Roland Paulsens arbetskritik

arbetssamhallet-hur-arbetet-overlevde-teknologinHar just läst den nya upplagan av Roland Paulsen, Arbetssamhället, hur arbetet överlevde teknologin.

Mitt allmänna omdöme är att detta är en riktigt bra bok i sin övertygande genomgång av arbetslinjens ursprung och idioti.

Ett signifikant exempel ur boken är de finska skogsarbetarna som från att ha varit ca hundra tusen för sextio år sedan, minskade till en tredjedel i antal när motorsågen introducerades och numera, efter att engreppsskördaren etablerats, bara är ett par hundra. Vad gör då de nästan hundra tusen som blivit arbetsbefriade av maskinerna? Går de hemma och slår dank? Ånej, samhället har hittat på nya “arbeten” åt dem.

Denna idioti, att vår uppfinningsrikedom i utvecklingen av maskiner inte befriat oss från lönearbetet, är skandalöst. Och den beror egentligen inte på vår vilja, utan på ett ekonomiskt system som hänsynslöst kräver tillväxt.

Jag har verkligen inga invändningar mot Roland Paulsens framställning, men jag har några synpunkter.

Nödig och onödig konsumtion

I avsnittet om vilken typ av konsumtion som egentligen är nyttig respektive onyttig har jag först några reflektioner.

Man kan ju alltid resonera kring vad som rent fysiskt är nödvändigt för vårt välmående och då handlar det ju om mat, bostad, kläder och vård. Utöver dessa nödvändigheter behöver vi ju också sådant som bil, telefon, TV och dator eftersom vårt nuvarande samhällsbygge förutsätter det. Dessutom “behöver” vi en massa andra saker som vi vant oss vid såsom tvättmaskin, diskmaskin, mikrovågsugn, grill eller musikanläggning.

Jag skulle nog placera mig mellan det som Paulsen kallar den historiekontextualiserande och den ödmjuka ståndpunkten. Jag tror inte att det är meningsfullt att dividera i detalj om vilket av dessa behov som egentligen behövs, utan ser det hela nog som en föränderlig kultur som bestäms av individen och det allmänna medvetandet i det samhälle man lever i. Dock vet vi mycket väl att många av dessa behov faktiskt ursprungligen är skapade av kreativa affärsmän och att vi, innan de presenterades på marknaden, inte visste att de fanns. Vi visste inte att vi behövde en mobiltelefon för fyrtio år sedan, vi visste inte att vi behövde en bil för hundra år sedan och vi visste inte att vi behövde flyga till badstränder varje år för tjugo år sedan. Men, när vi väl upptäckt dessa behov så existerar dom och det är inte så lätt att vänja sig av med dem.

Det vi kan göra, emellertid, för att undvika än mer destruktivt resursslöseri i framtiden såväl avseende arbete som material är att åtminstone sluta hitta på nya behov. Det vi inte vet att vi behöver just nu, det bör vi se till att vi aldrig får veta att vi behöver. För varje ny pryl vi hittar på (företrädesvis i den rika delen av världen) kommer förr eller senare bli var mans egendom över hela jorden. Och det är ohållbart.

Jag tror inte att påhittigheten är en spontan mänsklig drift, utan att den främst beror på samhällets krav att alla människor ordnar sin försörjning. Det enda sättet att undvika påhittandet av nya grejer som vi inte vet att vi behöver är då att bygga ett ekonomiskt system som inte kräver tillväxt, som inte kräver ny konsumtion för företagens och de enskilda människornas överlevnad. Vi behöver göra oss av med den drivkraft som kapitalismen innehåller, den drivkraft som hittills ofta gjort en fantastisk nytta genom att t. ex. eliminera svält, men som nu är alltför kreativ för att jordens resurser ska räcka till och för att vi ska slippa det onödiga ”arbetet”.

Ett sådant steg, att sluta hitta på nya grejer att konsumera, är det minsta vi kan göra. Men det lär inte räcka för att klara miljöhoten. Vi måste dessutom säkert vänja oss av med vissa av de “nödvändigheter” som vi etablerat. Och det borde egentligen inte vara så svårt eftersom vi faktiskt inte behövde dem tidigare. Men jag tror inte att det kan ske genom att några experter analyserar vad vi egentligen behöver och sedan genomför restriktioner. Nej, men det kan ske genom nya trender, såsom att det blir skämmigt att flyga, att det blir inne att klara sig utan bil, att det blir coolt att trotsa modet och använda sina kläder tills de blir utslitna och att det blir betraktat som äckligt att frossa i blodiga biffar. Vi människor beter ju oss sällan i enlighet med förnuftiga argument eller expertråd, vi gör som alla andra, vi följer trender.

Eftersom alla behov utöver mat, kläder och husrum är kulturellt betingade så finns det uppenbarligen en potential för hållbarhet, de kan elimineras genom en kulturell vändning, en trend.

Onödigt arbete

Angående onödigt arbete har jag några refelektioner baserat på mitt eget, numera nästan avslutade, yrkesliv.

Jag har sysslat med att vara stickprovskontrollant på SKF:s hållarefabrik, vara gummiarbetare på Firestones däckfabrik, jobba som svarvare på en tapetfabrik, en mekanisk verkstad och en hydraulcylinderfabrik och vara verktygsmakare på samma fabrik. Så småningom skaffade jag mig civilingenjörsexamen och ägnade mig åt mekanisk provning för att slutligen också ta doktorsexamen och “forska” inom statistiska metoder inom utmattningshållfasthet. Jag är därmed personligen en sorts representant för den utveckling av Sveriges arbetsliv som Paulsen beskriver. Tillverkningsjobben har försvunnit i automatisering eller export och vi svenskar har fått skaffa oss andra sysselsättningar. Det fina för oss som fick vissa av dessa andra sysselsättningar är att studier och forskning är behagligt, välavlönat och kul. Men, när jag ser tillbaka på vad jag åstadkommit i min forskar-”karriär” så är det inte mycket att skryta med. Jag har publicerat tjugo, trettio artiklar i vetenskapliga tidskrifter, jag har presenterat resultat på minst lika många internationella konferenser och jag har skrivit åtskilliga rapporter. Men hur många har läst? Vad är det bestående resultatet? Visst kan man försvara den enorma forskarinflationen de senaste decennierna med att vetenskapliga framsteg alltid varit små guldkorn framsållade ur stora mängder brus, men min känsla är att den mesta “forskningen” numera är en typ av terapi för att hålla oss i arbete som har erhållit en forskarexamen. Särskilt uppenbarar sig denna känsla när man deltar i EU-projekt där större delen av “arbetet” består i att skriva formella ansökningar och lägesrapporter, resa runt och träffa projekt-”partners” i oftast alltför oförberedda möten och jaga de mest oseriösa deltagarna att skriva delrapporter. Forskningsresultaten från dyika projekt är oftast inte mycket att yvas åt, det finns helt enkelt inte tid till dem.

Med dessa, mina, erfarenheter i bagaget och Paulsens strejkkriterium i bakhuvudet så kan man verkligen reflektera över hur många arbeten som har någon verklig substans i Sverige idag.

Vad gör vi?

De avslutande avsnitten i Paulsens bok handlar om vad vi ska göra åt denna idioti. Tyvärr finns det inte mycket hopp, politiskt tycks alla etablerade partier vara överens om att jobbskapande och tillväxt är den enda vägen.

Men jag håller med Paulsen om att vi måste försöka låta bli att resignera och hoppas på något framtida automatiskt sammanbrott av systemet. Vi bör istället göra det lilla vi kan för att sätta små käppar i hjulen för den destruktiva kapitalismen. Själv gör jag det genom att stötta REKO-ringen, dvs. handla mat av lokala producenter utan mellanhänder, stötta Nära-föreningen som driver en hållbar lunchrestaurang i sta’n, skicka ekonomiska bidrag till Wikipedia, uteslutande använda gratis programvara i mitt yrkesarbete, låta bli att flyga, investera i egen vindkraft, solfångare och solcellesanläggning, bo genom airbnb, organisera kollektivt arbete i bekantskapskretsen, plocka bär och svamp samt göra så mycket som möjligt själv i underhåll och utveckling av vår stuga.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: