Vad fan gör vi?

Nina Björk har åter skrivit en mycket bra bok. ”Lyckliga i alla sina dagar” tar sin utgångspunkt i Karl Marx studier av det kapitalistiska systemet och spinner vidare på hans träffsäkra analys i ljuset av vår samtid.

Marx och hans efterföljare (undertecknad inkluderad) misslyckades fullkomligt med att göra någonting åt kapitalismenss avarter, trots att det syntes uppenbart att en majoritet av befolkningen då hade allt att vinna och inget att förlora på ett total omvandling till socialismen.

Numera, som Nina Björk så tydligt visar, har den majoritet av (den västerlänska) befolkningen som anammats av systemet (har jobb) stora ekonomiska fördelar av systemets fortbestånd och har, så att säga, blivit ett med tillväxtideologin. Men, ekonomiska fördelar är inte allt och andra värden, som vi nästan glömt att de fanns, kanske förtjänar att lyftas igen. Nina Björks slutord i boken förtjänar att citeras i sin helhet:

”Därför tror jag att följande kan vara en riktning för politiskt tänkande: Om det som är gott på ett individuellt plan blir förödande om det upphöjs till ett gemensamt plan – om du med Immanuels Kants ord inte kan upphöja ditt eget handlande till allmän lag – så föreligger ett systemfel. Och tvärtom: om det som är ont på ett individuellt plan blir gott om det upphöjs till ett gemensamt plan så föreligger ett systemfel. Vi lever med just sådana fel.

Jag ska ge exempel på båda. Hanne Kjöller polemiserar i sin ”I huvudet på en mamma” mot författaren och frilansjournalisten Katarina Bjärvalls bok ”Vill ha mer”, som kritiskt beskriver den tidspress många barnfamiljer lever med till följd av höga konsumtionskrav. Kjöller skriver att hon håller med om att vi lever i ett konsumtionssamhälle där vi ”översköljs av budskap som ska få oss att konsumera mera och att längta efter det vi inte har – och kanske ofta heller inte behöver. Men att näringsidkarna vill få oss att köpa platt-teve och föra om ett fullt fungerande kök är ju inte liktydigt med att vi måste göra det.” Kjöller menar att  ”vi kan välja att lägga mer tid på barnen och oss själva och mindre tid på konsumtion. Att det finns ett kommersiellt tryck betyder inte att det inte finns ett val.”

Naturligtvis har Kjöller rätt. Var och en av oss kan välja både att konsumera mindre och att, som hon också pläderar för, arbeta mindre. Säg att vi gjorde det, att många gjorde det. Säg att inte bara du eller jag utan att flertalet verkligen avstod från det vi ”kanske ofta heller inte behöver”. Jag kan redan se de svarta rubrikerna: hushållens konsumtion faller drastiskt, tillväxten minskar, ekonomin växer inte. Sverige hamnar på efterkälken i den internationella konkurrensen, börsen rasar, oro, kris! Ekonomerna och politikerna skulle lägga sina pannor i djupa veck och febrilt fråga sig: ”Hur ska vi få igång efterfrågan, hur ska vi få hjulen att snurra igen?” Den stress i vardagslivet, den känsla av att vara jagad av tusen krav från både arbets- och familjeliv som allt fler vittnar om – och som bettskenorna, utmattningsdepressionerna och sjukskrivningarna är uttryck för – skulle kunna minska om vi arbetade mindre och var mindre intresserade av penningens och konsumtionens belöningar. Men detta vore en lösning på enbart individnivå – på samhällelig nivå vore samma lösning förödande. Det som vore gott på ett individuellt plan vore ont på ett gemensamt. Alltså: systemfel. (jmf. min nominering till miljöpris oc konsumtionsprofessorns kommentar.)

Och nu till det motsatta förhållandet. Vi brukar uppfatta girighet – att alltid vilja ha mer hur mycket man än har – som en dålig egenskap hos en människa. Vi brukar se själviskhet och hänsynslöshet som någonting negativt. Vi brukar inte uppskatta människor som går fram som ångvältar utan att bry sig om vad deras eget projekt åsamkar dem de har omkring sig. I ett ekonomiskt system byggt på konkurrens och tillväxt förvandlas dock detta till goda egenskaper. Systemet skulle överhuvudtaget inte existera om det inte ständigt strävade efter mer oavsett hur mycket det redan har – detta ingår ju i själva definitionen på framgångsrika företag och på kapitalistiska samhällen: deras ekonomi växer. System kan inte fråga sig hur andra – andra företag, andra länder, andra arbetare – drabbas av dess egna handlingar. Alltså, systemfel.

Någonting saknas. Det är inte tanken på rättvisa som saknas. ”Alla människors lika värde.” Fastslaget av FN, inskrivet i den svenska läroplanen för grundskolan, omhuldat av alla politiker i Sverige, grunden för vår demokrati. Så tanken finns där, Idealet finns där. Det är verkligheten som fattas. Det är förverkligandet av idealet som fattas. Det är ett löfte som har brutits.

För mig handlar det utopiska tänkandet om att förverkliga detta vackra löfte om alla människors lika värde. En rättvis värld. En där ingen är herre och ingen är tjänare. Där ingen äger och ingen blir ägd. En värld där människan kan gå upprätt. Det innebär att det utopiska inte är en riktning enbart mot framtiden. Det är inte det radikalt nya, det aldrig tidigare tänkta. Det utopiska är gårdag, dag och morgondag i ett. Utopin får sin kraft från ett gammalt löfte som har givits men brutits, från en utopi som har drömts länge men inte blivit verklig. Det utopiska tänkandet handlar om att de drömmar som gårdagen inte tillät bli verklighet fortsätter att ropa på oss, fortsätter att kräva sin röst.

Det är i ekot av döda människors berättigade drömmar som vi som ännu lever tar till orda och säger: Det är även vår dröm. Att bära de drömmarna vidare, att kämpa för deras överlevnad och för en morgondag som gör dem levande i handling, är att delta i ett samtal, i en kamp; över tid, över generationer.

Så du, tro dem inte. Tro dem inte när de kommer med sina skyltar: ”omöjligt.” Tro dem inte när de säger att historien har tagit slut och att allt vi kan hoppas på är mer av detsamma. Mer av detsamma – mer av varor, vinst, mer av mänskligt liv som blir till salu – vad är omöjligt om inte det? Du vet när någonting saknas. Tro dem inte när de säger att utopin om en rättvis värld är farlig. Den är motsatsen. Den är hopp. Den har alltid varit hopp. Vi är många. Vi har alltid varit många.”

Jag håller med i allra högsta grad, men har tyvärr svårt att upprätthålla hoppet. Historien har visat upp många som verkligen försökt förverkliga dessa berättigade drömmar. De som Marxister kallade ”de utopiska socialisterna” försökte skapa öar i det kapitalistiska samhället, lyckades komma en bit på väg, men åts så småningom upp av systemet av den kraftfulla marknaden (se tex. Ronny Ambjörnssons bok ”Fantasin till makten”).

Marxister konstaterade då att sådana försök var fåfänga och siktade istället på revolution, en fullständig omvandling av hela samhället, ett oskadlliggörande av marknaden i ett enda slag. Den satsningen blev ett grovt misslyckande, som resulterade i ett förskräckligt mänskligt lidande i t.ex. Sovjetunionen, Kina och Kambodja, inte för att utopin skilde sig från Nina Björks utopi, men för att man trodde att ett intellektuellt bygge skulle gå i lås efter några besserwissrars planer.

Det misstaget gör vi inte om, och de utopiska socialisternas etablerande av öar lär inte vara lättare i dagens globaliserade värld än det var när de misslyckades. Vi måste alltså finna nya vägar mot utopin, men vilka?

Nina Björk har inget svar, Birger Schlaug har inget svar, så vad fan gör vi?

Ett svar to “Vad fan gör vi?”

  1. MP ställer sig i kön « Tankspritt Says:

    […] Tankspritt « Vad fan gör vi? […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: