Om intuitiv insikt

Efter att ha funderat över Spinozas adekvata idéer i mitt förra inlägg går jag vidare till hans tredje form av kunskap, den högsta, nämligen den intuitiva insikten.

När jag först läste om den intuitiva insikten i Etiken blev jag skeptisk och associerade till den intuitiva kunskap som Descartes introducerade. För Descartes var det Gud, dvs. en kraft utanför oss själva, som planterade den intuitiva uppfattningen att något kunde hållas för sant. Jag uppfattar denna Descartes slutsats som att han slutligen helt gav upp sitt stolta projekt. Det började ju med tanken: ”jag tänker alltså finns jag till” och skulle fortsätta med härledningar av säker kunskap ur denna odiskutabla sanning. Men, det blev inte mycket med härledningarna, istället fick han dra sig tillbaka till den traditionella vidskepligheten, Gud ser och ordnar allt.

Efter att ha studerat Spinozas övriga text tycks det emellertid inte vara möjligt att hans intuitiva insikt har någon likhet med Descartes. Jag tror istället att denna intuitiva insikt kan liknas med det vi till vardags kallar ryggmärgskunskap.  Men först en repetition av hur jag uppfattar Spinozas andra kunskapsslag, de adekvata idéerna.

Genom att skapa ett abstrakt tankesystem, likt matematik, kan vi härleda adekvata idéer från säker kunskap. Har vi konstruerat vårt system på ett bra sätt kommer denna kunskap att kunna användas för att lösa många av livets problem, trots att vi egentligen inte har någon kunskap om livets egentliga orsak/verkan-sammanhang.

Sådana adekvata idéer är alltså mycket användbara och överlägsna de förvirrade idéer som spontant uppstår från våra sinnesintryck.

Men när det abstrakta systemet så småningom är etablerat, prövat och accepterat så omvandlas det till intuitiv insikt,  vi behöver inte härleda företeelser om och om igen, de sitter i ryggmärgen.

Man kunde kanske här associera till uttrycket politiskt korrekt. Vissa uppfattningar i samhället om t.ex. invandrare, kvinnor och homosexuella kan vi förnuftsmässigt utifrån våra adekvata idéer vara överens om. Men idéerna är historiskt ganska nya och många har ännu inte omfattat dem, vi tvingas lita till politisk korrekthet för att inte göra bort oss inför andra. Så småningom, efter ett par generationer, kanske, har de adekvata idéerna blivit till intuitiv insikt hos de flesta, den högsta av kunskapsslag och pressen att vara politisk korrekt blir överflödig.

Kanske kunde man också fortsätta det förra inläggets jämförelse med Karl Poppers tre formulerade världar, den första, fysiska, den andra, mentala och den tredje, abstrakta världen. Spinozas adekvata idéer jämställde jag där med Poppers värld tre. Popper, som främst intresserade sig för naturvetenskaplig kunskap, använde sin konstruktion främst för att visa hur värld tre är en värld skapad av människan men ändå självständig och hur dess koppling till värld ett är det intressanta, nämligen hur hypoteser och argument prövas i konfrontation med den fysiska världen och därmed förfinas evolutionärt i inbördes konkurrens. Värld två, de mentala processerna fungerar här bara som en brygga mellan de två viktiga världarna ett och tre.

Den intuitiva insikten, däremot, skulle jag vilja placera i värld två. Spinoza gör ju ett stort nummer av att utsträckning och tänkande är två sidor av samma mynt, kropp och själ är två representationer av samma substans. Men när vi nu skapar värld tre, när vi bygger upp vårt system av adekvata idéer, så gör vi det uteslutande med hjälp av vårt tänkande. Därmed uppstår en viss obalans mellan de två myntsidorna hos den enskilda människan. Känslorna, som är tänkandets representation av emotionerna (åtminstone enligt Antonio Damasio), och därmed av kroppen, kommer i konflikt med de adekvata idéerna. Dylika konflikter måste hela tiden  lösas med ansträngande rationellt tänkande ända tills de blivit till intuitiva insikter. Intuitiv insikt kan alltså betraktas som en återkoppling från själ till kropp, en symbol för balans.

Intuitiv insikt är en subjektiv representation av en delmängd av den objektiva värld tre.

Referenser

Karl Popper, Epistemology without a knowing subject, in Objective knowledge, an evolutionary approach, Oxford University Press, USA, 1972.

Baruch Spinoza, Etiken, Bokförlaget Thales, 2001.

Damasio, Antonio R. (2003) På jakt efter Spinoza: Glädje, sorg och den kännande hjärnan, orig. 2003, Stockholm: Natur och Kultur.

35 svar to “Om intuitiv insikt”

  1. Björn Says:

    Jag resonerar nog intuitivt (!) som du, Thomas.

    Ibland blir jag förvånad över hur människor i min närhet verkar motsäga sig själva:

    Jag (som snusare) brukar hävda att tobaksförbud på allmänna platser är ett bra exempel på hur ett ”lätt tvång” kan användas för att generera långsiktiga fördelar för alla – både de som (för närvarande) brukar tobak och de som inte gör det.

    Även brukare, som jag själv, borde kunna se detta förbud som positivt, inte bara för icke-brukare. Det är sant att förbudet innebär ett ”omak” för dem som för närvarande brukar tobak. Det skulle också kunna visa sig att endast ett fåtal av dessa avslutar sitt bruk som ett direkt resultat av förbudet. Men icke desto mindre är förbudet tänkt inte bara som ett ”skydd” för icke-brukare utan också som ett incitament tänkt att ”hjälpa” nuvarande brukare att sluta och – framförallt – att minska ”rekryteringen” av nya brukare.

    Likväl – och här kommer den förvånansvärda motsägelsen – uppfattar många människor, även icke-brukare, förbudet som en förödmjukande och snudd på författningsvidrig inskränkning av medborgerliga rättigheter. Brukare kan möjligen ”förlåtas” för att de låter sitt eget ”omak” skymma de övervägande positiva effekterna på lång sikt och för andra människor. Icke-brukares invändningar kan möjligen delvis förklaras av dessas empati och identifikation med brukarna (”rätt vad det är förbjuder de något som drabbar mig”).

    Ett uttalande som ”Jag vill ha rätten att röka ihjäl mig” kan tyckas konsekvent och principfast, särskilt som följandet av principen ifråga får negativa konsekvenser för en själv. Men detta är en illusion! Givet att man accepterar riktigheten i påståendet att rökning är skadligt för både brukare och icke-brukare (och det gör de allra flesta) är det i själva verket inkonsekvent att vifta med liberala principer för att försvara negativa beteenden, när man samtidigt är noga med att vara politiskt korrekt i andra avseenden: t.ex. genom att acceptera könskvotering (även om det skulle kunna ”drabba” en själv).

    Vad som är förvånande är den ”historielöshet” som den här typen av motsägelser demonstrerar. En mängd relativt nya fenomen i dagens samhälle är resultat av ”tvång”, och motarbetades vid införandet. Men efter en påfallande kort tid har de accepterats som ”självklara”.

    En rökare som protesterar kraftfullt mot rökförbud, och samtidigt lika kraftfull hävdar att det är ”självklart” med nolltolerans mot alkohol i trafiken är en hycklare.

  2. Thomas Svensson Says:

    Det var ju en intressant association, Björn. Kunde man alltså betrakta kunskapen om tobakens negativa verkningar som adekvat, men ännu inte intuitiv för de flesta? Är därmed de flesta fortfarande förvirrade av sina spontana observationer? Kanske är det så man kan se det.

    Men, jag tror att Spinoza här tar en ställning som jag sympatiserar med: Han mästrar inte, han föraktar inte den som han tror är förvirrad, för han kan ha fel! Spinozas väg till ett tillfredsställande liv är, tror jag, att var och en själv tar sin adekvata kunskap på allvar och söker göra den till intuitiv. Spinoza talar inte om vad som är rätt eller fel, han hävdar inte att tänkaren, filosofen eller experten har sanningsföreträde, men han uppmanar oss att vara rationella utifrån vår egen adekvata kunskap.

    Alltså, för den som betraktar tobakens skadliga inverkan som ett faktum, gäller det att bejaka detta faktum och låta det påverka den intuitiva insikten.

  3. Kristian Grönqvist Says:

    Det är allmänt bekant att vår intuitiva förmåga består av beslut som hjärnan tar själv. Alltså oberoende av känslor, som har en tendens att övervinna i beslutsfattandeprocessen. I vaket tillstånd eller under koncentrerad tankeverksamhet sprids dimridåer över tänkandet av det inlärda känslolivet eller de förutfattade meningarna, om man hellre vill kalla det så, och därför kommer vi oftare till bättre beslut under omedvetet tänkande, som inte, av någon anledning, tycks distraheras av ”känslopjunket”.
    Empiriskt verkar det alltså vara bra ”att sova på saken”, för mig är det representationen av det intuitiva tänkandet.
    Man skulle kunna tänka sig att hjärnan bearbetar befintliga erfarenher bättre utan inblandning av känslofiltret som är tex frånkopplat i högre grad under sömn eller omedveten tankeverksamhet…?
    Tankar om detta???

  4. Thomas Svensson Says:

    Jag tolkar inte Spinozas intuitiva insikt som den intuition som du resonerar kring, Kristian. Intuitiv insikt är just en insikt, dvs. något som man är säker på, något man har prövat under lång tid och funnit tillfredsställande.

    Intuition i vår vanliga betydelse ser jag mer som hugskott som inte alls är välgrundade, inte alls är säkra utan snarare är just känslor som inte kan härledas med förnuftet. Denna intuition skulle jag hellre beskriva som hjärnans bearbetning av befintliga erfarenheter utan inblandning av medvetandet. Och, visst är de idéer som uppkommer därur ibland verkliga snilleblixtar. Men, oftast är de blindskär och det som avgör om de skall tas som beslutsunderlag är ändå förnuftets resonemang och härledningar. Alltså, jag tror inte att denna typ av intuition leder oss till bättre beslut i allmänhet, däremot är den en outtömlig källa till nya hugskott som kan prövas rationellt.

  5. Kristian Grönqvist Says:

    Jag förstår vad Du menar. Vi har olika utgångsläge. Jag tror inte på medvetandet på samma sätt som de flesta filosofer. För mig är medvetandet som ramminnet, om man nu vill använda en klumpig allegori. Alltså de erfarenhetsfragment som behövs för den dagliga existensen, det sk arbetsminnet med snabb access. Det omedvetna är tillgången till hårddisken, alltså den nästan obegränsade mängd kunskaper som samlats under livets lopp. Du har inte access till det minnet under vaken tid. Däremot under sömnen och i tranceliknande tillstånd. Vid speciella minnesprovokationer som gamla bekanta dofter får Du tex access till minnen som Du knappast minns att Du ens hade. Det finns säkert andra vägar till access, eftersom minnena definitivt finns där. Ljud som Du inte hört sedan Du var barn kan också väcka dessa slumrande minnen. Det som retar mig är att jag inte behärskar dessa genvägar.
    Av ett indianfolk i mellanamerika har jag fått lära mig metoder för att komma ihåg drömmar och att ingripa i drömmar, men det har inte lett någonstans.
    Vid svårare beslutsfattande ser jag det som rimligt att hjärnan får tillgång till hela erfarenhetsmaskineriet, alltså hårddisken. Och det är därur jag drar slutsatsen att man för att komma till, vad du kallade intuitiva snilleblixtar, måste besöka hela ”biblioteket” för att kunna göra mer heltäckande analyser. Fortfarande kan allt jag säger fortfarande vara bara persilja, men jag jobbar på saken.

  6. Kristian Grönqvist Says:

    Glömde en sak. Det är redan allom bekant att amygdala sköter den sk vakna signalprioriteringen, alltså skickar akuta problem till arbetsminnet, medan lågprioriterad information går till svåråtkomligare minnesplatser i hjärnan för att analyseras för senare behov. Givet dessa faktorer och även modernare fynd i hjärnan, passar den arbetshypotesen ganska bra…

  7. Kristian Grönqvist Says:

    Vad Spinoza tyckte, det är inte för mig intressant. Han satt inte på den bild jag sitter. Hans grundplatå låg många år tidigare och var primitivare än de flesta moderna forskares.
    Det är alltid problemet med hundra år gamla hjältar. De var lika kloka eller några t.o.m. klokare än vi, men de hade inte alls tillgång till samma basinformation…

  8. Thomas Svensson Says:

    Kristian: Även om dina funderingar inte har direkt att göra med det ämne jag tog upp i mitt inlägg är det ändå mycket intressant. Jag tycker att din beskrivning med arbetsminne och hårddisk är tilltalande och håller med dig om att det är irriterande att man inte behärskar genvägarna till hårddisken.

    Jag läste en gång en bok av Fritiof Capra där jag fick för mig att den österländska nirvanan var just drömmen om att behärska hårddisken. Alltså, genom idogt störningsfritt tänkande skulle man kunna få ordning på alla sina minnen och komma till insikt. Spinoza har lärt mig att detta inte är någon framkomlig väg, man kan inte ordna förvirrade observationer! Istället är det det adekvata, den abstrakta konstruktionen, som måste ligga till grund för insikten.

    Jag ser också överensstämmelser i ditt resonemang med vad jag tidigare har skrivit om här, att intelligens inte är något annat än förutsägelser och minne. Min inspiration den gången var Jeff Hawkins vars bok jag rekommenderar till läsning.

    För mig är Spinoza inte bara en gammal intressant relik. Mina filosofiska tankar har fått oerhört mycket näring från honom såväl som från Epikuros från två och ett halvt tusen år sedan och Michele Montaigne från 1600-talet; inom filosofi har inte den vetenskapliga utvecklingen tagit många steg om du frågar mig! Karl Popper är ju förstås ett undantag, fysiskt död bara sedan ett par decennier. Alla mina försök hittills att finna något substantiellt nytt i senare filosofiska skrifter har tyvärr slutat i besvikelser.

  9. Kristian Grönqvist Says:

    Tack för tipset på boken.

    Daniel Dennett är en av de nyare, som kombinerar spetskunskap i biologi med filosofi, ett slags biosofi jag finner ganska anmärkningsvärt olika den gamla filosofin.
    Den är lättillgänglig, åtminstone för dem som är en smula bevandrade i naturvetenskap och visar på en del samband, som i mitt tycke är ganska attraktiva som ”trampolin” för nya tanke-exesser.

    Missförtå mig rätt, Spinoza et consortes tänker inte fel, de hade bara inte möjlighet att koppla till den nyare genetiken och biologin.

  10. Daniel Says:

    Jag såg att merparten av filosoferna tror att det existerar a priori knowledge. Det är tänkt att vara en form av kunskap som inte kräver empirisk verifikation.

    T.ex alla ungkarlar är ogifta (inget bra exempel kanske med det är det exemplet wikipedia ger). Jag har ingen koll på den diskussionen men kanske är intuitiv insikt något snarlikt?

    Jag gillar hur du beskriver processen. Det finns ju sådant i värld 3 som vi till slut betraktar som sant. Att alla ungkarlar är ogifta är ju ganska banalt men när vi först lär oss orden så finns kanske ingen koppling. Sen blir det en intuitiv insikt när vi förstår hur orden hänger ihop i värld 3.

  11. Daniel Says:

    Kristian,
    Jag skrev ett inlägg om Dennett och du med flera tvingar mig till det. Ta det som min ödmjuka uppfattning.

  12. heiti ernits Says:

    Här kopplar jag ihop ditt inlägg med lika vulkanaska!😉

    http://heiti.blogspot.com/2010/04/vulkanaska-och-regnmakare.html

  13. Thomas Svensson Says:

    Daniel: Jag läste ditt inlägg om Dennet på din blogg. Jag har själv aldrig läst denne filosof, men när du nu visar på hans tro på en möjlig artificiell intelligens så slår mig följande tanke:

    Poppers/Spinozas värld 3/adekvata idévärd kan man förstås tänka sig som möjlig att behärska av en artificiell intelligens. Men, som diskussionen här ovan ledde fram till så är den objektiva värld 3 död utan ett tolkande och handlande subjekt. På samma sätt är det därmed med AI, den kan användas som hjälpmedel att organisera och utveckla objekt i värld tre, men står sig slätt i förhållandet till den fysiska världen utan hjälp av mentala processer, utan värld två.

    Dennet har därmed fel!

    Dessutom undrar jag varför man är så intresserad av att skapa artificiell intelligens när det finns miljarder med verkliga intelligenser som med lite mat och yttrandefrihet kunde aktiveras för en sjudande kreativitet.

  14. Björn Says:

    Thomas:

    Det har varit en lång dag och jag borde nog gå och lägga mig, men jag kan inte låta bli att vifta lite med flaggan för Dennett och för AI (Jag har en bakgrund inom data- och kognitionsvetenskap).

    Du säger att AI nog kan användas till att ”behärska” värld 3. Jag tolkar detta så att du tänker dig att datorer förvisso lämpar sig för att sortera och söka i system av kodifierad kunskap. Och detta är ju helt sant.

    När du motiverar din skepsis använder du begrepp som ”ett tolkande och handlande subjekt” och ”mentala processer”.

    (Kritiker av AI brukar ofta framhålla vikten av integration även med värld ett.)

    Frågan är emellertid var gränsen går – om det finns någon tydlig gräns – mellan det datorer bevisligen kan göra (bra) och det som vi kallar ”tolkning”, ”handlande” och ”mentala processer”. Om det inte finns någon sådan gräns, blir även ordet ”subjekt” problematiskt.

    Jag tror personligen att s.k. stark AI i princip är möjlig. Att den hittills har framstått som praktiskt ouppnåelig beror vare sig på fysiska eller metafysiska begränsningar utan på svårigheterna att specificera exakt (eller kanske inte fullt så exakt) hur en intelligent människa fungerar.

    Kanske är det så att dessa svårigheter är oöverkomliga för oss: kanske övergår det varje möjligt medvetandes kapacitet att analysera sig själv. Det vore i så fall en ganska elegant filosofisk ironi. Men om det är så, kommer vi aldrig att kunna veta det – en variant av halt-problemet. Men det innebär isåfall att vi heller aldrig kan utesluta (den principiella) möjligheten till stark AI.

    (Det var länge sedan jag pysslade med dylika spörsmål, och jag behöver troligen läsa in mig. Men jag skulle tro att Dennett m.fl. anför liknande resonemang.)

  15. Thomas Svensson Says:

    Björn: Du skriver ” … svårigheterna att specificera exakt (eller kanske inte fullt så exakt) hur en intelligent människa fungerar.”.

    Jag håller med dig.

    Jag gillar ju Jeff Hawkins (se länk i min kommentar till Chrisian ovan) tes att intelligens bara är minne och förutsägelse. Minnet är nu subjektivt och oerhört komplext och låter sig inte beskrivas i termer av våra objekt i värld tre. Dessutom är det uppbyggt evolutionärt med hjälp av någon drivkraft som ” viljan till existens” eller ”må väl” eller något liknande. Spinoza kallar det ”Connatus”. Kan en dator tilldelas en sådan drivkraft? Ja möjligen en av oss påhittad, men inte den eller de som verkligen driver oss, för den eller de kommer vi knappast att kunna definiera i objektiva termer.

    Men visst kan vi komma mycket längre än vi kommit idag. Det är ju så, efter vad jag förstått, att datorerna faktiskt kommit ikapp hjärnan i minneskapacitet. Men hjärnans algoritmer för att söka i minnet är fortfarande långt ifrån begripliga.

  16. Kristian Grönqvist Says:

    Thomas

    Jag måste dra samma visa som hos Anders B Westin.

    När blev hjärnan inte en Turingmaskin.(dator). Hos de första amöborna kan vi redan idag konstatera att hjärnan är en Turingmaskin. Den reagerar på ett fåtal programmerade sätt för stimuli, utan förutseende utan mera pragmatiskt.
    Amöborna blev så småningom flercelliga, virus, bakterier, smådjur, fiskar, groddjur, ödlor, dinosaurier, fåglar, kloakdjur och däggdjur. I vilket skede blev deras hjärna inte en Turingmaskin?
    Hela problemet kretsar kring dilemmat att människan inte kan godkänna resonemanget att vara en Turingmaskin.
    Faktum är att när vår Turingmaskin började reflektera över sin egen existens, så började skiten hamna i fläkten.
    På alla möjliga vis försvarar vi oss mot en följdriktig och konsekvent natur med att det plötsligt hände något , som gjorde, att vår hjärna fick en dimension till.
    Utan anledning alls.
    Skulle naturen överge det logiska och följdriktiga scenario den har följt i över fyra miljarder år, bara för att det dök upp en lite intelligentare apa än förr. Dra mig baklänges in i fågelholken…
    Redan teorin är skrattretande.
    Hur ofta tror Du det sker i naturen?
    Vem satte dit den nya dimensionen?
    Och varför?
    Istället för att snöa in på esoteriska resonemang om saker man inte har det minsta belägg för, så tycker jag personligen, att forskningen på människa inte borde grunda sig på intellektuell fantasi, utan på den verklighet vi har omkring oss. Utan att för dens skull misskreditera tidigare forskning. De visste bara inte bättre…

  17. Thomas Svensson Says:

    Utan att greppa begreppet Turing-maskin så håller jag nog med dig i stort. Den evolutionära teorin utesluter den kvalitativa förändring som du kritiserar.

    Men om Turingmaskin är detsamma som en dator så håller jag verkligen inte med dig. Amöban är nämligen inte alls någon dator. Ty datorn är konstruerad av oss, av vårt rationella förnuft, av våra begränsade modeller och därmed är den hopplöst trubbig i jämförelse med varje levande väsen.

    Du vill att forskningen skall grunda sig på den verklighet vi har omkring oss. Med Spinozas, Poppers och min inställning skall detta emellertid helst ske utifrån förutfattade meningar, utifrån adekvat konstruerad kunskap i värld tre. Observationer av ”verkligheten” utan teori, hinksamlandets kunskapteori, skapar bara förvirring. Det viktiga för forskaren är att vara öppen för att hans förutfattade meningar kan vara felaktiga och inte räds att pröva dem mot ”verkligheten” och mot andras meningar.

  18. Daniel Says:

    Kristian,
    Du är omöjlig att diskutera med. Om man tror att människan inte är en Turingmaskin så tror man naturligtvis detsamma om hela universum i stort.

    Vad jag vet är det ingen idag som har lyckats reducera det som händer i fotosyntesen. Det är något som funnits i flera miljarder år och jag ser inte varför man ska ta för givet att fotosyntesen är en Turingmaskin? Det är samma med en amöba.

    Visst, vi kanske kan _simulera_ en amöba, men frågan är ju om amöban ÄR en Turingmaskin?

  19. Björn Says:

    Thomas och Kristian:

    Det verkar som om det är mer som förenar oss än som skiljer oss åt.

    Vi vill alla undvika transcendenta förklaringar av intelligens, och vi vill – om möjligt – överbrygga ”kvalitativa språng”.

    Den springande punkten är möjligheten att specificera mänsklig intelligens (a) i princip) och (b) i praktiken.

    Och även här verkar vi vara delvis överens: Ja, i princip går det (a). Detta ställningstagande är en konsekvens av vår gemensamma utgångspunkt: evolutionär, materialistisk och icke-transcendent.

    Vad som möjligen skiljer oss åt är graden av tilltro till möjligheten att i praktiken analysera och återskapa mänsklig intelligens (b).

    Kristian verkar resonera att av (a) följer också (b).

    Jag menar att (b) inte följer av (a), men jag vill ändå tro också på (b).

    Thomas verkar mena att (b) är en så komplex uppgift att det inte är realistiskt att tro att vi skulle kunna lösa den.

    När det gäller Turingmaskinen, så är den definitivt ingen lyckad modell för evolutionärt utvecklade kognitiva processer. Den är, däremot, en demonstration av att en s.k. von Neumann-arkitektur i princip är förmögen att lösa en ofantligt stor – men begränsad – mängd problem (utifrån en mycket begränsad repertoar av grundläggande operationer).

    Huruvida denna mängd problem är stor nog att i princip rymma mänsklig intelligens är en öppen fråga.

    Att likställa en dator med en Turing-maskin är missvisande, av två skäl. För det första (i) utvecklas datorer som inte bygger på von Neumann-arkitekturen. För det andra (ii) används datorer (av von Neumann-typ) för att simulera andra ”maskiner”, vilka i sin tur används för att ”simulera” intelligent beteende.

    Huruvida (ii) innebär att de med Turingmaskiner implementerade ”maskinerna” med nödvändighet är begränsade till samma mängd problem som en Turing-maskin är en öppen fråga. (En maskin implementerad på en Turingmaskin är med nödvändighet logiskt reducerbar till en Turingmaskin, men beskrivningen av den maskin som implementeras kan eventuellt möjliggöra kraftfullare beskrivningar av de uppgifter som den sätts att lösa.)

    En mer realistisk modell av den arkitektur som (troligen) ligger till grund för mänsklig intelligens är (artificiella) neuronnät, ANN. Påstående (a) ovan inrymmer delvis tron att sådana modeller kan utvecklas så att de fångar allt som är relevant för beskrivningen av den maskin som möjliggör mänsklig intelligens. (Men det kan förstås vara så att någon ”detalj” undgår upptäckt, som en konsekvens av observationens teoriberoende, eller av begränsningar i de instrument och sinnen som används för inspektionen av den mänskliga förlagan.)

    Huruvida ANN i princip är förmögna att lösa en större mängd problem än en Turingmaskin är en öppen fråga. Jag är övertygad om att så är fallet.

    Huruvida ANN som implementeras med hjälp av många sammankopplade von Neumann-datorer kan reduceras till en Turingmaskin är en öppen fråga (tror jag).

    Som vanligt finns djävulen i detaljerna. De svårfångade fenomen i mänsklig kognition (för att inte tala om andra mentala processer) som vi finner så svåra att definiera kan mycket väl vara utslag av kvantitativa skillnader mellan de ANN som hittills skapats och den mänskliga hjärnan (antalet kopplingar, t.ex.). Det kan också tänkas uppkomma som ett resultat av kvalitativa skillnader (avsaknad av någon, förbisedd, komponent).

    Men mest troligt, enligt mig, är att skillnaderna inte ligger i arkitektureras kapacitet, utan i hur de är ”inställda”. Även om ANN kan tävla med den mänskliga hjärnan med avseende på antalet noder, antalet kopplingar, signalhastighet o.s.v.; och även om ANN är en i allt väsentligt fullständig beskrivning av hjärnans arkitektur; återstår frågan om *vilka* kopplingar som görs och *vilka* signaler som skickas, och *när*. En icke obetydlig komplikation är att ett (mänskligt) neuronnät är extremt dynamiskt och självjusterande – både på kort sikt (inlärning m.m.) och lång (evolution). Att modellera detta (på ett adekvat sätt) är en central del av forskningen inom AI.

    Det är alltså här problemen ligger: i ”monteringen” och i ”handhavandet”.

    Den första förbränningsmotorn krävde säkerligen en hel del justeringar innan den äntligen fungerade. Innan en mängd inställningar hade gjorts fungerade den troligen inte alls, trots att konstruktionen i princip var ”korrekt”. Och även efter det att motorn för första gången faktiskt hade hostat igång, krävdes ett grannlaga arbete för att finna de optimala inställningarna. Kanske har våra artificiella intelligenser redan hostat?

    För att motorn ska åstadkomma något som en utomstående betraktare skulle uppfatta som meningsfullt krävs också att den integreras i ett större system – ett fordon – och att detta system i sin tur integreras i ett ännu större system – framförandet av fordonet i från punkt A till punkt B i trafik. Kanske står vi framför en bil, men vet ännu inte hur man kör den?

  20. Björn Says:

    P.S.

    ”Kvalitativa språng” är besläktade med emergenta beteenden och icke-reducerbara egenskaper. De kräver inte med nödvändighet transcendenta förklaringsmodeller, men de kan defintivt försvåra (och eventuellt omöjliggöra) den ”reverse engineering” av mänsklig intelligens som forskning inom AI utgör.

  21. Kristian Grönqvist Says:

    Björn

    Jag tror också i princip att vi alla är ute efter samma sak, jag kan bara inte redovisa för de teknisk-praktiska arrangenmangen. Jag har ingen direkt utbildning vad gäller artificiell intelligens.
    Jag menar bara att om naturen har haft ett par miljarder år på sig att komma på ett kopplingssystem, som belönar god funktion med välbefinnande, sämre funktion med sämre välbefinnande och ingen funktion med död, så bör den vid det här laget ha kommit ganska långt med utvärdering av de kapaciteter som utvecklats i hjärnan, jämfört med oss, som har sysselsatt oss med funderingar kring AI i ett futtigt århundrade, om vi inte räknar med de primitivare räknedosorna. jag ser av den anledningen inte någon mening med att leta efter förklaringar någon annanstans, vårt intellekt är ett resultat av en räcka av intelligenta system som från början har varit knappt jämförbara med fickräknare i komplexitet till dagens resultat som fortsätter att bli mer komplext, så längen naturen finner en mening/vinst med det.

  22. Daniel Says:

    Björn,
    Allt som implementeras på en von neumanndator kan reduceras till en Turingmaskin vad gäller ren funktionalitet. Det är samma sak med distribuerade artificiella neuronnät, de kan rent funktionellt reduceras till en enda sträng av ettor och nollor. Detta måste du förstås kolla upp, lita inte på mig tack.

    Så om det är så att vi kan reducera ANN till en Turingmaskin så kan alltså inte ANN lösa en större mängd problem än en Turingmaskin. De är rent funktionellt samma sak.

    Jag tror du är något på spåren när du talar om hur viktigt det är *när* en signal skickas. För det är väl ganska intuitivt, att allt är en del av en helhetsprocess, en signal står i relation till andra delar av processen och sådan information försvinner om man reducerar.

    För många av oss är det alltså intuitivt att det kan finnas en helhet som är större än delarna. Det är den helhetsprocessen jag tror på, men personligen tror jag lösningen finns i kvantfysiken. I kvantfysiken har vi superpositionen som är en underbart vacker *helhet*, som jag tolkar det.

  23. Thomas Svensson Says:

    Björn: Jag håller med om din sammanfattande beskrivning om vår hållning och finner dina vidare utläggningar mycket intressanta. Jag kvarstår dock tillvidare i min position:

    ”Thomas verkar mena att (b) är en så komplex uppgift att det inte är realistiskt att tro att vi skulle kunna lösa den.”

    Kristian: Din betraktelse av det stora perspektivet tycker jag understödjer min ståndpunkt här ovan!

    Daniel: Jag tror ditt sökande efter en lösning i holism och kvantfysik är fåfäng, komplexitet skapad av årmiljoners planlöst ”trial and error” har ingen härledningsbar struktur.

  24. Daniel Says:

    Thomas,
    Jag söker ingen absolut lösning. Jag vill bara peka på alternativ till den reduktionistiska världsbilden. Om det finns alternativ till reduktionism och folk kan sluta vara bergsäkra på att vi är Turingmaskiner så skulle jag med glädje släppa dessa frågor.

  25. Kristian Grönqvist Says:

    Thomas

    Vi är lustigt nog nästan helt överens igen, men jag hoppas och tror att vi inom en framtid, avlägsen eller inte, kan konstruera liknande funktioner eftersom evolutionen oftast utmynnar i idiotsäkra system, kausala kopplingar, visserligen med komplicerade återkopplingar, men ändå överblickbara och framför allt logiska. Därför tror jag fortfarande att a kommer att ge b utan vidare i en framtid. Att det i sin tur ger en del intressanta frågeställningar på vägen är naturligtvis självklart.

  26. Kristian Grönqvist Says:

    Intressant är däremot Kim the rainman, som tydligen fick tillträde till hårddisken genom brist på corpus callosum, men som istället berövade honom tillgången på slutledning och social kompetens.

  27. Thomas Svensson Says:

    Ursäkta Daniel för min anklagelse för fåfänga, det var inte så illa menat. Kanke kunde man uttrycka sig så här: Reduktionismen leder inte till någon sanning, men den är klok att hålla sig till om man vill ta rationella beslut. Utan en uppfattning om ett orsak-verkan-samband blir handlingar slumpartade och ger oförutsägbara konsekvenser.

    Genom vår adekvata, konstruerade världsbild i värld tre, kan vi med likaledes konstruerade metoder såsom logik och reduktionism härleda orsakssammanhang och handla i enlighet med konsekvenserna. Om vi missat sanningen för grovt, ger sig detta tillkänna och vi reviderar vår världsbild.

    Vi är därmed inga Turingmaskiner (med min vaga förståelse av ert begrepp), men vår värld tre är det.

  28. Thomas Svensson Says:

    Kristian: Kim the Rainman är helt obekant för mig.

  29. Kristian Grönqvist Says:

    En Idiot savant som var förebilden för filmen Rainman

  30. Kristian Grönqvist Says:

    Googla på Rainman eller Kim Peek och förundras

  31. Daniel Says:

    Thomas,
    Jag kom att tänka på detta inlägg.

    Du beskriver hur vi har en abstrakt teori och hur vi sedan testar och undersöker den. Vid en viss punkt känner vi oss övertygade om att det är kunskap som passar i vår modell av verkligheten. Då blir det en intuitiv insikt med dina ord.

    Med mina ord skulle jag välja begreppet förståelse, fast egentligen en delmängd av förståelse som grundas på rationalism, jag kan tänka mig att beskriva det som rationalistisk förståelse.

    Det finns annan förståelse som är mer diffus, jag känner till detta väl efter mina år som pokerspelare. Det finns de som skaffar sig rationalistisk förståelse av poker, men det finns också andra, som på ren talang och känsla skaffar sig en slags känslomässig förståelse. De kan ofta vinna över rationalisten. (fast för alla är nog förståelse en blandning av rationalistisk och känslomässig förståelse).

    Nu har jag inte läst Spinoza men eftersom intuitiv insikt låter rätt likt intuition så undrar jag om det ändå inte kan ha med det att göra?

    Jag tror att förståelse kan omvandlas till intuition när vi använder det ofta men det finns också en medfödd intuition. Det finns ju en genetisk grund, anpassad av evolutionen. Att vi
    betraktar omvärlden som en grund för kunskap är ju inget vi rationellt kommer fram till. Det är intuition. Eller när vi ser att någon är ledsen, det är också intuitivt, skapat av evolutionen. Vårt språk är till stora delar baserade på intuition. En del av vår logiska uppfattning är säkert intuitiv. O.s.v.

    I min mening har vi alltså en massa kunskap som vi delvis kan legitimera rationellt men till stor del är det kunskap som vi tar för givet och som vi inte alls kan förstå rent rationellt. Den formen av kunskap skulle jag gärna kalla intuitiv insikt.

    Jag utesluter inte Gud, men evolutionen borde kunna vara en tillräcklig god förklaring, den har anpassat mycket av det som är intuitivt till något som är approximativt sann kunskap. Och det intuitiva kan vi egentligen inte riktigt börja tvivla på. För det är grunden för all kunskap i min mening. (På det sättet är det den högsta kunskapen, vi klarar oss inte utan den).

    Men.. Jag vet inte om jag väljer bra ord för min förståelse men kanske du kan känna igen några funderingar.

    Problemet när jag läser om intuition på wikipedia är att man inte alls kopplar det med de elementära ”inbyggda” kunskaper som jag tänker på.. Jag fattar inte det.

  32. Thomas Svensson Says:

    Daniel.

    Jag har den senaste tiden studerat Gilles Deleuzes tolkning av Spinoza samt Claire Colebrooks tolknng av Deleuze. Jag blev först konfunderad över Deleuzes tolkning av begreppet adekvat kunskap och tyckte mig inte vara överens. Nu har jag emellertid börjat ändra min uppfattning och tror nog att min tidigare tolkning är alltför påverkad av min naturvetenskapliga tyngdpunkt. Spinoza behandlar i stt arbete framför allt vår subjektiva kunskap i avsikt att ge oss riktlinjer för hur vi skall bli lyckligare. Ackumulerad vetenskaplig kunskap lämnar han mest därhän, vilket gör att den Popperska metoden inte riktigt hör hemma i Spinozas projekt.

    Min nya uppfattning av Spinozas adekvata kunskap är Deleuzes: Adekvat kunskap uppstår i uppplevelsen, i mötet mellan objekt och i de förnimmelser som då registreras av respektive objekt. De samverkande objekten bildar ”gemesamma begrepp” som genom upplevelsen blir adekvata. Genom att t.ex. sparka dig på smalbenet kommer din smärta i benet och min i tån bilda ett gemensamt begrepp för just oss två som är adekvat. Poängen är att det inte spelar någon roll om smärtan är ”sann” eller inte, just vår gemensamma upplevelse gör den till sann för oss två. På liknande sätt bygger man under livet ny adekvat subjektiv kunskap, alltmer generell när den blir gemensam med alltfler objekt.

    Jag håller med dig om att man kan skilja på rationell och intuitiv kunskap. Jag tänker att den rationella kan härledas till ett orsakssammanhang i så motto att man logiskt kan härleda ny kunskap från de, av gemensamma upplevelser, förnumna kunskaperna. Den vars upphov vi inte är medvetna om kan kallas intuitiv. Säkert är det så att en stor del av denna finns lagrad som ackumulerad kunskap i vår arvsmassa, men det är svårt att spekulera i hur mycket. Den uppbyggnad av vår hjärna som sker i embryostadiet och fram till den åldern vi kan erinra oss är ju omfattande och inte tillgänglig för rationell bearbetning.

    Vetenskaplig kunskap är förstås starkt relaterad till ovanstående resonemang. Poppers idé om att kunskap drivs genom falsifiering av felaktiga hypoteser kan kanske ses som att vetenskapsmannen systematiskt tvingar fram de möten av objekt som skapar adekvata gemensamma begrepp, experimenterandet är forcerad produktion av gemensamma begrepp! Men, denna är inte nog för att vi skall kunna leva ett behagligt liv, det finns mycket teorier och idéer som är nödvändiga för oss, men som inte är falsifierbara generellt.

    Min tolkning av Spinozas intuitiva kunskap var nog inte alltför lyckad, den drevs fram i min intuitiva strävan att falsifiera Descartes och hitta anknytning till Popper. Jag behöver emellertid fundera mycket mer på mina nya rön hos Deleuze innan jag hittar en bättre tolkning av Spinozas högsta form av kunskap. För det är denna diskussion till god nytta

  33. Daniel Says:

    Dina tankar är spännande. Jag vet inte om man får kalla Deleuze för postmodern men jag antar att han ändå tillhör dem som delvis förkastar användandet av en ”modernistisk” kunskapssyn på människan.

    Min strävan efter en förbättrad kunskapssyn är i så fall densamma, bort från modernismens förenklingar till något ”bättre”. Möjligtvis borde alltså också jag läsa Deleuze.. Tills jag gör det får jag hoppas att du fortsätter rapportera om vad du kommer fram till.

    Den högre formen av intuition återkommer ofta genom filosofihistorien. Sokrates talar t.ex om en ande kallad Daimonion som hindrade honom från att helt fastna i sina egna tankar och anden hindrade honom också från att ta till sig allmänhetens uppfattningar. En slags hög form av intuition kanske man kan kalla det. Men man kan säkert också kalla det för ett slags sunt förnuft, en strävan att finna någon slags balans i sitt förhållande till omvärlden.

    Sådan kunskap har ofta kallats gudagiven och det har gjort att vi i våran tid är skeptiska men faktum är nog ändå att alla som gräver djupt i sina funderingar kommer hitta diverse ”intuitiva” idéer. Det verkar helt enkelt vara så människan funkar.

    Problemet med vårat rationalistiska arv kan vara att alla påståenden måste betraktas som absolut sant eller falskt och om de inte kan kategoriseras på det viset är påstående värdelöst. Utifrån Spinozas synsätt så är ju varje individs kunskap aldrig komplett utan en del av helheten. Kanske hade han i så fall en annan inställning till intuitiv kunskap.

    Spinoza trodde ju inte heller på dikotomin gudomlig/ickegudomlig vilket jag tror är en annan falsk dikotomi många tänker sig.

  34. Thomas Svensson Says:

    Jag skulle vilja kalla Deleuze post-post-modernistisk då han inte accepterar den postmodernistiska relativismen, utan utgår från att det faktiskt existerar en reell värld. Representationen av denna reella värld, däremot, tycks Deleuze vara ytterst försiktig med att definiera. Objekt existerar egentligen inte i sig, de skapas i möten och upplevelser. En tilltalande teori, för vad den nu kan vara värd.

    Ett problem med denne filosof är emellertid att han tar denna uppfattning om realiteter som en utgångspunkt i sin skriftställning, vilket gör hans skrifter helt obegripliga. Jag har försökt att läsa men tvingats ge upp. Ett undantag är dock hans bok om Spinoza, som jag faktiskt kunde ta till mig.

    Min egen ståndpunkt just nu är att Spinoza och Deleuze har starka poänger i sina betraktelser av världen och att intuitiv kunskap har avgörande betydelser i våra liv. Men, jag menar ändå att rationella resonemang är de enda som vi kan lita till när vi skall ta politiska, tekniska och vetenskapliga beslut. De har brister, men de är överlägsna alla känslobaserade argument, rationalitet är helt enkelt det bästa vi kan åstadkomma.

  35. Michel Onfray fortsätter sin mothistoria « Tankspritt Says:

    […] att sanningen skapas tycker jag är precis den jag tidigare presenterat men som, efter vad jag nyligen kommit fram till,  motsägs av 1900-talsfilosofen och Spinozauttolkaren Gilles Deleuze.  Deleuze […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: