Lena Andersson, en sällsynt skriftställare

Åtskilliga gånger under de senaste åren har jag blivit besviken på skriftställare som i förväg verkat intressanta, men som visat sig mest tugga om vad andra skrivit, dolt sin mening i ett fikonspråk, eller blåst upp en idé till ett luftslott som efter kort läsning tappar luften. Efter några sådana läsförsök blir jag uppgiven och bestämmer mig för att inte offra mer tid på samtida skriftställare, utan hålla mig till klassiker som ger nya insikter varje gång man tar sig an deras skrifter, som Spinoza, Montaigne, eller Popper.

Men det finns undantag i samtiden och ett sådant är den Lena Andersson som skriver ledarkrönikor i Dagens Nyheter. Ett urval av hennes texter har nyligen getts ut i bokform under samlingstitlen ”Förnuft och högmod”, där Andersson imponerar med sina skarpa analyser och klara tankar.

Huvudämnet är kunskapsteori och hon visar i flera sammanhang hur klarhet i tanken aldrig kan vara av ondo även när det inte räcker till för att förklara alla livets mysterier.

• Hon gör det i polemik mot postmoderna tänkare som förväxlar vetenskaplig metod med absolut sanning.
• Hon gör det i polemik med liberala teologer som försvarar fundamentalistiska religiösa dogmer oavsett sanningshalt genom att grundlöst kasta tillbaka anklagelsen om dogmatism på ateisten, på den som kräver klarhet i tanken.
• Hon gör det i polemik med präktiga debattörer i offentligheten som i sin iver att vara politiskt korrekta accepterar förtryck om det bara sker i namnet av någon främlings kultur.

Under rubriken ”Skenkonflikt mellan hjärta och hjärna” funderar Andersson utifrån läsningen av boken Corpus delicti av Juli Zeh:

”Gång på gång får vi lära oss att förnuft och rationalitet är sterilt, antiseptiskt och totalitärt. Det är inget av detta. Förnuft är bland annat att inse och förhålla sig tilll människans behov och begränsningar. Förnuftet är inte amoraliskt, det struntar inte i individens belägenhet. Däremot gör det avvägningar mellan kolliderande önskemål. Förnuftet skulle man kunna kalla strävan efter omsorgsfullt tänkande. Det går inte att tänka omsorgsfullt utan att beakta allt det som rör sig i en människa. Ändå vill dystopisk fiktion så gärna leda i bevis att förnuft är avsaknad av kärlek och känslor, och varna för en betoning av förnuftet. Som om för myckt omsorgsfullt tänkande vore mänsklighetens problem. (…) Kärleken är för övrigt mycket förnuftig. Den syftar till gemenskap, eufori och njutning. Att den också är besvärlig och gör ont tar man med i beräkningen när man nalkas den. Man gör avvägningar som leder till beslut, antingen grundat på tydliga tankar eller på de mer diffusa förnimmelser som kallas känsla, men som likafullt är tankar och del av det rationella.”

Lena Anderssons texter är aldrig förutsägbara, de ställer vissa invanda uppfattningar på huvudet och de lär mig mycket!