Kan kapitalismen räddas?

 

Robert Reich, tidigare arbetsmarknadsminister i Bill Clintons regering, har skrivit en bok om den amerikanska kapitalismens urartning sedan 1970-talet, ”Saving Capitalism for the many, not the few”. Han vill rädda det goda hos kapitalismen och presenterar en insiktsfull analys i det syftet.

Författaren inleder med att ta upp den eviga politiska frågan om marknaden eller staten ska styra och menar att frågan är fel ställd. Den fria marknaden förutsätter nämligen en stat för att bestämma regler för

  1. vad som kan ägas,
  2. i vilken utsträckning monopol ska tillåtas
  3. vad som får säljas och under vilka villkor,
  4. vad som händer nän någon inte kan betala och
  5. hur dessa regler upprätthålls.

Frågan om hur samhället ska styras handlar då snarare om hur dessa regler ser ut och hur starkt de upprätthålls.

Det som främst har förändrats i denna symbios av marknad och stat sedan slutet av 1970-talet är att stora företag och rika personer har fått allt större inflytande över hur reglerna formuleras. Detta har skett och sker fortfarande främst genom lobby-verksamhet; företagen Monsanto, Apple, Amazon, Facebook, Microsoft och Google spenderade till exempel vardera mellan 3.5 och16 miljoner dollar år 2013 på lobbyverksamhet. Andra sätt att påverka regelverket är att köpa politiker, dels genom generösa kampanjbidrag, dels genom erbjudanden om toppjobb efter avslutad politisk karriär.

En avgörande orsak till att överheten lyckats få så stort inflytande över regelverket är att det saknas någon väsentlig motkraft, det saknas ”countervailing power”. Fackföreningsrörelsen, lantbruksorganisationer och folkrörelser som krigsveteraner har försvagats betydligt sedan deras höjdpunkt på femtiotalet, människor är inte längre organiserade i någon kollektiv kraft, företagen gör som de vill.

Detta maktförhållande har resulterat i en tydlig överföring av makt och pengar från fattiga till rika sedan slutet av sjuttiotalet. Minimilönen per timme i USA har sänkts från $10.86 1968 till $7.25 2014 i jämförbart penningvärde, detta under en tid då ekonomin har växt och produktiviteten har ökat åtskilligt.

Även medelklassens inkomster stagnerade efter 1980, de upprätthöll dock inledningsvis sin konsumtionskraft genom att kvinnorna började jobba, att arbetstiden utökades och att man lånade mer pengar på sina hus. Lånekarusellen blev så grunden till kraschen 2009. Till skillnad från 1929 har överklassen på grund av sin orubbade maktposition lyckats behålla och ytterligare öka sina privilegier efter kraschen.

Denna förändring av marknadsvillkoren till de rikas förmån sedan slutet av 1970-talet, det vi kallar ny-liberalism, menar Reich gör hela kapitalismen instabil och riskerar att knäcka dess positiva krafter. Att ta pengar ifrån medelklass och fattigarbetare betyder nämligen att köpkraften minskar och utvecklingen avstannar eller går utför. Reich vill återupprätta guldåldern, säg femtiotalets kapitalism, och han vill göra det genom att återupprätta de delar av regelverket som såg till att kapitalismen fungerade också för de många, inte bara för de få.

Reich inser emellertid att förslag på reformering av det kapitalistiska regelverket inte kan genomföras enbart med hjälp av förnuftiga argument. Det krävs en balanserande makt (”countervailing power”) som tvingar fram sådana förändringar. Han identifierar en sådan makt med de folkrörelser som tidigare var starka, men konstaterar att deras styrka dalat betänkligt och det är just detta som bäddat för de superrikas förändring av regelverket till sin fördel sedan de senaste fyrtio åren.

Så långt kan man kanske betrakta Reich som en klok och progressiv socialdemokrat och han har säkerligen rätt i sin analys avseende kapitalismens nyliberala utveckling. Att återupprätta en ”countervailing power” är emellertid inte något man gör genom att skriva en bok, och hur det ska gå till har Reich egentligen ingen idé om. Han, liksom vi, får hoppas att något växer fram underifrån.

Det som denna anlays utlämnar är emellertid de nya hot som närmar sig alltmer och som inte kan räddas genom återgång till femtiotalets regelverk, utarmningen av jordens resurser och robotiseringen av arbetslivet.

Reich är införstådd med problemet med robotiseringen och i slutet av boken resonerar han kring hur denna utvecklas fortare än man tidigare trott. Den lösning han diskuterar är då basinkomst och här lämnar han kanske den progressive socialdemokratens position och vågar tänka nytt.

Problemet med jordens resurser, däremot, har han inget att säga om. Han tycks fortfarande vara övertygad om att ekonomisk tillväxt är den väg vi ska sträva efter, om än med en annan fördelning av de ekonomiska vinsterna hos människorna. Hur de begränsade resurserna, som då skulle bli än mer ansträngda, ska fördelas har han inget svar på.

Trots att Reich tycks vara blind för de alltmer skriande miljömässiga varningarna är hans bok oerhört givande. Hans grundliga insikter i amerikansk ekonomi och politik förklarar mycket av de senaste decenniernas utveckling, inklusive uppbärandet av idioten Trump.

Och man känner igen alltför mycket i Sverige, landet som ju gärna gör precis som storebror på andra sidan Atlanten.

Ett svar to “Kan kapitalismen räddas?”

  1. Lars-Erik Jonsson Says:

    Mycket intressant kommentar Thomas! Får sätta upp den på läslistan (jag brukar slänga ett öga på dina rekommendationer. Just nu är mitt sikte inställt på Elmbrant som senaste.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: