En solskenshistoria

När vi i vintras bestämde oss för att flytta ut till Sinnesro för gott började genast tankarna att flockas kring allt som måste ordnas inför nästa vinter. Dricksvatten, förvaringsutrymmen, värme, dusch och tvättmaskin var nödvändigt. Naturligtvis vill man också passa på att införa lite klimatsmarta lösningar, så solfångare för varmatten var självskrivet. Jag hade tidigare fått nys om att en Bollebygdsfirma lanserat en egen solfångarlösning och uppfinnaren själv hade gjort sig ett namn i bygden.

Jag hittade honom på nätet, Leif Karlsson. Det visade sig att Leif numera är pensionär och har sålt rättigheterna till sin solfångare till ”Värmebaronen”, men han fortsätter själv att bygga anläggningar i mån av tid och intresse.

Leif erbjöd sig att komma för att ta en titt på vårt boställe och en lördag dök han upp. Han såg genast hur en solfångarlösning skulle se ut och min idé om att också koppla bastukaminen till varmvattentanken gillade han.

”Ett värmelement till den kaminen svetsar jag snart ihop i källaren, det ska inte kosta många kronor”.

Här förstod man genast att man hittat en hantverkare som skiljer sig från mängden, Leif ser helt enkelt inga problem, bara möjligheter. Vid våra diskussioner visade jag honom också var jag tänkte installera duschen, dit varmattnet var avsett att ledas, och han undrade om jag inte skulle ha någon värme i duschutrymmet. Jo, jag sätter väl dit ett litet el-element var mitt svar då Leif istället föreslog golvvärme på varmvattensystemet.

”Det är lätt att göra, säger han, jag har provat fram en lösning som är mycket billigare än de man köper färdigt”:

Täck det befintliga golvet med aluminiumplåt, köp golvgips och dela detta i remsor om ca 15 cm, Skruva fast dessa med 12 mm glipor så att ett mönster av slingor bildas för att leda en plastslang härs och tvärs över golvet. Knipsa av hörnen på gipsremsorna så att slangen smiter in fint. Lägg sedan slangen i skårorna och häll slutligen  flytspackel över hela härligheten så att det rinner ner i alla skrymslen mellan slang och gips och bildar ett skikt på 5-10 mm ovanför. Täck  med fuktspärr och klinker. Så fick det bli!

Efter att vi så kommit överens om vad som skulle installeras drack vi kaffe och pratade allmänt om värme och energilösningar och samtalet ville inte ta slut. När Leif gått sa Annica: ”jag kände vibrationerna”. Vi fann varandra verkligen, Leif och jag.

Offert kom inom kort med posten. Den innehöll materialkostnader och en timkostnad för arbetet som Leif bedömde skulle ta knappt en vecka om han gjorde det själv, ”…men du hjälper väl till”. Jag ringde snart och beställde enligt offerten och påpekade att jag gärna hjälper till, men att det förutsätter att han kan komma i juli då jag har semester. Det skulle nog ordna sig.

Tyvärr kunde Leif inte komma under semestern, alltför många andra uppdrag låg i vägen, men han kom i alla fall ut med material till golvvärmen så att jag kunde göra i ordning den själv.

Nästa steg var att få ackumulatortanken på plats. En pjäs av stålplåt för 300 l vatten hade någon kollega till Leif svetsat ihop och vi skulle så med gemensamma krafter få detta plåtpaket upp på loftet i vårt uthus. Att lyfta upp en skrymmande tank på bortåt 100 kg två meter med handkraft är inte så lätt. Leif hade med sig en talja som skruvades fast i takbjälken och vi reste en aluminiumstege att skjuta upp tanken på. Två timmar höll vi på, baxande centimeter för centimeter, hjälpte till med en gammal uttjänt vinsch jag köpt på Clas Olsson en gång, och närmade oss loftkanten via omtag efter omtag. Där var det emellertid inte utrymme för fler omtag och vi satsade nu på att lyfta stegen i nederändan för att sedan dra över tanken horisontellt. Men jäklar, tanken rullade åt sidan, jag orkade inte hålla den och lägesenergin från två timmars arbete förlorades på ett ögonblick när tanken rasade i golvet!

Detta misslyckande förstörde inte humöret på Leif Karlsson, ett olycksfall i arbetet kan alltid rättas till och snart stod vi och förtäljde historier om andra tillfällen då planer gått i kras. Dagen efter led jag av träningsvärk efter den statiska ansträngningen men Leifs självtillit smittade, det går förstås bra vid nästa försök. Jag tror inte Leif hade några känningar av träningsvärk, denne 67-åring är mer vältränad än de flesta, .., utan att någonsin besökt ett gym.

Veckan efter hade Leif ordnat en elektrisk vinsch som förankrades i bortre delen av loftet. Jag hade skaffat två rejäla granstammar att dra upp tanken på och Leif sa:

”Det här kommer att gå fint”.

Friktionen blev dock för hög över den vedpinne vi satt som glidlager så den elektriska vinschen orkade inte. Jag hade emellertid några spännband och vi monterade ett sådant för att lyfta från taket som hjälp. Leif kom på en genial fästpunkt som lovade gott infor det fortsatta skeendet. Och det fungerade. Något omtag, någon styrning, och strax var tanken uppe!

Väl uppe på loftet återstod att få tanken på fötter. Leif lade pannan i några veck och sa att han hade en idé: Om vi tar tag i varsin gavel, tar sats och rullar tanken så kan den komma upp, vi gör ett försök. Och visst, där stod det nu, på sina påsvetsade fötter, det lätt rostiga schabraket som skulle ge oss varmvatten.

Jag klättrade ner, men Leif dröjde sig kvar på loftet. Där satt han nu på knä, tittade på mig med lyckliga ögon och utbrast:

”Det här var roligt!”

Resten är också historia. Rörmokeri och el-installationer, solfångarmontering med takgenomföring, temperaturgivare, expansionskärl och säkerhetsventiler…och slutligen bastukaminens värmeslinga. När den var inkopplad bad Leif mig att provelda. Jag gjorde en rejäl brasa och kände med spänning på kopparrören med fingrarna vilket håll cirkulationen skulle gå. Ingenting hände i början, men sedan blev plötsligt fel rör alldeles skållhett och hela systemet började koka. Hetvatten sprutade ut genom säkerhetsventilen på taket. Leif sa lungt att ”du kan väl släcka brasan, det var nog luft i systemet”. Han var övertygad om att självcirkulationen skulle fungera efter luftning, men hade annars förstås en reservplan i form av en vattenpump i slingan.

Ett par dagar senare ringde Leif och meddelade att allt var klart. Han hade tömt systemet på luft och proveldat själv, nu fungerade det, med självcirkulation, utan vattenpump.

Och visst var det bra att vi fick testat säkerhetsventilen.

Under ett av våra samtal under det gemensamma arbetet påpekade Leif att en del människor tycker att det är fult med solfångare. Detta kunde han inte förstå, de är ju så vackra, skönheten sitter liksom i nyttigheten, i tillvaratagandet av solenergin, i miljövinsterna.

Jag håller med.

2 svar to “En solskenshistoria”

  1. trottibenen Says:

    Underbart! Blir lika glad av att läsa det som jag blev när du berättade det! Det är sådana här personer som är mina idoler, man skall ha nyfikenheten och glädjen att lära sig hela-hela livet!

  2. Kristian Grönqvist Says:

    Hade Du varit född i Finland, hade Du i närmaste järnaffär köpt en vedeldad bastukamin med vattenbehållare för varmvatten. Finns som standard till alla hus, eftersom bastun i Finland är tvättrum också. Men roligt att Du lyckades med Ditt självtänk. Själv har jag byggt ett antal bastur i Sverige, beroende på vart jag flyttat. De befintliga har aldrig dugt eftersom nio av tio inte ens har ett avlopp.
    Det är alltid problemet när man importerar teknologi utan att importera kulturen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: