En mattevikaries klagan

World Mixed Doubles Curling Championship 2015

Det saknas inte engagerade föräldrar och lärare!

Under mitt yrkesliv inom ingenjörsstatistik har jag följt debatten om den svenska skolan och tagit del av oron över den sjunkande kunskapsnivån, särskilt inom matematik. Jag har då ofta drömt om att testa om jag själv skulle kunna fungera som lärare i grundskola eller gymnasium. Jag har helt enkelt undrat över om det skulle hjälpa i undervisningen att kunna så mycket matte som jag kan och om det till och med kunde kompensera brister på pedagogisk utbildning. Min höga lön inom forskningsvärlden hindrade mig emellertid att verkligen göra några sådan försök, det vore ju en ekomomisk uppoffring som kanske inte ens skulle ge något bra resultat.

För ett par år sedan tröttnade jag emellertid på mitt jobb inom forskarvärlden. Jag saknade någon som blev glad för mina resultat, jag blev ständigt irriterad på mina chefer som mätte forskningsresultat endast i erhållna forskningsmedel från skattebetalarna, i antalet examinerade doktorer och i antalet registrerade publikationer och inte ofta höjde ögonen från sina ekonomiska tabeller på datorskärmen. Jag sade helt enkelt upp mig, tog ut delar av min pension något i förtid och satsade på att jobba som fristående konsult inom ingenjörsstatistik.

Det nya livet artade sig bra. Genom att jag kunde fortsätta ta ut en hög timtaxa i konsulteriet och inte behövde försörja några chefer, marknadsförare och administratörer, samt få lite statlig pension, behövde jag inte arbeta särskilt mycket och det blev tid över för att göra det där experimentet jag drömt om, att bli mattelärare.

Det hela började med att en tidigare student vid Chalmers, vars exjobb jag var med och handledde, hörde av sig till mig och undrade om jag kunde ställa upp som volontär för Mattecentrum. Denna organisation arrangerar räknestugor över hela landet för grundskole- och gymnasieelever. Här får eleverna gratis läxhjälp och nu skulle det starta en sådan räknestuga i Borås. Jag nappade genast på detta erbjudande och sedan dess håller vi, några volontärer, en kväll i veckan öppet i en skolsal på Teknis, dit elever från olika skolor kan komma, sitta och räkna, och få hjälp när de behöver. Detta arbete var inspirerande och när rektorn vid något tillfälle frågade om några av oss kunde ställa upp som vikarier i matte på skolan så fick jag min chans att prova som mattelärare.

Jag började som vikarie för ett par ekonomiklasser, andra årskursen på gymnasiet, och fick inledningsvis en smärre chock över deras brist på elementär matematisk kunskap. Jag kollade för säkerhets skull på Mattecentrums hemsida vad de borde ha lärt sig i grundskolan. Och visst, här fanns ett par, tre år att ta igen! Men det fanns förstås inte tid för en sådan omfattande repetition. Än värre var det då det fanns en ytterst liten del av elevernas uppmärksamhet till förfogande .

Mobiltelefoner och datorer stjäl större delen av elevernas uppmärksamhet. Det finns regler uppsatta lite varstans att man inte använder telefoner på lektionstid och endast använder datorer till skolarbetet. Men, det tycks vara så att dessa regler inte efterföljs så noga, vissa lärare ser nog till det sker, medan andra uppgivet låter det bero. Själv hade jag en alltför tillåtande attityd från början och det hjälpte föga att sedan försöka stävja användandet när jag kände behovet. Enligt samtal med andra lärare så har man inte heller så stora möjligheter att använda tvång. Resultatet blev en ojämn kamp om uppmärksamhet mellan mig och sociala medier.

Något som också hämmade undervisningen var att många elever inte hade med sig materiel till lektionerna. Jag införde därför efter ett tag en regel att man inte blev registrerad som närvarande om man inte hade bok, papper och penna med sig till lektionen. Detta hjälpte ett tag, men glömdes sedan bort. När jag så vid en lektion meddelade två elever att de inte blev antecknade som närvarande på grund av regeln fick de ett utbrott och undrade: “vad gör vi då här?” Jag svarade att jag verkligen inte visste det och lät dem gå. Värt är att notera att sådana metoder förmodligen inte är tilllåtna i dagens skola, jag avstod från att ta reda på det.

Jag provade i min undervisning olika metoder såsom 1) att räkna uppgifter på tavlan, 2) att först låta eleverna räkna en uppgift själva och att jag sedan gjorde den på tavlan, 3) att låta eleverna räkna själva och gå runt och hjälpa till, 4) att begära in de självutförda uppgifterna för rättning, 5) att ge oförberedda prov, rätta och sedan diskutera resultaten enskilt med varje elev.

Metoderna fungerade ganska bra någon gång och flera elever gjorde framsteg.

Medianeleven, däremot, svarade inte upp till någon av metoderna, hen lyssnade inte vid tavelgenomgång vid metod 1), gjorde inget eget försök vid metod 2), ansåg sig helt enkelt oförmögen att ens fundera över uppgiften, ägnade sig mest åt telefonen, datorn eller kompisen vid självräknandet 3), lämnade in kladdiga obegripliga uppgifter vid metod 4) och underpresterade  vid oförberedda prov 5).

När så terminen var till ända och det stora “nationella provet” skulle genomföras så var alla elever och lärare helt koncentrerade på denna händelse. Nu skulle allt avgöras. Nu gällde det för den som ville bli godkänd att på några dagar plugga in allt det man ignorerat tidare och klara betygsgränsen E. Det ska sägas att för att klara betygsgränsen E på ett nationellt prov i Matematik för årskurs 2 i ekonomiska programmet, så räcker det att man kan läsa och använda den formelsamling som man får ha med sig på provet. Man behöver alltså inte kunna något utantill eller tänka ut något själv, det räcker att hitta rätt formel i formelbladet och följa instruktionen. En förutsättning för att man ska hitta rätt formel är förstås att man gjort en liknande uppgift någon gång förut och att man klarar av att läsa en formel.

För “mina” klasser blev resultatet att drygt hälften fick betyget F, dvs. medianeleven blev underkänd.

Jag fick alltså ett svar på min tidigare fråga: Hjälper det att kunna mycket matematik för att lyfta dagens elever? Svaret blev ett rungande NEJ. Det kan förstås vara så att just jag är en ovanligt dålig pedagog, men jag tror inte att det är avgörande, arbetet i de frivilliga räknestugorna säger ju något annat.

Mina intryck av detta “studiebesök” i den svenska skolan är att

  1. dagens ungdomar är fostrade till konsumenter, de har aldrig fått öva sig i att lösa andra problem än sociala, med ett populärt uttryck: de är “curlade”. Curlingen börjar redan före skolstart och förstärks i hela skolväsendet av skolans ambition att “alla ska bli godkända”, stämplandet av ointresserade elever som “svaga” och den nyliberala idén om att eleverna är “kunder” som inte kan förväntas bjuda till själva.
  2. Hela syftet med skolvistelsen från såväl föräldras, elevers och skolledningens sida är att erhålla examen och tävla om de finaste platserna i det framtida universitetet och i det framtida yrkeslivet. Utbildning bör enligt min mening istället ha huvudsyftet att stilla nyfikenhet, främja samvaro med andra människor och natur och erhålla delar av den av mänskligheten hittills samlade kunskapen, kort sagt bildning.
  3. Lärarna är i allmänhet oerhört ambitiösa. De försöker, trots en i det närmaste obefintlig respons, att dela med sig av den kunskap de tror sig vara satta att förmedla. Ofta blir de knäckta av elevernas ointresse och sliter förtvivlat sitt hår, men dagen efter kommer de tillbaka med nya tag. Plikttroget kämpar de med att uppfylla det statliga regelverket med “rättsäkra” betyg, de ställer upp för extra insatser för elever som inte hade lust när de skulle varit uppmärksamma och de konstruerar och rättar prov i parti och minut.

 

Efter halvannat år som mattevikarie i gymnasiet tänker jag så här:

Eleverna skulle säkerligen bli mer bildade och självständigt tänkande om de slapp att gå i skolan dagligen i tolv år och istället ägnade sig åt att självständigt utveckla sina förmågor. Det obligatoriska skolarbetet skulle kunna begränsas till att lära sig att läsa, skriva, behärska de fyra räknesätten samt bli orienterad i de naturvetenskapliga insikter som människan utvecklat under de senaste tusen åren. Detta skulle förmodligen kräva mindre än hälften av dagens sammanlagda skoltid och ändå bli ett bildningslyft för de allra flesta.

4 svar to “En mattevikaries klagan”

  1. Kent Iveling Says:

    Du har säkert gjort en korrekt analys och man får nog inse att om gymnasiet skall vara obligatoriskt för alla så måste man differentiera utbildningen så att den passar de som skall gå där. Det finns kanske 30-40 % av eleverna som är förberedda och kan koncentrera sig under tre års teoretiska studier. Övriga kan nog må bättre om man kom ut i arbetslivet och man där fick gå en lärningsanställning som i Tydkland. Då kan man utbilda till yrket och också smyga in lite bildning. Alla måste kunna läsa och tala svenska och också behärska engelska bra. Problemet är jättekomplext men detta skulle kunna bidraga till att alla fick det bättre. Både lärare och elever på teoretiska linjer och även de som får lärlingsutbildning.

  2. Thomas Svensson Says:

    Kent, det kan möjligen vara en bra idé, men den har ett par problem, Ett är att den ökade utbildningen är en del i samhällets försök att hålla sysselsättningen uppe trots att allt väsentligt arbetet robotiseras och digitaliseras. Ett annat är klassproblematiken, nämligen att föräldrarnas klasstillörighet avgör vilka elever som är nog ambitiösa för att klara den teoretiska linjen.

    Min idé är kanske ännu radikalare, nämligen att man borde minska skoltiden rejält. Den eviga repetitionen, vurmen för extra stöd och fokuseringen på mätbara mål för skolledningen har alla en skadlig inverkan på lusten att lära, tror jag.

    En intressant observation jag gjorde som vikarie var när jag en termin fick vikariera för tre parallella ettor på ekonomilinjen. Efter ett tag noterade jag att en av klasserna utmärkte sig med att vara mycket bättre än de andra två. Jag funderade mycket på vad orsaken kunde vara, kollade t.ex. vilka grundskolor de gått på, men utan att hitta något samband. Efter ytterligare en tid fick jag reda på att den duktigare klassen var en ”idrottsklass”, som fick utöva sin idrott på delar av skoltiden under förutsättning att man klarade andra ämnen. Detta var kanske ett viktigt incitament för att lägga ner lite arbete på matematiken och dessutom betydde det ju faktiskt att de tillbringade mindre tid i skolan.

    Kanske vore detta en väg att gå vidare med, att dela upp eleverna i intressegrupper och låta dem ägna en väsentlig del av skoltiden åt sina specialintressen istället för att sitta av urtråkiga lektioner. Jag är nämligen övertygad om att den mängd skolkunskap som dagens gymnasielever tilgodogör sig skulle de lätt tillgodogöra sig på hälften av tiden om de visade saken tillräckligt intresse.

  3. Mari Lo Boström Says:

    Mitt pedagogiska hjärta fann jag som nyutexaminerad civilekonom mitt i bankkrisens 90-tal när jag fick ett vikariat som lärare i svenska på en folkhögskola. Jag som alltid suttit längst fram i klassrummet och nickat mot fröken ställdes inför utmaningen att utforma lektioner som ledde till lärande för de elever som varken grundskola eller gymnasieskola hade lyckats med. Utan teoretisk kunskap om pedagogik eller didaktik utgick jag från görandet, läsa, skriva och tala. Bland annat bestämde jag att alla elever skulle skriva veckobrev.

    Första veckan lämnade han in ett kollegieblocksblad med en enda mening skriven med så stora bokstäver så att meningen fyllde hela sidan ”Jag gillar att åka motorcykel.” Jag svarade varje elev individuellt uppställt som ett brev ska vara uppställt men utan rödpenna i deras text. Till honom skrev jag några rader om att jag aldrig hade åkt motorcykel och att jag var rädd för hög fart. Nästa vecka hade han skrivit tre meningar. Han berättade att han hade varit i Norge förra sommaren med sin motorcykel och några vänner. Jag svarade genom att berätta om en resa jag gjort till Norge med husvagn och hur svårt det var att köra på de krokiga och smala vägarna med husvagn och hur otäckt det ibland kändes när motorcyklister kom för nära, särskilt när man kör med husvagn och inte har så bra sikt och manöverförmågan är begränsad. Tredje veckan kom han redan på måndag. Lektionen var inte förrän på tisdag men han kunde inte vänta. Ivrigt lämnade han över sitt veckobrev. ”Min flickvän har rättat alla stavfel!” Han hade skrivit på varje rad på hela första och halva andra kollegieblockssidan. Han berättade mer om resan och om hur poliser ofta är efter dem bara för att motorcyklister har så dåligt rykte.

    Då visste jag att jag hade fått fatt i något viktigt! Jag visste att jag aldrig skulle kunna släppa detta med lärande. På tre veckor hade jag knäckt en kod som nio år i grundskolan inte lyckats med. Nu återstod bara att lista ut vad jag hade knäckt den med.

    En av de sista veckorna på vårterminen kom han körande på sin motorcykel till min gård som låg tre mil från skolan. Med sig hade han hjälm och skinnkläder och så fick jag åka motorcykel för första gången i mitt liv.

    Allt handlar om relationer och mening. Så här drygt tjugo år senare med både högre utbildning i pedagogik och ett yrkesliv i skola vet jag hur lärande uppstår. Jag kan inte alltid åstadkomma det men jag ser det när det visar sig.

    Lärandet uppstår i interaktion med andra människor i ett sammanhang och med ett stoff som känns meningsfullt för eleven. Interaktionen och ämnet kan manifesteras genom artefakter som böcker och datorer. Jag brukar säga till de lärare jag jobbat med som klagar eller bekymrar sig över elever som de inte förmår ”tycka om” att de ska fokusera på vad de är nyfikna på istället. Känslor och tyck-om går inte att styra över. Hjärtat är svårmanipulerat. Nyfikenhet sitter i hjärnan. Våra tankar kan vi styra. Om man som pedagog ska kunna göra skillnad behöver man ”gå med” eleven, inte för långt före så eleven förlorar sikte till en, inte bakom och putta på och klaga och kontrollera på ett sätt som skapar osäkerhet och vilja-att-göra-till-lags men inte lärande utan just jämsides med öppen handflata som en gest mot det som ligger närmast till hands att utforska.

  4. Thomas Svensson Says:

    Tack för denna solskenshistoria Mari Lo Boström. Jag har haft liknande positiva upplevelser, inte som vikarie, men i volontärarbetet på kvällarna där såväl elever som ”lärare” närvarar frivilligt.

    Vi tycks vara överens om att en nyckel till lärande är att locka fram nyfikenhet, när det lyckas så kan eleven göra storverk. Min poäng i sammanhanget är att problemet ligger just i elevernas brist på nyfikenhet, inte i deras intellektuella svaghet. Och ditt sätt att locka fram nyfikenhet manar verkligen till efterföljd.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: