Piketty, en nationalekonom som heter duga

Thomas Pikettys nya bok Kapitalet och Ideologin är ett generalangrepp på ojämlikheten. Hans argument, grundade på oerhört gedigna ekonomihistoriska studier, är starka och lär vara svåra att slå hål på till och med för den mest inbitne nyliberal. Man imponeras över hans studier och det är helt enkelt lätt att hålla med honom om ojämlikhetens ondska. 

Det är svårare att tro på hans lösningsförslag, och de framställs också med föredömlig ödmjukhet. Pikettys lösningsidé är att långsiktigt övervinna kapitalismen genom kraftigt progressiv beskattning. Speciellt framhåller han beskattning av egendom och arv i syfte att genomföra cirkulärt egendomsinnehav. Han tänker sig att skatten ska gå tillbaka till privategendom, men i form av utdelning till alla unga vuxna; ett startkapital för livet. Genom att balansera ett sådant system kan inga astronomiska privatförmögenheter uppkomma och förutsättningar skapas för ett långt bredare entreprenörsskap.

En självklar invändning mot denna plan är att dagens makthavare, dvs. de som besitter förmögenheterna, inte är villiga att avstå sin makt och dela ut den till kreti och pleti. Hur skulle vi kunna genomföra en omfördelning av rikedomarna emot deras vilja? Kan man ens övertyga en majoritet av väljarna i de demokratiska länderna att anta en sådan linje? Kan man stå emot propagandamaskineriet från kapitalets sida?

Jag tror att man skulle kunna det, men det skulle kräva mer än ”ideologi”, mer än förnuftiga förslag, det skulle kräva en folklig kamp.

Piketty visar i sina historiska studier att den enda perioden som jämlikheten faktiskt ökat var i Europa under 1900-talet fram till de sista två decennierna. Och den främsta förklaringen tycks vara arbetarrörelsen. Strejker, demonstrationer och studieförbund skapade ett organiserat motstånd och dessutom var Sovjetunionens fräcka avskaffande av privategendomen ett fruktansvärt hot mot makthavarna. Piketty skriver på sidan 606:

”Historien visar oss att förändringar endast kan uppstå när social och politisk kamp sammanfaller med genomgripande ideologisk förnyelse”.

Men den folkliga kampen dog ut och stelnade i byråkratiska fackorganisationer och Sovjetunionen misslyckades katastrofalt att uppfylla de socialistiska drömmarna. Egendomsägarna kunde vända 1900-talsutvecklingen och med en nyliberal offensiv startad på 1980-talet håller de nu snabbt på att ta tillbaka vad de förlorade i makt under arbetarrörelsens högtid.

Om en ny vändpunkt ska komma till stånd så krävs det, uppenbarligen, en ny folkrörelse.

Om man, med hjälp av en sådan, skulle lyckas med Pikettys skattepolitik i t.ex. Sverige så kvarstår problemet med det fria flödet av kapital som gör att enskilda stater tvingas att konkurrera om kapitalets gunst. Piketty är förstås medveten om detta och har många bra idéer om hur man skulle kunna bryta denna konkurrenssituation. Han skissar till exempel på ett stegvis infört federalt EU, där man har en andel gemensamma skatter. Han diskuterar också mycket om att införa en transparens som tvingar fram förmögenheterna i ljuset och avslöjar skatteflykt. Han menar att uppgifterna redan finns, men inom lyckta privata dörrar. Här finns det förstås mycket att göra omedelbart, även utan den mer utopiska federalismen.

Piketty tar också upp klimatproblematiken och förespråkar att också den löses med hjälp av skatt, en progressiv koldioxidskatt. Och det är bra, han inser med de franska gula västarna i minne, att en restriktiv klimatpolitik aldrig kan genomföras utan att jämlikheten samtidigt ökas. De egendomslösa kan inte fås att acceptera inskränkningar i sitt levnadssätt om de rika tillåts köpa sig fria från dem. Han skriver (sid. 1122):

”Som jag tidigare har nämnt är den globala uppvärmningen tillsammans med den stigande ojämlikheten de största hoten som mänskligheten står inför idag. Det finns flera anledningar till att de här två utmaningarna är nära sammanflätade och bara kan lösas om de hanteras tillsammans. Framförallt är koldioxidutsläppen kraftigt koncentrerade till en liten grupp människor, i synnerhet individer med höga inkomster och stora förmögenheter som lever i de rikaste länderna i världen (särskilt i USA). För det andra är omfattningen av de livsstilsförändringar som krävs för att hantera klimatkrisen så stor att det är svårt att föreställa sig hur man ska kunna göra de här förändringarna socialt och politiskt acceptabla utan att upprätta stringenta och verifierbara normer för rättvisa. Med andra ord är det svårt att se varför de missgynnade och medelgynnade klasserna i de rika länderna skulle vara villiga att göra stora ansträngningar för att strypa utsläppen samtidigt som dessa klasser upplever att överklassen är fri att fortsätta leva och släppa ut växthusgaser precis som tidigare.”

Jag är ändå inte riktigt nöjd med Pikettys miljöperspektiv. Även om han föreslår åtgärder avseende klimatproblemet så tycks han förespråka en fortsatt ekonomisk tillväxt, driven av enskilda entreprenörer (med bättre drivkraft då de blir fler!). Men enligt min uppfattning så är det just denna enskilda drivkraft som skapar de stora miljöproblemen. Idag kan vi identifiera klimatproblemet som akut, och föreslå åtgärder just mot det, men i framtiden kommer det säkerligen att uppstå fler akuta problem om vi låter utvecklingen styras av den enskilda entreprenören med den egna framgången som enda rättesnöre.

Piketty har onekligen tankar även om detta och anser uppenbarligen inte att den enskilde entreprenören ska ha all makt i ett företag. Han pekar på det medbestämmande som man kämpat sig till i Tyskland och i de nordiska länderna och menar att en spridning och utvidgning av maktdelning i företag är nödvändigt.

Jag tror att det krävs en större systemförändring än Pikettys skattepolitik. Han är också öppen för det och han definierar (sid. 547) tre olika former av ägande under en ”deltagande socialism”, nämligen offentligt, socialt och tillfälligt. Kommunismen gjorde misstaget att endast tillåta offentligt ägande, Pikettys kontinuerliga fördelning av egendom genom utdelning till unga vuxna är grunden för ett tillfälligt ägande. Det sociala ägandet såsom kooperativ eller typer av allmänintresseföretag behandlas väldigt lite i Pikettys bok, men är det som jag själv tror vore det viktigaste alternativet. Hur fördelningen av dessa former ska utvecklas är Piketty förstås öppen för, han skriver på sidan 1082:

”Ingen enskild bok eller människa kan någonsin definiera det ideala ägandesystemet, det perfekta valsystemet eller det mirakulösa skattesystemet med de perfekta skattesatserna. I takt med att historien utvecklar sig måste varje enskild individs erfarenheter få göra sig gällande inom ramen för bredast möjliga överläggande.”

Pikettys gedigna arbete är en fantastisk utgångspunkt för sådana överläggningar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: