Livets gåta, var söker vi lämpligen svaret?

Jag har just läst tre böcker om livet, dels Nils Uddenbergs biologihistoria i två band, Idéer om livet, dels Roland Poirier Martinssons bok om sökandet efter livets början, Sånt är livet. Det har varit en oerhört lärorik och givande läsning som gett ett bra perspektiv på kunskapens utveckling och visat massor av spännande personporträtt av entusiastiska forskare i historien. Uddenbergs verk är så gediget och välskrivet att det enbart förtjänar lovord. Martinssons bok fokuserar på frågan om livets uppkomst och är i det avseendet ett utmärkt komplement till Uddenbergs.

Men, till skillnad mot Uddenberg tycker jag att Martinsson är något motsägelsefull i sitt förhållande till  religion och vetenskap. Trots att han ger tillkänna en djup insikt i den vetenskapliga metodens överlägsenhet, låter han religionen ibland framstå som någon slags jämspelt konkurrent om teorin om livets uppkomst.

Dessutom tycker jag han överdriver det vetenskapliga samfundets önskan att konkurrera med den religiösa skapelseberättelsen. Han skriver t.ex.  efter att ha diskuterat kyrkans förföljelser av Galilei och Bruno:

Vad det handlar om är ju hur vetenskapens självbild i hög grad har formats genom att kyrkan definierats som kunskapens och rationalitetens fiende. Underförstått att vetenskapen har representerat motsatsen. En sådan skrivning kan med fog betvivlas – det går att ifrågasätta motiven och drivkrafterna inom det vetenskapliga samfundet på samma sätt som med kyrkan. I båda fallen var det en världsbild som skulle försvaras och maktpositioner som skulle upprätthållas (sid. 142).

Det är väl ingen som påstår att det är ”motiven och drivkrafterna” som är den avgörande skillnaden mellan religion och vetenskap. Det är ju inte alls så att vetenskapliga samfundets främsta merit är att vara objektiv avseende världsbild och maktpositioner, det är istället så att det vetenskapliga samfundets metoder med öppen diskussion och vetenskapliga experiment är självreglerande med avseende på att avslöja subjektivitet, och därmed blir mindre beroende av ”motiven och drivkrafterna”, i motsats till kyrkan.

I ett specifikt kapitel om gud resonerar Martinsson om den stora smällen och fysikernas brist på rationella förklaringar till såväl dess upprinnelse som till det ytterst instabila resultat den gav upphov till, och han konstaterar,

Och då kvarstår frågan: varför blev det ett universum så väl anpassat efter våra behov? (sid. 311)

Denna tanke är förvånansvärt naiv för att komma från Martinsson, den utpekades ju redan av Spinoza som det misstag som skapar vår tendens att bli religiösa. Läs gärna denne 1600-tals-filosofs avslöjande resonemang som jag citerat tidigare.

Jag kan alltså  inte förstå Martinssons förkärlek att se religionens ”svar” som konkurrerande till vetenskapens hypoteser.  Det är ju faktiskt så att bara den ena sidan hävdar att dess teori är sann och just denna skillnad i sanningsuppfattning gör att de båda angreppssätten svårligen kan jämföras. Jag  skulle  sammanfatta skillnaden så här:

Det vetenskapliga samfundet vet att de har fel, det religiösa vet att de har rätt.

Vetenskapen vet att de har fel, just därför söker vetenskapsmännen hela tiden efter observationen som motsäger teorierna, för att skapa nya, bättre teorier och på så sätt bygga kunskap.

De religiösa menar istället att sanningen finns i en, av någon gud meddelad, helig skrift. När så skriften uppenbarligen motsägs av observationer, så tillskrivs felet tolkningen, inte skriften.

Om man nu är troende och samtidigt vill vara vetenskaplig så finns därmed visserligen en intressant möjlighet, nämligen att aktivt söka efter motsägelser i den heliga skriften och därmed stegvis förbättra tolkningarna och uppnå kunskap. En sådan kreativ teologi skulle vara hedervärd, ja nästan vetenskaplig!

Skillnader mellan det vetenskapliga angreppssättet och det kreativt teologiska skulle då bara bestå i

  1. att teologens teori som skall kritiskt granskas är begränsad och oantastlig utanför den flexibilitet som språktolkningarna medger.
  2. att teorier som inte kan testas mot experiment betraktas av teologin som sanna, trots att tolkningen inte kan justeras. Sådana teorier är t.ex. påståendet om guds existens och skapelseberättelsen.

Även den kreativa teologin skulle då ha avgörande brister, det minimala pris man får betala för sin barnatro.  Att teologernas specifika spekulationer om en gud är så framgångsrika, trots sina tillkortakommanden, beror väl helt enkelt på att guden funnits i vår kultur i mer än ett millennium, gammal vana, alltså.

Det vetenskapliga sättet att betrakta teorier som inte kan testas mot experiment är att de är spekulationer av föga vetenskapligt värde. Deras enda roll är att de kan ge uppslag till nya testbara hypoteser och därmed initiera en ökning av kunskapen.

När Martinsson hävdar att vetenskapen misslyckats i sitt uppsåt att motsäga existensen av en skapande Gud är han därmed helt fel ute. Vetenskapen har inte och kan aldrig ha ett sådant uppsåt, eftersom det uppenbarligen är omöjligt. Man kan fortsätta det arbete som Darwin initierade och söka rationella förklaringar till livets uppkomst, men det kommer naturligtvis alltid att begränsas av något som hände ännu tidigare och som vi aldrig kan kontrollera. Därmed kommer det i evighet att finnas utrymme för dogmatikern att hävda en guds skapelse.

Martinsson citerar på slutet en fysiker som börjat tvivla på sin ateism;  Fred Hoyle skriver:

Om sunda förnuftet ska tolka fakta är slutsatsen att ett superintellekt har micklat med både fysiken , kemin och biologin, och att det inte finns några blinda krafter värda att prata om i naturen. Talen man får när man räknar på fakta tycks mig så överväldigande att en sådan slutsats är bortom allt tvivel (sid. 314).

Den springande punkten är här, menar jag, hänvisningen till det ”sunda förnuftet”. Ett förnuft som är en begränsning av människans intellekt och gör det självklart att vi aldrig kommer att begripa allt, att vår kunnighet kan bli större men vår okunnighet ändå är oändlig.

Men, detta motiverar verkligen inte ett erkännande av den gamla ohejdade vanan att tro på ett ”superintellekt”.

En annan fysiker, Ulf Danielsson säger i sitt Sommar-program i P1 den 22 juli att han ibland får frågan ”Tror du på gud?” Och han fortsätter:

Mitt svar blir att: nej det gör jag inte. Men jag gillar egentligen varken frågan eller svaret, det är att göra det för enkelt för sig. … Diskussioner som handlar om en ogripbar och abstrakt gud ser jag som motiverade och rimliga, men det konkreta och självsäkra påståendena om att det ligger till på ett mycket specifikt sätt, har jag svårare att förstå mig på.

11 svar to “Livets gåta, var söker vi lämpligen svaret?”

  1. Anders B Westin Says:

    Uddenbergs böcker läste jag för några år sedan. Mycket bra!

    Martinssons bok har jag sprungit på många gånger på Biblioteket, men ständigt valt bort, pga mina ”fördomar” hämtade från hans artiklar i SVD. Har kanske tänkt att han skall flockas in under rubriken kreationister som också samlas under hyllplanet Naturlära – Evolution på mitt Bibliotek.

    Skall jag ändra mig? Är den läsvärd?

    PS!

    Den bästa Uddenberg skrivit tycker jag är Arvsdygden men den verkar slutsåld.
    Kanske kan du hitta den på Biblioteket.

    http://www.nok.se/nok/allmanlitteratur/titlar-allmanlitt/a/Arvsdygden-ISBN-9789127094048/

    DS

  2. Thomas Svensson Says:

    Tack, Anders, för tipset, den Uddenbergaren verkar ju högintressant.

    Jag tycker absolut att Martinssons bok är läsvärd, han ger en mycket gedigen översikt över de olika hypoteser som man ( inom vetenskapssamfundet) arbetar med vad det gäller livets uppkomst. Att han sedan tenderar att hålla dörren alltför öppen mot bibelns berättelser beror kanske på en personlig barnatro, vad vet jag.

  3. Kristian Grönqvist Says:

    Nej då.

    Inte barnatro. Aktiv katolik och amatöridehistoriker med en jesuits ambitioner

  4. Thomas Svensson Says:

    OK, Kristian, du tycks vara mer välinformerad än jag. Men kan inte en aktiv katolicism grundas på en barnatro?

  5. Kristian Grönqvist Says:

    Visst så.

    Jag har dock uppfattningen att barnatro är en slags version av jultomten, och den har jag inget emot, man vill ju tro på det mesta när man är barn, och det är lite sött när äldre vuxna gör det. Men när man sitter på en tankesmedja, så är det inte längre barnatro. Det är något helt annat.

  6. Kristian Grönqvist Says:

    Ungefär som att hävda att man blir påve av gott hjärta eller barnatro..

  7. Kristian Grönqvist Says:

    Nu var jag förvisso lite brutal.
    Se det så här istället.
    Att vara påve och komma dit är att i alla sammanhang företräda Kyrkan på ett förtjänstfullt sätt. Aldrig sina egna intressen, även om man skulle råka vara en god människa.
    Påven är den personen i världen, som allra minst kan göra som han själv vill. Allt han gör, återkastas på Kyrkan, eftersom han är dess språkrör.

    Hur företräds Kyrkan bäst?

    Genom att till varje pris försöka upprätthålla de lögner man har serverat en okritisk åhörarskara i tvåtusen år.

    Det är inte det vackraste av motiv.

  8. Thomas Svensson Says:

    Kristian: Den betydelse jag lägger in i ordet barnatro är snarare den tro som man blivit uppfostrad till i barndomen och som många inte kan släppa med mindre än att hela deras världsbild rämnar. Helen Sjöholm beskriver detta dilemma så träffande i sången ”Du måste finnas” i musikalen Kristina från Duvemåla och så är det väl också Björn Ulvaeus som skrivit texten. Tomtetron är lättare att släppa då den tidigt visar sig bara var på skoj och en fortsatt tro på denna figur gör livet omöjligt att leva tillsammans med de upplysta kamraterna i skolan.

  9. Kristian Grönqvist Says:

    Det är just där vi är med religion också. Att det blir svårt att leva ned de upplysta kamraterna i samhället. Därför uppstår fanatism. Ens grundvalar kastas över ända av omgivningen och då vill man behålla religionen med våld istället. Med känt resultat. Man vill behålla den okritiskt analfabetiska befolkningen, främst kvinnor som uppfostrar barnen, för att behålla det okritiska samhället. Ingen vidare väg att gå. Man permanentar vägen till helvetet

  10. Kan Gud bevisas? | Svensson Says:

    […] mer: SVD, KB, Bannbullan, Google, POA, Signum, Tankspritt, […]

  11. Kristian Grönqvist Says:

    Gudstron är bara en tomtetro som upprätthålls av större koryfeer, inte nödvändigtvis klokare sådana…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: