KPMLr2MP, eller hur en vänsterrevolutionär kan bli miljöpartist

En av mina favoritfilosofer, Karl Popper skriver i sin självbiografi:

….Men på våren 1919 omvändes jag tillsammans med några vänner av deras propaganda. I omkring två eller tre månader betraktade jag mig själv som kommunist. Jag skulle snart bli besviken. Den händelse som vände mig mot kommunismen och som snart ledde mig bort från marxismen helt och hållet var en av de betydelsefullaste händelserna i mitt liv. Den inträffade kort före min sjuttonde födelsedag. I Wien utbröt skottlossning under en demonstration av obeväpnade unga socialister som, på kommunisternas anstiftan, försökte frita några kommunister som satt anhållna på den centrala polisstationen i Wien. Flera unga socialistiska och kommunistiska arbetare dödades. Jag blev skrämd och chockerad av polisens brutalitet, men också av mig själv. Ty jag ansåg att jag som marxist bar en del av ansvaret för tragedin, åtminstone i princip. Den marxistiska teorin kräver att klasskampen trappas upp för att påskynda socialismens ankomst. Dess tes är, att även om revolutionen kanske kräver några offer, så kräver kapitalismen fler offer än hela den socialistiska revolutionen.

Det var den marxistiska teorin – en del av den s.k. ”vetenskapliga socialismen”. Jag frågade mig själv om en sådan beräkning någonsin kunde få stöd av ”vetenskapen”. Hela upplevelsen, särskilt denna fråga, skapade hos mig en livslång känsloförändring.


För mig tog det inte två eller tre månader utan ungefär femton år att komma till samma insikt som Karl Popper. Att det tog så lång tid beror väl till stor del på att Sverige på sjuttiotalet var en ankdamm i jämförelse med Österrike 1919.

Jämfört med detta sjuttiotal är dagens politiska läge möjligen en ännu mer utpräglad ankdamm i vår del av världen. Det hindrar inte att man kan finna det meningsfullt att syssla med politik för det finns onekligen många samhällsproblem att lösa även idag. Klasskampsperspektivet blir emellertid allt svårare att upprätthålla, åtminstone i marxistisk mening.

Arbetarklassen, så som jag uppfattar den definierad enligt marxismen, är idag en krympande, ganska välbetald del av befolkningen. Det visar sig till exempel i att aktiviteten i fackföreningarna nästan helt har blivit en angelägenhet för ombudsmän, påläggskalvar och några få entusiaster. Många arbetare har fullt upp med att studera och diskutera kataloger över aluminumfälgar, mobiltelefoner och platt-TV och kan enligt min åsikt klara det utan samhälleliga insatser.

Idag är det kanske snarare socialt eller arbetsmässigt utslagna grupper bland flyktingar, barn, ungdomar, sjuka och åldringar som behöver samhällets stöd och det är svårt att i marxistisk ”vetenskaplig” anda att hävda någon historisk nödvändighet att det är dessa grupper som har framtiden för sig. Istället måste man här bygga politiken på solidaritet, medmänsklighet och kanske lite självbevarelsedrift avseende kriminalitet.

Vänstern har av tradition varit en stark kraft i solidariteten med de svaga i samhället, men har verkligen inte monopol på sådant arbete. Åtskilliga frivilliga krafter inom kristna organisationer, Röda Korset, idrottsföreningar, mm. gör och har gjort väsentliga insatser här, ofta helt oberoende av politiska ideologier. För de kristna organisationerna ser man förstås en viss parallell till de marxistiska; en falsk och farlig teori ger ibland ändå upphov till goda handlingar.

Det speciella hos marxismen, marxismen-leninismen och kommunismen är just att den har en teori bakom handlingarna. Denna teori har kritiserats på ett avgörande sätt av Karl Popper, vars kritik i huvudsak baseras på uppfattningen att samhällsutvecklingen inte följer några naturlagar. Marx hävdade tvärtemot att han hittat en lagbundenhet i historien, baserad på klasskamp, som med vetenskaplig nödvändighet skulle leda till socialism. Varje politisk handling som kunde förkorta tiden till övergången till socialismen blir därmed lätt försvarbar, oavsett kortsiktiga konsekvenser. Vi har verkligen sett hur en fanatisk tro på denna teori har lett till ödesdigra konsekvenser sedan Marx dagar. Vi har också sett hur hans profetior helt har slagit slint, samhällsutvecklingen har tagit helt andra vägar.

Mina studier av Poppers ”Det öppna samhället och dess fiender” har övertygat mig om att den marxistiska teorin är såväl grovt felaktig som ytterligt farlig.

När jag själv var aktiv i vänsterrörelsen på sextio- och sjuttiotalet var min och mina kamraters drivkraft i första hand att verka för en rättvis värld. Några av oss tog dessutom till oss den marxistiska teorin och blev därmed en potentiell farlig grupp. Denna villfarelse skäms jag över att ha anammat under så lång tid.

De flesta i rörelsen behövde emellertid inte alls teorin för att uppoffrande utföra frivilligt solidaritetsarbete och denna del av vår aktivitet är jag fortfarande stolt över. På samma sätt tror jag att det är hos stora delar av dagens vänster och jag betraktar dagens ”aktivister” som en betydelsefull kraft för att blottlägga orättvisor och driva fram bra politiska förslag.

Men motsvarande entusiasm, aktivitet och frihetssträvande finns faktiskt i också den gröna rörelsen. Den är  emellertid befriad från en arbetarklassideologi som historiskt belastar socialdemokratin. Den är också befriad från den kommunistiska ideologi som belastar vänstern, tyvärr kanske inte bara historiskt.

2006-12-04 @ 17:04:22 Politik Permalink


Kommentarer

Postat av: Vildvuxet

”Arbetarklassen, så som jag uppfattar den definierad enligt marxismen, är idag en krympande, ganska välbetald del av befolkningen.”

Vad menar du här egentligen, för det här låter helt vilt. Arbetarklassen (som ju givetvis inkluderar de arbetslösa och den så kallade medelklassen) är självklart en klass som har olika mycket pengar. Men om man använder endast Sverige för att jämföra med så är det väl helt uppenbart att denna klass alltid har mindre ekonomiska tillgångar än den klass som köper arbetet.

”Det visar sig till exempel i att aktiviteten i fackföreningarna nästan helt har blivit en angelägenhet för ombudsmän, påläggskalvar och några få entusiaster.”

Det är fullt möjligt att LO är på detta sättet. Men jag har faktiskt mer och mer svårt att definiera LO som en fackförening – eftersom en fackförening skall tillvara ta arbetarnas intressen, inte skjuta dem i sank med ”samförstånd”.

När jag tänker på fackföreningar då tänker jag på SAC.

”Många arbetare har fullt upp med att studera och diskutera kataloger över aluminumfälgar, mobiltelefoner och platt-TV och kan enligt min åsikt klara det utan samhälleliga insatser.”

Vad har människors välstånd att göra med behovet av att avskaffa det odemokratiska klassamhället. Socialister har aldrig kämpat för endast ökat välstånd.

”Idag är det kanske snarare socialt eller arbetsmässigt utslagna grupper bland flyktingar, barn, ungdomar, sjuka och åldringar som behöver samhällets stöd och det är svårt att i marxistisk ”vetenskaplig” anda att hävda någon historisk nödvändighet att det är dessa grupper som har framtiden för sig. Istället måste man här bygga politiken på solidaritet, medmänsklighet och kanske lite självbevarelsedrift avseende kriminalitet.”

Här ligger du så fruktansvärt långt ifrån en socialistisk diskussion att jag inte ens förstår hur du kan försöka kritisera den.
Socialism handlar inte om att vi ser en massa symptom på ett problem som måste lösas, utan att systemet som möjliggör dessa symtom måste lösas.
Det verkar lite som om du ser på socialismen som någon sorts hjälp-ideologi där man ser fattiga och ger dem allmosor, där man ser sjuka och ger dem lite gratis medicin – istället för att i grunden lösa problemet till dessa företeelser.

Däremot stämmer din kritik mot Marx historiematerialism. Jag är faktiskt ärligt talat förvånad över att vänstern håller fast vid den och har mage att kalla den vetenskaplig.
Att däremot försöka misstänkliggöra den för att leda till att folk kan göra vansinniga saker.
Men vilken ideologi kan INTE leda till att folk gör vansinniga saker?
Du som är grön kanske borde ta dig en funderare över de radikalt gröna i USA som i dagsläget planerar attacker mot fabriker, elnätet och som försöker förinta det amerikanska samhället.
Så ditt argument om att socialistisk ideologi skulle vara mer ”farlig” än andra känns bara konstig och går bort rätt fort.

Den enda rimliga kritiken mot socialismen och marxismen är dess vetenskapliga pretentioner – om man med det menar marx som en historisk vetenskaplig auktoritet utan fel. Det är ju uppenbart att han hade mycket fel om vi tittar på hur utvecklingen har gått sedan honom.
Men med samma logik skulle vi bli tvungen att avfärda många andra vetenskapliga system, som psykologi, fysik och mängder av annat. Det räcker med att gå tillbaka till auktoriteterna vid Marx tid inom dessa forskningsområden för att se att de – med vår tids mått mätt – också var ute och cyklade.
Denna inställning till vetenskap är dock problematisk och antiintellektuell. Vetenskap drivs framåt, den står inte still. Felaktiga föreställningar rensas med tiden bort. Så också inom marxistisk diskurs.

Det som skrämmer mig är att du tycks ha gett upp kritiken mot samhället för att istället ha ersätt den med någon sorts postmodernistisk föreställning om att det nog ändå inte finns några klasser.
Detta är ett väldigt farligt sätt att se på världen. Att inte se de gigantiska maktskillnaderna som finns i samhället känns ganska konstigt. Det är fortfarande rimligt att prata om klass, om än med delvis förändrad betydelse sedan den tid då Marx pratade om det. Där Marx uteslutande talade om människors förhållande till produktionsmedlen i samhället som avgörande för vilken klass man tillhörde (om man ägde dem var man överklass – om man sålde sin arbetskraft till de som ägde produktionsmedlen för att hålla dem igång och skapa profit åt överklassen var man arbetarklass) – så måste vi i dagsläget vidga detta till vår verklighet och inse att det inte räcker med att prata om produktionsmedel, utan att även företeelser som t.ex patent och människors relationer till patenten måste diskuteras.

Det är bara att titta på ett företag som Microsoft för att inse att detta är en korrekt analys:
Det spelar ingen roll om de som arbetar på microsoft plötsligt skulle börja äga datorerna de arbetar på – samma förhållanden skulle bestå som tidigare.

Alltså: Klasserna finns kvar. Idag som igår. Och de reproduceras konstant i den sociala fabrik som vårt sjuka samhälle är.
Detta klassystem och de gigantiska ekonomiska skillnader som följer med det är i grunden inte bara odemokratiskt utan antidemokratiskt. Det är fullkomligt omöjligt att utifrån ett demokratiskt perspektiv förklara varför personer med så mycket politisk makt som Wallenbergarna eller de som äger Microsoft (eller valfri annat gigantiskt företag) skall kunna få ha kvar sin makt.
Trots allt är ju dessa människor inte demokratiskt valda att innehålla den makt de av olika anledningar har blivit tilldelade och därmed kan vi kalla de institutioner som de styr för privata tyrannier.
Privata tyrannier som förövrigt har långt mer makt än enskilda stater – som de tvingar till lydnad genom det ekonomiska systemets enorma inflytande.

Det måste finnas ett sätt att ta sig bort från allt detta vansinne.
Det räcker inte att vi köper rättvisemärkt kaffe för att kapitalismen och klassamhället skall falla sönder.
Rättvisemärkt kaffe är helt klart bättre än annat kaffe – men det blir ingen revolution av lite rättvisemärkt kaffe som sådant.

Revolutionen är fullständigt nödvändig – och tiden håller på att rinna ut. Vi vet inte hur länge till jorden håller ut i klorna på den miljöförstörande kapitalismen.

2006-10-26 @ 13:37:44
URL: http://vildvuxet.blogspot.com

Postat av: Tony

Intressant inlägg, Thomas!

En grön klassanalys, skulle jag vilja kalla ditt inlägg för.

M v h Tony

2006-10-26 @ 19:03:55

Postat av: Vildvuxet

Tony:

var är klassanalysen?

2006-10-27 @ 04:55:12
URL: http://vildvuxet.blogspot.com

Postat av: Thomas Svensson

Vildvuxet, det är inte så tilltalande att debattera med någon som är anonym, men jag skriver ändå några ord till svar på ditt inlägg med en förhoppning om att du i fortsättningen ger dig tillkänna.

Jag kritiserar inte ”socialismen” i allmänhet, utan marxismens vetenskapliga ambitioner. Vad menas med socialism om marxismen anses förlegad? Jag vet inte, men du tycks se en viktig beståndsdel i den: ett samhälle utan privat äganderätt.

Jag skulle också gärna se ett samhälle utan privat äganderätt, men tyvärr har de flesta försök att åstadkomma detta misslyckats, och medfört oerhörda mänskliga lidanden i form av inbördeskrig och förtryck. Andra försök pågår än, såsom i Kuba och Nord-Korea, men de präglas varken av demokrati eller av stabilitet och jag ser inte något av dem som föredöme. Länder som Kina och Vietnam har gett upp ambitionen och återinför nu den privata äganderätten.

Jag tror alltså att avskaffandet av den privata äganderätten inte är aktuell för närvarande. I en fjärran framtid kanske förutsättningarna är annorlunda, men i dagsläget får vi leva med privat ägande. Mitt mål är alltså inte socialism, utan snarare ökad jämlikhet steg för steg i kombination med varsamhet avseende naturresurser, såväl nationellt som globalt.

Att genomföra förändringar i denna riktning steg för steg borde inte vara främmande för en stor majoritet av det svenska folket. Det innebär, tror jag, att man skall försöka hitta och pröva åtgärder som ger verkliga framsteg och som kan ena så stora grupper att de kan genomföras.

Din otålighet känner jag igen från min egen ungdom. Vad man ser när man levt ett tag är att det faktiskt sker enorma förändringar under bara några årtionden; även utan revolution. Själv minns jag t.ex. hur Linds färgeri i Borås centrum släppte ut olikfärgade färgade vätskor i Viskan rakt framför ögonen på stadsvandrande Boråsare. Ingen reagerade, idag vore det otänkbart. Försurningen gjorde att fisken i det närmaste dog ut i de små insjöarna i sjuhäradsbygden. Även detta har blivit mycket bättre, kanske tack vare katalysatorer i bilarna. Sedan dess har åtskilligt annat också gjorts på miljöområdet och medvetenheten om miljöhoten är enorm i jämförelse.

På samma sätt är det med jämställdheten mellan könen. När jag var småbarnspappa var det ytterst ovanligt att pappor tog ledigt med sina små, eller stannade hemma när barnen var sjuka, numera kräver ofta papporna rättvis fördelning av barnledigheten, åtminstone bland mina kollegor. De uppenbart snabba förändringar som skett till det bättre är inte tillräckliga, men de visar att man kan uppnå mycket stora framsteg utan att i grunden ändra samhällsstrukturen och att det kan vara värt den politiska ansträngningen.

I det öppna samhälle vi lever i är det faktiskt upp till oss att påverka, vi kan göra det genom att organisera oss i fackföreningar (varför inte syndikalisterna), genom aktivera oss politiskt i något etablerat parti eller bilda ett nytt, vi kan yttra oss i insändarspalterna, genom bloggning, eller genom öppna diskussioner på arbetsplatser och ibland vänner och bekanta. Det enda som hindrar de flesta av oss är bekvämlighet, ointresse eller rädsla att göra bort oss, vi kan inte skylla på ?kapitalisterna?, censur, ekonomisk misär eller ”samhället”.

För vissa grupper som står utanför det organiserade samhällslivet är det svårare. Det gäller exempelvis arbetslösa, pensionärer, sjuka, flyktingar och socialt missanpassade barn och ungdomar. En viktig uppgift i politiken måste vara att inlemma dessa grupper i det öppna samhället, ge dem samma möjligheter som oss andra till den trygga och öppna tillvaro som är en förutsättning för att bli en fullvärdig samhällsvarelse.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: