Sagan om Gud gör ingen skada

Jag har länge velat förstå Immanuel Kant, men har hittills bara klarat av att läsa igenom hans ”Prolegomena”, dock utan att få någon djupare insikt. När jag för ett tag sen läste några inlägg hos Ergo ateism fick jag emellertid en idé, som jag upprepar här eftersom debatten hos Ergo dog ut:

För det teoretiska förnuftet finns det en klar begränsning och tinget i sig kan aldrig förstås på grund av sinnenas begränsningar, samt förnuftets begränsade begreppsapparat. För det praktiska förnuftet, som kräver handling, krävs det därför att tinget i sig ges någon typ av axiomatiska egenskaper för att vi skall kunna klara vardagen. Då är det praktiskt att definiera en Gud, en moral och en fri vilja. Därmed är Gud syntetisk a priori, precis som varje annan definition eller annat axiom.

Är det så han menar, den gode Kant?

Ja, jag tycker mig få stöd för denna tolkning i förordet till hans ”Det praktiska förnuftet” där Kant skriver”Men frihet är också den enda bland det spekulativa förnuftets alla idéer vars möjlighet vi vet a priori utan att dock inse den, eftersom den är betingelsen för sedelagen, som vi vet om. Men föreställningen om Gud och odödlighet är inte betingelser för sedelagen utan endast betingelser för det nödvändiga objektet för en vilja, som bestäms av denna lag, dvs. för det rent praktiska bruket av vårt rena förnuft; alltså kan vi beträffande dessa idéer inte hävda att vi har kunskap och insikt vare sig om deras realitet eller ens om deras möjlighet. Likväl utgör de förutsättningarna för bruket av den moraliskt bestämda viljan på dess a priori givna objekt (det högsta goda). Följaktligen kan och måste deras möjlighet i detta praktiska avseende förutsättas utan att vi likväl teoretiskt har kunskap och insikt om dem.” (min kursivering, TS)
En liknande inställning till Gudarna (det fanns ju flera före Kristus) hade min store favorit Epikuros. Han accepterade den allmänna uppfattningen om Gudarnas existens, men tillskriver dem egenskaper som är värda att efterlikna, inte att frukta, och hans moral blir liksom för Kant en uppmaning till att ta hänsyn till sina medmänniskor och inte till Gudarna. Därmed hänskjuts gudarna till en undanskymd plats i människans liv och frågan om deras existens blir ganska oviktig.

Om man vill, kan man ju se dem (Gudarna, alltså) som en grund för den allmänna moral som är etablerad och därmed en viktig beståndsdel i samhällsmoralens stabilitet.


Postat av: Göran Johansson

Jag föredrar ändå de flygande spagettimonstren som moralisk grundval.

2007-03-25 @ 05:39:22

Postat av: heiti

Diskussionen borde egentligen inte handla om huruvida gud existerar eller inte, även om det är en spännande filosofisk tankelek… Den stora frågan är således varför människan är religiös, eller troende överhuvudtaget? Vilka behov hos människan fyller religionen? En annan fråga skulle kunna vara, hur viktig är den moraliska grundvalen, som är baserad på religion, i ett sekulariserat samhälle? Är religionen passé, gjort sitt, eller viktigare än någonsin?

2007-03-26 @ 08:53:39

Postat av: Marcus

Kants tes om ett pragmatiskt gudsbevis bygger ju på antagandet att Gudstron och dess konsekvenser verkligen ÄR något gott. Historien skulle nog ha ett och annat att anmärka på ett sådant antagande…

2007-03-26 @ 17:12:36

Postat av: Ulf Jacobsson

Gud vad bra🙂 Jag hörde en debatt för några år sedan där en gudstro handlade om en absolut moral i motsats till en personlig (relativ) moraluppfattning. Där skulle i så fall Gud vara det absoluta goda som TS och Kant antyder. För Heiti: Personligen tror jag att (den personliga) gudstron följer ett djupt rotat psykologiskt behov hos människan. Jag ser gärna iden om Gud gudomligheter som iden om en sorts superpappa (supermamma) när det visat sig att våra egna föräldrar efter hand blir svagare och dör. I svåra tider kommer kyrkan lägligt med ett paket av handlngar och ritualer som skyddar mot det onda (vad nu det är för något). Tyvärr, skulle jag vilja säga, är religionen viktigare än den varit på kanske 500 år. När ledaren för världens mäktigaste stat får besked av Gud hur han ska agera, och andra människor spränger sig i luften för att komma till ett förment paradis de aldrig fick uppleva på jorden sitter vi illa till.

2007-03-29 @ 22:33:49

Postat av: Thomas Svensson

Göran: Grejen är inte Guden i sig, utan den långa, långa traditionen, och då är spaggettimonstren helt enkelt för nymodiga. Heiti: Jag (och Kant?) menar just det. Det är meningslöst att diskutera existensen av en Gud eftersom det inte finns några rationella argument. Men, den pragmatiska idén innebär att acceptera ”Gud” lika gärna som något annat som ett fjärran upphov till den moral som vi omfattar av ”födsel och ohejdad vana”. Därmed slipper man i onödan stöta sig med dem som faktiskt tror och resultatet är ändå detsamma; att acceptera den förhärskande moralen som den är. Angående frågan om religionen uppfyller ett behov så kan jag bara spekulera. Det är uppenbarligen ett problem för människan att det finns så mycket vi inte begriper och så jobbigt att ta ställning själv i varje moralisk fråga. Personligen har jag lätt att acceptera det faktum att vi egentligen ingenting förstår och kan leva med det. Jag ser inte Gud som en bättre förklaring än spagettimonstret, magisk magnetism eller asagudarna, alla är de i mina ögon fåfänga försök att hitta förklaringar som kan omfattas av våra begrepp. Men många människor mår bra av att tro på något väsen och jag ser inget fel i det, så länge de inte försöker pracka på sin tro på någon annan. Marcus: Kan Kants inställning betecknas som ett pragmatiskt gudsbevis? Jag ser det inte alls så, utan bara ett konstaterande att den moral som är förhärskande av många härleds till Gud och denna tro därmed inte bör störas. Allt för stabilitetens skull. Min uppfattning är snarare att de levnadsregler som vi anammat är resultatet av en evolutionär process, en anpassning till omgivande ramar i form av samhälle och medmänniskor. Detta är en process som ständigt fortgår, men jag tror att vi bör slå vakt om den dämpning av hastigheten i utvecklingen som traditionen bjuder och det är detta jag fick för mig att också Kant menade. Ulf: Du har rätt i det skrämmande i de religiösa förtecknen hos Bush och talibaner, men är det verkligen typiskt för bara religioner? Har inte den blinda tron på den vetenskapliga socialismen, på nationalsocialismen, på Spencers tolkning av evolutionsteorin eller den nyliberala idén om den starkes rätt lett till lika fanatiska missgrepp?

2007-03-30 @ 19:21:29

Postat av: Marcus

Jag tror att man har betecknat Kants ”bevis” som ett pragmatiskt sådant faktiskt, men det kan kanske kvitta. Jag menar egentligen att man får ställa sig frågan om tron på Gud verkligen är det goda som tesen faktiskt förutsätter, oavsett om man betraktar den som ett gudsbevis eller inte (pragmatisk är den ju…). Historien kan ju användas för att visa på motsatsen, lika gärna som den kan användas för att varna för dogmatisk tilltro till nya fiffiga idéer. Denna skepsis gäller även om man tolkar Gud i väldigt vid mening, som moralisk hävd över huvud. Eller?

2007-03-30 @ 21:56:47

Postat av: Thomas Svensson

Jag vill nog gärna tro att Kant var ateist, men inte såg det mödan värt att hävda det. Den moral och etik jag har i åtanke är snarast den som vi praktiserar till vardags, i vårt sociala umgänge. Alternativet till Kants pliktetik är väl där den utilitarism som representeras av t.ex. Torbjörn Tännsjö. Jag är mycket skeptisk till denna, då den vilar på en alltför elitistisk grund, man kunde kanske kalla den för den teoretiska konsekvensetiken. Den Kantska pliktetiken skulle jag själv då vilja tolka som en praktisk konsekvensetik, för den är, menar jag, grundad på en lång mänsklig praktik. Men den är också ett resultat av just konsekvenserna av mellanmänskligt agerande: den som är hygglig mot sina medmänniskor får ett trivsamt liv. Jag ser inte alls Gud som någon upphovsman till denna etik, men många gör det och känner sig trygga i det, vilket kanske kan vara ett skydd mot teoretikerna. Jag medger att en alltför stor tolerans mot Gudstroende kan leda till att man accepterar bibelns teser som en sanningskälla för dagens ställningstaganden och det är ju lika farligt som att lita till de elitistiska konsekvensetikerna.

2007-03-31 @ 16:50:59

Postat av: Marcus

Att Kant egentligen är ateist, men verkade i en kontext som gjorde det omöjligt att uttrycka sig på det viset, är en tolkning som definitivt är möjlig att göra utifrån det lilla jag vet om Kant. Andra mer biografiskt insatta kanske kan avgöra huruvida den håller. Det spelar dock ingen roll egentligen – det är på det sättet du kan använda hans filosofi för att sätta ord på ditt eget tänkande. Finemang!🙂

2007-03-31 @ 17:58:44


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: