Budget och tidplanering för slott och familj

När man är ute på turistevenemang går man ibland och beundrar enorma byggnadsverk i form av till exempel slott och katedraler. När jag förra året var i Vadstena funderade jag över hur det var möjligt att bygga ett sådant slott för flera hundra år sedan. Vem investerade? Höll tidplanen? Höll budgeten?

Ett besök hos Wikipedia ger en viss ledning: Slottet började byggas 1545 (eller 1555 beroende på hur man definierar början) på Gustav Wasas initiativ och anses ha varit klart 1620. Då hade Magnus Wasa, som slottet ursprungligen var avsett för, varit död i 25 år.

Tidplanen höll alltså inte. Men, förmodligen hade man ingen uttalad tidplan utöver den att avsikten var att slottet skulle vara just för Magnus och faktiskt, denne kungason bodde också i det icke färdigställa slottet. Vad menas för övrigt med färdigställt? Att det var färdigt 1620 är ju ändå en efterhandskonstruktion och förmodligen var de ursprungliga planerna skrinlagda långt innan dess, byggnadsplanen var kanske mer evolutionär än konstruerad. Man hade ingen tidplan!

Vad det hela kostade framgår inte av Wikipedia och är antagligen omöjligt att bedöma. Arbetsinsatserna bestod väl till stor del i obetalt tvångsarbete av de lokala bönderna och hade helt enkelt inget åsatt värde. De kunde utnyttjas såpass mycket att de ändå hade tid över för sin egen försörjning på annat håll. Arkitekt och konsthantverkare köptes säkert in, men hur stor del av slottets värde utgör de? Man hade ingen budget!

Där har vi kanske en del av förklaringen till att vi inte längre gör några liknande praktfulla byggnadsverk som våra efterlevande kan njuta av. Detta trots att vi med dagens tekniska hjälpmedel skulle kunna göra dem mycket snabbare med oerhört mycket mindre arbetsinsats. Dessutom har vi ju idag så mycket mer tid till att göra dylika saker, då det arbete som krävs för vår försörjning av livsförnödenheter är försvinnande litet i jämförelse. Men det är inte vår förmåga eller vilja som räknas, det är budgeten och tidplanen.

Tidplaner och penningbudgetar främjar väl helt enkelt bara verksamheter som kan räknas hem kvartalsvis oavsett deras nytta på längre sikt. Vackra, hållbara byggnadsverk passar inte in i kvartalsekonomin. Tidplaner och budgetar är hämskor på utvecklingsvägar som skulle kunna leda till andra och mer hållbara värden än platt-TV, elektriska fönsterhissar och handväskor.

Även i min ungdom var budget och tidplan viktiga begrepp i samhället, men jag inbillar mig att det blivit värre. De hade exempelvis inte trängt in så mycket i privatlivet. Jag minns  inte att vi överhuvudtaget hade någon budget eller tidplan när vi beslutade oss för att skaffa barn i mitten av 1970-talet. Inte heller hade vi budget eller tidplan för pensionen.

Sedan dess tycker jag mig ha noterat att kvartalsekonomin har gjort stora insteg också i privatlivet. Numera tycks man planera sitt barnalstrande såväl efter en tidplan bestämd av de egna karriärambitionerna som efter en budget, där barnens nödvändiga utrymmes- och prylbehov är tillfredsställt.

Tror ni inte att vi skulle må väl av att hålla kvartalsekonomin kort och bara låta den styra den del av vår verksamhet som främjas av konkurrens och mätbara mål. Andra delen, den inte mätbara mänskliga tillfredsställelsen, bör väl hållas befriad från tidplan och budget.

Dekoration eller konst?

När vi semestrade i Kina för tio år sedan fick vi med oss några akvareller hem i bagaget. De var alla målade på s.k. rispapper och transporterade i hoprullat skick, förstås. Väl hemma i Borås besökte jag en inramningsaffär, där vi gemensamt med den lilla affärsinnehavaren såg ut lämpliga ramar.

- Åh, sa hon, de här motiven känner jag igen, de är typiska rispappersakvareller från Kina, några med bambumotiv, andra med lychee-frukter.  De är väldigt vackra!

När jag sedan rullade ut det större pappersarket utbrast hon än mer entusiastiskt: Ah, det här var något annat, typiskt kinesiskt också med stridande hästar i vattenfärg.

- Men det här är konst, de andra är mer dekoration.

Dekoration och konst, två olika typer av verk av människohand , var och en med sina förtjänster.

Jag erinrar mig den här episoden när jag nu funderar över den svenska uttagningen till melodifestivalen. Finalen i Globen bestod i tio låtar som kan betraktas som just dekoration, såväl avseende musik, text som framträdande. Den elfte låten var något annat, den slog an en sträng på ett något djupare plan, åtminstone hos mig;

Familjen Caroline af Ugglas har skapat konst.

---

Andra bloggar om: melodifestivalen, af Ugglas, konst

Ett klick för skogen

Stiftelsen ett klick för skogen är ett mycket lovvärt initiativ från några privatpersoner med miljöintresse. Istället för att nöja sig med

• försök till politisk påverkan eller
• tillit till myndighetsansvar,

så tar man saken i egna händer.

Ett rimligt område med skog, som är värd att bevara, köps upp i en stiftelse och garanteras permanent skydd mot avverkning. Det hela finansieras genom insamlade medel från människor med intresse för miljöhänsyn.

Insamlingen kan stödjas av var och en i enlighet med ekonomiska resurser, från inköp av markavsnitt ( 2 555:60 per ruta) till symboliska köp av träd för några hundralappar och gratis musklick som genererar stöd från sponsorer.

Stiftelsen har redan köpt upp en gammelskog i Årrenjarka, belägen 10 mil väster om Jokkmokk, och kämpar just nu för att köpa ett skogsavsnitt utanför Göteborg: Verle gammelskog.

Gör en insats, klicka på symbolen i de övre högra hörnet och leta upp en stödform anpassad till din plånbok.

Tålamod lönar sig gentemot SJ

Den fantastiska historien med den försvunna väskan har nu fått en spännande fortsättning och ett gott slut. Jag glömde ju i min tankspriddhet en väska fylld med smutskläder och  filosofiböcker på tåget från Stockholm i slutet av oktober 2008.  Efter åtta veckor, åtskilliga mail och många kundtjänstsamtal  fick jag, lagom till jul, reda på SJ:s gömställe och kunde lösa ut väskan i Göteborg.

När jag på bloggen, i visst ironiskt skämtlynne, erbjöd mig att leverera det hemliga telefonnumret till gömstället för möjliga olycksbröder fick jag till min stora överraskning ett svar. En olyckssyster, Malin, hade just förlorat sitt bagage och behövde hjälp. Jag bistod henne förstås med numret och väntade med spänning på hennes lyckosamma samtal. Det lät vänta på sig, men min nyfikenhet drev mig att skriva och fråga i förra veckan. Och jo, hon hade också fått tillbaka bagaget, men faktiskt genom SJ:s försorg; hennes väska innehöll nämligen färdbiljetten vilken identifierade den som SJ-hittegods och förde in den på den rätta vägen. Bagaget kom till Malin med posten från Stockholm så småningom. Bagage med biljett kommer alltså tillrätta!

I glädjen över mina återfunna böcker tänkte jag först låta  hela historien bero, men tyckte mig senare vara förpliktigad att få fram budskapet om de orimliga rutinerna till någon ansvarig på SJ. Jag ringde igen till kundtjänst, naturligtvis med den vanliga kötiden på 30-45 minuter. Svaret jag fick var att man klagar skriftligt på SJ:s hemsida. Jag gjorde då det och fick följande svar:

Tack för ditt mejl.

Beklagar med vi kan inte handlägga ditt ärende.
Handbagage som inte är till besvär för andra resenärer får tas med på resan. Som handbagage räknas bland annat hopfälld barnvagn, rullstol utan motor och skidor i emballage. Du ansvarar själv för ditt bagage. På stationer och resebyråer finns mer information om detta.

Om du har glömt eller tappat något ombord på våra tåg eller på stationen kan du söka det via vårt hittegods som sköts av Bagport. Besök gärna www.missingx.com där du själv kan eftersöka dina saker. Det går även bra att mejla på sj.hittegods@bagport.se

Du kan även ringa på telefonnummer: 08-501 255 90
Helgfri måndag-fredag 12.00 – 16.00.

På vår hemsida hittar du all information under rubriken Resa med SJ/Hittegods.

Med vänlig hälsning

SJ AB
Anna Andersson *)

*) Namnet Anna Andersson ett påhitt från min sida, då jag insett att det riktiga namnet är olämpligt att publicera TS juni -09.

Detta var väl inte riktigt vad jag hade tänkt mig, hade verkligen någon ansvarig nu fått problemet klart för sig? Ärligt talat retade svaret upp mig och jag skrev ett ilsket svar om att jag hade förväntat mig att man läste mina synpunkter  innan man svarade.

Tiden gick och så småningom tyckte jag det var dags att ringa igen, men kanske kunde man undvika kön till kundtjänst och istället ringa SJ:s huvudkontor? Jag provade det och kom genast till växeln.

- Jag söker Anna Andersson.

- Ett ögonblick … Jag hittar ingen Anna Andersson i datorn, skulle hon arbeta här?

- Ja, hon har skickat ett brev till mig i SJ:s namn.

- Nej, tyvärr, hon finns inte i vår lista.

Jag ringde jag till kundtjänst igen, 45 minuter i kö, tålamod, tålamod. Nu blev man uppriktigt upprörd över mina erfarenheter och lovade att genast ta upp ärendet igen. Jag hörde också i luren hur kundtjänsten ivrigt knackade på sitt tangentbord med någon ansvarig som förmodad adressat och mitt hopp kom tillbaka.

- Förresten, sa jag, finns det någon Anna Andersson hos er?

- Nej, inte vad jag vet, men det har börjat någon ny som kanske heter så, men det är ingen jag känner, hur så?

- Nej, glöm det.

Väntan, väntan, tålamod, tålamod…. och så dök det upp, det förlösande brevet i brevlådan med en handskriven underskrift:

Tack för ditt mejl

Vi är uppriktigt ledsna över att det tog så lång tid för dig att få tillbaka din väska. Vi vill även beklaga det tidigare svar du fått från oss.

Angående hittegods samarbetar vi med två olika bolag. Dessvärre har inte samarbetet dem emellan fungerat som vi hade hoppats på. Vilket i slutändan drabbar dig som kund, vilket vi beklagar.

I dagsläget arbetar vi intensivt för att få till ett avtal mellan de två olika bolagen som fungerar både för oss och för kunden. Vi hoppas att detta inom kort tid ska vara löst.

Vi hoppas att du trots det inträffade väljer att resa med oss på SJ även  i framtiden.

Med vänliga hälsningar

Lotta Pettersson

Enligt uppdrag av Peter Dahlqvist – Chef SJ kundtjänst

Jo, men självklart, skulle jag ta bilen eller flyget, skulle jag, inte då!

Och tålamod har jag gott om, vi ses på spåret!

En vecka i vinterklimat. Härligt.

Den enda motionsform som jag uppskattar, förutom promenader, är längdskidåkning. Det är emellertid dåligt beställt med underlaget i Boråstrakten numera och skall man få njutbar åkning krävs det en resa norrut.

Tack vare initiativ från våra kompisar blev detta nu av och resan blev en riktig lyckträff. Grövelsjön vid Dalarnas nordspets erbjöd underbart väder, något tiotal minusgrader och mestadels klart. Snödjupet var någon halvmeter och man kunde åka såväl i motionsspår kring samhället som i fjällterräng både öster och väster om Grövelsjöns dalgång. Väl preparerade spår gjorde det möjligt att använda löparskidor även på fjället, även om det vid något tillfälle resulterade i ett par vurpor på grund av att skaren inte höll. Men, man faller mjukt.

Samhället visade upp ett oväntat lugn, kanske beror det på att slalombacken i området inte tillhör de häftigaste, saknar högtalarmusik och ”after ski”-barer och dessutom ligger något utanför de rutter som vi längdåkare hamnade i.

De få ljusa timmarna så här års är ganska lagom långa för en otränad skidåkare och större delen av tiden kunde vi ägna åt ”before ski” i form av lång gemensam frukost i god samvaro, ”after ski” i form av gemensam lunch och slummer efter några sidors bokläsning, samt middag och sällskapsspel för alla sex i den välisolerade varma stugan.

Trots slummern lyckades jag läsa drygt halva Polanyis bok om den stora omdaningen, samt en kriminalhistoria av Mikael Niemi, Mannen som dog som en lax.

Grövelsjön kommer vi säkert att återvända till.

Usch för skolk!

I förra veckan satte herr Björklund ned en ny fot och tänker nu ge sig på skolket i skolan. Borås Tidnings ledarskribent Katarina Larsson hakar på och berömmer den handlingskraftige. ”Det är viktigt att eleverna är i skolan” skriver hon utan att tala om varför och hon funderar vidare: ”Och kanske kan förslaget att skriva in skolk i betyget ses i ett sammanhang där regeringen med viss idoghet försöker slå ett välkommet slag också för strävsamheten, fliten och pliktkänslans upprättande i skolan.”

Jag har länge förundrat mig över att vi tvingar våra ungdomar att släpa sig till en urtråkig sysselsättning under något decennium, under den tid i deras utveckling då kreativiteten skulle kunna blomma ut och fullända barndomens enorma kunskapsinhämtning.

Betänk barnets tidiga utveckling, när det snabbt lär sig sin egen kropps reaktioner på allehanda företeelser, inhämtar oändligt mycket intryck från alla sina sinnen och lär sig tolka signaler som kropps-, tal- och skriftspråk. Och tycker att det är kul. Jämför sedan detta med tonåringens skoldag, den eviga väntan på friheten, i eftermiddag, på fredag, vid terminsavslutningen, till den slutgiltiga befrielsen, gymnasieexamen.

Problemen är inte nya,  pliktfokusering har kritiserats förut:

Montaigne år 1580:

”Läraren måste låta eleven sålla allt och får aldrig stoppa in något i hans skalle enbart i kraft av sin myndighet och elevens starka tilltro; Aristoteles principer bör inte bli hans – lika litet som stoikernas och epikuréernas. I stället bör man göra honom bekant med en mångfald av olika idéer, sedan får han själv välja om han kan, annars får han fortsätta att tvivla. Bara dårar är säkra och trosvissa.”

Samuel Butler år 1872:

”Ibland undrar jag hur det kommer sig att den vållade skadan inte blev uppfattad tydligare och att de unga männen och kvinnorna växt upp till att bli så förståndiga och dygdiga som de ändå blev, trots de nästan avsiktliga försöken att förvrida och hämma dem i växten. Somliga fick utan tvekan men, av vilka de led så länge de levde; många syntes dock inte ta någon skada alls, och somliga syntes nästan bli bättre. Anledningen tycks vara att gossarnas naturliga instinkter i de flesta fall gjorde sådant totalt uppror emot utbildningen att, hur lärarna än försökte, förmådde de aldrig dem att på allvar ägna den någon uppmärksamhet.”

Karl Popper år 1945:

”Man har påstått – med rätta, tyvärr – att det var Platon som uppfann både våra högstadieskolor och våra universitet. Jag känner inget bättre argument för en optimistisk människosyn, inget bättre bevis för människornas oförstörbara kärlek till sanningen och rättrådigheten, deras uppfinningsrikedom och envishet och hälsa, än att detta förödande utbildningssystem inte har förstört dem totalt. Trots att så många av deras ledare förrått dem finns det ett ansenligt antal, såväl gamla som unga, som är redliga, och intelligenta, och hängivna sin uppgift.”

Notera att vi efter 1945 åtskilligt har ökat den obligatoriska skoltiden utan att egentligen ha ökat den kunskapsmängd som eleverna tillgodogör sig. Överbliven meningslös tid skapar tristess och dämpar kreativitet för inte är eleverna dummare nu.

I TV-serien klass 9A i våras visade det sig att ett gäng engagerade lärare lyckades få en klass i Malmö att lyfta sig från klart underläge till högsta nivå. Vad lärde sig de andra eleverna i sjuan och åttan när denna grupp kunde komma ikapp och gå förbi under en termin? Dessa andra kunde naturligtvis också ha kunnat skita i skolan och ägna sig åt roligare sysselsättningar under dessa år och sedan läsa in vad de behövde på en termin. Om de inte helt passiviserats i den trista skolmiljön dessförinnan. Det krävdes några ”superlärare” för att bryta tristessen och passiviteten.

Mycket tyder på att skoltiden helt enkelt är för lång. Den uppfyller inte något annat syfte än att vara en tid för säker förvaring av unga människor.

Hur har det blivit så?

• En drivkraft har nog varit rättvisetanken; alla skall med, ingen ska behöva stå utan en gymnasieexamen. Oavsett de goda intentionerna så har detta slagit snett, istället för en jämlik kunskapsnivå har vi fått en jämlik tristess. Anpassningen till de ”svaga eleverna” är ett misstag, de svaga eleverna fanns inte före skolstarten, de har skapats av tristessen.
• En annan drivkraft har kanske kampen mot ungdomsarbetslösheten varit. Vällovligt, men synnerligen klumpigt. Visst kan ungdom hitta kreativa sysselsättningar utan att sitta på skolbänken hela dagen, förmodligen är en minskning av skoltiden en förutsättning för att få dem att sysselsätta sig med något vettigt.
• Ytterligare en drivkraft kan ha varit viljan att stöpa alla i samma form, att förbereda för samhällsanpassningen, ”strävsamhet, flit och pliktkänsla”, som BT:s ledarskribent säger. Hellre lydiga idioter än självständigt tänkande kritiker. Men, flitiga Lisa, den tiden då vi behövde robotar i monotona industriarbeten är lyckligtvis förbi.

Oavsett orsakerna till denna trista institution som heter skola så behöver ungdomen befrias, ges möjlighet till ett liv värt deras förmågor.

Minska den obligatoriska skoltiden!

Ge eleverna tid och lust till att studera.

---

Uppdatering: Detta inlägg har nu publicerats på BT debatt.

---

Andra bloggar om: plikt, skola, Björklund, skolk

2008-09-17 @ 21:14:38 funderingar Permalink

---

Kommentarer

Postat av: Heiti Ernits

Jag håller med i sak – mycket bra skrivet! Jag skulle vilja smyga in lite Lev Vygotskij i det hela men det får komma på min egen blogg

Dock motsägs det första slagordet av den andre! Ty leder inte lusten till att vi vill studera mer = mer skoltid?

2008-09-18 @ 00:13:56
URL: http://heiti.blogspot.com

Postat av: Thomas Svensson

Ja, Heiti, ett citat av Vygotskij skulle nog vara en bra komplettering till mina favoriter.

Jag menar att de båda avslutande meningarna inte alls motsäger varandra; studerar gör man bäst utanför skolan, när man har tid och möjlighet att pröva själv, reflektera och diskutera.

2008-09-18 @ 07:43:45

Postat av: Björn

Thomas: Bra skrivet!

Förresten, den ursprungliga betydelsen av ordet skola är just ”fri tid”.

F.ö. finns en mycket bra och provocerande bok i ämnet som heter ”Deschooling society”, skriven av Ivan Illich, där Illich helt enkelt förklarar att det bästa vi kan göra är att lägga ner skolan.

2008-09-18 @ 18:45:41
URL: http://bjohannesson.blogg.se/

Postat av: Thomas Svensson

Tack Björn, jag uppskattar din uppskattning vilken, tillsammans med Heitis och min frus, gjorde att jag just skickade in inlägget till BTs debattredaktion.

2008-09-20 @ 11:36:04

Postat av: Mikael Svensson

”Mycket tyder på att skoltiden helt enkelt är för lång. Den uppfyller inte något annat syfte än att vara en tid för säker förvaring av unga människor.”

Åker direkt in i citatboken! Mästerligt!

2008-10-03 @ 14:08:01

Postat av: Niklas Florén

Jag måste hålla med alla andra att det var riktigt bra skrivet.

Vet dock inte om jag kan hålla med i alla slutsatser.

1/ Jag tror att ett av de stora problemen i skolan är bristen på respekt. Lärarna respekterar inte eleverna och eleverna respekterar inte lärarna. Jag vill absolut inte tillbaka till en tid när lärarna var diktatorer men samtidigt måste det finnas en ro att plugga i skolan. Fakta kvarstår att kunskaperna i som eleverna får i t.ex. Matematik minskar år för år. Varför är det så?

2/ Jag tror benhårt på att det är bra att gå i skolan. Självlklart är det inte lösningen för alla men alla utredningar som jag hört talas om (kan tyvärr inte citera någon på stående fot) påvisar att de som pluggar länge lever generellt ett bättre liv med högre inkomst, mindre missbruk, laglydigare, friskare, mindre olyckliga, … Jag tror att ökad kunskap leder till att man som individ gör bättre och klokare val. Och visst får man kunskap i den svenska skolan även fast den kunde varit mycket bättre?

2008-10-03 @ 22:29:43

Postat av: Daniel

Thomas,
Jag gillar din liberala syn på idéer men när du på Anders blog skriver att det är löjeväckande att hitta på metafysiska förklaringar så tycks det för mig vara så att du trots allt inte förstår problematiken med kunskap. Du citerar ofta Popper, han trodde på någon slags metafysisk dualism. Är det löjeväckande?

2008-10-04 @ 12:38:35

Postat av: Thomas Svensson

Niklas: Jag håller med dig i båda dina punkter, men tycker inte att det motsäger mina slutsatser. Jag tycker absolut att alla skall gå i skolan, men jag tror att den utdragna skoltiden är en konstgjord andning som inte ger några kunskaper och som kanske till och med bidrar till vikande ömsesidig respekt.

Daniel: Du har rätt och jag uttryckte mig verkligen dumt på Anders blogg då jag generaliserade religiösa frågor till metafysik i allmänhet.

Vad jag menade var att jag finner det löjeväckande att tro på tomtar, troll och spöken och ser egentligen ingen skillnad mellan dessa påhittade väsen och gud.

Jag vet inte riktigt vad du menar med att Popper trodde på någon slags metafysisk dualism. Jag har uppfattat hans inställning till metafysik som ett nödvändigt ont i de fall vi inte kan använda vetenskaplig falsifiering för att testa hypoteser. En sådan hypotes är att världen existerar utanför vårt medvetande, realismen. Varken den eller dess motsats, idealismen, går att falsifiera, men ändå måste man ta till sig en av dem när man förhåller sig till världen. Popper är, liksom också jag, realist.

2008-10-04 @ 14:41:02

Postat av: Daniel

Ok, det låter bra. Jag tror inte heller på tomtar, troll eller gudar, även om jag tycker en gud är en mer sofistikerad form av tomte och inte lika enkel att avfärda.

Jag tror också att sofistikerade former av tomtar och troll finns i alla sinnen, så även om jag håller med om att religösa kanske inte är så rationella alltid så kan jag faktiskt inte ensidigt racka ner på religösa som om de var mer irrationella än någon annan..

Jag sitter här med en bok skriven av Popper och John C. Eccles (hjärnforskare) som heter The Self and Its Brain. Jag läste en del av den för 14 år sen så jag kommer inte ihåg så bra men den ger klart uttryck för dualistiska tankar. Jag ska börja läsa lite nu igen.

Poppers dualistiska tankar verkar ha gått ganska obemärkt förbi men så är det när majoriteten bestämmer agendan. Hans dualistiska tankar ses väl som ett ”misstag” antar jag.

Men visst, Popper kanske var realist. Jag antar att man kan vara realist och dualist samtidigt?

2008-10-04 @ 19:40:40

Postat av: Thomas Svensson

Daniel: Om jag får försöka förfina mitt argument från Anders blogg så menar jag alltså att varje etablerad religion, med betoning på etablerad, förutsätter en auktoritetstro, vilket jag är oerhört skeptisk till. Jag är mer tolerant gentemot de ”tomtar och troll” som det enskilda sinnet producerar, dvs. den metafysiska bild av världen som vi var och en har bildat oss efter det vi sett, läst och upplevt.

Boken av Popper och Eccles har också jag i min bokhylla. Jag köpte den för några år sedan, men lyckades aldrig ta mig in i den. Vad menas egentligen med dualism i det här sammanhanget? Är det den gamla filosofiska diskussionen om själ och kropp du avser, eller är det något annat?

I frågan om självet och dess hjärna har jag det senaste året istället fascinerats av Jeff Hawkins’ ”On intelligence” och Antonio Damasios ”På jakt efter Spinoza”. Här finns ingen dualism, vad jag förstår, bara fysik.

2008-10-04 @ 23:28:03

Postat av: Daniel

Jag har också svårt för auktoriteter men jag har blivit väldigt skeptisk till kunskap överhuvudtaget och tänker nog att man inte kan komma undan problemet med auktoriteter.

För de flesta är det så att ”normala” tankar är trovärdiga. Auktoriteten är då alla de tusentals personer som yttrar samma idé. En onormal tanke är mycket svårare att sprida och de som är intresserade av en sådan tanke måste vända sig till en viss auktoritet.

Normen eller kulturen som auktoritet är ju utgångsläget, att några ersätter det med en person, grupp, tidning eller tv-kanal som auktoritet finner jag inte alltför skrämmande. Det mest läskiga vore ju om alla tänkte likadant (det vore iofs ok om alla tänkte rätt).

En anledning till varför jag vägrar racka ner så hårt på religösa är att jag tror de fattar lite mer om universum än många andra. Den här materialistiska ideologin som alltmer blir standard bland intellektuella ser jag som ett stort ”troll” i folks sinnen. När då religösa tror på ”tomten” gud ser jag det som en mindre ondska.

Nu när jag läst de 30 första sidorna i the Self and Its Brain så blir jag jätteglad att de ”galna” tankar som jag själv tänker också delas av den stora ”auktoriteten” Popper.

Popper är kropp-själ dualist, eller egentligen är han pluralist (vilket går över mitt huvud), eftersom han menar att även idéer finns på riktigt (det fysiska kallar han Värld 1, det mentala är Värld 2 och idévärlden är Värld 3). Det är flummigt och eftersom jag inte helt förstår honom så kan jag ha missuppfattat något.

Dock är det så att Popper inte på något sätt argumenterar att Gud skulle vara en förklaring, det är ju annars en farhåga bland materialister som helst inte vill tänka sig dualism. Popper menar att det mentala är en egenskap som dykt upp under evolutionens gång och som på något sätt förändrar hjärnans funktion, en spekulation är att det mentala förändrar vissa sannolikheter för kvantfysiska händelser och på så sätt kan hjärnans funktion förändras.

Det ska sägas att efter denna bok skrevs så jobbade Eccles vidare på dessa teorier och en annan stor vetenskapsman, Penrose, jobbar nu med detta spår. Tyvärr har dessa teorier än så länge inte blivit mer än spekulationer. Men jag gillar Poppers tankar.

Tack för dina bokförslag förresten. På jakt efter Spinoza skulle jag nog uppskatta, Spinoza var ju ingen materialist så honom gillar jag.

2008-10-05 @ 00:57:04

Postat av: Thomas Svensson

Det glädjer mig att äntligen någon säger emot mig när jag kastar ur mig mina prövande tankar. Det här med auktoriteter har nämligen kommit för mig det senaste året som ett starkt argument mot varje religion.

Jag erkänner också auktoriteter förstås, men då handlar det om personer som har visat sig ha erfarenhet och kunskap utöver det vanliga.

Vad gäller religion ser jag det så att endast uppenbarelsen kan ge ett argument för en viss gudstro. Men uppenbarelser har visat sig vara enstaka upplevelser hos enskilda människor och de har inte kunnas upprepas. Bara genom att tro på auktoriteter kan jag ta till mig just de uppenbarelser som leder till en viss religion. Det är inte tusentals människor som haft samma uppenbarelse, det är snarare så att vissa auktoriteter har lyckats få tusentals människor att tro på just deras förkunnelse. Och det finns inget rationellt argument varför just deras uppenbarelser skulle vara mer trovärdiga än någon annans, UFO är ju ett bra exempel på mer moderna uppenbarelser av samma typ. Bara observationer som kan delas av flera har vetenskapligt värde.

Å andra sidan ser jag vår allmänna moral och våra sedvänjor som värda all respekt just för att de är resultat av lång tids evolution av beteendemönster bland många människor. De representerar helt enkelt den mänskliga samexistens som visat sig vara bäst i test och de förmedlas av männsikor som har en gedigen livserfarenhet, moralauktoriteter. Förhållanden ändras, men vårt sätt att tänka måste med nödvändighet förändras långsamt, evolutionärt.

Du tror att religiösa fattar mer av universum än vi andra. Där är jag verkligen inte överens med dig. Jag menar att religionen inte tillför ett skvatt till vår förståelse av naturen. Möjligen kan religiösa ibland vara välgörande motvikter till de fundamentalistiska vetenskapstroende som verkligen inbillar sig att vi förstått, men den medelväg som Popper representerar är alltid att föredra tycker jag: Vetenskapen skapar bättre och bättre modeller av naturen, men vi kommer aldrig att veta om och när vi uppnått sanningen.

Frågan om medvetande, vilja och självet är oerhört svåra och intressanta frågor och jag är tacksam för att du har nu inspirerat mig att återta studiet av Popperr/Eccles. Jag hoppas vi kan återkomma med en diskussion om denna bok så småningom.

Poppers uppdelning i de tre världarna har jag stött på tidigare i hans skrifter (finns i Popper i urval t.ex.) och jag finner denna ansats mycket lovande och tänkvärd. Ur ett pragmatiskt kunskapsperspektiv ser jag den som mycket användbar, och dess implikationer på medvetande och vilja spännande.

2008-10-05 @ 15:31:49

Postat av: Daniel

Ang. religion så skrev jag att religösa fattar bättre än ”många” andra. Vad nu det innebär, men jag är ju inte själv religös, min poäng är endast att jag inte tolererar någon häxjakt på religösa (vilket jag ser på många av de bloggar jag läser).

Inom religion tror jag t.ex tvivel är hyfsat normalt vilket är en bra egenskap, och det är något som ”många” andra totalt saknar. Inom religion finns också hopp och kärlek, vilket saknas hos ”många” andra. Jag lägger värderingar i dessa flummiga egenskaper, men om det är rationella egenskaper vet jag inte, men jag tror det.

Sedan är det ju så att rent metafysiskt så tar ju religösa avstånd från materialism och det är nog det som framförallt driver folk till det religösa. Religion är på sätt och viss ett sunt förnuft för många eftersom de religösa nästan är de enda som accepterar medvetandet som något ickemateriellt.

Nu har visserligen Popper en riktigt skön inställning, hans mellanväg är riktigt bra. Den grundar sig på sunt förnuft rakt igenom. Medvetandet är naturligtvis ickemateriellt för Popper, men det är inte heller något magiskt, det är ett resultat av evolutionen.

Den här medelvägen har jag nog själv känt är den mest naturliga men jag har skrämts av att jag nästan står ensam i mitten av galna religösa och galna materialister. Det är så skumt.

Kanske är det här en så laddad fråga att folk tycker medelvägen är obehaglig, folk kanske känner att de måste distansera sig från det ”andra” alternativet. Materialismen ser jag som en slags nödvändig antites till det religösa, men det måste till en syntes, och då är Poppers inställning intressant.

Jag ska dock säga att jag stör mig en hel del på Poppers argumentation. Värld 3 t.ex är ju ett bra koncept på alla sätt och vis men Poppers envisa hållning att det är på ”riktigt” blir jag lite trött på.

Samtidigt skulle jag vilja lära en del av Penrose som jag skulle tro har inspiretats av Popper i dessa frågor. Han argumenterar mer ingående för att värld 3 är ”på riktigt”. Det är konstigt, men det är det som gör kunskap så intressant. Det är så lite man kan enas om.

Jag har inte haft någon riktig tes kring medvetandet, utan jag har inspirerats av alla möjliga olika förslag (utom materialism). Nu känner jag dock att Poppers hållning är väldigt sund, det finns ju en del klassisk problematik med dualism men Poppers inställning är att det inte behöver vara ett riktigt problem, att en holistisk egenskap kan påverka dess komponenter tycker inte Popper säger emot vetenskapen, och absolut, varför inte?

Kul om du också läser denna bok, jag diskuterar gärna!

2008-10-06 @ 14:26:47

Postat av: Thomas Svensson

Vi är nog ganska överens så långt, Daniel. Jag ser fram emot fortsatta diskussioner, det är inte var dag man stöter på någon som har lust att studera Popper.

2008-10-06 @ 20:42:50

Postat av: Heiti Ernits

Daniel:

Jag hoppas att ni kan återkomma på temat – iaf så skall jag själv försöka skriva något om det inom kort. Är också trött på denna ”häxjakt” och ständiga bredsidor mot tomtar och troll…

Däremot kan man vara kritisk mot religiösa-system och auktoriteter – men det är en annan femma….

Sjusovande tonåringar

I förra lördagens BT läser jag i Katarina Larssons ledare om ungdomars problem med att stiga upp tidigt på morgnarna.

”När skolan blåser till avspark i klassrummen är klockan oftast bara 8.00 på morgonen. För tidigt för många, enligt flera forskare, särskilt för tonåringarna.”

En av forskarna, professor i molekylär cellbiologi skall ha sagt:

”Man ser en tydlig trend under tonåren att ungdomar blir tröttare och tröttare och det pågår faktiskt ända fram till 20-årsåldern, sedan vänder det, så det är förstås inte alls bra att skolperioden som är så viktig, tvingar så många till en dygnsrytm som inte är biologisk!”

Finns det verkligen några argument för att det är biologiskt betingat att vår dygnsrytm ändrar sig från barndomen till tonåren och sedan ändrar sig igen från tonåren till 20-årsåldern? Är skoltrötthet alltså ett biologiskt problem som skulle kunna lösas med flextid i skolan?

Det där tror jag inte alls på. Min hypotes är istället att motivationen för skolarbetet gradvis sjunker från lågstadiet till högstadiet, och sedan vaknar till liv igen när man blir en mer självständig person och den egna viljan mer får styra i livet. I småskolan är det är kul att lära sig läsa och mycket av såväl lärostoffet som det sociala nätverket är nytt och spännande. Så småningom blir det allt mindre begripligt vad lärostoffet har att ge den enskilde eleven och den oändligt långa skoltiden känns kanske som ett evigt omtugg och ett nödvändigt ont. Uppfattningen att ”skolperioden … är så viktig” delas inte alls av tonåringarna vilket gör skolarbetet till en än mer urtråkig sysselsättning. Efter den ”obligatoriska” tolvåriga skolgången är man befriad och kan, tror man åtminstone, välja själv bland arbets- och/eller universitetsinriktning.

En anpassning till elevernas slöhet genom flextid eller frukostservering i skolan lär inte förbättra intresset för skolan, precis som sänkta kunskapskrav inte förbättrar jämlikheten eller tidigare skolstart ger större kunskapsmassa. Det hela blir bara tråkigare.

Skolan skulle behöva göras meningsfull för eleverna. Detta skulle kanske kunna åstadkommas genom att varva den teoretiska utbildningingen med mer praktiska göromål, nyansera undervisningen med hjälp av föredrag från människor med erfarenhet utanför skolans värld, eller helt enkelt skära ner på tiden i skolan och ge ungdomarna tid och lust att lära sig själva.

2007-11-24 @ 13:37:46 funderingar Permalink

---

Kommentarer

Postat av: Heiti Ernits

Det skulle ju kunna vara en kombination, både biologiska och psykologiska faktorer.

Förövrigt håller jag med om att det gäller att lyfta meningsaspekterna med skolan.
De praktiska stegen du beskriver är väldigt vettiga.

Vad tror du om att även lägga in en paus mellan högstadiet och gymnasiet, där man förväntas (erbjuds) att praktisera på en riktig arbetsplats?
Motverkar skoltrötthet, men kan hända kommer det även att hjälpa fatta ett riktigt beslut angående de framtida valen.
I vissa fall även en motivator för att plugga vidare.

Här är en till artikel som tar upp problemet med A- och B-Människor:
http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=58360&a=940450&printerfriendly=true

2007-11-27 @ 21:25:50

Postat av: Thomas Svensson

Ja, ”forskarna säger”….
Jag tror inte mycket på det där. Bara påståendet att man skulle kunna dela upp människor i A- och B-människor är ju helt orimligt. Naturligtvis finns det skillnader, men som alla andra skillnader bör det handla om en kontinuerlig skala och att dra en klar gräns mellan morgon och kväll verkar mer än lovligt fantasifullt.

Undersökningarna man hänvisar till kan knappast heller skilja på orsak och verkan. Att elever som har svårt att stiga upp på morgnarna har sämre betyg kan ju lika gärna tolkas som att elever med sämre betyg har mindre lust att gå upp om morgnarna.

Att lägga in en eller flera pauser under skoltiden tror jag skulle vara utmärkt. Själv tog jag en paus på 18 år mellan gymnasiet och högskolan, vilket kanske dock är överdrivet långt!

2007-11-28 @ 18:56:26

fåfänga och prestige

Den normale bilägaren använder troligen sin bil huvudsakligen till att transportera sig själv fram och tillbaka till jobbet, transportera sig själv och ett barn i sänder till diverse fritidsaktiviteter, samt till att veckohandla med sin partner. De tillfällen det existerar utrymmesbrist för familjen är ytterst sällsynta. De tillfällen bilen kräver en motorstyrka utöver den minsta på marknaden är försumbar. Den skillnad i säkerhet som eventuellt kan skönjas mellan etablerade bilmodeller kan enkelt kompenseras genom sänkt hastighet.

Det finns inga rationella argument för att välja en stor stark och säker bil; det finns bara en rimlig förklaring till ett sådant irrationellt val: fåfänga och prestige.

Ett exempel: En Volvo S40 kostar ca 194000 kr. En VW polo kostar ca 130000. Skillnad: 64000. Anta att bilen är förbrukad på tio år och körs 2000 mil per år. Volvon kostar då extra i värdeminskning 6400kr/år. Bensinförbrukningen vid blandad körning är för Volvon 0.72 l/mil och för polon 0.64 l/mil. Vid ett bensinpris på 11kr/l gör detta en årlig ökad kostnad för Volvoägaren om ca 1800 kr. Totalt är Volvoägarens årliga utgifter ca 8200kr större än Poloägarens, förutom ränta, skatt och försäkring förstås.

Med 40% marginalskatt motsvarar denna frivilliga extra utgift en bruttolönesänkning på mer än 1000 kr/månad. Om man sedan skulle börja jämföra med stadsjeepar och dylikt tappade man nog helt tron på mänskligt förnuft.

Ta en titt på parkeringsplatserna utanför någon industri i din närhet där större delen av arbetskraften är arbetare och lägre tjänstemän. Domineras bilparken av polo-typen eller Volvo-typen? Är låga löner ett problem bland dagens arbetare?

---

Varför släpar vi överhuvud taget med oss ett drygt ton med högförädlat material till jobbet varje dag i form av en bil? Varför ordnar vi inte samhället så att vi kan åka kollektivt? Var finns förnuftet i detta beteende drivet av fåfänga och prestige. Hur skall vi bryta vårt irrationella beteende?

2007-10-06 @ 10:57:50 funderingar Permalink

---

Kommentarer

Postat av: Mikael Svensson

Vi åker inte kollektivt för att vi vill åka bil och vi har råd. Och på grund av det får vi en sämre kollektivtrafik. Så det enda att göra är att chockhöja bensinskatten några gånger till. 40 kr/l tycker jag personligen skulle vara en bra nivå

2007-10-06 @ 12:23:38

Postat av: David Böhlmark

Vi kommer att behöva byta ut stora delar av vår kulturs värderingar för att ta bort all irrationalitet. Maktbegär, girighet och fåfänga är bara några djupt rotade virus som får människor att agera idiotiskt. Personlig utveckling är enda sättet att slippa dessa problem och den påverkan på samhället som de får. Titta in på min sida http://www.humandemokraterna.se/ för idéer om vad som är fel samt vad vi kan och bör göra.

2007-10-08 @ 17:35:22

Postat av: Thomas Svensson

David,
Tack för tipset om din humandemokratsida. Jag har nu läst en del där och har inte mycket att säga emot. Men, jag hittar inga vägar till lösning annat än den jag själv försöker använda. Att envist försöka avslöja vår irrationalitet för att så småningom ändra vårt tankesätt. Se också ett tidigare inlägg i frågan:

http://tgs.blogg.se/1180894941_fantasin_till_makten.html

2007-10-08 @ 19:14:06

Postat av: PeO

Thomas,
Vi människor fattar förmodligen fler beslut baserade på uråldriga sociala mönster än på ren logik. Jag skulle tro att männen för 100 år sedan försökte att skaffa sig en så välbyggd, stark och vacker häst som möjligt, inte nödvändigtvis för att behovet krävde det, utan för att de, liksom vi idag, ville markera sin statusposition.Om man byter ut statusvärde mot ”relativtmänniskovärde” är det kanske inte så kontstigt att vi är beredda att lägga en hel del energi och pengar på att få en position i ”flocken” oavsett om vi gör det genom en stor fin bil eller varför inte genom att synas i bloggosfären.

2007-10-14 @ 20:59:26

Postat av: Thomas Svensson

Bra, PeO, vi är alltså överens om att fåfänga och prestige är viktigare än rationella överväganden. Det är en bra utgångspunkt, denna insikt borde kunna hjälpa oss att styra kursen mot ett mer hållbart och lyckligt samhälle.

2007-10-14 @ 21:22:21

Om Kina

Det debatteras numera en hel del om Kina, landet som betraktas som diktaturen med slavarbete och ohämmad miljöförstörelse. Jag har varit i Kina vid tre tillfällen, varav ovanstående bild är från det senaste, och vill här redovisa några spridda intryck som har anknytning till det politiska läget.

Mitt första besök gjordes 1995 å arbetets vägnar. Uppdraget rörde en ekonomisk tvist mellan ett Schweiziskt företag som, sponsrade av biståndspengar, sålt maskiner till ett kinesiskt företag. Den aktuella kinesiska fabriken tillverkade symaskinsmotorer och låg i staden Wuhu vid Yangtse-floden. Här fanns inga västerländska företag och inga turister, så staden kändes verkligt genuin.

Vid hotellet träffade jag hotellägarens dotter, en 23-årig tolk som kallade sig för Gilda och som jag hade många intressanta samtal med. Hennes föräldrar var båda partimedlemmar. Efter min hemresa brevväxlade vi i ett par år och diskuterade då bland annat boken ”Wild Swans: Three Daughters of China”, som jag skickade till henne efter att ha frågat om eventuella risker med att ta emot sådan ”subversiv” litteratur. Boken domineras av en ögonvittnesskildring av kulturrevolutionen och beskriver de förskräckiga förföljelser av oskyldiga människor som masspsykosen drev fram under denna revolution. Jag bad Gilda att fråga sina föräldrar och släktingar om boken gav en sann bild. Det visade sig svårt för henne att få reda på vad som hände; de flesta i hennes föräldrageneration tycks ha deltagit i förföljelserna, skämdes och ville inte prata om det. Ändå tolkade Gilda svaren så, att det mycket väl kunde vara sant, ingenting motsade i alla fall bokens beskrivning.

Notera här att denna bok inte fastnade i någon censur då jag skickade den till universitet i Wuhu och att Gilda inte hade någon som helst rädsla för att ta emot, läsa och diskutera den. Däremot öppnades och kontrollerades ett paket med en videofilm som jag skickade något år senare, där bokens författarinna Jung Chang intervjuades i ett TV-program. Men, den kom fram till slut och några repressalier mot Gilda inträffade inte.

---

Fabriken som jag besökte under ett par veckor var en karikatyr över kommunismen. Extremt byråkratiskt styre, ingen som intresserade sig för effektivisering eller problemlösning. Allt gick vind för våg och statliga subventioner tycktes garantera lönerna. Produkternas kvalitet tycktes urusel och ett flertal moderna datorstyrda maskiner, erhållna genom bistånd, stod oanvända av oförklarliga skäl.

Så såg det kanske ut lite var stans i Kina vid denna tid då privat företagsamhet var begränsad till några ”öar” i experimentsyfte och resten av landet väntade på vad som skulle hända. Sådan var kanske utgångspunkten när marknaden så småningom släpptes lös.

---

Mitt nästa besök i Kina var 1999 då jag först deltog på en konferens i Beijing en vecka och sedan tågluffade med min familj och några vänner i tre veckor i det inre av Kina. Även vid denna resa hamnade vi i orter där västerlänningar var unika. Det är tyvärr ytterst få kineser som man kan kommunicera med om man inte kan kinesiska, men en och annan kan engelska och dessa vill gärna praktisera sina språkkunskaper och tar själva kontakt. En sådan engelsktalande kvinna träffade vi i Guyuan, en gudsförgäten håla i det inre av Kina. Hon var kring trettio, undervisade i engelska, hade ett barn och berättade om sitt liv. Bland annat fick vi reda på att muslimer, som är ganska många i denna del av landet, får ha två barn per familj. Detta gäller alla nationella minoriteter. På frågan om någon konverterade till Islam för att skaffa sig ett barn till blev kvinnan förstås svarslös, det tycktes helt enkelt otänkbart att vara så falsk för egen vinnings skull. Vi frågade också hur det var möjligt att Mao Tse Tung fortfarande hyllades så, efter vad som inträffat under kulturrevolutionen. Hon svarade helt enkelt: Före revolutionen åt man kött kanske en gång i månaden, nu kunde man äta kött mest varje dag.

Av våra samtal med denna lärarinna och med ett par andra engelsktalande ungdomar fick man inget intryck av att de kände sig förtryckta, eller att de tyckte sig leva i en diktatur.

I Beijing träffade vi också min tidigare bekantskap Gilda från Wuhu, som numera fångats in av en amerikansk fundamentalistisk kristen sekt. Hon jobbade för dem i Beijing och hade inte haft några problem med myndigheterna, vare sig på grund av boken eller filmen jag skickat tidigare eller på grund av sin nuvarande skumma verksamhet.

---

Min tredje Kina-resa genomförde jag med min fru för snart två år sedan. Vi tog oss då via den trans-mongoliska järnvägen genom Kina med tåg och buss under ca två månader. Mycket var nu förändrat, speciellt i storstäderna där nyrika kineser spenderade pengar på svindyra kläder och prylar, satt och glassade på Pizza Hut eller MacDonalds för priser som liknade våra västerländska, medan man kunde få en högkvalitativ måltid för ett spottstyver i kvarteret intill. Kunskaperna i främmande språk tycktes inte ha förbättrats, men fortfarande dök det upp enstaka personer som man kunde samtala med.

I Wuhan träffade vi till exempel en ung student som guidade oss i denna storstad under en hel dag bara för att få träna sin engelska. Han hette Gao Che, var mycket intresserad av politik och hade funderat en hel del över den västerländska demokratin med flerpartisystem. Han hade dock kommit fram till att det inte skulle kunna tillämpas i Kina, då landet är alltför stort och mångkulturellt för ett sådant system. Han ansåg dessutom att Kina faktiskt har demokrati, då man väljer lokala styresmän i allmänna val. Visserligen talade hans lärare om vilken kandidat man skulle rösta på, skrattade Gao Che, men hans sätt att berätta detta tydde inte på åsiktsförtryck av det slag som jag förknippar med ordet diktatur. När vi emellertid frågade om hans uppfattning om censuren på internet, som vi själva hade testat på internetcaféer lite var stans, var han helt ovetande. Han hade helt enkelt aldrig testat att söka på fraser som ”Falung Gong” eller ”human rights in China”.

I turiststaden Yangshou träffade vi en annan ung man som sagt upp sig från sin hotelltjänst för att starta eget i form av en turistbutik. Han kallade sig för Curry och hans värld kretsade mycket kring de olika möjligheterna i det nya Kina, han var inte speciellt intresserad av politik och betraktade sig heller inte som förtryckt av någon myndighet. Liksom studenten från Wuhan var han mycket trogen gammal kinesisk kultur och tränade Kung Fu i sin ensamhet varje dag i parken, där vi också hade de flesta av våra samtal med honom.

---

Våra intryck av Kina ger inte någon bild av en diktatur, snarare av ett traditionsbundet hierarkiskt samhälle som driver fram utan statens kontroll.

En fundering kring dagens Kina är: Har den kinesiska kommunistiska perioden med sin fanatism och folkliga mobbning gjort dess deltagare skamsna? Så skamsna att deras barn blivit historielösa och hamnat i ett etiskt vakuum? Kan ett sådant vakuum vara grogrund för de många samvetslösa fabriksidkare som nu är så hänsynslösa i utnyttjandet av sina arbetare? Har regeringen och kommunistpartiet överhuvudtaget någon kontroll över den kraft man släppt lös i form av en fri marknad?

En annan fråga som man ställer sig är: Hur omfattande är de politiska förföljelser som rapporteras av t.ex. amnesty? Jag tycker att vi under våra resor och samtal borde ha märkt något. Är det möjligen så att dessa förföljelser är koncentrerade till Beijing och omfattningen är mer i samma storleksordning som våra regeringars förföljelser av misstänkta terrorister eller t.ex. interneringen av kommunister i Sverige under senaste kriget; något hundratal svenskar motsvarar ju faktiskt tiotusentals kineser. Eller är det så att vi som turister förs bakom ljuset likt de svenskar som besökte Kambodja under Pol Pot?

I söndags såg jag en kinesisk film, ”Stilla liv”. Den handlade om ett par familjer, vars liv trasats sönder av den nya ohämmade utvecklingen och jag tyckte då att mina funderingar från resorna bekräftades en del. Det är inte en hård kontrollerande diktatur som ställer till problem för kineserna, det är snarare ett laglöst tillstånd. De stolta lagar som trots allt finns nedskrivna om arbetarskydd och social trygghet efterföljs inte alls, och ingen tycks kunna göra något åt det. Dagens Kina för tankarna till vilda västern eller den ohejdade kapitalismen i industrialismens barndom, inte till Hitlertyskland, Stalins Sovjet eller Pol Pots Kambodja.

Man undrar hur skräckscenariot skall kunna tämjas.

---

Kommentarer

Postat av: Niklas

Nog tror jag att det fortfarande finns en ganska stor skräck mot militären. Man vet att det finns en gräns för friheten. Jag var i Kina för två år sedan och gjorde då ett arbete som förde mig till det komunistiska partiets museum i Shanghai. Våran guide som var med oss blev mer eller mindre trakaserad av vakterna och det var på gränsen till obehagligt när vi frågade ”fel” saker. Visst finns det många personer som är skruppelfria och tar chansen nu när den finns. Det finns det ju överallt. Det är en svår balans gång, oftast tycker arbetarna att de får det bättre när de jobbar trots att förhållandena är vidriga i våra mått mätt. Om vi inte handlar med Kina får de inga jobb men om vi handlar får de jobb som vi inte vill att de skall ha…

2007-09-15 @ 20:25:57

Postat av: Charlotte

Jag tror diktaturer i allmänhet fungerar på ett betydligt mer subtilt sätt än vad man kanske föreställer sig. Inte så att jag på något vis vill ogiltigförklara dina upplevelser Thomas, men jag kan inte låta bli att tänka på min resa till Sovjetunionen 1982 — då var jag en småkorkad sjuttonåring iofs, men jag åkte hem med ett bestämt intryck att förtrycket inte kunde vara så stort som svenska medier ville göra gällande. Och på en snubbe jag pratade med på en fest, han hade varit i DDR några gånger och tyckte man verkade leva helt ”normala liv” där, ”man hade det som folk har det mest” liksom. Kanske upptäcker man inte diktaturens direkta mekanismer sålänge man inte direkt stöter emot dem, liksom? Den tredje grejen jag tänker på när jag läser posten är min vän sinologen, som skulle skriva uppsats om ett biståndsprojekt i Kina men hamnade i häktet när hon väl var på plats för att göra sina efterforskningar…

2007-09-16 @ 13:38:30
URL: http://kamfertext.blogspot.com/

Postat av: Thomas Svensson

Tack för era synpunkter, Niklas och Charlotte, mina uppfattningar behöver förstås nyanseras. Våra sporadiska upplevelser är naturligtvis av litet värde i en allmän bedömning av Kina, men de kan ändå komplettera summariska hänvisningar till deklarationen om mänskliga rättigheter. Jag är verkligen ingen vän av den nuvarande regeringen, men jag ser inte något realistiskt alternativ för närvarande. Man kan hoppas på en inre folklig rörelse som kan dämpa den hysteriska utvecklingen. Samtidigt kan vi i väst påverka i konkreta fall genom att bojkotta varor som produceras under uppenbart omänskliga villkor. Organisationer bakom rättvisemärkning och Fair Trade kan visa vägen.

2007-09-16 @ 20:45:40

Postat av: Niklas

Hej Thomas, Varför ser du inget realistiskt alternativ just nu? Indien lyckas ju i vara en demokrati, varför skulle det inte vara möjligt i Kina? Det är självklart inte lätt men borde vara möjligt. Håller med om att vi i väst bäst hjälper till genom att ställa krav på de produkter vi handlar.

2007-09-17 @ 19:15:35

Forskarna säger …, ett exempel

För ett par veckor sedan skrev jag ett inlägg om pressens benägenhet att presentera forskningsresultat som sanningar innan de blivit granskade. I går kom ett konkret exempel som ett brev på posten:”TEATER SKYDDAR MOT CANCER”. En forskargrupp under ledning av professor emeritus Lars Olov Bygren har kommit fram till att teaterbesök minskar risken för att dö i cancer enligt tidningsartiklarna. Jag tvivlar inte på att sociala faktorer kan ha en inverkan på cancerbenägenheten, men att just teater skulle vara speciellt nyttigt verkar märkligt och gör mig nyfiken.

En sökning på nätet visar att man redovisade en pilotundersökning i samma linje redan 2003 i samarbete med SKTF. Redan denna första lilla undersökning föranledde SKTF:s tidning att utbrista: ”Vi blir friskare av kultur. Det är vetenskapligt bevisat i ett unikt projekt som SKTF medverkar i.” Och politiska slutsatser hade man redan färdiga: ”? Nu när vi vet att vi bevisligen blir friskare även av kultur tycker jag att utbudet av aktiviteter som godkänns ska breddas. Vi når för få medarbetare när det enbart handlar om motion. Problemet är skattetekniskt, arbetsgivaren får dra av för motion men inte för kultur. Om inte det ändras blir kultur en förmån för arbetstagarna som de får betala skatt för.”

Naturligtvis är den nya mer omfattande undersökningen ”ännu inte publicerad” och därmed är den enligt mitt sätt att se inte mogen för sensationsartiklar. Diskussionen och den kritiska granskningen saknas ännu, och denna del i den vetenskapliga processen är lika viktig som själva undersökningen. Jag hoppas och tror att en sådan kommer att ske genom publikationsprocessen. Tills dess har jag själv en del kritiska reflektioner att komma med:

Speciellt:
I just den här undersökningen har ”forskarna räknat bort andra faktorer” som rökvanor, motionsvanor, andra sjukdomar, utbildning, inkomst, socialgrupp och socialt nätverk. För att kunna ”räkna bort” måste man rimligen ha ett mått på faktorerna, men hur mäter man socialt nätverk? Eller utbildning? Formella examina kan man förvisso mäta, men generell utbildning?

Vilka faktorer har man inte räknat bort? Idrottsintresse, religion, glykemiskt index i födan, …?

Allmänt i statistiska hypotestester:

Man kan studera för många effekter: Om tillräckligt många effekter kollas, så kommer av rent slumpmässiga skäl alltid några att visa sig signifikanta. Det är nämligen så, att i ett statistiskt hypotestest bestämmer man sig för en s.k. signifikansnivå, t.ex. 5%. Om resultatet av undersökningen visar att det är mindre än 5% sannolikhet för att utfallet beror på slumpen, så betraktas effekten som signifikant eller statistiskt säkerställd. Om man testar 100 faktiskt overksamma effekter så kommer alltså cirka fem av dem visa sig vara signifikanta av rent slumpmässiga skäl. Letar man tillräckligt länge hittar man alltid något!

Man kan studera för få effekter. Det finns oändligt många hypotetiska såväl fysiska som psyko-sociala förklaringar till hälsotillstånd. Varför skulle just de som är utvalda och mätbara och vara de rätta?

Man kan studera fel effekter. Varje effekt som observeras kan mycket väl bero på någon annan effekt som inte undersökts. Kanske är det de som har sängen ovanför ett curry-kryss (en New age-föreställning) som får cancer och att dessa personer är mindre benägna att gå på teater. Kanske är det Gud som håller en skyddande hand över dem som tror på honom (en Old age-föreställning), och att just dessa troende har en större benägenhet att gå på teater? Kanske är cancerbenägenheten ett uttryck för ett allmänt missnöje med tillvaron, ett missnöje som också dömer ut teatern.

Det finns alltså en hel del att tänka på när det gäller att dra slutsatser av sådana här undersökningar och det gör det än viktigare att undersökningen granskas i den vetenskapliga processen. Tills dess har man all anledning till att vara skeptisk.

---

Kommentarer

Postat av: Niklas

Kul idé att just teater skulle bota cancer. Det är ju jättebra om det får genomslag eftersom placebo effekten är såpass stor. På så sätt skulle massor av människor att bli botade! Dock har man ju hört att ”ett skratt förlänger livet”, det tror jag mera på oavsett eventuella vetenskapliga belägg eller mot belägg.

2007-05-14 @ 20:24:37

Postat av: Thomas Svensson

Jag håller med dig Niklas och man undrar om forskarna hade med denna viktiga medicin i sitt frågeformulär: Hur ofta skrattar du? 1) på jobbet 2) i hemmet 3) framför TV:n, 4) för dig själv……

2007-05-14 @ 20:48:19
URL: http://tgs.blogg.se

Postat av: vänstra stranden

Du borde publicera en rewrite av posten på BT:s debattsida! /VS

2007-05-21 @ 19:03:08
URL: http://www.vanstrastranden.wordpress.com

Postat av: Thomas Svensson

Ja, vänstra strand, det skulle jag kanske göra. Men, det känns lite sent nu, så jag väntar nog till nästa exempel, de brukar ju dyka upp då och då.

2007-05-22 @ 07:23:52

Postat av: Håkan T

Man saknar ett klargörande av om komedier, tragedier, revyer eller allmänt tråkig teater innebär skillnader i cancerfrekvens. Annars är det nog rätt vanligt i sådan forskning/journalistik att om B beror på A och C beror på A är slutsatsen att C måste bero på B…

2007-05-24 @ 22:46:08

Postat av: Lunken

Jag tror att det är motionen på vägen till teatern, samt de antioxidanter i rödvinet i teaterfoajen som är boven för denna grupps friskhet. Jmf hockeysupportern som tar sig in i en kall hall, står och skriker i 60 minuter med en (flera) kalorifylld öl i näven…. Fasen det skulle va gott med en öl..

2007-09-07 @ 21:23:50

Postat av: Thomas Svensson

Ja, Lunken, vi skulle kanske genomföra en vetenskaplig undersökning för att testa den hypotesen. Personligen hoppas jag att jag i det slumpmässiga urvalet hamnar i den grupp som promenerar till teatern och dricker rödvin i foajén.

2007-09-08 @ 08:55:04