Om jippo-demokrati och ett öppet samhälle

Den senaste tiden har nyhetsmedia, något fanatiskt, bevakat de amerikanska primärvalen. De ytliga budskapen, det stora pengaflödet och den överdrivna uppmärksamheten gör mig obehaglig till mods och jag undrar hur jag egentligen borde se på denna jippodemokrati.

Jag går som vanligt till filosofen Karl Popper för att klargöra begreppen. Han har en alldeles egen bild av demokratins väsen, nämligen bilden av det öppna samhället, som dels ser till att makthavarnas göromål kan granskas, dels garanterar att de kan avsättas när de missköter sig. Eftersom det är omöjligt att hitta några bra kriterier för hur en makthavare bör se ut avseende erfarenheter, utbildning osv. så måste vi inrätta samhället så att makten kan brytas innan den ställer till med för stor skada. För att upptäcka det i tid är öppenheten väsentlig. Denna bild av demokrati tilltalar mig mer än den naiva ”flerparti”-definitionen som tycks vara allmänt förhärskande i väst.

I ljuset av Poppers bild av demokrati kan man trots allt förlåta mycket av den amerikanska valkampanjen. Att man utser presidenten genom ytliga jippon är visserligen motbjudande, men den utsedde har faktiskt inte mer än fyra års tidsfrist för att visa sin duglighet. Och, vad jag förstår, så är den amerikanska pressen duktig på att granska alla sidor av presidentämbetet; öppenheten är förhållandevis tillfredställande. Hur är det med resten av den demokratiska processen i det politiska USA? Jag vet egentligen inte mycket om den, eftersom presidentvalskampanjerna är de som har satt spår i media hos oss. Men Schwarzeneggers framgångar i valet i Californien tyder ju på att jippodemokratin inte bara berör presidenten. Denne filmstjärna har dessutom, mot alla odds, visat sig vara bättre politiker än skådespelare, hans handlingar har tålt granskning och gett honom en status långt över kändisskapet.

I Sverige har vi en något annorlunda demokrati. Här är partierna och deras ideologier mer bestämmande. Partipiskan hindrar oftast individuella kreativa förslag och samarbeten, och det blir då svårt att granska makthavarnas verkliga handlingar. Det som granskas är snarare kollektivet i form av det makthavande blocket. Om någon enskild politiker missköter sig eller frångår partilinjen, så sparkas han ut av eliten, utan att väljarna har något inflytande på processen. Däremot kan vi väljare, lyckligtvis, avsätta kollektivet vart fjärde år och detta garanterar ändå att demokratin fungerar. Öppenheten är i Sverige alldeles utmärkt avseende politikerna. Vår offentlighetsprincip, som faktiskt inte är allmänt accepterad i den ”demokratiska” världen, är här en gedigen garant mot maktmissbruk.

En stor skillnad mellan Sverige, å ena sidan, och USA och England, å den andra, är antalet partier. Medan vi har mellan fem och tio etablerade partier så har dessa länder egentligen bara två var. Är det avgörande för hur demokratiskt det är? Jag tror inte det, hur högt det är i tak i de olika partierna betyder väl minst lika mycket. Men därmed kunde ju också en enpartistat vara demokratisk om det vore tillräckligt högt i tak! Och det skulle ju mycket väl kunna vara så, antalet partier kan knappast vara ett mått på demokrati. Det är bättre att falla tillbaka på den Popperska synen öppenhet och avsättbarhet.

Det är faktiskt också möjligt med ett bra samhälle även om inte alla ledare är avsättbara. Man kan ju ha turen att få en bra ledare som inte låter sig korrumperas och som är mer kompetent än alternativen.

Så tror jag är fallet för Kuba, där ”diktatorn” Fidel Castro har administrerat ett samhälle som i många avseenden är överlägset vårt, men i andra avseenden är sämre. Kuba är nog emellertid undantaget som bekräftar regeln, i de flesta socialistiska stater har man haft en förödande otur med sina oavsättbara ledare, såsom i Zimbabwe, Rumänien, Kambodja, Sovjetunionen och Kina.

Även om man nu har tur, så begränsar en enda persons idéer möjligheten att lösa politiska problem. Precis som i alla andra sammanhang, inte minst vetenskapliga, är det i debatten och striden som utvecklingen går bäst.

Avsättbarhet och öppenhet är emellertid begränsat, även hos oss, till politiska församlingar. Detta tycker jag är en avgörande brist och något som strider mot idén om det öppna samhället. Företagens styrelser, som liksom politikerna, har stor makt över människors väl och ve är för närvarande alltför skyddade i sin maktsfär. De kan bara avsättas av maktkollegorna, medan de berörda människorna i företagen och i de orter där de dominerar inte har någon möjlighet att avsätta en oduglig ledare. Det är heller inte lätt att granska deras förehavanden. Styrelserummen är slutna.

Det är väl också detta som är det stora problemet med styrelseskicket i USA. De stora bolagens makthavare är oåtkomliga för demokratisk insyn och påverkan och det är väl dessa bolags intressen som driver fram angreppskrigen ute i världen, de politiska institutionerna fungerar mest som nickedockor.

Debatten om demokrati borde inte bara handla om vilken form man har på den politiska arenan, den borde också handla om utvidgning till andra viktiga maktcentra i samhället.


Kommentarer

Postat av: Lovisa

Intressant läsning!

2008-02-03 @ 18:19:16
URL: http://www.metrobloggen.se/loviissa

Postat av: Johan Nilsson

Marknaden är odemokratisk. Det är det som gör att du och jag kan välja var för sig vad vi äter till frukost i stället för att vi röstar om det och äter identisk mat.

Gillar vi båda Kelloggs så får det företaget stor makt. Över vad, kan man undra? Jag kan sluta äta Kelloggs när jag önskar.

Jag har aldrig köpt en Saab i hela mitt liv men jag får betala när staten delar ut miljoner till GM för att utveckla effektivare etanolmotorer. Saab hade ingen makt över mig tidigare men lyckades trollbinda staten och fick tag i mina pengar.

Tanken på demokratisering av företag får mig att rysa. Ta ett praktiskt exempel: IKEA. På 60-talet bojkottades de av svenska möbelindustrin för sina låga priser. Om IKEA:s styrelse varit utsedd av svenska riksdagen så hade där suttit fackliga företrädare för träarbetareförbundet. Hade de då beslutat att göra som Ingvar Kamprad gjorde, att söka nya leverantörer i Polen? Medelmåttorna hade regerat och världen hade inte fått billiga möbler, åtminstone inte från något svenskt företag. Löntagarfonderna var ett försök till demokratisering av företag. Fast det är fel att kalla det demokratisering. Det var ju bara fackförbundens medlemmar som skulle ha inflytande. Resultatet skulle blivit detsamma: Snillet som hade idéer men inte var tillräckligt konventionell och politiskt korrekt hade drunknat i medelmåttornas välde.

En långt bättre idé är att hålla marknad och stat separarerade. Staten garanterar frånvaron av tvång på marknaden. Kalla detta synsätt för teoretiskt, förenklat eller vad som helst. De länder som följer det är rika, de som inte gör det är fattiga.

2008-02-04 @ 21:22:14

Postat av: Thomas Svensson

Jag tror du missuppfattar mig en del här, Johan. Det jag menar med demokrati är öppenhet och avsättbarhet, inte statlighet och medelmåttighet.

Jag tycker verkligen att kreativa företagare som Ingvar Kamprad är viktiga och nödvändiga i samhället, och också att andra människor skall ha stora möjligheter att prova sig fram utan att hindras av omröstningar, myndigheters godkännande eller fackets veto. Men, när en enskild människa får stor makt över andras liv blir det genast farligt, precis som det är i kommunistiska och andra diktaturer. Det vill till att man har tur för att det skall gå bra, när man har att göra med oavsättbara ledare. Detta tycker gäller i alla maktsfärer i samhället, såväl politiska som ekonomiska. Åtskilliga människor har kastats ut i hopplös arbetslöshet efter att ha varit lojala och gjort sig beroende av en enskild företagsägare, som lagt ner sitt företag på godtyckliga grunder. Åtskilliga välmående företag har rasat på grund av att ägarens barn har tagit över med en föråldrad arvsrätt liknande kungamaktens.

Jag tycker alltså inte att IKEAs styrelse skall utses av riksdagen, eller att medelmåttorna skall sättas vid rodret, vare sig i företagen eller i politiken. Jag efterlyser bara en möjlighet för dem som är beroende av makten att kunna avsätta odugliga ledare (läs företagsledningar). Det är ingen lätt uppgift och jag har ingen uppfattning om hur det skulle gå till, men jag tycker att det är värt att diskutera. Ett första steg, som inte vore omöjligt, är att öka insynen i företages beslutsprocess, det är svårare att göra dumheter om man har ögonen på sig.

Stat och marknad skall visst hållas separerade, det håller jag med om. Vi måste höja blicken från det invanda sättet att identifiera demokrati med begrepp som stat, kommun och flerpartisystem. Begreppet demokrati förtjänar större tillämpningar.

2008-02-04 @ 22:07:15

Postat av: Johan Nilsson

OK, det är inte svenska folket som skall rösta om vad enskilda företag skall göra utan det är beslutsprocessen inom företag som du vill göra demokratisk. Alla skall ha lika mycket att säga till om. Fastighetsskötarens röst skall vara lika mycket värd som VD:ns. Du skriver det inte uttryckligen men det borde vara enda sättet för de anställda att åstadkomma det du uttryckligen skriver, att anställda skall kunna avsätta ledningen, hindra nedläggning eller hindra ett ägarbyte t.ex. genom arv.

Det är i allt väsentligt vad löntagarfonderna syftade till att åstadkomma.

Sommarjobbaren i Älmhult skall ha lika stort inflytande på IKEA som Ingvar Kamprad.

Palme lyckades inte genomföra löntagarfonderna. Många andra reformer för ”demokratisering av näringslivet” genomfördes dock: LAS, AML, MBL.

Det som jag gillar med verkligheten är att den fullständigt skiter i om handlingar är demokratiska eller inte. Högtravande moral jämnas med marken. Den kan dock ta lång tid på sig. Tittar man på statistik från länders arbetsmarknader så sticker Sverige ut i några avseenden: arbetslöshet bland ungdomar och invandrare, långtidsarbetslöshet, förtidspensioneringar och sjukskrivningar. Lagstiftningen i olika länder är känd så det går därför bilda sig en tro om orsakerna till skillnaden. LAS stänger inne människor på samma arbetsplats och försoffar dem. Enda vägen ut är sjukskrivning eller förtidspensionering. MBL med dess kollektivlagstiftning leder till höga minimilöner som stänger ute lågproduktiva grupper som ungdomar och invandrare.

Demokratisering låter så fint. Jag vill kalla förslaget vid dess rätta namn: Inskränkning av avtalsfriheten. Innan 70-talet rådde stor avtalsfrihet på svenska arbetsmarknaden, med den omskrutna svenska modellen där LO och SAF gjorde upp om villkoren utan inblandning från staten. Den har aldrig dödförklarats med försvann i och med statens inblandning.

Problemet med att försöka reglera avtal är det inte går att tvinga parter att skriva avtal. Gör man om anställningar till adoptioner så riskerar jobbutbudet att minska. Den arbetslöshet människor kastas ut i blir då hopplös. Avtalsfriheten ger faktiskt den anställde möjlighet att både avsätta företagsledningen och hindra ägarbyte: Byt jobb!

Behöver företag granskas på Popperskt vis för att inte medelmåttor skall befolka dem? Marknaden har sitt eget sätt att avsätta inkompetenta företagsledningar och dåliga företag: dålig lönsamhet. Bidrag kan hålla dåliga företag vid liv, men vi var överens om att det var en bra idé att stat och marknad skulle separeras.

Vad bör demokrati omfatta? Filosofer har inte svaret. Bara verkligheten har det. Länder kommer pröva sig fram och lyckas eller misslyckas. Min teori är klar: De länder kommer klara sig bäst som tillåter människor att planera sina egna liv och använder demokrati främst för konfliktlösning. Fler hjärnceller kommer vara aktiva i det landet.

2008-02-05 @ 21:38:42

Postat av: Thomas Svensson

Är IKEA ett typiskt storföretag? Är Kuba en typisk diktatur? Nej, i vart och ett av fallen styrs organisationen av en ledare som själv varit huvudpersonen i organisationens barndom och som dessutom väsentligen hållit fast vid sina ursprungliga ideal, Ingvar Kamprad i form av hängivenhet gentemot nya kreativa idéer och ointresse av egen lyxkonsumtion, Fidel Castro i form av en genuin osjälvisk omsorg om de fattigas välfärd. Båda organisationerna är tyvärr lika bräckliga som sina ledare och om tio år är det stor risk att de tappat sin stabilitet.

Mer typiska företagsledare är Gyllenhammar och Skandiadirekörerna, för att nämna några få som är offentligt kända. Mer typiska diktatorer är Stalin, Hitler, Saddam Hussein och Robert Mugabe. I både den politiska och ekonomiska sfären tycker jag det är önskvärt att de berörda kan avsätta sina ledare.

Vi har en starkt skild verklighetsuppfattning, du och jag, Johan. Angående medelmåttor tycker du dig se dem som en produkt av demokratin och ser en fria privata företagsamheten som en medicin mot medelmåttornas regim. Jag har en helt annorlunda bild av de privata företagen. Stor makt samlad på få händer skapar en miljö där lojalitet är honnörsord; undfallenhet, lydnad och rövslickeri premieras i den interna företagskarriären. Kreativa och självständigt tänkande medarbetare har svårt för att bli uppskattade och ges sällan de fria händer de skulle behöva för att utveckla företaget. Dessa tendenser tycker jag mig märka särskilt tydligt i stora företag.

Hur kreativ är t.ex. bilindustrin? Efter hundra år har man inte kommit på en bättre motor än en konstruktion som exploderar ett par tusen gånger i minuten och har en verkningsgrad på 30%! Det tycks inte finnas några incitament för paradigmskiften i denna bransch, försäljningssiffrorna för nästa modell bestämmer helt utvecklingen och man premierar försäljare som slåss mot konkurrenter mer än kreativa ingenjörer som söker hjälp i vetenskap.

Hur kreativ är mjukvaruindustrin? När Microsoft behöver tusen man-år för att göra ett nytt operativsystem, sticker Linus från Finland upp med gratis-operativet Linux, som han utvecklat nästan ensam!

Jag tycker nog att stora företag är väl så bra på att skapa medelmåttor som den demokratiska byråkratin.

Din naiva bild av företagsamhet som byggd på kreativa entreprenörer stämmer inte alls med min verklighetsuppfattning. Det är verkligen en viktig drivkraft i ett företags barndom, men tyvärr ebbar det snart ut när företaget växer och det är där, i den privata byråkratin, i de hemliga styrelserummen, i de exklusiva herrklubbarna som avgörande beslut tas av medelmåttor på inskränkta grunder. En ökad insyn, en granskning av dessa herrar tycker jag vore på sin plats. Och i en förlängning skulle de helst veta att de är avsättbara om de missbrukar sin ställning som samhällsbärare.

Min idé kan förstås jämföras med löntagarfonderna. Tanken med dessa var säkert att rätta till delar av de problem vi har med storföretagens maktfullkomlighet, men vägen var annorlunda, den byggde inte på demokratisk insyn utan på spridning av ägandet. Denna idé har nu faktiskt delvis blivit förverkligad genom de stora pensionsfonderna, vilket i vissa avseenden har förvärrat situationen. Företagsledare har nu ett ännu mer inskränkt ekonomiskt perspektiv (kvartalsekonomin) än vad som tidigare var fallet då enskilda ägare faktiskt var mer observerade och ofta också hade ett socialt ansvar, samt ett familjeintresse i framtida stabilitet.

2008-02-06 @ 21:26:33

Postat av: Johan Nilsson

”Vi har en starkt skild verklighetsuppfattning, du och jag, Johan.”

Ha, ha! Ja, sannerligen. Men det verkar inte hindra att diskussionen kan fortsätta i en, som jag uppfattar det, god ton. Tror att vi båda har passerat stadiet där saker och ting först delas in i ont/gott och polariseringen därefter blir total och man upprättar filter mot verkligheten. Jag läste din bloggpost om Astrid Lindgren och gillade den. Hoppas du skriver fler saker jag kan hålla med om. Vore tråkigt att behöva invända jämt.

Återkommer med kommentar. Du verkar något ha gått tillbaka till att göra företag offentliga snarare än att demokratisera dem internt.

2008-02-07 @ 15:13:14

Postat av: Thomas Svensson

Johan: Jaså, du hittade något som föll dig i smaken, trevligt!

Jag har för övrigt inte alls gått tillbaka, jag har nog hävdat offentligheten hela tiden, det var väl du som tillskrev mig en åsikt om någon slags inre företagsdemokrati.

Jag uppskattar också vår diskussion, det är ju just i diskussionen man utvecklar tankarna.

2008-02-07 @ 22:38:18

Postat av: Johan Nilsson

Marknadens medelmåttighet:

Inget kan hindra att du tycker att bilmotorn är dålig. Men inget hindrar heller att du eller någon annan hittar på en bättre idé och revolutionerar branschen. Det måste därför vara mänskligheten det är fel på.

Toyota är ett exempel som kan vara intressant ur två synvinklar. Dels efterlyser du revolutionerande paradigmskiften och dels beskriver du en destruktiv kultur som kan uppstå i stora organisationer. Toyota är nu världens största biltillverkare. De är det för att de har revolutionerat produktionssättet med sitt lean-tänkande. De ligger bakom det som kallas ”Den tredje industriella revolutionen”, övergången från massproduktion till flexibel och kundanpassad produktion. All annan tillverkningsindustri har följt efter. H&M:s kollektioner går från idé till marknad på några få veckor.

Toyotas kultur kopieras också. De har flyttat ner ansvar till fabriksgolvet. Kvalitets- och produktionsmål uppnås om fler känner ansvar. Denna utveckling är inte styrd av demokrati, granskning eller debatt. Enbart lönsamhet har drivit fram den.

Microsoft, då? Tja, vad skulle mer kunna visa på kundernas uppskattning än att de betalar pengar för Windows trots att Linux är gratis?

Medelmåttiga företag kommer alltid förekomma. Men fungerar marknaden väl skall de ständigt sorteras bort. Hotet kommer från de företag som samarbetar med staten. Inlåningsräntan i bankerna kan hållas låg för att staten garanterar insättarnas pengar. Riskerar banken gå omkull så kommer en bankakut och skjuter till skattebetalarnas pengar. I fallet med Skandia så kan inte de hota mig och har inte kostat mig pengar.

En annan möjlighet för företag att vara medelmåttiga är höga inträdeshinder som kommer av regleringar. Det går inte att starta ny energiproduktion i stor skala i Sverige. Sådana marknader kommer alltid fungera dåligt och blir halvstatliga till sin natur.

Pensionsfonderna skulle kunna användas för att staten genom ägande skulle kunna få inflytande på börsbolag. Men är pensionsspararna beredda att betala för inflytande? Vill inte de ha högre pensioner? Allt strider också mot idén att hålla stat och marknad separerade. Det borde vara bättre att staten inriktar sig på sin roll att sätta marknadens ramar på ett sätt så att privat lönsamhet alltid innebär samhällsnytta.

Sammanfattningsvis: Gå gärna vidare med idéerna om att expandera demokratin. En befolkning kanske attraheras instinktivt av det och genomför det. Verkligheten kommer dock vara kompromisslös i sin dom. Jag har argumenterat för att länder som svänger in på det spåret tappar i intelligens.

Helt annan sak:

Om Kuba är så fantastiskt som du säger, varför syns då inga flyktingströmmar dit? Till länder som Sverige, Storbritannien och USA försöker de ta sig med alla medel. Läser jag tidningen dåligt?

2008-02-08 @ 13:36:15

Postat av: Thomas Svensson

Johan, du skriver:
”Inget kan hindra att du tycker att bilmotorn är dålig. Men inget hindrar heller att du eller någon annan hittar på en bättre idé och revolutionerar branschen. Det måste därför vara mänskligheten det är fel på.”

Det är verkligen inte mänskligheten det är fel på, den vetenskapliga utvecklingen går framåt med stormsteg. Min poäng är helt enkelt att stora företag har en förunderlig förmåga att stoppa utvecklingen inom vissa branscher. Jag antyder att det kanske beror på dels den inskränkta fokuseringen på ekonomisk vinst och dels den interna hierarkin och bristen på insyn i styrelserummen.

Vidare merar du:
”Medelmåttiga företag kommer alltid förekomma. Men fungerar marknaden väl skall de ständigt sorteras bort.”

Den mekanism som din ideala marknad står för sållar bara bort företag som inte går med maximal kortsiktig ekonomisk vinst. Ekonomisk vinst är, som jag ser det, ett oerhört inskränkt mått på framsteg. Långt viktigare för oss människor är sociala värden, miljövärden och långsiktig hållbarhet. Vissa av dessa värden kan man visserligen med hjälp av regleringar sätta ekonomiska mått på och därmed inlemma i marknadmekanismerna. Men långt ifrån alla.

Jag säger inte att Kuba är fantastiskt, men jag uppfattar Castro som en ärlig och medkännande ledare. Och Kuba har, vad jag har förstått, trots oerhörda svårigheter genom press utifrån, åstadkommit en hel del mycket bra saker, t.ex. inom sjukvård och skolutbildning. Men jag tror verkligen inte i allmänhet på den Kubanska modellen, jag ville bara visa på hur godtyckligt resultatet blir i ett samhälle som inte är öppet.

2008-02-08 @ 21:13:16

Postat av: Johan Nilsson

”Min poäng är helt enkelt att stora företag har en förunderlig förmåga att stoppa utvecklingen inom vissa branscher.”

Du får göra mer för att övertyga mig. Ser incitamentbilden bra ut så finns ingen logisk förklaring till det du tycker dig se. I fallet med förbränningsmotorn så finns det patenträtt och möjlighet att tjäna multum på effektivare motor.

Om nu demokrati och öppenhet är så effektivt varför ser då inte företag till att vara demokratiska och öppna? Det skulle ju sätta fart på utvecklingen och lönsamheten. Incitamenten finns redan och lagstiftning behövs inte. Du skulle kunna starta managementbolag. Du får dock satsa egna pengar på idén. Först då brukar det komma fram hur stor övertygelsen egentligen är.

Jag vill gärna utveckla detta lite.

Du går vidare genom att lägga undan lön i 5 år eller ta lån på huset. Du säger upp dig från jobbet och anställer mig och min polare. Styrningen av företaget blir givetvis demokratisk och med full insyn, med offentliga mötesprotokoll och allt. Jag och min polare gillar pengar men inte risk så vid första styrelsemötet beslutar vi att avsätta dig och dela på företagskassan. Allmänheten kan inte invända mot beslutet då demokrati aldrig kan leda till felaktiga beslut. Kvar står Thomas Svensson med förlorade besparingar eller huslån att betala räntor och amorteringar på.

Det är nog trots allt bra att inflytandet i ett företag står i proportion till den risk man tar.

”Den mekanism som din ideala marknad står för sållar bara bort företag som inte går med maximal kortsiktig ekonomisk vinst. Ekonomisk vinst är, som jag ser det, ett oerhört inskränkt mått på framsteg.”

Det är enda sättet som en marknad kan fungera på. All verksamhet i samhället måste dock inte ske på marknader. Går det inte att få till incitamenten eller prisa in samhällsnyttan så är det bättre att staten driver eller finansierar verksamheten. Grundforskning görs delvis av staten för att vägen till produkt är för lång. Kollektiva nyttigheter som social- och psykvård måste vara statliga.

Talet om den kortsiktiga marknaden har jag hört förut. Hur kan företaget som gör kortsiktig vinst ett år överleva det andra året? Ja, det måste göra kortsiktig vinst även det andra året. Och det tredje, fjärde, o.s.v.. Ett företag som Clas Ohlson har gjort kortsiktiga vinster sedan 1918. Bra verklighetsbeskrivning? Jag ser inte alla de dagsländeföretag som marknaden måste bestå av. Jag ser däremot bilhandlaren som vill lura av mig pengarna så många gånger som möjligt i framtiden. Det är även så jag själv resonerar när jag jobbar med uppdrag. Jag måste se till att ta tillräckligt betalt denna gången, men inte så mycket att det inte blir någon nästa gång. Långsiktig vinst är målet. Jag tror bara brottslingar tänker annorlunda.

2008-02-12 @ 20:44:15

Postat av: Thomas Svensson

Johan: Du saknar en logisk förklaring på den avsaknad av kreativitet som jag tycker mig se inom storföretagen. Du har förstås rätt i att det är incitamentsbilden som är problematisk. Ett framgångsrikt storföretag har ju faktiskt endast den ekonomiska vinsten som ledstjärna och om den strömmar in i god takt finns det ingen anledning till förändringar. Det gäller bara att hålla ett öga på konkurrenterna. Inom bilbranchen har det blivit en klappjakt på ledtider för att slåss om kunderna, och den som är mest effektiv i nyutveckling av nästa modell vinner marknadsandelar och pengar. Men i denna jakt är det klent med teknisk utveckling. Estetiska och häftiga detaljer som tillfredsställer fåfänga och prestige har blivit de främsta konkurrensmedlen. Saab som haft en tradition med innovativa lösningar har t.ex. gått med årliga förluster i ett decennium. Med detta exempel vill jag säga att det visst finns incitament för att tjäna pengar i storföretagen, men detta leder oftast inte till några mänskliga framsteg. Resulatet av klappjakten, förutom pengarna, är en rovdrift på råvarutillgångar och en ökad belastning på vår biosfär. Men som kund blir man inte lyckligare, förutom under de få euforiska ögonblick då man kan visa upp sitt nyförvärv för kompisarna.

Detta gäller incitamenten för företagsledningen. Hos de anställda är det än värre ställt. Karriär gör man bäst genom att stryka högre chefer medhårs, hålla tyst om deras misstag och anpassa sig till deras byråkratiska kontrollsystem. Demokrati och öppenhet behöver tyvärr inte alls vara effektiv om man ser till den ekonomiska vinsten. För de flesta stora företag gäller det framför allt att lura såväl konkurrenter, myndigheter och konsumenter. Då är öppenhet förstås en omöjlig framgångsväg. Chefshierarkin i de stora företagen är i stor utsträckning tillkommen genom just den karriärmetod jag beskrev nyss och varje demokratiskt steg inom företaget skulle snart avslöja många inkompetenta ledare. Vem vill det inom denna hierarki, var och en riskerar ju själv att hamna i skottgluggen?

Din beskrivning av vårt samarbete i ett managementföretag är ju verkligen ett starkt argument mot demokrati inom företagssfären i den form som du tänker dig. Jag håller med dig om det orimliga i ett sådant system. Men min idé, som jag hämtat från Karl Popper, är i stora drag att vi skall inrätta vårt samhälle så att vi kan göra oss av med de odugliga ledarna. Inom politiken gör vi det genom allmänna val, vilket fungerar hyfsat, men inom företagsvärlden har vi inga möjligheter. Det är detta som jag tycker man bör diskutera, men jag vet faktiskt inte i vilka former det kan utvecklas.

Du tycker att inflytandet skall stå i proportion till vilken risk man tar. Nu tar nog knappast Bill Gates, Sören Gyll, Wallenberg, eller ens Skandiadirektörena några risker, det förekommer väl egentligen bara i nystartade företag. Dessutom finns det åtskilliga människor som tar hälsorisker inom arbetslivet och som inte alls har något inflytande.

Du menar att ekonomisk vinst som ledstjärna är det enda sättet som en marknad kan fungera på. Jag håller med, och det är just där jag ser problemet. Vi människor har ju så många andra värden att sträva efter, varför inte åstadkomma ett samhälle som har automatiska drivkrafter för att skapa social välfärd, hållbar miljö och ett trivsamt liv. Det tror jag kunde skapas om man kom tillrätta med de destruktiva beteenden som odlas i företag med hemlig agenda och oavsättbara ledare.

2008-02-13 @ 19:05:56

Postat av: Tommy Josefsson

Visst är valet i USA en fars,enbart till för de rika!
Detta medger alla. Den betalda TV-reklamen, den glättigaste kampanjen och den som har flest antal betalda medhjälpare är långt viktigare än vad de amerikanska kandidaterna har för politik.
Deras politiska budskap har i och för sig inte något värde heller.
Inte för mig som hyllar lika värde för alla med en god kvalite av välfärd som utbildning, hälsa ,näringsrik mat osv. Det skall förstås vara gratis till alla. Och att bostaden, fritiden och tryggheten inte skall vara en marknadsvara utan vara tillgänglig även för de som inte har massor av klöver. Eller som Karl Marx sa: Åt var och en efter behov!
Nu har den mest radikale Demokratiska kandidaten, John Edwards givit upp. Han står väl en bit till höger om Mona Sahlin om vi jämför svensk politik. Därmed har ju arbetarna och alla fattiga inget alternativ till presidentkandidat. Det verkar som USA aldrig kom längre än till 1800-talets liberalism, som Göran Greider skrev i en kommentar.

2008-02-14 @ 14:54:33

Postat av: Johan Nilsson

Thomas,

Rätt om drivkrafter och teknisk utveckling. Vill inte kunderna ha bränslesnålare bilar i första hand så blir det ingen sådan utveckling. Energi har varit relativt billigt historiskt. Dock har en utveckling ägt rum. Min fars Volvo drog 1,2 liter bensin per mil 1980. Min Volvo i samma storlek drar 0,8 l.

Rövslickande: Jag har jobbat på Autoliv som är bland världens 500 största företag. Huvudkontoret är i Stockholm och jag har någon gång träffat ett par av personerna i styrelsen. Mitt intryck är att de kommit dit genom kompetens. Rövslickande kan säkert förekomma om det inte påverkar bolagets resultat. Men händer något med lönsamheten så blåser det orkan på toppen. Ett annat intryck från Autoliv i Vårgårda är de sparkrav som kommer ungefär vart 3:e år och hyvlar av personalstyrkan. Gissa om vissa personers arbetsuppgifter skärskådas vid sådana tillfällen. Den som sitter på ett jobb enbart genom kompisrelation sitter där löst. Jag har ofta funderat på vad ett halvstatligt eller halvkommunalt bolag skulle göra i samma situation.

Varifrån hämtar du dina egna intryck av rövslickandet i storföretag?

Risk i storföretag resp. nystartade företag: Autoliv är ett bra exempel här. De har problem med att hitta nya produkter och riskerar faktiskt tyna bort. Eftersom de varit födkrok för mig länge är det något jag följer.

F.ö. trevligt att du gick mig till mötes på punkten om risk vs. inflytande.

Oavsättbara ledare: De som tar risken i ett storföretag är aktieägarna. De tillsätter också styrelsen på bolagsstämman. Sören Gyll var med och kuppade bort Gyllenhammar från Volvo och blev själv avsatt från SKF:s styrelse. ”Skandiadirektörerna” sitter inte kvar utan stämdes av Skandia. Var är de oavsättbara? Bill Gates och Wallenbergarna äger stora delar av sina företag och kontrollerar därför en stor del av rösterna.

Vinst: Alla skandaler beror på antingen att staten och företag är ihopgifta eller att effekter inte har prisats in. Fixa detta först och se vad som händer.

Jag förstår tanken med Popper. En skiljelinje kan möjligen vara: Staten finns bara en av. På en marknad skall du kunna räcka fingret åt vem som helst.

Journalisters jobb med att granska näringslivet är nog inte att förakta. Visserligen har jag undrat ibland hur personer som Sverker och Janne Josefsson är funtade, som viger sitt liv åt att kontrollera andra, men de fyller nog en funktion. Det finns ju alltid s.k. asymmetrisk information mellan säljare och köpare. Granskning ger oss möjlighet att räcka fingret åt dåliga företag.

2008-02-14 @ 22:21:04

Postat av: Thomas Svensson

Johan:

”Vill inte kunderna ha bränslesnålare bilar i första hand så blir det ingen sådan utveckling”. Detta är sant och är ett problem, menar jag. Marknadens dominans i utvecklingen gör att den enskilde kundens preferenser blir dominerande. Vi vet alltför väl hur svaga vi som personer är för locktoner från reklambyråerna, hur vår fåfänga och prestige ofta överskuggar vårt förnuft. Det är denna svaghet, som vi alla delar, som vi måste kompensera genom kollektiva beslut, genom en gemensam moral, genom lagar och överenskommelser. Om den enskildes känslor får styra, så blir reslutatet okontrollerat. Vi har också lagar och förordningar, men jag menar att det inte räcker till, då okontrollerade marknadskrafter har för stort inflytande på samhällsutvecklingen.

Angående rövslickande och storföretagens interna karriärvägar är vi inte överens. Jag erkänner att jag hårddrar mina argument för att förtydliga min ståndpunkt och har väl egentligen en mer nyanserad bild än vad min framställning antydde. Men, våra erfarenheter skiljer sig antagligen också åt en hel del. Jag vill inte närmare gå in på mina konkreta upplevelser så här i offentligheten, men kan säga att mina intryck bekräftades och förstärktes när jag läste om spelet bakom kulisserna i läkemedelsbranschen genom boken: Peter Rost, Sjuka pengar. Jag bloggade om boken här : http://tgs.blogg.se/m_102007.html.

Vad gäller risktagande bland samhällets makthavare håller jag inte med dig. De ruinerade företagare som föll ut ur börskraschen 1929 var en del av den tidens marknadssamhälle. Men idag ser man ytterst sällan att någon, som väl har tagit sig upp i makthierarkin, riskerar att falla ur. Undantag finns, som Refaat El Sayed eller möjligen någon av Skandiadirektörerna; vi har inte sett slutet på den historien än, jag tvivlar på att det slutar med ruin! Påvarna strax under de verkliga makthavarna ser till att de till och med har kontrakterade fallskärmar. Jag har alltid undrat varför en ”kompetent” personer behöver fallskärm, den personen måtte väl ändå vara eftertraktad på arbetsmarknaden?

Det glädjer mig att du förstår tanken med min koppling till Poppers idé om det öppna samhället. Du påpekar att det bara finns en stat, men många marknadsaktörer. Ja, men det finns oerhört många offentliga institutioner med demokratisk insyn, jag ser inte någon principiell skillnad gentemot marknadsorgansiationerna, men medger att det inte är så lätt att se hur demokratin skall utvidgas. Men, som sagt, insyn är grundläggande, och den borde kunna fördjupas. Du håller ju också med om att granskning kan vara nyttigt, så låt oss då fundera över hur den skall underlättas för att genomlysa makten och tvinga makthavarna att offentligt redovisa och försvara de beslut som berör många.

2008-02-16 @ 12:11:53

Postat av: Johan Nilsson

”Om den enskildes känslor får styra, så blir reslutatet okontrollerat.”

Som t.ex. när den enskilde skall välja riksdagsparti att lägga sin röst på.

”jag ser inte någon principiell skillnad gentemot marknadsorgansiationerna”

Då får jag väl påminna om risk igen. Och att ingen tvingar dig till samröre med någon marknadsorganisation.

Vad är ”demokratisk insyn”? Insyn vet jag vad det är men inte demokratisk insyn.

Diskussionen kan kvitta. Alla som jag träffat och diskuterat politik med återfaller till sin egen natur oavsett vilken diskussion som förts. Det som sitter i ryggmärgen sitter där. Du kommer fundera vidare på demokratisering av näringslivet. Jag kommer rysa vid tanken på att inskränka avtals- och föreningsfriheten. Känslor och ryggmärger styr världen. Verkligheten sorterar bort dumheterna men det tar tid.

Ha det.

2008-02-20 @ 22:50:02

Postat av: Thomas Svensson

Du har fel, Johan. Diskussionen är viktig och vi påverkar varandra mycket. Men, just på grund av att mycket av de politiska värderingarna sitter i ryggmärgen så tar det tid att förändra dem. Det märks sällan direkt i en diskussion att någon påverkan skett, men i längden sker säkert en påverkan. Ömsesidigt.

Speciellt är detta fallet, tror jag, när tonen är såpass lugn som den utvecklats till i denna diskussion.

2008-02-22 @ 18:49:10


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: