet som du har).

Det är egentligen två sentenser som du skriver som är intressanta att spinna vidare runt:

”Instrument för att behärska naturen” och ”Behärska vår tillvaro”.

Jag återkommer (förmodligen ikväll) till varför det är olyckligt att använda sig av sådana begrepp….Jag tvivlar inte på att man använder dessa begrepp slentrianmässigt

(Du kan ju kika lite innan ungefär vilken approach jag kommer att skriva runt:
http://mp.se/files/141100-141199/file141153.pdf

Sidan 14 – 17…

)

2008-10-27 @ 08:44:51
URL: http://heiti.blogspot.com

Postat av: Heiti Ernits

Länken blev inte rätt:
http://mp.se/files/141100-141199/file141153.pdf

Dvs. file_141153.pdf

2008-10-27 @ 08:46:28
URL: http://heiti.blogspot.com

Postat av: Heiti Ernits

Jag har läst dokumentet lite nogrannare och känner egentligen att jag inte behöver göra någon utvikning – för jag tycker att de sidorna som jag hänvisade delvis går in i det som jag ville ha sagt. (Och som också knyter av till mycket av den Kritik som von Wright, Naess, Ulrich Bech osv. har haft mot denna instrumentala- och ”behärskande” världsbild).

Har du hunnit läsa de sidorna? Och vad tycker du?

En annan sak som kan vara intressant att diskutera är vad man kan (eller bör) använda vetenskapen till. Och vad kan man använda religionen till (ifall man överhuvudtaget kan använda den till något…)

För är det inte så att vetenskapen främst säger ”hur” och inte alltid ”vad” och aldrig ”varför”? Dvs. den är värderingsfri.

Sen kan man ju kritisera religionerna för mycket.

Men kan det anses som någonting positivt ifall en religion (eller någon annan form av världsåskådning t.ex. ekosofi) jobbar för tolerans, fred, respekt, mångfald, icke-våld, kärlek, glädje – you name it.

T.ex. räknas inte den positiva ”effekten” ifall en åskådning påbjuder t.ex. att människan skall t.ex. värna om miljön? Dvs. att personen får en ”övertygelse” att handla på ett positivt sätt på grund av sina maximer med rötter i dess religiösa övertygelse?

2008-10-27 @ 22:19:26
URL: http://heiti.blogspot.com

Postat av: Daniel

Jag håller med Popper om att vetenskap är bra men problemet är tillämpningen av vetenskapen. Vi kan tillämpa vetenskapen både fysiskt och filosofiskt och för att göra det på att bra sätt krävs filosofi. Vi måste ha en idé om vad vi vill åstadkomma.

2008-10-28 @ 12:47:22

Postat av: Heiti Ernits

Daniel:

Precis

2008-10-28 @ 14:57:36
URL: http://heiti.blogspot.com

Postat av: Thomas Svensson

Heiti: Jag har läst igenom de två första kapitlen i ideologidokumentet av Tomas Q Nilsson och får en del tankar. Jag återkommer med ett särskilt inlägg inom kort.

Daniel och Heiti: Era Övriga synpunkter om vetenskap och religion är intressanta, jag återkommer så småningom till detta.

2008-10-28 @ 22:57:14

Varje individ är enfaldig

Jag läser idag om det olyckliga publicerandet av obduktionsbilder, som tydligen förmedlats via nätorganisationen Pirate Bay. Kalle P tycker att det handlar om yttrandefrihet och att reaktionerna mot publiceringen representerar ett gammalmodigt tänkande kring uttrycket allmänintresse.

Jag associerar till en tanke jag fick när Jimpan diskuterade folkomröstningar häromdagen. Det finns en tendens att i demokratins namn hylla den individuella rättigheten att ”vara med och bestämma” eller ”få yttra sig offentligt”. De som motsätter sig folkomröstningar anklagas för att vilja ha ”expertstyre” och betrakta massan som okunnig. På liknande sätt tolkas motståndet mot ohejdad offentlig publicering som att yttrandefrihet är förbehållet etablissemanget.

Problemet är att individen alltid är okunning, inskränkt, oansvarig och omoralisk.

Okunning och inskränkt är var och en, då vi enskilt inte tänker på alla aspekter, gör misstag, glömmer och slarvar. Men, tillsammans, i diskussioner, rättar vi till varandras misstag, skapar större kunnighet i sakfrågor och kan därmed undvika allvarliga misstag.

Moral och ansvarsfullhet är något som är en kombination av uppfostran och egna erfarenheter i möten med andra människor. Den är, enligt mitt sätt att se, i grunden byggd på självbevarelsedrift; är jag hygglig så är andra hyggliga mot mig, är jag elak så får jag ont tillbaka. Men detta förutsätter att mina handlingar är kända. Under anonymitet tappar vi tyvärr det mesta av dygderna. Detta tydliggörs då samhällets kontrollmekanismer sätts ur spel, såsom under krig, då mord, plundringar, våldtäkter och tortyr utövas av människor som i sin vanliga livsroll aldrig skulle kunna tänka sig att utföra sådana handlingar. Detta tycks gälla såväl väl- som lågutbildade och oavsett religion.

Är det inte också så att våldsverkare och kriminella är antingen ensamma eller bara har band till sin egen sekt och saknar den allmänna moralkontroll som upprätthålls i olika samhällsgemenskaper? Är det inte också så att den rike som kan bygga murar och undvika konfrontation och offentlighet har en tendens att tappa moralbegreppen? Ju mindre ”kontrollgrupp”, desto sämre moral.

Okunnighet, inskränkthet, omoral och oansvarighet kan alltså bara bekämpas genom öppenhet och diskussion.

Men, vi är anonyma är vi när vi röstar. En folkomröstning är därmed ett sätt att mäta åsikten hos en genomsnittsindivid, vilket kanske inte alltid är så lyckat för kollektivet. Anonymitet är också möjlig när vi publicerar på webben.  Den olyckliga publiceringen av obduktionsbilder är kanske en individs beslut och skulle kunna ha hindrats om flera varit med och diskuterat i förväg.

Den ”gammalmodiga” yrkeshedern inom journalistkåren har kanske utvecklats evolutionärt som ett resultat av att journalistena möter varandra, sin familj och sina vänner och tvingas försvara sina handlingar inför dem, medan den nya webbpubliceringen ännu inte har hittat den form som både uppfyller krav på yttrandefrihet och krav på etik.

Måste man inte kombinera rätten till bestämmande med öppenhet, så att den med beslutanderätt får svara för sina beslut? Måste man inte kombinera yttrandefriheten med öppenhet, så att den som offentliggör känsliga uppgifter måste svara för sitt handlande?

Visst strider en sådan öppenhets-dogmatism mot skyddet gentemot makthavare, och kompromisser är förstås nödvändiga. Men vi bör väl ändå sträva efter ett samhälle där vi kan kosta på oss fullständig öppenhet och därmed förhindra klavertramp från alla oss enfaldiga individer.

2008-09-09 @ 18:49:49 funderingar Permalink

---

Kommentarer

Postat av: farmorgun

Tingsrätten borde ha använt sig av sekretesslagens bestämmelser till skydd för den enskilde individen för och hemligstämplat bilderna, annars gäller Offentlighetsprincipen. Och The Pirate Bay har inte lagt ut materialet utan en privatperson som använt sig av deras teknikplattform, som möjliggör att människor delar med sig av material. Det som redan spridits kan inte stoppas och dessutom måste TV4 vara medveten om att de bidrog till en ökad spridning – varför? Ja, det kan vi bara spekulera i , men jag har några möjliga förklaringar.

2008-09-09 @ 20:50:17
URL: http://farmorgun.blogspot.com

Postat av: Heiti Ernits

”Den olyckliga publiceringen av obduktionsbilder är kanske en individs beslut och skulle kunna ha hindrats om flera varit med och diskuterat i förväg.”

Egentligen handlar detta om att de nya möjligheterna som teknologin ger för informationsspridningen kommer att ställa större ”krav” på informationshanteringen. Främst av information som har karaktären att den kan orsaka enskilda människor (civila, icke-makthavare) lidande eller skada. Det märkliga i det här fallet var att åklagaren inte valde att dölja (=icke offentlig material) fotografierna.

Att sen spridningen sker får väl vara ett allmännt mått på ”moraltillståndet” hos de inivider som väljer att sprida detta vidare. I vissa fall kanske det enbart handlade om nyfikenhet pga. medias rapportering. Dvs. inga moraliska betänkligheter – som tyvärr ledde till en handling som familjer upplevde som kränkande.

2008-09-10 @ 00:00:38
URL: http://heiti.blogspot.com

Postat av: Thomas Svensson

Jag är medveten om att materialet det i detta speciella fall borde ha hemligstämplats.

Min reflektion avser de nya möjligheterna med internetspridningen, när ett misstag nu begåtts. Jag menar att ”moraltillståndet” är, och måste vara, beklagansvärt hos individer. Vi behöver en mekanism som tvingar individen att stå till svars för sina handlingar, i förhållande till sina medmänniskor. Det är sådana mekanismer som triggar ”betänkligheterna”.

2008-09-10 @ 06:59:41

Postat av: charlotte

Jag håller med dig Thomas. Det duger inte att bara säga ”Det var de som gjorde fel”.

2008-09-10 @ 12:22:45
URL: http://kamfertext.blogspot.com

Postat av: Jimmy

Intressant! Men Deweys resonemang, som jag anknyter till, utgår inte från individuella rättigheter om att ”vara med och bestämma” (även om jag undrar vad det är för fel på övertygelser om sådana rättigheter). Den bygger på poängen att individer är just begränsade.

Men offentligheter (<i>Publics</i>) har den fördelen att den kopplar ihop en mängd individer kring en fråga, låter dem öppet diskutera med varandra – och konsensus är inte idealet, snarare är det viktigt att det är öppet för en mångfald åsikter och infallsvinklar. Poängen är att en sådan offentlighet – givet att relevant och korrekt information kring sakfrågan finns att tillgå – kommer fram till mycket bättre svar än vad någon enskild expert eller grupp av experter någonsin kan göra. Det är detta som är huvudpoängen, inte att individer har rätt att ”vara med och bestämma” (även om de har just det, när det är angelägenheter som berör dem).

Att vi är anonyma när vi röstar är egentligen en bisak. Jag vill skilja på själva röstningen och processen fram dit. Det är under den processen som en offentlighet är verksam.

2008-09-11 @ 09:28:42
URL: http://jimpan.wordpress.com/

Postat av: Thomas Svensson

Jimmy: Jag polemiserade egntligen inte alls mot dig eller Dewey, du gav mig bara en tanke som jag vidare associerade till allmängods som ”att vara med att bestämma”. Jag hoppas att det framgår att jag håller med Dewey i att mångfalden berikar och att expertisen inte räcker till.

Men är det verkligen en bisak att vi är anonyma när vi röstar? Min poäng är att jag inte tror det. Våra åsikter är inte desamma i ensamheten som i offentligheten och det anonyma röstandet blir ett genomsnittsmått på uppfattningen hos den individuella svaga människan.

2008-09-11 @ 18:06:03

Hedonism anno 2006

För ett tag sedan skrev jag, efter att ha läst Michel Onfrays Den kristna hedonismen att jag snart kommer att kalla mig hedonist. I den andan tog jag mig nu an Onfrays mer renodlade framställning av sin hedonism: Kraften att leva, ett hedonistiskt manifest. Här grumlades tyvärr min tidigare nästan förbehållslösa positiva inställning till Onfrays uppfattningar, för här får hedonismen mer substans och griper starkare in i konkreta ställningstaganden.

Avslutningen på manifestet, en frihetlig politik, tilltalar mig. Där framställer hedonisten en bild av en motståndets politik i det lilla. Han tar avstånd från den vänster-politik som representeras av Marx och som Karl Popper kallar historicistisk, Onfray skriver i bokens sista stycke:

”En anarki som skulle vilja skapa och organisera samhälet enligt en på förhand uppställd modells principer skulle oundvikligen gå en katstrof till mötes.”

och tidigare när han resonerar kring den önskade samhällsförändring som han vill kalla revolution:

”Revolutionen består inte heller i en radikal förändring, avskaffandet av det förflutna, rent bord. Att utplåna minnet, detta symptom på vår skymningstid, skapar hägringar, spöken och ofruktbara historiska epoker, bokbål, ikonoklastiskt raseri, nedbrännande av byggnader och annan vandalism för oss bara närmare det djuriska, och leder på intet sätt till förnuftig framsteg. Vari består alltså revolutionen? I den hegelianska logikens Aufhebung: samtidigt bevarande och överskridande, i en dialektisk process som låter oss ta stöd i det givna , det förflutna, i historien, minnet, för att få en impuls som, med bevarad respekt för denna stödjepunkt, överskrider den och skapar nya livsmöjligheter, Denna dialektik innebär inte ett radikalt brott, utan överlappning och en klar och tydlig utveckling mot avlägsna projekt, tron på den mänskiga andens framsteg.”

Så långt är jag verkligen med Onfray och jag noterar också med viss tillfredsställelse att han ofta hänvisar till Deleuze/Guattari, ett författarpar som jag det senast halvåret försökt nå fram till, språkbarriärer har tyvärr hindrat mig. Kanske är en väsentlig skillnad mellan Onfrays författarskap och Deleuzianernas att den förre ofta försöker förklara vad han menar genom att räkna upp ett flertal, nästan synonyma eller likartade begrepp, medan de senare hittar på ett nytt ord för varje inbillad ny tanke och därmed håller oinvigda på behörigt avstånd.

Det jag inte håller med om hos dessa ”pomo”-vänsterradikala är deras syn på makten som en välorganiserad rationell handlingskraft. Den konsumism som erövrat världen med sitt medföljande främlingsskap och psykisk misär är, som jag ser det, en olycklig spontan utveckling, inte ett resultat av medvetna handlingar från dem som tjänar på den. Onfray tycks däremot se en sammansvärjning från makthavarna:

”…; det förhärskande tänkandet hyllar härskarnas tänkande; marknaden är den rådande lagen på alla områden …; man nedvärderar den offentliga användningen av det kritiska förnuftet till förmån för masskommunikationens irrationella logik – skickligt dramatiserat och iscensatt av finanskonsortier med monopolställning” .

Precis som genomförandet av den hedonistiska politiken, mikromotståndet, är omöjlig att leda utifrån rationella metoder så är det , enligt min uppfattning, omöjligt för makthavarna att förutsäga resultaten av deras åtgärder i det komplexa samhälle som omsätter åtgärderna. Var och en får vara kreativ och försöka finna åtgärder som har förutsättningar att sprida sig spontant och ge utveckligen den ”rätta” riktningen.

Det avsnitt i manifestet där jag är mest oenig med Onfray är kapitlet om solens erotik. Här nedvärderas familjen, livslånga parförhållanden och överhuvudtaget meningen med att alstra barn:

”Varför skall man alstra barn? I vilket syfte? För att göra vad? Vilken rätt har man att ur ingenting frambringa en varelse som man till slut inte kan er bjuda annat än en kort vistelse på denna planet, innan hon återvönder till den intighet från vilket hon kommit? Barnalstring betraktas av många som en naturlig handling, en artens logik som man lyder blint, när en så tungt vägande operation, metafysiskt och reelllt, i själva verket borde lyda under ett förnuftigt rationellt, upplyst val.”

Jag har inga svar på Onfrays frågor. Jag tycker att hela citatet vittnar om det som kritiseras så mycket i dessa dagar: ”modernitetens fanatiska tilltro på förnuftet”. Och det rimmar väl därmed illa med Onfrays allmänna tillhörighet i det postmoderna. Det finns, som jag ser det,  ingen anledning att kräva svar på sådana frågor, det finns helt enkelt en så stor del av livet som är djupare än vad vi kan rationellt resonera om, erfarenheten talar sitt tydliga språk.

Anledningen till att Onfray kan ha en sådan krass, för att inte säga omänsklig, syn på barnalstring är förstås hans egen erfarenhet. I förordet får vi ta del av delar av hans självbiografi. Där visar det sig att han sattes i ett hem för föräldralösa barn vid tio års ålder och att hans mor själv började sitt liv utan kända föräldrar, lämnad utanför kyrkporten som spädbarn. Med sådana livserfarenheter är det kanske lätt att hänge sig åt en intellektuellt frambesvuren syn på familj, sexualitet och barn. Själv har jag växt upp i en harmonisk kärleksfull familj och sedan bildat egen, med tre barn och ett nu drygt trettioårig äktenskap bakom mig. Då blir synen på dessa frågor en annan, oavsett alla intellektuella resonemang. Av denna milsvida skillnad i livserfarenhet följer förstås olika filosofiska ställningstaganden, vilket är något som Onfray verkligen inte förnekar, han säger bland annat:

”Att filosofera är att göra sin egen existens livskraftig och levbar, när inget är givet och allt återstår att bygga upp.”

Boken skyller, i enlighet med Onfrays allmänna ideologi, paräktenskap och trohetskrav på kristendomen (och islam och judendom) , vilket väl ändå måste betraktas som något överdivet. Vad jag vet så gäller ungefär samma syn på dessa frågor inom buddhism och hinduism och alla andra nu levande kulturer. Onfray förnekar heller inte problemen med t.ex. otrohet då han faktiskt förordar hemlighetsmakeri kring otroheten för att undvika svartsjuka. Detta avsteg från hans ”väljande etik” slätas i texten över genom att byta ut ordet hemlighet till diskretion.

Onfrays ”väljande etik” är nämligen en hyllning till den ömsesidiga ärligheten mellan människor. Här är den intellektuella analysen befriande frånvarande. Han definierar istället etiken utifrån mötena mellan individer:

”Därtill kommer att etiken inte handlar om rena idéer eller eteriska begrepp, utan om vardagslivet och alla de oändligt små inkarnationerna i de mänskliga relationernas fina väv. Den helgar ett rike av nästan ingenting, av det undflyende, det obetydliga och närmast bagatellartade…”

”Den pragmatiska utilitarism som jag förespråkar bygger på en filosofisk konsekvensialism: det finns inga absoluta sanningar, inget gott eller ont, sant, skönt eller rättvist i sig, utan endast i förhållande till ett klart och tydligt projekt. Det goda är det som, i rätt perspektiv – i detta fall hedonismen – gör det möjligt att gå vidare i projektets riktning och erhålla postitiva resultat. Idén finns redanh os Bentham: att tänka med inriktning på handling och betrakta handlingen i relation tilll dess följder.”

Denna etik känner jag väl igen från Epikuros och Seneca och följer verkligen det som jag ser som det viktiga innehållet i Epikuros idéer. Kallas detta hedonism, då bekänner jag mig till det.

Denna grumling av det tidigare så uppfriskande Onfayska filosofiska författarskapet kommer inte att hindra mig att nyfiket kasta mig över nästa bok i den mothistoriska serien, den tredje. Den har emellertid inte kommit ut på svenska ännu.

---

Kommentarer

Postat av: Mikael Svensson

Jag tror nog att hans extrema avståndstagande från barnalstring är en reaktion mot den allmänna inställningen att man SKA skaffa sig en familj.

2008-08-19 @ 12:32:24

Postat av: Heiti Ernits

Intressant framställning!

Jag håller med dig i citatet ”Precis som genomförandet av den hedonistiska politiken[...]”; det är väl det (politiska)”ämnet” som är det intressantast förtillfället tycker jag!

Om du har chansen köp tidskriften Glänta (Nummer 4.07, finns bland annat att köpa på kulturhistoriska i gtb, annars kan du låna den av mig), där finns det en intressant artikel som handlar om politisk undergroundmotstånd och diverse metoder för detta (hacktivism, direktaktion, DIY, proaktivt motstånd, osv.)…

”Var och en får vara kreativ och försöka finna åtgärder som har förutsättningar att sprida sig spontant och ge utveckligen den ”rätta” riktningen. ”

Absolut!

Jag måste nästan tipsa om Arne Naess bok ”Livsfilosofi”. Jag tror att du kommer att hitta mycket matnyttigt där: både när det gäller Hedonismen men också Spinoza (som du nyligen läst).
Arne Naess är en av de främsta nulevande Spinozautolkare.

2008-08-19 @ 12:43:48

Postat av: Thomas

Mikael: Kanske är det så, han gillar ju uppenbarligen att provocera, men jag tror faktiskt att hans egna erfarenheter betyder en hel del också.

Heiti: Tack, jag lånar gärna Gläntan av dig när jag kommer hem.
Jag är glad över att du är överens med mig i frågan om den obestämbara framtiden, att vi måste prova oss fram och inte inbilla oss att vi har några teoretiska framtidslösningar.

Arne Naess livsfilosofi har jag redan läst (två gånger, tror jag) och jag gillar den verkligen. Men, jag ser den mest som en samling kloka råd för att göra sitt eget liv trevligare, inte så mycket svar på politiska frågor.

2008-08-19 @ 16:02:09

Postat av: Heiti Ernits

”inte så mycket svar på politiska frågor.”

Håller med dig om att det handlar om att göra sitt liv trevligare, men däremot tycker jag att det finns en hel del intressanta pusselbitar som passar till den postmoderna kritiken. Kanske en diskussion om detta snart….? =)

Jag ser också tydliga kopplingar till Deleuze, Bergson med utgångpunkt från spinozas positiva filosofi.

2008-08-19 @ 16:32:36

Postat av: vänstra stranden

Jag ser problem i all form av utilitarism – sorry. Och hedonism, nej, jag tror dig inte. Inte du. Jag tror att du söker ett humanistiskt ideal snarast. Jag misstänker att du läst Harald Ofstad ”Vi kan ändra världen” från 1987. Om inte, så gör det. Ofstad är ännu en av alla dessa framstående och briljanta norska filosofer./VS

2008-08-27 @ 22:07:32

Postat av: Thomas Svensson

Vänstra strand: Jag har svårt att greppa dina korta kommentarer och skulle uppskatta en mer utförlig kritik av mina funderingar. Orden humanistisk, utilitarism och hedonism betyder nog inte detsamma för dig och mig, dessvärre.

Boken du refererar till hittar jag varken på Adlibris eller Bokus, kanske får jag gå till biblioteket?

2008-08-28 @ 08:59:55

Postat av: kirira

”Den pragmatiska utilitarism som jag förespråkar bygger på en filosofisk konsekvensialism: det finns inga absoluta sanningar, inget gott eller ont, sant, skönt eller rättvist i sig, utan endast i förhållande till ett klart och tydligt projekt”

- det blir ju problematiskt om projektet är ett så pass klart och tydligt projekt som exempelvis den tyska nazismen. Dylika projekt har alltid haft en förmåga att ge styrka åt uppfattningar om vad som är sant, ont, gott, skönt och rättvist. Och är det inte just detta som gör dylika projekt – för ideologier blir ju projekt så snart en stark ledare lyckas få dem på banan – så lockande för så många? Om det för nazisten var helt klart vad som var sant skönt gott och rättvist, så vad är det då hos oss andra, som får oss att avfärda hela projektet som ondskefullt vansinne? Om du har ett projekt, i vilket du hakar fast din sanning, ditt goda och din rättvisa, på vilken grund kan du hävda att det projektet skulle vara vettigare än nazismens projekt, som med all tänkbar emfas och patos hävdade sitt ”goda”?

2008-09-02 @ 03:57:42
URL: http://kirira.wordpress.com/

Postat av: Thomas Svensson

Kirira:
Jag kan inte annat än att hålla med dig i dina funderingar kring nazismen. Men jag ser inte hur det motsäger den pragmatiska utilitarism som Onfray förespråkar. Är inte alternativet, med en absolut definition av gott och ont en omöjlig uppgift, helt beroende av någon auktoritet som översteprästen, diktatorn eller chefsideologen? Jag tror att jag ligger närmast någon slags Kantsk pliktetik, där plikten är bestämd av historien, uppfostran och den moraliska tidsandan. Och därmed inte är absolut eller statisk utan kan förändras såväl i rum som tid.

Hur man sedan skall förhindra att galna ideologier, som den Hitlerska, skall få något inflytande är kanske en annan fråga. Det är nog inte en fråga om utbildning av en ”korrekt” moral, som många politiker tycks anse, utan snarare en fråga om att organisera ett samhälle där dylika galna idéer kvävs i en allmän ”odefinierad” solid moral. Ett sådant samhälle är öppet med en fri diskussion, inte bara på bloggar och debattsidor, utan också på jobbet. Det stora antalet anonyma bloggare och debattörer visar kanske att det finns mycket att göra innan vi uppnått det samhället.

2008-09-02 @ 20:49:35