Gud finns, trots allt

Visst finns han, och det är ett allvarligt problem.

  • Gud har en påtaglig existens i de hjärnor som beslutar sig för att utföra terrorattacker.
  • Gud existerar också  i de hjärnor som betraktar vissa platser som heliga och därför mördar dem som gör anspråk på samma platser men vars hjärnor innehåller en annan Gud.
  • Gud är allestädes närvarande i massor av hjärnor som undanhåller barn den kunskap som människan tllkämpat sig de senaste millenierna.
  • Gud finns i de hjärnor som saboterar bekämpningen av AIDS genom att hindra användning av preventivmedel.

Dessa tankar kommer till mig efter att ha läst Christer Sturmarks intervjuer av kändisar i den nyutkomna boken ”Personligt”. Det var i intervjun med Michel Onfray som jag fick insikten, denne franske filosof säger:

”Jag har aldrig påstått att Gud inte finns. Vad jag påstår är att Gud är en fiktion. Se hur man skapar Gudsfiktionen! säger jag. Som när man skapar en myt – låt oss säga som Flaubert skapade Madame Bovary. Självklart existerar romanfiguren Madame Bovary! Självklart existerar kristendomens gud – som en fiktion hos människor som börjar dyrka något som naturligtvis inte finns annat än i just denna fiktiva mening. Men fiktionen är en verklighet. Det virtuella är reellt. Det är mer skarpsinnigt att säga att det finns en virtuell verklighet än att säga att det virtuella inte existerar!”

Guds existens i hjärnor skapar inte bara ondska, förstås. I många hjärnor orsakar hans närvaro istället goda gärningar, som hos Moder Theresa, frälsningssoldater och diakoner. Men behövs det verkligen ett hjärnspöke för att vi ska vara hyggliga mot varandra? Inte alls, själv är jag ganska hygglig mot mina medmänniskor och så är det med de allra flesta jag känner oavsett om de är besatta av en Gud eller inte. Och de viktigaste hjälpinsatserna i världen utanför det personliga planet genomförs av demokratiskt skapade organsiationer, av en kollektiv vilja att hjälpa människor i nöd.

Gud behövs alltså inte. Eftersom vi människor har skapat honom, så borde vi också kunna avskaffa honom. Låt oss göra det!

Förutom Michel Onfray innehåller den nämnda boken ytterligare 23 intervjuobjekt, artister som Eva Dahlgren och Björn Ulvaeus, journalister som Lena Andersson, Hans Bergström och Åke Ortmark, filosofer som Torbjörn Tännsjö och Daniel Dennett, politiker som Gudrun Schyman och Nyamko Sabuni och en rad andra intressanta personer.

Intervjuerna har mycket fokus just på religioner, medan annan vidskepelse inte berörs så mycket. Åke Ortmark refererar emellertid till Marcel Proust angående benägenheten att tro på helbrägdagörare. Han säger:

”Marcel Proust uttrycker det så väl, när han diskuterar vilken attityd vi rimligen bör ha till läkarvetenskapens framsteg. Att tro på en läkare är natuligtvis idioti, eftersom vi vet att hans kunskap om ett fåtal år kommer att vara ersatt av en ny och överlägsen kunskap. Men att inte tro på läkaren är en ännu större idioti, eftersom han trots allt representerar en kunskap som idag är överslägsen all annan, framför allt överlägsen icke-medicinarnas.[…] Det utesluter inte alls att det kan vara rationellt att pröva alternativa behandlingsformer. Men vi måste agera som om vetenskapens nuvarande ståndpunkt vore sanningen. Vi betraktar verkligheten som principiellt förklarbar, och det är helt enkelt forskarna som hunnit längst på den mödosamma vägen.”

2 svar to “Gud finns, trots allt”

  1. Kristian Grönqvist Says:

    Angående religioner, så är väl de flesta religioner ett slags önsketänkande om existensen. Allt som är förborgat innebär för en mängd människor ett tillstånd av osäkerhet, vilket i sin tur verkar vara en utmaning för vårt intellekt. Kanske rentav en form av tvångstankar för personer som upplever att osäkerhet är ett slags brist på kontroll.
    Varför skulle vi annars söka förklaringar på existensen?

    Om vi antar att själva okunskapen är ett stimuli för vidare utredning, är religionerna blott en form av surrogat för den kunskap vi saknar. Hur mycket vi fastnar, är egentligen ett mått på vår osäkerhet om hur allt är funtat och hur stort vårt behov av förklaring är.

    Vilket leder till min tidigare tes om att att ju mer existentiellt rädda människor är, desto religiösare blir de.

    Om man i stället kommer överens med sig själv om att detta kan jag inte veta något om och att det faktumet inte påverkar mig på något sätt, så blir också själva behovet av svar mindre viktigt

  2. Thomas Svensson Says:

    Ja, Kristian, jag håller med om din tes. Problemen jag ser är när detta religiösa ”behov” fylls av auktoriteter genom rädsla och smitta, när det fylls av idéer utan grund, av idéer som inte kan kontrolleras och som ibland leder till vansinnigheter. Idéer som kan kontrolleras å andra sidan kan vara föremål för förnuftig diskussion som kan stoppa vansinnigheter i tid.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: