Om holism som kunskapsteori

För något årtionde sedan hade man stora förväntningar på den nya genforskningen. Man tänkte sig att man genom att studera och kartlägga människans alla gener kunde hitta exempelvis just den gen som orsakar en viss sjukdom och därmed kunna bota sjukdomen med något ingrepp. Efter många års forskning visade det sig emellertid att en viss egenskap inte alls styrdes av bara en gen, utan att allt var en enorm blandning av olika gener, alltför komplext för att kunna kartläggas och komma till nytta. Detta förhållande kanske inte är så konstigt om man tror på evolutionsteorin; en lång utveckling med ”vilda” chansningar, med att prova och förkasta, ger inte en ordnad, utan en oändligt komplex konstruktion. Avsaknaden av en intelligent skapare visar sig i oordningen. Ändå fungerar det, och det beror på den långsamma anpassningen med eviga små justeringar.

Detta kunde kanske tjäna som exempel på holism respektive reduktionism. Reduktionismen förutsätter att det finns en rationell ordning att upptäcka, en konstruktion med strukturer som går att identifiera och manipulera. Holismen hävdar att finns något mer, en överordnad samverkan som inte låter sig beskrivas av de enskilda delarna. Ingen av dem tilltalar mig.

Min personliga kompromiss är följande: Det existerar en verklig atomistisk struktur där de minsta ”beståndsdelarna” i ömsesidig samverkan bygger upp och förklarar hela vår verklighet. Men, vi kan inte avslöja den, dels för att det ofta är alltför komplext för att vi skall ha resurser att finna sambanden, men framför allt för att vi inte känner den ”atomistiska” nivån. Den existerar utanför vår begreppsvärld och kan inte nås.

Atomteorin är känd sedan Demokritos i Grekland några hundra år före Kristus. Den var då bara en idé om en odelbar minsta partikel som bygger upp materien och atomerna hade inte kunnat identifieras. En annan grek, Epikuros, tog upp denna idé och utvecklade den till att omfatta inte bara fasta föremål, utan också mer subtila saker som ljus och mänsklig själ, fortfarande rent hypotetiskt. Så småningom upptäcktes den enhet som vi numera kallar atom och vetenskapen fick ett enormt uppsving. Men snart upptäcktes att atomen inte är odelbar och man fann än mindre partiklar: elektroner, protoner och neutroner. Med kvantmekaniken är så de små partiklarna förväxlingsbara med elektromagnetiska vågrörelser. Ljuset är just ett exempel på en företeelse som ibland kan tolkas som partiklar, fotoner, och ibland som ett vågfenomen.

Nu befinner vi oss alltså på en gräns då det som vi begreppsmässigt förstår, såsom partiklar, inte riktigt uppför sig som man kan förvänta sig och vi är tvungna att ge dem en dual tolkning (eller uppfinna hypotetiska parallella världar för att få ihop det med vår begreppsvärld). Detta betyder inte att världen är oförklarlig i princip eller att den bara kan förstås i ett ”holistiskt” perspektiv, det betyder bara att vi ännu inte sett djupare än så, den kan förmodligen inte förstås fullständigt. Naturligtvis kommer vi att så småningom komma ännu längre i vårt sökande, men vi kommer aldrig ända fram.

I samhällskunskapen är förhållandet sådant att vi inte behöver några mikroskop, elektronkanoner eller partikelacceleratorer för att nå gränsen till det obegripliga. Här befinner vi oss redan så nära den rena viljan i Schopenhauers mening att vi inte kan ge tillfredsställande rationella förklaringar till mänskligt beteende. Dessutom påverkar förstås varje observation eller forskningsresultat själv utvecklingen som skall studeras, och hoppet om att komma till insikt är fåfängt. Detta gäller reduktionistiskt, där minsta beståndsdelen kanske är genen eller individen beroende på vilken nivå man vill beskriva. Men det gäller också holistiskt, då de observerbara holistiska företeelserna kan betraktas som yttre resultat av samverkande mindre enheter som vi antingen inte kan observera eller helt enkelt inte känner till.

En mer blygsam inställning till samhällskunskap och politik är att identifiera konkreta problem, försöka finna orsaker och orsakssamband som skapar dem och prova sig fram med olika lösningar för att eliminera problemen. Ett försök till helhetsperspektiv är här förstås oftast nödvändigt för att finna olika förslag till lösningar, men är det därmed holism?


Kommentarer

Postat av: Charlotte

Hm, intressant, jag tycker detta är ett sympatiskt och förnuftigt försök till kompromiss. Nej, jag tror inte att den typen av helhetsperspektiv du beskriver blir till holism, eftersom helheten inte nödvändigtvis är/föder någon slags högre eller ny överordnad ordning. Den bara är, kanske? Är sina beståndsdelar i ett evigt puttrande & bubblande som föder nya fenomen som spricker, omformar sig etc etc… Har läst lite snabbt nu, på väg till långfredagsföräldrabesök. Återkommer ev senare med fler synpunkter. 2007-04-06 @ 13:10:04

Postat av: heiti

Jag tror att holism och reduktionism behöver egentligen aldrig ställas mot varandra, utan plockas fram beroende på vad som skall betraktas och vad syftet är, kikare eller mikroskop, relationer eller objekt, fenomen eller kausala samband… Men det finns självklart även här en ”gråzon”… 2007-04-07 @ 09:38:55

Postat av: Marcus

Hmmm… Det känns som om jag borde kommentera det här. Och det gör jag kanske så småningom. 🙂 Just nu bara: Precis som du konstaterar spelar det ingen roll om vi kan fastställa ontologisk atomism eller holism, för rent praktiskt måste vi förhålla oss till båda. Det finns dock milt sagt en viss, ska vi kalla det, förkärlek för atomism här i världen – och även hos dig. 😉 Därför finns det all anledning att fortsätta diskutera frågan om holismens faktiska möjlighet, det är ju annars det första perspektivet som offras, när kampen om den politiska makten ska omsättas i praktik. Det är inte populistiskt nog att hänvisa till en pragmatisk kompromiss, när den ena parten av kompromissen intuitivt uppfattas som en sanning och den andra som lögn… Charlotte: Jag vet inte om jag uppfattar dig fel här, men jag tycker inte att det är nödvändigt att helheten är ”högre” eller ”överordnad” för att vi ska kunna prata om ”äkta” holism, bara att vissa typer av komplexa (”sammansatta”) helheter har egenskaper som bara förklaras av att de är just komplexa helheter. Däremot är det naturligtvis rätt att anläggandet av ett helhetsperspektiv i sig inte betyder holism. 2007-04-11 @ 21:58:52

Postat av: Thomas Svensson

Marcus: Visst finns det all anledning att fortsätta diskutera frågan om holismens faktiska möjlighet. Det är ju precis det jag har problem med. Jag kan sympatisera med idén om holism, dvs. vikten av att se vår tillvaro som en helhet och ta ställning utifrån en sådan helhetsbedömning, att se människan som en del i en större organism och därmed ödmjukt rätta sig efter de villkor som omgivningen ställer. Ett holistiskt förhållningssätt kan påverka den personliga moralen och ändra perspektiven så att hon kan slita sig loss från invanda föreställningar. Jag ser politikens huvudsakliga uppgift som att lösa sociala problem. För att lösa problem är det till god hjälp om man förstår dem, formar hypoteser om orsak och verkan och genom dessa söka komma på metoder att lösa dem. Är holismen som metod i ett sådant arbete en faktisk möjlighet? Säkert kan det holistiska förhållningssättet främja kreativiteten när det gäller att finna lösningsförslag, men det blir med nödvändighet ganska vagt och kan kanske jämställas med det vi kallar intuition. Men konkret, hur kan man rationellt, medvetet dra nytta av holismen i en politisk praktik? Du skriver att ”vissa typer av komplexa (”sammansatta”) helheter har egenskaper som bara förklaras av att de är just komplexa helheter.” Här tycker jag din beskrivning av holism liknar den jag tänkte mig i genforskningsperspektivet. Den komplexa verklighet som evolutionen skapat kan inte härledas i alla sina detaljer, att spåra en slumpvandring i efterhand är en omöjlig uppgift. Den evolutionära slumpvandringen har visserligen haft omedelbara drivkrafter, nämligen urvalsmekanismerna överlevnad och sexuellt val, men de har varit fullständigt blinda för långsiktiga mål och kan därför inte spåras tillbaka. Resultatet blir en helhet som kan tyckas ha egenskaper som står över kombinationen av de enskilda delarna, men gör de verkligen det? Och ditt uttryck ”förklaras av”. En förklaring kräver väl en uppdelning i orsakssammanhang eller samverkande delar, möjligen kunde man säga att bristen på förklaring kräver ett erkännande av ett holistiskt synsätt, men vad nyttar det till? 2007-04-12 @ 21:53:29

Postat av: Johan Simu

En kommentar om våg partikel dualitet. Rent matematiskt finns det inget konstigheter alls. Så länge kvantmekanik hanteras matematisk så uppstår alltså inga problem med förståelse. Det är när vi försöker sätta det i ord som det blir problem eftersom vi inte har något vardagligt att relatera till. Jag tillhör den skara som inte tror på emergenta fenomen. Jag tror allt i kan princip förklaras med de grundläggande modellerna. Det är bara en fråga om att ha datakraft nog 🙂

2007-04-18 @ 17:22:36
URL: http://gronarealisten.blogg.se

Postat av: Thomas Svensson

Johan: Jag är medveten om att vi kan modellera valfria fenomen matematiskt. Tom. kvantfysiska modeller är, efter vad jag förstått av bekanta, praktiskt användbara i tex. modern mikroelektronik och en förutsättning för den tekniska datorutveckling vi lever i. Men, vi förstår inte i den meningen att vi kan relatera det till våra vanliga begrepp. Kanske kommer vi så småningom att utöka vår begreppsvärld och införa elektromagnetisk strålning som ett eget begrepp med sina egna egenskaper, kanske hittar vi istället ett samband och kan relatera allt till partiklar. Jag håller just på att läsa en bok av fyskern David Deutsch: The fabric of reality. Den betonar starkt vikten av just förståelse i kunskapsteorin. Här presenteras den djärva idén om parallella världar som tycks lösa problemet med dualiteten mellan våg och partikel. I alla fall hypotetiskt, frågan är om det går att prova hypotesen? Jag vet inte och måste dessutom erkänna att jag har svårt att förstå mycket av texten med min begränsade grund i ämnet fysik. Du tror att allt i princip kan förklaras med de grundläggande modellerna. Det måste väl då tolkas så att du tror vi redan har upptäckt de grundläggande modellerna och där är vi inte överens. Som jag skrev i inlägget så tror jag att världen i princip skulle kunna förklaras av någon atomistisk modell, men att vi aldrig kommer att avslöja den. Jag tycker emellertid inte alls att detta är besvärande utan är helt nöjd med att vi hela tiden finner bättre modeller och därmed kan tillfredsställa vår nyfikenhet, dels kan lösa fler av våra mänskliga problem. Även om du kanske ironiserar en aning så antyder du att det hela skulle handla om datorkraft. Där måste jag protestera! Datorerna gör ju faktiskt ingenting utöver det vi redan kan beskriva i matematiska termer, dvs. de är odugliga till att utveckla nya teorier. De är mästerliga på att göra det vi instruerar dem att göra i en oerhörd hastighet och detta gör de i rum, så komplexa, att vi inte har en chans att konkurrera med vårt enkla förnuft. Men, kreativitet är något helt annat och all ny vetenskaplig kunskap har kommit till just genom kreativitet, genom nya djärva idéer utan ursprung som går att härleda. Datorerna har tvärtom, tycker jag mig ha upptäckt, en klart dämpande effekt på kreativiteten idag. Alltför mycket s.k. forskning handlar bara om att låta datorerna räkna ut något utifrån välkända algoritmer. Många briljanta tankar kommer aldrig fram, då tänkarna är alltför upptagna av sina datorer och publiceringsångest. Briljanta fysiker som Newton, Einstein, Bohr, Maxwell kom på nya djärva idéer som provades med praktiska experiment och befanns vara stora steg framåt i kunskapsutvecklingen. Andra, lika briljanta tänkare kom på andra strålande idéer som inte höll för prövning. Dessa hedervärda forskare är glömda, medan de som hade turen att komma på de bästa idéerna blev berömda för eftervärlden. 2007-04-18 @ 20:02:51

Postat av: Johan Simu

Nej nej missförstå mig inte. Vi har absolut inte hittat de grundläggande modellerna ännu. Vi väntar ju ännu på ”theory of everything”. Teorin som sammanfogar de 4 naturkrafterna. Huruvida vi någonsin kommer hitta den ultimata teorin är nog en öppen fråga fram till den dag vi faktiskt hittar den 😉 Men vi har ändå unifierat svaga kraften med elektromagnetiska och allt tyder på att starka kraften även den kan unifieras. Då är vi bara kvar med gravitation som är mystikern i gruppen. Jag hade personligen faktiskt föredragit ifall verkligheten är som en lök med lager efter lager utan slut. Tanken på en theory of everything är fruktansvärt tråkig för mig. Men som så många människor har insett så bryr sig naturen inte mycket om våra preferenser. Jag vill utveckla lite vad jag menade med datakraft. Ta kemiska reaktioner och molekylers uppbyggnad som exempel. De lyder helt under atomfysikens lagar. I princip borde man kunna modellera vilken komplex molekyl som helst och vilken kemisk reaktion som helst endast med schrödinger ekvationen som grund. Men att lösa schrödinger ekvationen för flerkroppars problem är otroligt komplicerat. 3-kroppars problem orsakar nog med problem. Har vi då molekyler med hundratals eller tusentals beståndsdelar så blir det en beräkningsmässig mardröm. I princip är det n! antal av varandra beroende växelverkningar som måste beskrivas där n står för antalet kroppar och ! är fakultet.(5!=5*4*3*2*1). Men det är i grund och botten inte ett problem gällande förståelse, det är helt enkelt ett problem att kunna mata igenom allt beräknande och få ut något vettigt. Där kommer datakraften in. De fysiska modeller vi har nu kan ändå beskriva alla grundläggande växelverkningar under alla omständigheter förutom de mest extrema. Som inom ett svart hål, picosekunderna efter big bang och andra extremt exotiska situationer. Partikelfysik har varit ett väldigt tråkigt fält i 20 år eftersom den nuvarande partikelteorin, ”standardmodellen” som den kallas, är så otroligt framgångsrik. Oavsett hur stora acceleratorer vi bygger och hur feta energier vi kolliderar våra stackars protoner med så vägrar de envist att avvika från standardmodellens förutsägelser. Kosmologin har förstås kommit till räddning med exotiska grejer som mörk materia och mörk energi som ingen ännu kan förklara. Jag måste erkänna att jag har svårt överhuvudtaget för själva iden om emergenta fenomen. Det känns som ”magi”. En förklaring man tar till eftersom man inte har nog bra modeller ännu. Medvetandet är ärke exemplet. Jag skulle ha väldigt svårt att acceptera att medvetandet inte kan förklaras genom enskilda cellers växelverkan med andra. Sen till sist det om att förstå vetenskap. Det finns ett berömt citat som påstås vara yttrat av Born eller Feynman. ”Shut up and calculate!”. Att kräva en vardaglig förståelse av komplexa matematiska modeller kanske inte är ett måste? Vi kommer nog aldrig kunna relatera till kvantmekaniska processer. Det vi talar om är ändå något så pass abstrakt som sannolikhetsvågor. Risken med att då försöka beskriva kvantmekanik icke matematiskt är att man skapar större förvirring och missar den fundamentala förståelsen som matematiska relationer kan ge. Det kanske är i matematiken den ultimata förståelsen ligger medans vårt vardagliga språk är hopplöst otillräckligt för att beskriva universums komplexitet? Eller så är våra intellekt okapabla att förstå mikrovärldens underliga fenomen. Vad innebär det egentligen överhuvudtaget att förstå? Är det enbart att man är bekant med något och känner igen det? Eller är det djupare än så? 2007-04-18 @ 21:43:43

Postat av: Thomas Svensson

Ja, jag medger att datakraften är ovärderlig när det gäller att tillämpa befintlig terori, som ju Schrödingerekvationen är, men vilken ny förståelse skapar den? Jag får ändå modifiera min skeptisism gentemot datorkraften, för jag inser nu att genomförandet av dessa beräkningar ökar möjligheterna att falsifiera Schrödingerekvationen och därmed ger incitament till nya bättre teorier. Jag är inte riktigt bekant med ordet emergenta fenomen, men jag tror ändå att vi är helt överens angående den frågan. Men jag har mindre tillit än du till våra nuvarande modeller. Att medvetandet skulle kunna förklaras helt genom enskilda cellers växelverkan med andra behöver inte alls vara sant. Men det innebär inte att man tror på några emergenta fenomen, bara att vi ännu inte upptäckt alla orsakskedjor. Jag är också skeptisk till påståendet att matematiska relationer kan ge en fundamental förståelse. Matematiken är ju ändå ett verktyg som vi har uppfunnit och därmed per definition har sämre förmåga än vår hjärna, avseende förståelse. Matematiken kan bara användas för att extrapolera vissa samband vi kommit på, men är dessa fel så förstärks felen bara av matematiken. Vi kan beskriva vissa aspekter av fenomen genom att projicera dem på ett matematiskt rum, men ofta kan vi intuitivt förstå lite mer, det är just det som gör att vi kan utveckla vetenskapen; Born eller Feynman har fel! Vad innebär det egentligen att överhuvudtaget förstå? Kan man möjligen säga att förståelse innebär att finna orsakssamband till observerade fenomen. Detta betyder att vi inte kan förstå fenomen som ligger djupare än vår begreppsvärld, men vi kan förstå projektioner av dem. 2007-04-19 @ 20:42:05

Postat av: Johan Simu

Det är nog viktigt att fråga sig vilken förståelse som vetenskap överhuvudtaget kan förmedla. I mina ögon går vetenskap ut på att skapa modeller som sedan ska kunna ge falsifierbara förutsägelser om naturen, thats it på nått sätt. Något mer än så verkar det inte som vi kan göra. Huruvida modellen ger en sann bild av universums natur är inte viktigt, det viktiga är om den korrekt beskriver universums beteende. Distinktioner som inte ger experimentella förutsägelser hör inte till naturvetenskapen utan snarare metafysiken. Ta tex Einsteins allmänna relativitetsteori som lär oss att vi kan beskriva gravitationskraftens beteende genom att postulera att rumtiden är ett krökt Riemann rum där massan är det som ger upphov till krökningen. Då kan man naturligtvis fråga sig om något verkligen kröker sig, eller om universum sanna natur bara råkar vara sådan att den beter sig på ett sätt som kan beskrivas matematiskt genom Riemann geometri. Eftersom man aldrig experimentellt kan utreda den distinktionen så är det utanför vetenskapens fält. En fråga som aldrig kan få ett svar. Om vi postulerar att en planet drar i en annan med en kraft som beskrivs av en strikt definerad matematisk modell. Förstår man inte då kraften i den utsträckning det överhuvudtaget är möjligt om man förstår matematiken? Varför planeten drar i den andra kanske vi aldrig kan förklara, vi kan nog endast beskriva hur det går till. Den mer fundamentala föreståelsen, om en sådan finns, kanske är utanför vetenskapens områden helt och hållet? Fast jag har som sagt väldigt väldigt dålig koll på filosofi så det är fullt möjligt att jag inte har blekaste aningen om vad jag pratar om just nu 🙂 Det verkar iallafall för mig som att olika sorters förståelse kommer från olika språk, där matematiken är en av dom. Klassisk mekanik kan formuleras matematisk på två olika sätt, å ena sida har vi Newtons formler, F=Ma osv. Å andra sidan har vi Lagranges formler. Under första året på en fysik utbildning så får man sig en ordentlig genomgång av newtons formler. Det funkar rätt bra men vissa problem är oerhört jobbigt att lösa med newtons formler. Sen när man kommer lite längre i utbildningen så introduceras man till Lagranges ekvationer. Första gången jag såg Lagranges ekvationer tillämpad på ett problem(en svängande pendel) så slogs jag av häpnad över hur elegant och enkelt det är. Det var snudden på euforiskt. På något sätt kände jag att jag fick en djupare förståelse för hur naturen beteer sig, men det är omöjligt att förklara den förståelsen i ord. Det är som att försöka förklara till en blind hur färgen blå ser ut. Den förståelsen är rent matematisk. Det finns en fundamental förståelse där som inte kan hämtas från någon annan källa. För mig är ofta intiution och språk ivägen för förståelse. Det leder mig ofta fel och ibland måste jag släppa det och endast studera matten för att förstå. 2007-04-20 @ 17:14:07

Postat av: Thomas Svensson

Johan, dina euforiska matematiska upplevelser gläder förstås mig, som ju ändå är matematiker i någon mening. Jag gissar förstås att din aha-upplevelse egentligen inte beror på att matematiken gav en förståelse, utan snarare att den på ett elegant och kortfattat sätt bekräftade det du sett i pendelns uppförande. Detta sagt utan att jag alls minns det du kallar Lagranges ekvationer, och därmed är helt okunnig i den aktuella sakfrågan. 2007-04-21 @ 11:51:37

Postat av: Johan Simu

Jag tog mest upp det som ett exempel på hur matematiken kan förmedla relationer på ett sätt som vanliga språket är totalt oförmögen att göra. Det är nog ett litet handikapp för mig att alltid falla tillbaka på exempel från just fysiken 🙂 Exempel som förmodligen bara är vettiga för mig själv. De (få visserligen) matematiker jag är bekant med brukar säga att de ser en fantastiskt vackerhet i bevisen för vissa satser. Jag förmodar att detta innebär en sorts förståelse som även den är exklusiv för matematikens språk. Jag vill gå tillbaka lite till din skepsism om matematiken kan ge fundamental förståelse. Jag läste en gång en väldigt bra fråga. ”Anser du att man upptäcker eller uppfinner matematiska bevis?” Om de upptäcks kan man förmodligen argumentera för att matematik står över mänsklighetens intellekt, inte under? 2007-04-22 @ 01:44:33

Ett svar to “Om holism som kunskapsteori”

  1. Lär känna dig själv genom ditt genom « Tankspritt Says:

    […] forskare som hos de affärsmän som slår mynt av människors oro för sitt genetiska arv.  Jag funderade över dessa ambitioner ur ett filosofiskt perspektiv på min blogg redan för fem år sedan och […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: