Köns- eller kunskapskvotering i storbolag?

I husorganet BT läser jag idag på ledarsidan en debatt om könskvotering. Det är vänsterpartisten Ida Legnemark som reagerat på Katarina Larsson tidigare ledare i ämnet.

Själv är jag förvånad över vänsterpartistens överdrivna vurm för kvinnor i storbolagens styrelserum. Legnemark skriver:

”… Det kan aldrig vara acceptabelt att i en demokrati undanhålla halva befolkningen möjligheten till makt och inflytande.”

Det är faktiskt inte halva befolkningen som undanhålls möjligheten till makt och inflytande, det är nog sisådär 99.9 %. Av den sista tiondelens procent är det få kvinnor, det medger jag, men den ojämlikheten är väl ändå försumbar i sammanhanget. Legnemark fortsätter:

”… Flickor i Sverige har i genomsnitt bättre betyg än pojkar och fler kvinnor än män studerar vidare efter gymnasiet. ”

Jag tror inte att den kompetens som krävs för maktpositionerna grundas i vidarestudier efter gymnasiet eller har det minsta med skolbetyg att göra. Den kompetensen består snarare i egenskaper som inte lärs ut i skolan såsom näsa för affärer, karriärism, lojalitet, släktskap och frändskap; egenskaper som odlats i manliga maktkulturer i århundraden.

Istället för att skola in några kvinnor i denna korrupta maktkultur borde vi sträva efter att demokratisera de börsnoterade företagen. En sådan demokratisering tänker jag mig då i första hand skulle avse öppenhet. Om maktmännens förehavanden kom fram i ljuset och deras kompetens relaterades till verklig kunskap om den verksamhet de är satta att förvalta, så skulle kanske korruption och svågerpolitik ha svårare att överleva med utövarnas heder i behåll. Fler människor skulle då kunna konkurrera om maktpositionerna, därav även kvinnor förstås.

Legnemark argumenterar också för individuell föräldraförsäkring och skriver:

” Individualiserad föräldraförsäkring är ett viktigt krav dels för alla kvinnor på arbetsmarknaden, men framför allt för alla barn som garanteras rätten till båda sina föräldrar. Att tro att jämställdheten ”löser sig tids nog” är naivt.”

Jag håller inte riktigt med om pessimismen angående uttrycket ”löser sig tids nog”. I min värld har jag sett en förvånansvärd förändring det senaste decenniet. Bland mina kollegor tycks det numera vara en självklarhet för papporna att vara hemma med sina barn under så lång tid som det är möjligt och jag har också noterat att män i vissa chefspositioner i svensk industri inte tvekar att ta ut pappaledighet i en omfattning som får de äldre kollegorna att baxna, för att inte tala om utländska kollegors reaktioner. Jag grämer mig faktiskt lite över att det inte var så på min tid som småbarnspappa.

Det går åt rätt håll, helt enkelt, och frågan är om inte en ökad takt i dessa förändringar skulle ställa till med större problem än vi kan hantera.

Vem är demokrat, Samuelsson eller Odell?

Regeringens handlingskraft är gedigen, när en miljöpartistisk kvinna ger dem chansen, men är den demokratisk?

Två av demokratins grundbultar är yttrandefriheten och avsättbarheten.

Inom politiska församlingar fungerar såväl yttrandefrihet som avsättbarhet bra i vårt samhälle, kompetensen hos de valda prövas vart fjärde år av dem som berörs av deras  förehavanden.

Bland företag fungerar demokratin inte alls. Makthavare kan bara avsättas av en liten grupp, vars beslutsrätt mäts i kronor, dollar eller euro. Den stora mängden människor som berörs av deras förehavanden är helt maktlösa och har dessutom en starkt begränsad yttrandefrihet; lojalitet är nämligen oftast ett krav för en trygg anställning.

Hos offentliga institutioner fungerar det lite demokratiskt. Marianne Samuelsson blev ju avsatt av en demokratiskt tillsatt institution. Men var inte avsättningen av henne i första hand ett straff för hennes yttrande? Var det inte en brist på lojalitet med alla de kollegor som säger ett och gör ett annat?

Har myndighetspersoner yttrandefrihet?

Är inte Marianne Samuelsson istället ett föredöme för en demokratisk myndighetsutövning? Att öppet deklarera en uppfattning är ju förutsättningen för att den skall kunna kritiseras offentligt och därmed kunna förändras till det bättre. Visserligen gjordes inte yttrandet offentligt, men hon tog heller inte tillbaka det när hon fick chansen, utan stod för det i ett hedervärt pudelförakt.

Regeringen, däremot, visade ett ohederligt demokratiförakt när man avsatte Marianne Samuelsson på grund av hennes yttrande.

I sakfrågan tycker jag att Marianne Samuelsson har fel, vilket vi ju nu har en chans att diskutera. En ”kompetent” manlig landshövding hade knappast låtit oss ta ställning till hans uppfattning i sakfrågan. Hade han gjort tabben att undslippa sin verkliga åsikt till offentligheten, hade han i efterhand funnit någon fyndig bortförklaring och klamrat sig kvar vid sin post och sin åsikt, kanske efter en översyn av säkerhetsrutinerna i samarbete med Odell.

Företagsvärlden visar ju här den makt, som utgår från kronor, euro eller dollar och inte demokrati. Kanske borde man diskutera detta faktum mer, än landshövdingars förmåga eller oförmåga att sopa det under mattan.

Miljöpartiet: Lyssna till sol-”stollarna”!

För några veckor sedan skrev jag ett inlägg om den termiska solkraftens möjligheter. En överslagsräkning visade att fyra procent av Saharas yta skulle räcka för att försörja hela världen med el. Ett svindlande konstaterande!

Min tanke var förstås inte att man verkligen skulle centralisera världens energiförsörjning till Sahara, men att nyttja denna resurs för Europa för att stegvis ersätta kolkraft och kärnkraft torde väl ändå vara en realistisk målsättning.

Mina beräkningar ifrågasattes inte, men i efterföljande diskussioner framkom ett par andra invändningar:

1. Det blir dyrt. Det tycks vara så att en solvärmeanläggning av det slag vi diskuterar kostar ca fem gånger så mycket att bygga som kärnkraft av motsvarande energikapacitet. Det är en mycket stor skillnad och det förklarar förstås den stora entusiasmen för kärnkraften. Men, driften kräver i solvärmefallet faktiskt inget bränsle alls, medan kärnkraften kräver uranbrytning och avfallsförvaring till stora kostnader.

Dessutom kan man ifrågasätta hur stor vikt man skall lägga vid kostnadskalkyler i denna fråga; miljöfördelarna är ju uppenbara och ovärderliga och kostnaderna består ju till stor del av arbetskostnader som ju faktiskt innebär en insats mot arbetslöshet.

2. Det krävs storskalighet och därmed kraftiga aktörer. Men, själva elproduktionen kan göras förhållandevis småskaligt, antagligen. Det finns väl egentligen inga stordriftsfördelar när det gäller att montera upp speglar, ledningar och ångturbiner. En ångturbin kan väl betraktas som en rimlig lägsta nivå och en sådan anläggning kan säkerligen byggas såväl på nationell som privat basis.

Att transportera stora mängder el till Europa från Nordafrika kräver förstås enorma distributionsnät och här krävs en samordning. Men nog skulle det vara ett möjligt EU-projekt.  Transportförlusterna lär heller inte bli alltför stora,  ca 5-10% enligt en av mina sagesmän.

3. Sahara ligger i en politiskt instabilt område och Europa skulle bli starkt beroende av detta områdes välvilja. Ett dylikt politiskt förhållande är ju något som vi lidit av när det gäller oljan; några arabiska stater har haft en makt som varit besvärande för västvärlden  och energiberoendet av oljeregionen har skapat åtskilliga krig för maktbalansens skull. Det är därför kanske väsentligt att man i diskussionerna om sådana här projekt också lägger stor vikt vid den politiska delen.

Att låta projektet skapa välstånd i regionen, inte bara för en korrupt elit, utan för en stor del av befolkningen, skulle kunna ge förutsättningar för en stabilitet och vända det politiska problemet till en fördel, till en insats för fattigdomsbekämpning och demokrati.

Invändningarna tycks alltså kunna bemötas och med tanke på den enorma potentialen i ett Sahara-projekt så är det väl värt att noggrant leta efter lösningar på alla eventuella problem. Den hisnande tanken på denna geniala lösning börjar uppenbarligen också att slå rot lite varstans:

En Nobelpristagare i fysik, Jack Steinberger, ger tanken sitt stöd i enligt en artikel i Ny Teknik:

- Jag är säker på att framtidens energi är termisk solenergi. Inget annat går att jämföra med det och ju snabbare vi fokuserar på det desto bättre, sade Jack Steinberger enligt referat på nyhetssajten Timesonline.

I Tyskland planerar ett tjugotal bolag att inleda genomförandet av ett Sahara-projekt redan i sommar:

De hoppas kunna investera sammanlagt omkring 400 miljarder euro i projektet. Initiativet har fått namnet Desertec och innebär att solenergiinstallationer ska placeras i öknen i politiskt stabila nordafrikanska länder.

I Ny Teknik denna veckan förs på framträdande debattplats fram ett förslag att Sverige borde satsa på ett solprojekt i Sahara. Bengt Wikström skriver:

Sveriges ledande politiker borde som ett EU-projekt under ordförandeskapet i EU 2009 ta initiativ för att få igång arbetet med att förnya energisystemen genom att lägga förslag om att bygga en pilot-Segs i samarbete med ett land i Nordafrika.

Jag tycker att Bengt Wikströms förslag omedelbart skall tas upp av miljöpartiet.

Att starkt driva denna fråga är en utmärkt möjlighet att göra en avgörande insats mot klimatproblemet. Det finns inga politiska hinder ens för socialdemokraterna att anamma denna strålande idé och den skulle kunna bli en utmärkt lösning på samarbetsdilemmat kring kärnkraftsfrågan inom den röd-gröna röran.

Äppelkindade prakttöser

I lördags var vi nere i sta’n. När jag gjorde en lov över stora torget fick jag syn på en affisch som fick mig att reagera. Kvinnan till höger var uppenbarligen Mona Sahlin, men vem var hon till vänster? En närmare titt gav svaret: Marita Ulvskog. Men hur ser dom ut! Retuscheringen för denna affisch är så uppseendeväckande att jag genast associerar till extrema propagandaaffischer för kommunistiska stater som Kina och Nord-Korea.

Skönmålningar av Kim Il Sung och sonen, som utnämndes till ”baby-face”, är vad jag associerar till är jag ser socialdemokraternas valaffisch.

Smaklöst!

Pinsamt!

Hur kan det bli så fel? För inte tror jag att Mona Sahlin och Marita Ulvskog godkänt denna affisch. Nej, jag tror (eller hoppas) att den socialdemokratiska ledningen anlitat en ”professionell” reklambyrå att sälja sitt budskap. På reklambyrån har någon omdömeslös, kanske något berusad man (jag tror av någon outgrundlig anledning att det är en man), skapat äppelkinder så det står härliga till. Och ingen ansvarig i partiledningen har granskat resultatet. Förrän det är för sent. Man hade väl tidsbrist, förstås, … dead line och stress, … pressläggning.

I efterhand förtränger alla lojala sossar sin avsmak,

- Ja så skall det väl vara, vi har ju ändå anlitat professionella reklambyråer, de vet väl hur det skall se ut.

Man sväljer förtreten och hoppas att väljarna imponeras och inte äcklas.

Men ni underskattar förstås väljarna! Hur skall t. ex. de som finner det osmakligt att underklädesreklamen ägnar sig åt retuscheringar för att fixa kvinnokroppar, acceptera retuscheringar som gör de som gör anspråk på samhällsmakten till äppelkindade prakttöser? Hur skall någon som längtar efter en kursändring i politiken kunna ta ett parti på allvar som känner sig tvingat att ”försköna” sina kandidater med bildmanipulation?

Jag är rätt så nöjd med miljöpartiets ökning i väljarsympatier på sistone, men blir beklämd när det slår mig att det kanske till stor del beror på vår konkurrent socialdemokraternas reklambyrås pinsamma klavertramp.

Maria Wetterstrand, låt aldrig en reklambyrå ta hand om din image!

Lundby-Wedins demoraliserande tolerans

Två kompletterande mekanismer för ett fungerande samhälle idag är konkurrens och demokrati. Konkurrens och tävlan driver fram de bästa tekniska lösningarna, de duktigaste människorna på viktiga samhällsfunktioner och skapar de bästa organisationerna. Med demokratiska medel vaktas den fria konkurrensen mot de karteller och monopol som spontant alltid utvecklas. Men demokratins viktigaste insats är att genom öppen diskussion hindra eller dämpa konkurrensens negativa biverkningar såsom kortsiktighet, avhumanisering, eller miljöförstörelse. De demokratiska institutionerna skyddas dessutom speciellt mot maktfullkomlighet genom regelbundna val som avsätter ledare som visat sig vara olämpliga.

En speciell gruppering i vårt samhälle är sammanslutningen av stora, oftast börsnoterade, företag. Dessa lever i en konkurrensutsatt värld som kräver och främjar effektivitet och nytänkande. Företagens högsta ledningar, däremot, är inte utsatta för konkurrens utan präglas snarare av korruption. När en ny styrelseordförande eller VD skall tillsättas sker det inte genom ett öppet ansökningsförfarande, där kompetens och meriter bedöms på ett objektivt sätt. Nej, det tycks snarare vara släktskap, vänskap och grupptillhörighet som är avgörande vid dylika tillsättningar.

Detta gör förstås att man ofta riskerar att få odugliga människor på ansvarsfulla poster, vilket allvarligt skadar den konkurrensutsatta verksamheten.
Den lösning på detta problem som växt fram är en som förstås avviker från den demokratiska lösningen. Istället består den i att, oavsett kompetens, dela ut extrema ersättningar i form av lön, bonus och fallskärmsavtal. Genom att på så sätt komma överens om en garanterat fortsatt maktposition genom rikedom, kan man så sparka odugliga makthavare utan att inkräkta på sin korrumperade sammanslutning.

Det sorgliga i dagens politiska värld är att de politiska ideologier, som varit bärare av den utökade demokratin, liberalismen och socialismen, idag fullständigt har lagt sig för de börsnoterade företagens kultur. Istället för att söka utöka demokratin till denna, för samhället så viktiga sfär, så tolererar man korruption och nöjer sig på sin höjd med vaga försök att infiltrera.

En infiltrationstaktik som praktiserades  av SSU på sjuttiotalet var att köpa en aktie i vart och ett av vissa bolag och därmed få möjlighet att göra sin röst hörd på bolagsstämmorna. Denna taktik satte offentlighetens ljus på bolagsstämman och blev därmed en demokratisk insats. Numera infiltrerar socialdemokraterna och facket istället genom att själva fjäska sig till medlemskap i den korrumperade bolagssfären, där deras granskning av verksamheten emellertid hålls inom familjen.  Infiltrationsmetodens krav på integritet håller förstås sällan, infiltratörerna sugs fort upp och blir en äkta del av klubben där hemlighetsmakeriet är en dygd …och pengarna rullar in.

Genom att istället söka konkurrensutsätta företagsledningarna och utsätta deras verksamhet för öppen granskning tror jag att demokratin i vårt samhälle skulle kunna fördjupas till fördel för såväl företagsverksamheten som moralen.

---

Andra bloggar om: Wanja Lundby-Wedin, korruption, bonus, demokrati

Sol, sol, sol

I dagens Borås Tidning läser jag en artikel om solkraft i Spanien. Med hjälp av den oerhört basala tekniken med solfångare i form av speglar och ångturbiner från Finspång producerar man elektricitet i stora mått. Andasol heter platsen och man planerar att bygga tre solkraftsenheter där. Den första kallas Andasol 1 och den togs i drift i slutet av förra året, se också Wikipedia.

Denna teknik provades faktiskt redan för nästan hundra år sedan av en amerikan med entreprenörsanda utöver det vanliga, men hans fantastiska anläggning i Egypten för drift av en ångmaskin för bevattning blev nedmonterad efter krigsutbrottet 1914; materialet behövdes för krigsindustrin. Idén har emellertid nu tagits upp igen, i USA är stora byggen igång och i Europa går alltså Spanien i spetsen.

Man kan ju nu fundera över vad denna teknik kunde tänkas erbjuda för världens energiförsörjning. Det finns ju stora öknar! Världens största är Sahara och det vore väl inte alls orimligt att leda ström därifrån åtminstone till Europa. Resten av världen har ju sina egna öknar. Idén är förstås inte ny, i Ny Teknik skrev man om det häromveckan.

Jag kunde ändå inte låta bli att roa mig med ett litet räkneexempel för att få en känsla av möjligheterna:

Landyta, Andosol 1 enligt BT:  500,000  kvadratmeter

Landyta, Sahara enligt Wikipedia: Nio miljoner  kvadratkilometer

Andasol 1 producerar 180 GWh per år enligt BT. För att beräkna genomsnittskapaciteten delar vi med antalet timmar på ett år:

Världsbehovet av energi idag är enligt en artikel i Newsweek 14 TW :

Därmed kan vi nu beräkna hur stor andel av Saharas yta som skulle krävas för att försörja hela världen med el idag:

Genom att uttnyttja 4% av Saharas yta för solkraft skulle hela världens energibehov kunna vara uppfyllt! Det verkar för bra för att vara sant, har jag räknat fel? Jag kan själv inte hitta något fel i resonemanget, så tills någon lyckas kullkasta det drar jag följande slutsatser:

Vi har här en enorm potential hos en väletablerad busenkel teknik, som vare sig inskränker välbefinnandet hos människor, djur eller växter då det ju placeras i de allra dödaste landskap vi har på jorden. Tekniken skapar inget avfall alls och kräver ingen ny forskning för sitt genomförande, den kräver bara handlingskraft.

Visst tycks det vara högst rimligt att ersätta kärnkraft och fossilbränslekraft med förnyelsebara energikällor!

Men hur uppbringar vi handlingskraft?

---

Andra bloggar om: solkraft, andasol, sahara, energi

Vad vet vi om framtidens klimat?

Tio titelkunniga skeptiker från Stockholmsinitiativet är kritiska till världssamfundets försök till dämpning av människans påverkan på klimatet. I en insändare i Borås Tidning den 5 mars (identisk med bland annat denna från Västerbottenskuriren) säger man:

”Innan samhället fattar långtgående beslut rörande klimatpolitiken bör vi se till att stå på en säkrare vetenskaplig grund”

Det låter ju vist och klokt, men ett problem med denna inställning är följande: Stockholmsinitiativet var inte närvarande med sina goda råd för halvannat århundrade sedan när människan började accelerera oljebrännandet och giftutsläppen. Måste man verkligen stå på en ”säker vetenskaplig grund” för att ändra ett riskabelt globalt beteende som byggts på allt annat än vetenskaplig grund?

Initiativmakarna påpekar att

”det saknas vetenskapliga belägg för att klimatförändringar inte huvudsakligen har naturliga orsaker”.

Så sant, vem påstår något annat? Det som klimatforskarna har kommit fram till är att det är högst troligt att den moderna människan påverkat klimatutvecklingen under de senaste århundradena. Det är denna insikt som är skrämmande och som manar till besinning, oavsett om andra, mer ”naturliga” orsaker har större inverkan.

Man påstår vidare att

”IPCC:s scenarier hur man tror klimatet kommer att utvecklas bygger på datormodeller. De är konstruerade så att måttligt förhöjda halter av koldioxid i atmosfären ger upphov till en avsevärd uppvärmning”.

Menar författarna verkligen att man ”konstruerat” modellerna så? Det är i så fall en anklagelse om medveten förfalskning som jag finner högst osannolik i den vetenskapliga värld som klimatforskningen befinner sig i. Modellerna är snarare konstruerade för att överensstämma med vad man hittills har observerat, nämligen ett stort antal faktorer som verkat över hundratusentals år. Och när man sedan använder dessa modeller för att förutsäga framtiden så visar det sig bli skrämmande resultat. Resultat, som vi faktiskt kan påverka genom att minska koldioxidutsläppen, därav fokuseringen på just denna klimatfaktor. Modellerna är osäkra, javisst, men de är uppenbarligen det bästa vi kan åstadkomma med dagens kunskap.

Man hävdar också att påståendet om konsensus i ”frågan” saknar stöd! Självklart råder ingen konsensus i ”klimatfrågan”, den är alltför komplex sedd i sin helhet. Däremot råder, vad jag har förstått, konsensus i några viktiga delfrågor, såsom

• att koldioxid har en växthuseffekt och ökad halt gör klimatet varmare,
• att koldioxidhalten har ökat dramatiskt sedan industrialismens genombrott och att detta främst orsakas av förbränning av fossila bränslen såsom kol och olja.
• att det blivit varmare under samma tid.

Dessa begränsade säkerställda resultat är i mitt tycke fullt tillräckliga som grund för politiska beslut i den riktning som Stockholmsinitiativet kritiserar. De eventuella negativa konsekvenser detta får för ”de fattiga i världen” uppvägs väl av de än värre konsekvenser för just dessa fattiga i världen som vi riskerar genom att ingenting göra.

Med tanke på vår okunskap om helheten är det ytterst olämpligt att fortsätta utrota fisk, hugga ner skogar, förgifta luft och hav och att förändra atmosfärens kemiska sammansättning.

Med tanke på hur lite vi vet bör vi snarare göra allt för att reparera de skador mänskligheten redan ställt till med.

Med tanke på vår felbarhet bör vara ytterst försiktiga med alla nya tekniska experiment som inte kan prövas inom såväl begränsad tid som inom begränsade områden.

Det är inte för att vi vet någonting om framtida scenarier som vi skall hålla igen, det är snarare för att vi inte vet.

---

Också Olle Häggström har svarat på stockholmsinitiativets insändare.

Andra bloggar om: klimat, stockholmsinitiativet, alarmister, skeptiker

En ny samhällsfilosofi?

Den i Göteborg aktuelle Manuel DeLanda har skrivit en bok med titeln ”A new Philosophy of society” som jag just har gett mig i kast med. DeLanda är en uttolkare av den franske filosofen Deleuze och är klart mer begriplig än fransmannens egna framställning tillsammans med Guattari i ”A thousand plateaus”. Om jag nu har förstått rätt är förstås tveksamt, men för att pröva det presenterar jag här min fria tolkning i form av egna tillämpningar och reflektioner. Den som förstått på annat sätt är varmt välkommen med anmärkningar.

En viktig del i den nya filosofin är sammanslutningar (assemblages). DeLanda skiljer egenskaperna hos sådana från den gängse liknelsen mellan samhälleliga grupperingar och organismer. Om man tex. tänker sig människokroppen som organism, så kan man se den som en helhet bestående av en hel massa samverkande delar såsom lever, hjärta, magsäck, hjärna, lemmar, mm. Det som framför allt skiljer en sådan organisk grupp mot sammanslutningen är att de olika delarna har sina speciella uppgifter i organismen och är helt osjälvständiga var för sig. Visserligen kan vi numera donera organ till andra människor, men i den nya individen kommer organet ändå att ha precis samma uppgift som tidigare.

Sammanslutningen, däremot, karakteriseras av att dess delar är sig själva nog, de kan flyttas mellan olika sammanslutningar, tillhöra flera sammanslutningar samtidigt och är inte oersättliga någonstans. Men, sammanslutningen själv karakteriseras av att dess funktion, syfte eller uppgift blir en sorts katalysator som lockar fram speciella egenskaper hos delarna och inducerar samverkan mellan dem som ibland kan ge upphov till helt oförutsägbara skeenden. Även om sammanslutningens yttre egenskaper alltså helt är bestämda av dess delar i kombination med yttre påverkan så är det vanligtvis omöjligt att helt förstå sambanden, att härleda dem till ett ordnat orsak-verkan-system.

Olika centra i hjärnbarken skulle man kunna se mer som sammanslutningar i denna mening än organismer. Det är nämligen så att om en specialfunktion hjärnan blir skadad så går det att skola om andra delar av hjärnbarken till denna funktion, syncentrum kan bli hörselcentrum. De kemiska och elektriska impulser som bygger upp hjärnbarkens funktion tycks nämligen vara lika överallt, men har av födsel och ohejdad vana råkat tilldelas vissa specialiserade uppdrag.

Ett fotbollslag kan man också betrakta som en sådan här sammanslutning. Mitt hembygdslag Elfsborg, tex. består av ett antal fotbollsspelare, tränare, styrelse, kassa, mm. Alla enheterna kan bytas ut utan att laget blir ett annat. Varje spelare kan samtidigt tillhöra andra sammanslutningar av annan typ, tex. ett politiskt parti, ett kompisgäng, en villaförening eller en vinprovarklubb, iklädande sig olika roller. Om laget vinner allsvenskan (det gjorde faktiskt det 2007!) beror det inte i första hand på de ingående delarnas speciella skicklighet, utan förmodligen främst på att man hittat en framgångsrik samverkan, en laganda, som just detta år råkat överglänsa konkurrenterna. Lagets delar har i sin samverkan överträffat sig själva, de har åstadkommit en emergent effekt. För Elfsborgs del kan man förstås spekulera i orsaker som den psykologiska effekten av Anders Svenssons återkomst från stora världen, den nybyggda fotbollsarenan och medias stegrade intresse. Men vi kan aldrig till fullo förstå sambanden, vi kan inte härleda dem till ett ordnat orsak-verkan-system. Vi kunde inte ens upprepa bedriften året som följde.

Vad är det då för mening med att identifiera och analysera sammanslutningen? Ja, en intressant observation är att andra sammanslutningar avundsjukt noterat fotbollslagens uppenbara förmåga att åstadkomma emergenta egenskaper, att få spelarna att ”höja sig över sin egen förmåga”. ”Coacher” från idrottsvärlden bjöds ett tag ivrigt in av företag för att söka tillämpa det odefinierade framgångsreceptet i den sammanslutning som företaget representerar. Visserligen tror jag att framgångarna i stort uteblev, men själva idén kan tolkas som en omedveten tillämpning av den nya samhällsfilosofin, den ligger alltså i tiden.

En grupp som inte passar in i det jag här kallar sammanslutning är familjen. Den karakteriseras ju av att det är inre egenskaper hos medlemmarna som svetsar den samman, nämligen det gemensamma genetiska mönstret, ”blod är tjockare än vatten”. Här är individerna inte inte ”sig själva nog” utan är i hela livet bundna till samma familjesammanslutning. I en period i mitten av livet är familjemedlemmarna ganska löst sammanslutna, men är i såväl barndom som ålderdom starkt beroende av övriga familjemedlemmars hjälp och stöd, på gott och ont. I DeLandas mening är alltså här de inre banden (interiority) de väsentliga, medan det i sammanslutningen är de yttre banden (exteriority) som bygger upp helheten.

Är då den nya samhällsfilosofin ny? Presentationen av det nya begreppet sammanslutning kan kanske tyckas något futtigt, men det leder, när man tänker på det, ändå till en hel del viktiga slutsatser.

Det kan tex. tolkas som en klar motfilosofi gentemot den liberala idén om individualismen, den där man tror sig kunna härleda grupper, institutioner och politiska skeenden till den individuella människans strävanden. Genom att påstå att människan huvudsakligen kan definieras som ”the economic man” betraktar man kapitalismen, marknadskrafterna och tillväxten som naturlagar som inte kan ifrågasättas, då de kan härledas till individens grundläggande egenskaper.

På liknande sätt används idén om ”människans naturliga ondska” som förklaring till krig, gatuvåld, mobbning och brottslighet, medan den motsatta idén om ”människans naturliga godhet” används för att motivera socialismens naturnödvändighet.

Dessa idéer kan lämnas därhän om man istället tillämpar den nya samhällsfilosofin. Framtiden är fullständigt öppen, den är inte styrd av naturlagar. Den blir vad vi gör den till även om vi inte, på grund av gruppdynamik och oförutsägbara emergenta fenomen, kan förvänta oss att kunna styra den mot något bestämt mål. Men vi kan göra så gott vi kan, styra i de riktningar som vi tror löser de problem vi identifierar och då kan det vara av nytta att betrakta samhället som ett gytter av dynamiska sammanslutningar.

DeLandas samhällsfilosofi är därmed också ytterligare ett argument, tycker jag, för Karl Poppers föreslagna handlingsväg inom samhället, social ingenjörskonst, steg för steg. Då vi inte har tillgång till de vanliga ingenjörsverktygen i form av fysikaliska naturlagar och väl beprövade erfarenheter måste vi pröva oss fram ytterst försiktigt och se vilka emergenta fenomen som uppstår ur våra försök. Vi måste här vara öppna för att identifiera våra misslyckanden, erkänna dem och försöka på nytt, gärna med något konkurrerande förslag till åtgärd. En sådan ingenjörskonst är väsensskild från dagens politik, där förslag härleds från ideologier och därmed varje misslyckande måste döljas för att inte misskreditera ideologin.

Problemet med avsaknad av naturlagar och beprövade erfarenheter kommer för alltid att bestå, då erfarenheterna från en tidsperiod till en annan inte har så mycket värde i en process som är i ständig utveckling. Just därför är det svårt att betrakta sociologin som en vetenskap och DeLandas boktitel är därmed konsekvent, en ny samhällsfilosofi, inte samhällsvetenskap.

---

Andra bloggar om: DeLanda, göteposthumanism, filosofi, Deleuze

Ett klick för skogen

Stiftelsen ett klick för skogen är ett mycket lovvärt initiativ från några privatpersoner med miljöintresse. Istället för att nöja sig med

• försök till politisk påverkan eller
• tillit till myndighetsansvar,

så tar man saken i egna händer.

Ett rimligt område med skog, som är värd att bevara, köps upp i en stiftelse och garanteras permanent skydd mot avverkning. Det hela finansieras genom insamlade medel från människor med intresse för miljöhänsyn.

Insamlingen kan stödjas av var och en i enlighet med ekonomiska resurser, från inköp av markavsnitt ( 2 555:60 per ruta) till symboliska köp av träd för några hundralappar och gratis musklick som genererar stöd från sponsorer.

Stiftelsen har redan köpt upp en gammelskog i Årrenjarka, belägen 10 mil väster om Jokkmokk, och kämpar just nu för att köpa ett skogsavsnitt utanför Göteborg: Verle gammelskog.

Gör en insats, klicka på symbolen i de övre högra hörnet och leta upp en stödform anpassad till din plånbok.

Över tusen mördade

Massmordet i Gaza är nu på allas näthinna och på mångas läppar. I TV-programmet debatt häromdagen konfronterade Janne Josefsson fanatiska Israelanhängare med förtvivlade palestiner. De två senaste lördagarna deltog jag själv i demonstrationer i Borås mot massakrerna och uppslutningen var överraskande stor, flera hundra demonstranter vid varje tillfälle. Bilden är från den tionde januari.

Israelvännerna försvarar kriget med att Israel måste ha rätt att försvara sig och motiverar massakrerna med att Hamas kallblodigt nyttjar de oskyldiga barnen som ofrivilliga sköldar. Men som miljöpartisten Max Andersson sa i sitt tal vid gårdagens demonstration (enligt mitt minne): ”Det är ingen tvekan om vem som är förtryckare och vem som är förtryckt i denna konflikt”.

Att ta ställning mot Israels massakrer är därför enkelt, alldeles oavsett Hamas terrorstatus.

Man undrar hur de tänker, Israelerna. Vilket problem försöker man lösa? De förtvivlade raketbeskjutningarna och självmordsattentat som Hamas bedriver är ju uppenbarligen redan drivet av hat och hämndlystnad, hur skulle man kunna få stopp på dem genom att mörda deras barn?

Man undrar förstås också hur Hamas tänker. Man retar upp en tusenfalt starkare makt med attacker, som möjligen drabbar någon enskild Israel, men självklart inte militärmakten Israel. Till vilken nytta? Vilket problem försöker de lösa?

Det är helt enkelt inte lätt att finna rationella skäl till mördandet, det tycks vara irrationella tankar som har det avgörande inflytandet på båda sidor: gudstro och hämnd.

Jag påstår inte att religion är orsaken till konflikten i Palestina, men jag är övertygad om att den starka religiösa anknytningen är ett starkt hinder för möjligheterna till fred. I Israel är ju bibelns gamla testamente ett rättesnöre där man kan läsa meningar som:

”Men i städer som tillhör dessa folk och som Herren, din Gud, vill göra till din egendom får du inte skona en levande varelse. I enlighet med Herrens, din Guds befallning skall du viga dem alla åt förintelse, hettiterna och amoreerna, kanaaneerna och perisseerna, hiveerna och jevuseerna, så att ni inte tar efter alla skändligheter de gör till sina gudars ära, ty då syndar ni mot Herren, er Gud.” (Femte Moseboken 20: 16-18).

Hos Hamas florerar istället dogmer från Koranen som tycks framkalla hyllningar till  martyrskap och fostra självmordsbombare.

Religiösa dogmer är, och har ju länge varit, viktiga byggstenar i soldaters fostran.

Därmed inte sagt att religion är nödvändig för krig eller våld. Även om det senaste halvseklets största våldsverkare, USA, ofta nyttjar kristendomen som motivering och islam som hatsymbol, så har halvseklet dessförinnan visat prov på avrättningsorganisationer som mer grundades på annan dogmatisk ideologi än religion, såsom Tysklands judeutrotning, Sovjets utrotningsläger, eller Kinas ”stora språng” och kulturrevolution.

Karl Popper har en gång sagt (enligt Gunnar Bergström, DN):

”Man tar inte livet av en människa när man intar attityden att först lyssna på hennes argument.”

En sådan rationell attityd till problemlösande skulle man försöka inplantera, i synnerhet hos Israel. De religiösa idéerna bör inte tillåtas påverka politiska beslut, de bör hållas privata.

De drabbade palestiniernas förtvivlan och hat är självklar och naturligtvis inte möjlig att kritisera, men deras ledare skulle verkligen behöva begrunda Poppers ord, också islam gör minst skada i det privata.

---

Andra bloggar om: Palestina, religion, Israel