Om Kina

Det debatteras numera en hel del om Kina, landet som betraktas som diktaturen med slavarbete och ohämmad miljöförstörelse. Jag har varit i Kina vid tre tillfällen, varav ovanstående bild är från det senaste, och vill här redovisa några spridda intryck som har anknytning till det politiska läget.

Mitt första besök gjordes 1995 å arbetets vägnar. Uppdraget rörde en ekonomisk tvist mellan ett Schweiziskt företag som, sponsrade av biståndspengar, sålt maskiner till ett kinesiskt företag. Den aktuella kinesiska fabriken tillverkade symaskinsmotorer och låg i staden Wuhu vid Yangtse-floden. Här fanns inga västerländska företag och inga turister, så staden kändes verkligt genuin.

Vid hotellet träffade jag hotellägarens dotter, en 23-årig tolk som kallade sig för Gilda och som jag hade många intressanta samtal med. Hennes föräldrar var båda partimedlemmar. Efter min hemresa brevväxlade vi i ett par år och diskuterade då bland annat boken ”Wild Swans: Three Daughters of China”, som jag skickade till henne efter att ha frågat om eventuella risker med att ta emot sådan ”subversiv” litteratur. Boken domineras av en ögonvittnesskildring av kulturrevolutionen och beskriver de förskräckiga förföljelser av oskyldiga människor som masspsykosen drev fram under denna revolution. Jag bad Gilda att fråga sina föräldrar och släktingar om boken gav en sann bild. Det visade sig svårt för henne att få reda på vad som hände; de flesta i hennes föräldrageneration tycks ha deltagit i förföljelserna, skämdes och ville inte prata om det. Ändå tolkade Gilda svaren så, att det mycket väl kunde vara sant, ingenting motsade i alla fall bokens beskrivning.

Notera här att denna bok inte fastnade i någon censur då jag skickade den till universitet i Wuhu och att Gilda inte hade någon som helst rädsla för att ta emot, läsa och diskutera den. Däremot öppnades och kontrollerades ett paket med en videofilm som jag skickade något år senare, där bokens författarinna Jung Chang intervjuades i ett TV-program. Men, den kom fram till slut och några repressalier mot Gilda inträffade inte.


Fabriken som jag besökte under ett par veckor var en karikatyr över kommunismen. Extremt byråkratiskt styre, ingen som intresserade sig för effektivisering eller problemlösning. Allt gick vind för våg och statliga subventioner tycktes garantera lönerna. Produkternas kvalitet tycktes urusel och ett flertal moderna datorstyrda maskiner, erhållna genom bistånd, stod oanvända av oförklarliga skäl.

Så såg det kanske ut lite var stans i Kina vid denna tid då privat företagsamhet var begränsad till några ”öar” i experimentsyfte och resten av landet väntade på vad som skulle hända. Sådan var kanske utgångspunkten när marknaden så småningom släpptes lös.


Mitt nästa besök i Kina var 1999 då jag först deltog på en konferens i Beijing en vecka och sedan tågluffade med min familj och några vänner i tre veckor i det inre av Kina. Även vid denna resa hamnade vi i orter där västerlänningar var unika. Det är tyvärr ytterst få kineser som man kan kommunicera med om man inte kan kinesiska, men en och annan kan engelska och dessa vill gärna praktisera sina språkkunskaper och tar själva kontakt. En sådan engelsktalande kvinna träffade vi i Guyuan, en gudsförgäten håla i det inre av Kina. Hon var kring trettio, undervisade i engelska, hade ett barn och berättade om sitt liv. Bland annat fick vi reda på att muslimer, som är ganska många i denna del av landet, får ha två barn per familj. Detta gäller alla nationella minoriteter. På frågan om någon konverterade till Islam för att skaffa sig ett barn till blev kvinnan förstås svarslös, det tycktes helt enkelt otänkbart att vara så falsk för egen vinnings skull. Vi frågade också hur det var möjligt att Mao Tse Tung fortfarande hyllades så, efter vad som inträffat under kulturrevolutionen. Hon svarade helt enkelt: Före revolutionen åt man kött kanske en gång i månaden, nu kunde man äta kött mest varje dag.

Av våra samtal med denna lärarinna och med ett par andra engelsktalande ungdomar fick man inget intryck av att de kände sig förtryckta, eller att de tyckte sig leva i en diktatur.

I Beijing träffade vi också min tidigare bekantskap Gilda från Wuhu, som numera fångats in av en amerikansk fundamentalistisk kristen sekt. Hon jobbade för dem i Beijing och hade inte haft några problem med myndigheterna, vare sig på grund av boken eller filmen jag skickat tidigare eller på grund av sin nuvarande skumma verksamhet.


Min tredje Kina-resa genomförde jag med min fru för snart två år sedan. Vi tog oss då via den trans-mongoliska järnvägen genom Kina med tåg och buss under ca två månader. Mycket var nu förändrat, speciellt i storstäderna där nyrika kineser spenderade pengar på svindyra kläder och prylar, satt och glassade på Pizza Hut eller MacDonalds för priser som liknade våra västerländska, medan man kunde få en högkvalitativ måltid för ett spottstyver i kvarteret intill. Kunskaperna i främmande språk tycktes inte ha förbättrats, men fortfarande dök det upp enstaka personer som man kunde samtala med.

I Wuhan träffade vi till exempel en ung student som guidade oss i denna storstad under en hel dag bara för att få träna sin engelska. Han hette Gao Che, var mycket intresserad av politik och hade funderat en hel del över den västerländska demokratin med flerpartisystem. Han hade dock kommit fram till att det inte skulle kunna tillämpas i Kina, då landet är alltför stort och mångkulturellt för ett sådant system. Han ansåg dessutom att Kina faktiskt har demokrati, då man väljer lokala styresmän i allmänna val. Visserligen talade hans lärare om vilken kandidat man skulle rösta på, skrattade Gao Che, men hans sätt att berätta detta tydde inte på åsiktsförtryck av det slag som jag förknippar med ordet diktatur. När vi emellertid frågade om hans uppfattning om censuren på internet, som vi själva hade testat på internetcaféer lite var stans, var han helt ovetande. Han hade helt enkelt aldrig testat att söka på fraser som ”Falung Gong” eller ”human rights in China”.

I turiststaden Yangshou träffade vi en annan ung man som sagt upp sig från sin hotelltjänst för att starta eget i form av en turistbutik. Han kallade sig för Curry och hans värld kretsade mycket kring de olika möjligheterna i det nya Kina, han var inte speciellt intresserad av politik och betraktade sig heller inte som förtryckt av någon myndighet. Liksom studenten från Wuhan var han mycket trogen gammal kinesisk kultur och tränade Kung Fu i sin ensamhet varje dag i parken, där vi också hade de flesta av våra samtal med honom.


Våra intryck av Kina ger inte någon bild av en diktatur, snarare av ett traditionsbundet hierarkiskt samhälle som driver fram utan statens kontroll.

En fundering kring dagens Kina är: Har den kinesiska kommunistiska perioden med sin fanatism och folkliga mobbning gjort dess deltagare skamsna? Så skamsna att deras barn blivit historielösa och hamnat i ett etiskt vakuum? Kan ett sådant vakuum vara grogrund för de många samvetslösa fabriksidkare som nu är så hänsynslösa i utnyttjandet av sina arbetare? Har regeringen och kommunistpartiet överhuvudtaget någon kontroll över den kraft man släppt lös i form av en fri marknad?

En annan fråga som man ställer sig är: Hur omfattande är de politiska förföljelser som rapporteras av t.ex. amnesty? Jag tycker att vi under våra resor och samtal borde ha märkt något. Är det möjligen så att dessa förföljelser är koncentrerade till Beijing och omfattningen är mer i samma storleksordning som våra regeringars förföljelser av misstänkta terrorister eller t.ex. interneringen av kommunister i Sverige under senaste kriget; något hundratal svenskar motsvarar ju faktiskt tiotusentals kineser. Eller är det så att vi som turister förs bakom ljuset likt de svenskar som besökte Kambodja under Pol Pot?

I söndags såg jag en kinesisk film, ”Stilla liv”. Den handlade om ett par familjer, vars liv trasats sönder av den nya ohämmade utvecklingen och jag tyckte då att mina funderingar från resorna bekräftades en del. Det är inte en hård kontrollerande diktatur som ställer till problem för kineserna, det är snarare ett laglöst tillstånd. De stolta lagar som trots allt finns nedskrivna om arbetarskydd och social trygghet efterföljs inte alls, och ingen tycks kunna göra något åt det. Dagens Kina för tankarna till vilda västern eller den ohejdade kapitalismen i industrialismens barndom, inte till Hitlertyskland, Stalins Sovjet eller Pol Pots Kambodja.

Man undrar hur skräckscenariot skall kunna tämjas.


Kommentarer

Postat av: Niklas

Nog tror jag att det fortfarande finns en ganska stor skräck mot militären. Man vet att det finns en gräns för friheten. Jag var i Kina för två år sedan och gjorde då ett arbete som förde mig till det komunistiska partiets museum i Shanghai. Våran guide som var med oss blev mer eller mindre trakaserad av vakterna och det var på gränsen till obehagligt när vi frågade ”fel” saker. Visst finns det många personer som är skruppelfria och tar chansen nu när den finns. Det finns det ju överallt. Det är en svår balans gång, oftast tycker arbetarna att de får det bättre när de jobbar trots att förhållandena är vidriga i våra mått mätt. Om vi inte handlar med Kina får de inga jobb men om vi handlar får de jobb som vi inte vill att de skall ha…

2007-09-15 @ 20:25:57

Postat av: Charlotte

Jag tror diktaturer i allmänhet fungerar på ett betydligt mer subtilt sätt än vad man kanske föreställer sig. Inte så att jag på något vis vill ogiltigförklara dina upplevelser Thomas, men jag kan inte låta bli att tänka på min resa till Sovjetunionen 1982 — då var jag en småkorkad sjuttonåring iofs, men jag åkte hem med ett bestämt intryck att förtrycket inte kunde vara så stort som svenska medier ville göra gällande. Och på en snubbe jag pratade med på en fest, han hade varit i DDR några gånger och tyckte man verkade leva helt ”normala liv” där, ”man hade det som folk har det mest” liksom. Kanske upptäcker man inte diktaturens direkta mekanismer sålänge man inte direkt stöter emot dem, liksom? Den tredje grejen jag tänker på när jag läser posten är min vän sinologen, som skulle skriva uppsats om ett biståndsprojekt i Kina men hamnade i häktet när hon väl var på plats för att göra sina efterforskningar…

2007-09-16 @ 13:38:30
URL: http://kamfertext.blogspot.com/

Postat av: Thomas Svensson

Tack för era synpunkter, Niklas och Charlotte, mina uppfattningar behöver förstås nyanseras. Våra sporadiska upplevelser är naturligtvis av litet värde i en allmän bedömning av Kina, men de kan ändå komplettera summariska hänvisningar till deklarationen om mänskliga rättigheter. Jag är verkligen ingen vän av den nuvarande regeringen, men jag ser inte något realistiskt alternativ för närvarande. Man kan hoppas på en inre folklig rörelse som kan dämpa den hysteriska utvecklingen. Samtidigt kan vi i väst påverka i konkreta fall genom att bojkotta varor som produceras under uppenbart omänskliga villkor. Organisationer bakom rättvisemärkning och Fair Trade kan visa vägen.

2007-09-16 @ 20:45:40

Postat av: Niklas

Hej Thomas, Varför ser du inget realistiskt alternativ just nu? Indien lyckas ju i vara en demokrati, varför skulle det inte vara möjligt i Kina? Det är självklart inte lätt men borde vara möjligt. Håller med om att vi i väst bäst hjälper till genom att ställa krav på de produkter vi handlar.

2007-09-17 @ 19:15:35


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: