Kväv tillväxten i sin linda

I ett tidigare inlägg visade jag klimatdata som pekar på ett tydligt samband mellan ekonomisk tillväxt och klimatproblem. Den ekonomiska krisen som brett ut sig över världen den senaste tiden har gett klimatet en andhämtningspaus och är i det avseendet positiv. Men, den har ju också negativa konsekvenser, där arbetslösheten är det mest problematiska. Hur skall vi då bibehålla den negativa tillväxten utan att öka utanförskapet? Hur skall vi bibehålla vårt välstånd utan att jaga efter mer?

Många anklagar oss gröna tillväxtfiender för att vi vill vrida klockan tillbaka och vända tillbaka till ett primitivt tråkigt samhälle utan bilar, TV-apparater, Thailandresor, datorer  och mobiltelefoner.  Och visst skulle världen se mer hållbar ut utan dessa prylar. Men det är förstås varken rimligt eller önskvärt att vrida klockan tillbaka, nog skall vi på något sätt kunna göra de prylar vi har mer i överensstämmelse med en hållbar utveckling.

Men! Vi borde åtminstone försöka låta bli att hitta på nya grejer, grejer som vi ännu inte gjort oss beroende av och som knappast kommer att göra oss lyckligare.

Nyligen undervisade jag i en kurs där en av kollegerna visade resultatet av en undersökning gjord i Japan under några decennier. Undersökningen visar ganska tydligt hur det går till när en fullständigt onödig produkt introduceras på marknaden, omvärderas till något normalt och så småningom till något nödvändigt:

De japanska forskarna har genom enkäter hos folk kontrollerat vad man tycker om fjärrkontrollen till TV:n. Den första enkäten gjordes 1978 då prylen var nyintroducerad. Resultatet är illustrerat i nedanstående diagram, där man identifierat fyra olika uppfattningar om prylen i fråga: Den enskilde svarar på frågor som leder till att han tycker fjärrkontrollen kan kvitta, är attraktiv, är självklar eller är nödvändig.  Det procentuella antalet svar av en viss typ avsätts på en av fyra axlar och de så erhållna fyra punkterna binds samman med linjer. Resultatet blir en figur vars tyngdpunkt demonstrerar vad den allmänna uppfattningen är om fjärrkontrollen.

Vi ser att 1978 tyckte ungefär hälften att det kunde kvitta med denna apparat, medan de flesta andra tyckte att den var attraktiv, en kul grej, kanske. Tyngdpunkten ligger på den indifferenta och attraktiva sidan

Sex år senare upprepade man undersökningen med resultat enligt den blågröna figuren här nedanför. Under dessa år har de som tyckte det var en kul grej skapat en efterfrågan som resulterat i att de flesta nu förväntar sig att en fjärrkontroll hör till en TV-apparat. Några tycker fortfarande att den är onödig,  medan ungefär lika många nu ser den som nödvändig som attraktiv. Tyngdpunkten ligger på förväntan-sidan, och notera att attraktionen redan minskat.

Efter ytterligare tio år undersöker man attityderna igen. Resultatet illustreras nu med den blå figuren i nedanstående diagram.  Nu tycker helt enkelt nästan alla att detta är en nödvändig pryl. Den positiva attraktionen tycks ha försvunnit, men resursbehovet har blivit enormt, nu dräller det flera fjärrkontroller på varje vardagsrumsbord med självaktning och att hitta rätt bland knapparna skapar ofta mer irritation än lyckokänslor.

Visst är detta en fantastiskt bra bild över vårt tillväxtdilemma.  Vi kan inte begripa hur vi klarade oss utan de prylar vi har, men vi gjorde faktiskt det en gång.

Vi får gå långt tillbaka i historien för att hitta de grejer som gjorde oss till lyckligare människor. Det var när industrialismens massproduktion minskade fattigdom och lidande.

Hur skall drivkrafterna i samhället riktas mot andra håll än uppfinnandet av nya onödiga prylar? Kanske ett sätt vore en skatteväxling, från skatt på arbete till skatt på grejer, från sociala avgifter till moms.

Självfallet skulle behovet av arbetskraft minska inom pryltillverkningsindustrin, reklambranschen och detaljhandeln. Men det är väl utmärkt! Låt oss helt enkelt gå ner i arbetstid, allihop.  Denna så självklara slutsats är uppenbarligen dold för såväl politiker som den allmänna medvetenheten. Förblindade av det ekonomiska systemets tillväxtfanatism ser man inte självklarheterna.

Förändra alltså de ekonomiska incitamenten för att förhindra skapandet av nya resurskrävande behov. Det vi inte känner till kan vi inte heller sakna! Visst borde detta vara möjligt genom ökad skatt på konsumtion kompenserad genom minskad skatt på manuellt arbete. Kanske kunde vi ägna vår tid åt att serva och umgås med varandra istället för att tillverka grejer åt varandra.

5 svar to “Kväv tillväxten i sin linda”

  1. Anders B Westin Says:

    Jag kan inte förstå hur ”ditt” samhälle skulle kunna fungera.

    Vad skulle folk göra?

    Jag ser med stor oro på det stora antalet religiösa pastorer som successivt skulle få makten.

    När du ser på frågan så ser du mest konsumentperspektivet. Men glöm inte producentperspektivet som skapar bekräftelse. Att skapa och producera ger livet en mening för stora grupper av människor. Tänk att vara en tekniker och leva i ett samhälle där nyskapandet vore stigmatiserat.

    Jag skulle nog hellre dö än att leva i ett samhälle där socialkonstruktivisterna och mytomanerna fick makten och jag själv fick sitta ner och låta hjärnan gå i stå.

    För mig är livets mening att skapa.

    Sedan håller jag ändå med om mycket. Det är mycket skräp i omlopp. Men vem är jag att bestämma vad som är skräp och inte skräp.

  2. Daniel Says:

    Jag håller med Anders, för mig låter dessa tankar som ett omöjligt samhälle.

    Låt oss hitta på fjärrkontroller. Låt oss producera fjärrkontroller på ett sätt som smakar mer än det kostar. Om nu det innebär miljöskatter på t.ex x spänn per fjärrkontroll så kanske det kan innebära en ekvation som går ihop. Eller?

    Problemet idag är ju att det finns inga miljöskatter värda namnet på nånting. Man kan köpa ett happy meal för 30 kronor och varje gång får man ett halvt kilo plast på köpet. Problemet kan ju inte vara produkten i sig, problemet är ju att den produceras utan att någon betalar för vad det kostar.

    Som det är nu är ekonomisk tillväxt ett problem, det är vi överens om. Men att stoppa tillväxten är en omöjlighet på många plan, framförallt politiskt.

    I min mening har världens ekonomiska tillväxt bara börjat. Om vi klarar oss från att kollektivt gå under så kommer tillväxten vara helt enorm i hundratals år till. Det finns ingen som kan stoppa detta. Det vi kan göra är att försöka styra tillväxten till att handla om positiva grejer.

  3. Thomas Svensson Says:

    Du har rätt i det, Anders, att livet vore meningslöst för många av oss om vi inte fick vara lite uppfinningsrika och utmana vår kreativitet. Men vid närmare eftertanke, vad är det för kreativt i att konstruera en fjärrkontroll? Hur utmanande är det att konstruera en biljettmaskin till SJ som ersätter en personlig service? Vilken teknisk innovationsförmåga krävs det för att komma på Barbiedockan, smurfen eller bilbanan som alla hämmar våra barns kreativitet? Vilken innovationskraft ligger bakom aluminiumfälgen eller byxan med fabricerade trashål?

    Det finns däremot oändligt många problem att lösa, tekniska såväl som kulturella. Miljöteknik, transportteknik och jordbrukseffektivitet, till exempel. Det saknas verkligen inte utmaningar för mänsklig kreativitet.

    Jag menar inte att någon klok människa skall bestämma vad som är skräp och därmed inte skall tillverkas. Min poäng är att vi måste ersätta de incitament som nu driver fram resurskrävande grejer som vi inte ännu begripit att vi har behov av. Vi måste ersätta dem med incitament som driver fram en ökad hållbar tillfredsställelse hos oss människor.

    Detta kan göras med miljöskatter, som Daniel är inne på, det kan göras med skatteväxling från arbete till prylar och det kan säkert göras på andra sätt.

    Vår barnsliga glädje över en häftig ny aluminiumfälg måste kosta tillräckligt för att vi skall avstå från den.

  4. Kristian Grönqvist Says:

    Du skall se att bara resursslöseriets era är över, dvs gemene man fattar allvaret, så kommer en HelväggsTV i framtiden att dra mindre ström än em ficklampa, den kommer kanske inte att vara lika ljusstark, vilket gör att man måste dra ner på belysningen i tittarrummet… Transportmedel är snabbare, tåligare,bränslesnålare, man kanske får mindre bråttom, behöver aldrig förflytta sig geografiskt för att sköta sitt jobb, vilket nästan alla gör i dag. Jag tror att evolutionen, vare sig den är organisk eller teknisk inte går att stoppa med filosofi, filosofi är ofta eftertankens kranka blekhet, där man kontemplerar redan faktiska händelser.
    Jag skulle vija citera filosofen och evolutionsforskaren i Jurassic Park, som ur sig häver något alldeles brilliant, som tar Besserwissrarna där det gör ont som värst: ”Life allways finds a way”. Så i just detta fallet är jag en obotlig optimist.
    När det gäller klimatet som helhet så är jag helt enig med Dig om att vi är ute på ”fisans mosse” och att balansera upp den svagt surnande ocenen kan bli en riktig rysare. Likaså att neutralisera den ökande värmeenergin som finns lagrad där redan. Det är ju ffa där vi har de accumulerade effekterna…

  5. Mätbarhet- en riskabel förenkling « Tankspritt Says:

    […] problem har diskuterats åtskilligt, även en del här och där på Tankspritt. För några veckor sedan publicerade den gröna tankesmedjan Cogito en skrift som […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: