Matematikens magi

Jag har börjat läsa en bok av Manuel De Landa som rekommenderades varmt av mina medresenärer på Jönköpingsturen häromsistens. Bokens titel är A thousand years of nonlinear history och är en omskrivning av samhällshistorien i en ny filosofisk anda, nämligen den som odlats av den franske filosofen Gilles Deleuze.

Jag har tidigare varit kritisk till denna nya filosofi framförallt i ett avseende: Man tycks inbilla sig att det går att använda matematiska metoder såsom komplexitetsteori eller Data Mining för att förstå samhällsfenomen i syfte att förändra.

Det tycks mig som den nya entusiasmen för matematiken som verktyg är ett nytt uttryck för synen på matematik som magi. Denna syn odlades redan hos Pythagoras och hans lärljungar för ett par årtusenden sedan. De var så fascinerade av sina upptäckter inom geometrin att de blev övertygade att de funnit nyckeln till världens uppbyggnad. Harmoniska figurer som cirklar blev magiska element som man fann lite varstans i naturen och matematiken blev en religion.

Så småningom upptäcktes emellertid att figurer som perfekta cirklar var svåra att hitta i naturen och matematiken accepterades som en mänsklig konstruktion, oerhört praktisk som approximation till vissa naturliga fenomen, men aldrig sann i förhållande till det materiella.

Ändå är den magiska lockelsen stor hos den eleganta matematiken och ju mer avancerad den är, desto svårare är det att genomskåda dess begränsade förmåga. Speciellt kan matematiken numera förundra även den som inte har någon matematisk kunskap, då datorerna visualiserar resultaten för var och en som är intresserad av det ämne som approximeras.

Inom naturvetenskap och teknik har matematiken gjort så enormt stor nytta att den fått ytterligare status, förstås. Framför allt har den nyttiggjorts genom att kunna beskriva naturliga system med linjära matematiska modeller. Dessa kan nämligen ofta utmärkt beskriva stabila system och förutsäga systemens beteende under olika tänkbara förutsättningar.

När det gäller instabila system, däremot, så är det svårare. Instabilitet kan orsakas av vissa typer av olinjariteter. Lorenz tecknade t.ex. ner ett simpelt system av tre kopplade diffrentialekvationer som visar upp ett kaotiskt scenario. Med kaotiskt menar jag då ett dynamiskt system som utvecklas till vitt skilda resultat beroende på extremt små förändringar i startvärden. Lorenz ekvationer har betraktats som en tänkbar modell för vädersystem, där den välkända fjärilseffekten skulle representera den extremt lilla förändingen i startvärde och en storm några hundra mil från startplatsen illustrera det extrema resultatet.

Notera emellertid att man aldrig lyckats förutsäga ett väderfenomen utifrån Lorenz´ ekvationer. Och det ligger ju i sakens natur. Även om vi skulle hitta just den matematiska modell som beskriver ett visst fenomen, så skulle våra begränsade mätmetoder göra att förloppet ändå blir oförutsägbart, starttillståndet kan inte mätas exakt. Dessutom kan vi förstås aldrig finna den ”rätta” modellen för ett system i naturen och till skillnad mot de linjära modellerna måste nog de kaotiska ligga ytterst nära sanningen för att vara användbara.

En annan typ av instabilitet orsakas av positiv återkopping, ett välkänt fenomen inom tekniken, där ju en viktig del i reglerteorin består i matematiska metoder för att garantera att reglersystem inte hamnar i självsvängning, dvs. i positiv återkoppling. Denna instabilitet är väl typisk just för samhällsfenomen, där vår tendens att apa efter varandra gör att oförutsägbara skeenden uppträder. Trender kommer och går, konjunkturer växlar, maktcentra förskjuts och finansvärlden kollapsar.

Den Deleuziansaka filosofin tycks ha tagit fasta på det faktum att samhällsutvecklingen har ett kaotiskt och olinjärt beteende och jag har verkligen inget att erinra mot den beskrivningen. Men, jag vill påstå att man har drabbats av en övertro på den magiska matematiken och att man sätter alltför stor tilltro till nya datoriserade matematiska modeller.

De Landa skriver t.ex. på sidan 44 i sin bok:

”Computer simulations of economic meshwork dynamics have shown that, at a certain critical level of compexity, a kind of ”industrial takeoff” occurs in the interlocked system of functions constituting the meshwork. 53 Jacobs has gathered evidence indicating that this is indeed the way in which the economy of Europe took off at the turn of the first millennium.”

Referensen (53) gick faktiskt att hitta på nätet i fullständig form: Norman H. Packard, Dynamics of development: a simple model for dynamics away from attractors. Det visar sig vara en artikel där man gör en oerhört förenklad matematisk modell för ett nätverk av företag som växer slumpartat och påverkar varandra på ett olinjärt sätt. Modellen är konstruerad så att man får ett synbarligen kaotiskt beteende. Matematiken är så enkel att jag frestades att försöka programmera den själv, men det föll på att det inte framgår hur den slumpmässiga tillväxten var modellerad. Författaren drar emellertid inte så stora växlar på sina resultat som De Landa gör, han skriver:

”The model discussed here is manifestly distant from real economic systems, but there are some aspects of the dynamics that may be relevant”

En klädsam ödmjukhet! Referenserna till den person, Jacobs,  som har ”samlat bevis som indikerar att det var precis så här det gick till”  har jag inte lyckats hitta, men jag betvivlar att ”bevisen” är övertygande.

På sidan 67 i De Landas bok gör han, genom att referera till författaren Maruyana, ett stort nummer av den sena upptäckten av negativ och positiv återkopping. Här påstår man att

”…the first type of causality (här avses negativ återkoppling) was incorporated into Western thought in the 1950s, the second type (positiv återkoppling) had to wait another decade …”.

Mången ingenjör känner väl till den underbara centrifugalregulatorn som användes i ångmaskiner redan på 1700-talet, en typisk negativ återkopplig. En snabb koll på nätet visar faktiskt att man redan hos ”de gamla grekerna” använde den negativa återkopplingsmekanismen flottören i en vattenklocka.  Den positiva återkopplingen torde åtminstone ha kommit i tankevärlden vid reglerteknikens barndom, vilket representeras av t.ex. Maxwell, sent 1800-tal. Att datera införsel av negativ återkoppling till 1950-talet och positiv sådan till 1960-talet tyder på en slarvig historieskrivning.

Idén om en icke linjär historia som drivs av oerhört många faktorer i ett komplext nätverk är tilltalande. Men, hur kan man inbilla sig att den går att rekonstruera? Den rekonstruktion som De Landa presenterar är förstås en möjlig förklaring, men det finns oändligt många fler. Och dessutom, små detaljer i nuet kan helt förändra framtiden, vilken är oförutsägbar. Till vilken nytta görs då dessa spekulationer?

36 svar to “Matematikens magi”

  1. Kristian Grönqvist Says:

    Dilemmat med matematiken är fortfarande slumpen Denna sällsynt förekommande icke linearitet förekommer aldrig i matematiken annat än som konstant, då representerande ett bestämt antal slumpmässiga variationen per tidsperiod, vilket just förnekar slumpens slumpmässighet och gör den linjär. Vilket precis som du säger är den mänskliga viljans försök till kontroll över allting med matematik.
    Det ligger lite av Einsteins ”Formula for everything” i det.

  2. Marcus Says:

    Mycket bra inlägg, Thomas! Oerhört intressant kritik av detta vi håller på med…

    Det är faktiskt många som gör precis den här invändningen mot DeLanda och hans läsning av Deleuze – och jag förstår mycket väl var den kommer ifrån, även om jag inte tycker att ”matematismen” (för enkelhetens skull tänker jag kalla övertron på matematikens förmåga att kunna representera verkligheten så i den följande diskussionen) alla gånger är nödvändig att läsa in. Men det förtjänar också att nämnas att DeLandas tendens mot ”matematism” ofta kritiseras just för att den inte riktigt återfinns hos Deleuze.

    En intressant filosof i sammanhanget är Alain Badiou, som är besläktad med, men ändå skild från Deleuze. Badiou (som jag tror har influerat DeLanda ganska mycket) brukar slagordsmässigt hävda att ”matematik är ontologi” och använder det också som utgångspunkt i sin inflytelserika och mycket debatterade kritik av deleuzisk filosofi.

    Mycket förenklat kan man säga att deleuzisk ontologi ser differentialkalkylen som en inspirationskälla. Frågan för Deleuze är ungefär, om det är möjligt att tänka sig att verkliga former – stenar, träd, människor, samhällen – blir till genom att en serie infinitesimala (oändligt små) skillnader, dvs differentialer, utvecklar sig utifrån en uppsättning villkor? Annorlunda uttryckt, kan man tänka sig att när differentialkalkyl används för att modellera exempelvis ett geometriskt rum, så efterliknar man naturens eget sätt att bygga former?

    Detta betyder ju inte att den matematiska modellen ÄR verkligheten, att en aldrig så avancerad algoritm som exekveras på aldrig så extensiva data representerar det verkliga fenomenet. MEN det finns ibland en tendens hos framför allt DeLanda att blanda ihop detta. Det är en viktig poäng du gör där!

    Min invändning mot din kritik rör (som vanligt🙂 ) påståenden som: ”Man tycks inbilla sig att det går att använda matematiska metoder såsom komplexitetsteori eller Data Mining för att förstå samhällsfenomen i syfte att förändra.”

    Jag uppfattar det inte alls så. Visst vill vi förstå samhällsfenomen – och vi tror, precis som du, att de är komplexa, dynamiska och ibland fundamentalt oförutsägbara. Men vad menas med ”i syfte att förändra” samhället?

    Vad som uppstår här är ett förhållningssätt till samhällssystem och förändring av desamma. Deleuze förespråkar ju konsekvent mikropolitik och förkastar makropolitik. Han är inte intresserad av att förändra samhället, utan vill att man aktivt förhåller sig till olika företeelser i verkligheten. Det handlar om sådana saker som att lokalt, där man själv står, koppla in sig på energimateriaflödenoch använda dem för att producera något bra, för att bygga upp en ny, högst lokal entitet, organisation, företag, vad det nu kan vara.

    Tillräckligt många, eller tillräckligt kraftfulla, sådana lokala tillblivelser kan förvisso förändra samhället. Men övergripande – global – förändring kan inte göras till syftet med att agera på ett visst sätt. Menar Deleuze. Och detta förhållningssätt är deriverat ur förståelsen av samhällsfenomen som fundamentalt komplexa.

    Återigen: Tack för ett jätteintressant inlägg!

  3. Thomas Svensson Says:

    Kul att du uppskattar min kritik, Marcus. Dina avslutande två stycken är en förträfflig beskrivning av det politiska program som Popper har format i mitt huvud. Det som Popper tillför, framför allt, är nödvändigheten av försvaret av det öppna samhället. Utan ett sådant, har vi små möjligheter att bedriva någon konsekvent mikropolitik. Men att ”din” Deleuze och ”min” Popper är så överens är glädjande.

    Jag utlämnade medvetet ordet samhälle efter ”förändra” för att jag också har uppfattat att ni Deleuzianer verkligen inte är några historicister. Men nog tycks ambitionerna ofta vara mer högtflygande än ”högst lokala entiteter” när man strävar efter att ”hacka” kapitalismen. Inget ont i det, för all del, att ha övergripande långsiktiga mål är inte främmande för mig, bara man inser att det aldrig blir som man tänkt sig.

    Det där med differentialer verkar intressant, tycker jag. Det anknyter förstås till vår tidigare diskussion om släta och räfflade rum. Jag funderar över på vilket sätt man kan jämföra människors beteende med stenars. Ett sätt att se det är att varje entitet styrs av sin strävan efter fortsatt existens (Spinozas Conatus). Man kunde kanske skilja på olika entiteter med ett statistiskt uttryck, nämligen antalet frihetsgrader. Stenen är i nuvarande tillstånd helt styrd av naturlagarna och har ytterst få frihetsgrader att röra sig inom. Växten som individ sitter fast men kan röra sig inom vissa ramar. Människan flest antal frihetsgrader av organismerna och kan därmed ställa till med de mest oväntade saker om hon inte inordnas i en räfflad struktur, dvs. tvingas att projicera sin frihet på ett begränsat urval av frihetsgrader.

    Det släta rummet tillåter differentialerna att verka fritt, det räfflade stänger in dem. Att naturen bygger former medelst små prövande steg verkar väl inte så dumt, men när man har så många frihetsgrader som människan har, så är det viktigt att se upp för skenande system, för olinjariteterna i form av positiv återkoppling, jmf. klimatproblematiken.

    Denna min avslutande glatta utsvävning bör nog inte tas på något större allvar, men man blir lätt inspirerad av dig, Marcus.

  4. rasmus Says:

    Thomas och Marcus – era inlägg får mig att känna mig helt upplyft. Tack för era generösa insatser!

  5. Marcus Says:

    Vi har ju faktiskt tidigare konstaterat att Popper och Deleuze har mycket gemensamt, inte minst i hållningen till det politiska. Och Deleuze hade nog inget att invända mot vikten av att bevara det öppna samhället. Däremot påpekade han gärna också det hoppfulla i att inget system är helt stängt.

    Vår gemensamme vän Kalle började skissa på ickelinjära perspektiv på Berlinmurens fall för ett tag sedan (här). Denna ansats visar, tycker jag, att även i det mest räfflade av samhällssystem så finns en inneboende utslätande potential.

    I de gamla öststatsdiktaturerna frodades exempelvis svarta marknader vid sidan om den hårdräfflade vita marknaden, och där fanns naturligtvis mängder av informella strukturer och organiseringar som kommunistpartiet inte hade kontroll över. Det kan beskrivas som en politik i vardagen som inte lät sig fångas av Statsapparaten. Av en slump eller serie slumper (?) hamnade dessa mikropolitiska motståndsprocesser i en positiv feedback-loop där för tjugo år sedan och självorganiserade järnridåns fall. Det behövdes ingen övergripande organisation, ingen ledare, inget fördefinierat mål eller teori; bara att de utslätande potentialer, som hela tiden existerat i marginalen av systemet, kopplades samman på ett nytt sätt och förstärkte varandra till en omstörtande kraft.

    (Förresten, bara en detalj, men apropå feedbackloopar: Jag läser det inte som att vare sig DeLanda eller Maruyana påstår att mekanismer som bygger på positiv eller negativ feedback upptäcktes först i mitten av 1900-talet. Med ”thought” menas nog snarare en världsbild, ett filosofiskt tankesystem. Maruyanas poäng är, som jag förstår det, att den linjära kausaliteten är helt dominerande i västerländsk filosofi, ända fram till mitten av 1950-talet då exempelvis ”cirkulära” kausaliteter som negativa/positiva feedback-loopar börjar accepteras i ontologiska framställningar.)

    Låt oss också försöka närma oss en gemensam förståelse för detta med att ”hacka kapitalismen”. Kanske är det så att du tänker dig kapitalism som ett sammanhängande system som definierar vår ekonomi och våra samhällen. Att hacka det, vore i så fall att förändra samhället i grunden…

    Men en återkommande poäng för Deleuze – och ännu tydligare för DeLanda – är att kapitalism inte kan förstås på det viset. Kapitalismen är också lokal, det är namnet på en viss form som dock visserligen uppstår om och om igen, på många olika platser och vid olika tidpunkter. Formen uppstår nämligen när en nihilistisk ackumulationslogik (en tankesmitta) – vinstintresset som ”enda” etiska princip – paras med tillgången på/flöden av okvalificerad arbetskraft (proletariatet, i marxistisk terminologi), tillgången på/flöden av kapital, en viss teknisk utvecklingsnivå (som möjliggör massproduktion, industrialisering), en statsunderstödd privat äganderätt, etc.

    Dessa villkor för tillblivelsen av en kapitalistisk struktur blir förvisso alltmer globalt förekommande, och kapitalistiska strukturer uppstår följdriktigt överallt. Att ”hacka kapitalism” innebär nu egentligen bara att mitt i dessa villkor, som gärna framställs som oundvikligt syftande mot kapitalism, som att kapitalsim är den enda formen som kan realiseras på dessa villkor, bygga strukturer som helt enkelt inte realiserar den: Att sätta andra mål än vinstackumulation för företaget (typ allmänintressebolag), att experimentera med kollektiva ägandeformer, att jobba med öppen källkod, sudda ut gränserna mellan producent och konsument (som sker i nätets ekonomi) etc; allt detta är exempel på hack.

    Och det är faktiskt inte mer än så som i alla fall jag menar när jag talar om att hacka kapitalism.

    PS. Din spekulation om frihetsgrader går nog utmärkt att spinna vidare på. Det är ju ett viktigt begrepp inom studiet av komplexa system till exempel, och jag återkommer eventuellt med deleuziska perspektiv på detta…😀

  6. Thomas Svensson Says:

    Marcus: Den inneboende utslätande potentialen i öststaterna var verkligen en snygg betraktelse. Ett utmärkt exempel på hur ert tänkande fungerar. Denna utslätande potential får mig genast att associera till Spinoza som hänför det gryende upproret till den mänskliga naturen. Fredrika Spindler citerar honom angående risken med att förbjuda fria åsikter:

    ”Människor är mestadels så funtade att de inte finner något svårare att fördra än att de åsikter som de anser vara sanna hålls för brottsliga och att det som rör dem till fromhet gentemot Gud och människor räknas dem till last. Härav kommer de att djärvas avsky lagarna och på alla sätt trotsa ämbetsmännen. De anser det inte heller skändligt utan i högsta grad ärofullt att driva fram uppror av detta skäl och att ge sig till att utföra vilka brott som helst. Då det alltså står klart att den mänskliga naturen är så beskaffad, följer att de lagar som stiftas om åsikter inte angår de brottsliga utan de uppriktiga, och inte stiftas för att tvinga de illasinnade utan snarare för att reta upp de hederliga. De kan därför inte upprätthållas utan stor fara för staten.”

    Din läsning av De Landa och Maruyana tycker jag ändå är alltför välvillig. Om man tex. läser Karl Poppers avslutning i Det öppna samhället och dess fiender får man verkligen inte en bild av historien som ”en linjär kausalitet”. Denna bok publicerades 1945. Om man utesluter åtminstone ingenjörer, naturvetare och Karl Popper ur mänskligt tänkande så gäller kanske Maruyanas tes. Även om jag i det konstaterandet kanske är något för illvillig!

    Angående uttrycket ”hacka kapitalismen” vet du förstås mycket bättre än jag hur det skall tolkas och jag är tacksam för ditt klargörande, som vi härmed kan betrakta som en gemensam förståelse.

    Mina preliminära tankar om frihetsgrader föder ännu en invändning mot det Deleuziska tänkandet: Gör inte betoningen av flödesontologin människan till en något viljelös organism? Är inte Spinozas ”conatus” en mer avgörande drivkraft för att upprätthålla den dynamiska jämvikten?

  7. Marcus Says:

    Nå, låt oss inte bråka om Maruyama utan att ha läst honom, men jag tror faktiskt att det är rimligt att feedback-loopar begreppsliggörs och arbetas in i systematiskt uppbyggda världsbilder på bredare front, först på mitten av 1900-talet. Men det är också rimligt att anta att att de fenomen som filosofin försöker förstå och begreppsliggöra har kunnat observeras och beskrivas innan så sker – verkligheten existerar ju förslagsvis innan filosofin…😉

    Du får gärna utveckla på vilket sätt du menar att flödesontologi skulle hamna i konflikt med Spinozas conatus. Jag ser inte riktigt det utan snarare ger flödesontologin en mer rigorös förklaring till vad conatus faktiskt skulle kunna vara…

    Och du får också gärna utveckla vad du menar med en ”viljelös” organism. Vad är ”vilja” i sammanhanget?

  8. Thomas Svensson Says:

    Som en inledande diskussion om dina frågor, Marcus, börjar jag med att redigera och utvidga ett eget diskussionsinlägg på Federa nyligen:

    Jag tror mycket på den tanke på dynamik som beskriver processer som vardande snarare än fixa. Särskilt är kanske detta signifikant för liv medan därmed jämförelser med sådant som geologi är mer långsökt. Liv i allmänhet består ju i ett vardande som försvinner om aktiviteten inte upprätthålls. Livet är därmed i något avseende en mycket instabil företeelse, och graden av instabilitet ökar möjligen med organismens komplexitet. Detta dynamiska synsätt tror jag absolut kan vara fruktbart när man betraktar sociala processer, speciellt i nutid. Instabiliteten har i detta betraktelsesätt ökat, där städerna är ett exempel, en struktur som kräver bränsle utifrån för att överleva. Men också den globala ekonomin är ett exempel, där enskilda nationer inte har mycket handlingsutrymme, utan yttre drivkrafter är nödvändiga att utnyttja för att undvika nationens ekonomiska död.

    I ett miljöperspektiv känns detta synsätt lite skrämmande; är vår komplexa tekniska värld är så starkt beroende av ett växande flöde av energi och materia att ett avsteg riskerar att krossa vår civilisation? Är därmed materiell tillväxt nödvändig? Är Georg Henrik von Wrigths ”vanmaktens optimism” den enda möjliga vägen? Svaret riskerar att bli ja, om man fundamentalistiskt tar till sig den abstrakta flödesontologin.

    Jag tror därför att abstraktionerna bör ifrågasättas, vi kan faktiskt bestämma utvecklingen själva, vi behöver inte följa strömmen, vi behöver inte kapitulera för smittan. Vi kan aktivt söka efter smittkällor som leder till nya semi-stabila system som inbegriper vår förmåga till rationellt tänkande för en långsiktig hållbarhet, och vi måste hämma de smittor som verkar leda fel. Här kommer alltså vår vilja in, en vilja som är sprungen ur vår conatus, vår strävan till existens. Jag menar att människans conatus är det primära och energi-materia-flödet det sekundära, dvs. att det är möjligt att upprätthålla en stabil mänsklig utveckling utan att lita till ett evigt växande flöde av energi-materia.

  9. heiti ernits Says:

    Mycket intressant diskussion – vet inte vart jag skall gripa in någonstans. För det första, Thomas, jag delar (som du vet) din skepsis vad de stokastiska modellerna kan säga om vår omvärld; och jag delar också din oro för en slags ”teknikoptimism 2.0” som istället för cybernetiska modeller bygger på icke-linjära ekvationer. Tron (eller övertron) på sådana modeller kan vara mycket farlig – eller lika farlig som den sociala ingenjörskonsten som hade cybernetiska modeller som sin teoretiska bas. Det finns de som bekant menar att den ekonomiska krisen i stora delar beror på vissa populära stokastiska modeller (som till en början var ”högavkastande”) som användes i hög grad vid finansiella bedömningar (analyser) bland annat i USA.

    Men, däremot, utan att ha läst DeLanda, så uppfattar jag inte att han menar att de nya matematiska verktygen är mer verklighetstrogna i sin beskrivning eller mer exakta i sin prognosförmåga.

  10. heiti ernits Says:

    Obs! råkade trycka på ”Skicka” lite för tidigt. Fortsättning:

    Utan snarare handlar det om att ta ideologiska och vetenskapliga positioner i en värld där man fortfarande pratar eller ”lever” i tron på linjära samband. Användandet av icke-linjära matematiska modeller i teoribygget kan vara ett sätt att (under)bygga en ontologi som är mer ”Osäker” – vilket är nyttigt. Du nämnde von Wright innan – och han brukar ju ta upp det där med mänsklig (specifikt för arten Homo Sapiens) hybris, som mångt och mycket delvis växt fram i ett symbiotiskt relation med den ”moderna” linjära vetenskapsidealen. Filosofen Donna Haraway kallar detta för ”Gudatricket”.
    Slump, icke-linjäritet, emergenta strukturer etc. lämnar ett visst mått av osäkerhet i förutsägelser – vilket i sin tur gör våra ”vetenskaper” mer ödmjuka. Jag tror att målet helt enkelt – av både Deleuze och DeLanda – är inte att skapa en ny ”vetenskap” för mer ”exakta” förutsägelser, utan snarare att postulera att vi inte så mycket vet. Dessutom: I en strikt materialistisk filosofi kommer man förr eller till frågan om vilja, determinism, kausalitet – en sådan osäker ontologi blir en ”spricka” för ”frihet”…

    ”att det är möjligt att upprätthålla en stabil mänsklig utveckling utan att lita till ett evigt växande flöde av energi-materia.”

    Det är inte nödvändigt med ”evigt växande” men däremot en ständigt genomflödande. Sen beror det på hur man ”bygger” sina samhällen, näringsvävar och energikällor. Och inte minst hur ”komplicerad” våra abiotiska ekologier är och kommer att bli. Ju mer komplexa stukturer, destå mer energi måste flöda genom systemet för att upprätthålla stykturen (Negativ Entropi). Nackdelen är att man också exporterar Entropi till sin omgivning. Ex: irreversibel eller reversibel dissipation (metallutspridning, kemikalier, föreningar, utspridning av material etc). Allt detta ”kostar” en massa ”exergi”. Det är viktigt med termodynamisk analys av samhällen för att förstå hur mycket våra ”system” (ekonomi, produktion, näring) belastar systemet: biosfären.

  11. Marcus Says:

    Hmmm… Jag tror inte vi förstår flödesontologin på samma sätt, helt enkelt. Jag ska jobba lite med det:

    Det finns definitivt en kvalitativ skillnad mellan en sten och en levande organism (eller en stad för den delen).
    – Stenen har visserligen haft en dynamisk tillblivelse (vulkanisk eller sedimentär), men den har i slutet på denna tillblivelse uppnått ett jämviktstillstånd. Stenen som sådan ingår ändå alltid i ett ofta väldigt långsamt flöde – i jordskorpans rörelser, de korn, molekyler och atomer som utgör stenen är också alltid på väg att ”rinna bort”, men stenen kan också vara en byggsten i ett hus eller en projektil)..
    – En levande organism då, är ett system som befinner sig i ett långt-från-jämviktstillstånd. Det väsentliga, det som är livets essens om man så vill, är att organismen håller sig kvar i detta tillstånd genom att ständigt tillföras energimateria, som den använder för att reparera sig, växa till och ibland också reproducera sig. Det levande trotsar termodynamikens andra lag – så länge det lever. När den inte längre upprätthåller cirkulationen av energimateriaflödet eller när tillflödet av energimateria upphör, då dör organismen. Då uppnår det till slut jämvikt och förflyktigas.

    Världen består av floden av olika sorters energimateriasom kan kopplas ihop, delas upp och växlas över i andra former. Dessa flöden har olika hastigheter. Flödena organiseras på olika sätt i system som också kan omsätta eller växla de olika formerna av energimateria i andra former på olika sätt.

    Detta är flödesontologi och som sådant något mycket konkret, alls inte abstrakt.

    Ur ett flödesontologiskt perspektiv är en organisms conatus just precis reproduktionen av den organisation av specifika energimateriaflöden, som är nödvändig för att hålla organismen levande system i ett långt-från-jämviktstillstånd.

    Här finns inget krav på evigt växande energimateriaflöden, utan som Heiti säger bara ett krav på genomflödande. Här finns då absolut inget som motsäger programmet att söka organisering av semistabila system som är långsitigt hållbara, och att hämma smittor som leder fel. Ur själva komplexiteten hos ett mänskligt levande system emergerar en förmåga att reflektera och dirigera vår strävan – något vi kan kalla för ”vilja” – och vi behöver alls inte kapitulera för smittor och passivt följa med strömmen. Vi är som jag ser det – och precis som jag alltid misstänkt – alltjämt överens.😀

  12. Thomas Svensson Says:

    Jag är inte överens, Heiti, med åsikten att vi lever i en ”värld där man fortfarande pratar eller ”lever” i tron på linjära samband”. I min tekniska värld tror vi inte alls på enbart linjära samband, men vi vet att det är bara de samband vi kan modellera linjärt som vi kan kontrollera, och det är vad vi vill och vad vi gör.

    Visst är vi överens, Marcus, men jag vill dels få dig att förklara det jag själv inte har förmåga att ta till mig från Deleuzes egen framställning, dels allmänt varna för fundamentalism.

  13. Marcus Says:

    Thomas: Det är helt i sin ordning. Jag hoppas att jag förklarar någorlunda väl…

    Håller förresten med om att allt fler, definitivt i den tekniska, vetenskapliga och akademiska världen, har lämnat det linjära tänkandet bakom sig. Samtidigt kräver ickelinjaritet en uppmärksamhet på saker som människor intuitivt inte uppfattar. Vi kan registrera relativt storskaliga förändringar och reagera på dem, men om vi inte omedelbart ser en vad vi uppfattar som rimlig orsak till verkan (det vill säga inte en fjärils vingslag som orsak till en storm, i den mån exemplet håller) så lever vi utan.

    Framför allt skulle jag vilja säga att icke-linjärt tänkande kräver analys av den systemiska organisationen, hur olika delar samverkar i ett spel med krafter och flödeshastigheter. Centrifugalregulatorn kan ju fungera som ett exempel: Vardagskognitionen (förstår du vad jag menar när jag säger så?) ser ju bara att en centrifugalregulerad motor går jämnt och fint, att inputen av energi har en direkt omsättning i hastighet – linjär orsak och verkan. För att förstå det ickelinjära spelet, den negativa feedback-loopen, krävs en systemisk analys. En motor som inte är centrifugalregulerad skulle vi sannolikt bara uppfatta som trasig – när osakssambanden inte är linjära uppfattar vi det mest som att någonting är fel.

    Vi vill kunna kontrollera alla processer! Och därför har vi i västerlandet under lång tid helt enkelt låtit bli att reflektera över icke-linjära fenomen. Kanske kan man säga att vi i vårt tänkandes historia ofta nöjt oss med att orsaken (än så länge) är okänd, som att det bara vore orsak och inte även organiseringen av samband som ger verkan.

    Det är hursomhelst genom analysen av sambandsorganisationen och ett experimenterande med denna organisation som en uppfinning som centrifugalregulatorn blir till. Däri ligger nyttan av den ickelinjära analysen, inte i att kunna förutsäga vilken indata som blir vilken utdata i den svarta lådan.

    Jag tycker att det är ett ganska bra svar på din ursprungliga fråga i inlägget.🙂

  14. Thomas Svensson Says:

    Marcus: Du kompletterar utmärkt mitt påstående i min förra kommentar att ”vi vet att det är bara de samband vi kan modellera linjärt som vi kan kontrollera, och det är vad vi vill och vad vi gör.”

    Du påpekar ju mycket riktigt att det inte bara handlar om samband vi kan modellera, utan att vi också kan konstruera för att göra företeelser linjära.

    Men i samhällsmåttstock är det ofta ytterst svårt att göra analysen och desto svårare att medvetet göra stabila konstruktioner. Olinjariteter som härrör från kaotiska system eller från komplex positiv återkoppling låter sig inte ofta analyseras och den enda framkomliga vägen i politiken blir att försiktigt pröva sig fram till semi-stabila förhållanden med önskade egenskaper.

    Min ursprungliga fråga föranleddes av att jag, när jag läser De Landa, får bilden av att en annan olinjär analys kunde vara lika trolig som hans, ja, många andra analyser kunde vara lika troliga och därmed begränsas nyttan, eller hur?

  15. Marcus Says:

    Självklart kan beskrivningar alltid ifrågasättas, särskilt i enstaka detaljer, men att DeLandas skulle vara så enkel att ersätta tror jag ändå inte.

    En sak vi inte har berört är att även om samhällsfenomen är komplexa och kan gå in i skenande feedbackloopar och rentav kaotiska förlopp så är samhällen större delen av tiden faktiskt semistabila. Positiv feedback, bifurkationer etc är olika sätt att beskriva samhälls-förändring, men det är ju den kontinuerliga re-produktionen av samhällsfenomen som gör att vi öht kan tala om samhällen som sådana.

    Poängen är att de semistabila tillstånd som samhällen och andra dynamiska system upprätthåller sig vid inte är tillstånd av jämvikt; poängen är inte att de skulle befinna sig i en ständigt oberäknelig förändringsspiral. Många samhällsfenomen skiftar snabbt mellan långt-från-jämviktstillstånd, men många reproduceras också över långa eller mycket långa tider. DeLanda beskriver i mina ögon ffa sådana som tillhör den sistnämnda kategorin, vilket är fördelaktigt när vi söker empiri. Det är också fullt möjligt att pröva hans redogörelse (eller de redogörelser han hänvisar till) mot ganska omfattande källmaterial – som dessutom har den fördelen att inte vara subjektiva beskrivningar av händelser i samtiden eller historien, utan saker som inventeringar, protokoll, bokföringsrapporter, vardagshistorier etc.

    Det som framträder är långsiktiga tendenser i organiseringen av basala materiella flöden och hur förändringar i dessa flöden – deras hastigheter, riktningar etc – inleder nya långsiktiga tendenser. Ibland oväntat och hastigt, ibland mer långsamt framväxande.

    (Ha nu en trevlig födelsedag – stort grattis från mig!)

  16. Jonas B. Says:

    Nästan varje utsaga om linjäritet/icke-linjäritet och stabilitet/instabilitet i texten ovan är ju trivialt osanna. Det är lätt att hitta på motexempel, till exempel instabila linjära system.

    Dock har det ingen bäring på textens slutkläm om dåliga ekonomiska modeller, en kritik som borde vara uppenbar för alla utom möjligen ekonomerna själva.

  17. heiti ernits Says:

    Det jag menar att det finns en kraftig eftersläpning i common-sensevärldsbilden (som också Marcus delvis är inne på).

    Sen skall man väl inte säga att det har slagit genom överallt i den akademiska världen – även om stora steg har tagits de senaste 10-15 åren. Inom företagsekonomin opererar man fortfarande med linjära samband och oerhört förenklade linjära (och snäva) modellen; den sistnämnda beror naturligtvis på vilken ”nivå” man studerar. Men den allmänna teorigodset kan sägas vara förlegad, men lärs ut fortfarande (inte sällan använder man fortfarande väldigt gamla böcker).

  18. Thomas Svensson Says:

    Jonas B.: Jag medger att vi handskas ganska slarvigt med begreppen här, åtminstone om man känner till de strikta matematiska definitionerna. Men, jag tycker inte att det stör de frågor vi diskuterar nämnvärt.

    Marcus: Jag har inga kommentarer till dina nya tankar just nu, men hoppas att få återkomma. Jag tackar i vart fall för gratulationerna.

    Heiti: Jag är böjd att hålla med dig om ekonomin, även om jag tror att nationalekonomin syndar mer än företagsekonomin i detta avseende. Jag läste nyss en bok som heter ”The black swan” och som driver gäck med nationalekonomernas svårigheter att erkänna de svarta svanarna, det vi här kallar olinjariteter.

  19. Marcus Says:

    Det vore intressant att få veta vad skillnaden är mellan ovanstående begreppsanvändning inom dynamiska system-teori (fysik) och matematikens ”strikta definitioner”. Det är bra att känna till när man talar om de här frågorna.

  20. Thomas Svensson Says:

    Marcus: Jag har för dålig koll själv över definitionerna, som dessutom knappast är desamma i olika matematiska sammanhang. Men Jonas B. kanske själv kunde ge ett exempel på hur våra påståenden är trivialt osanna utifrån hans definitioner.

  21. Conny Says:

    Mycket intressant läsning, inlägg och kommentarer. Vill bara tipsa om ett annat blogginlägg, av den amerikanske filosofen Steven Shaviro, som känns relevant för den här diskussionen. Texten utgår ifrån Peter Wards bok The Medea Hypothesis för att bl.a. problematisera bilden av självorganiserade system: http://www.shaviro.com/Blog/?p=756

  22. Thomas Svensson Says:

    Tack Conny, för referensen som jag verkligen finner tankeväckande. Tyvärr liknar dess pessimism Georg Henrik von Wrigths t.ex. i detta uttalande:

    ”Traits that give any organism a selective advantage over its rivals will spread through the gene pool, unless and until they overwhelm the environment and reach the limits of its carrying capacity. An organism that is too successful will ultimately suffer a crash from overpopulation, depletion of resources, and so on. ”

    Författaren kritiserar den uppgivna tron på självorganisering och förnekandet av förnuftet som en främsta ledstjärna, vilket jag sympatiserar starkt med. Jag tror i och för sig inte att mina göteposthumanistiska vänner bekänner sig till denna uppgivna skara, eller att de ser självorganiseringen som en dygd, men det vore intressant att höra deras synpunkter på texten. Tex.denna:

    ”I just want to suggest that it is high time to question our basic, almost automatic, assumptions about the virtues of self-organization. This doesn’t mean returning to an old-fashioned rationalism or voluntarism, and it doesn’t mean ignoring the fact that our actions always tend to propagate through complex networks, and therefore to have massive unintended consequences. But we need to give up the moralistic conviction that somehow self-organized outcomes are superior to ones arrived at by other means.”

    Som avslutning slås ett välgörande slag för det rationella förnuftet:

    ”What we need is an aesthetics of decision, instead of our current metaphysics of emergence.”

  23. Marcus Says:

    Jag kan bara säga att jag helt håller med Shaviro i hans intressanta resonemang, men vill nog samtidigt hävda att han överdriver lite i beskrivningen av de självorganiseringstroende… Hursomhelst, jag skulle vilja ansluta så här (varning för ännu en lång kommentar):

    Låt oss säga att vi identifierar förbränningen av fossila bränslen som någonting ”dåligt”, något vi rent politiskt skulle vilja göra någonting åt… För Deleuze är nu Förbränningen av fossila bränslen lösningen på ett problem (!), och inte problemet i sig.

    Detta, kan tyckas, märkliga vrängande av begreppen vill få oss att inse att vi alltför ofta påbörjar analysen och formuleringen av våra politiska frågeställningar på fel ställe. Den nyvunna kunskapen om materiens självorganiserande potential, emergenta fenomen, komplexitet och så vidare, måste få oss att angripa världens alla ”dåligheter” på ett nytt sätt, menar Deleuze. Så hur ska vi angripa det faktum att förbränningsmanin innebär allvarliga konsekvenser för miljön?

    Ett förbud uppbackat med ett statligt våldsmonopol kan blockera förbrännandet av fossila bränslen – och detta kan mycket väl vara den i slutänden enda praktiska politiken vi kan bedriva! Men vi bör förstå att denna blockering får återverkningar på de omständigheter – detta är det egentliga problem, med deleuzisk terminologi – som har lett fram till vår omfattande förbränning – lösningen: Det kan kort sagt få oöverblickbara konsekvenser för hela världens ekonomi och stora delar av världsbefolkningens utvecklingsmöjligheter.

    Deleuze menar att detta inte ska få oss att bli försiktiga, utan bara att vi måste bli mycket bättre på att formulera det verkliga problemet, för att kunna formulera om det.

    Man kan ju i vårt exempel också – det ena utesluter inte nödvändigtvis det andra – förflytta politiken till att mixtra med den ekonomiska och ”kulturella” (som genererar olika begär) organiseringen av flöden som uttrycker sig i form av en förbränningsmani, eller hela den härva av olika relationer och beroenden som har kört fast oss i spåret fossila bränslen.

    Rent faktiskt kan vi koppla om flöden av skattemedel och plugga in denna energiform (pengar är energi) i utvecklingen av alternativa bränslen. Grön skatteväxling på området kan vara ett sätt att påskynda utvecklingen av en ny lösning på vårt problem, utan att direkt blockera det befintliga problemets möjlighet att uttrycka sig. Att skapa tankesmittor som konkurrerar ut köra-egen-bil- eller jag-är-min-bil-smittan och köpa-billigt-från-andra-sidan-jorden-smittan är andra ”hack” (lokalproducerat är ju hajpat just nu och stadsjeepen gick från statussymbol till idiotstämpel = exempel på att detta faktiskt funkar).

    Komplexa fenomen är helt enkelt omöjliga att bygga om efter en ny ritning – en pythagoresk idealform, så att säga. Vi måste istället försöka formulera om problemet i någon väsentlig detalj, så att en ny lösning kan självorganisera sig.

  24. Marcus Says:

    Jag kan ju säga det också, att resonemanget kan kopplas till det vi talade om från början:

    Istället för att föreställa sig en ideal form som man sedan försöker tvinga på verkligheten, så bör man försöka uppställa ett antal grundvillkor och sedan låta en form växa fram ur dessa villkor – genom en serie av differentialer som utvecklar sig i olika sekvenser…

    Problemet är dessa villkor. Lösningen är den form de ger upphov till. Tänk det matematisk… Sedan är naturligtvis villkoren sällan så absoluta att de bara kan ge upphov till en enda förutbestämd form, utan tillåter variation i olika grad – och i verkligheten sker som noterat feedback som återverkar på villkoren själva; tillblivelsevillkoren kan förändras under tillblivelsen.

  25. Thomas Svensson Says:

    Ja, Marcus, jag håller bara med!

  26. heiti ernits Says:

    Skall kommentera mer utförligt kring självorganisering – men i den akademiska världen som jag befinner mig i förtillfället, så är självorganisering ingenting ”konstigt” eller ”övernaturligt” — den lärs inte bara ut av lärarna inom ekologi, statskunskap och och sociologi, men förekommer också flitigt som ett begrepp i litteraturen och forskningen.

    Kolla bara på denna forskningssammanställning inom sam.vet.: http://www.resalliance.org/files/1144440669_resilience_and_sustainable_development.pdf

  27. heiti ernits Says:

    Inte minst har Ostrom (som fick nobelpriset nu senast) forskat mycket kring adaptiva ”öppna instituitioner” och självorganisering; Sen nämns Gaia någonstans i texten – det är en hypotes om ekologiska självorganiserande ”makrosystem”, som det inte finns några ”starka” bevis för i dagsläget; Dessutom har många andra pseudovetenskapligt orienterade rörelser ”snott” denna hypotes och gjort till sin egen: därav ”halmdockan” kring Gaia-hypotesen..

  28. Thomas Svensson Says:

    Heiti: Nu betraktar väl inte den artikel jag refererar självorganisering som konstigt eller övernaturligt. Den varnar väl egentligen bara för en blind tro på självorganiseringen som en sorts naturkraft som inte kan påverkas med rationella åtgärder. Den anklagar vissa självorganiserings-entusiaster för att ställa förnuftet på åskådarplats.

    Ordet ”resilience” var okänt för mig och i mitt lexikon står det närmast för återhämtningsförmåga. När jag läser delar av den text du länkar till skulle jag koppla ordet till det man i tekniska kvalitetssammanhang kallar robusthet, dvs. okänslighet gentemot yttre störningar.

  29. Marcus Says:

    Ja, Shaviros kritik är ju inte mot teorier om självorganisering utan mot den svärmiska uppfattningen att självorganisering alltid är bättre eller åtminstone moraliskt oantastlig. Det finns verkligen en sådan tendens i vissa politiska läger, som tagit till sig självorganiseringen som princip – laissez faire-ideologer och vissa vänsteraktivister till exempel, men även då spekulativa anhängare till exempelvis Gaia-hypotesen.

  30. Kristian Grönqvist Says:

    Jag har också uppfattat ”resilience” som enriskbuskartad seghet, men det kanske beror på med vem och i vilket sammanhang ordet kommer upp..
    GOD JUL ALLIHOPA PÅ DEN HÄR BLOGGEN

  31. Thomas Svensson Says:

    Tack, detsamma, Kristian

  32. Kalle P Says:

    Ojoj, stort – har missat detta inlägg, och den följande diskussionen. Bra inititativ, Thomas!

    Bara lite kort: Ja, i sin sammansmältning av Deleuze och komplexitetsteori har DeLanda har kritiserats av andra Deleuze-läsare. Deleuze ville ju skapa en filosofi baserad på immanens, en filosofi som inte gör sig beroende av transcendens eller platonska essenser. Därför är det fånigt om man – som vissa beskyller DeLanda för – försöker återintroducera transcendens genom att hänvisa till Vetenskapen.

    Det går alltså inte – hur frestande det än är – att säga ”Deleuze hade rätt – för nu har naturvetare bevisat att hans tankar om abstrakta maskiner etc är Sanna”.

    I slutändan kommer vi alltid ned till en slags pragmatism: Fråga inte ”är det sant?” utan ”funkar det?”.

  33. heiti ernits Says:

    Var lite snabb innan😉

    Håller med Marcus kommentat. Intressant inlägg, men tror också att Shaviro överdriver eventuellt lite i beskrivningen av de självorganiseringstroende.

    Sen framkommer en annan bra synpunkt: att det finns de som ser självorganiseringen som en överordnad princip där allt intentionellt mixtrande ses som någonting negativt och oönskvärt. Det är en förlängning av den olyckliga klassiska natur-kultur-separationen: ”this does not mean that ecological catastrophes caused by bacteria should be put in a fundamentally different category than ecological catastrophes caused by human beings”. Bra poäng. Argumenterar man enligt schemat själv-organisering kontra intentionalitet (”människan är ond men inte bakterien”), så hamnar man i detta olyckliga fack (som jag egentligen tror är problemet) och som gör att själv-organisations-argumentet kan låta ”svärmisk”.

    Det är därför man idag pratar om socioekologiska system.

    Självorganiseringen behöver inte vara någonting mystiskt, eller frånskilt från det intentionella. Precis lika lite som att vår organism är självorganiserade och svarar på interna, och externa ”tryck/påverkan” (eller stress). Kroppsliga sjukdomar orsakade av en bakterie (som kan sägas ha en viss grad av intention), en annan människas bilavgaser (intention), eller via självvållande mekanismer (intention) – responderar mot den självorganiserande organismen som försöker upprätthålla homeostastis (”lokal jämvikt” i en värld av ständigt ojämvikt) (eller överleva – conatus).

    Egentligen en sak som jag inte riktigt förstår. Hur kommer Shaviro till detta:
    ” in this way it is absolutely incompatible with notions of autopoiesis, homeostasis, or Spinoza’s conatus. What we need is an aesthetics of decision, instead of our current metaphysics of emergence.”

    Jag ser inte inkompatibilitet här – måhända han han en annan syn på emergens, självorganisering etc. Den där ”certain moment of decision” behöver inte alls motsäga själv-organiserande principer. Självorganisering uppstår som en effekt ut ”myllret” av ”decisions” och ses på ett ”makroskopiskt plan”.

  34. Thomas Svensson Says:

    Heiti: Det tycks mig som att vi (du, Marcus och jag) håller med Shaviro i hans kritik av självorganiseringstroende. Det är glädjande.

    Angående din sista frågeställning om inkompatibilitet är jag inte heller säker på vad Shaviro egentligen menar. Min egen tolkning och min entusiasm för hans slutkläm, ”What we need is an aesthetics of decision, instead of our current metaphysics of emergence”, förklarar jag så här:

    Min uppfattning är Poppersk: Det existerar inga naturlagar i samhällsutvecklingen. Framtiden är öppen och helt bestämd av våra beslut. Vi kan aldrig förutsäga vad våra beslut leder till på grund av samhällsfenomenens ofta kaotiska förlopp och de återkopplingsmekanismer som är okontrollerbara.

    Men, vi kan göra så gott vi kan, vi kan med hjälp av våra erfarenheter, våra kortsiktiga modeller, vår begränsade adekvata kunskap och våra abstrakta ideal ta de beslut som har störst sannolikhet att leda rätt. Vi bör emellertid vara försiktiga för att kunna bromsa och ångra oss i tid. Det blir nämligen aldrig precis som man tänkt sig.

    Detta är kanske den estetik för beslut som man bör hålla sig till, istället för vanmaktens tro på automatiskt positiva emergenta tillstånd.

  35. heiti ernits Says:

    THomas:

    Ja, om du tolkar det så – så är jag att beredd att hålla med din tolkning. Bra slutkläm. Precis min tanke också. Däremot vet jag inte om någon verkligen tror på ”automatiskt positiva emergenta tillstånd” – det finns säkert någon, men emergensteorin underbygger just tesen om ”vår begränsade adekvata kunskap och abstrakta” bristfälliga ”ideal”. Dvs: vi är dåliga på att förutse, kontrollera olika förlopp och processer: vare sig de är sociala eller biologiska system (dessutom påverkar systemen varandra ömsesidigt och gränsen är väl mer analytisk (epistemologisk) än ontologisk (verkligheten))

    Det är därför man idag pratar om ”adaptive management” – som lite förenklat går ut på en slags popperiansk ”Trial-and-Error” metodik, där man ständigt reviderar och utvärderar sitt handlande (ex: förvaltning). Man slog fast en sådan metodik och approach i ”Millennium Ecosystem Assessment”.
    Adaptive Management, en enkel illustration:
    http://www.pnas.org/content/106/5/1301/F1.expansion.html

    http://www.millenniumassessment.org/en/index.aspx

  36. Kristian Grönqvist Says:

    Alltsammans handlar ju egentligen om perspektiv. Ett mäskligt eller ett ”naturligt”
    Vi vill så gärna påverka, men om vi skulle råka utrota oss själva, kommer det självspelande pianot igen.
    Personligen skulle jag vilja hitta en metodik där vi och det självspelande pianot jobbar i samma riktning.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: