Intelligens är inget annat än förutsägelser utifrån minnet

Mitt dåliga minne beror inte på begynnande senilitet eller ”Alzheimer light”. Det beror på min hjärnas förmåga att själv sålla ut vad som är väsentligt! Denna trösterika slutsats drar jag av den teori för hjärnbarkens funktion som presenteras i boken On Intelligence av Jeff Hawkins/Sandra Blakeslee.

Det är visserligen, enligt Hawkins, så att vår hjärnbark *) uteslutande arbetar med minne och förutsägelser, men hjärnan bestämmer själv vad den skall ”lägga på minnet” utifrån hur bra förutsägelserna är; ju bättre förutsägelser, desto mindre läggs på minnet.

Ungefär så här uppfattar jag att det går till: Minnet är välorganiserat och stort, någta terrabyte, så där. Den lagrar sekvenser av mönster genom arrangemang av förbindelser mellan nervceller. Men inte nog med det, dessutom renodlar den objekt och skapar ett specifikt mönster för en hund, för en häst, för min kompis, för min fru, för mina barn osv. så att jag omedelbart kan identifiera dessa objekt trots stora tillfälliga variationer i form av störningar, hårfärg, skuggor, synvinklar, röstdistortion genom telefonnät och liknande. Jämför den s.k. aritificiella intelligensens hopplösa klumpighet när det gäller att sålla ut det väsentliga vid en identifikation!

Med hjälp av detta rationellt lagrade minne av sekvenser förutsäger hjärbarken ständigt vilka nya intryck som kommer genom sinnena. Den jämför den senste strömmen av intryck med tidigare lagrade mönster, identifierar med det mest liknande och använder den lagrade mönstersekvensen för att förutsäga framtiden. Det är därför vi ser ”vad vi vill se” och hör ”vad vi vill höra” och tolkar in våra egna uppfattningar i det vi läser. Det är också därför som vi inte reagerar förrän något nytt uppenbarar sig, något som kommer i konflikt med det vi just förutspådde. En sådan ny uppenbarelse föranleder hjärnbarken att leta igenom nya delar av minnet för att hitta rätt igen, vi kallar det för att ”hitta förklaringar” men hittar oftast bara en gammal känd sekvens av ett mönster i minnet, troligen ett renodlat sådant. Om vi inte hittar något så lägger vi den nya sekvensen tillfälligt på minnet och har därmed utökat vår förmåga till nya förutsägelser, men det krävs nog fler liknande uppenbarelser för att det skall bli någon renodling och därmed en ny, någorlunda permanent, minnesmönstersekvens.

Mitt dåliga minne beror alltså inte på något definierat sjukdomstillstånd eller ens åldern i sig, utan på att jag sett det mesta förut, åtminstone något med samma renodlade innehåll. Därmed lägger jag inte det nya på minnet. Hawkins nämner ett exempel: Han besökte teatern för ett halvår sedan med sina barn och när de nu diskuterar pjäsen har han glömt nästan hela handlingen, medan hans barn minns det mesta. Men det är inte den första pjäsen Hawkins ser i sitt liv med liknande handling eller sensmoral och hans förträffliga hjärnbark bryr sig inte om att spara på kopior. Barnen, däremot, fick en ny intressant upplevelse som kanske, för hela livet, kommer att bli deras urbild för just den sensmoral det handlade om.

Förutom denna minnesvärda (!) slutsats ger Hawkins teori många nya infallsvinklar på vårt beteende och vår inlärningsförmåga. Några som kommer för mig är: Vi drar inga slutsatser, vi letar upp gamla resultat. Vi har ingen analytisk förmåga, vi har bara en enorm minnesbank. Vår intuition beror på att vi kan jämföra sekvenser av mönster från ett område i hjärnan och prova dem i ett helt annat, tack vare att språket är detsamma; idiotiska resultat för det mesta, men någon gång en snilleblixt.

Hawkins dröm är för övrigt att bygga intelligenta maskiner, dvs. göra verklig artificiell intelligens. Jag delar inte hans entusiasm för ett sådant projekt, det räcker mer än väl med de sex miljarder intelligenta människor vi har, men teorin är verkligen spännande som förklaringsmodell för vår intelligens. Den är förstås något mer avancerad än min förenklade och personligt färgade bild och jag rekommenderar boken. Tack vare journalisten Sandra Blakeslee är den dessutom lättläst även för en novis inom såväl området som språket


*) Det Hawkins kallar ”neocortex” gissar jag kan översättas till hjärnbark.


Kommentarer

Postat av: Christer Svensson

Thomas tolkning av Hawkins var intressant och säkert helt rätt ? lite tröst för oss som börjar glömma. Jag har varit intresserad av hjärnan utifrån ett tekniskt-vetenskapligt perspektiv mycket länge och ofta undrat varför forskningen tycks göra så få framsteg i en så närliggande fråga, samtidigt som man gör stora framsteg inom kosmologi, partikelfysik och informationsteknik. Det känns mycket mer angeläget att förstå hur vår hjärna fungerar än att bry oss om kvarkars spin, tyngden hos svarta hål eller den maximala överföringshastigheten hos en optisk fiber. Jag tror Hawkins till viss del ger svar på denna fråga och samtidigt lyfter hjärnforskningen. Det handlar om olika sätt att forska. Hjärnan utforskas av naturliga skäl i första hand av biologer och medicinare (och i någon mån kemister). Dessa vetenskaper har en stark tradition att studera och beskriva naturen. Denna metod räcker inte riktigt till. Vi kan beskriva hjärnans uppbyggnad i stor detalj, vi kan kartlägga vilka delar av hjärnan som är aktiva vid tal, språkförståelse mm., men detta leder inte till att vi förstår hur den fungerar. Vad som saknas är abstrakta modeller, baserade på goda gissningar (hypoteser), som vi finner inom fysikaliska och tekniska vetenskaper. Hawkins stora bidrag är goda gissningar, baserade på ett litet urval viktiga fakta. Han noterar att hjärnbarken är mycket homogen, men ändå arbetar med allt (syn, hörsel, musik, språk, motorik, osv.), varvid man kan begränsa sina modeller till sådana där samma grundstruktur (eller algoritm) löser alla problem. Ett stort framsteg. Man kan sedan pröva sina gissningar som förklaringsmodeller till kända observationer. Vad Hawkins gör är att kombinera de biologiska och medicinska detaljbilderna av hjärnan med en bred hypotes och därmed föra förståelsen ett stort steg framåt. Thomas uttrycker skepticism när det gäller att bygga intelligenta maskiner baserade på Hawkins teorier. Jag håller inte med här; kunde vi verkligen bygga en intelligent maskin baserat på dessa teorier vore ju detta det

2007-08-09 @ 22:07:59


2 svar to “Intelligens är inget annat än förutsägelser utifrån minnet”

  1. En riktigt bra bok av Fredrika Spindler « Tankspritt Says:

    […] så associerar jag genast till den Jeff Hawkins som jag tidigare skrivit om och som hävdar att intelligens inte är något annat än förutsägelser från minnet, ett minne som förstås har byggts upp av observationer, av kroppsliga […]

  2. Jaget växer sig unikt « Tankspritt Says:

    […] Tillsammans bildar så denna samling av synapser vår intelligens, intelligens är ju inget annat än förutsägelser från minnet. […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: