Köpenhamn och vanmaktens optimism

Jag hör på SVT:s rapport så här i Köpenhamns-hoppets elfte timme att det lutar åt fiasko. Hillary Clinton står leende i talarstolen och lovar miljarder dollar till utvecklingsländerna, men det tycks inte förslå. Hon villkorar förstås med att Kina åtar sig stora utsläppsminskningar och kräver dessutom att hennes inspektörer får komma och kontrollera.

Kanske kan Kina om ett par decennier verkligen minska sina utsläpp, nämligen när de också har blivit rika nog att lägga ut tillverkningen av prylarna någon annanstans. Problemet är att det i det läget skall tillverkas prylar inte bara till oss välmående i väst, utan också till alla dessa kineser! Utsläppen kommer inte bara att flyttas, de kommer att växa.

När nu Al Gore faktiskt har lyckats få världens politiker att låna vetenskapsmännen ett öra, så stavas deras hjälplösa naiva lösning DOLLAR. I sin vanmakt inför de välgrundade prognoserna presenterar man sitt enda tänkbara recept för problemlösning: tillväxt och pengar.

Den svenske leende representanten Andreas Carlgren…

  • vill bygga mer vägar för att…
  • främja den nödvändiga tillväxt som skall…
  • göra oss så rika att vi kan…
  • betala för klimatåtgärder!

USA lovar dollar, EU  lovar Euro och Japan lovar Yen, men miljardrullningen imponerar inte. Fler och fler inser förhoppningsvis efter fiaskot att problemet inte handlar om pengar denna gång.  Birger Schlaug skriver utmärkt om detta under den välfunna rubriken Köp, köp, köp, Köpenhamn.

En än mer uttalad vanmaktens optimism representeras av de så kallade skeptikerna, de som hävdar att det skrämmande klimatscenariot är bluff. Tyvärr är deras optimism nog mer grundad på tro än vetande och att de får så mycket uppmärksamhet beror nog en hel del på att deras motdebattörer ofta också  litar mer till retorik än vetenskapliga argument.

Ett av många undantag hittade jag under Uppsalainitiativets flagg: Olle Häggström ger där en mycket välskriven sammanfattning av det vetenskapliga läget i klimatfrågan: Om istider, klimatförändringar och återkopplingar.

Två engagerade envisa hjältar på olika arenor, Birger Schlaug och Olle Häggström! Min optimism består i övertygelsen att de och deras likar kommer att förändra!

4 svar to “Köpenhamn och vanmaktens optimism”

  1. Olle H Says:

    Tack Thomas! Jag bugar och rodnar en smula. Samt konstaterar att du med ditt engagemang i Miljöpartiet och Borås Energi, och med en av Sveriges mest intelligenta bloggar, med lätthet kvalar in i samma kategori av ”engagerade envisa hjältar” i vilken du placerar mig och Birger Schlaug.

  2. Idéer, tankar och reflektioner: Den strandade klimatfärjan Says:

    […] Svensson skriver också kring detta. Upplagd av Heiti Ernits kl. […]

  3. Kristian Grönqvist Says:

    Klimatskeptikerna i Sverige är i stort sett beroende av Välden Idag för sin existens (Livets Ord) samt en del svansar på den yttersta högerkanten, ett obestämt antal Foliehattaroch ödletroende Ickianer. Deras motsånd är högljutt men marginellt.

    Däremot är svårigheten att låta bli den energi, som redan finns i jorden och väntar på att tas upp ett mycket större problem. och problemet med att avskaffa oljeberoende logistik intressantare.

    I princip har utvecklingsländerna ju rätt.

    De har samma rätt som vi att gå hela utvecklingsgången, alltså att slippa räkna med avgaser, öka sin konsumtion, sitt välstånd, sitt slöseri med naturresurser på samma sätt som vi gjort i över 100 år. Rimligtvis är det ju så. De har stått vid sidan och varit avundsjuka länge nog.

    Om vi, extrema aristokrater, skulle kunna hjälpa dem att ta språnget utan 150 års industrialism, så kunde vi i slutändan tjäna på det. Men då handlar det inte om att tjäna på det, medan man gör det, utan vänta med det tills man säkert vet att man är på den säkra sidan.

    För alla fester kommer det en räkning i slutändan, men just nu vill inte festdeltagarna vara med och betala den, trots att de festat i 150 år.

    Ynkligt.

  4. Thomas Svensson Says:

    Kristian:

    Även om klimatskeptikerna är marginellt i den seriösa debatten, så är jag rädd att klimathotets allvar inte erkänns av så många.

    Vetenskapen står inte högt i kurs, vill jag påstå, det ser man om inte annat på de stora förtroendena för vidskepelser som livets ord , currylinjer och magnetiska stenar.

    Just därför blir det mycket svårt att få festdeltagarna att betala festen, de har alltid känslan av att bli lurade av etablissemanget. Kanske är det just den bistra erfarenheten av att så många gånger blivit dragna vid näsan av överhet och experter som gör människor så oemottagliga för vetenskapens obekväma resultat?

    På samma sätt upplever förstås de fattiga länderna våra krav på deras återhållsamhet, varför skulle väst ha något annat än sin egen fördel i åtanke just denna gång?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: