Parisöverenskommelsens okända förutsättning

I dagliga nyheter hänvisas till Parisöverenskommelsen, politiker fokuserar på dess tvågradersmål och strävar efter att uppfylla Sveriges åtaganden. Man får nästan en känsla av att de har det hela under kontroll, att problemen bara handlar om vilka åtgärder som är snabbast och effektivast.

Så ser jag ett föredrag av klimatforskaren Kevin Anderson (finns på UR, utbildningsradions hemsida). Där berättar han att politikerna valt att lyssna på ekonomer och drömmare istället för att lita till de naturvetenskapliga forskarna.

De senare är nämligen överens om att vi nu ”bara” har 800 miljarder ton koldioxid kvar att släppa ut om vi ska klara tvågradersmålet. Detta motsvarar tjugo år av nuvarande utsläppstakt i världen.

Ekonomerna och drömmarna däremot har kommit fram till att vi har dubbelt så stort utrymme kvar, 1600 miljarder ton. Och det är tydligen denna siffra som ligger till grund för de åtaganden som staterna nu siktar på att uppfylla.

Hur kan det komma sig att det kan skilja så mycket på budgetarna? Jo, det är enkelt att förklara, ekonomerna och drömmarna räknar nämligen med att ingenjörerna kommer att uppfinna en teknik som suger ut koldioxid ur luften och för tillbaka den ner i marken.

Sådan teknik har börjat prövas på laboratoriestadiet men ingen vet om den går att skala upp till den enorma omfattning som skulle krävas, skillnaden var ju 800 miljarder ton koldioxid.

Som amatör inom klimatforskningen och road av räkning försöker jag bilda min egen uppfattning. Som exempel väljer jag att undersöka rimligheten i drömmen att fånga in och lagra koldioxiden från ett brunkolkraftverk:

Jag utgår från 3 kubikmeter brunkol. Brunkol innehåller ca 35 % rent kol så vi har en kubikmeter kol, vilket väger 2,2 ton. Vid förbränningen bildas koldioxid. Varje kolatom som har atomvikten 12 binder till sig två syreatomer, vardera med atomvikten 16. Avfallet från förbränningen väger alltså 2,2*(12+2*16)/12 ton= 8 ton. Vi ska nu lagra denna koldioxid i marken. För att göra det på ett någorlunda säkert sätt behöver vi göra det flytande. 8 ton flytande koldioxid har den ungefärliga volymen 9 kubikmeter. Då vi startade med 3 kubikmeter brunkol så visar det sig alltså att vi behöver tre gånger så mycket plats för avfallet.

För att få koldioxiden i flytande form krävs ett tryck om 67 bar, vilket motsvarar att lagra det 670 m under havsytan.

Beräkningarna grundar sig på brunkolets kolhalt, kolets densitet och koldioxidens densitet och fasdiagram, allt uppgifter som kan hittas hos Wikipedia.

Är det rimligt att tro sig kunna lagra ett avfall som tar tre gånger så stor plats som råvaran hundratals meter under jord? Och bygga hela världens klimatpolitik på en sådan tro?

Jag är rädd att politikerna inte alls har läget under kontroll, frågan är om de ens har reflekterat över ovanstående problembild. Rikspolitikerna lär ha åtskilliga ”sakkunniga” i sina staber, men är det någon av dem som har tillräcklig gymnasiekompetens i fysik, kemi och matematik för att göra en liknande enkel studie?

Vi behöver nog mer kompetenta och/eller ärlliga politiker och fler Kevin Anderson i offentligheten för att göra oss medvetna om vilka utmaningar vi står inför.

Publicerades i Borås Tidning 18 februari under rubriken ”Tala klarspråk inför de utmaningar vi står inför”.