Budget och tidplanering för slott och familj

När man är ute på turistevenemang går man ibland och beundrar enorma byggnadsverk i form av till exempel slott och katedraler. När jag förra året var i Vadstena funderade jag över hur det var möjligt att bygga ett sådant slott för flera hundra år sedan. Vem investerade? Höll tidplanen? Höll budgeten?

Ett besök hos Wikipedia ger en viss ledning: Slottet började byggas 1545 (eller 1555 beroende på hur man definierar början) på Gustav Wasas initiativ och anses ha varit klart 1620. Då hade Magnus Wasa, som slottet ursprungligen var avsett för, varit död i 25 år.

Tidplanen höll alltså inte. Men, förmodligen hade man ingen uttalad tidplan utöver den att avsikten var att slottet skulle vara just för Magnus och faktiskt, denne kungason bodde också i det icke färdigställa slottet. Vad menas för övrigt med färdigställt? Att det var färdigt 1620 är ju ändå en efterhandskonstruktion och förmodligen var de ursprungliga planerna skrinlagda långt innan dess, byggnadsplanen var kanske mer evolutionär än konstruerad. Man hade ingen tidplan!

Vad det hela kostade framgår inte av Wikipedia och är antagligen omöjligt att bedöma. Arbetsinsatserna bestod väl till stor del i obetalt tvångsarbete av de lokala bönderna och hade helt enkelt inget åsatt värde. De kunde utnyttjas såpass mycket att de ändå hade tid över för sin egen försörjning på annat håll. Arkitekt och konsthantverkare köptes säkert in, men hur stor del av slottets värde utgör de? Man hade ingen budget!

Där har vi kanske en del av förklaringen till att vi inte längre gör några liknande praktfulla byggnadsverk som våra efterlevande kan njuta av. Detta trots att vi med dagens tekniska hjälpmedel skulle kunna göra dem mycket snabbare med oerhört mycket mindre arbetsinsats. Dessutom har vi ju idag så mycket mer tid till att göra dylika saker, då det arbete som krävs för vår försörjning av livsförnödenheter är försvinnande litet i jämförelse. Men det är inte vår förmåga eller vilja som räknas, det är budgeten och tidplanen.

Tidplaner och penningbudgetar främjar väl helt enkelt bara verksamheter som kan räknas hem kvartalsvis oavsett deras nytta på längre sikt. Vackra, hållbara byggnadsverk passar inte in i kvartalsekonomin. Tidplaner och budgetar är hämskor på utvecklingsvägar som skulle kunna leda till andra och mer hållbara värden än platt-TV, elektriska fönsterhissar och handväskor.

Även i min ungdom var budget och tidplan viktiga begrepp i samhället, men jag inbillar mig att det blivit värre. De hade exempelvis inte trängt in så mycket i privatlivet. Jag minns  inte att vi överhuvudtaget hade någon budget eller tidplan när vi beslutade oss för att skaffa barn i mitten av 1970-talet. Inte heller hade vi budget eller tidplan för pensionen.

Sedan dess tycker jag mig ha noterat att kvartalsekonomin har gjort stora insteg också i privatlivet. Numera tycks man planera sitt barnalstrande såväl efter en tidplan bestämd av de egna karriärambitionerna som efter en budget, där barnens nödvändiga utrymmes- och prylbehov är tillfredsställt.

Tror ni inte att vi skulle må väl av att hålla kvartalsekonomin kort och bara låta den styra den del av vår verksamhet som främjas av konkurrens och mätbara mål. Andra delen, den inte mätbara mänskliga tillfredsställelsen, bör väl hållas befriad från tidplan och budget.

Lundby-Wedins demoraliserande tolerans

Två kompletterande mekanismer för ett fungerande samhälle idag är konkurrens och demokrati. Konkurrens och tävlan driver fram de bästa tekniska lösningarna, de duktigaste människorna på viktiga samhällsfunktioner och skapar de bästa organisationerna. Med demokratiska medel vaktas den fria konkurrensen mot de karteller och monopol som spontant alltid utvecklas. Men demokratins viktigaste insats är att genom öppen diskussion hindra eller dämpa konkurrensens negativa biverkningar såsom kortsiktighet, avhumanisering, eller miljöförstörelse. De demokratiska institutionerna skyddas dessutom speciellt mot maktfullkomlighet genom regelbundna val som avsätter ledare som visat sig vara olämpliga.

En speciell gruppering i vårt samhälle är sammanslutningen av stora, oftast börsnoterade, företag. Dessa lever i en konkurrensutsatt värld som kräver och främjar effektivitet och nytänkande. Företagens högsta ledningar, däremot, är inte utsatta för konkurrens utan präglas snarare av korruption. När en ny styrelseordförande eller VD skall tillsättas sker det inte genom ett öppet ansökningsförfarande, där kompetens och meriter bedöms på ett objektivt sätt. Nej, det tycks snarare vara släktskap, vänskap och grupptillhörighet som är avgörande vid dylika tillsättningar.

Detta gör förstås att man ofta riskerar att få odugliga människor på ansvarsfulla poster, vilket allvarligt skadar den konkurrensutsatta verksamheten.
Den lösning på detta problem som växt fram är en som förstås avviker från den demokratiska lösningen. Istället består den i att, oavsett kompetens, dela ut extrema ersättningar i form av lön, bonus och fallskärmsavtal. Genom att på så sätt komma överens om en garanterat fortsatt maktposition genom rikedom, kan man så sparka odugliga makthavare utan att inkräkta på sin korrumperade sammanslutning.

Det sorgliga i dagens politiska värld är att de politiska ideologier, som varit bärare av den utökade demokratin, liberalismen och socialismen, idag fullständigt har lagt sig för de börsnoterade företagens kultur. Istället för att söka utöka demokratin till denna, för samhället så viktiga sfär, så tolererar man korruption och nöjer sig på sin höjd med vaga försök att infiltrera.

En infiltrationstaktik som praktiserades  av SSU på sjuttiotalet var att köpa en aktie i vart och ett av vissa bolag och därmed få möjlighet att göra sin röst hörd på bolagsstämmorna. Denna taktik satte offentlighetens ljus på bolagsstämman och blev därmed en demokratisk insats. Numera infiltrerar socialdemokraterna och facket istället genom att själva fjäska sig till medlemskap i den korrumperade bolagssfären, där deras granskning av verksamheten emellertid hålls inom familjen.  Infiltrationsmetodens krav på integritet håller förstås sällan, infiltratörerna sugs fort upp och blir en äkta del av klubben där hemlighetsmakeriet är en dygd …och pengarna rullar in.

Genom att istället söka konkurrensutsätta företagsledningarna och utsätta deras verksamhet för öppen granskning tror jag att demokratin i vårt samhälle skulle kunna fördjupas till fördel för såväl företagsverksamheten som moralen.

---

Andra bloggar om: Wanja Lundby-Wedin, korruption, bonus, demokrati

Sol, sol, sol

I dagens Borås Tidning läser jag en artikel om solkraft i Spanien. Med hjälp av den oerhört basala tekniken med solfångare i form av speglar och ångturbiner från Finspång producerar man elektricitet i stora mått. Andasol heter platsen och man planerar att bygga tre solkraftsenheter där. Den första kallas Andasol 1 och den togs i drift i slutet av förra året, se också Wikipedia.

Denna teknik provades faktiskt redan för nästan hundra år sedan av en amerikan med entreprenörsanda utöver det vanliga, men hans fantastiska anläggning i Egypten för drift av en ångmaskin för bevattning blev nedmonterad efter krigsutbrottet 1914; materialet behövdes för krigsindustrin. Idén har emellertid nu tagits upp igen, i USA är stora byggen igång och i Europa går alltså Spanien i spetsen.

Man kan ju nu fundera över vad denna teknik kunde tänkas erbjuda för världens energiförsörjning. Det finns ju stora öknar! Världens största är Sahara och det vore väl inte alls orimligt att leda ström därifrån åtminstone till Europa. Resten av världen har ju sina egna öknar. Idén är förstås inte ny, i Ny Teknik skrev man om det häromveckan.

Jag kunde ändå inte låta bli att roa mig med ett litet räkneexempel för att få en känsla av möjligheterna:

Landyta, Andosol 1 enligt BT:  500,000  kvadratmeter

Landyta, Sahara enligt Wikipedia: Nio miljoner  kvadratkilometer

Andasol 1 producerar 180 GWh per år enligt BT. För att beräkna genomsnittskapaciteten delar vi med antalet timmar på ett år:

Världsbehovet av energi idag är enligt en artikel i Newsweek 14 TW :

Därmed kan vi nu beräkna hur stor andel av Saharas yta som skulle krävas för att försörja hela världen med el idag:

Genom att uttnyttja 4% av Saharas yta för solkraft skulle hela världens energibehov kunna vara uppfyllt! Det verkar för bra för att vara sant, har jag räknat fel? Jag kan själv inte hitta något fel i resonemanget, så tills någon lyckas kullkasta det drar jag följande slutsatser:

Vi har här en enorm potential hos en väletablerad busenkel teknik, som vare sig inskränker välbefinnandet hos människor, djur eller växter då det ju placeras i de allra dödaste landskap vi har på jorden. Tekniken skapar inget avfall alls och kräver ingen ny forskning för sitt genomförande, den kräver bara handlingskraft.

Visst tycks det vara högst rimligt att ersätta kärnkraft och fossilbränslekraft med förnyelsebara energikällor!

Men hur uppbringar vi handlingskraft?

---

Andra bloggar om: solkraft, andasol, sahara, energi

Vad vet vi om framtidens klimat?

Tio titelkunniga skeptiker från Stockholmsinitiativet är kritiska till världssamfundets försök till dämpning av människans påverkan på klimatet. I en insändare i Borås Tidning den 5 mars (identisk med bland annat denna från Västerbottenskuriren) säger man:

”Innan samhället fattar långtgående beslut rörande klimatpolitiken bör vi se till att stå på en säkrare vetenskaplig grund”

Det låter ju vist och klokt, men ett problem med denna inställning är följande: Stockholmsinitiativet var inte närvarande med sina goda råd för halvannat århundrade sedan när människan började accelerera oljebrännandet och giftutsläppen. Måste man verkligen stå på en ”säker vetenskaplig grund” för att ändra ett riskabelt globalt beteende som byggts på allt annat än vetenskaplig grund?

Initiativmakarna påpekar att

”det saknas vetenskapliga belägg för att klimatförändringar inte huvudsakligen har naturliga orsaker”.

Så sant, vem påstår något annat? Det som klimatforskarna har kommit fram till är att det är högst troligt att den moderna människan påverkat klimatutvecklingen under de senaste århundradena. Det är denna insikt som är skrämmande och som manar till besinning, oavsett om andra, mer ”naturliga” orsaker har större inverkan.

Man påstår vidare att

”IPCC:s scenarier hur man tror klimatet kommer att utvecklas bygger på datormodeller. De är konstruerade så att måttligt förhöjda halter av koldioxid i atmosfären ger upphov till en avsevärd uppvärmning”.

Menar författarna verkligen att man ”konstruerat” modellerna så? Det är i så fall en anklagelse om medveten förfalskning som jag finner högst osannolik i den vetenskapliga värld som klimatforskningen befinner sig i. Modellerna är snarare konstruerade för att överensstämma med vad man hittills har observerat, nämligen ett stort antal faktorer som verkat över hundratusentals år. Och när man sedan använder dessa modeller för att förutsäga framtiden så visar det sig bli skrämmande resultat. Resultat, som vi faktiskt kan påverka genom att minska koldioxidutsläppen, därav fokuseringen på just denna klimatfaktor. Modellerna är osäkra, javisst, men de är uppenbarligen det bästa vi kan åstadkomma med dagens kunskap.

Man hävdar också att påståendet om konsensus i ”frågan” saknar stöd! Självklart råder ingen konsensus i ”klimatfrågan”, den är alltför komplex sedd i sin helhet. Däremot råder, vad jag har förstått, konsensus i några viktiga delfrågor, såsom

• att koldioxid har en växthuseffekt och ökad halt gör klimatet varmare,
• att koldioxidhalten har ökat dramatiskt sedan industrialismens genombrott och att detta främst orsakas av förbränning av fossila bränslen såsom kol och olja.
• att det blivit varmare under samma tid.

Dessa begränsade säkerställda resultat är i mitt tycke fullt tillräckliga som grund för politiska beslut i den riktning som Stockholmsinitiativet kritiserar. De eventuella negativa konsekvenser detta får för ”de fattiga i världen” uppvägs väl av de än värre konsekvenser för just dessa fattiga i världen som vi riskerar genom att ingenting göra.

Med tanke på vår okunskap om helheten är det ytterst olämpligt att fortsätta utrota fisk, hugga ner skogar, förgifta luft och hav och att förändra atmosfärens kemiska sammansättning.

Med tanke på hur lite vi vet bör vi snarare göra allt för att reparera de skador mänskligheten redan ställt till med.

Med tanke på vår felbarhet bör vara ytterst försiktiga med alla nya tekniska experiment som inte kan prövas inom såväl begränsad tid som inom begränsade områden.

Det är inte för att vi vet någonting om framtida scenarier som vi skall hålla igen, det är snarare för att vi inte vet.

---

Också Olle Häggström har svarat på stockholmsinitiativets insändare.

Andra bloggar om: klimat, stockholmsinitiativet, alarmister, skeptiker

Dekoration eller konst?

När vi semestrade i Kina för tio år sedan fick vi med oss några akvareller hem i bagaget. De var alla målade på s.k. rispapper och transporterade i hoprullat skick, förstås. Väl hemma i Borås besökte jag en inramningsaffär, där vi gemensamt med den lilla affärsinnehavaren såg ut lämpliga ramar.

- Åh, sa hon, de här motiven känner jag igen, de är typiska rispappersakvareller från Kina, några med bambumotiv, andra med lychee-frukter.  De är väldigt vackra!

När jag sedan rullade ut det större pappersarket utbrast hon än mer entusiastiskt: Ah, det här var något annat, typiskt kinesiskt också med stridande hästar i vattenfärg.

- Men det här är konst, de andra är mer dekoration.

Dekoration och konst, två olika typer av verk av människohand , var och en med sina förtjänster.

Jag erinrar mig den här episoden när jag nu funderar över den svenska uttagningen till melodifestivalen. Finalen i Globen bestod i tio låtar som kan betraktas som just dekoration, såväl avseende musik, text som framträdande. Den elfte låten var något annat, den slog an en sträng på ett något djupare plan, åtminstone hos mig;

Familjen Caroline af Ugglas har skapat konst.

---

Andra bloggar om: melodifestivalen, af Ugglas, konst

En ny samhällsfilosofi?

Den i Göteborg aktuelle Manuel DeLanda har skrivit en bok med titeln ”A new Philosophy of society” som jag just har gett mig i kast med. DeLanda är en uttolkare av den franske filosofen Deleuze och är klart mer begriplig än fransmannens egna framställning tillsammans med Guattari i ”A thousand plateaus”. Om jag nu har förstått rätt är förstås tveksamt, men för att pröva det presenterar jag här min fria tolkning i form av egna tillämpningar och reflektioner. Den som förstått på annat sätt är varmt välkommen med anmärkningar.

En viktig del i den nya filosofin är sammanslutningar (assemblages). DeLanda skiljer egenskaperna hos sådana från den gängse liknelsen mellan samhälleliga grupperingar och organismer. Om man tex. tänker sig människokroppen som organism, så kan man se den som en helhet bestående av en hel massa samverkande delar såsom lever, hjärta, magsäck, hjärna, lemmar, mm. Det som framför allt skiljer en sådan organisk grupp mot sammanslutningen är att de olika delarna har sina speciella uppgifter i organismen och är helt osjälvständiga var för sig. Visserligen kan vi numera donera organ till andra människor, men i den nya individen kommer organet ändå att ha precis samma uppgift som tidigare.

Sammanslutningen, däremot, karakteriseras av att dess delar är sig själva nog, de kan flyttas mellan olika sammanslutningar, tillhöra flera sammanslutningar samtidigt och är inte oersättliga någonstans. Men, sammanslutningen själv karakteriseras av att dess funktion, syfte eller uppgift blir en sorts katalysator som lockar fram speciella egenskaper hos delarna och inducerar samverkan mellan dem som ibland kan ge upphov till helt oförutsägbara skeenden. Även om sammanslutningens yttre egenskaper alltså helt är bestämda av dess delar i kombination med yttre påverkan så är det vanligtvis omöjligt att helt förstå sambanden, att härleda dem till ett ordnat orsak-verkan-system.

Olika centra i hjärnbarken skulle man kunna se mer som sammanslutningar i denna mening än organismer. Det är nämligen så att om en specialfunktion hjärnan blir skadad så går det att skola om andra delar av hjärnbarken till denna funktion, syncentrum kan bli hörselcentrum. De kemiska och elektriska impulser som bygger upp hjärnbarkens funktion tycks nämligen vara lika överallt, men har av födsel och ohejdad vana råkat tilldelas vissa specialiserade uppdrag.

Ett fotbollslag kan man också betrakta som en sådan här sammanslutning. Mitt hembygdslag Elfsborg, tex. består av ett antal fotbollsspelare, tränare, styrelse, kassa, mm. Alla enheterna kan bytas ut utan att laget blir ett annat. Varje spelare kan samtidigt tillhöra andra sammanslutningar av annan typ, tex. ett politiskt parti, ett kompisgäng, en villaförening eller en vinprovarklubb, iklädande sig olika roller. Om laget vinner allsvenskan (det gjorde faktiskt det 2007!) beror det inte i första hand på de ingående delarnas speciella skicklighet, utan förmodligen främst på att man hittat en framgångsrik samverkan, en laganda, som just detta år råkat överglänsa konkurrenterna. Lagets delar har i sin samverkan överträffat sig själva, de har åstadkommit en emergent effekt. För Elfsborgs del kan man förstås spekulera i orsaker som den psykologiska effekten av Anders Svenssons återkomst från stora världen, den nybyggda fotbollsarenan och medias stegrade intresse. Men vi kan aldrig till fullo förstå sambanden, vi kan inte härleda dem till ett ordnat orsak-verkan-system. Vi kunde inte ens upprepa bedriften året som följde.

Vad är det då för mening med att identifiera och analysera sammanslutningen? Ja, en intressant observation är att andra sammanslutningar avundsjukt noterat fotbollslagens uppenbara förmåga att åstadkomma emergenta egenskaper, att få spelarna att ”höja sig över sin egen förmåga”. ”Coacher” från idrottsvärlden bjöds ett tag ivrigt in av företag för att söka tillämpa det odefinierade framgångsreceptet i den sammanslutning som företaget representerar. Visserligen tror jag att framgångarna i stort uteblev, men själva idén kan tolkas som en omedveten tillämpning av den nya samhällsfilosofin, den ligger alltså i tiden.

En grupp som inte passar in i det jag här kallar sammanslutning är familjen. Den karakteriseras ju av att det är inre egenskaper hos medlemmarna som svetsar den samman, nämligen det gemensamma genetiska mönstret, ”blod är tjockare än vatten”. Här är individerna inte inte ”sig själva nog” utan är i hela livet bundna till samma familjesammanslutning. I en period i mitten av livet är familjemedlemmarna ganska löst sammanslutna, men är i såväl barndom som ålderdom starkt beroende av övriga familjemedlemmars hjälp och stöd, på gott och ont. I DeLandas mening är alltså här de inre banden (interiority) de väsentliga, medan det i sammanslutningen är de yttre banden (exteriority) som bygger upp helheten.

Är då den nya samhällsfilosofin ny? Presentationen av det nya begreppet sammanslutning kan kanske tyckas något futtigt, men det leder, när man tänker på det, ändå till en hel del viktiga slutsatser.

Det kan tex. tolkas som en klar motfilosofi gentemot den liberala idén om individualismen, den där man tror sig kunna härleda grupper, institutioner och politiska skeenden till den individuella människans strävanden. Genom att påstå att människan huvudsakligen kan definieras som ”the economic man” betraktar man kapitalismen, marknadskrafterna och tillväxten som naturlagar som inte kan ifrågasättas, då de kan härledas till individens grundläggande egenskaper.

På liknande sätt används idén om ”människans naturliga ondska” som förklaring till krig, gatuvåld, mobbning och brottslighet, medan den motsatta idén om ”människans naturliga godhet” används för att motivera socialismens naturnödvändighet.

Dessa idéer kan lämnas därhän om man istället tillämpar den nya samhällsfilosofin. Framtiden är fullständigt öppen, den är inte styrd av naturlagar. Den blir vad vi gör den till även om vi inte, på grund av gruppdynamik och oförutsägbara emergenta fenomen, kan förvänta oss att kunna styra den mot något bestämt mål. Men vi kan göra så gott vi kan, styra i de riktningar som vi tror löser de problem vi identifierar och då kan det vara av nytta att betrakta samhället som ett gytter av dynamiska sammanslutningar.

DeLandas samhällsfilosofi är därmed också ytterligare ett argument, tycker jag, för Karl Poppers föreslagna handlingsväg inom samhället, social ingenjörskonst, steg för steg. Då vi inte har tillgång till de vanliga ingenjörsverktygen i form av fysikaliska naturlagar och väl beprövade erfarenheter måste vi pröva oss fram ytterst försiktigt och se vilka emergenta fenomen som uppstår ur våra försök. Vi måste här vara öppna för att identifiera våra misslyckanden, erkänna dem och försöka på nytt, gärna med något konkurrerande förslag till åtgärd. En sådan ingenjörskonst är väsensskild från dagens politik, där förslag härleds från ideologier och därmed varje misslyckande måste döljas för att inte misskreditera ideologin.

Problemet med avsaknad av naturlagar och beprövade erfarenheter kommer för alltid att bestå, då erfarenheterna från en tidsperiod till en annan inte har så mycket värde i en process som är i ständig utveckling. Just därför är det svårt att betrakta sociologin som en vetenskap och DeLandas boktitel är därmed konsekvent, en ny samhällsfilosofi, inte samhällsvetenskap.

---

Andra bloggar om: DeLanda, göteposthumanism, filosofi, Deleuze

Ett klick för skogen

Stiftelsen ett klick för skogen är ett mycket lovvärt initiativ från några privatpersoner med miljöintresse. Istället för att nöja sig med

• försök till politisk påverkan eller
• tillit till myndighetsansvar,

så tar man saken i egna händer.

Ett rimligt område med skog, som är värd att bevara, köps upp i en stiftelse och garanteras permanent skydd mot avverkning. Det hela finansieras genom insamlade medel från människor med intresse för miljöhänsyn.

Insamlingen kan stödjas av var och en i enlighet med ekonomiska resurser, från inköp av markavsnitt ( 2 555:60 per ruta) till symboliska köp av träd för några hundralappar och gratis musklick som genererar stöd från sponsorer.

Stiftelsen har redan köpt upp en gammelskog i Årrenjarka, belägen 10 mil väster om Jokkmokk, och kämpar just nu för att köpa ett skogsavsnitt utanför Göteborg: Verle gammelskog.

Gör en insats, klicka på symbolen i de övre högra hörnet och leta upp en stödform anpassad till din plånbok.

Tålamod lönar sig gentemot SJ

Den fantastiska historien med den försvunna väskan har nu fått en spännande fortsättning och ett gott slut. Jag glömde ju i min tankspriddhet en väska fylld med smutskläder och  filosofiböcker på tåget från Stockholm i slutet av oktober 2008.  Efter åtta veckor, åtskilliga mail och många kundtjänstsamtal  fick jag, lagom till jul, reda på SJ:s gömställe och kunde lösa ut väskan i Göteborg.

När jag på bloggen, i visst ironiskt skämtlynne, erbjöd mig att leverera det hemliga telefonnumret till gömstället för möjliga olycksbröder fick jag till min stora överraskning ett svar. En olyckssyster, Malin, hade just förlorat sitt bagage och behövde hjälp. Jag bistod henne förstås med numret och väntade med spänning på hennes lyckosamma samtal. Det lät vänta på sig, men min nyfikenhet drev mig att skriva och fråga i förra veckan. Och jo, hon hade också fått tillbaka bagaget, men faktiskt genom SJ:s försorg; hennes väska innehöll nämligen färdbiljetten vilken identifierade den som SJ-hittegods och förde in den på den rätta vägen. Bagaget kom till Malin med posten från Stockholm så småningom. Bagage med biljett kommer alltså tillrätta!

I glädjen över mina återfunna böcker tänkte jag först låta  hela historien bero, men tyckte mig senare vara förpliktigad att få fram budskapet om de orimliga rutinerna till någon ansvarig på SJ. Jag ringde igen till kundtjänst, naturligtvis med den vanliga kötiden på 30-45 minuter. Svaret jag fick var att man klagar skriftligt på SJ:s hemsida. Jag gjorde då det och fick följande svar:

Tack för ditt mejl.

Beklagar med vi kan inte handlägga ditt ärende.
Handbagage som inte är till besvär för andra resenärer får tas med på resan. Som handbagage räknas bland annat hopfälld barnvagn, rullstol utan motor och skidor i emballage. Du ansvarar själv för ditt bagage. På stationer och resebyråer finns mer information om detta.

Om du har glömt eller tappat något ombord på våra tåg eller på stationen kan du söka det via vårt hittegods som sköts av Bagport. Besök gärna www.missingx.com där du själv kan eftersöka dina saker. Det går även bra att mejla på sj.hittegods@bagport.se

Du kan även ringa på telefonnummer: 08-501 255 90
Helgfri måndag-fredag 12.00 – 16.00.

På vår hemsida hittar du all information under rubriken Resa med SJ/Hittegods.

Med vänlig hälsning

SJ AB
Anna Andersson *)

*) Namnet Anna Andersson ett påhitt från min sida, då jag insett att det riktiga namnet är olämpligt att publicera TS juni -09.

Detta var väl inte riktigt vad jag hade tänkt mig, hade verkligen någon ansvarig nu fått problemet klart för sig? Ärligt talat retade svaret upp mig och jag skrev ett ilsket svar om att jag hade förväntat mig att man läste mina synpunkter  innan man svarade.

Tiden gick och så småningom tyckte jag det var dags att ringa igen, men kanske kunde man undvika kön till kundtjänst och istället ringa SJ:s huvudkontor? Jag provade det och kom genast till växeln.

- Jag söker Anna Andersson.

- Ett ögonblick … Jag hittar ingen Anna Andersson i datorn, skulle hon arbeta här?

- Ja, hon har skickat ett brev till mig i SJ:s namn.

- Nej, tyvärr, hon finns inte i vår lista.

Jag ringde jag till kundtjänst igen, 45 minuter i kö, tålamod, tålamod. Nu blev man uppriktigt upprörd över mina erfarenheter och lovade att genast ta upp ärendet igen. Jag hörde också i luren hur kundtjänsten ivrigt knackade på sitt tangentbord med någon ansvarig som förmodad adressat och mitt hopp kom tillbaka.

- Förresten, sa jag, finns det någon Anna Andersson hos er?

- Nej, inte vad jag vet, men det har börjat någon ny som kanske heter så, men det är ingen jag känner, hur så?

- Nej, glöm det.

Väntan, väntan, tålamod, tålamod…. och så dök det upp, det förlösande brevet i brevlådan med en handskriven underskrift:

Tack för ditt mejl

Vi är uppriktigt ledsna över att det tog så lång tid för dig att få tillbaka din väska. Vi vill även beklaga det tidigare svar du fått från oss.

Angående hittegods samarbetar vi med två olika bolag. Dessvärre har inte samarbetet dem emellan fungerat som vi hade hoppats på. Vilket i slutändan drabbar dig som kund, vilket vi beklagar.

I dagsläget arbetar vi intensivt för att få till ett avtal mellan de två olika bolagen som fungerar både för oss och för kunden. Vi hoppas att detta inom kort tid ska vara löst.

Vi hoppas att du trots det inträffade väljer att resa med oss på SJ även  i framtiden.

Med vänliga hälsningar

Lotta Pettersson

Enligt uppdrag av Peter Dahlqvist – Chef SJ kundtjänst

Jo, men självklart, skulle jag ta bilen eller flyget, skulle jag, inte då!

Och tålamod har jag gott om, vi ses på spåret!

Tro, vetande och njutningar

Humanisterna tycks reta gallfeber på några  ”neomaterialister” som själva inte tycks vara så djupt troende.  Jakob ondgör sig över ”vetenskapsfundamentalism”, Kalle Palmås skriver : ”Humanisterna vill fortfarande inte erkänna att deras tro är just en tro”, Christopher Kullenberg talar om ”Sturmark-religionen”. Jag har själv inte läst humanisternas ordförande Sturmarks omdebatterade bok, men jag bekänner mig till ateismen och ser den vetenskapliga metoden som den enda vägen till vetande. Jag skulle vilja försöka försvara min ståndpunkt.

Ibland jämställs i debatten vetenskapliga ansatser med religion och man  menar att det är ett jämlikt val: tro på Gud eller tro på vetenskapen. Detta synsätt måste grunda sig på en missuppfattning av vad som menas med vetenskap. Ordet vetenskap associeras kanske då främst med sådana saker som Big Bang, strängteori eller motsägelserna i kvantmekaniken. Dessa representerar ju vetenskapliga problem som befinner sig i ytterkanten av den vetenskapliga processen. De är problem som ännu inte ha kunnat prövas mot verkligheten och är därmed inte mycket mer än spekulationer.

Den egentliga vetenskapliga kunskapen är emellertid alla de modeller som vi ställt upp av verkligheten och som visat sig stämma i hittills prövade fall. Åtminstone stämmer de så väl att vi kan dra nytta av dem i vårt dagliga liv.

Newtons mekanik är ett bra exempel som används trots satt vi vet att den är otillräcklig, Einstein har nämligen genom sin relativitetsteori visat att Newtons mekanik inte alls är sann. Men i vår vardagliga praktik är den oerhört användbar, ja den är en tillräckligt bra approximation av verkligheten för att vi skall kunna förutsäga t.ex. hållfastheten hos broar eller beteendet hos flygmaskiner. Teorin är ett fullt tillräckligt hjälpmedel för att göra säkra, vackra och energieffektiva konstruktioner.

Än mer betydelsefulla vetenskapliga resultat för hela vår bekväma värld är förstås kontrollen av elektricitet,  kemiska reaktioner och elektromagnetism. Alla dylika resultat består i ackumulerad kunskap genererad med hjälp av den vetenskapliga metoden.

Den vetenskapliga metoden är åtminstone lika gammal som människan och består i att man först gissar hur saker och ting förhåller sig, sedan hittar på ett sätt att testa gissningen. För det mesta misslyckas testet och man får börja om med en ny gissning. Man prövar sig helt enkelt fram, man lär av sina misstag. Och detta beteende leder till att man lär sig, att man ökar sitt kunnande, man erhåller kunskap.

Det vi i dag kallar vetenskap är ingenting annat än en utveckling av denna ursprungliga vetenskapliga metod. Genom att inte bara lära sig själv, utan också diskutera med andra, samt skriva ner och kommunicera även över lång tid så har denna metod utvidgats utöver den enskilda människan och kunnat ackumulera kunskap i allt större utsträckning. Dagens system av vetenskapliga konferenser och tidskrifter är några resultat av den vetenskapliga metodens egen utveckling, en utveckling som kommer att fortsätta till än mer användbara former.

Vetenskapen i denna betydelse gör inte anspråk på att ha uppnått, eller att ens någonsin uppnå, sanningen. Den är en förträfflig metod att pröva teorier mot det enda möjliga sanningskriteriet, verkligheten själv. Eftersom vi aldrig kan pröva alla möjligheter kan vi aldrig uppnå den absoluta sanningen, men våra försök mejslar fram ett kunnande som förbättrar våra möjligheter till ett behagligt liv.

En religion, däremot, tar inte i första hand lärdom av misstag eller observationer av verkligheten. Den ser inte verkligheten som den främsta kunskapskällan. Den bygger istället på att den slutgiltiga sanningen faktiskt finns i ”skriften”, ofta ett par tusen år gammal. Tolkning av ”skriften” blir metoden att finna sanningen och när en tolkning visar sig uppenbart strida mot vad man ser i verkligheten så görs omtolkningar. Eftersom Gud ligger bakom skriften är det där sanningen skall sökas. Vad är det då som säger den religiöse att skriften är skriven av Gud? Svaret är tron. En tro som hon i sin tur fått från någon auktoritär ledare, ty varje människa föds utan religion.

Vetenskapen bygger däremot inte på någon tro, det är en metod att närma sig sanningen, som faktiskt är medfödd. Metoden att pröva sig fram uppträder ju tydligt spontant hos varje barn, den behöver ingen aukoritär instruktör i sin enklaste och mest grundläggande form. Den är dynamisk, evigt föränderlig, och ackumulerande såtillvida att teorierna prövas så att sämre kan ersättas med bättre,

• syftet är enkelt: att lösa problem,
• kriteriet för acceptans är det enklast möjliga: att förutsägelser skall överensstämma med observationer.

Här finns alltså inget sanningsanspråk att sätta tro till. Observationerna blir rikare för varje teknisk utveckling som sker av mätmetoder, instrument och teorier, ständigt växande. Observationerna blir mer och mer fullständiga genom kommunikation mellan fler och fler oberoende observatörer, spridda såväl i tiden som över jordklotet, ständigt ökande.

Att lita till vetenskapen är alltså inte någon tro, det är en tillit till mänskligt förnuft, och till erfarenheten att man gör bäst i att grunda sina förutsägelser på sådant som är beprövat.

Den vetenskapliga metoden är en medfödd egenskap hos människan, den religiösa tron är resultat av indoktrinering.

Även de spekulationer som befinner sig i vetenskapens utkant såsom Big Bang och strängteori har ett oerhört mycket större kunskapsvärde än de religiösa förklaringarna. De är nämligen resultat av en ackumulerad kunskap, de är uttryck för att varje problem vi löser uppenbarar nya problem att lösa. Deras väl definerade problemområden har bestämts av alla de delteorier som man kunnat pröva och hittills misslyckats med.

Är detta då en krass materialistisk syn som vägrar erkänna andliga värden? Nej, inte alls. Även ateister med vetenskapssyn upplever skönhet och njutning. Vi kan skratta, gråta och förlora oss i litteratur, film, konst och musik. Vi kan förundra oss över naturens storhet och över människans outgrundliga egenskaper. Vi fascineras av olösta problem inom fysiken som vad som fanns före Big Bang eller hur kvantmekanikens motsägelser kan förklaras. Vi förundrar oss över livet självt.

Vi närmar oss emellertid dessa andliga upplevelser och förunderliga frågor med respekt för naturens oändliga komplexitet och vi erkänner vår oförmåga att reda ut den till fullo.

Religionen tror sig kunna finna sanningen i en bok skriven för två årtusenden sedan.

Religionen och tron är emellertid också ett sätt för människan att få hjälp att göra sig en bild av alla obegripliga frågor. Denna roll hos religionen leder uppenbarligen till välbefinnande hos många människor och måste absolut erkännas som en användbar terapi. Att denna effekt förstärks i gemenskap motiverar också  samfundens verksamhet.

För mig synes emellertid sådana terapier som bräckliga, då de ändå bygger på uppenbart fabricerade världsbilder. Dessutom leder de i extrema fall till allvarliga följder, såsom Knutbyhändelserna,  krigsmotiv och gruppsjälvmord. Själv har jag inga psykologiska problem med att inte begripa världen och behöver inga låtsassanningar.

---

Andra bloggar om: religion, vetenskap, Sturmark, ateism

Över tusen mördade

Massmordet i Gaza är nu på allas näthinna och på mångas läppar. I TV-programmet debatt häromdagen konfronterade Janne Josefsson fanatiska Israelanhängare med förtvivlade palestiner. De två senaste lördagarna deltog jag själv i demonstrationer i Borås mot massakrerna och uppslutningen var överraskande stor, flera hundra demonstranter vid varje tillfälle. Bilden är från den tionde januari.

Israelvännerna försvarar kriget med att Israel måste ha rätt att försvara sig och motiverar massakrerna med att Hamas kallblodigt nyttjar de oskyldiga barnen som ofrivilliga sköldar. Men som miljöpartisten Max Andersson sa i sitt tal vid gårdagens demonstration (enligt mitt minne): ”Det är ingen tvekan om vem som är förtryckare och vem som är förtryckt i denna konflikt”.

Att ta ställning mot Israels massakrer är därför enkelt, alldeles oavsett Hamas terrorstatus.

Man undrar hur de tänker, Israelerna. Vilket problem försöker man lösa? De förtvivlade raketbeskjutningarna och självmordsattentat som Hamas bedriver är ju uppenbarligen redan drivet av hat och hämndlystnad, hur skulle man kunna få stopp på dem genom att mörda deras barn?

Man undrar förstås också hur Hamas tänker. Man retar upp en tusenfalt starkare makt med attacker, som möjligen drabbar någon enskild Israel, men självklart inte militärmakten Israel. Till vilken nytta? Vilket problem försöker de lösa?

Det är helt enkelt inte lätt att finna rationella skäl till mördandet, det tycks vara irrationella tankar som har det avgörande inflytandet på båda sidor: gudstro och hämnd.

Jag påstår inte att religion är orsaken till konflikten i Palestina, men jag är övertygad om att den starka religiösa anknytningen är ett starkt hinder för möjligheterna till fred. I Israel är ju bibelns gamla testamente ett rättesnöre där man kan läsa meningar som:

”Men i städer som tillhör dessa folk och som Herren, din Gud, vill göra till din egendom får du inte skona en levande varelse. I enlighet med Herrens, din Guds befallning skall du viga dem alla åt förintelse, hettiterna och amoreerna, kanaaneerna och perisseerna, hiveerna och jevuseerna, så att ni inte tar efter alla skändligheter de gör till sina gudars ära, ty då syndar ni mot Herren, er Gud.” (Femte Moseboken 20: 16-18).

Hos Hamas florerar istället dogmer från Koranen som tycks framkalla hyllningar till  martyrskap och fostra självmordsbombare.

Religiösa dogmer är, och har ju länge varit, viktiga byggstenar i soldaters fostran.

Därmed inte sagt att religion är nödvändig för krig eller våld. Även om det senaste halvseklets största våldsverkare, USA, ofta nyttjar kristendomen som motivering och islam som hatsymbol, så har halvseklet dessförinnan visat prov på avrättningsorganisationer som mer grundades på annan dogmatisk ideologi än religion, såsom Tysklands judeutrotning, Sovjets utrotningsläger, eller Kinas ”stora språng” och kulturrevolution.

Karl Popper har en gång sagt (enligt Gunnar Bergström, DN):

”Man tar inte livet av en människa när man intar attityden att först lyssna på hennes argument.”

En sådan rationell attityd till problemlösande skulle man försöka inplantera, i synnerhet hos Israel. De religiösa idéerna bör inte tillåtas påverka politiska beslut, de bör hållas privata.

De drabbade palestiniernas förtvivlan och hat är självklar och naturligtvis inte möjlig att kritisera, men deras ledare skulle verkligen behöva begrunda Poppers ord, också islam gör minst skada i det privata.

---

Andra bloggar om: Palestina, religion, Israel