Hedonism och platåer

Jag har vid ett par tillfällen varit inne och läst och debatterat på Karl Palmås blogg. Trots min avoga inställning till hans och hans kompisars exercis med konstiga ord, fascinerar mig ändå den nya filosofi som de företräder och som tycks härröra främst från den franske filosofen Deleuze. För ett tag sedan köpte jag också Boken, nämligen Deleuze/Guattari, A thousand Plateaus. Boken blev mig tyvärr övermäktig, för att smälta de knappt sexhundra sidorna, skriven på en engelska med massor av nya begrepp, skulle jag behöva mer tid och engagemang än jag just nu har tillgång till. Jag får därför tillsvidare spekulera utifrån de brottsstycken jag snappar upp från bloggdiskussionerna.

Traditionens (modernismens?) politiska syn bygger på ideologier, dvs. mänskliga konstruktioner som tros vara korrekta beskrivningar av samhällstillståndet. Den politiska vägen till förändring blir för ideologen då resultatet av en rationell beräkning; kommunister konstaterar utifrån sin teori att det klasslösa samhället är en historisk nödvändighet och pekar ut vägen dit via proletariatets diktatur, libertarianer kommer, i konsekvens med sin ideologi, fram till att ett minimum av statlig inblandning i samhället är en polis för att skydda egendom, och strävar efter en nattväktarstat. För Deleuze tycks istället världen vara obestämd, uppbyggd av tusen och en osynliga samband, skapade på ett evolutionärt oorganiserat sätt och, framför allt, ständigt stadd i förändring. Ideologierna blir då klumpiga modeller som förblindar mer än de vägleder.

Vad skall man då göra för att förändra de samhällsfenomen man är eventuellt är missnöjd med? Jag vet inte Deleuzes svar, om han nu bryr sig, men jag anar att det ligger i självorganiserade strukturer, alternativa företag, organisationer, eller nätverk, som parallellt med den traditionella ångvälten kryssar fram för att möjligen så småningom bli dominerande.

När jag nu, istället för den obegriplige Deleuze, läser om delar av Michel Onfrays ”Antikens visdomar” tycker jag mig faktiskt se en viss överensstämmelse med den nya filosofin. Kalle och hans gelikar talar ofta om självorganisering som ett alternativ till traditionella försök att ge sig på systemets definierade kärna. Epikuros lät sina likar organisera sig i Epikuros trädgård, där man bildade en ö i samhället, som avstod från inblandning i statens politiska affärer och istället gjorde den egna upplevelsen av livet till huvudsak och grund för ett gott liv. Denna självorganiserade struktur hade inga ambitioner att påverka samhällsutvecklingen eller lägga sig i hur andra människor levde, utan var en oas där envar var välkommen att bli sin egen lyckas smed alltefter hur det föll sig. Organisationen blev ändå en nagel i ögat för etablissemanget, t.ex. för den Platonska skolan, men då mer för att vara ett exempel än för att syssla med omstörtande verksamhet. Onfray skriver:

”Hedonismen i trädgården, eller överallt annars där man avser att leva enligt dess lag, åberopar detta grundvillkor: att man tillkännager sina avsiker, inte döljer sina projekt, formulerar sina motiv, tillsammans upprättar spelreglerna och sedan beslutar att hålla sig till dem.”

Sambandet Epikuros/Deleuze finns ju också påtalat genom Deleuzianernas kopplingar till Lucretius, den romerske Epikurén. Jag har ju tidigare skrivit om Epikuros och visat min förtjusning över hans filosofi och efterföljaren Gassendi har också tilltalat mig. Ytterligare en stor filosof med kopplingar till Deleuzianerna, vars tänkande jag just nu försöker tränga mig in, är Spinoza. Och att framtiden är ett oskrivet blad, som kommer att bestämmas av ett okänt urval benägenheter, är ju en viktig tes hos min store favorit bland filosoferna, Karl Popper. Kanske finns det en väg till överbryggning mellan de ”super”-intellektuella samhällsvetarna och den gamle ingenjören.

Öar som självorganiserade strukturer skapades ju också under 1800-talet som protest mot det nya industrisamhället, Marx kallade deras organisatörer för utopiska socialister. Man kan läsa om dem i Ronny Ambjörnssons utmärkta bok ”Fantasin till makten”. Andra självorganiserade strukturer som avviker från huvudfåran är ju Amish-folket i USA och diverse mer eller mindre religiösa sekter också hos oss. För min egen del har jag ingenting till övers för religioner som ett alternativ att organiseras kring, då jag har svårt att se dem fria från beroendet av auktoriteter, men en rörelse likt Epikuros trädgård vore väl ändå trevligt att uppleva också i vår tid.

Hur är det, har jag fått allting om bakfoten i min förenkling, eller finns där ett korn av sanning?


Kommentarer

Postat av: Jimmy

Din infallsvinkel på det deleuzianska tänkandet är mycket likt det sätt som jag själv närmat mig det på. Dels epikurismen, dels den utopiska socialismen, har jag tilltalats av. Sedan kan man också lägga till det buddhistiska tänkandet, som uppvisar en del likheter med det epikureiska tänkandet (hedonismen som jag förstår den, såväl som Lucretius världsbild att döma av det lilla jag hittills tagit del av den).

2008-04-08 @ 08:59:54
URL: http://jimpan.wordpress.com/

Postat av: Thomas Svensson

Trevligt att vi tänker i liknande banor och buddhismen har ju alltid fascinerat västerlänningar som är skeptiska till tillväxtjakten. Lucretius har jag läst, men jag tyckte inte det gav särskilt mycket. Han utvecklar mest Epikuros fysik, tycker jag, vilken är hopplöst gammalmodig.

Epikuros moralfilosofi och allmänna levnadsregler, däremot, finner jag högaktuella och lärorika att begrunda.

2008-04-08 @ 17:36:36

Postat av: Heiti Ernits

Jag har också blivit ”biten” av dessa idéer och finner de fascinerande. Jag haft vaga tankar åt detta hålle innan (Delvis inspirerad av ”The Tao Of Physics, 1975” där fysikern Fritjov Capra blandade österlänsk mystik med den nya fysiken. Framför allt så var kontrasterna till det västerländka strängt deterministiska synsättet, som öppnade mina ögon. Det österländska synsätter, även den gröna ideologin, ser allt existerande som en helhet (analogt med ekologisk eller systemteoretisk synsätt).

Deleuze, Foucault, DeLanda osv. är tänkare som är relativt nya för min del. Men deras tankar (det lilla jag har lyssnat på t.ex. hos er och Karl P.) känns väldigt uppfriskande.

”Jag vet inte Deleuzes svar”

Jag vet att du hade några synpunkter när det gällde korsbefrukningen och begreppslån mellan olika vetenskapsfält (t.ex. matematik och samhällskunskap). T.ex. det där med den Brownska rörelsen….Och jag håller med om man skall använda dessa med försiktighet.

Hittade en rysk kemist och Nobelpristagare, Ilya Prigogine (1917-2003). Han använde ett begrepp som han kallade för ”Dissipativa Strukturer”, som är processer och system som drivs av och konsumerar energi. De är inte passiva utan självorganiserande. De har en förmåga, när de blir tillräckligt komplexa, förändra sig och skapa nya system- ordnade system kan uppstå ur oordnade. Det var detta han fick nobelpriset för. Dessa strukturer fanns överallt: virvel i badkaret, snöflingor, väderlek osv. men de teorier applicerades även på människor (Detta aspekt tas upp i böckerna Ordning ur kaos (1979) och Det självorganiserade Universum (1980) som skrevs av Eric Jantsch.

Tycker mig se en liten koppling till Deleuzianerna.

btw: är du inne någonting på Herakleitos?

2008-04-08 @ 20:01:14

Postat av: Heiti Ernits

Detta verkar intressant:

http://www.bokrecensioner.se/9187214784

2008-04-08 @ 20:21:27

Postat av: Heiti Ernits

Det känns som jag spammar nu😉

Hittade lite till. Kopplingen mellan Ilya Prigorine och Dissipativa strukturer och sociologi / samhällsvetenskap (Wallenrstein 2000).

http://www.mnstate.edu/gunarat/wsa&dstjic.pdf

Sen spåret med teknologi igen:

Life is only possible in open systems exchanging matter, energy and information with the
outside world. It is also clear that a society is a nonlinear system; what one person does
influences the action of others. Thus nonlinearity increases with the size of the society. Our
present society is already full of possible bifurcations. (Prigogine 2000, pp.895-96)
Bifurcations engendered by new technology, Prigogine (2000) explained, would bring
about larger fluctuations and increased instability because of the scales involved

2008-04-08 @ 20:38:42

Postat av: Thomas Svensson

Heiti: Jag läste också Fritjof Capras bok en gång för ganska många år sedan. Den fascinerade mig då, men senare har jag uppfattat en hel del föraktfulla fnys från etablerade fysiker och undrar nu hur mycket substans det egentligen var i den där boken. Det finns nog anledning att läsa om den.

Prigogine var ju något av en kultfigur under åttiotalet bland naturvetare och kaos-teorin firade stora triumfer under något decennium. Så småningom har intresset emellertid ha ebbat ut i tekniska sammanhang och teorin tycks numera inte nytta till stort annat än till matematiska lekar.

Möjligen kan man ha glädje av konstatera att de matematiska modellerna visar att det är möjligt med kaotiskt beteende, även för helt deterministiska system och därmed avmystifierar verkligheten.

Min uppfattning är att kaos, så som man definierar det matematiskt, till sin natur är sådant att det är oanvändbart för förutsägelser och därmed oanvändbart som verktyg för förändring.

Jag hade en förvirrad diskussion om detta med Kalle P i höstas och har efter det försökt att undersöka hur det egentligen är med kaosteorin i tekniken. Efter att ha diskuterat runt lite bland fysiker och matematiker har jag hittills blivit stärkt i min uppfattning vad gäller tekniska tillämpningar och hur det sedan skall kunna tillämpas på det än mer kaotiska samhällssystemet är mig en gåta.

Kanske är det detta som är den stora skiljelinjen mellan mitt synsätt och Deleuzianernas: Kaos, självorganiserande strukturer, maktnätverk och dylikt kan vara utmärkt för att vagt beskriva fenomen, men vill man förändra så krävs det förenklade modeller som kan prövas i praktiken och där duger inte kaos.

Visserligen har jag en tendens att hylla gamla filosofer mer än nya, men Herakleitos, som ju t.o.m. föregick Epikuros, har jag ännu inte studerat

2008-04-08 @ 20:55:30

Postat av: Karl Palmås

Kul att se att ni närmar er Deleuze på olika sätt. I salute you!

2008-04-23 @ 15:05:56

Postat av: Thomas Svensson

Kalle: Tack för saluten, men kunde du inte också kosta på dig att svara på min fråga:

”Hur är det, har jag fått allting om bakfoten i min förenkling, eller finns där ett korn av sanning?”

2008-04-23 @ 18:50:02


3 svar to “Hedonism och platåer”

  1. Victor Andreasson Says:

    Hej Thomas!

    Jag översätter en bok om Deleuze som snart kommer ut på det göteborgska bokförlaget Korpen (www.bokforlagetkorpen.se). Boken är ett försök att presentera Deleuzes tänkande på ett så tydligt och enkelt sätt som det bara går. Du kan titta i originalet här: http://books.google.com/books?id=8Rxqj33SvbsC&printsec=frontcover&dq=understanding+deleuze&ei=_uShSqeyNYeEyQS4ifn9Bw&hl=sv#v=onepage&q=&f=false

    Ursäkta ”annonsen”, men jag tänkte att det kanske kan intressera dig.

    MVH

    Victor

  2. Thomas Svensson Says:

    Tack, Victor, vissa annonser tas emot med öppna armar.

  3. Kristian Grönqvist Says:

    Enkel allegori:

    Vanligt ljus är kaotiskt – laserljus är ganska ordnat.

    Bägge är dock fullt hanterbara och i viss mån förtsägbara, dock inte på kvantnivå.
    Det är som med Hari Seldons psykohistoria, förutsägbarheten ökar med mängden…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: