En hyllning till hedonismen

Efter en rekommendation från Kerstin har jag nu köpt, läst och begrundat ännu ett idéhistoriskt verk, nämligen Michel Onfrays Antikens visdomar. Den passade förstås mig som hand i handske då den framhåller de idéer som företräds av Epikurus, den antike filosof som jag redan förut höll som den främste. I den kurs i idé- och lärdomshistoria som just den bokrekommenderade Kerstin och jag deltog i för några år sedan så skrev jag bland annat en hyllning till denne Epikurus.

Nu, i Onfrays bok, får jag reda på nya intressanta saker från antikens filosofihistoria. Att Epikuros fick sin atomlära från Demokritos visste jag förut, men att även andra väsentliga delar i hans filosofi förekom flitigt i Aten var nyheter. Förutom Demokritos gäller det speciellt Aristippos, men även andra hedonister och materialister som motsatte sig Platons idelism plockas fram av Onfray. Med en tilltalande blandning av historiska fakta och rimliga hypoteser visar Onfray upp en livskraftig motståndsrörelse mot Platon. En rörelse som tyvärr blivit bortglömd i den akademiska världen.

Epikuros är ändå mästaren och i kapitlet som behandlar hans tänkande får man nya insikter om styrkan i denna hedonistiska filosofi. Eller vad sägs om följande lösryckta citat:

Materialism och pragmatism:

”Enligt Epikuros måste man ta hänsyn till den kropp som tänker en teoretisk sats, för att sedan förkroppsliga den i en bestämd historisk situation.”


Jämlikhet i Epikuros trädgård
:

”Så välkomnar man till exempel, i motsats till bruket bland den officiella filosofins anhängare, kvinnor i Trädgården, och de betraktas som männens jämlikar”


Hjälp till självhjälp
:

”Hela hans verk utgår från denna enda stävan: att utplåna negativiteten och definiera positiviteten som förverkligandet av frid till kropp och själ. Ingenting annat….Han tycks vara den förste att uppfinna en filosofi alltigenom förstådd som läkekonst, som terapi för kropp och själ.”


Materialism
:

”Som ytterligare en pik åt Platonismen tillbakavisar atomernas filosof även – utan att nämna någon vid namn!- dem som studerar naturen utifrån tomma axiom, med totalt förakt för alla observationer.”


En ignostiker ?
:

”I Epikuros fall skulle man kunna tala om en lugn ateism,… – så bryr sig den lugna ateismen inte om Guds (eller gudarnas) existens, förutsatt att de för sin del inte bryr sig ett dugg om människorna.”


Ser bortom begreppen
:

”…, epikurismen är på intet sätt en preskriptiv filosofi som skulle ange vad som är det Goda och det Onda och sedan utveckla en begreppsarsenal för att frälsa dem som eftersträvar det första och fördöma dem som går det andras ärenden.”


Utshoppad
:

”Begäret efter dessa fåfänga och ihåliga objekt gör oss nämligen främmande för oss själva, de hämmar anden och omöjliggör frihet, självständighet och sinnesfrid.”

Efter detta givande kapitel om Epikuros visar Onfray fram också några efterföljare, främst då förstås den kände epikurén Lucretius, som utvecklade filosofin till sin egen värld och den romerska kulturen.

Slutligen ger Onfray mig ytterligare vatten på min kvarn. Jag har i åratal förundrat mig över hur kristendomen lyckades förmörka över tusen år av europas kulturlandskap, men ingen av dem jag frågat har kunnat ge ett bra svar. Istället har vissa hävdat att medeltidens mörker är en myt. Det anser uppenbarligen inte Onfray. Han avslutar boken med ett bittert konstaterande av epikurismens död omkring år 120:

”I samfund av fantaster lite varstans i Medelhavsområdet förbereder de kristna närmare två tusen år av fördunkling; den romerska makten, företrädd av kejsar Constantin, erbjuder dem Imperiet genom sin omvändelse år 312; de skapar den första totalitära regimen genom koncentration av all makt i händerna på kyrkans folk som i namn av en dunkel, hypotetiskt korsfäst man född i Nasareth (en by som arkeologin visar existerade först tre hundra år efter det att dess mest berömde invånare dött) dödar, massakrerar, fördriver och plundrar tusentals människor. De kristna förstör tempel, krossar statyer, raserar byggnader, bränner ogudaktiga verk – och där ryker förstås hela den hedonistiska litteraturen! – , fördömer av princip människorna till kropp och själ, låter dödsdriften besmitta inte bara nuet utan även framtiden, rentav evigheten… För första gången i en civilisations historia tar döden makten och blir förhärskande. och det under lång tid.”

Efter dessa två tusen år av skräck för gudar, njutningar och döden är det inte lätt att lära om för oss hjärntvättade europeer, men Onfray gör en god insats för att främja ett nytänkande.


Kommentarer

Postat av: Charlotte

Men detta är ju jättespännande! Har aldrig intresserat mig för Epikuros innan, men nu blir jag nyfiken.

2007-12-08 @ 18:30:35

Postat av:

Finfint inlägg! Epikuros har väl blivit lite för stämplad som enbart en njutningsfilosof. Delar din inställning till Platon, den karlens idévärld har nog ställt till med en massa elände. Däremot är det alltid svårt att få kläm på vad som är orsak och verkan i historien. Medeltiden börjar väl framför allt med ett sönderfall, nämligen romarimperiets sönderfall. Det var en bra grogrund för millenaristiska och apokalyptiska läror. Kristendomen var väl inte den enda som var i svang.

2007-12-14 @ 23:36:51


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: