Archive for the ‘recensioner’ Category

En utmärkt problemformulering

13 oktober, 2012

Anders Wijkman och Johan Rockström har skrivit en mycket gedigen bok om mänsklighetens utmaningar i dag. Bokens titel, ”Den stora förnekelsen”, syftar på vår samtids tendens att likt strutsen sticka huvudet i sanden; de fakta som talar för att vårt levnadssätt är ohållbart är obekväma.

Wijkman och Rockström pekar på flera enorma problem. Förutom det just nu mest omtalade, den mänskliga påverkan på klimatet, är problem som global färskvattenförsörjning, befolkningsutveckling och sinande naturresurser lika viktiga att begrunda. När man läser boken får man en skrämmande bild av läget och kan med författarna konstatera en sorlig sorglöshet hos politiker och andra beslutsfattare.

Varför görs då så lite, varför är titeln den stora förnekelsen så träffande? Den allra viktigaste orsaken är enligt författarna ekonomins organisation, man skriver:

”Vårt ekonomiska system är uppbyggt på myten om den eviga materiella tillväxten. Den föreställningen styr beslutsfattandet världen över, på både regerings- och företagsnivå, i en riktning, som steg för steg urholkar den bas – de levande ekosystemen och naturesurserna – som vi alla ytterst är helt beroende av. Ingen miljölagstiftning i världen rår på ett ekonomiskt system som har evig materiell tillväxt som utgångspunkt” (sid. 28)

Trots konstaterandet i den sista meningen uppehåller sig författarna mycket just vid miljölagstiftning och omfattande internationella överenskommelser. Starka överstatliga institutioner är vägen som anges för att begränsa det ekonomiska systemets förkrossande kraft.

Jag tycker absolut att detta är en oerhört viktig väg, men tyvärr är det tveksamt om den är tillräcklig, vi måste absolut också sträva efter att, inte bara tämja, utan göra oss av med det ekonomiska system som har evig materiell tillväxt som utgångpunkt. Men, hur ska det gå till? Här finns det inga svar men att bittert nöja sig med att konstatera detta är förstås inte fruktbart. En bättre strategi är göra det de båda författarna pläderar för:  att ändå arbeta för en global miljölagstiftning, att uppmuntra alla försök att vrida utvecklingen i en mer hållbar riktning och bygga ett samhälle som försöker lösa hållbarhetsproblem även i det lilla. Kanske kommer kapitalismen då så småningom att tappa fotfästet och något nytt växa fram som tillåter människan att leva ett gott liv i några tusen år till.

Wijkmans och Rockströms bok visar på åtskilliga initiativ som är mycket positiva och kan ingjuta en del optimism. Framför allt uppskattar jag kapitlet ”Att väcka hopp” där man för det första slår fast att det onekligen är tekniskt möjligt att göra sig helt oberoende av fossila bränslen för världens mänsklighets energiförsörjning; världen kan klara sig på sol, vind och vatten. Man får också reda på att det pågår forskning inom jordbruksområdet där man genom att sikta på fleråriga grödor skulle kunna förvandla åkerbrukets stora koldioxidutsläppare till motsatsen, till kolsänkor. Det finns en rad initiativrika människor och företag i världen som faktiskt gör något och rörelsen växer.

I det avslutande kapitlet ”Vägen framåt” listas några huvudinriktningar för vad som bör göras, mest inriktat på global styrning i olika former, men också konkreta förslag på reformering av det ekonomiska systemet, t. ex. de två viktiga idéerna 1) Mindre skatt på arbete, mer på förbrukning av ändliga resurser och 2) leasing istället för produktförsäljning.

En annan väg som framhålls är att förändra organsiationen av forskning och utbildning.  Detta är ett tänkvärt ämne, speciellt för forskare som jag själv. Wijkman och Rockström pekar på nödvändigheten av mer tvärvetenskaplig forskning och utbildning, dels för att ge de naturvetenskapliga landvinningarna större utrymme hos icke naturvetenskapliga ämnesområden, dels för öka forskningens fokus på att lösa problem relaterade till människans överlevnad.

Det är tydligt att författarna inser att det ekonomiska systemet är det avgörande hindret för att lösa hållbarhetsproblemen, men att de också inser att det inte går att staka ut någon bestämd väg ifrån detta system. Vi får tillsvidare arbeta med att söka tämja systemet för att rädda vad som räddas kan. Kanske räcker det, kanske leder det till möjliga öppningar så småningom, vi borde i vilket fall inte ge upp och sticka huvudet i sanden, vi borde öppna ögonen och göra så gott vi kan.

I slutordet skriver man:

”Resonemang i termer av ”vad som är politiskt möjligt” skjuter helt vid sidan av målet och visar att man inte förstått problemets sanna natur. Ett risk- och försiktighetstänkande måste dominera, ja styra, inte bara klimatförhandlingarna utan hela vårt agerande i förhållande till natursystemen.”

Man skulle kunna anklaga författarna för att själva begränsas av ”vad som är politiskt möjligt” i det att man inte söker vägar att förändra det ekonomiska systemet i grunden, men man bör nog se politiska möjligheter på olika nivåer . Den viktiga poängen är väl att dagens politiker uteslutande ser  till vad som är politiskt möjligt för att bli återvald i nästa val.

Vad fan gör vi?

23 september, 2012

Nina Björk har åter skrivit en mycket bra bok. ”Lyckliga i alla sina dagar” tar sin utgångspunkt i Karl Marx studier av det kapitalistiska systemet och spinner vidare på hans träffsäkra analys i ljuset av vår samtid.

Marx och hans efterföljare (undertecknad inkluderad) misslyckades fullkomligt med att göra någonting åt kapitalismenss avarter, trots att det syntes uppenbart att en majoritet av befolkningen då hade allt att vinna och inget att förlora på ett total omvandling till socialismen.

Numera, som Nina Björk så tydligt visar, har den majoritet av (den västerlänska) befolkningen som anammats av systemet (har jobb) stora ekonomiska fördelar av systemets fortbestånd och har, så att säga, blivit ett med tillväxtideologin. Men, ekonomiska fördelar är inte allt och andra värden, som vi nästan glömt att de fanns, kanske förtjänar att lyftas igen. Nina Björks slutord i boken förtjänar att citeras i sin helhet:

”Därför tror jag att följande kan vara en riktning för politiskt tänkande: Om det som är gott på ett individuellt plan blir förödande om det upphöjs till ett gemensamt plan – om du med Immanuels Kants ord inte kan upphöja ditt eget handlande till allmän lag – så föreligger ett systemfel. Och tvärtom: om det som är ont på ett individuellt plan blir gott om det upphöjs till ett gemensamt plan så föreligger ett systemfel. Vi lever med just sådana fel.

Jag ska ge exempel på båda. Hanne Kjöller polemiserar i sin ”I huvudet på en mamma” mot författaren och frilansjournalisten Katarina Bjärvalls bok ”Vill ha mer”, som kritiskt beskriver den tidspress många barnfamiljer lever med till följd av höga konsumtionskrav. Kjöller skriver att hon håller med om att vi lever i ett konsumtionssamhälle där vi ”översköljs av budskap som ska få oss att konsumera mera och att längta efter det vi inte har – och kanske ofta heller inte behöver. Men att näringsidkarna vill få oss att köpa platt-teve och föra om ett fullt fungerande kök är ju inte liktydigt med att vi måste göra det.” Kjöller menar att  ”vi kan välja att lägga mer tid på barnen och oss själva och mindre tid på konsumtion. Att det finns ett kommersiellt tryck betyder inte att det inte finns ett val.”

Naturligtvis har Kjöller rätt. Var och en av oss kan välja både att konsumera mindre och att, som hon också pläderar för, arbeta mindre. Säg att vi gjorde det, att många gjorde det. Säg att inte bara du eller jag utan att flertalet verkligen avstod från det vi ”kanske ofta heller inte behöver”. Jag kan redan se de svarta rubrikerna: hushållens konsumtion faller drastiskt, tillväxten minskar, ekonomin växer inte. Sverige hamnar på efterkälken i den internationella konkurrensen, börsen rasar, oro, kris! Ekonomerna och politikerna skulle lägga sina pannor i djupa veck och febrilt fråga sig: ”Hur ska vi få igång efterfrågan, hur ska vi få hjulen att snurra igen?” Den stress i vardagslivet, den känsla av att vara jagad av tusen krav från både arbets- och familjeliv som allt fler vittnar om – och som bettskenorna, utmattningsdepressionerna och sjukskrivningarna är uttryck för – skulle kunna minska om vi arbetade mindre och var mindre intresserade av penningens och konsumtionens belöningar. Men detta vore en lösning på enbart individnivå – på samhällelig nivå vore samma lösning förödande. Det som vore gott på ett individuellt plan vore ont på ett gemensamt. Alltså: systemfel. (jmf. min nominering till miljöpris oc konsumtionsprofessorns kommentar.)

Och nu till det motsatta förhållandet. Vi brukar uppfatta girighet – att alltid vilja ha mer hur mycket man än har – som en dålig egenskap hos en människa. Vi brukar se själviskhet och hänsynslöshet som någonting negativt. Vi brukar inte uppskatta människor som går fram som ångvältar utan att bry sig om vad deras eget projekt åsamkar dem de har omkring sig. I ett ekonomiskt system byggt på konkurrens och tillväxt förvandlas dock detta till goda egenskaper. Systemet skulle överhuvudtaget inte existera om det inte ständigt strävade efter mer oavsett hur mycket det redan har – detta ingår ju i själva definitionen på framgångsrika företag och på kapitalistiska samhällen: deras ekonomi växer. System kan inte fråga sig hur andra – andra företag, andra länder, andra arbetare – drabbas av dess egna handlingar. Alltså, systemfel.

Någonting saknas. Det är inte tanken på rättvisa som saknas. ”Alla människors lika värde.” Fastslaget av FN, inskrivet i den svenska läroplanen för grundskolan, omhuldat av alla politiker i Sverige, grunden för vår demokrati. Så tanken finns där, Idealet finns där. Det är verkligheten som fattas. Det är förverkligandet av idealet som fattas. Det är ett löfte som har brutits.

För mig handlar det utopiska tänkandet om att förverkliga detta vackra löfte om alla människors lika värde. En rättvis värld. En där ingen är herre och ingen är tjänare. Där ingen äger och ingen blir ägd. En värld där människan kan gå upprätt. Det innebär att det utopiska inte är en riktning enbart mot framtiden. Det är inte det radikalt nya, det aldrig tidigare tänkta. Det utopiska är gårdag, dag och morgondag i ett. Utopin får sin kraft från ett gammalt löfte som har givits men brutits, från en utopi som har drömts länge men inte blivit verklig. Det utopiska tänkandet handlar om att de drömmar som gårdagen inte tillät bli verklighet fortsätter att ropa på oss, fortsätter att kräva sin röst.

Det är i ekot av döda människors berättigade drömmar som vi som ännu lever tar till orda och säger: Det är även vår dröm. Att bära de drömmarna vidare, att kämpa för deras överlevnad och för en morgondag som gör dem levande i handling, är att delta i ett samtal, i en kamp; över tid, över generationer.

Så du, tro dem inte. Tro dem inte när de kommer med sina skyltar: ”omöjligt.” Tro dem inte när de säger att historien har tagit slut och att allt vi kan hoppas på är mer av detsamma. Mer av detsamma – mer av varor, vinst, mer av mänskligt liv som blir till salu – vad är omöjligt om inte det? Du vet när någonting saknas. Tro dem inte när de säger att utopin om en rättvis värld är farlig. Den är motsatsen. Den är hopp. Den har alltid varit hopp. Vi är många. Vi har alltid varit många.”

Jag håller med i allra högsta grad, men har tyvärr svårt att upprätthålla hoppet. Historien har visat upp många som verkligen försökt förverkliga dessa berättigade drömmar. De som Marxister kallade ”de utopiska socialisterna” försökte skapa öar i det kapitalistiska samhället, lyckades komma en bit på väg, men åts så småningom upp av systemet av den kraftfulla marknaden (se tex. Ronny Ambjörnssons bok ”Fantasin till makten”).

Marxister konstaterade då att sådana försök var fåfänga och siktade istället på revolution, en fullständig omvandling av hela samhället, ett oskadlliggörande av marknaden i ett enda slag. Den satsningen blev ett grovt misslyckande, som resulterade i ett förskräckligt mänskligt lidande i t.ex. Sovjetunionen, Kina och Kambodja, inte för att utopin skilde sig från Nina Björks utopi, men för att man trodde att ett intellektuellt bygge skulle gå i lås efter några besserwissrars planer.

Det misstaget gör vi inte om, och de utopiska socialisternas etablerande av öar lär inte vara lättare i dagens globaliserade värld än det var när de misslyckades. Vi måste alltså finna nya vägar mot utopin, men vilka?

Nina Björk har inget svar, Birger Schlaug har inget svar, så vad fan gör vi?

Lär känna dig själv genom ditt genom

29 mars, 2012

Jag har läst en bok om genóm, Lone Frank, Mina vackra gener. Den danska vetenskapsjournalisten Lone Frank ger sig i kast med den allra senaste gentekniken i västvärldens forsknings- och affärsfront.

Sedan den dubbla DNA-spiralen upptäcktes för bara 60 år sedan har forskningen med stormsteg gett sig i kast med att reda ut den genetiska kodens mysterier. Lone Franks bok ger en spännande bild av den världen.

Hon börjar i dess mest vetenskapliga ända och drar sedan framåt i en hisnande färd från genetisk kodning av vissa specifika sjukdomar till genetiska förklaringar til vårt allmänna beteende. I denna senare ända är det kanske inte så mycket kvar av det vetenskapliga, men inte desto mindre är det en spännande betraktelse av dels entusiastiska forskare,  dels resande i genetik.

Om man börjar med den manliga Y-kromosomen och den kvinnliga mitokondriet, så har man här något klart mätbart att studera. Det är nämligen så att dessa könsunika samlingar av gener ärvs av bara den ena föräldern. Det betyder att min Y-kromosom är densamma som min farfars farfars farfars… fars, med undantag av de mutationer som skett under resans gång. Dessa är dock såpass sällsynta att en viss kombination av mutationer visar att man härstammar från en viss urfader. Detta förhållande har kunnat användas för att spåra mänsklighetens ursprungliga vandringar från ursprungets afrika till asien, europa, amerika osv. Intressanta vetenskapliga rön! För den enskilda människan är det kanske inte så fruktbart att veta något om just en enda av alla de släktlinjer som bildat ens egen genuppsättning. De övriga kromosomerna är ju blandningar i otaliga led och inte spårbara.

Så långt är gentekniken grundad på klart mätbara konfigurationer och resultaten känns gedigna och hållbara för granskning.

När man så tar nästa steg i gentekniken blir det emellertid genast svårare. Nu försöker man nämligen att identifiera genernas funktioner: man söker efter den genetiska information som ger upphov till vissa ärftliga sjukdomar.  Ambitionerna är höga, såväl hos seriösa forskare som hos de affärsmän som slår mynt av människors oro för sitt genetiska arv.  Jag funderade över dessa ambitioner ur ett filosofiskt perspektiv på min blogg redan för fem år sedan och stötte sedan på det hos bloggaren Henrik Brändén för halvannat år sedan. Det är därför extra spännande att möta Lone Franks text i ämnet.

Lone Frank leder oss på ett intressant sätt genom denna värld av människor med gener som försörjning. Hon söker upp forskare och hon intervjuar affärsmän och genom att sätta sin egen genuppsättning i centrum för diskussionerna gör hon det hela riktigt levande. Hennes kvinnliga släktingar har till exempel haft tendenser att drabbas av bröstcancer och släkten tycks allmänt vara böjd åt det depressiva hållet.

Kommer hennes genetiska kod att bekräfta hennes farhågor om ärftlig belastning?

Genom en analys hos företaget som byggt en informationsbank på Isländsk grund finner hon att bröstcancerrisken inte alls är så stor som hon befarat. Det är över huvud taget svårt att få några klara besked från den isländska expertisen och chefsgurun själv tycks själv inte sätta någon avgörande lit till analyserna:

”Varianter av multifunktionella sjukdomar kommer aldrig att ge dig en exakt förutsägelse, eftersom de är komplexa och inte beror på närvaron av en enskild gen. Resultatet är starkt påverkat av miljön. Man har några genetiska varianter, men deras penetrans, dvs. i hur hög grad de påverkar den enskilde, är ett mysterium. Vi kan inte säga vad det innebär, om några varianter får inverkan, medan andra inte får det.”

Detta uttalande pekar, tycker jag, på det grundläggande problemet med gentekniken som jag tidigare funderade över: Genernas funktion är resultatet av hundratals miljoner års ”trial and error”. Att identifiera relevanta mönster i deras funktioner borde därför, i mina ögon, vara ett hopplöst företag. Annat vore det om det hade funnits en ”intelligent skapare”, en rationell tanke bakom konstruktionen. Men evolutionsvetenskapen pekar på att så verkligen inte är fallet och därmed är jag rädd att gentekniken kommer att famla i blindo även fortsättningsvis.

Denna min skepsis motsägs emellertid av att man uppenbarligen har hittat samband mellan vissa specifika genkonfigurationer och vissa sjukdomar. Så är det just med bröstcancer. Där finns en genkonfiguration som ger starkt förhöjd risk och någon orolig blivande far i England har till och med låtit forskare välja ut spermier med ofarlig genkombination i en provrörsbefruktning. Vid närmare eftertanke motsäger det kanske ändå inte min teori, det finns förstås mutationer som är tillräckligt unga för att ännu inte komplicerats så mycket i evolutionens verkan-motverkan-process. Och sådana kan man förstås tänkas identifiera.

Det finns också statistiska problem, förstås. Jag talade med mina kolleger på statistikavdelningen på Chalmers, som är starkt inbegripna i denna forskning, och fick reda på att man allmänt har problem med multipel inferens. Detta specifika statistiska problem uppkommer när man gör många statistiska test. När man gör ett test och konstaterar en signifikant påverkan på 5 %-nivån så betyder det nämligen att det är högst 5 % chans att de erhålllna resultatet berodde på ren slump. Om man nu gör hundra sådana test så är det förstås så att man får signifikans i ca 5 av fallen av rent slumpässiga skäl. Detta massignifikansproblem kan man bara lösa genom att sätta tröskeln för signifikans mycket lägre än 5 % vid multipla test.

I genanalyserna har man en mycket begränsad population och söker bland en enorm mängd gener efter dem som ger signifikant påverkan på en viss sjukdom. För att klara massignifikansproblemet tvingas man därför bestämma en tröskel, mycket lägre än  5%. De som då identifieras har då säkerligen verkligen  inflytande, men den låga tröskeln gör att man missar en hel del andra. De gener som råkade hamna över tröskeln, men som ändå har ett inflytande kommer inte med i modellen och det visar sig att de identifierade genernas inflytande på så sätt överskattas.

Dessutom har man förstås problem med det slumpmässiga urvalet. De genbaser som Lone Frank berätttar om är en Isländsk, en grupp facebook-användare och en grupp som betalar för sig. Hur slumpmässiga är de urvalen?

Trots svårigheterna och den evolutionära komplexiteten så kan man avseende fysiska sjukdomar ändå  finna en del samband som kan vara till nytta.

Nästa steg i Lone Franks resa i genteknikens vindlingar tar henne till beteenden och personlighet. Här finns förstås också ärftlighet, men hur mäter man beteenden och personlighetsdrag? Fysiska sjukdomar kan man ju allt som oftast konstatera med ganska stor säkerhet, men när man kommer till psyket blir det hela mer svårmätbart. Detta gör det ju inte lättare att identifiera genernas samband med personlighetdragen och Lone Franks fortsatta resa bland psykologer och personlighetsgenetiker ger inga övertygande argument för genteknikens potential.

I likhet med hur Lone Franks oro för bröstcancer ledde oss genom de fysiska sjukdomarnas genteknik blir nu hennes depressiva personlighet föremålet för diskussionerna med expertisen. Det känns om om författaren själv nu blir mer skeptisk och hennes dialoger med psykologerna påminner mig om hur man hört att spågummor och homeopater arbetar. Spågumman kommer med ett vagt påstående, psykologen med ett ”analys”-resultat, Lone svarar att riktigt så är det inte och spågumman respektive psykologen vrider sitt påstående till någon kompromiss.  Så rullar det på och spågumman respektive psykologen har aldrig fel, deras teorier kan inte falsifieras. Och i konsekvens med det, inte heller komma till nytta.

Lone Frank gör verkligen en mycket bra genomgång av det aktuella läget i gentekniken. Hon tar aldrig klar ställning i frågan om forskarnas eller affärsmännens förmågor, men hon visar kraftfullt upp styrkor och svagheter indirekt genom sina enkla frågor och sin ständiga referens till sitt personliga genom.

Bekräftades eller motsades hennes farhågor om obehaglig ärftlig belastning?

Varken eller är nog svaret. Om det beror på att ett sådant svar inte står att finna eller om det beror på att man ännu inte kommit tillräckligt långt i forskningen eller kartläggningen, den frågan är öppen.

Humanism – ett förhållningssätt till livet

4 februari, 2012

Efter att ha läst C. S. Lewis försök att motivera en gudstro utifrån samvetets röst har jag nu tagit mig an en motvikt.  En bok om humanismen av den engelske filosofilektorn Steven Law har nyss kommit ut på svenska: Kort om humanism.

Steven Law ger i  motsats till Lewis starka argument för att vårt samvetes röst, dvs. vår moral, är en rent evolutionär produkt; det sätt att leva och förhålla sig till sina medmänniskor som varit fördelaktigt för oss har blivit vår moral, helt enkelt. Man kan tänka sig att de delar av denna moral som kan formuleras i ord har skrivits ner av kloka människor och tillskrivits någon auktoritet, en gud.

Förutom denna moralfråga ägnar Steven Law sin bok åt ett tålmodigt argumenterande utifrån logik och förnuft.

Han argumenterar mot dem som menar att humanismen eller ateismen är en tro, motsvarig till religionerna.  Det är snarare så här det ligger till:

”Det som utmärker humanister är endast att de förhåller sig skeptiska till ett särskilt svar – det att universum är skapat av en eller flera gudar.”

Han betonar här att humanister inte alls anser sig veta hur universum kommit till.

Men, Law själv tycks ändå ha större tillit till sin vetskap än undertecknad när han uttrycker sig så här:

”Varför universum finns är en djup och förbryllande gåta som jag inte är säker på att jag har lösningen på.”

Personligen är jag bombsäker på att människan aldrig någonsin kommer att finna svaret på den frågan, men det kan vi leva med! Humanismen är ingen tro, det är ett förhållningssätt till livet.

Law argumenterar mot den allmänt vedertagna uppfattningen att människor alltid har haft gudar och därmed, underförstått, har behov av sådana. Åtskilliga exempel tas upp i boken, varav ett var nytt för mig: att den indiska filosofiska riktningen carvaka som fanns ca 600 f.v.t. uttryckligen slog fast att gudar inte finns, att de är en falsk mänsklig uppfinning.

Romaren Senecas uttalande från vår tideräknings allra första sekel är krasst:

”Av de vanliga människorna betraktas religionen som sann, av de kloka som falsk och av de styrande som användbar.”

(Uppdatering oktober 2012: Ett citat som dock är tvivelaktigt upplyses jag i en kommentar, och mycket riktigt, Law anger ingen källa)

Law argumenterar mot de försök som gjorts i filosofins historia att presentera bevis för guds existens. Med enkelt förnuftsresonemang faller bevisen lätt för Laws penna. Han nämner t.o.m. det enkla argument som en gång i ungdomen gjorde mig till ateist: argumentet att någon intelligens måste ha skapat denna värld kan ju lätt förlängas till frågan om vem så i så fall skapade denna intelligens.

Annars är min favoritinvändning mot Guds, eller Tors, eller Allahs existens just den specifika utpekade guden. Eftersom varje sådant specifikt övernaturligt väsen är omöjligt att falsifiera, så är alla lika troliga och därmed är varje specifik gud otrolig.

Law visar med en rad exempel på att gudfruktighet verkligen inte garanterar en god moral. Ett citat som överraskar mig kommer från den katolska kyrkans överhuvud i Polen 1936:

”Det är ett faktum att judarna bekämpar den katolska kyrkan, framhärdar i fritänkande och utgör en gudlöshetens bolsjevismens och omstörtningens förtrupp. Det är ett faktum att det judiska inflytandet över moralen är fördärvligt och att deras förlagshus sprider pornografi. Det är ett faktum att judar bedrar, bedriver ocker och koppleri. Det är ett faktum att judiska ungdomars inflytande över polska ungdomar är skadligt.”

Detta är ett utdrag ur ett brev där denne polske katolik motsätter sig våld mot judar, men frågan är vilket budskap som satte djupast spår i åhörarna!

Sådana uttalanden från Guds föregivna representanter här på jorden belyser religionens huvudproblem enligt min uppfattning. Nämligen att frånvaron av en verklig gud gör prästerna till auktoriteter, de blir auktoriteter inte på grundval av sina förtjänster som erfarna själasörjare (vilket ju i viss mån kunde vara motiverat) utan på grundval av deras teologiska examina; av deras  tolkningsföreträde av intentionerna från en påhittad gud.

Steven Law skriver :

”Den verkliga faran med en traditionell, auktoritetsbaserad ansats till moralisk fostran är att den uppmuntrar till moraliskt flockbeteende – den sapar oupplysta medborgare som kanske tänker och gör rätt saker, men bara därför att det är vad auktoriteten säger åt dem att tänka och göra. om en mindre välvillig auktoritet gör intåg på scenen, kommer sådana oupplysta medborgare att sakna de intellektuella och känslomässiga försvarsmekanismer de behöver för att kunna stå emot.”

Den polske auktoriteten illustrerar också Laws argument mot religionens självpåtagna roll som de självklara  bärarna av de stora frågorna:

”Påståendet att det bara är religionerna som kan få oss att tänka kring de stora frågorna är inte bara felaktigt, det får också en ironisk innebörd när det saluförs av religioner som har en lång och ibland våldsam tradition av att kuva det fria tänkandet.”

För den som inte riktigt har tagit ställning till religionens eventuella nödvändighet, nytta eller skadlighet är boken av Steven Law säkerligen  till god nytta. För mig, som redan hade en klar uppfattning, gav den inte något betydande tillskott.

Kan man vara kristen?

13 januari, 2012

Jag har några vänner och kolleger som är kristna,  några är organiserade i något frikyrkligt samfund. En av dem, som kanske är lite bekymrad över min ateism gav mig inför julen en present, som visade sig vara  boken C.S. Lewis, kan man vara kristen.

Lewis levde under första hälften av 1900-talet och är främst känd som författare till barnböckerna om landet Narnia. Den aktuella boken tycks vara skriven på 40-talet, men mitt exemplar är en översättning från 1992 som gått i nytryck år 2000. I baksidestexten citerar man Svensk kyrktidning: ”Lewis bok har fått en självklar plats i den kristna uppbyggelselitteraturen”. Trots att boken alltså har några år på nacken, betraktas den tydligen ännu som uppbygglig. Och för all del, man betraktar ju fortfaranade bibeln som uppbygglig, trots sin än mer aktningsvärda ålder.

Lewis inleder sin bok med att föra fram sitt huvudargument för existensen av en Gud. Han menar att människans samvete är den bästa indikationen på att det existerar en högre makt. Vi känner spontant vad som är rätt och fel, vi kan inte frigöra oss från denna insikt och vi gör ändå ofta fel. Just feltendensen visar, om jag förstår saken rätt, att vi inte kan påverka moralen, i så fall hade vi ju ändrat den i enlighet med vårt spontana handlande.

Lewis ställer alltså människan helt utanför påverkan på den absoluta moralen, en moral som är en naturlag bestämd av Gud.

Därmed måste moralen vara tidlös, vilket förstås orsakar vissa problem i resonemanget, hur kan man t. ex. motivera gamla testamentets uppmaningar till etnisk rensning, utan att peka ut motsvarande dödsdömda grupperingar idag? Just detta exempel tar Lewis inte upp, men han berör ett liknande: Han har nämligen fått frågan om hur häxbränningen för några hundra år sedan kan kallas för det rätta handlingssättet och Lewis svarar konsekvent:

”Men skälet till att vi inte bränner häxor är ju att vi inte längre tror att det finns några sådana. Trodde vi det – om vi verkligen trodde att det fanns människor mitt ibland oss som sålt sig till djävulen och i gengäld av honom fått övernaturliga krafter och begagnade dessa krafter för att döda sina grannar eller driva dem till vanvett eller framkalla oväder – sannerligen, skulle vi då inte vara överens om att dessa uslingar om någon förtjänade dödsstraff? […] Det kan vara ett stort framsteg i kunskaper att inte längre tro på häxor; men det ligger inget moraliskt framsteg i att inte lägre avrätta dem, när man inte tror att de finns.”

Lewis anser också att det är fullständigt riktigt av en kristen domare att utfärda en dödsdom eller av en kristen soldat att döda en fiende. Man undrar hur gud planterar känslan om vem som ska definieras som fiende, och hur denna känsla blir till sin raka motsats hos just fienden?

Och hur ska man se på Knutbypastorn i ljuset av häxprocesserna? Hans handlingar var väl  egentligen inte omoraliska, han hade bara en felaktig verklighetsuppfattning  just det aktuella året.

Lewis är nu inte så mordisk som citatet ovan antyder, han har också andra lösningar mot avvikare. Han kan t.ex. tänka sig att en psykoanalytiker försöker rätta till sådana känslor som man (vem?) känner är ”fullständigt onaturliga”, tex. en ”irrationell rädsla för katter eller spindlar”, eller ”en mans perversa begär till en man”. Psykoanalysen kan så befria människan från onaturliga känslor för att de ska kunna ta till sig sin naturliga moral, ”det mindervärdiga psykologiska materialet är ingen synd utan en defekt”.

Ett problem som Lewis inte lyckas förklara är hur man ska jämka ihop moraluppfattningarna om människor inte är överens. Eftersom detta tycks inträffa ganska ofta, så antar jag att man tänker sig att vi inte tolkar guds signaler riktigt likadant, våra känslor är lite nyckfulla. Lösningen på detta dilemma har ju traditionellt varit att vissa människor ges tolkningsföreträde, t.ex. prästerskapet. Jag förstår det därför så att det faktiskt är nödvändigt att ha mänskliga auktoriteter som hjälp för uttolkningen av guds budskap.

Lewis undviker i sin bok att mana till hyllning av mänskliga auktoriteter, men använder påfallande ofta ordet ”lydnad” och i frågan om förhållandet mellan man och kvinna så  har han en klar uppfattning. Om det möjligen skulle uppstå en tvist i ett äktenskap så kan man ju inte använda principen om majoritetsbeslut, det kristna äktenskapet består ju alltid av två personer av olika kön. Någon måste därmed få utslagsrösten. Det bör då vara mannen, konstaterar ungkarlen Lewis. Huvudargumentet är åter känslan:

”Det måste ligga något onaturligt i tanken att hustrurna skulle råda över männen, eftersom hustrurna själva är smått skamsna över det och föraktar de män som låter dem härska.”

Som om inte denna, av gud inplanterade, känsla hos en normalkvinna skulle räcka hänvisar Lewis till ytterligare naturliga kvinnliga känslor:

”Familjens förhållande till yttervärlden måste bero på mannen, eftersom han alltid bör vara och vanligen också är mycket mer objektiv och opartisk när det gäller utomstående. En hustru kämpar i första hand för man och barn gentemot den övriga världen. Naturligtvis går – i viss mån med rätta – för henne deras behov före alla andras. Mannens funktion är att se till att denna hennes natruliga prioritet inte tar överhand.”

Jag får ibland höra att jag, i min envisa kritik av vidskeplighet, slåss mot väderkvarnar, att diskussionen om guds existens bara är en akademisk pennfäktning. Och om jag betraktar de människor i min närhet som är aktivt kristna så slås jag av att de ofta utmärker sig i sin ärlighet, sin empati och sin solidaritet med medmänniskor. Så varför inte låta dem vara i sin tro?

Problemet är att jag har farhågor.  Jag tror att ett samhälle som bygger på vidskeplighet är instabilt och när som helst kan skena amok, lett utav någon karismatisk auktoritet, Knutby är ett närliggande exempel.

Ett samhälle bör istället bygga på ett öppet samtal mellan människor, ta politiska beslut på grundval av rationella resonemang och inte känslor, samt hävda en moral som evolverar i enlighet med gemensamma behov och som upprätthålls genom ömsesidig kontroll.

Lewis skriver: ”Ingenting annat än de enskildas mod och osjälviskhet kan få något system att fungera på rätt sätt”. Han ser alltså den enskildes kamp med sitt eget samvete som den viktigaste vägen till ett bra samhälle. Jag menar istället att öppen ömsesidig kritik är huvudlinjen för att få ett system att fungera på rätt sätt. Det är i konfrontationen med andra människor som vi lär oss moral, inte genom att rannsaka vårt samvete.

Lena Andersson, en sällsynt skriftställare

4 december, 2011

Åtskilliga gånger under de senaste åren har jag blivit besviken på skriftställare som i förväg verkat intressanta, men som visat sig mest tugga om vad andra skrivit, dolt sin mening i ett fikonspråk, eller blåst upp en idé till ett luftslott som efter kort läsning tappar luften. Efter några sådana läsförsök blir jag uppgiven och bestämmer mig för att inte offra mer tid på samtida skriftställare, utan hålla mig till klassiker som ger nya insikter varje gång man tar sig an deras skrifter, som Spinoza, Montaigne, eller Popper.

Men det finns undantag i samtiden och ett sådant är den Lena Andersson som skriver ledarkrönikor i Dagens Nyheter. Ett urval av hennes texter har nyligen getts ut i bokform under samlingstitlen ”Förnuft och högmod”, där Andersson imponerar med sina skarpa analyser och klara tankar.

Huvudämnet är kunskapsteori och hon visar i flera sammanhang hur klarhet i tanken aldrig kan vara av ondo även när det inte räcker till för att förklara alla livets mysterier.

  • Hon gör det i polemik mot postmoderna tänkare som förväxlar vetenskaplig metod med absolut sanning.
  • Hon gör det i polemik med liberala teologer som försvarar fundamentalistiska religiösa dogmer oavsett sanningshalt genom att grundlöst kasta tillbaka anklagelsen om dogmatism på ateisten, på den som kräver klarhet i tanken.
  • Hon gör det i polemik med präktiga debattörer i offentligheten som i sin iver att vara politiskt korrekta accepterar förtryck om det bara sker i namnet av någon främlings kultur.

Under rubriken ”Skenkonflikt mellan hjärta och hjärna” funderar Andersson utifrån läsningen av boken Corpus delicti av Juli Zeh:

”Gång på gång får vi lära oss att förnuft och rationalitet är sterilt, antiseptiskt och totalitärt. Det är inget av detta. Förnuft är bland annat att inse och förhålla sig tilll människans behov och begränsningar. Förnuftet är inte amoraliskt, det struntar inte i individens belägenhet. Däremot gör det avvägningar mellan kolliderande önskemål. Förnuftet skulle man kunna kalla strävan efter omsorgsfullt tänkande. Det går inte att tänka omsorgsfullt utan att beakta allt det som rör sig i en människa. Ändå vill dystopisk fiktion så gärna leda i bevis att förnuft är avsaknad av kärlek och känslor, och varna för en betoning av förnuftet. Som om för myckt omsorgsfullt tänkande vore mänsklighetens problem. (…) Kärleken är för övrigt mycket förnuftig. Den syftar till gemenskap, eufori och njutning. Att den också är besvärlig och gör ont tar man med i beräkningen när man nalkas den. Man gör avvägningar som leder till beslut, antingen grundat på tydliga tankar eller på de mer diffusa förnimmelser som kallas känsla, men som likafullt är tankar och del av det rationella.”

Lena Anderssons texter är aldrig förutsägbara, de ställer vissa invanda uppfattningar på huvudet och de lär mig mycket!

Gud finns, trots allt

3 juli, 2011

Visst finns han, och det är ett allvarligt problem.

  • Gud har en påtaglig existens i de hjärnor som beslutar sig för att utföra terrorattacker.
  • Gud existerar också  i de hjärnor som betraktar vissa platser som heliga och därför mördar dem som gör anspråk på samma platser men vars hjärnor innehåller en annan Gud.
  • Gud är allestädes närvarande i massor av hjärnor som undanhåller barn den kunskap som människan tllkämpat sig de senaste millenierna.
  • Gud finns i de hjärnor som saboterar bekämpningen av AIDS genom att hindra användning av preventivmedel.

Dessa tankar kommer till mig efter att ha läst Christer Sturmarks intervjuer av kändisar i den nyutkomna boken ”Personligt”. Det var i intervjun med Michel Onfray som jag fick insikten, denne franske filosof säger:

”Jag har aldrig påstått att Gud inte finns. Vad jag påstår är att Gud är en fiktion. Se hur man skapar Gudsfiktionen! säger jag. Som när man skapar en myt – låt oss säga som Flaubert skapade Madame Bovary. Självklart existerar romanfiguren Madame Bovary! Självklart existerar kristendomens gud – som en fiktion hos människor som börjar dyrka något som naturligtvis inte finns annat än i just denna fiktiva mening. Men fiktionen är en verklighet. Det virtuella är reellt. Det är mer skarpsinnigt att säga att det finns en virtuell verklighet än att säga att det virtuella inte existerar!”

Guds existens i hjärnor skapar inte bara ondska, förstås. I många hjärnor orsakar hans närvaro istället goda gärningar, som hos Moder Theresa, frälsningssoldater och diakoner. Men behövs det verkligen ett hjärnspöke för att vi ska vara hyggliga mot varandra? Inte alls, själv är jag ganska hygglig mot mina medmänniskor och så är det med de allra flesta jag känner oavsett om de är besatta av en Gud eller inte. Och de viktigaste hjälpinsatserna i världen utanför det personliga planet genomförs av demokratiskt skapade organsiationer, av en kollektiv vilja att hjälpa människor i nöd.

Gud behövs alltså inte. Eftersom vi människor har skapat honom, så borde vi också kunna avskaffa honom. Låt oss göra det!

Förutom Michel Onfray innehåller den nämnda boken ytterligare 23 intervjuobjekt, artister som Eva Dahlgren och Björn Ulvaeus, journalister som Lena Andersson, Hans Bergström och Åke Ortmark, filosofer som Torbjörn Tännsjö och Daniel Dennett, politiker som Gudrun Schyman och Nyamko Sabuni och en rad andra intressanta personer.

Intervjuerna har mycket fokus just på religioner, medan annan vidskepelse inte berörs så mycket. Åke Ortmark refererar emellertid till Marcel Proust angående benägenheten att tro på helbrägdagörare. Han säger:

”Marcel Proust uttrycker det så väl, när han diskuterar vilken attityd vi rimligen bör ha till läkarvetenskapens framsteg. Att tro på en läkare är natuligtvis idioti, eftersom vi vet att hans kunskap om ett fåtal år kommer att vara ersatt av en ny och överlägsen kunskap. Men att inte tro på läkaren är en ännu större idioti, eftersom han trots allt representerar en kunskap som idag är överslägsen all annan, framför allt överlägsen icke-medicinarnas.[…] Det utesluter inte alls att det kan vara rationellt att pröva alternativa behandlingsformer. Men vi måste agera som om vetenskapens nuvarande ståndpunkt vore sanningen. Vi betraktar verkligheten som principiellt förklarbar, och det är helt enkelt forskarna som hunnit längst på den mödosamma vägen.”

Livets gåta, var söker vi lämpligen svaret?

25 juli, 2010

Jag har just läst tre böcker om livet, dels Nils Uddenbergs biologihistoria i två band, Idéer om livet, dels Roland Poirier Martinssons bok om sökandet efter livets början, Sånt är livet. Det har varit en oerhört lärorik och givande läsning som gett ett bra perspektiv på kunskapens utveckling och visat massor av spännande personporträtt av entusiastiska forskare i historien. Uddenbergs verk är så gediget och välskrivet att det enbart förtjänar lovord. Martinssons bok fokuserar på frågan om livets uppkomst och är i det avseendet ett utmärkt komplement till Uddenbergs.

Men, till skillnad mot Uddenberg tycker jag att Martinsson är något motsägelsefull i sitt förhållande till  religion och vetenskap. Trots att han ger tillkänna en djup insikt i den vetenskapliga metodens överlägsenhet, låter han religionen ibland framstå som någon slags jämspelt konkurrent om teorin om livets uppkomst.

Dessutom tycker jag han överdriver det vetenskapliga samfundets önskan att konkurrera med den religiösa skapelseberättelsen. Han skriver t.ex.  efter att ha diskuterat kyrkans förföljelser av Galilei och Bruno:

Vad det handlar om är ju hur vetenskapens självbild i hög grad har formats genom att kyrkan definierats som kunskapens och rationalitetens fiende. Underförstått att vetenskapen har representerat motsatsen. En sådan skrivning kan med fog betvivlas – det går att ifrågasätta motiven och drivkrafterna inom det vetenskapliga samfundet på samma sätt som med kyrkan. I båda fallen var det en världsbild som skulle försvaras och maktpositioner som skulle upprätthållas (sid. 142).

Det är väl ingen som påstår att det är ”motiven och drivkrafterna” som är den avgörande skillnaden mellan religion och vetenskap. Det är ju inte alls så att vetenskapliga samfundets främsta merit är att vara objektiv avseende världsbild och maktpositioner, det är istället så att det vetenskapliga samfundets metoder med öppen diskussion och vetenskapliga experiment är självreglerande med avseende på att avslöja subjektivitet, och därmed blir mindre beroende av ”motiven och drivkrafterna”, i motsats till kyrkan.

I ett specifikt kapitel om gud resonerar Martinsson om den stora smällen och fysikernas brist på rationella förklaringar till såväl dess upprinnelse som till det ytterst instabila resultat den gav upphov till, och han konstaterar,

Och då kvarstår frågan: varför blev det ett universum så väl anpassat efter våra behov? (sid. 311)

Denna tanke är förvånansvärt naiv för att komma från Martinsson, den utpekades ju redan av Spinoza som det misstag som skapar vår tendens att bli religiösa. Läs gärna denne 1600-tals-filosofs avslöjande resonemang som jag citerat tidigare.

Jag kan alltså  inte förstå Martinssons förkärlek att se religionens ”svar” som konkurrerande till vetenskapens hypoteser.  Det är ju faktiskt så att bara den ena sidan hävdar att dess teori är sann och just denna skillnad i sanningsuppfattning gör att de båda angreppssätten svårligen kan jämföras. Jag  skulle  sammanfatta skillnaden så här:

Det vetenskapliga samfundet vet att de har fel, det religiösa vet att de har rätt.

Vetenskapen vet att de har fel, just därför söker vetenskapsmännen hela tiden efter observationen som motsäger teorierna, för att skapa nya, bättre teorier och på så sätt bygga kunskap.

De religiösa menar istället att sanningen finns i en, av någon gud meddelad, helig skrift. När så skriften uppenbarligen motsägs av observationer, så tillskrivs felet tolkningen, inte skriften.

Om man nu är troende och samtidigt vill vara vetenskaplig så finns därmed visserligen en intressant möjlighet, nämligen att aktivt söka efter motsägelser i den heliga skriften och därmed stegvis förbättra tolkningarna och uppnå kunskap. En sådan kreativ teologi skulle vara hedervärd, ja nästan vetenskaplig!

Skillnader mellan det vetenskapliga angreppssättet och det kreativt teologiska skulle då bara bestå i

  1. att teologens teori som skall kritiskt granskas är begränsad och oantastlig utanför den flexibilitet som språktolkningarna medger.
  2. att teorier som inte kan testas mot experiment betraktas av teologin som sanna, trots att tolkningen inte kan justeras. Sådana teorier är t.ex. påståendet om guds existens och skapelseberättelsen.

Även den kreativa teologin skulle då ha avgörande brister, det minimala pris man får betala för sin barnatro.  Att teologernas specifika spekulationer om en gud är så framgångsrika, trots sina tillkortakommanden, beror väl helt enkelt på att guden funnits i vår kultur i mer än ett millennium, gammal vana, alltså.

Det vetenskapliga sättet att betrakta teorier som inte kan testas mot experiment är att de är spekulationer av föga vetenskapligt värde. Deras enda roll är att de kan ge uppslag till nya testbara hypoteser och därmed initiera en ökning av kunskapen.

När Martinsson hävdar att vetenskapen misslyckats i sitt uppsåt att motsäga existensen av en skapande Gud är han därmed helt fel ute. Vetenskapen har inte och kan aldrig ha ett sådant uppsåt, eftersom det uppenbarligen är omöjligt. Man kan fortsätta det arbete som Darwin initierade och söka rationella förklaringar till livets uppkomst, men det kommer naturligtvis alltid att begränsas av något som hände ännu tidigare och som vi aldrig kan kontrollera. Därmed kommer det i evighet att finnas utrymme för dogmatikern att hävda en guds skapelse.

Martinsson citerar på slutet en fysiker som börjat tvivla på sin ateism;  Fred Hoyle skriver:

Om sunda förnuftet ska tolka fakta är slutsatsen att ett superintellekt har micklat med både fysiken , kemin och biologin, och att det inte finns några blinda krafter värda att prata om i naturen. Talen man får när man räknar på fakta tycks mig så överväldigande att en sådan slutsats är bortom allt tvivel (sid. 314).

Den springande punkten är här, menar jag, hänvisningen till det ”sunda förnuftet”. Ett förnuft som är en begränsning av människans intellekt och gör det självklart att vi aldrig kommer att begripa allt, att vår kunnighet kan bli större men vår okunnighet ändå är oändlig.

Men, detta motiverar verkligen inte ett erkännande av den gamla ohejdade vanan att tro på ett ”superintellekt”.

En annan fysiker, Ulf Danielsson säger i sitt Sommar-program i P1 den 22 juli att han ibland får frågan ”Tror du på gud?” Och han fortsätter:

Mitt svar blir att: nej det gör jag inte. Men jag gillar egentligen varken frågan eller svaret, det är att göra det för enkelt för sig. … Diskussioner som handlar om en ogripbar och abstrakt gud ser jag som motiverade och rimliga, men det konkreta och självsäkra påståendena om att det ligger till på ett mycket specifikt sätt, har jag svårare att förstå mig på.

Gästinlägg av Olle Häggström: Greider och Judt om samhällsutvecklingen, kapitalismen och vänstern

11 juli, 2010

Olle Häggström gästar idag Tankspritt med en betraktelse över ett par vänsterdebattörer:

Politiska diskussioner tenderar att handla om avgränsade och tidsbundna frågor: om taket i A-kassan, om LAS-regler, och om femtio öres bensinskattehöjning. Och visst är sådana frågor angelägna att dryfta, men det är också viktigt att emellanåt höja blicken och våga ställa de riktigt stora frågorna. Vartåt syftar politiken? Vad för slags samhälle vill vi leva i?

En sådan blickhöjning gör Göran Greider i sin nya bok  Det måste finnas en väg ut ur det här samhället. Vi känner Greider som en av Sveriges mest vitala, läsvärda och energiska samhällsdebattörer med hjärtat ogenerat till vänster, och i den aktuella boken tar han sin utgångspunkt i två aktuella kriser: den globala finanskris som plötsligt slog till 2008, och den mer smygande globala klimatkrisen. Den gemensamma nämnare Greider tycker sig se är att båda är konsekvenser av det tätt ihopslingrande paret kapitalism/konsumism. Det senare är beteckningen på den samhälleliga överideologi enligt vilken BNP-tillväxt är viktigare än allt annat, varför även vår materiella konsumtion (utan vilken den accelererande produktionen bleve allför uppenbart meningslös) ständigt måste öka.

Det är slående hur budskapet i Göran Greiders bok på punkt efter punkt sammanfaller med det i den nästan exakt samtidigt utkomna Ill Fares the Land av den brittisk-amerikanske historikern Tony Judt. Redan titlarna sänder samma signal, förstärkt av inledningsmeningen i Judts första kapitel: ”Något har gått i grunden snett med hur vi lever idag.”

Judt fortsätter med att konstatera att vi ”i trettio år har gjort en dygd av den materiella egennyttan [som] nu utgör den enda återstoden av vår upplevelse av kollektivt högre syfte”. även Greider pekar ut den gångna trettioårsperioden – han talar specifikt om tidsrymden 1979-2009 – som den tid då konsumismens och kaptalismens överhöghet trängt ut nästan allt annat tänkande. Båda efterlyser hur vänstern bör kräva tillbaka vad vi (med Lars Gustafsson) kan kalla problemformuleringsprivilegiet. Dagens diskussion om stat och offentlig sektor har kommit att ensidigt handla om kostnadseffektivitet. Avyttrandet av olika offentliga verksamheter till privat sektor görs genomgående till en fråga om kostnadseffektivisering, och när det blir till det enda kriteriet förmår lekmannen utan ekonomisk expertkunskap inte artikulera några giltiga invändningar. Vad ett sådant snävt synsätt bland annat förbiser är vad denna samhälleliga omorganisation på sikt gör med förhållandet mellan individ och samhälle, och med vår gemensamhetskänsla. åter: vad för slags samhälle vill vi leva i?

Som ett illustrativt exempel ägnar Judt ett kapitel åt privatiseringen av British Railways och de förödande konsekvenserna därav. Samhällsstrukturer som är så stora och så oundgängliga att de inte kan tillåtas gå under – ”too big to fail” med ett uttryck finanskrisen lärt oss – bör enligt Judt kvarstå i statlig ägo. När privata intressen som tillåts ta över dem vet att staten om det går illa till slut ändå måste rädda verksamheten, så uppstår så kallad ”moral hazard” (ännu ett uttryck som känns igen från finanskrisen) i frestelsen att driva den kortsiktigt och våghalsigt.

Parallellerna mellan Greider och Judt kan mångfaldigas, som t.ex. hur de båda tar stöd i Richard Wilkinsons och Kate Picketts uppmärksammade (och på sina håll hårt kritiserade) bok The Spirit Level: Why More Equal Societies Almost Always Do Better (på svenska Jämlikhetsanden), som påvisar att de länder som har störst grad av ekonomisk jämlikhet också tenderar att uppvisa högre medellivslängd, högre grad av fysisk och psykisk hälsa hos befolkningen, mindre kriminalitet, etc. Judt diskuterar mekanismerna bakom dessa samband, och sammanfattar:

Ojämlikhet korroderar samhället inifrån. Det kan dröja lite innan dess effekter visar sig, men så småningom ökar konkurrensen och jakten pä status och materiella ting, samtidigt som en känsla av över- eller underlägsenhet baserad på ekonomisk ställning infinner sig, fördomar nedåt på den sociala stegen skärps, kriminaliteten rusar i höjden, och problemen för socialt missgynnade ökar alltmer. Det oreglerade välståndsskapandets arv är beskt. (Judt, s 21)

Greiders och Judts böcker skiljer sig givetvis också åt i viktiga avseenden. Kanske är det en smula orättvist mot Greider att jämföra dem, då han visserligen är en av de hyggligt stora fåglarna i den svenska ankdammen, medan Judt är något helt annat: en världsledande intellektuell (en position han uppnått bland annat genom sitt arbete som professor i historia vid New York University, sina ofta kontroversiella men alltid välargumenterade texter i New York Review of Books, och sin monumentala Postwar: A History of Europe since 1945). Likväl tvekar jag inte att peka ut den skarpsinniga och koncisa Ill Fares the Land som avgjort vassare än Greiders bok. Ja, jag skulle rentav vilja utnämna den till obligatorisk läsning åt var och en som intellektuellt och på allvar intresserar sig för politik och samhällsutveckling.

Detta betyder inte att Greiders bok inte skulle ha vissa stora kvaliteter som Judts bok saknar. Framför allt vill jag peka på de självbiografiska inslag som Greider bjuder på. (Några sådana bjuds i stort sett inte i Judts bok, utan att den för den sakens skull framstår som opersonlig. Den som suktar efter Judtsk självbiografi har istället förstklassig läsning att finna i en serie essäer det senaste året i NYRB, inklusive en saklig men gripande  redogörelse för den fasansfulla belägenhet han idag befinner sig i till följd av sin långt gångna ALS.) Greider berättar om sin uppväxt i Vingåker som barn till två lågutbildade och fabriksarbetande föräldrar. Idag kan man ofta höra honom tala i radioprogrammet Godmorgon världens panel, där han som regel vill lägga ett klassperspektiv på den för dagen aktuella frågan. I mina öron tenderar det att låta lite antikverat, men i boken ger han en bakgrundsteckning och ett djup åt det klassmedvetande som jag (ett akademikerbarn) saknar omedelbar intuitiv förståelse för. Generöst berättar Greider om sina tankar och känslor, som exempelvis den (över-)känslighet han har inför hur en komponent av överlägsenhet och klassförakt kan smyga sig in då vänsterdebattörer med medelklassbakgrund vurmar för arbetarklassen. Det handlar om ett typiskt 68-fenomen, men – faktiskt! – redan hos Marx hittar han exempel på sådant förakt (Greider, s 46-47).

Till de områden som till Greiders förtrytelse sällan diskuteras ur ett klassperspektiv hör klimatfrågan:

De välbetaldas växande klimatångest dövas med miljöanpassad konsumtion. Ett lågavlönat vårdbiträde eller en lika lågavlönad busschaufför kan däremot nästan få dåligt samvete över att han eller hon inte har råd att kämpa för miljön i butikerna på samma sätt som en miljömedveten civilekonom har. Hur kan det komma sig att ett så enkelt faktum som detta förträngs: Den som har en miljöbil orsakar faktiskt långt mer skador på miljön än den som inte har någon bil alls! I själva verket är det rent statistiskt så att en lågavlönad LO-medlem redan nu lever ett betydligt mer miljövänligt och klimatanpassat liv än en högre tjänstemän. Ju lägre inkomst – desto lägre klimatpåverkan; så ser sambandet ut. Det gäller i Sverige och det gäller än mer i Indien. Ju högre upp på samhällsstegen du befinner dig, desto större bostad har du vanligtvis och desto fler flygresor gör du och desto fler prylar köper du generellt och du åker mer bil än kollektivtrafik. Det är därför fullkomligt absurt att en lågavlönad löntagare eventuellt ska gå omkring och ha dåligt samvete över att han eller hon inte med sin plånbok kan delta i miljököpfesten – den lågavlönades liv är ju redan från början betydligt mindre koldioxidalstrande. (Greider, s 227-228)

Det här är viktiga påpekanden, men vad jag saknar i den här passagen är ett förtydligande om att i det rika Sverige så genererar även låginkomsttagare koldioxidutsläpp på en nivå som behöver sänkas om vi (Sverige) skall ta vår rättmätiga del av ansvaret för att bemästra den globala uppvärmningen. Till Greiders försvar skall dock anföras att han är medveten om det nationella perspektivets inskränkthet. Lite längre fram i boken tar han nämligen upp filosofen Peter Singers globala etik, som dömer ut ”tanken att vi skulle ha särskilda moraliska förpliktelser mot våra egna landsmän, som går före omsorgen om människor som har det betydligt värre i andra, fattigare länder” (Greider, s 272). Greiders sätt att lösa denna spänning mellan nationell och internationell solidaritet är att hänvisa till Wilkinson och Pickett, vilkas statistik visar att mer jämlika länder också satsar mer på utlandsbistånd. Om vi blott lyckas med den nationella solidariteten, så kommer den internationella att följa med på köpet! Här hade jag dock velat se en närmare argumentation för slutsatsen att det bakom den av Wilkinson och Pickett observerade korrelationen också ligger ett orsakssamband av det önskade slaget.

De självbiografiska och självreflekterande inslagen leder vänstermannen Greider naturligt in på mer allmänna reflektioner kring vad det innebär att vara vänster. Här finner han stöd på oväntat håll: hos den tysk-amerikanske (stock-)konservative filosofen Eric Voegelin. Denne ger ett signalement på ett vänstermedvetande som (åtminstone som det förmedlas av Greider, s 26-30) kan sammanfattas på följande vis. Ett vänstermedvetande anser

    (1) att nuvarande situation är otillfredsställande,(2) att felet står att finna i att samhället är dåligt organiserat snarare än i den mänskliga naturen,

samt att förändring är

    (3) möjlig och(4) står i det mänskliga handlandets makt.

Inför detta blir jag först en smula perplex – är inte varje politiskt intresserad person vänster med denna definition? Ståndpunkterna (1), (3) och (4) anser jag så självklara för den som finner politik alls värt att bry sig om att jag inte behöver kommentera dem närmare. (2) är lite intressantare. Här vill jag mena att förhållanden i samhället alltid är en funktion både av hur det är organiserat och av den mänskliga naturen. Om nu ett missförhållande råder, vilken av dessa saker bör man då söka ändra på? Den mänskliga naturen är vad den är och inte så mycket att göra åt, och då återstår inte annat än att tänka på modifiering av samhällets organisation. (Vi kan i och för sig vara så visionära att vi tänker oss att modifiera den mänskliga naturen, exempelvis med genterapi, hormonbehandling eller helt enkelt rätt slags utbildning. Men hur åstadkoms i så fall en sådan förändring? Genom att samhällets organiseras på sådant vis att vi får den önskade genterapin, hormonbehandlingen eller utbildningen, så då är vi tillbaka i samhällets organisation.)

Tanken slår mig att Greider kanske inte är helt uppriktig när han öser lovord över den ”gnistrande intelligente” Voegelin. Kan en filosof som placerar sig själv, och den omhuldade konservatismen, i motsatsställning till uppfattningarna (1)-(4) verkligen höra till de vassaste försvararna av konservatismen? Kanske har Greider lyckats hitta en osedvanligt korkad konservativ filosof att använda som karikatyr att angripa, för att sedan söka stärka sitt case genom att utmåla honom som briljant? Men så slår det mig att när jag hör konservatismen intellektuella frontfigur i Sverige, Roland Poirier Martinsson, exempelvis i Filosofiska rummet den 20 juni i är, så framstår Voegelins implicita negativa karaktärisering av konservatism som alls icke orättvis.

Föga förvånande finns många enskildheter i Greiders bok där han uttrycker åsikter jag inte instämmer i eller där jag menar att han rätt och slätt tänkt fel. Jag nöjer mig att nämna en sådan. I den viktiga och inte alls okomplicerade frågan om vad vi bör mena med jämlikhet skriver han:

Strävan måste vara att minska inkomstskillnader, statusskillnader och skillnader i levnadsstandard mellan människor. Med det jämlikhetsbegreppet går det inte att nöja sig med att ett arbetarbarn formellt sett har samma möjligheter att börja studera på universitet som barn till akademiker. Det avgörande är att lika stor andel arbetarbarn som medelklassbarn faktiskt gör det. (Greider, s 260)

Notera hur han i den första meningen betonar skillnader mellan människor, vilket enligt min mening är det relevanta för jämlikhet – individer snarare än grupper som de grundläggande entiteter vilkas levnadsbetingelser behöver jämföras för att avgöra om jämlikhet råder. I den sista meningen har han dock glidit över till att betrakta jämlikhet mellan grupper. Ett räkneexempel för illustrera den principiella skillnaden:

Antag att våra barnkullar består till 50% av medelklassbarn och till 50% av arbetarklassbarn. Antag vidare att 70% av medelklassbarnen påbörjar universitetsstudier, medan blott 40% av arbetarklassbarnen gör det. Totalt 55% ((70%+40%)/2) av hela årskullen går då vidare till universitetsstudier, medan 45% inte gör det. Men om vi skall ta Greider på hans ord om vad som är ”det avgörande”, så räcker det att andelen medelklassbarn som går vidare till högre studier sänks till 55% och motsvarande andel för arbetarbarn höjs till 55%, så är skillnaden mellan grupperna utraderad och Greider är nöjd, trots att ojämlikheten på individnivå är exakt lika stor som tidigare: 55% av årskullen går vidare medan 45% inte gör det. Denna ojämlikhet på individnivå kan endast utraderas alla barn får samma utbildning. (Detta kan låta som om jag, i strävan efter jämlikhet på individnivå, förespråkade lika utbildning åt alla, men det betraktar jag som ett orimligt mål att sträva mot ens i princip, i en värld där vi behöver en del doktorer med ett tjugotal år i skolbänken bakom sig utan att för den skull vilja påtvinga alla andra samma lätt monstruösa utbildningsomfång. Ur detta dilemma räddar jag mig genom att insistera inte på att alla bör få samma utfall, utan blott på att alla bör få samma chanser. Min syn på utbildningspolitiken har jag ordat mer utförligt om andra håll.) I denna fråga kan jag till slut inte låta bli att undra över om inte Greider här gör sig skyldig till det slags klassförakt – exempelvis genom det avståndstagande från arbetarklassliv som han tycker sig se i glorifierade beskrivningar av klassresor – som han tidigare i boken kritiserat andra för. Vad är egentligen så hemskt med om en del arbetarklassbarn väljer att leva liknande liv som sina föräldrar?

Denna text börjar dra något åt det bulimiska hållet, och det är hög tid för mig att avrunda. Jag gör det med några ord om framtiden. Greider och Judt ger en dyster och i stort sett samstämmig bild av nuläget, men hur ser det ut när de blickar framåt? Kommer vänstern att återta sitt problemformuleringsprivilegium och sitt inflytande över samhällsutvecklingen? Hos Greider finner jag emellanåt en optimism som verkar tillkämpad, som t.ex. då han beskriver perioden 1979-2009 som en ”parentes” och som ”en enda lång och utdragen paus i den systemkritiska aktiviteten” (Greider, s 256) och därmed förespeglar att från och med 2010 blir det bättring. Samtidigt erkänner han att bokens titel (”Det måste finnas…” snarare än ”Det finns…”) återspeglar att han idag inte längre är lika tvärsäker som i sin ungdom. Judt är lika angelägen som Greider om ett utökat utrymme och samhällsinflytande för vänstervärderingar, men är alltför klarsynt för att uttrycka någon optimism:

Vi i västvärlden har genomlevt en era av stabilitet, invaggade i illusionen om obegränsad ekonomisk tillväxt. Men allt det är nu förbi. Vi lär under överskådlig framtid få leva i djup ekonomisk osäkerhet. Vi är helt klart mindre säkra på vår kollektiva mening, vår miljö och vår personliga säkerhet än vid något enda tillfälle sedan andra världskriget. Vi vet inte vad för slags värld våra barn kommer att bebo, men vi kan inte längre intala oss att den nödvändigtvis kommer att likna vår egen. […] Bekantskap reducerar känslan av otrygghet, så vi trivs bättre med att beskriva och bemöta risker vi tycker oss begripa: terrorism, invandring, arbetslöshet eller kriminalitet. Den verkliga källorna till otrygghet under kommande årtionden kommer emellertid att vara sådana som de flesta av oss har svårt att föreställa oss: dramatisk klimatförändring med dess sociala och miljömässiga konsekvenser, [det amerikanska] imperiets tillbakagång med åtföljande småkrig, kollektiv politisk impotens i skenet av geografiskt avlägsna oroligheter med svåra lokala följder. (Judt, s 217-219)

Svårigheten är att insistera på nykter klarsyn utan förfalla till uppgivenhet. Men Judt är inte uppgiven:

Med denna bok hoppas jag att ha erbjudit lite stöd åt dem – i synnerhet den yngre generationen – som försöker artikulera sina invändningar mot vårt sätt att leva idag. Detta räcker emellertid inte. Som medborgare i ett fritt samhälle har vi en plikt att betrakta världen kritiskt. Men om vi tycker oss veta vad som är fel, så måste vi agera. Det har påpekats att filosofer hittills nöjt sig med att på olika vis tolka världen, men det viktiga är att förändra den. (Judt, s 237)

Darwin ger tankeställare om forskningspolitik

7 februari, 2010

Jag har just läst en liten självbiografi av den store Charles Darwin. Den skrevs år 1876 och har just titeln Självbiografi. Det är oerhört spännande att läsa berömdheters personliga reflektioner över sina liv, de blir ju ofta lite förgudade i vårt förhållande till dem, men de är ju ändå inte mer än människor.

Darwin tycks inte varit skolad i vetenskapsteori, men hans praktik under ett liv i geologins och biologins tjänst har gjort honom lärd i ämnet:

…min kärlek till naturvetenskapen har varit trogen och glödande. Denna rena kärlek har emellertid i hög grad haft sin grund i min strävan att vinna mina kollegers uppskattning. Sedan min tidigaste ungdom har jag känt en stark längtan att förstå eller förklara allt som jag har observerat, det vill säga sammanföra alla fakta under allmängiltiga lagar, Dessa faktorer sammantagna har gett mig ett sådant tålamod att jag har kunnat rflektera eller grubbla över olösta prblem i hur många år som helst. Såvitt jag kan bedöma är jag inte benägen att blint följa andra. Jag har alltid försökt hålla sinnet fritt så att jag har kunnat överge vilken hypotes som helst, hur fäst jag än varit vid den (och jag kan inte låta bli att ställa upp en i varje ämne), om det har visat sig att den har stridit mot fakta. I själva verket har jag inte kunnat göra på något annat sätt, för med undantag för teorin om korallreven kan jag inte minnas en enda hypotes som jag inte efter någon tid har blivit tvungen att överge eller kraftigt modifiera. Detta har helt naturligt fått mig att i hög grad misstro deduktiv bevisföring inom blandvetenskaperna. Å andra sidan är jag inte särskilt skeptisk, och jag tror att en skeptisk grundsyn kan vara till men för vetnskapens framåtskridande. Men en rejäl dos skepsis hos en vetenskapsman kan ändå vara bra, för därigenom kan mycken tidsspillan undvikas. Jag har nämligen träffat ganska många forskare som har underlåtit att göra experiment eller observationer som skulle ha varit till direkt eller indirekt nytta.

Jag gillar verkligen hans självinsikt i ”… haft sin grund i min strävan att vinna mina kollegers uppskattning”,  en insikt som också är i överensstämmelse med hans moralfilosofi, representerad i nästa citat.

Han tar nämligen också tillfället i akt och diskuterar sin syn på religion i biografin. En period i sitt liv studerade han faktiskt till präst och hans barnatro tycks ha varit mycket gedigen. Men, så småningom insåg han alltmer hur orimlig tron på en personlig Gud var och han betraktade sig slutligen som agnostiker, dvs. han ansåg sig inte kunna avgöra frågan om Guds existens. Det moraliska dilemma som detta anses innebära diskuterar han så här, helt i enlighet med tänkare som Epikuros och Seneca:

En människa som inte har någon fast förankrad och ständigt närvarande tro på existensen av en personlig Gud eller på ett liv efter detta med vedergällning eller belöning kan såvitt jag förstår bara ha som levnadsregel att följa sina starkaste impulser och instinkter eller de som hon tycker verkar vara de bästa. Så beter sig en hund, men den gör det blint. En människa å andra sidan blickar framåt och bakåt och jämför sina olika känslor, begär och minnen. I likhet med mänsklighetens visaste märker hon då att den högsta tillfredsställelsen uppnås då hon följer vissa impulser, nämligen de sociala instinkterna. Om hon verkar för andras bästa kommer hon att vinna sina medmänniskors uppskattning och sina närmastes kärlek – och det sistnämnda är utan tvivel det största glädjeämnet här på jorden. Gradvis kommer hon att finna det alltmera motbjudande att följa sina sinnliga lustar i stället för sina högre impulser som när de blir vanemässiga nästan kan kallas instinkter. Hennes förnuft får henne att vid vissa tillfällen handla på ett sätt som strider mot andras åsikter, och då kommer hon visserligen att gå miste om deras uppskattning, men hon kommer likväl att uppleva den djupa tillfredsställelsen att veta att hon följt sin inre röst, sitt samvete. Beträffande mig själv tror jag att jag har gjort rätt i att helt och fullt ägna mitt liv åt vetenskapen. Jag känner inga samvetskval över någon stor synd, men jag har många gånger beklagat att jag inte har hjälpt mina medmänniskor på ett mera påtagligt sätt. Min enda och klena ursäkt är min kroniskt dåliga hälsa och min läggning som gör det ytterst svårt för mig att övergå från ett ämne eller en sysselsättning till en annan.

Här tycker jag mig dessutom en koppling till Spinozas kunskapsteori. Den djupa intuitiva kunskap som Spinoza ser som den högsta uttrycker Darwin just här som instinkter : ”Gradvis kommer hon att finna det alltmera motbjudande att följa sina sinnliga lustar i stället för sina högre impulser som när de blir vanemässiga nästan kan kallas instinkter”.

En rationell, ordningsam och konsekvent vetenskapsman är han, Darwin. Men, han uttrycker också i sin levnadsskildring att livet är mycket mer än arbete och vetenskap och han ångrar i viss mån att han inte ägnat mer tid åt kulturella värden och familjen:

Om jag var tvungen att leva om mitt liv skulle jag ta som regel att läsa lite poesi och lyssna lite på musik åtminstone en gång i veckan, för då kanske de delar av min hjärna som nu har blivit atrofierade skulle ha kunnat hållas intakta genom att användas. Förlusten av sådana intressen är en förlust av lycka, och den är kanske också skadlig för intellektet och, vilket är mer troligt, för moralen och karaktären därför att den inverkar menligt på känslolivet.

Hans gedigna uppfostran i arbetslinjen gör att han får skamkänslor ibland…

Fastän det som vi snart skall se fanns vissa försonande inslag i min tillvaro i Cambridge slösade jag bort min tid på ett sorgligt sätt, ja värre än så. På grund av min passion för jakt och skytte och, när tillfälle till sådant saknades, långa ridturer ut på landsbygden kom jag med i ett gäng jaktintresserade studenter, av vilka några var ganska utsvävande och vulgära. Vi brukade äta middag tillsammans på kvällarna varvid ofta män av en helt annan kaliber deltog, och ibland drack vi för mycket. Sedan brukade vi sjunga med liv och lust och spela kort. Jag vet att jag borde skämmas över de dagar och kvällar som jag tillbringade på det sättet, men eftersom denna del av mina vänner var mycket trevliga och stämningen hög kan jag inte låta bli att se tillbaka på den tiden som en mycket rolig tid.

…men kul är det och därmed kanske inte så helt fel ändå?

Charles Darwins slutord i biografin :

Jag är metodisk i mina vanor, och det har varit till avsevärd nytta för min typ av arbete. Slutligen har jag haft full frihet tack vare att jag inte behövt förtjäna mitt uppehälle. Till och med min dåliga hälsa har haft något gott med sig trots att den har gjort så att åtskilliga år av mitt liv har gått förlorade; den har nämligen räddat mig från att distraheras av sällskaps- och nöjesliv.

Sålunda har mina framgångar som vetenskapsman, så stora de nu kan ha varit, såvitt jag kan bedöma varit ett resultat av många olika personliga egenskaper och förutsättningar. Av dessa har de viktigaste varit kärlek till vetenskapen, ett obegränsat tålamod som har gjort att jag har kunnat fundera mycket länge på ett ämne, stor flit vid observerande och insamlande av fakta och en god portion uppfinningsförmåga och sunt förnuft. Jag tycker verkligen att det är förvånansvärt att jag med min medelmåttiga begåvning i betydande omfattning har kunnat påverka vetnskapsmännens inställning i vissa viktiga frågor.

Vad skall forsknings- och utbildningspolitik lära av Darwin?

  • Hur skall man återupprätta kärleken till vetenskap?
  • Hur förena tålamod  och långvariga funderingar med ekonomistyrning, tidplaner och krav på flera publikationer per år?
  • Hur skall vi välja ut de forskare som inte skall behöva snegla på sitt uppehälle?
  • Skall vi satsa på begåvningarna eller medelmåttorna?

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.