Gästinlägg av Olle Häggström: Greider och Judt om samhällsutvecklingen, kapitalismen och vänstern

Olle Häggström gästar idag Tankspritt med en betraktelse över ett par vänsterdebattörer:

Politiska diskussioner tenderar att handla om avgränsade och tidsbundna frågor: om taket i A-kassan, om LAS-regler, och om femtio öres bensinskattehöjning. Och visst är sådana frågor angelägna att dryfta, men det är också viktigt att emellanåt höja blicken och våga ställa de riktigt stora frågorna. Vartåt syftar politiken? Vad för slags samhälle vill vi leva i?

En sådan blickhöjning gör Göran Greider i sin nya bok  Det måste finnas en väg ut ur det här samhället. Vi känner Greider som en av Sveriges mest vitala, läsvärda och energiska samhällsdebattörer med hjärtat ogenerat till vänster, och i den aktuella boken tar han sin utgångspunkt i två aktuella kriser: den globala finanskris som plötsligt slog till 2008, och den mer smygande globala klimatkrisen. Den gemensamma nämnare Greider tycker sig se är att båda är konsekvenser av det tätt ihopslingrande paret kapitalism/konsumism. Det senare är beteckningen på den samhälleliga överideologi enligt vilken BNP-tillväxt är viktigare än allt annat, varför även vår materiella konsumtion (utan vilken den accelererande produktionen bleve allför uppenbart meningslös) ständigt måste öka.

Det är slående hur budskapet i Göran Greiders bok på punkt efter punkt sammanfaller med det i den nästan exakt samtidigt utkomna Ill Fares the Land av den brittisk-amerikanske historikern Tony Judt. Redan titlarna sänder samma signal, förstärkt av inledningsmeningen i Judts första kapitel: ”Något har gått i grunden snett med hur vi lever idag.”

Judt fortsätter med att konstatera att vi ”i trettio år har gjort en dygd av den materiella egennyttan [som] nu utgör den enda återstoden av vår upplevelse av kollektivt högre syfte”. även Greider pekar ut den gångna trettioårsperioden – han talar specifikt om tidsrymden 1979-2009 – som den tid då konsumismens och kaptalismens överhöghet trängt ut nästan allt annat tänkande. Båda efterlyser hur vänstern bör kräva tillbaka vad vi (med Lars Gustafsson) kan kalla problemformuleringsprivilegiet. Dagens diskussion om stat och offentlig sektor har kommit att ensidigt handla om kostnadseffektivitet. Avyttrandet av olika offentliga verksamheter till privat sektor görs genomgående till en fråga om kostnadseffektivisering, och när det blir till det enda kriteriet förmår lekmannen utan ekonomisk expertkunskap inte artikulera några giltiga invändningar. Vad ett sådant snävt synsätt bland annat förbiser är vad denna samhälleliga omorganisation på sikt gör med förhållandet mellan individ och samhälle, och med vår gemensamhetskänsla. åter: vad för slags samhälle vill vi leva i?

Som ett illustrativt exempel ägnar Judt ett kapitel åt privatiseringen av British Railways och de förödande konsekvenserna därav. Samhällsstrukturer som är så stora och så oundgängliga att de inte kan tillåtas gå under – ”too big to fail” med ett uttryck finanskrisen lärt oss – bör enligt Judt kvarstå i statlig ägo. När privata intressen som tillåts ta över dem vet att staten om det går illa till slut ändå måste rädda verksamheten, så uppstår så kallad ”moral hazard” (ännu ett uttryck som känns igen från finanskrisen) i frestelsen att driva den kortsiktigt och våghalsigt.

Parallellerna mellan Greider och Judt kan mångfaldigas, som t.ex. hur de båda tar stöd i Richard Wilkinsons och Kate Picketts uppmärksammade (och på sina håll hårt kritiserade) bok The Spirit Level: Why More Equal Societies Almost Always Do Better (på svenska Jämlikhetsanden), som påvisar att de länder som har störst grad av ekonomisk jämlikhet också tenderar att uppvisa högre medellivslängd, högre grad av fysisk och psykisk hälsa hos befolkningen, mindre kriminalitet, etc. Judt diskuterar mekanismerna bakom dessa samband, och sammanfattar:

Ojämlikhet korroderar samhället inifrån. Det kan dröja lite innan dess effekter visar sig, men så småningom ökar konkurrensen och jakten pä status och materiella ting, samtidigt som en känsla av över- eller underlägsenhet baserad på ekonomisk ställning infinner sig, fördomar nedåt på den sociala stegen skärps, kriminaliteten rusar i höjden, och problemen för socialt missgynnade ökar alltmer. Det oreglerade välståndsskapandets arv är beskt. (Judt, s 21)

Greiders och Judts böcker skiljer sig givetvis också åt i viktiga avseenden. Kanske är det en smula orättvist mot Greider att jämföra dem, då han visserligen är en av de hyggligt stora fåglarna i den svenska ankdammen, medan Judt är något helt annat: en världsledande intellektuell (en position han uppnått bland annat genom sitt arbete som professor i historia vid New York University, sina ofta kontroversiella men alltid välargumenterade texter i New York Review of Books, och sin monumentala Postwar: A History of Europe since 1945). Likväl tvekar jag inte att peka ut den skarpsinniga och koncisa Ill Fares the Land som avgjort vassare än Greiders bok. Ja, jag skulle rentav vilja utnämna den till obligatorisk läsning åt var och en som intellektuellt och på allvar intresserar sig för politik och samhällsutveckling.

Detta betyder inte att Greiders bok inte skulle ha vissa stora kvaliteter som Judts bok saknar. Framför allt vill jag peka på de självbiografiska inslag som Greider bjuder på. (Några sådana bjuds i stort sett inte i Judts bok, utan att den för den sakens skull framstår som opersonlig. Den som suktar efter Judtsk självbiografi har istället förstklassig läsning att finna i en serie essäer det senaste året i NYRB, inklusive en saklig men gripande  redogörelse för den fasansfulla belägenhet han idag befinner sig i till följd av sin långt gångna ALS.) Greider berättar om sin uppväxt i Vingåker som barn till två lågutbildade och fabriksarbetande föräldrar. Idag kan man ofta höra honom tala i radioprogrammet Godmorgon världens panel, där han som regel vill lägga ett klassperspektiv på den för dagen aktuella frågan. I mina öron tenderar det att låta lite antikverat, men i boken ger han en bakgrundsteckning och ett djup åt det klassmedvetande som jag (ett akademikerbarn) saknar omedelbar intuitiv förståelse för. Generöst berättar Greider om sina tankar och känslor, som exempelvis den (över-)känslighet han har inför hur en komponent av överlägsenhet och klassförakt kan smyga sig in då vänsterdebattörer med medelklassbakgrund vurmar för arbetarklassen. Det handlar om ett typiskt 68-fenomen, men – faktiskt! – redan hos Marx hittar han exempel på sådant förakt (Greider, s 46-47).

Till de områden som till Greiders förtrytelse sällan diskuteras ur ett klassperspektiv hör klimatfrågan:

De välbetaldas växande klimatångest dövas med miljöanpassad konsumtion. Ett lågavlönat vårdbiträde eller en lika lågavlönad busschaufför kan däremot nästan få dåligt samvete över att han eller hon inte har råd att kämpa för miljön i butikerna på samma sätt som en miljömedveten civilekonom har. Hur kan det komma sig att ett så enkelt faktum som detta förträngs: Den som har en miljöbil orsakar faktiskt långt mer skador på miljön än den som inte har någon bil alls! I själva verket är det rent statistiskt så att en lågavlönad LO-medlem redan nu lever ett betydligt mer miljövänligt och klimatanpassat liv än en högre tjänstemän. Ju lägre inkomst – desto lägre klimatpåverkan; så ser sambandet ut. Det gäller i Sverige och det gäller än mer i Indien. Ju högre upp på samhällsstegen du befinner dig, desto större bostad har du vanligtvis och desto fler flygresor gör du och desto fler prylar köper du generellt och du åker mer bil än kollektivtrafik. Det är därför fullkomligt absurt att en lågavlönad löntagare eventuellt ska gå omkring och ha dåligt samvete över att han eller hon inte med sin plånbok kan delta i miljököpfesten – den lågavlönades liv är ju redan från början betydligt mindre koldioxidalstrande. (Greider, s 227-228)

Det här är viktiga påpekanden, men vad jag saknar i den här passagen är ett förtydligande om att i det rika Sverige så genererar även låginkomsttagare koldioxidutsläpp på en nivå som behöver sänkas om vi (Sverige) skall ta vår rättmätiga del av ansvaret för att bemästra den globala uppvärmningen. Till Greiders försvar skall dock anföras att han är medveten om det nationella perspektivets inskränkthet. Lite längre fram i boken tar han nämligen upp filosofen Peter Singers globala etik, som dömer ut ”tanken att vi skulle ha särskilda moraliska förpliktelser mot våra egna landsmän, som går före omsorgen om människor som har det betydligt värre i andra, fattigare länder” (Greider, s 272). Greiders sätt att lösa denna spänning mellan nationell och internationell solidaritet är att hänvisa till Wilkinson och Pickett, vilkas statistik visar att mer jämlika länder också satsar mer på utlandsbistånd. Om vi blott lyckas med den nationella solidariteten, så kommer den internationella att följa med på köpet! Här hade jag dock velat se en närmare argumentation för slutsatsen att det bakom den av Wilkinson och Pickett observerade korrelationen också ligger ett orsakssamband av det önskade slaget.

De självbiografiska och självreflekterande inslagen leder vänstermannen Greider naturligt in på mer allmänna reflektioner kring vad det innebär att vara vänster. Här finner han stöd på oväntat håll: hos den tysk-amerikanske (stock-)konservative filosofen Eric Voegelin. Denne ger ett signalement på ett vänstermedvetande som (åtminstone som det förmedlas av Greider, s 26-30) kan sammanfattas på följande vis. Ett vänstermedvetande anser

    (1) att nuvarande situation är otillfredsställande,(2) att felet står att finna i att samhället är dåligt organiserat snarare än i den mänskliga naturen,

samt att förändring är

    (3) möjlig och(4) står i det mänskliga handlandets makt.

Inför detta blir jag först en smula perplex – är inte varje politiskt intresserad person vänster med denna definition? Ståndpunkterna (1), (3) och (4) anser jag så självklara för den som finner politik alls värt att bry sig om att jag inte behöver kommentera dem närmare. (2) är lite intressantare. Här vill jag mena att förhållanden i samhället alltid är en funktion både av hur det är organiserat och av den mänskliga naturen. Om nu ett missförhållande råder, vilken av dessa saker bör man då söka ändra på? Den mänskliga naturen är vad den är och inte så mycket att göra åt, och då återstår inte annat än att tänka på modifiering av samhällets organisation. (Vi kan i och för sig vara så visionära att vi tänker oss att modifiera den mänskliga naturen, exempelvis med genterapi, hormonbehandling eller helt enkelt rätt slags utbildning. Men hur åstadkoms i så fall en sådan förändring? Genom att samhällets organiseras på sådant vis att vi får den önskade genterapin, hormonbehandlingen eller utbildningen, så då är vi tillbaka i samhällets organisation.)

Tanken slår mig att Greider kanske inte är helt uppriktig när han öser lovord över den ”gnistrande intelligente” Voegelin. Kan en filosof som placerar sig själv, och den omhuldade konservatismen, i motsatsställning till uppfattningarna (1)-(4) verkligen höra till de vassaste försvararna av konservatismen? Kanske har Greider lyckats hitta en osedvanligt korkad konservativ filosof att använda som karikatyr att angripa, för att sedan söka stärka sitt case genom att utmåla honom som briljant? Men så slår det mig att när jag hör konservatismen intellektuella frontfigur i Sverige, Roland Poirier Martinsson, exempelvis i Filosofiska rummet den 20 juni i är, så framstår Voegelins implicita negativa karaktärisering av konservatism som alls icke orättvis.

Föga förvånande finns många enskildheter i Greiders bok där han uttrycker åsikter jag inte instämmer i eller där jag menar att han rätt och slätt tänkt fel. Jag nöjer mig att nämna en sådan. I den viktiga och inte alls okomplicerade frågan om vad vi bör mena med jämlikhet skriver han:

Strävan måste vara att minska inkomstskillnader, statusskillnader och skillnader i levnadsstandard mellan människor. Med det jämlikhetsbegreppet går det inte att nöja sig med att ett arbetarbarn formellt sett har samma möjligheter att börja studera på universitet som barn till akademiker. Det avgörande är att lika stor andel arbetarbarn som medelklassbarn faktiskt gör det. (Greider, s 260)

Notera hur han i den första meningen betonar skillnader mellan människor, vilket enligt min mening är det relevanta för jämlikhet – individer snarare än grupper som de grundläggande entiteter vilkas levnadsbetingelser behöver jämföras för att avgöra om jämlikhet råder. I den sista meningen har han dock glidit över till att betrakta jämlikhet mellan grupper. Ett räkneexempel för illustrera den principiella skillnaden:

Antag att våra barnkullar består till 50% av medelklassbarn och till 50% av arbetarklassbarn. Antag vidare att 70% av medelklassbarnen påbörjar universitetsstudier, medan blott 40% av arbetarklassbarnen gör det. Totalt 55% ((70%+40%)/2) av hela årskullen går då vidare till universitetsstudier, medan 45% inte gör det. Men om vi skall ta Greider på hans ord om vad som är ”det avgörande”, så räcker det att andelen medelklassbarn som går vidare till högre studier sänks till 55% och motsvarande andel för arbetarbarn höjs till 55%, så är skillnaden mellan grupperna utraderad och Greider är nöjd, trots att ojämlikheten på individnivå är exakt lika stor som tidigare: 55% av årskullen går vidare medan 45% inte gör det. Denna ojämlikhet på individnivå kan endast utraderas alla barn får samma utbildning. (Detta kan låta som om jag, i strävan efter jämlikhet på individnivå, förespråkade lika utbildning åt alla, men det betraktar jag som ett orimligt mål att sträva mot ens i princip, i en värld där vi behöver en del doktorer med ett tjugotal år i skolbänken bakom sig utan att för den skull vilja påtvinga alla andra samma lätt monstruösa utbildningsomfång. Ur detta dilemma räddar jag mig genom att insistera inte på att alla bör få samma utfall, utan blott på att alla bör få samma chanser. Min syn på utbildningspolitiken har jag ordat mer utförligt om andra håll.) I denna fråga kan jag till slut inte låta bli att undra över om inte Greider här gör sig skyldig till det slags klassförakt – exempelvis genom det avståndstagande från arbetarklassliv som han tycker sig se i glorifierade beskrivningar av klassresor – som han tidigare i boken kritiserat andra för. Vad är egentligen så hemskt med om en del arbetarklassbarn väljer att leva liknande liv som sina föräldrar?

Denna text börjar dra något åt det bulimiska hållet, och det är hög tid för mig att avrunda. Jag gör det med några ord om framtiden. Greider och Judt ger en dyster och i stort sett samstämmig bild av nuläget, men hur ser det ut när de blickar framåt? Kommer vänstern att återta sitt problemformuleringsprivilegium och sitt inflytande över samhällsutvecklingen? Hos Greider finner jag emellanåt en optimism som verkar tillkämpad, som t.ex. då han beskriver perioden 1979-2009 som en ”parentes” och som ”en enda lång och utdragen paus i den systemkritiska aktiviteten” (Greider, s 256) och därmed förespeglar att från och med 2010 blir det bättring. Samtidigt erkänner han att bokens titel (”Det måste finnas…” snarare än ”Det finns…”) återspeglar att han idag inte längre är lika tvärsäker som i sin ungdom. Judt är lika angelägen som Greider om ett utökat utrymme och samhällsinflytande för vänstervärderingar, men är alltför klarsynt för att uttrycka någon optimism:

Vi i västvärlden har genomlevt en era av stabilitet, invaggade i illusionen om obegränsad ekonomisk tillväxt. Men allt det är nu förbi. Vi lär under överskådlig framtid få leva i djup ekonomisk osäkerhet. Vi är helt klart mindre säkra på vår kollektiva mening, vår miljö och vår personliga säkerhet än vid något enda tillfälle sedan andra världskriget. Vi vet inte vad för slags värld våra barn kommer att bebo, men vi kan inte längre intala oss att den nödvändigtvis kommer att likna vår egen. […] Bekantskap reducerar känslan av otrygghet, så vi trivs bättre med att beskriva och bemöta risker vi tycker oss begripa: terrorism, invandring, arbetslöshet eller kriminalitet. Den verkliga källorna till otrygghet under kommande årtionden kommer emellertid att vara sådana som de flesta av oss har svårt att föreställa oss: dramatisk klimatförändring med dess sociala och miljömässiga konsekvenser, [det amerikanska] imperiets tillbakagång med åtföljande småkrig, kollektiv politisk impotens i skenet av geografiskt avlägsna oroligheter med svåra lokala följder. (Judt, s 217-219)

Svårigheten är att insistera på nykter klarsyn utan förfalla till uppgivenhet. Men Judt är inte uppgiven:

Med denna bok hoppas jag att ha erbjudit lite stöd åt dem – i synnerhet den yngre generationen – som försöker artikulera sina invändningar mot vårt sätt att leva idag. Detta räcker emellertid inte. Som medborgare i ett fritt samhälle har vi en plikt att betrakta världen kritiskt. Men om vi tycker oss veta vad som är fel, så måste vi agera. Det har påpekats att filosofer hittills nöjt sig med att på olika vis tolka världen, men det viktiga är att förändra den. (Judt, s 237)

8 svar to “Gästinlägg av Olle Häggström: Greider och Judt om samhällsutvecklingen, kapitalismen och vänstern”

  1. Thomas Svensson Says:

    Man kan fråga sig vilken fördel det skulle vara att vänstern återtog problemformuleringsprivilegiet. Jag tänker mig vänster och höger som två nödvändiga strömningar i det kapitalistiska samhälle som vi upplever. Jag menar att kapitalismen, eller marknadsekonomin, ger en dynamik som tillsammans med den tekniska tillämpningen av de naturvetenskapliga framstegen resulterar i en fantastisk utveckling. Denna utveckling har avskaffat fattigdomen i vår del av världen och ger möjligheter för enorma lyft i den fattiga delen av världen. Problemet är att den har biverkningar. Utslagning och arbetslöshet är självklara sådana, som vi här i väst dock delvis rättat till genom fackföreningar och statiga regleringar. Alternativet till kapitalismen, den rationellet planerade socialismen, har visat sig haverera. Den saknar de dynamiska effekterna av människors kreativitet och lider av de oundvikliga svagheterna i våra försök att förutsäga framtiden. Denna kommunistiska idé har man därför i allmänhet nu gett upp.

    Den alltmer accepterade marknadsekonomin har positiva och negativa effekter. Dessa måste hållas i balans och där har vänstern och högern sina roller. Båda har sina ytterlighetsidéer som var för sig är ohållbara, men de driver fram en politisk strid som i medel ser till att hålla marknadsekonomin i schack. Detta har fungerat utmärkt i något århundrade. Men, nu är läget nytt. Globaliseringen gör att vissa företag står utanför staternas kontroll. Den tekniska utvecklingen har gjort att miljöpåverkan är global och saknar regleringsorganisation. Marknadsekonomin har helt enkelt ingen motvikt i det globala perspektivet.

    Att vänstern återtar problemformuleringsprivilegiet skulle kanske innebära att man initierade ett starkare internationellt samarbete för regleringar. Jag undrar dels om det räcker, dels om det kan genomföras i tid. Jag skulle hellre, eller snarare parallellt, se en utveckling mot ett ekonomiskt system som har självreglerande mekanismer mot miljöförstöring. Kanske Barnes idé är något i rätt riktning. Kanske skatt på konsumtion istället för på arbete skulle leda åt rätt håll. Något skulle behöva göras för att få incitamenten i samklang med våra verkliga intressen. Har inte Greider eller Judt något konkret handlingsalternativ att komma med?

  2. Olle H Says:

    Tack, Thomas, för kommentarer, och framför allt stort tack för att jag fått förmånen att gästblogga på Tankspritt!

    Mitt ordval ”problemformuleringsprivilegium” är måhända något för starkt. Jag tror knappast att vare sig Greider eller Judt vill tysta några marknadsliberala meningsmotståndare. Vad de vill är att bryta det överläge dessa har i att den politiska diskussionen ständigt skall ske på deras villkor – ekonomismen och konsumismen – och öppna för en politisk diskussion ur bredare och mer pluralistiska perspektiv.

    Jag tror också att de båda ser ett stort värde i marknadsmekanismer på många områden. Hos Judt är detta uppenbart. Ett måhända något trivialt exempel: han skriver i sitt kapitel om British Railways om det odelat positiva i att järnvägscaféverksamheten övergått från statlig skötsel till privat konkurrens.

    Varken Greider eller Judt har något konkret handlingsprogram att erbjuda, men det tycker jag vore mycket begärt av böcker vilkas funktion är att identifiera de problem vi står inför idag och gjuta mod hos dem som vill ändra riktning i samhällsutvecklingen.

  3. Jan Lenander Says:

    Jag som upplever att det stora problemet kring miljö och konsumism är ett område där vänstern helt har bokat in sig som problemformulerare just nu tror att det är högerns tur att börja formulera problemen.

    Historien har ofta visat att det är när högern vaknat som det börjar ske saker. Ta tex Storbrittaniens iberalisering och se hur de viktigaste stegen togs av de konservativa. Det känns inte som att högern formulerar de stora problemen just nu utan att det är mycket olika egenintressen som ibland agerar för mer statligt ingripande och ibland för ytterligare privatisering. Väldigt mycket kraft läggs på att säga att saker inte är ett problem.

    Kan det viktigaste bidraget till en bättre värld vara att förtydliga att de stora problemen påverkar framtiden även för de som har det bra?

  4. Jan Lenander Says:

    Differentierad moms och lägre skatt på tjänster är två verktyg för att hålla igen konsumtion men ändå låta marknaden vara ett bra verktyg för att utbyta nyttigheter. Vi är inte fria nog från ideologiska låsningar för att använda dem kraftfullt men möjligheten finns när diskussionen mognat.

  5. Olle H Says:

    Nåddes just av det sorgliga beskedet att Tony Judt gått bort.

    http://www.guardian.co.uk/books/2010/aug/07/historian-tony-judt-dies

  6. Björn Says:

    Olle, du skriver:

    ”Ett vänstermedvetande anser (1) att nuvarande situation är otillfredsställande, (2) att felet står att finna i att samhället är dåligt organiserat snarare än i den mänskliga naturen, samt att förändring är (3) möjlig och (4) står i det mänskliga handlandets makt. Inför detta blir jag först en smula perplex – är inte varje politiskt intresserad person vänster med denna definition? Ståndpunkterna (1), (3) och (4) anser jag så självklara för den som finner politik alls värt att bry sig om att jag inte behöver kommentera dem närmare. (2) är lite intressantare…”

    Jag tror att en lösning på ditt bryderi kan vara en kombination av (2) och (3): som vänstersinnad tror jag att den mänskliga naturen i praktiken beror av samhällets organisation: vi må (eventuellt) vara egoistiska individualister i någon form av ”naturtillstånd”, men vi har förmågan att skapa en kultur som i sin tur påverkar vårt beteende – en positiv cirkel.

    Jag tror att den högersinnade är mer skeptisk till möjligheten att skapa sådana självförstärkande mekanismer: den själviske individen förblir självisk i ett samhälle som uppmuntrar och förutsätter solidaritet; han utnyttjar förstås situationen, vilket leder till desillusion även hos dem som faktiskt lagt band på sig, varefter ALLA blir än mer själviska.

  7. Jan Lenander Says:

    Kanhända är det så att många av de som väljer att bli icke-socialister tror att det finns många positiva medmänskliga mekanismer men att i socialistiska system så får de fåtal som vill leva på andra möjligheten att starta destruktiva cirklar av att folk känner sig orättvist behandlade och själv ägnar sig åt att smita och utnyttja andra.

    Kanhända ska vi eftersträva system där det medmänskliga flertalet inte blir utnyttjade eller utsatta för snyltgäster.

  8. Olle H Says:

    En svårighet med tal om människans natur, Björn, är att vi egentligen först bör precisera vad vi menar med begreppet. Det görs sällan, men många skulle nog hävda att ditt påstående att ”den mänskliga naturen i praktiken beror av samhällets organisation” motsäger själva begreppet. Vad de därmed menar är att människans natur är all den potential till olika slags beteenden (som svar på olika slags miljöstimuli) vi föds med. Om vi godtar en sådan definition (och det tycker jag kanske att vi borde, trots att jag i bloggposten bryter mot den när jag talar om att modifiera den mänskliga naturen med ”rätt slags utbildning”) bör vi kanske omformulera ditt påstående till att ”mänskligt beteende i praktiken beror av samhällets organisation”. Detta låter då som en truism, men du har givetvis rätt i att olika personer har olika uppfattningar om i vilken grad detta är fallet. Det är också mycket troligt att du har rätt i att detta är korrelerat med var man står på en politisk höger-vänsterskala.

    I sammanhanget vill jag dock passa på att varna (även om det säkert är överflödigt i ditt fall, Björn) för risken att ramla över i den vulgärvariant av tron på människans formbarhet som kallas det oskrivna bladet, och som förnekar att det finns någon mänsklig natur överhuvudtaget. Jag kan varmt rekommendera Steven Pinkers mästerliga uppgörelse med den myten.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: