Vad vet vi om framtidens klimat?

Tio titelkunniga skeptiker från Stockholmsinitiativet är kritiska till världssamfundets försök till dämpning av människans påverkan på klimatet. I en insändare i Borås Tidning den 5 mars (identisk med bland annat denna från Västerbottenskuriren) säger man:

”Innan samhället fattar långtgående beslut rörande klimatpolitiken bör vi se till att stå på en säkrare vetenskaplig grund”

Det låter ju vist och klokt, men ett problem med denna inställning är följande: Stockholmsinitiativet var inte närvarande med sina goda råd för halvannat århundrade sedan när människan började accelerera oljebrännandet och giftutsläppen. Måste man verkligen stå på en ”säker vetenskaplig grund” för att ändra ett riskabelt globalt beteende som byggts på allt annat än vetenskaplig grund?

Initiativmakarna påpekar att

”det saknas vetenskapliga belägg för att klimatförändringar inte huvudsakligen har naturliga orsaker”.

Så sant, vem påstår något annat? Det som klimatforskarna har kommit fram till är att det är högst troligt att den moderna människan påverkat klimatutvecklingen under de senaste århundradena. Det är denna insikt som är skrämmande och som manar till besinning, oavsett om andra, mer ”naturliga” orsaker har större inverkan.

Man påstår vidare att

”IPCC:s scenarier hur man tror klimatet kommer att utvecklas bygger på datormodeller. De är konstruerade så att måttligt förhöjda halter av koldioxid i atmosfären ger upphov till en avsevärd uppvärmning”.

Menar författarna verkligen att man ”konstruerat” modellerna så? Det är i så fall en anklagelse om medveten förfalskning som jag finner högst osannolik i den vetenskapliga värld som klimatforskningen befinner sig i. Modellerna är snarare konstruerade för att överensstämma med vad man hittills har observerat, nämligen ett stort antal faktorer som verkat över hundratusentals år. Och när man sedan använder dessa modeller för att förutsäga framtiden så visar det sig bli skrämmande resultat. Resultat, som vi faktiskt kan påverka genom att minska koldioxidutsläppen, därav fokuseringen på just denna klimatfaktor. Modellerna är osäkra, javisst, men de är uppenbarligen det bästa vi kan åstadkomma med dagens kunskap.

Man hävdar också att påståendet om konsensus i ”frågan” saknar stöd! Självklart råder ingen konsensus i ”klimatfrågan”, den är alltför komplex sedd i sin helhet. Däremot råder, vad jag har förstått, konsensus i några viktiga delfrågor, såsom

  • att koldioxid har en växthuseffekt och ökad halt gör klimatet varmare,
  • att koldioxidhalten har ökat dramatiskt sedan industrialismens genombrott och att detta främst orsakas av förbränning av fossila bränslen såsom kol och olja.
  • att det blivit varmare under samma tid.

Dessa begränsade säkerställda resultat är i mitt tycke fullt tillräckliga som grund för politiska beslut i den riktning som Stockholmsinitiativet kritiserar. De eventuella negativa konsekvenser detta får för ”de fattiga i världen” uppvägs väl av de än värre konsekvenser för just dessa fattiga i världen som vi riskerar genom att ingenting göra.

Med tanke på vår okunskap om helheten är det ytterst olämpligt att fortsätta utrota fisk, hugga ner skogar, förgifta luft och hav och att förändra atmosfärens kemiska sammansättning.

Med tanke på hur lite vi vet bör vi snarare göra allt för att reparera de skador mänskligheten redan ställt till med.

Med tanke på vår felbarhet bör vara ytterst försiktiga med alla nya tekniska experiment som inte kan prövas inom såväl begränsad tid som inom begränsade områden.

Det är inte för att vi vet någonting om framtida scenarier som vi skall hålla igen, det är snarare för att vi inte vet.


Också Olle Häggström har svarat på stockholmsinitiativets insändare.

Andra bloggar om: , , ,

6 svar to “Vad vet vi om framtidens klimat?”

  1. Heiti Ernits Says:

    Hatten av! Mycket bra inlägg!

  2. Magnus Holmgren Says:

    Jag tror på växthuseffekten! Missförstå mig rätt! Men när jag läser Olle Häggströms svar på Stockholmsinititativet, svaret grundar sig i mångt och mycket på att det finns en koncensus bland vetenskapsmän att det är på det sättet, undrar jag hur det sker paradigmskiften inom vetenskapen?

  3. Olle H Says:

    Magnus:

    Vi bör i sammanhanget hålla isär två frågor, nämligen (a) ”Hur bör en forskare förhålla sig?”, och (b) ”Hur bör den lekman förhålla sig som inte har tid och möjlighet att seriöst sätta sig in i de vetenskapliga resonemangen?”. Svaren blir helt olika:

    En forskare har som sin kanske främsta uppgift att utsätta rådande teorier för kritisk prövning. Paradigmskiftet (om vi skall tro på Kuhn) inträffar när sådan kritisk prövning givit upphov till anomalier i sådan omfattning att det inte längre med den intellektuella hedern i behåll går att försvara den gamla teorin.

    En lekman som inte har tid och möjlighet att seriöst sätta sig in i de vetenskapliga resonemangen är så illa tvungen att lita på vad någon annan säger. Vem skall han välja – prästen, sierskan eller forskaren? Jag röstar på forskaren. Särskilt menar jag att lekmannen gör klokt i att fästa avseende vid vetenskapens konsensusuppfattning i fall då en sådan föreligger. Om han inte gör det så innebär det ju att han anser sig kunna göra en bättre bedömning än forskarsamhället, vilket luktar dåligt omdöme lång väg…

  4. Kristian Grönqvist Says:

    Extrapolering är alltid osäkert. Men genomgående har senare studier visat att extrapolering är säkrare än blind tro. Jämför med en bilväg. Om man ser målet, är det troligt att en bilväg som går mot målet är den rätta och inte en bilväg, som går åt motsatt håll. Det händer dock ibland att den motsatta vägen leder rätt men inte lika öfta….

  5. Kristian Grönqvist Says:

    Det är nästan lite roligt hur dessa människor betecknar sig själva. Stockholmsinitiativet. De vill att namnet skall antyda, att detta är en grupp av välrenommerade, världsberömda vetenskapsmän, som om namnet Stockholm överhuvudtaget insinuerade det, och att deras ord är vetenskapligt godtagbara. I själva verket är det en grupp självutnämnda kverulanter, med föga kunskap i frågan, och ännu mindre tyngd.
    Att någon överhuvudtaget orkar ta dessa muntergökar på allvar är för mig en gåta. I den övriga världen, alltså utanför Stockholm, är de obsoleta. Det blir som att prata med kreationister.

  6. Thomas Svensson Says:

    Kristian: Uppenbarligen så har du genomskådat Stockholmsinitiativets brist på vetenskaplighet, men jag tror ändå att vi måste orka ta ”dessa muntergökar på allvar”.

    Olle Häggström skriver i ett inlägg här ovan angående lekmannens ställningstagande: ”Vem skall han välja – prästen, sierskan eller forskaren? Jag röstar på forskaren.”

    Jag håller förstås med om detta, men problemet är ju att Stockhomsinitiativet varken framställer sig som präster eller siare, utan just som forskare. Därför tvingas lekmannen också ta ställning till vilka som är seriösa forskare och vilka som är ”självutnämnda kverulanter”. För den som inte är invigd i den vetenskapliga världen är detta inte lätt och därför tycker jag att det är väsentligt att ta Stockholmsinitiativet på allvar såtillvida att man bör försöka avslöja dem inför de oinvigda.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: