Lär känna dig själv genom ditt genom

Jag har läst en bok om genóm, Lone Frank, Mina vackra gener. Den danska vetenskapsjournalisten Lone Frank ger sig i kast med den allra senaste gentekniken i västvärldens forsknings- och affärsfront.

Sedan den dubbla DNA-spiralen upptäcktes för bara 60 år sedan har forskningen med stormsteg gett sig i kast med att reda ut den genetiska kodens mysterier. Lone Franks bok ger en spännande bild av den världen.

Hon börjar i dess mest vetenskapliga ända och drar sedan framåt i en hisnande färd från genetisk kodning av vissa specifika sjukdomar till genetiska förklaringar til vårt allmänna beteende. I denna senare ända är det kanske inte så mycket kvar av det vetenskapliga, men inte desto mindre är det en spännande betraktelse av dels entusiastiska forskare,  dels resande i genetik.

Om man börjar med den manliga Y-kromosomen och den kvinnliga mitokondriet, så har man här något klart mätbart att studera. Det är nämligen så att dessa könsunika samlingar av gener ärvs av bara den ena föräldern. Det betyder att min Y-kromosom är densamma som min farfars farfars farfars… fars, med undantag av de mutationer som skett under resans gång. Dessa är dock såpass sällsynta att en viss kombination av mutationer visar att man härstammar från en viss urfader. Detta förhållande har kunnat användas för att spåra mänsklighetens ursprungliga vandringar från ursprungets afrika till asien, europa, amerika osv. Intressanta vetenskapliga rön! För den enskilda människan är det kanske inte så fruktbart att veta något om just en enda av alla de släktlinjer som bildat ens egen genuppsättning. De övriga kromosomerna är ju blandningar i otaliga led och inte spårbara.

Så långt är gentekniken grundad på klart mätbara konfigurationer och resultaten känns gedigna och hållbara för granskning.

När man så tar nästa steg i gentekniken blir det emellertid genast svårare. Nu försöker man nämligen att identifiera genernas funktioner: man söker efter den genetiska information som ger upphov till vissa ärftliga sjukdomar.  Ambitionerna är höga, såväl hos seriösa forskare som hos de affärsmän som slår mynt av människors oro för sitt genetiska arv.  Jag funderade över dessa ambitioner ur ett filosofiskt perspektiv på min blogg redan för fem år sedan och stötte sedan på det hos bloggaren Henrik Brändén för halvannat år sedan. Det är därför extra spännande att möta Lone Franks text i ämnet.

Lone Frank leder oss på ett intressant sätt genom denna värld av människor med gener som försörjning. Hon söker upp forskare och hon intervjuar affärsmän och genom att sätta sin egen genuppsättning i centrum för diskussionerna gör hon det hela riktigt levande. Hennes kvinnliga släktingar har till exempel haft tendenser att drabbas av bröstcancer och släkten tycks allmänt vara böjd åt det depressiva hållet.

Kommer hennes genetiska kod att bekräfta hennes farhågor om ärftlig belastning?

Genom en analys hos företaget som byggt en informationsbank på Isländsk grund finner hon att bröstcancerrisken inte alls är så stor som hon befarat. Det är över huvud taget svårt att få några klara besked från den isländska expertisen och chefsgurun själv tycks själv inte sätta någon avgörande lit till analyserna:

”Varianter av multifunktionella sjukdomar kommer aldrig att ge dig en exakt förutsägelse, eftersom de är komplexa och inte beror på närvaron av en enskild gen. Resultatet är starkt påverkat av miljön. Man har några genetiska varianter, men deras penetrans, dvs. i hur hög grad de påverkar den enskilde, är ett mysterium. Vi kan inte säga vad det innebär, om några varianter får inverkan, medan andra inte får det.”

Detta uttalande pekar, tycker jag, på det grundläggande problemet med gentekniken som jag tidigare funderade över: Genernas funktion är resultatet av hundratals miljoner års ”trial and error”. Att identifiera relevanta mönster i deras funktioner borde därför, i mina ögon, vara ett hopplöst företag. Annat vore det om det hade funnits en ”intelligent skapare”, en rationell tanke bakom konstruktionen. Men evolutionsvetenskapen pekar på att så verkligen inte är fallet och därmed är jag rädd att gentekniken kommer att famla i blindo även fortsättningsvis.

Denna min skepsis motsägs emellertid av att man uppenbarligen har hittat samband mellan vissa specifika genkonfigurationer och vissa sjukdomar. Så är det just med bröstcancer. Där finns en genkonfiguration som ger starkt förhöjd risk och någon orolig blivande far i England har till och med låtit forskare välja ut spermier med ofarlig genkombination i en provrörsbefruktning. Vid närmare eftertanke motsäger det kanske ändå inte min teori, det finns förstås mutationer som är tillräckligt unga för att ännu inte komplicerats så mycket i evolutionens verkan-motverkan-process. Och sådana kan man förstås tänkas identifiera.

Det finns också statistiska problem, förstås. Jag talade med mina kolleger på statistikavdelningen på Chalmers, som är starkt inbegripna i denna forskning, och fick reda på att man allmänt har problem med multipel inferens. Detta specifika statistiska problem uppkommer när man gör många statistiska test. När man gör ett test och konstaterar en signifikant påverkan på 5 %-nivån så betyder det nämligen att det är högst 5 % chans att de erhålllna resultatet berodde på ren slump. Om man nu gör hundra sådana test så är det förstås så att man får signifikans i ca 5 av fallen av rent slumpässiga skäl. Detta massignifikansproblem kan man bara lösa genom att sätta tröskeln för signifikans mycket lägre än 5 % vid multipla test.

I genanalyserna har man en mycket begränsad population och söker bland en enorm mängd gener efter dem som ger signifikant påverkan på en viss sjukdom. För att klara massignifikansproblemet tvingas man därför bestämma en tröskel, mycket lägre än  5%. De som då identifieras har då säkerligen verkligen  inflytande, men den låga tröskeln gör att man missar en hel del andra. De gener som råkade hamna över tröskeln, men som ändå har ett inflytande kommer inte med i modellen och det visar sig att de identifierade genernas inflytande på så sätt överskattas.

Dessutom har man förstås problem med det slumpmässiga urvalet. De genbaser som Lone Frank berätttar om är en Isländsk, en grupp facebook-användare och en grupp som betalar för sig. Hur slumpmässiga är de urvalen?

Trots svårigheterna och den evolutionära komplexiteten så kan man avseende fysiska sjukdomar ändå  finna en del samband som kan vara till nytta.

Nästa steg i Lone Franks resa i genteknikens vindlingar tar henne till beteenden och personlighet. Här finns förstås också ärftlighet, men hur mäter man beteenden och personlighetsdrag? Fysiska sjukdomar kan man ju allt som oftast konstatera med ganska stor säkerhet, men när man kommer till psyket blir det hela mer svårmätbart. Detta gör det ju inte lättare att identifiera genernas samband med personlighetdragen och Lone Franks fortsatta resa bland psykologer och personlighetsgenetiker ger inga övertygande argument för genteknikens potential.

I likhet med hur Lone Franks oro för bröstcancer ledde oss genom de fysiska sjukdomarnas genteknik blir nu hennes depressiva personlighet föremålet för diskussionerna med expertisen. Det känns om om författaren själv nu blir mer skeptisk och hennes dialoger med psykologerna påminner mig om hur man hört att spågummor och homeopater arbetar. Spågumman kommer med ett vagt påstående, psykologen med ett ”analys”-resultat, Lone svarar att riktigt så är det inte och spågumman respektive psykologen vrider sitt påstående till någon kompromiss.  Så rullar det på och spågumman respektive psykologen har aldrig fel, deras teorier kan inte falsifieras. Och i konsekvens med det, inte heller komma till nytta.

Lone Frank gör verkligen en mycket bra genomgång av det aktuella läget i gentekniken. Hon tar aldrig klar ställning i frågan om forskarnas eller affärsmännens förmågor, men hon visar kraftfullt upp styrkor och svagheter indirekt genom sina enkla frågor och sin ständiga referens till sitt personliga genom.

Bekräftades eller motsades hennes farhågor om obehaglig ärftlig belastning?

Varken eller är nog svaret. Om det beror på att ett sådant svar inte står att finna eller om det beror på att man ännu inte kommit tillräckligt långt i forskningen eller kartläggningen, den frågan är öppen.

3 svar to “Lär känna dig själv genom ditt genom”

  1. kristian grönqvist Says:

    Vi kommer närmare och närmare min käpphäst genom livet. Vi är bara biologiska maskiner, delvis på förhand programmerade i övrigt programmerade av vår omgivning. Alla våra beslut tas på redan inlärda mekanismer. Fri vilja finns inte. Det är alltid någon föregåendes vilja som ges uttryck för.
    På gott och ont..

  2. Thomas Svensson Says:

    Jo, Kristian, visst är det så, men hur skulle någon friare vilja se ut? Våra beslut är bestämda utifrån alla tidigare intryck i kombination med alla förnimmelser från omgivningen. En verkligt fri vilja skulle bestämma det som den anser är bäst utifrån alla tidigare intryck i kombination med alla förnimmelser från omgivningen. Vari ligger skillanden?

  3. kristian grönqvist Says:

    Naturligtvis har Du alldeles rätt enligt min mening. Det är ingen skillnad. För det mesta sker det optimala utgående från den baskunskap som finns. Vare sig vilja är fri eller inte. Det är som hönan och ägget. Vem kom först. Naturligtvis ägget.
    Precis som vad kom först. Upplevelsen eller intellektet. samma sak. Naturligtvis upplevelsen. Den är grund för intellektet. Annars finns det inget att bearbeta. Fri vilja är något som filosofer har hittat på.Vad kom först? Filosofer eller fri vilja… Filosofer naturligtvis.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: