Vem är demokrat, Samuelsson eller Odell?

Regeringens handlingskraft är gedigen, när en miljöpartistisk kvinna ger dem chansen, men är den demokratisk?

Två av demokratins grundbultar är yttrandefriheten och avsättbarheten.

Inom politiska församlingar fungerar såväl yttrandefrihet som avsättbarhet bra i vårt samhälle, kompetensen hos de valda prövas vart fjärde år av dem som berörs av deras  förehavanden.

Bland företag fungerar demokratin inte alls. Makthavare kan bara avsättas av en liten grupp, vars beslutsrätt mäts i kronor, dollar eller euro. Den stora mängden människor som berörs av deras förehavanden är helt maktlösa och har dessutom en starkt begränsad yttrandefrihet; lojalitet är nämligen oftast ett krav för en trygg anställning.

Hos offentliga institutioner fungerar det lite demokratiskt. Marianne Samuelsson blev ju avsatt av en demokratiskt tillsatt institution. Men var inte avsättningen av henne i första hand ett straff för hennes yttrande? Var det inte en brist på lojalitet med alla de kollegor som säger ett och gör ett annat?

Har myndighetspersoner yttrandefrihet?

Är inte Marianne Samuelsson istället ett föredöme för en demokratisk myndighetsutövning? Att öppet deklarera en uppfattning är ju förutsättningen för att den skall kunna kritiseras offentligt och därmed kunna förändras till det bättre. Visserligen gjordes inte yttrandet offentligt, men hon tog heller inte tillbaka det när hon fick chansen, utan stod för det i ett hedervärt pudelförakt.

Regeringen, däremot, visade ett ohederligt demokratiförakt när man avsatte Marianne Samuelsson på grund av hennes yttrande.

I sakfrågan tycker jag att Marianne Samuelsson har fel, vilket vi ju nu har en chans att diskutera. En ”kompetent” manlig landshövding hade knappast låtit oss ta ställning till hans uppfattning i sakfrågan. Hade han gjort tabben att undslippa sin verkliga åsikt till offentligheten, hade han i efterhand funnit någon fyndig bortförklaring och klamrat sig kvar vid sin post och sin åsikt, kanske efter en översyn av säkerhetsrutinerna i samarbete med Odell.

Företagsvärlden visar ju här den makt, som utgår från kronor, euro eller dollar och inte demokrati. Kanske borde man diskutera detta faktum mer, än landshövdingars förmåga eller oförmåga att sopa det under mattan.

Äppelkindade prakttöser

I lördags var vi nere i sta’n. När jag gjorde en lov över stora torget fick jag syn på en affisch som fick mig att reagera. Kvinnan till höger var uppenbarligen Mona Sahlin, men vem var hon till vänster? En närmare titt gav svaret: Marita Ulvskog. Men hur ser dom ut! Retuscheringen för denna affisch är så uppseendeväckande att jag genast associerar till extrema propagandaaffischer för kommunistiska stater som Kina och Nord-Korea.

Skönmålningar av Kim Il Sung och sonen, som utnämndes till ”baby-face”, är vad jag associerar till är jag ser socialdemokraternas valaffisch.

Smaklöst!

Pinsamt!

Hur kan det bli så fel? För inte tror jag att Mona Sahlin och Marita Ulvskog godkänt denna affisch. Nej, jag tror (eller hoppas) att den socialdemokratiska ledningen anlitat en ”professionell” reklambyrå att sälja sitt budskap. På reklambyrån har någon omdömeslös, kanske något berusad man (jag tror av någon outgrundlig anledning att det är en man), skapat äppelkinder så det står härliga till. Och ingen ansvarig i partiledningen har granskat resultatet. Förrän det är för sent. Man hade väl tidsbrist, förstås, … dead line och stress, … pressläggning.

I efterhand förtränger alla lojala sossar sin avsmak,

- Ja så skall det väl vara, vi har ju ändå anlitat professionella reklambyråer, de vet väl hur det skall se ut.

Man sväljer förtreten och hoppas att väljarna imponeras och inte äcklas.

Men ni underskattar förstås väljarna! Hur skall t. ex. de som finner det osmakligt att underklädesreklamen ägnar sig åt retuscheringar för att fixa kvinnokroppar, acceptera retuscheringar som gör de som gör anspråk på samhällsmakten till äppelkindade prakttöser? Hur skall någon som längtar efter en kursändring i politiken kunna ta ett parti på allvar som känner sig tvingat att ”försköna” sina kandidater med bildmanipulation?

Jag är rätt så nöjd med miljöpartiets ökning i väljarsympatier på sistone, men blir beklämd när det slår mig att det kanske till stor del beror på vår konkurrent socialdemokraternas reklambyrås pinsamma klavertramp.

Maria Wetterstrand, låt aldrig en reklambyrå ta hand om din image!

Sol, sol, sol

I dagens Borås Tidning läser jag en artikel om solkraft i Spanien. Med hjälp av den oerhört basala tekniken med solfångare i form av speglar och ångturbiner från Finspång producerar man elektricitet i stora mått. Andasol heter platsen och man planerar att bygga tre solkraftsenheter där. Den första kallas Andasol 1 och den togs i drift i slutet av förra året, se också Wikipedia.

Denna teknik provades faktiskt redan för nästan hundra år sedan av en amerikan med entreprenörsanda utöver det vanliga, men hans fantastiska anläggning i Egypten för drift av en ångmaskin för bevattning blev nedmonterad efter krigsutbrottet 1914; materialet behövdes för krigsindustrin. Idén har emellertid nu tagits upp igen, i USA är stora byggen igång och i Europa går alltså Spanien i spetsen.

Man kan ju nu fundera över vad denna teknik kunde tänkas erbjuda för världens energiförsörjning. Det finns ju stora öknar! Världens största är Sahara och det vore väl inte alls orimligt att leda ström därifrån åtminstone till Europa. Resten av världen har ju sina egna öknar. Idén är förstås inte ny, i Ny Teknik skrev man om det häromveckan.

Jag kunde ändå inte låta bli att roa mig med ett litet räkneexempel för att få en känsla av möjligheterna:

Landyta, Andosol 1 enligt BT:  500,000  kvadratmeter

Landyta, Sahara enligt Wikipedia: Nio miljoner  kvadratkilometer

Andasol 1 producerar 180 GWh per år enligt BT. För att beräkna genomsnittskapaciteten delar vi med antalet timmar på ett år:

Världsbehovet av energi idag är enligt en artikel i Newsweek 14 TW :

Därmed kan vi nu beräkna hur stor andel av Saharas yta som skulle krävas för att försörja hela världen med el idag:

Genom att uttnyttja 4% av Saharas yta för solkraft skulle hela världens energibehov kunna vara uppfyllt! Det verkar för bra för att vara sant, har jag räknat fel? Jag kan själv inte hitta något fel i resonemanget, så tills någon lyckas kullkasta det drar jag följande slutsatser:

Vi har här en enorm potential hos en väletablerad busenkel teknik, som vare sig inskränker välbefinnandet hos människor, djur eller växter då det ju placeras i de allra dödaste landskap vi har på jorden. Tekniken skapar inget avfall alls och kräver ingen ny forskning för sitt genomförande, den kräver bara handlingskraft.

Visst tycks det vara högst rimligt att ersätta kärnkraft och fossilbränslekraft med förnyelsebara energikällor!

Men hur uppbringar vi handlingskraft?

---

Andra bloggar om: solkraft, andasol, sahara, energi

Vad vet vi om framtidens klimat?

Tio titelkunniga skeptiker från Stockholmsinitiativet är kritiska till världssamfundets försök till dämpning av människans påverkan på klimatet. I en insändare i Borås Tidning den 5 mars (identisk med bland annat denna från Västerbottenskuriren) säger man:

”Innan samhället fattar långtgående beslut rörande klimatpolitiken bör vi se till att stå på en säkrare vetenskaplig grund”

Det låter ju vist och klokt, men ett problem med denna inställning är följande: Stockholmsinitiativet var inte närvarande med sina goda råd för halvannat århundrade sedan när människan började accelerera oljebrännandet och giftutsläppen. Måste man verkligen stå på en ”säker vetenskaplig grund” för att ändra ett riskabelt globalt beteende som byggts på allt annat än vetenskaplig grund?

Initiativmakarna påpekar att

”det saknas vetenskapliga belägg för att klimatförändringar inte huvudsakligen har naturliga orsaker”.

Så sant, vem påstår något annat? Det som klimatforskarna har kommit fram till är att det är högst troligt att den moderna människan påverkat klimatutvecklingen under de senaste århundradena. Det är denna insikt som är skrämmande och som manar till besinning, oavsett om andra, mer ”naturliga” orsaker har större inverkan.

Man påstår vidare att

”IPCC:s scenarier hur man tror klimatet kommer att utvecklas bygger på datormodeller. De är konstruerade så att måttligt förhöjda halter av koldioxid i atmosfären ger upphov till en avsevärd uppvärmning”.

Menar författarna verkligen att man ”konstruerat” modellerna så? Det är i så fall en anklagelse om medveten förfalskning som jag finner högst osannolik i den vetenskapliga värld som klimatforskningen befinner sig i. Modellerna är snarare konstruerade för att överensstämma med vad man hittills har observerat, nämligen ett stort antal faktorer som verkat över hundratusentals år. Och när man sedan använder dessa modeller för att förutsäga framtiden så visar det sig bli skrämmande resultat. Resultat, som vi faktiskt kan påverka genom att minska koldioxidutsläppen, därav fokuseringen på just denna klimatfaktor. Modellerna är osäkra, javisst, men de är uppenbarligen det bästa vi kan åstadkomma med dagens kunskap.

Man hävdar också att påståendet om konsensus i ”frågan” saknar stöd! Självklart råder ingen konsensus i ”klimatfrågan”, den är alltför komplex sedd i sin helhet. Däremot råder, vad jag har förstått, konsensus i några viktiga delfrågor, såsom

• att koldioxid har en växthuseffekt och ökad halt gör klimatet varmare,
• att koldioxidhalten har ökat dramatiskt sedan industrialismens genombrott och att detta främst orsakas av förbränning av fossila bränslen såsom kol och olja.
• att det blivit varmare under samma tid.

Dessa begränsade säkerställda resultat är i mitt tycke fullt tillräckliga som grund för politiska beslut i den riktning som Stockholmsinitiativet kritiserar. De eventuella negativa konsekvenser detta får för ”de fattiga i världen” uppvägs väl av de än värre konsekvenser för just dessa fattiga i världen som vi riskerar genom att ingenting göra.

Med tanke på vår okunskap om helheten är det ytterst olämpligt att fortsätta utrota fisk, hugga ner skogar, förgifta luft och hav och att förändra atmosfärens kemiska sammansättning.

Med tanke på hur lite vi vet bör vi snarare göra allt för att reparera de skador mänskligheten redan ställt till med.

Med tanke på vår felbarhet bör vara ytterst försiktiga med alla nya tekniska experiment som inte kan prövas inom såväl begränsad tid som inom begränsade områden.

Det är inte för att vi vet någonting om framtida scenarier som vi skall hålla igen, det är snarare för att vi inte vet.

---

Också Olle Häggström har svarat på stockholmsinitiativets insändare.

Andra bloggar om: klimat, stockholmsinitiativet, alarmister, skeptiker

Dekoration eller konst?

När vi semestrade i Kina för tio år sedan fick vi med oss några akvareller hem i bagaget. De var alla målade på s.k. rispapper och transporterade i hoprullat skick, förstås. Väl hemma i Borås besökte jag en inramningsaffär, där vi gemensamt med den lilla affärsinnehavaren såg ut lämpliga ramar.

- Åh, sa hon, de här motiven känner jag igen, de är typiska rispappersakvareller från Kina, några med bambumotiv, andra med lychee-frukter.  De är väldigt vackra!

När jag sedan rullade ut det större pappersarket utbrast hon än mer entusiastiskt: Ah, det här var något annat, typiskt kinesiskt också med stridande hästar i vattenfärg.

- Men det här är konst, de andra är mer dekoration.

Dekoration och konst, två olika typer av verk av människohand , var och en med sina förtjänster.

Jag erinrar mig den här episoden när jag nu funderar över den svenska uttagningen till melodifestivalen. Finalen i Globen bestod i tio låtar som kan betraktas som just dekoration, såväl avseende musik, text som framträdande. Den elfte låten var något annat, den slog an en sträng på ett något djupare plan, åtminstone hos mig;

Familjen Caroline af Ugglas har skapat konst.

---

Andra bloggar om: melodifestivalen, af Ugglas, konst

Samvetets röst

Postens tillfällige VD, Lars Nordström, har avsagt sig all ersättning för sitt arbete. Lönen på 900,000 kr i månaden var en oförskämt stor ersättning för det uppdrag han har. Den motsvarar förstås varken kompetens eller oersättlighet och detta har Nordström själv nu kommit till insikt om:

Jag inser att det här är en hopplös diskussion att föra. Därför har jag bestämt mig för att, av hänsyn till Posten, medarbetarna i Posten, kunderna i Posten och mig själv, för jag gillar inte att det antyds att jag är girig…

Notera att beslutet delvis är taget ”av hänsyn till mig själv”. Detta är väl ett utmärkt exempel på hur människans lycka är beroende av hur omtyckt man är. När omgivningen får veta hur man oblygt tar emot orimliga penningsummor så får man skämmas. Det blir helt enkelt otrevligt att möta människor utanför den egna priviligierade kretsen, kanske tänker han så här:

- Vad tänker han bakom det inställsamma flinet?

– Varför ler hon inte när jag hälsar?

– Varför blir det tyst när jag närmar mig?

Denna samvetets röst är nog något vi måste försöka underblåsa i större utsträckning än hittills: låt helt enkelt de ”giriga” få tampas med sitt samvete.

Hur skall det gå till? Att granska och öppet redovisa ersättningar och förmåner är förstås en självklar del, en uppgift för fackliga representanter, för politiker och för journalister.

Att ställa de obekväma frågorna när tillfälle ges är allas vår uppgift:

- Tycker du att du förtjänar en lön som är 360 gånger större än din anställdes?

Vi får inte låta herrarna gömma sig, deras förehavanden skall vara öppna för fri diskussion och de skall själva tvingas möta dem som betalar i vardagen. Det kunde kanske göra en viss nytta.