Archive for the ‘Politik’ Category

Mätbarhet- en riskabel förenkling

6 juni, 2011

Tillväxtens problem har diskuterats åtskilligt, även en del här och där på Tankspritt. För några veckor sedan publicerade den gröna tankesmedjan Cogito en skrift som verkade lovande: Mikael Malmeus: Ekonomi utan tillväxt. Skriftens främsta förtjänst består i att den reder ut grunderna för vårt samhälles beroende av ekonomisk tillväxt. Huvudnumret i skriften, simuleringar av olika framtida scenarior, ger emellertid ett svagt intryck. Min tilltro till nationalekonomins modeller sjönk rejält när jag granskade regeringens underlag för skattepolitiken och de modeller som Malmeus tillämpar tycks vara av lika leksaksartad natur. Man tycks helt enkelt kunna visa vad man vill med sådana modeller, ideologin styr mer än vetenskapen.

Att, som Malmeus, vända management-kulturens främsta verktyg, nationalekonomin, mot tillväxtideologin själv är onekligen tilltalande, men det krävs nog mer seriösa ansatser.

En annan av managementkulturens favoriter är styrning med mätbara mål. Genom att sätta upp mål som man i efterhand kan kontrollera med enkel räkning av pengar, antal kunder, antal tidningsartiklar, antal sjukskrivningsdagar eller dylikt får man folk att arbeta mer energiskt, med större glädje och förhoppningsvis med bättre resultat för organisationen. Detta är gott och väl, förutom att de mätbara målen ofta har en bieffekt. Kravet på mätbarhet gör nämligen att de kanske inte representerar det man verkligen vill åstadkomma och fokus i arbetet förskjuts från det väsentliga till att just uppfylla de mätbara målen. Sub-optimering kallas det ibland. Trivsel är kanske lite mer än få sjukskrivningsdagar, kunduppskattning går kanske inte att räkna i antalet kunder, långsiktig framgång beror kanske på mer än kvartalets ekonomiska resultat.

Tillväxt som mätbart mål kan vara ett stort misstag i politiken.

Tillväxt kan betyda mycket. För en förälder står begreppet tillväxt kanske för barnens tilltagande kroppsvolym och för bonden är tillväxt förutsättningen för odlingarnas årliga avkastning. För oss miljövänner symboliserar begreppet den ohejdade överkonsumtionen i vårt samhälle som hotar att slå undan grunden för vår välfärd genom att förbruka icke förnyelsebara råvaror och göra okontrollerbara ingrepp i de stora skeendena såsom klimatutvecklingen.

Denna miljörelaterade kritik av tillväxt bemöts ibland med att tillväxt kan göras hållbar, dvs. BNP kan växa utan ytterligare förbrukning av begränsade naturresurser. Dessutom pekar bemötarna på att tillväxt är nödvändig för att bekämpa fattigdom i stora delar av världen.

Och visst har de rätt. Visst kan man tänka sig tillväxt i form av ökat omhändertagande av barn, sjuka och gamla. Visst kan man bygga vindkraftverk istället för SUV-bilar, tanks och JAS-plan. Självklart kan ett rationellt jordbruk minska svälten utan att tära på resurserna.

Men är det strävan efter tillväxt i dessa betydelser som präglar måluppfyllelsens ideologi?

Knappast, problemet med begreppet tillväxt är att detta används just som ett mätbart mål för företag, samhälle och politiska partier. Tillväxt blir då inte en allmän ökning av välbefinnandet hos medborgare här hemma och i världen. Tillväxt likställs med BNP. Suboptimeringen består här, som i andra sammanhang, i att man strävar endast efter att uppnå det mätbara målet och detta på enklast möjliga sätt. Genom att uppmuntra till nyföretagande, t.ex. vädjar man främst till enskilda människors strävan efter egen vinning och uppmuntrar dem att skapa företag, anställa folk och sälja produkter. Men, det enklaste sättet att vara framgångsrik är att hitta på nya konsumtionsprodukter, helst sådana som ingen förut har förstått att de behövde, för då finns ingen konkurrens. Gärna sådana som kan få igång en masspsykos såsom mode-artiklar, leksaker som associerar till någon framgångsrik Hollywoodfilm, eller något som vädjar till vår fåfänga och prestige, dvs. något som får oss till irrationell konsumtion.

Varje sådan ny produkt, som någon uppfinningsrik innovatör hittar på, kommer så småningom att bli nödvändighet, inte bara för den mest fåfänge eller prestigefyllde, utan för var och en av oss, och så småningom för varje människa i världen. Resursförbrukningen, som den kreative uppfinnaren självklart varken tänkte på eller ens kunde ana, blir ohållbar.

Detta är nu inte den enskilde uppfinnarens eller konsumentens fel förstås, felet ligger i att man uppmuntrar en fri marknad för att öka den mätbara tillväxten. Och den fria marknaden består av enskilda människor som var och en aldrig kan begäras tänka på hållbarhet.

Hållbarhet kan bara greppas av ett kollektiv som vilar på vetenskaplig grund. Fri marknad är utmärkt för att uppfylla mätbar tillväxt, men värdelös för att uppnå hållbar tillväxt.

Alltså, ett problem är det allt överskuggande mätbara målet BNP och insikten att detta växer bäst i en fri marknad.

Avbön

7 april, 2011

För en vecka sedan lämnade vi vår lägenhet för att bosätta oss i sommarstugan permanent. Under hela vårt tidigare liv har vi avstått från TV i sommarstugan och vi bestämde oss nu för att fortsätta denna tradition och sälja TV-apparaten. I glädjen över detta beslut skickade jag genast ett meddelande till Radiotjänst, sade upp vår TV-licens och berättade om detta på facebook.

Här visade sig genast en av fördelarna med det sociala mediet. Några vänner gillade visserligen mitt tilltag, men Heiti tyckte alls inte att man skulle säga upp TV-licensen för att man gjorde sig av med TV-apparaten. Han lärde mig nu att Sveriges Radio och Sveriges Television drivs av en gemensam stiftelse, Förvaltningsstiftelsen för SVT, SR och UR, och att nästan förtio procent av de inbringade avgifterna faktiskt går till radion och utbildningsradion.
Nu har vi ju fortfarande en radioapparat och visst vill vi fortsätta att lyssna på melodikrysset, ekot och filosofiska rummet utan reklaminslag . Vi har ju också datorer och bredbandsabonnemang, så vi kommer förstås att utnyttja SVT Play en del också framöver.

Så, Heiti, du har förstås rätt, självklart skall man fortsätta att betala licensen!
Dessutom är just stiftelseformen något jag tidigare angett som en av de få kretiva idéer som jag funnit avseende försök att bryta marknadsekonomins alltmer destruktiva funktion.

Tack Heiti, för att du påpekar de självklarheter som jag förträngde i mitt glädjerus över TV-befrielsen. Jag har just meddelat radiotjänst att jag ångrar mig. Den politiska hedern måste ibland prioriteras framför snålhet och lagens bokstav.

Dessutom kan man ju än mer ta till sig radiotjänstkörens hyllningssång: ”Tack för att du…”

Förnyelsen heter Wetterstrand

16 november, 2010

Socialdemokraterna har  förlorat sympatisörer och sin partiledare. Kanske för att stora delar av dess maktapparat hänger sig kvar i gamla tider, tider då arbetarklassen var en lättidentifierad, mycket stor enhetlig grupp. Genom minnet av en framgångsrik historia kunde denna klass nämligen identifiera sig med den socialdemokratiska ideologin och därmed bli enhetlig politiskt. Därmed också utmärkt röstboskap även långt efter att den egna aktivitet falnat.

Denna tid är nu förbi. Det kroppsarbete som behövs för att framställa våra konsumtionsprodukter utförs utomlands sedan länge.  Den enhetliga arbetarklassen har lösts upp. Det inhemska kroppsarbete som finns kvar, t.ex.  i form av vård och omsorg, är främst kvinnornas lott; och kvinnor har inte samma tendenser till partitrohet som männen. De är också svårare att binda till ett specifikt parti, då de tenderar att ägna större omsorg om den egna nära kretsen än om stolta ideologier.

Socialdemokratin gör därför klokt i att kasta den gamla bråten överbord,  frigöra sig från de organisationer som en gång var folkrörelser, men nu är ett slags kvardröjande trögtänkta kolosser och våga tänka nytt.

Jämlikhet och social trygghet byggs inte genom envist fasthållande av historiska framgångsrörelser. Allmänt välstånd kan bara byggas av ett aktivt intresserat folk som genom  egen aktivitet tillsammans med andra kommer till djup insikt om jämlikhetens och den sociala trygghetens förträfflighet.

Socialdemokratin borde därför söka initiera en kulturrevolution, en rörelse underifrån, som kan stärka sig själv så mycket att den med glatt mod vänder ryggen åt Hollywood,  Gina Tricot, Elgiganten och dokusåporna. Och ler överseende mot de  tillväxtfanatiker i regeringskansliet som tror att framtiden byggs på uttjänta skolboksteorier.

Jag ser en person som man kunde ge förtroendet att initiera en sådan förnyelse:

Maria Wetterstrand!

Hon har växt till en politiker som skulle kunna förändra världen. Hon har det senaste året lärt sig att balansera såväl otåliga gröna aktivister som tungsinta nostalgiska fackpampar.

Och hon är ledig till våren!

Det blir en svår förlust för mitt eget gröna parti, men det är det sannerligen värt, det väsentliga är samhällsbygget, inte vilket parti som bär fram det.

Arbetslinjen – hypotetiskt resp. mätbart resulta

26 oktober, 2010

För att motivera sitt jobbskatteavdrag hänvisar regeringen till en rapport (se referens nedan) från finansdepartementet som är en intressant läsning för en statistiker. Den blir här utgångspunkt för några synpunkter på sådant som jag uppfattar som nationalekonomins allmänna problem.

Rapporten avser att presentera den teori och de beräkningar som ger argument för jobbskattepolitikens positiva effekt på arbetslösheten. Redan i inledningen underkänner man emellertid vetenskapligheten i teorin då man konstaterar:

”Att fokus ligger på de långsiktiga effekterna innebär att vi jämför två jämviktslägen med varandra, dels ett hypotetiskt läge utan regeringens reformer och dels läget efter att alla predikterade beteendeförändringar har fått fullt genomslag.[...] Analysen säger däremot ingenting om hur lång tid en sådan anpassning kan ta, men det kan röra sig om ett antal år.”

Denna utgångspunkt har två svagheter ur ett vetenskapligt perspektiv:

  1. Genom att inte tala om när effekterna skall ha slagit igenom har man frånsagt sig möjligheten att kontrollera modellen, dvs. en nationalekonom med andra ideologiska förtecken skulle kunna presentera en annan modell med andra resultat och det är omöjligt att avgöra vilken som är närmast verkligheten.
  2. Båda de jämförda lägena är faktiskt hypotetiska, även läget med regeringens reformer beräknades nämligen utan att man kände till att det skulle inträffa en finanskris eller t.ex. att människor utan förvarning skulle efterfråga var sin Iphone, oavsett sina ekonomiska förutsättningar.

Modellen kan inte falsifieras, dvs. den kan inte ges något empiriskt stöd gentemot vilken annan modell som helst.

Om man nu, i förväg, hade förutsagt hur mycket arbetslösheten skulle minska inom ett bestämt antal år (inom ett rimligt osäkerhetsintervall) , då hade modellen kunnat utsättas för granskning i efterhand och därmed lärt oss något, oavsett om den träffat rätt eller fel.

Om man skulle försöka bestämma ett sådant osäkerhetsintervall skulle man emellertid få svårigheter.  I modellen etablerar man nämligen en ”nyttofunktion” som grundar sig på varje människas ekonomiska förutsättningar samt en s.k. ”reservationslön”, den nivå som timlönen måste överstiga för att individen skall välja att arbeta. Denna modell är förstås mycket svår att kvantifiera. För det första finns det inte ett mätbart underlag på individnivå som definierar en ”reservationslön”, man måste gissa på grundval av hypotetiska resonemang. För det andra måste man, för att kunna göra beräkningar, sätta en siffra på varje faktor som påverkar; man måste kunna mäta. Men hur mäter man viljan att köpa en Iphone, lusten att ha arbetskamrater, känslan av utanförskap eller graden av leda?

Dessa svårigheter bedömer jag som tillräckligt allvarliga för att kasta hela underlaget i papperskorgen, men det finns fler. Man tvingas nämligen att etablera synnerligen orealistiska förutsättningar.

  1. ”Den fritid som uppstår på grund av arbetslöshet ses som något positivt, samtidigt som lönearbete värderas negativt.” Visserligen påpekas i en fotnot att detta kanske inte är självklart, men hur mäter man avvägningen positivt/negativt?
  2. Man förutsätter att tillgången på arbete är obegränsad, endast den enskildes benägenhet att vilja arbeta finns med i modellen. Inte nog med det, dessutom förutsätter man att den enskilde fritt kan välja mellan 0,10,20,30,35,37,39,40,41,43,45,50 eller 55 timmar per vecka. En helt orimlig förutsättning förstås.
  3. Man förutsätter att en dominerande andel av sjukskrivna inte är tillräckligt sjuka för att inte kunna arbeta. Vad jag förstår finns ingen bedömning med i modellen av hur stor andel som verkligen är arbetsodugliga. Åtminstone skulle väl ”reservationslönen” bero starkt på graden av arbetsduglighet.

Rapporten som alltså presenteras för att motivera regeringens arbetslinje undviker att diskutera dessa svagheter i detalj. Istället ägnar man mycket text åt att beskriva den ”mikrosimulerings-modell” som man tycks var ganska stolt över. Och visst kan det tyckas imponerande att man med hjälp av omfattande befolkningsstatistik kan simulera en population med en rad egenskaper. Problemet är dock att man inte i någon befolkningsstatistik har relevanta mått på personlig moral, socialt tryck, graden av värk i lederna, behov, eller lust. Det kritiska valet av ”reservationslön” blir oerhört osäkert. Hur den egentligen bestäms framgår heller inte av rapporten.

Oavsett om de hypotetiska långsiktiga effekterna slår in eller inte så är det uppenbarligen så att vi redan privilegierade blivit ännu rikare på bekostnad av dem som är sjuka och dem som är ofrivilligt arbetslösa.

Och det kanske var precis det som var meningen.

Diagrammet visar hur regeringens skattesänkningar har fördelats i befolkningen uppdelat på kvartiler av växande inkomstklasser och är hämtat fån bloggen Storstad.

Referens:

Rapport från ekonomiska avdelningen på Finansdepartementet, Arbetsutbudseffekter av reformer på inkomstskatteområdet 2007-2009.

De betryckta har fått en röst i riksdagen

21 september, 2010

Jag tror att Sverigedemokraternas stora framgångar framförallt är ett rop från den betryckta delen av arbetarklassen. Den del som är nedtryckt i kulturens krav på individuell framgång och som kompenserar sin, i kulturen, beklagansvärda situation genom att söka efter och angripa människor som kan betraktas stå än lägre i rang.  Man söker syndabockar till egna tillkortakommanden och man finner dem bland det onda etablissemanget, samt hos de närmaste konkurrenterna, nysvenskarna.

Jag tycker inte att man ska vara upprörd över att dessa människor har fått en röst i riksdagen. Tvärtom är det kanske nödvändigt för att man ska få upp ögonen för att det faktiskt finns en betryckt samhällsklass.

För att minska Sverigedemokraternas inflytande bör man eliminera den betryckta klassen,

  • genom att bekämpa social utslagning,
  • genom att lyfta dem som står längst ner på samhällsstegen och
  • genom att definiera människovärde i annat än karriär och egendom.

Problemet med SD är således inte att de kommit in i riksdagen, eller att de fått inflytande i en rad kommunala och regionala församlingar. Problemet är att en mycket stor del av befolkningen är så trångsynt att de tror att lösningen på deras egna tillkortakommanden ligger i att kasta ut invandrarna.

Jag tror inte att vi i första hand har missat att ”ta debatten”, argument om människors lika värde eller Sveriges behov av multikultur biter inte på människor som ser sig själva som offer.

Vi måste bygga ett samhälle där de som står längst ner i den sociala och ekonomiska hierarkin får möjlighet att utvecklas till människor med större kraft, till människor som kan få chansen att bli uppskattade för egenskaper utöver svällande muskler, häftiga tatueringar och motorvrål. De måste uppmuntras att skapa ett eget liv utan att vara beroende av att förminska andra.

Vi måste ge huliganerna chansen till ett liv, värt namnet!

———————————————————————————————-

Biger Schlaug skriver bra om etablissemangets valhänthet i sammanhanget.

Marika Lindgren Åsbrink undersökte väljarunderlaget för Sverigedemokraterna 2006.

Jag skrev själv om Danmarks motsvarande upplevelser i en recension av Lena Sundströms bok

Spinoza om judisk särart

4 augusti, 2010

I en kritisk analys av Bibeltexterna behandlar Spinoza frågan om varför just Hebréerna var utvalda och om den profetiska gåvan verkligen var speciell just för dem.  Hans analys är, som alltid, en fröjd att läsa och han kommer fram till den anti-rasistiska slutsatsen:

”På så sätt skiljer sig alltså nationer från varandra bara med avseende på vilken samhällsform och vilka lagar man lever under och är styrda av.” (Benedict de Spinoza, Theological-Political Treatise, Cambridge University Press, 2007, sidan 46)

Vidare kommer här min översättning från engelskan av ett avsnitt som är tänkvärt såväl med avseende på dagens  integrationspolitik som med avseende på Israels politik i vår tid:

”Därmed kan judarna idag (1660-talet, alltså!) absolut inte tillskriva sig några egenskaper som inte finns hos andra människor. Då de varit utspridda och statslösa i så många år är det inte alls förvånande att, efter att ha skiljt ut sig själva från andra nationer på detta sätt, de dragit på sig andras förbittring, inte bara på grund av deras riter som skiljer sig från alla andra nationers, utan också genom sin omskärelse som de nitiskt håller fast vid.

Men, erfarenheten har visat att  icke-judars förbittring är det som i stor utsträckning bevarat deras nation. När den spanske kungen vid ett tillfälle tvingade judarna att acceptera hans kungarikes religion eller gå i exil, konverterade många judar till katolicismen. Alla som accepterade detta garanterades samma privilegier som infödda spanjorer och betraktades som fullgoda kandidater till alla ämbeten. På så sätt integrerades de omedelbart med spanjorerna så att inom en kort tidsrymd fanns inga rester och inga minnen av dem kvar. Motsatsen erfors av av dem som den portugisiske kungen tvingade att konvertera till sitt kungarikes religion. För, trots att de då anammade denna tro, fortsatte de att leva separerade från andra människor, tveklöst på grund av att kungen deklarerade dem som ovärdiga alla högre positioner.

Dessutom tror jag att omskärelsen har så stor betydelse att jag är nästan övertygad om att bara denna är tillräcklig för att bevara deras nation i evighet, och faktiskt, vore det inte för att deras religiösa principer dämpar deras mod, så skulle jag oreserverat tro att de en dag skulle återupprätta sin stat, och Gud skulle välja dem igen.

Vi har också ett utmärkt exempel på detta hos kineserna, som på ett liknande sätt nitiskt håller fast vid en typ av hårknut på sina huvuden,  på så sätt skiljer de ut sig från andra människor, och har bevarat sin egenhet på detta distinkta sätt i tusentals år, så att de överflyglar alla andra nationer i antikvitet. Inte heller de har alltid haft sin egen stat. De har förlorat den och återupprättat den, och kommer utan tvekan att återupprätta den igen, så snart Tatarerna har blivit demoraliserade av lyx och sysslolöshet. (Benedict de Spinoza, Theological-Political Treatise, Cambridge University Press, 2007, sidorna 55-56)

Fetstilskursiveringen av Spinozas kommentar om Guds återval av den judiska staten är min. Den bisatsen är typisk, menar jag, för Spinozas läsning av bibeln: en bitande ironi.  Det är inte att undra på att de maktfullkomliga prästerna blev heligt förbannade när Spinoza driver gäck med dem, den tidens självutnämnda intelligentia. Han blev ju också bannlyst av den församling i Holland som han föddes in i, en judisk församling som flytt från Portugal en generation tidigare.

Gästinlägg av Olle Häggström: Greider och Judt om samhällsutvecklingen, kapitalismen och vänstern

11 juli, 2010

Olle Häggström gästar idag Tankspritt med en betraktelse över ett par vänsterdebattörer:

Politiska diskussioner tenderar att handla om avgränsade och tidsbundna frågor: om taket i A-kassan, om LAS-regler, och om femtio öres bensinskattehöjning. Och visst är sådana frågor angelägna att dryfta, men det är också viktigt att emellanåt höja blicken och våga ställa de riktigt stora frågorna. Vartåt syftar politiken? Vad för slags samhälle vill vi leva i?

En sådan blickhöjning gör Göran Greider i sin nya bok  Det måste finnas en väg ut ur det här samhället. Vi känner Greider som en av Sveriges mest vitala, läsvärda och energiska samhällsdebattörer med hjärtat ogenerat till vänster, och i den aktuella boken tar han sin utgångspunkt i två aktuella kriser: den globala finanskris som plötsligt slog till 2008, och den mer smygande globala klimatkrisen. Den gemensamma nämnare Greider tycker sig se är att båda är konsekvenser av det tätt ihopslingrande paret kapitalism/konsumism. Det senare är beteckningen på den samhälleliga överideologi enligt vilken BNP-tillväxt är viktigare än allt annat, varför även vår materiella konsumtion (utan vilken den accelererande produktionen bleve allför uppenbart meningslös) ständigt måste öka.

Det är slående hur budskapet i Göran Greiders bok på punkt efter punkt sammanfaller med det i den nästan exakt samtidigt utkomna Ill Fares the Land av den brittisk-amerikanske historikern Tony Judt. Redan titlarna sänder samma signal, förstärkt av inledningsmeningen i Judts första kapitel: ”Något har gått i grunden snett med hur vi lever idag.”

Judt fortsätter med att konstatera att vi ”i trettio år har gjort en dygd av den materiella egennyttan [som] nu utgör den enda återstoden av vår upplevelse av kollektivt högre syfte”. även Greider pekar ut den gångna trettioårsperioden – han talar specifikt om tidsrymden 1979-2009 – som den tid då konsumismens och kaptalismens överhöghet trängt ut nästan allt annat tänkande. Båda efterlyser hur vänstern bör kräva tillbaka vad vi (med Lars Gustafsson) kan kalla problemformuleringsprivilegiet. Dagens diskussion om stat och offentlig sektor har kommit att ensidigt handla om kostnadseffektivitet. Avyttrandet av olika offentliga verksamheter till privat sektor görs genomgående till en fråga om kostnadseffektivisering, och när det blir till det enda kriteriet förmår lekmannen utan ekonomisk expertkunskap inte artikulera några giltiga invändningar. Vad ett sådant snävt synsätt bland annat förbiser är vad denna samhälleliga omorganisation på sikt gör med förhållandet mellan individ och samhälle, och med vår gemensamhetskänsla. åter: vad för slags samhälle vill vi leva i?

Som ett illustrativt exempel ägnar Judt ett kapitel åt privatiseringen av British Railways och de förödande konsekvenserna därav. Samhällsstrukturer som är så stora och så oundgängliga att de inte kan tillåtas gå under – ”too big to fail” med ett uttryck finanskrisen lärt oss – bör enligt Judt kvarstå i statlig ägo. När privata intressen som tillåts ta över dem vet att staten om det går illa till slut ändå måste rädda verksamheten, så uppstår så kallad ”moral hazard” (ännu ett uttryck som känns igen från finanskrisen) i frestelsen att driva den kortsiktigt och våghalsigt.

Parallellerna mellan Greider och Judt kan mångfaldigas, som t.ex. hur de båda tar stöd i Richard Wilkinsons och Kate Picketts uppmärksammade (och på sina håll hårt kritiserade) bok The Spirit Level: Why More Equal Societies Almost Always Do Better (på svenska Jämlikhetsanden), som påvisar att de länder som har störst grad av ekonomisk jämlikhet också tenderar att uppvisa högre medellivslängd, högre grad av fysisk och psykisk hälsa hos befolkningen, mindre kriminalitet, etc. Judt diskuterar mekanismerna bakom dessa samband, och sammanfattar:

Ojämlikhet korroderar samhället inifrån. Det kan dröja lite innan dess effekter visar sig, men så småningom ökar konkurrensen och jakten pä status och materiella ting, samtidigt som en känsla av över- eller underlägsenhet baserad på ekonomisk ställning infinner sig, fördomar nedåt på den sociala stegen skärps, kriminaliteten rusar i höjden, och problemen för socialt missgynnade ökar alltmer. Det oreglerade välståndsskapandets arv är beskt. (Judt, s 21)

Greiders och Judts böcker skiljer sig givetvis också åt i viktiga avseenden. Kanske är det en smula orättvist mot Greider att jämföra dem, då han visserligen är en av de hyggligt stora fåglarna i den svenska ankdammen, medan Judt är något helt annat: en världsledande intellektuell (en position han uppnått bland annat genom sitt arbete som professor i historia vid New York University, sina ofta kontroversiella men alltid välargumenterade texter i New York Review of Books, och sin monumentala Postwar: A History of Europe since 1945). Likväl tvekar jag inte att peka ut den skarpsinniga och koncisa Ill Fares the Land som avgjort vassare än Greiders bok. Ja, jag skulle rentav vilja utnämna den till obligatorisk läsning åt var och en som intellektuellt och på allvar intresserar sig för politik och samhällsutveckling.

Detta betyder inte att Greiders bok inte skulle ha vissa stora kvaliteter som Judts bok saknar. Framför allt vill jag peka på de självbiografiska inslag som Greider bjuder på. (Några sådana bjuds i stort sett inte i Judts bok, utan att den för den sakens skull framstår som opersonlig. Den som suktar efter Judtsk självbiografi har istället förstklassig läsning att finna i en serie essäer det senaste året i NYRB, inklusive en saklig men gripande  redogörelse för den fasansfulla belägenhet han idag befinner sig i till följd av sin långt gångna ALS.) Greider berättar om sin uppväxt i Vingåker som barn till två lågutbildade och fabriksarbetande föräldrar. Idag kan man ofta höra honom tala i radioprogrammet Godmorgon världens panel, där han som regel vill lägga ett klassperspektiv på den för dagen aktuella frågan. I mina öron tenderar det att låta lite antikverat, men i boken ger han en bakgrundsteckning och ett djup åt det klassmedvetande som jag (ett akademikerbarn) saknar omedelbar intuitiv förståelse för. Generöst berättar Greider om sina tankar och känslor, som exempelvis den (över-)känslighet han har inför hur en komponent av överlägsenhet och klassförakt kan smyga sig in då vänsterdebattörer med medelklassbakgrund vurmar för arbetarklassen. Det handlar om ett typiskt 68-fenomen, men – faktiskt! – redan hos Marx hittar han exempel på sådant förakt (Greider, s 46-47).

Till de områden som till Greiders förtrytelse sällan diskuteras ur ett klassperspektiv hör klimatfrågan:

De välbetaldas växande klimatångest dövas med miljöanpassad konsumtion. Ett lågavlönat vårdbiträde eller en lika lågavlönad busschaufför kan däremot nästan få dåligt samvete över att han eller hon inte har råd att kämpa för miljön i butikerna på samma sätt som en miljömedveten civilekonom har. Hur kan det komma sig att ett så enkelt faktum som detta förträngs: Den som har en miljöbil orsakar faktiskt långt mer skador på miljön än den som inte har någon bil alls! I själva verket är det rent statistiskt så att en lågavlönad LO-medlem redan nu lever ett betydligt mer miljövänligt och klimatanpassat liv än en högre tjänstemän. Ju lägre inkomst – desto lägre klimatpåverkan; så ser sambandet ut. Det gäller i Sverige och det gäller än mer i Indien. Ju högre upp på samhällsstegen du befinner dig, desto större bostad har du vanligtvis och desto fler flygresor gör du och desto fler prylar köper du generellt och du åker mer bil än kollektivtrafik. Det är därför fullkomligt absurt att en lågavlönad löntagare eventuellt ska gå omkring och ha dåligt samvete över att han eller hon inte med sin plånbok kan delta i miljököpfesten – den lågavlönades liv är ju redan från början betydligt mindre koldioxidalstrande. (Greider, s 227-228)

Det här är viktiga påpekanden, men vad jag saknar i den här passagen är ett förtydligande om att i det rika Sverige så genererar även låginkomsttagare koldioxidutsläpp på en nivå som behöver sänkas om vi (Sverige) skall ta vår rättmätiga del av ansvaret för att bemästra den globala uppvärmningen. Till Greiders försvar skall dock anföras att han är medveten om det nationella perspektivets inskränkthet. Lite längre fram i boken tar han nämligen upp filosofen Peter Singers globala etik, som dömer ut ”tanken att vi skulle ha särskilda moraliska förpliktelser mot våra egna landsmän, som går före omsorgen om människor som har det betydligt värre i andra, fattigare länder” (Greider, s 272). Greiders sätt att lösa denna spänning mellan nationell och internationell solidaritet är att hänvisa till Wilkinson och Pickett, vilkas statistik visar att mer jämlika länder också satsar mer på utlandsbistånd. Om vi blott lyckas med den nationella solidariteten, så kommer den internationella att följa med på köpet! Här hade jag dock velat se en närmare argumentation för slutsatsen att det bakom den av Wilkinson och Pickett observerade korrelationen också ligger ett orsakssamband av det önskade slaget.

De självbiografiska och självreflekterande inslagen leder vänstermannen Greider naturligt in på mer allmänna reflektioner kring vad det innebär att vara vänster. Här finner han stöd på oväntat håll: hos den tysk-amerikanske (stock-)konservative filosofen Eric Voegelin. Denne ger ett signalement på ett vänstermedvetande som (åtminstone som det förmedlas av Greider, s 26-30) kan sammanfattas på följande vis. Ett vänstermedvetande anser

    (1) att nuvarande situation är otillfredsställande,(2) att felet står att finna i att samhället är dåligt organiserat snarare än i den mänskliga naturen,

samt att förändring är

    (3) möjlig och(4) står i det mänskliga handlandets makt.

Inför detta blir jag först en smula perplex – är inte varje politiskt intresserad person vänster med denna definition? Ståndpunkterna (1), (3) och (4) anser jag så självklara för den som finner politik alls värt att bry sig om att jag inte behöver kommentera dem närmare. (2) är lite intressantare. Här vill jag mena att förhållanden i samhället alltid är en funktion både av hur det är organiserat och av den mänskliga naturen. Om nu ett missförhållande råder, vilken av dessa saker bör man då söka ändra på? Den mänskliga naturen är vad den är och inte så mycket att göra åt, och då återstår inte annat än att tänka på modifiering av samhällets organisation. (Vi kan i och för sig vara så visionära att vi tänker oss att modifiera den mänskliga naturen, exempelvis med genterapi, hormonbehandling eller helt enkelt rätt slags utbildning. Men hur åstadkoms i så fall en sådan förändring? Genom att samhällets organiseras på sådant vis att vi får den önskade genterapin, hormonbehandlingen eller utbildningen, så då är vi tillbaka i samhällets organisation.)

Tanken slår mig att Greider kanske inte är helt uppriktig när han öser lovord över den ”gnistrande intelligente” Voegelin. Kan en filosof som placerar sig själv, och den omhuldade konservatismen, i motsatsställning till uppfattningarna (1)-(4) verkligen höra till de vassaste försvararna av konservatismen? Kanske har Greider lyckats hitta en osedvanligt korkad konservativ filosof att använda som karikatyr att angripa, för att sedan söka stärka sitt case genom att utmåla honom som briljant? Men så slår det mig att när jag hör konservatismen intellektuella frontfigur i Sverige, Roland Poirier Martinsson, exempelvis i Filosofiska rummet den 20 juni i är, så framstår Voegelins implicita negativa karaktärisering av konservatism som alls icke orättvis.

Föga förvånande finns många enskildheter i Greiders bok där han uttrycker åsikter jag inte instämmer i eller där jag menar att han rätt och slätt tänkt fel. Jag nöjer mig att nämna en sådan. I den viktiga och inte alls okomplicerade frågan om vad vi bör mena med jämlikhet skriver han:

Strävan måste vara att minska inkomstskillnader, statusskillnader och skillnader i levnadsstandard mellan människor. Med det jämlikhetsbegreppet går det inte att nöja sig med att ett arbetarbarn formellt sett har samma möjligheter att börja studera på universitet som barn till akademiker. Det avgörande är att lika stor andel arbetarbarn som medelklassbarn faktiskt gör det. (Greider, s 260)

Notera hur han i den första meningen betonar skillnader mellan människor, vilket enligt min mening är det relevanta för jämlikhet – individer snarare än grupper som de grundläggande entiteter vilkas levnadsbetingelser behöver jämföras för att avgöra om jämlikhet råder. I den sista meningen har han dock glidit över till att betrakta jämlikhet mellan grupper. Ett räkneexempel för illustrera den principiella skillnaden:

Antag att våra barnkullar består till 50% av medelklassbarn och till 50% av arbetarklassbarn. Antag vidare att 70% av medelklassbarnen påbörjar universitetsstudier, medan blott 40% av arbetarklassbarnen gör det. Totalt 55% ((70%+40%)/2) av hela årskullen går då vidare till universitetsstudier, medan 45% inte gör det. Men om vi skall ta Greider på hans ord om vad som är ”det avgörande”, så räcker det att andelen medelklassbarn som går vidare till högre studier sänks till 55% och motsvarande andel för arbetarbarn höjs till 55%, så är skillnaden mellan grupperna utraderad och Greider är nöjd, trots att ojämlikheten på individnivå är exakt lika stor som tidigare: 55% av årskullen går vidare medan 45% inte gör det. Denna ojämlikhet på individnivå kan endast utraderas alla barn får samma utbildning. (Detta kan låta som om jag, i strävan efter jämlikhet på individnivå, förespråkade lika utbildning åt alla, men det betraktar jag som ett orimligt mål att sträva mot ens i princip, i en värld där vi behöver en del doktorer med ett tjugotal år i skolbänken bakom sig utan att för den skull vilja påtvinga alla andra samma lätt monstruösa utbildningsomfång. Ur detta dilemma räddar jag mig genom att insistera inte på att alla bör få samma utfall, utan blott på att alla bör få samma chanser. Min syn på utbildningspolitiken har jag ordat mer utförligt om andra håll.) I denna fråga kan jag till slut inte låta bli att undra över om inte Greider här gör sig skyldig till det slags klassförakt – exempelvis genom det avståndstagande från arbetarklassliv som han tycker sig se i glorifierade beskrivningar av klassresor – som han tidigare i boken kritiserat andra för. Vad är egentligen så hemskt med om en del arbetarklassbarn väljer att leva liknande liv som sina föräldrar?

Denna text börjar dra något åt det bulimiska hållet, och det är hög tid för mig att avrunda. Jag gör det med några ord om framtiden. Greider och Judt ger en dyster och i stort sett samstämmig bild av nuläget, men hur ser det ut när de blickar framåt? Kommer vänstern att återta sitt problemformuleringsprivilegium och sitt inflytande över samhällsutvecklingen? Hos Greider finner jag emellanåt en optimism som verkar tillkämpad, som t.ex. då han beskriver perioden 1979-2009 som en ”parentes” och som ”en enda lång och utdragen paus i den systemkritiska aktiviteten” (Greider, s 256) och därmed förespeglar att från och med 2010 blir det bättring. Samtidigt erkänner han att bokens titel (”Det måste finnas…” snarare än ”Det finns…”) återspeglar att han idag inte längre är lika tvärsäker som i sin ungdom. Judt är lika angelägen som Greider om ett utökat utrymme och samhällsinflytande för vänstervärderingar, men är alltför klarsynt för att uttrycka någon optimism:

Vi i västvärlden har genomlevt en era av stabilitet, invaggade i illusionen om obegränsad ekonomisk tillväxt. Men allt det är nu förbi. Vi lär under överskådlig framtid få leva i djup ekonomisk osäkerhet. Vi är helt klart mindre säkra på vår kollektiva mening, vår miljö och vår personliga säkerhet än vid något enda tillfälle sedan andra världskriget. Vi vet inte vad för slags värld våra barn kommer att bebo, men vi kan inte längre intala oss att den nödvändigtvis kommer att likna vår egen. [...] Bekantskap reducerar känslan av otrygghet, så vi trivs bättre med att beskriva och bemöta risker vi tycker oss begripa: terrorism, invandring, arbetslöshet eller kriminalitet. Den verkliga källorna till otrygghet under kommande årtionden kommer emellertid att vara sådana som de flesta av oss har svårt att föreställa oss: dramatisk klimatförändring med dess sociala och miljömässiga konsekvenser, [det amerikanska] imperiets tillbakagång med åtföljande småkrig, kollektiv politisk impotens i skenet av geografiskt avlägsna oroligheter med svåra lokala följder. (Judt, s 217-219)

Svårigheten är att insistera på nykter klarsyn utan förfalla till uppgivenhet. Men Judt är inte uppgiven:

Med denna bok hoppas jag att ha erbjudit lite stöd åt dem – i synnerhet den yngre generationen – som försöker artikulera sina invändningar mot vårt sätt att leva idag. Detta räcker emellertid inte. Som medborgare i ett fritt samhälle har vi en plikt att betrakta världen kritiskt. Men om vi tycker oss veta vad som är fel, så måste vi agera. Det har påpekats att filosofer hittills nöjt sig med att på olika vis tolka världen, men det viktiga är att förändra den. (Judt, s 237)

Missbruk av statistik?

13 juni, 2010

I förra veckan presenterades med stor mediauppmärksamhet en undersökning om betygens långsiktiga inverkan på elevers studieresultat. Anna Sjögren från institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering hade jämfört utvecklingen för elever som fått betyg i trean och sexan med dem som fick betyg först på högstadiet. Jämförelsen gjordes genom att se hur det gick för de studerade eleverna. Fyra olika ”framgångs”-mått definierades för varje elev:

  1. Hur lång utbildningslängd har eleven haft i sitt liv
  2. Vilken årsinkomst hade eleven hamnat i
  3. Lyckades eleven få till en gymnasieexamen
  4. Lyckades eleven få en universitetsutbildning

I slutordet skriver Anna Sjögren bland annat:

”Resultaten av analysen tyder på att betygsfriheten i genomsnitt missgynnade flickors utbildningslängd även om den genomsnittliga effekten är liten, bara ca 3 veckor”

”Medan sannolikheten att klara gymnasiet minskade bland söner till lågutbildade när betygen avskaffades, ser betygsfriheten istället ut att ha gynnat söner till högutbildade föräldrar”

Som synes är uttalandena i rapporten synnerligen försiktiga, författaren har nog en känsla av att evidensen är svag. Men, det blir ändå en stor nyhet i media, det är ju politiskt sprängstoff. Björklunds sympatisörer jublar medan de rödgröna deppar. Ingen tycks ifrågasätta grunderna för resultaten, något som jag tidigare berört här: ”Forskarna säger…”.

Då jag själv är politiskt intresserad och statistiskt bevandrad, visserligen inom tekniska tillämpningar, men ändå, så sökte jag rätt på rapporten och började granska den. Det är en omfattande undersökning som gjorts och Anna Sjögrens ambition, noggrannhet och vilja till objektivitet kan man inte ifrågasätta, dock måste jag ifrågasätta hennes statistiska kompetens.

Min slutsats efter granskningen är att den inte säger ett dugg om hur betygsreformen påverkat elevernas utveckling. De resultat som kallas ”evidence” i den engelskspråkiga rapporten kan mycket väl vara helt slumpmässiga och är oanvändbara som underlag för politiska beslut.

Att man överhuvudtaget kan hoppas på att hitta några effekter här är ett resultat av att reformen genomfördes under en längre tid i Sverige och att man därmed kan jämföra betygssatta och betygsfria elever från samma årskull.  Förutsättningarna tycks alltså vara goda. men det visar sig inte hjälpa, man tvingas frångå grundläggande statistiska metodregler för att hitta samband.

Jag finner tre kardinalfel i rapporten, angående

  • metodik,
  • bortfall och
  • massignifikans.

Innan jag går in på min kritik skall jag försöka förklara det viktiga statistiska begreppet signifikans:

När man gör statistiska tester utgår man från en hypotes och uppskattar hur stor sannolikheten är för att ens resultat kunde ha uppstått av ren slump, dvs. av andra orsaker än de man identifierat. Om denna sannolikhet är liten så har man alltså stöd för sin hypotes och man säger att hypotesen är signifikant. Sannolikhetsgränsen, signifikansnivån, bestäms i förväg och brukar oftast väljas till 5 %.

För att testa komplicerade hypoteser, såsom den nu aktuella, formulerar man normalt en matematisk modell som kan användas för att eliminera störande inverkan från andra effekter än dem man är intresserad av. I det aktuella fallet konstrueras en modell som inkluderar effekter som samhällstrend, kommun och årskull.

Man tycks ha ägnat mycket kraft åt att finna en relevant matematisk modell, trots de stora svårigheterna med sådant här material, men analysen med hjälp av modellen innehåller så stora brister, tycker jag, att man faktiskt inte har någon aning om den slutliga signifikansnivån. De tre kardinalfelen:

Metodik, den som söker han skola finna

Den statistiska analysen av datamaterialet har gått till på följande sätt:

  1. Man gjorde först en modell som skulle testa om avskaffandet av betygen påverkat de fyra framgångsmåtten. Det visade sig då att ingen signifikant förändring kunde konstateras, varken för pojkar eller flickor.
  2. Man spekulerade då i att det kunde finnas en effekt i hur  långt ifrån tillfället för reformens genomförande en elev befann sig i systemet. Man gjorde då en uppdelning i fjorton grupper efter deras avstånd till reformgenomförandet på respektive skola. Denna modifierade matematiska modell användes sedan för att jämföra barn till låg-, mellan-, resp. högutbildade föräldrar.
  3. Trots denna efterhandskonstruktion hittade man alltför få ”signifikanser” på den traditionella 5 %-nivån och bestämde sig att istället använda 10 %-nivån.

Denna forskningsmetodik är helt förkastlig. Det är faktiskt så att om man t.ex. simulerar slumptal i en dator så kommer man om man letar tillräckligt länge hitta falska samband, helt enkelt för att slumptal ofta samlar ihop sig i grupper. Sättet att undvika att göra sådana fel är att bestämma i förväg vilka hypoteser man tänker testa på vilken signifikansnivå och hålla sig till detta.

Bortfall.

Tyvärr har bara 187 av 290 kommuner svarat på Anna Sjögrens enkätundersökning. Hela undersökningen grundar sig alltså på ca 65 % av kommunerna. Detta vore inget problem ur statistiskt perspektiv om urvalet hade varit slumpmässigt med avseende på det man vill undersöka. Men är det så? Det har vi tyvärr ingen aning om, det skulle ju kunna vara så att det finns något samband mellan att man inte svarar och att det gått dåligt eller bra för ens elever.

Det finns många exempel på hur statistiska slutsatser gått snett på grund av detta. Ett jag själv minns var när man på en valvaka räknade ut KD efter den s.k. vallokalsundersökningen, det fick signifikant under 4 % och skulle åka ur riksdagen. När rösterna var räknade visade det sig att KD klarade sig med god marginal. Vem kunde ana att just KD-sympatisörer tenderade att avstå från att svara i vallokalsundersökningen?

Massignifikans

Som sagt, signifikansnivån 10 % i statistiken betyder att det är högst 10 % sannolikhet att man skall få ett resultat, så extremt som det man observerat, av rent slumpmässiga skäl. Om man nu gör tio sådana test oberoende av varandra så kan man därmed förvänta sig att man hittar signifikans i en av dem även om utfallet är helt slumpmässigt. Detta kallas ibland massignifikansproblemet, ett problem som löses med teorier kring multiple comparisons.

I Anna Sjögrens slutliga undersökning, efter efterhandsjusteringarna av modellen, har hon 17 grupper av elever, fyra framgångsfaktorer, tre föräldraklasser och pojkar/flickor. Detta gör att hon genomför 17*4*3*2=408 signifikanstester på 10 %-nivån.  Av 408 statistiska tester kan man, om det hela är helt slumpmässigt, förvänta sig att 41 intervall på 10%-nivån visar signifikans. I den aktuella undersökningen hittar man totalt 50.

Detta kan alltså mycket väl vara ett rent slumpmässigt resultat. Nu är det kanske inte så, nästan alla skattningar går nämligen åt samma håll, dvs. visar överensstämmande resultat inom de konstlade tidsgrupperingarna. Detta antyder någon inverkan, men vad signifikansnivån egentligen är kan man helt enkelt inte uttala sig om förutom att den uppenbarligen är klart högre än 10%.

De tre kardinalfel som jag här har diskuterat är fallgropar som är lätt att falla i när man fascinerats av de statistiska verktygen och leker med statistisk programvara. Jag har själv gjort sådana misstag.

Skyddet mot sådana misstag i vetenskapliga sammanhang är granskningsförfarande. I det aktuella fallet har ännu inte rapporterna ganskats i det vetenskapliga granskningssystemet, då det inte är publicerat i någon vetenskaplig tidskrift. Men, Anna Sjögren är inte ensam, hon har samarbetat med Johnny Zetterberg, doktor i nationalekonomi, och hon ”är tacksam för synpunkter från…” och räknar upp sex namn. En snabb koll med Google visar att åtminstone fyra av dem är doktorer i ekonomi,  en är doktor i ”Public Policy”, ingen är statistiker.

Är detta missbruk av statistiska metoder etablerat i sociologin och nationalekonomin, eller råkade jag komma över ett udda exempel? Man undrar.

Referenser:

Anna Sjögren, Betygsatta barn – spelar det någon roll i längden? Rapport 2010:8, IFAU – Institutet för arbetmarknadspolitisk utvärdering.

Anna Sjögren,  Graded children – evidence of longrun consequences of school grades from a nationwide reform. Working paper 2010:7, IFAU – Institute for labour market policy evaluation.

Politikerförakt och -beundran

8 juni, 2010

För fyra år sedan skrev jag ett blogginlägg om att politik är att lösa samhälleliga problem,  inspirerat av min tidigare läsning av Karl Poppers bok ”Det öppna samhället och dess fiender”. Nyligen har jag erfarit ageranden från ett par lokala Borås-politiker som är intressant att betrakta i det perspektivet.

Anna Svalander är en folkpartistisk kommunpolitiker i Borås som i år dessutom lär sikta på en riksdagsplats. Hon bedrev redan inför förra valet en personvalskampanj och jag minns mina höjda ögonbryn när jag då såg hennes bil på stan, lackerad som den värsta reklampelare.

För några veckor sedan skrev Svalander en insändare i Borås Tidning som gjorde mig upprörd, då hon gick till angrepp mot det kommunala bolaget Borås Energi och Miljö och dess planer på ett energikombinat. Som ersättare i styrelsen för detta bolag är jag ganska väl insatt i hur planerna utvecklats under de senaste åren och hur angelägen och aktiv ledningen varit om att få politikerna engagerade i projektet i god tid. Nu visar Svalander i sin  insändare att hon inte förstått själva idén med energikombinatet trots företagets ansträngningar att föra ut information.

Jag skrev insändaren ”Varför flytta värmeverket till Sobacken” där jag försökte förklara den tekniska bakgrunden, men Svalander  lyssnade inte på det örat. Istället svarar hon i sin tur med retoriska knep som får mig att tro att hon inte är intresserad av att lösa samhälleliga problem. Min nästa replik ”Svalanders tomma retorik” togs också in i papperstidningen, men inte på nätet, den finns emellertid i länken ovan.

Jag får intrycket att Svalander skriver debattinlägg med det enda syftet att knipa sig en plats i riksdagen.

En annan lokalpolitiker är Karl-Gustav Drotz, KD. Han är till på köpet kommunalråd och har ett visst ansvar över skolväsendet i Borås kommun. För ett par veckor sedan uttalade han sig i Borås Tidning om att han befarade att etableringen av friskolor börjar gå för långt. Han såg bland annat framför sig problem med segregation. Denne man gick alltså emot sitt eget parti, sin egen allians och sin egen kommunmajoritet i syfte att lösa samhälleliga problem! Detta ovanliga agerande från en ledande politikers sida föranledde mig att sända ännu en insändare till Borås Tidning med rubriken: En hedervärd politiker märkt KD.

Vore jag kristdemokrat skulle jag kryssa Drotz till hösten, vore jag folkpartist skulle jag kryssa alla utom Svalander.

Uppdatering den 13/6. Debatten rullar på.

Lögn, förbannad lögn och statistik

18 mars, 2010

Mark Twains gamla uttalande om statistiken i förhållande till lögnen är kanske en något sliten fras. För mig som statistiker har den alltid varit lite störande, Twain inte bara nedvärderar statistiken, han sätter den längst ut på en skala  där lögnen och den förbannade lögnen är mildare!

Häromdagen kom jag emellertid på vad han kanske menar. På vilket sätt är statistiken värre än den förbannade lögnen?

En lämplig arena för att studera begreppen är den politiska. Där flockas ju människor som använder alla upptänkliga knep för att komma i maktposition. Att politiker ljuger är en allmänt vedertagen uppfattning och att de använder statistik till höger och vänster är det väl ingen som kan förneka.

I princip tror jag få politiker drar sig för att använda lögnen i sin argumentation, men de inser oftast riskerna. Man kan lätt bli avslöjad om det finns någon ambitiös journalist eller politisk motståndare som tar reda på sanningen. Lösningen kan då vara att ljuga om något som inte går att kontrollera, man kan ju hitta på något muntligt uttalande eller vardagshandling hos motståndaren eller bygga på allmänna myter.  Det är kanske denna typ av lögn som Mark Twain kallar förbannad lögn.  Men även den är farlig för utövaren, den innebär en bräcklig balansgång, om förtroendet börjar falna så kan det snabbt gå utför med trovärdigheten även i de fall man inte ljuger.

Alltså:

För politikern är statistiken den bästa och för medborgarna den värsta argumentationsmetoden. Den tycks för gemene man vara mycket vederhäftig, för att inte säga vetenskaplig; uttalanden som ”statistiskt säkerställt” måste ju grundas på någon mycket avancerad teori!

Men, tyvärr kan man, utan att ljuga,  använda precis den del av mängden statistiska data som främjar just den egna ideologin. Man kan skriva om den på en rad olika sätt och man kan rita kurvor och stapeldiagram med skalor som som belyser just det man själv vurmar för. Tja, kanske inte alltid inte själv, men man kan anlita en konsult.

Statistiken kring hushållsnära tjänster är ett utmärkt exempel. Statistiska centralbyrån undersökte hur avdraget utnyttjats under förra året och man gjorde det utifrån många mätbara aspekter.

Almera inledde redovisningen genom att utgå från den ekonomiska aspekten  och påstå att låginkomsttagarna använde avdraget mest, ja man sa ungefär att låg- och mellaninkomsttagarna använde 70.8 % av avdragen. Hmm, procent med avseende på vadå? Antalet sökta avdragstillfällen, antalet människor som fått avdrag eller summan pengar som dragits av?

SVT:s Agendas ”granskning” av siffrorna (redovisat den 14 mars) visar ”tvärtom” att bara 6 promille av låginkomsttagarna nyttjat avdraget och en procent av medelinkomsttagarna. Man berättade inte hur stor procent av höginkomsttagarna som varit nyttjare, men det kan ju vem som helst räkna ut 100-1-0.6=98.4 % ! eller?. Genom ett försåtligt undanhållande av en siffra kanske man fick många att dra denna felaktiga slutsats.

Jag försökte nu själv kolla med SCB hur det förhåller sig. Från deras ursprungliga undersökning, samt en sökning på deras hemsida om inkomstfördelningen fick jag följande siffror:

Inkomstskikt, årsinkomst (kr) andel nyttjare  (%) antal människor i gruppen antal nyttjare
under 300 000 0.3 6 miljoner 18 000
Mellan 300- och 500 000 1 1 miljon 10 000
Över 500 000 4 380 000 15 000

Notera att SVT:s Agendas sex promille här blivit tre och att det tycks något orimligt att sju och en halv miljon människor skall räknas in, det visar egentligen bara på hur svårt det är att hitta de relevanta siffrorna. Min räkning visar i vilket fall hur det kan ha gått till.

Vi ser alltså att Almega inte ljög i sitt ursprungliga påstående. Vi ser också att Agenda inte heller ljög i sitt inslag. De använde samma statistik på olika sätt, med olika syften. Procenten och promillen relaterades till olika stora grupper av människor, helt enkelt.

I Agendas debatt ställdes Björklund mot Lundby-Wedin. Björklund hade förstås inte en aning om hur siffrorna hänger ihop, han hade istället en inövad retorik som han upprepade till leda. Inte heller Lundby-Wedin visade prov på någon insikt och i detta fall var ju Agendas ”avslöjande” siffror till hennes fördel, så varför ifrågasätta?

Se där hur statistiken är överlägsen lögnen och den förbannade lögnen om man vill vilseleda. Man kan manipulera fritt utan att bli ertappad som lögnare.

Andra aspekter som SCB betraktade har inte passat ideologierna, tydligen. Att en stor andel av dem som utnyttjar avdraget för hushållsnära tjänster är äldre kvinnor passar ju varken i den borgerliga ”livspussel”-fållan eller i den socialistiska ”överklass”-retoriken. Den visar t.ex. på de allvarliga bristerna i kommunal omsorg, som ju båda lägren är ansvariga för i olika kommuner.  Själv funderade jag över denna aspekt utifrån mina personliga observationer innan jag sett SCB:s statistik.

Men statistiken har ytterligare en stor brist som jag markerade ovan genom att betona ordet mätbara.  Vi kan bara göra statistik på sådant som går att räkna, på sådant vi kan sätta siffror på. Och det går inte att mäta trivsel, vantrivsel, lycka, sorg, sociala relationer eller framtida effekter.

Jag skrev, utifrån min ideologi förstås, ett inlägg i städhjälpsdebatten i Borås Tidning i helgen, där jag diskuterar just ett par av de omätbara aspekter på frågan som politikerna helt missat att prata om. Låt oss se om den blir publicerad.

Den publicerades i papperstidningen den 25 mars.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.