En krystad optimism

Har nu läst Rockström/Gaffneys nya bok ”Jorden, vår planets historia och framtid” med förord av Greta Thunberg. Några reflektioner:

Rockström/Gaffneys beskrivning av vår planets historia verkar mycket vederhäftig och ger en utmärkt sammanfattning av det vetenskapliga läget vad det gäller klimatforskningen, såväl avseende det man har bra koll på och det man är osäker om.

Vad gäller planetens framtid är förstås kunskapen mindre tillförlitlig. Det som dessa två forskare kommit fram till i sina studier är dock att det verkar i princip möjligt att hejda klimatförändringarna så att, säg, 10 miljarder människor ska kunna leva gott på planeten i framtiden. 

Och det är ju onekligen trösterikt.

Men, vad som gäller i princip och enligt tekniska överväganden är en sak, vad som kommer att ske är en annan. Och här tycks mig författarna ha krystat fram en optimism baserad på en framtida rationell behandling av problemen. Syftet är förstås gott, man vill kicka igång processer hos makthavare som leder till en exponentiell förändring, denna gång inte i form av miljöförstörande tillväxt, utan i form av positiv förändring. 

För min egen del har jag svårt för att dela optimismen. 

Var finns tecknen på det självsäkra uttalandet i kapitel 18 (sid 269)? ”Under 2020-talet kommer den cirkulära ekonomin att bli etablerad, pådriven av digitaliseringen” och vidare när man refererar till ambitionerna hos Amazon och Ali Baba att göra affärer inom matområdet. ”Utvecklingen skulle kunna gå hand i hand med en matrevolution som förmår folk att välja en mer hälsosam kost”. Javisst, ”skulle kunna” är förstås sant, men vad finns det för tecken på att multinationella företag som Amazon och Ali Baba skulle ha sådana ambitioner?

Andra makthavare som ”behöver” ändra sin inställning (sid 270): ”För att säkerställa att branschen verkar för goda syften behöver världsledande företag som Google, Amazon och Apple på allvar engagera sig i planetärt förvaltarskap”. Och med planetärt förvaltarskap avser Rockström/Gaffney planeten Jorden, inte Mars.

Men även Rockström/Gaffney är förstås i grunden inte sådana optimister att de tror att förändringen av makthavarnas attityder kommer att gå lätt. Ibland luftar man hopp om att dagens system ska kunna användas i omställningen (sid. 128): ”Om vi åtgärdar det planetära nödläget nu och strävar att utnyttja ekonomin som drivkraft för samhällsomvandling kan vi kombinera ökat välstånd med ökad motståndskraft”. Ibland låter det snarare tvärtom (sid.144): ”Forskningsresultaten tyder på att de ekonomiska grundvalarna för dagens värld behöver förändras fullständigt inom ett eller ett par decennier”.

Den framkrystade optimismen tar sig någon gång uttryck i siffror som jag faktiskt tror är falska (sid 159): ”Arton rika länder, däribland Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Irland och Sverige har tillsammans minskat utsläppen med 2 till 3 procent per år sedan ett årtionde eller mer”. Det som jag tror är falskt här är att man använder ordet ”utsläppen” när man förmodligen menar ”territoriella utsläpp från fossila källor”. Siffrorna inbegriper nämligen knappast utsläpp som av olika skäl ”inte räknas” i internationella jämförelsetal såsom konsumtionsbaserade utsläpp, utrikes flyg och sjöfart, samt utsläpp från biobränsle.

Optimismen tar sig också uttryck i en naiv tro på alla de löften om framtida nollutsläpp som regeringar avgivit. I det avseendet är nog Greta Thunberg mindre naiv trots sin ringa ålder.

Men bortsett från den krystade optimismen är Rockström/Gaffneys bok en fantastisk beskrivning på hur lösningarna skulle kunna se ut, inklusive den nödvändiga sociala jämlikheten. Och det är ju viktigt att ha klart för sig om man vill ta agera i rätt riktning. För att genomföra deras lösningar krävs följande (sid 240) : ”Omvandla marknaderna och återgår till långsiktig ekonomisk planering”. Man läser lätt in begreppen planekonomi och stat i dessa krav, men räcker ens det om det skulle kunna genomföras? Måste inte planekonomin och staten dessutom vara global om Amazon, Google, Facebook, Ali Baba och oljebolagen ska kunna kontrolleras?

Jag är mer benägen att hoppas på en exponentiellt växande folkrörelse genom att vi följer Greta Thunbergs uppmaning i förordet: 

” … informera och utbilda dig själv så mycket du någonsin kan och sprid sedan de insikterna till andra. För när du förstår den fulla innebörden och de verkliga konsekvenserna av vår situation, då kommer du att veta vad du ska göra.”

Lyssna på forskarna, säger Greta Thunberg. Och det är verkligen en god uppmaning vad det gäller naturvetenskapen. Vad det gäller förståelse av samhällsfenomen är det just nu klokare att lyssna på Greta själv, tycks det mig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: