En utmärkt problemformulering

Anders Wijkman och Johan Rockström har skrivit en mycket gedigen bok om mänsklighetens utmaningar i dag. Bokens titel, ”Den stora förnekelsen”, syftar på vår samtids tendens att likt strutsen sticka huvudet i sanden; de fakta som talar för att vårt levnadssätt är ohållbart är obekväma.

Wijkman och Rockström pekar på flera enorma problem. Förutom det just nu mest omtalade, den mänskliga påverkan på klimatet, är problem som global färskvattenförsörjning, befolkningsutveckling och sinande naturresurser lika viktiga att begrunda. När man läser boken får man en skrämmande bild av läget och kan med författarna konstatera en sorlig sorglöshet hos politiker och andra beslutsfattare.

Varför görs då så lite, varför är titeln den stora förnekelsen så träffande? Den allra viktigaste orsaken är enligt författarna ekonomins organisation, man skriver:

”Vårt ekonomiska system är uppbyggt på myten om den eviga materiella tillväxten. Den föreställningen styr beslutsfattandet världen över, på både regerings- och företagsnivå, i en riktning, som steg för steg urholkar den bas – de levande ekosystemen och naturesurserna – som vi alla ytterst är helt beroende av. Ingen miljölagstiftning i världen rår på ett ekonomiskt system som har evig materiell tillväxt som utgångspunkt” (sid. 28)

Trots konstaterandet i den sista meningen uppehåller sig författarna mycket just vid miljölagstiftning och omfattande internationella överenskommelser. Starka överstatliga institutioner är vägen som anges för att begränsa det ekonomiska systemets förkrossande kraft.

Jag tycker absolut att detta är en oerhört viktig väg, men tyvärr är det tveksamt om den är tillräcklig, vi måste absolut också sträva efter att, inte bara tämja, utan göra oss av med det ekonomiska system som har evig materiell tillväxt som utgångpunkt. Men, hur ska det gå till? Här finns det inga svar men att bittert nöja sig med att konstatera detta är förstås inte fruktbart. En bättre strategi är göra det de båda författarna pläderar för:  att ändå arbeta för en global miljölagstiftning, att uppmuntra alla försök att vrida utvecklingen i en mer hållbar riktning och bygga ett samhälle som försöker lösa hållbarhetsproblem även i det lilla. Kanske kommer kapitalismen då så småningom att tappa fotfästet och något nytt växa fram som tillåter människan att leva ett gott liv i några tusen år till.

Wijkmans och Rockströms bok visar på åtskilliga initiativ som är mycket positiva och kan ingjuta en del optimism. Framför allt uppskattar jag kapitlet ”Att väcka hopp” där man för det första slår fast att det onekligen är tekniskt möjligt att göra sig helt oberoende av fossila bränslen för världens mänsklighets energiförsörjning; världen kan klara sig på sol, vind och vatten. Man får också reda på att det pågår forskning inom jordbruksområdet där man genom att sikta på fleråriga grödor skulle kunna förvandla åkerbrukets stora koldioxidutsläppare till motsatsen, till kolsänkor. Det finns en rad initiativrika människor och företag i världen som faktiskt gör något och rörelsen växer.

I det avslutande kapitlet ”Vägen framåt” listas några huvudinriktningar för vad som bör göras, mest inriktat på global styrning i olika former, men också konkreta förslag på reformering av det ekonomiska systemet, t. ex. de två viktiga idéerna 1) Mindre skatt på arbete, mer på förbrukning av ändliga resurser och 2) leasing istället för produktförsäljning.

En annan väg som framhålls är att förändra organsiationen av forskning och utbildning.  Detta är ett tänkvärt ämne, speciellt för forskare som jag själv. Wijkman och Rockström pekar på nödvändigheten av mer tvärvetenskaplig forskning och utbildning, dels för att ge de naturvetenskapliga landvinningarna större utrymme hos icke naturvetenskapliga ämnesområden, dels för öka forskningens fokus på att lösa problem relaterade till människans överlevnad.

Det är tydligt att författarna inser att det ekonomiska systemet är det avgörande hindret för att lösa hållbarhetsproblemen, men att de också inser att det inte går att staka ut någon bestämd väg ifrån detta system. Vi får tillsvidare arbeta med att söka tämja systemet för att rädda vad som räddas kan. Kanske räcker det, kanske leder det till möjliga öppningar så småningom, vi borde i vilket fall inte ge upp och sticka huvudet i sanden, vi borde öppna ögonen och göra så gott vi kan.

I slutordet skriver man:

”Resonemang i termer av ”vad som är politiskt möjligt” skjuter helt vid sidan av målet och visar att man inte förstått problemets sanna natur. Ett risk- och försiktighetstänkande måste dominera, ja styra, inte bara klimatförhandlingarna utan hela vårt agerande i förhållande till natursystemen.”

Man skulle kunna anklaga författarna för att själva begränsas av ”vad som är politiskt möjligt” i det att man inte söker vägar att förändra det ekonomiska systemet i grunden, men man bör nog se politiska möjligheter på olika nivåer . Den viktiga poängen är väl att dagens politiker uteslutande ser  till vad som är politiskt möjligt för att bli återvald i nästa val.

3 svar to “En utmärkt problemformulering”

  1. Alf Östlund Says:

    Men vet vi om de lever som de lär? Rockström, exempelvis, hävdar att de arbetar för att komma ned under 10000 kWh/år i energianvändning; men varför vill han inte energideklarera sitt hus?
    Detta skall ju göras enligt lag – syftet är att på sikt kunna vaska fram de hus som ligger över acceptabel energianvändning.

  2. Thomas Svensson Says:

    Alf: Författarna framhåller framför allt vilka politiska åtgärder som man ska sträva efter för att komma tillrätta med miljöproblematiken där det förstås måste ingå incitament för oss enskilda människor att leva mer hållbart.

    De lägger emellertid inget ansvar på den enskilda människan och ”lär” inte alls ut hur var och en av oss ska leva. Din anmärkning om att de bör leva som de lär tycks mig därför irrelevant.

    Med et sagt håller jag förstås håller med om att man kunde önska att de visar vägen även personligen, men det påverkar inte mitt intryck av boken.

  3. kristian grönqvist Says:

    Alf Östlund

    Verkligheten skiter i om någon lever som den lär. Den pågår i vilket fall som helst. Det är alldeles uppenbart att mänskligheten svämmar över sina bräddar.

    Vem som helst kan inse att all problematik är beroende av mängden människor. Minskningen av mångfald, den ökade nedskräpningen, den minskande naturliga toleransen för av människor orsakade förändringar. Jorden har en toleransgräns, hur långt borta den än befinner sig, så kommer den närmare.

    Man kan aldrig öka uttaget och samtidigt få resurserna att öka. Hur läste Du matematik?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: