Archive for the ‘Filosofi’ Category

En inblick i objektorienterad ontologi

25 mars, 2012

Ontologi är läran om hur det verkligen förhåller sig här i världen och är därmed alltid en spekulation. Våra begränsade förmågor gör ju att vi aldrig kan veta vad som egentligen ligger bakom det vi ser, hör och känner.

Varför ska man då syssla med ontologi, en spekulation kan ju inte tillföra någon kunskap?

Ett svar är att en lämplig syn på hur det verkligen förhåller sig uppmuntrar oss till att ta reda på orsaker till skeenden för att kunna förutsäga händelseförlopp. En ontologi som ödestro eller vissa former av religiositet uppmuntrar ju inte sådan forskning. En realistisk ontologi, däremot, betraktar världen som bestående av verklig substans, oberoende av människans uppfattning om den. En sådan ontologi ger oss incitament att försöka hitta sanna förhållanden, eller åtminstone hitta orsaker och verkningar som kan vara praktiska att lita till.

Den objektorienterade ontologin kan ibland ses som svaret på frågan: Hur skulle verkligheten kunna vara beskaffad för att vår evolutionsmetod ”trial and error” ska fungera?

Vad är då en objektorienterad ontologi? Jönköpingssonen Marcus Nilsson gav i lördags ett seminarium för en diskussion om detta. Kallelsen skedde dels över facebook, dels genom mun till mun, och lockade sexton engagerade deltagare. De flesta var akademiker med humaniora som inriktning, men också någon naturvetare hade hörsammat kallelsen.

Den objektorienterade ontologin är en ny teori som skapats av nutida tänkare. Graham Harman tycks vara den tongivande, Roy Bhaskar och Levi Bryant är andra namn som figurerar i sammanhanget. Teorin tycks vara något av en reaktion på den post-modernistiska era som tenderat att alltmer negligera den realistiska verkligheten till förmån för vår diversifierade uppfattning om den. Detta är en sund reaktion, tycker jag, men är det därmed helt enkelt en tillbakagång till tidigare etablerad ontologi? Som naturvetare och tekniker har jag själv aldrig influerats av post-modernismen och jag hade före seminariet svårt att se vad den nya ontologin skulle ha att tillföra min Popper-baserade filosofi.

Enligt Marcus framställning är detta ändå något nytt och den avgörande skillnaden är kanske just objektorienteringen. Istället för att se alla reella substanser som olika konfigurationer av atomer (eller kvarkar eller någon ännu ”mindre” byggsten som ännu inte identifierrats) så ser man världen som bestående av objekt på olika komplexitetsnivåer. Man frångår inte atom-metaforen, men låter den få en undanskymd plats i ontologin. Man fokuserar på objekt, deras inneboende undandragna egenskaper och deras verkan på andra objekt.

Detta angreppssätt skulle kunna ha fördelen att man kan välja den komplexitetsnivå för analyser som är mest fruktbar. Ontologier som fokuserar på atom-metaforen ser inte något slut på sina undersökningar, varje resultat innehåller besvärande uppfordran till ytterligare undersökningar, till djupare studier, vilket riskerar att aldrig ge några användbara resultat. En objektorientering ger kanske större möjligheter att identifiera olika komplexitetsnivåer och välja nivå efter de resultat man vill uppnå, att stanna upp, pröva teorier och tillämpa dem.

I så fall skulle tänkesättet egentligen passa mig utmärkt, ambitionen i min egen forskningsverksamhet har länge varit just att finna optimal komplexitet i teknisk modellering.

En annan del i den nya objektorienterade ontologin som verkar lovande  är att man tänker sig två olika typer av objekt, nämligen sinnliga respektive verkliga objekt. Trots en viss diskussion om detta under seminariet förstår jag egentligen inte detta i sammanhanget, men associerar genast till Spinoza. Min tolkning av Spinoza är nämligen att man bara kan ha adekvat kunskap om just sinnliga objekt i avseende rena hjärnkonstruktioner. Jag liknar detta med matematiken som just är ett system av rent sinnliga objekt, helt utan koppling till verkligheten, men existerande och fullt kända per definition. Genom att projicera verkliga objekt på de sinnliga objekten kan vi utnyttja vår fullständiga kunskap om dessa för att förutsäga beteenden och egenskaper hos de verkliga. Detta gör det möjligt för oss att göra omfattande komplicerade anlayser trots undandragenheten hos verkliga objekt. När vi applicerar analysresultaten på de verkliga objekten så måste vi emellertid vara medvetna om den oundvikliga approximationen. Kanske är denna min association något långsökt eller helt irrelevant, men den kan möjligen vara ett steg i min egen förståelseprocess.

Marcus framställning var i vilket fall mycket gedigen, på den korta tid som fanns till förfogande.

Han utgick från objektet som sådant och beskrev dess väsen enligt den nya teorin från olika aspekter. Dess emergenta egenskaper som manifesteras i relationer med andra objekt, dess inre ”undandragna” egenskaper, som i sin tur består av relationer mellan objekt på andra nivåer och dess existens och verkan utan avsikt.

Kompletterande frågor från auditoriet var ibland klargörande och i ett efterföljande försök att hitta relevanta tillämpningar diskuterades arkeologi, genusvetenskap, parkbänkar och nano-teknologi i biologiskt perspektiv.

Tack, Marcus, för att du gav oss detta tillfälle att dryfta intressanta filosofiska spörsmål, det manar till efterföljd.

En värld av benägenheter – kan Popper ha fel?

23 januari, 2012

Jag har, som statistiker och stor beundrare av filosofen Karl Popper, flera gånger haft problem att tolka Poppers benägenhetsteori. Jag har en liten skrift i frågan som består av två föreläsningar som Popper höll under sitt åttiosjunde och åttioåttonde levnadsår och som han själv betraktade som det bästa han presterat! Den första uppsatsen heter En värld av benägenheter, två nya ståndpunkter beträffande kausalitet och det är denna som orsakat mig en del huvudbry sedan den första genomläsningen. Nu vid den, kanske, fjärde läsningen tycker jag mig ha fått en viss klarhet. Och då har jag tre anmärkningar:

  1. Popper missbrukar sannolikhetsbegreppet, då han ser det som en beskrivning av den verkliga världen.
  2. Han drar den felaktiga slutsatsen från sin benägenhetsteori att världen är inte är deterministisk.
  3. Han behöver postmoderniseras en aning.

 Benägenheter och sannolikheter

Popper betraktar grunden för allt skeende som en värld av benägenheter. Händelser sker inte av slump utan har alltid orsaker. Det finns före händelsens inträffande ett otal benägenheter inbyggda i verklighetsbakgrunden som tillsammans har potentialen att utlösa en stor varietet av händelser.

I händelseögonblicket så är det emellertid just en viss uppsättning av dessa benägenheter som realiseras och blir till orsak. I efterhand kan vi ibland kartlägga vilka orsaker som varit verksamma, men vi kan inte återskapa de potentiella orsaker som kunde lett till en annan händelse.

Härifrån stammar förstås besserwissrarnas efterhandkonstruktioner och de mer ödmjukas efterklokhet. Ett roligt exempel på besserwisserffekten minns jag från TV-nyheterna, på den tiden då ekonominytt just introducerats som en del av programmet. Varje dag rapporterade ekonomireportern om börsens upp- eller nedgång med någon eller några tiondelars procent och varje dag hade han (det var alltid en han på den tiden, tror jag) en förklaring till börsens rörelse. Det märkliga var att denna förklaring ofta var känd redan tidigt på dagen, dvs. en verklig besserwisser skulle ha gjort sig en förmögenhet om bara just denna benägenhet hade varit vid handen. Så var det förstås inte och kanske insåg nyhetsredaktionen så småningom hur dumt det lät, för numera hör man sällan dessa efterhandskonstruktioner.

Trots att vi inte kan ha kunskap om just vilka benägenheter som skall realiseras vid varje tillfälle, så är vi ändå ganska bra på att förutsäga händelser på ett ungefär. Detta, menar Popper, är ett argument för realismen och benägenhetsteorin:

”Tendensen hos statistiska genomsnitt att förbli stabila om betingelserna förblir stabila är ett av de märkligaste kännetecknen på vårt universum. Jag anser att det enbart kan förklaras med benägenhetsteorin, med teorin om att det existerar viktade möjligheter, som inte blott utgör möjligheter, utan som är tendenser eller benägenheter att bli verkliga: tendenser eller benägenheter att förverkliga sig själva som i varierande grad finns inneboende i alla möjligheter och som är något i stil med krafter som håller statistiken i stabilitet. Detta är en objektiv tolkning av sannolikhetsteori. Den utgår från att benägenheter inte blott utgör möjligheter utan är fysiska realiteter.”

Nu till min kritik. Det jag motsätter mig är Poppers användning av begreppet sannolikhetsteori här. Jag menar att han gör ett misstag när han hävdar att sannolikhetsteori, som är en del av matematiken, kan tolkas i termer av verklighet, av universums beteende. Detta misstag tycks mig faktiskt vara grunden för Poppers polemik mot bland andra Heisenbergs och Einsteins uppfattning:

”På den här punkten hade jag några skarpa meningsskiljaktligheter med Heisenberg och andra fysiker, och, till och med, med min hjälte Einstein. Ty de flesta av dem anslöt sig till åsikten att sannolikheterna berodde på vår brist på kunskap och därmed på våra sinnen. De antog en subjektivistisk sannoliikhetsteori. I motsats till detta ville jag anta en objektivistisk sannolikhetsteori.”

Poppers misstag är att han betraktar sannolikhetsteorin som en teori om verkligheten. Om man i stället, i Spinozas anda, ser sannolikhetsteorin som en del av matematiken, dvs. som en del av en ren mänsklig konstruktion, så kan man mycket väl förena Heisenbergs och Einsteins uppfattning med Poppers.

I Poppers värld av benägenheter finns det nämligen åtskilligt som ligger utanför mänsklig kontroll och vår enda möjlighet att ändå behärska dessa är att använda sannolikhetsteori. Sannolikhetsteorin är ett verktyg för att beskriva rummet av intressanta utfall orsakade av okända benägenheter. Intressanta, då vi ytterst bara lägger ner kraft på att lösa problem som har med vårt välbefinnande att göra. Okända då vi annars kunde ta med dem i beräkningen. Benägenheterna kan vara okända i minst två avseenden: 1) vissa benägenheter kan vi identifiera, sätta namn på, såsom temperatur, men ofta kan vi inte förutsäga vad de får för värden. Vi använder sannolikhetsmodellerer för att förutsäga dem.  Andra benägenheter kan vi inte ens identifiera, deras existens uppenbaras för oss genom att vi observerar verkan utöver de identifierade benägenheterna. Rent empiriskt kan vi ändå modellera dem med sannolikhetsteori, även om modellerna, i de fallen, ofta kan visa sig vara vara helt felaktiga.

Fysikernas påstående att sannolikheter beror på vår brist på kunskap, det påstående som Popper kritiserar, kan mycket väl ha sin grund i deras insikt att sannolikheter måste tas till när vår brist på kunskap om orsakerna hindrar oss att ta dem i beräkning. Poppers ”objektivistiska sannolikhetsteori”, benägenhetsteorin, motsäger inte denna uppfattning, den sätter bara namn på de okända förhållanden i verkligheten som står utanför vår kontroll.

Följande formulering av Popper tror jag alltså inte alls motsäger fysikernas uppfattning:

”Skiftande benägenheter är objektiva processer och de har ingenting att göra med vår brist på kunskap; även om vår brist på kunskap naturligtvis är stor, och även om ett specifikt förutseende naturligtvis kan vara en viktig del av den skiftande situationen”

Nej, benägenheterna har ingenting att göra med vår kunskap, men de är heller inte synonyma med sannolikheter, sannolikhetsteorin har kommit till just för att vi inte kan beskriva dessa benägenheter som fysikaliska händelsekedjor.

Determinism eller indeterminism

Förutom denna missuppfattning är jag oense med Popper avseende synen på determinismen. Han påstår nämligen att med benägenhetsteorin så dunstar den deterministiska världsbilden bort. Han skriver:

”Händelser i det förflutna, oavsett om de är fysiska, psykologiska eller sammansatta, bestämmer inte framtida händelser. Det är snarare så att de bestämmer skiftande benägenheter som påverkar framtida händelser utan att entydigt fastställa dem.”

och vidare:

”Det är inte sparkarna bakifrån, från det förflutna, som driver oss, utan dragningskraften, framtidens lockelse och dess konkurrerande möjligheter som attraherar och lockar oss”

Visst är det så. Men, det spelar ingen roll att framtiden beror på vilja, våra preferenser och nyckfulla infall, dessa kan man ju i sin tur se som kausalt bestämda av ett oändligt antal faktiska tidigare händelser. Bör de då inte betraktas som deterministiska? Det är det förflutna, vårt arv och våra hittillsvarande erfarenheter som avgör vad som attraherar oss, vad som lockar oss.

Men, Poppers poäng är jag helt överens med: framtiden är oförutsägbar. Men anledningen är inte att den är inte är deterministisk, utan för att orsakerna för varje händelse, kombinationerna av realiserade benägenheter, är oändlig och oförutsägbar.

Jag har tidigare diskuterat detta mitt problem med Popper och fick då höra en tänkbar förklaring till hans dragning åt det indetrminsitiska, nämligen att han inte hade kommit i kontakt med den revolutionerande kaosteorin. Nu visar det sig att det hade han visst gjort, i den andra uppsatsen i den nämnda skriften nämner han faktiskt kaosforskningen.

Men den tycks inte ha gjort det avgörande intryck på honom som jag tycker att den hade potential till. Den matematiska kaosteorin visar nämligen att man kanmodellera ett till synes helt slumpartat skeende med hjälp av en enkel matematisk modell; oändligt små variatiner i modellens indata ger upphov till avgörande förändringar i händelseförloppet, helt deterministiskt.

Trots mitt petiga fasthållande vid determinismen håller jag alltså ändå med om Poppers huvudbudskap:

Framtiden är öppen, vad som helst kan hända!

Postmodernisering

Min tredje invändning mot Popper är att jag tycker att han inte drar ut sin geniala beskrivning av vetenskapen till sin yttersta konsekvens. Jag tycker faktiskt att Popper behöver postmoderniseras en aning.

Hans huvudsakliga gärning i vetenskapsteorin har varit att beskriva vetenskapen som en process av ”trial and error” där man ständigt söker att falsifiera sina teorier för att finna nya och bättre. Ibland skriver Popper emellertid ibland att en teori kan råka vara sann, fast vi aldrig kan veta det. I den aktuella skriften säger han t.ex.

”Världen förändras till och med av våra felaktiga teorier, fastän de teorier som är korrekta som regel har ett inflytande som är mer bestående”.

Jag menar att vi inte kan ha några korrekta teorier, det existerar inga naturlagar i vår mening. Vi har däremot teorier som är tillräckligt nära sanningen i de dimensioner som vi överhuvud taget kan identifiera. Om vi alltså skriver ”mer korrekta” istället för ”korrekta” så är Poppers poäng förstås densamma, men mer korrekt formulerad, tycker jag.

Och visst är andan hos Popper den rätta:

”Jag har ofta hävdat att det bara är ett steg från amöban till Einstein. Båda arbetar med trial-and-error-metoden. Amöban måste hata misstag, för den dör om den misstar sig. Einstein däremot vet att det bara är av våra misstag som vi kan lära, och han sparar ingen möda för att med nya försök upptäcka nya misstag, och eliminera dem från våra teorier. De steg som amöban inte kan ta, till skillnad frn Einstein, är att inta en kritisk, en självkritisk hållning, en kritisk inställning. Det är det största av de dygder som uppfinningen av det mänskliga språket ställer inom räckhåll för oss. Jag tror att det kan möjliggöra fred.”

Michel Onfray fortsätter sin mothistoria

4 januari, 2011

Michel Onfrays tredje del i den filosofiska mothistorien heter Barockens libertiner och har nu kommit ut på svenska. Den håller samma goda klass som sina två föregångare och ger nya bilder av den filosofiska linje som går på tvärs med den klassiska; den som bäddade för kristendom och sedan var fast i denna kristenhet.

I den aktuella boken behandlar Onfray seklet mellan Michel de Montaignes död och Spinozas.
De filosofer som Onfray inte behandlar säger kanske en del om hans linje, Descartes och Hobbes figurerar t.ex. bara i periferin. Istället presenteras mindre kända personligheter.

En intressant figur som jag själv varit mycket nyfiken på är Pierre Gassendi. Han tog upp Epikuros bortglömda filosofi under 1600-talet och arbetade för att återupprätta denne mästerfilosofs anseende. Onfrays beskrivning ger emellertid inte bränsle åt nyfikenheten, det tycks nämligen vara så att Gassendi aldrig lyckades kasta av sig det kristna oket och därmed inte utvecklade Epikuros filosofi något nämnvärt.

Den mer namnkunnige Cyrano de Bergerac visar sig däremot vara en nytänkare och en betydelsefull föregångare till Spinoza. Han växer högt över det omdöme som han får hos Wikipedia: ”Han är kanske mest känd för vad andra skrivit om honom, men har även haft viss betydelse som författare”.

Onfray beskriver t.ex. hur de Bergerac förkastar idén om den immateriella själen genom att konstatera att själen förvisso finns, men att den är materiell och inte odödlig. Åtminsone inte den individuella. Den kollektiva själen, däremot, kan betraktas som odödlig. Det framgår inte klart vad Cyrano menar med detta, men jag vill tolka det som jag tolkar Spinozas odödliga själ: Evolutionen dör inte, den bygger på det gamla och skapar nytt med avseende på helheten. Bara med avseende på att ens egen personliga erfarenhet, dvs. själ, är en del i denna helhet är den odödlig.

De Bergerac föregriper också Spinoza i sitt förnekande av Guds existens, han identifierar Gud med naturen, vilket ju Spinoza senare gjorde till sin huvudtes.

Just detta Gudsbegrepp hos Spinoza gör att han måste betraktas som ateist, tycker jag. Onfray håller inte med om detta, men det hänger väl mest på vad man lägger i ordet ateist. Ett intressant möte kring 1670 belyser frågan: En av föremålen för bokens personbeskrivningar, libertinen Saint-Évremond träffade personligen Spinoza kring 1670 och frågar honom rakt på sak om Guds existens. Spinoza svarar att han tror på Guds existens med förtydligandet:

”Jag tror att Gud är den inre orsaken till allt i världen men inte dess yttre orsak”.

Det är för mig solklart att Spinozas definition av Gud därmed är så väsensskild från den gängse att han kan betraktas som en tvättäkta ateist. Att han kallar naturen eller ”alltet” för just Gud är, som jag ser det, bara ett val han gör för att kunna relatera sitt teoretiska bygge till det då etablerade tänkandet.

Spinoza ägnas förstås ett särskilt kapitel i Onfrays tredje del av filosofisk mothistoria och sammanfattningen av dennes filosofi är mästerlig .

Trots att jag själv ägnat ganska mycket tid åt Spinozism den senaste tiden är det några nya infallsvinklar som slår mig. Här är exempelvis ett recept på Spinozisk salighet, Onfray gör sig till tolk av Spinoza:

” … Att värdeomdömet är mindre viktigt, att det inte handlar om att moralisera, utan att man måste ställa sig bortom gott och ont för att försöka förstå vad som händer, varför och på vilket sätt – och detta i syfte att uppnå den visa människans sinnesfrid.”

En något ny tolkning av begreppet modus och substans slår mig när Onfray menar att Spinoza följer Epikuros anda i sin uppfattning att ”substansen består, men dess modus förändras. En odödlig substans med dödliga modus…”. Jag får en bild för mig: molnen som består av substansen vattendroppar bildar än slumpmässiga formationer, än figurer som vi identifierar som specifika objekt, de skapar regn och snö och förmörkar solen och griper aktivt in i vårt liv. I nästa ögonblick löses de upp till gasform osv i all oändlighet. På samma sätt är den enskilda människan ett modus som byggs av samverkan med sin omgivning och löses upp efter något sekel för att återfödas som ett annat modus, möjligen med kortare livslängd, möjligen med längre.

Min egen tolkning av Spinozas kunskapsbegrepp, det adekvata,  får en välbehövlig bekräftesle av Onfray. Han skriver:

”Kunskap av det andra slaget uppkommer genom det diskursiva förnuftet, med utgångspunkt i allmänna föreställlningar och adekvata idéer om tingens egenskaper. Den använder sig av deduktion och utmynnar i vissheter, den skapar sanning.”

Denna tolkning att sanningen skapas tycker jag är precis den jag tidigare presenterat men som, efter vad jag nyligen kommit fram till,  motsägs av 1900-talsfilosofen och Spinozauttolkaren Gilles Deleuze.  Deleuze ser nämligen inte de allmänna begreppen som skapade sanningar utan snarare resultat av direkta kroppsliga upplevelser mellan objekt, affekter. Denna oenighet med en sådan auktoritet kräver mer utredning, tror jag och det får jag nog återkomma till.

Spinoza om judisk särart

4 augusti, 2010

I en kritisk analys av Bibeltexterna behandlar Spinoza frågan om varför just Hebréerna var utvalda och om den profetiska gåvan verkligen var speciell just för dem.  Hans analys är, som alltid, en fröjd att läsa och han kommer fram till den anti-rasistiska slutsatsen:

”På så sätt skiljer sig alltså nationer från varandra bara med avseende på vilken samhällsform och vilka lagar man lever under och är styrda av.” (Benedict de Spinoza, Theological-Political Treatise, Cambridge University Press, 2007, sidan 46)

Vidare kommer här min översättning från engelskan av ett avsnitt som är tänkvärt såväl med avseende på dagens  integrationspolitik som med avseende på Israels politik i vår tid:

”Därmed kan judarna idag (1660-talet, alltså!) absolut inte tillskriva sig några egenskaper som inte finns hos andra människor. Då de varit utspridda och statslösa i så många år är det inte alls förvånande att, efter att ha skiljt ut sig själva från andra nationer på detta sätt, de dragit på sig andras förbittring, inte bara på grund av deras riter som skiljer sig från alla andra nationers, utan också genom sin omskärelse som de nitiskt håller fast vid.

Men, erfarenheten har visat att  icke-judars förbittring är det som i stor utsträckning bevarat deras nation. När den spanske kungen vid ett tillfälle tvingade judarna att acceptera hans kungarikes religion eller gå i exil, konverterade många judar till katolicismen. Alla som accepterade detta garanterades samma privilegier som infödda spanjorer och betraktades som fullgoda kandidater till alla ämbeten. På så sätt integrerades de omedelbart med spanjorerna så att inom en kort tidsrymd fanns inga rester och inga minnen av dem kvar. Motsatsen erfors av av dem som den portugisiske kungen tvingade att konvertera till sitt kungarikes religion. För, trots att de då anammade denna tro, fortsatte de att leva separerade från andra människor, tveklöst på grund av att kungen deklarerade dem som ovärdiga alla högre positioner.

Dessutom tror jag att omskärelsen har så stor betydelse att jag är nästan övertygad om att bara denna är tillräcklig för att bevara deras nation i evighet, och faktiskt, vore det inte för att deras religiösa principer dämpar deras mod, så skulle jag oreserverat tro att de en dag skulle återupprätta sin stat, och Gud skulle välja dem igen.

Vi har också ett utmärkt exempel på detta hos kineserna, som på ett liknande sätt nitiskt håller fast vid en typ av hårknut på sina huvuden,  på så sätt skiljer de ut sig från andra människor, och har bevarat sin egenhet på detta distinkta sätt i tusentals år, så att de överflyglar alla andra nationer i antikvitet. Inte heller de har alltid haft sin egen stat. De har förlorat den och återupprättat den, och kommer utan tvekan att återupprätta den igen, så snart Tatarerna har blivit demoraliserade av lyx och sysslolöshet. (Benedict de Spinoza, Theological-Political Treatise, Cambridge University Press, 2007, sidorna 55-56)

Fetstilskursiveringen av Spinozas kommentar om Guds återval av den judiska staten är min. Den bisatsen är typisk, menar jag, för Spinozas läsning av bibeln: en bitande ironi.  Det är inte att undra på att de maktfullkomliga prästerna blev heligt förbannade när Spinoza driver gäck med dem, den tidens självutnämnda intelligentia. Han blev ju också bannlyst av den församling i Holland som han föddes in i, en judisk församling som flytt från Portugal en generation tidigare.

Jaget växer sig unikt

11 maj, 2010

Här är några förnyade funderingar om hjärnans funktion. I höstas introducerades jag av min bror i en teori om hjärnans tillkomst, signerad nobelpristagaren Gerald Edelman. Denne hämtar inspiration från sin forskning om immunförsvaret och kommer fram till en hypotes om en hjärnans evolution. Jag uppfattar hans teori ungefär så här: Hjärnan är kunskap, och den växer med kunskap. Redan i människans embryostadium  bildas spontant synapser som sedan associeras till vad som råkar upplevas vid bildandet. Av denna association har synapsens fysik och kopplingar blivit till kunskap, till ett minne. Nästa gång en liknande upplevelse inträffar förstärks bygget, det konsolideras. Så byggs hjärnan steg för steg.

Tillsammans bildar så denna samling av synapser vår intelligens, intelligens är ju inget annat än förutsägelser från minnet.

Men tillfälligheterna i bildandet gör verkligen varje människas nätverk unikt! Språket och andra verktyg för kommunikation är bara nya upplevelser som kompletterar nervbygget och som associerar språkupplevelser med tidigare formationer av upplevelser. De skillnader som man kan observera hos tvillingar, t.ex., är kanske då inte så konstiga. Sådana små skillnader i tidiga upplevelser som vilken ordning man fick mat osv. initierar helt olika nätverksbyggen, som vid fortsatta upplevelser har olika förutsättningar för nya associationer och infall.

Detta synsätt innebär, till min stora tröst, att neurofysiologerna eller psykologerna aldrig kommer att kunna kartlägga det väsentliga i en hjärnas uppbyggnad. Den kommer för var och en, utom möjligen för den själv, att förefalla helt slumpmässig.

Detta innebär också  att det finns ett par miljarder unika intelligenser i världen och deras associationsbanor bildar mänsklighetens kreativitet. Släpp hjärnorna fria och vi har möjlighet att åstadkomma vad som helst! Men, begränsa dock handlingarna med lagar och bestämmelser, för ju friare tanken är desto större risk för att heltokiga infall tas på för stort allvar. Spinoza har rätt som vanligt, tanken skall vara fri, men inte handlingen:

”För att människorna alltså skall kunna leva i endräkt och vara varandra till hjälp är det nödvändigt att de avsäger sig sin naturliga rätt och försäkrar varandra om att de inte kommer att göra något som kan leda till skada för någon annan.”

Detta ger också en klar bild över vad jaget är. Alla delar i kroppen förnyas ju många gånger under en livstid, men ändå är jaget detsamma och starkt upplevt. Detta jag kan enligt ovanstående synsätt alltså ses som minnet, som det fullständigt unika, evolutionärt utvecklade, nätverk av synapser som vår hjärna består av . Att också dessa förnyas fysiskt förändrar inte identiteten, då förnyelsen består i en livslång långsam renovering och påbyggnad av det existerande nätverket. Aldrig någon omstart, aldrig någon radering, bara bygge, förstärkning, försvagning, länkning osv i ett kontinuerligt flöde tills döden löser upp det hela. Förresten så kan förstås andra minnesmekanismer finnas utanför hjärnan med samma typ av funktion, men som vi ännu inte identifierat.

Är detta inte en fascinerande teori, så säg?

Om intuitiv insikt

17 april, 2010

Efter att ha funderat över Spinozas adekvata idéer i mitt förra inlägg går jag vidare till hans tredje form av kunskap, den högsta, nämligen den intuitiva insikten.

När jag först läste om den intuitiva insikten i Etiken blev jag skeptisk och associerade till den intuitiva kunskap som Descartes introducerade. För Descartes var det Gud, dvs. en kraft utanför oss själva, som planterade den intuitiva uppfattningen att något kunde hållas för sant. Jag uppfattar denna Descartes slutsats som att han slutligen helt gav upp sitt stolta projekt. Det började ju med tanken: ”jag tänker alltså finns jag till” och skulle fortsätta med härledningar av säker kunskap ur denna odiskutabla sanning. Men, det blev inte mycket med härledningarna, istället fick han dra sig tillbaka till den traditionella vidskepligheten, Gud ser och ordnar allt.

Efter att ha studerat Spinozas övriga text tycks det emellertid inte vara möjligt att hans intuitiva insikt har någon likhet med Descartes. Jag tror istället att denna intuitiva insikt kan liknas med det vi till vardags kallar ryggmärgskunskap.  Men först en repetition av hur jag uppfattar Spinozas andra kunskapsslag, de adekvata idéerna.

Genom att skapa ett abstrakt tankesystem, likt matematik, kan vi härleda adekvata idéer från säker kunskap. Har vi konstruerat vårt system på ett bra sätt kommer denna kunskap att kunna användas för att lösa många av livets problem, trots att vi egentligen inte har någon kunskap om livets egentliga orsak/verkan-sammanhang.

Sådana adekvata idéer är alltså mycket användbara och överlägsna de förvirrade idéer som spontant uppstår från våra sinnesintryck.

Men när det abstrakta systemet så småningom är etablerat, prövat och accepterat så omvandlas det till intuitiv insikt,  vi behöver inte härleda företeelser om och om igen, de sitter i ryggmärgen.

Man kunde kanske här associera till uttrycket politiskt korrekt. Vissa uppfattningar i samhället om t.ex. invandrare, kvinnor och homosexuella kan vi förnuftsmässigt utifrån våra adekvata idéer vara överens om. Men idéerna är historiskt ganska nya och många har ännu inte omfattat dem, vi tvingas lita till politisk korrekthet för att inte göra bort oss inför andra. Så småningom, efter ett par generationer, kanske, har de adekvata idéerna blivit till intuitiv insikt hos de flesta, den högsta av kunskapsslag och pressen att vara politisk korrekt blir överflödig.

Kanske kunde man också fortsätta det förra inläggets jämförelse med Karl Poppers tre formulerade världar, den första, fysiska, den andra, mentala och den tredje, abstrakta världen. Spinozas adekvata idéer jämställde jag där med Poppers värld tre. Popper, som främst intresserade sig för naturvetenskaplig kunskap, använde sin konstruktion främst för att visa hur värld tre är en värld skapad av människan men ändå självständig och hur dess koppling till värld ett är det intressanta, nämligen hur hypoteser och argument prövas i konfrontation med den fysiska världen och därmed förfinas evolutionärt i inbördes konkurrens. Värld två, de mentala processerna fungerar här bara som en brygga mellan de två viktiga världarna ett och tre.

Den intuitiva insikten, däremot, skulle jag vilja placera i värld två. Spinoza gör ju ett stort nummer av att utsträckning och tänkande är två sidor av samma mynt, kropp och själ är två representationer av samma substans. Men när vi nu skapar värld tre, när vi bygger upp vårt system av adekvata idéer, så gör vi det uteslutande med hjälp av vårt tänkande. Därmed uppstår en viss obalans mellan de två myntsidorna hos den enskilda människan. Känslorna, som är tänkandets representation av emotionerna (åtminstone enligt Antonio Damasio), och därmed av kroppen, kommer i konflikt med de adekvata idéerna. Dylika konflikter måste hela tiden  lösas med ansträngande rationellt tänkande ända tills de blivit till intuitiva insikter. Intuitiv insikt kan alltså betraktas som en återkoppling från själ till kropp, en symbol för balans.

Intuitiv insikt är en subjektiv representation av en delmängd av den objektiva värld tre.

Referenser

Karl Popper, Epistemology without a knowing subject, in Objective knowledge, an evolutionary approach, Oxford University Press, USA, 1972.

Baruch Spinoza, Etiken, Bokförlaget Thales, 2001.

Damasio, Antonio R. (2003) På jakt efter Spinoza: Glädje, sorg och den kännande hjärnan, orig. 2003, Stockholm: Natur och Kultur.

Adekvata idéer är bara möjliga om värld tre

31 mars, 2010

Jag funderade för ett tag sedan kring Baruch Spinozas begrepp adekvata idéer.  Mina första intryck från läsningen av hans verk Etiken gjorde att jag associerade adekvata idéer till mänskliga konstruktioner, artefakter. Senare fick jag nya insikter i Spinozas tankevärld och  utnämnde honom till humaniorans Euklides. Orsaken till detta var att jag plötsligt insåg att sanning och adekvat kunskap enligt Spinoza endast kan uppnås i den abstrakta värld som vi själva konstruerat i vår hjärna. När jag den senaste tiden återvänt till Karl Popper upptäcker jag till min förtjusning stora likheter mellan dennes evolutionära kunskapsteori och Spinozas.

Popper gör en intressant uppdelning av världen i tre delar. Värld ett är den reella mängden av fysiska objekt, värld två är mängden av mentala tillstånd och värld tre är mängden av abstraktioner. Det är just denna värld tre som i högsta grad har anknytning till Spinozas adekvata idéer. Popper exemplifierar innehållet i denna abstrakta värld med teorier, problemställningar och argument, alltsammans rena mänskliga konstruktioner.

En egenskap hos värld tre är att den, trots att den har människan som konstruktör, lever sitt eget liv när den väl är etablerad. Ett kul exempel från matematiken är mängden av heltal. Denna mänskliga konstruktion uppfunnen för att hålla räkningen på saker och ting har visat sig innehålla spännande medlemmar som jämna och udda tal, delbara tal och primtal. Helt oavsiktligt har talserien visat sig innehålla egenskaper som kan nyttjas i mer avancerade sammanhang än den enkla räkningen.

En annan egenskap hos värld tre är att den är sann och förståelig. Den är alltså sann i sin egenskap av att finnas till, om än bara som ett hjärnspöke, och den är förståelig för människor just för att den är skapad av mänskliga hjärnor. Den är däremot inte sann med avseende på dess överensstämmelse med världarna ett och två och kan heller aldrig bli det, då den är naturligt begränsad av den mänskliga hjärnans rationella fysik.

Att värld tre är förståelig och sann, betyder att man faktiskt kan ha kunskap om den. Inom ett vetenskapsområde kan man läsa in sig på den teori som är förhärskande, man kan diskutera och ifrågasätta, man kan rationellt och logiskt bedöma argument i förhållande till hittills etablerade teorier. Och på grundval av denna kunskap kan man skapa nya teorier, bidra till värld tre.

Värld tre vore inte särskilt intressant om den var isolerad från de andra världarna, men det är den sannerligen inte. Den växer och frodas just för att vi behöver lösa problem i de andra världarna, företrädesvis värld ett. Vi skapar modeller av fysiska objekt  för att förutsäga och därmed ge oss trygga beslutsunderlag i livet. Modellerna tillhör värld tre, men deras värde för oss beror på hur väl de överensstämmer med den fysiska världen, med vår problemlösningsambition. Värld ett driver alltså utvecklingen av våra abstraktioner via värld två, men påverkan är ömsesidig: våra teorier, modeller och diskussioner leder till beslut som påverkar värld ett, dock alltid via mänskliga beslut, dvs genom värld två.

Utvecklingen av vår abstrakta värld liknar därmed mycket den biologiska evolutionen. Nya element i form av teorier, argument och modeller uppstår synnerligen spontant och slumpmässigt, men den mänskliga drivkraften att lösa sina problem bevarar bara de element som betraktas som nyttiga, de som överlever i konkurrensen.

Baruch Spinoza betraktar de idéer som uppstår ur våra spontana observationer, från våra sinnesuttryck, som hopplöst förvirrade. Adekvata idéer däremot, menar han, är  de  som kan beskrivas i, för människan, gemensamma begrepp. Dylika begrepp tillhör ju uppenbart Poppers värld tre och följaktligen är det endast om värld tre vi kan ha adekvat kunskap.

Det är så jag ser ett väsentligt samband mellan mina båda favoritfilosofers kunskapsteorier.

Att värld tre är sann uttrycker Spinoza på följande sätt:

” …vill jag här fästa uppmärksamheten på att själens föreställningar, i sig betraktade, inte innehåller något misstag.”

Hur kan vi då utnyttja vår adekvata kunskap om värld tre i vår dagliga praktik? Jo, vi skapar övergripande idéer, teorier, modeller och prövar dem på den fysiska världen, värld ett. Vi gör det ibland direkt, ibland indirekt genom att logiskt härleda vad idéerna leder till om de skulle överensstämma med den fysiska världen. Om vår tolkning, dvs värld tvås bild av värld ett, inte motsäger våra idéer när vi utsätter dem för test, så kan vi betrakta dem som användbara tillsvidare. Ju hårdare test vi utsätter dem för utan att de fallerar, desto mer övertygade kan vi vara om våra idéers förträfflighet.

Just så skapas vår vetenskapliga kunskap, dvs. den del av värld tre som växer och frodas i ständig öppen diskussion mellan dem som är som mest insatta i respektive gren av vetenskapen. Pseudovetenskapsmän och ytliga besserwissrar ger förstås också sina bidrag till värld tre, men deras bidrag  falnar snart bort, antingen på grund av att de inte kan testas, och visar sig vara oanvändbara, eller för att inte kan motstå test.

Just så skapas också vår vardagliga kunskap. Vi uppfostras och lärs till att omfatta begrepp som skapats i mänsklig evolution, vi prövar dem ständigt i våra dagliga gärningar och diskussioner med andra och justerar dem som visar sig stämma dåligt med våra erfarenheter. Vi skapar oss en egen vrå i värld tre, till stora delar falsk med avseende på överensstämmelse med den fysiska världen på grund av vår trångsynthet och begränsade erfarenhet. Men vi gör så gott vi kan och med ett öppet sinne för nya prövningar kan vi ständigt justera och komplettera vår egen del av värld tre. Allt i syfte att få ett mer tillfredsställande liv.

Min tidigare association av adekvat kunskap till artefakter har jag alltså nu reviderat. Men, inte så mycket. Artefakter är ju i stor utsträckning omsättningar av värld tre i värld ett. Vi tillverkar saker med stöd av väl beprövade teorier, så att produkterna uppträder enligt våra förväntningar. Men, och det är ju något jag själv, i mitt jobb, är synnerligen engagerad i, vi kan inte förutsäga allt. Till exempel: bilar rostar, förslits och deras delar utmattas, vi har inte fullständig kontroll och känner inte hela sanningen ens för våra artefakter. De flesta haverier orsakas dock av något som inte är en artefakt, nämligen av mänskliga misstag, genom den mänskliga faktorn.

Värld tre är en mänskligt konstruerad överbyggnad av den fysiska värld ett och den mentala värld två. Delar av den är vetenskaplig såtillvida att de är falsifierbara genom tolkningar av deras test i värld två. Andra delar är metafysiska såtillvida att deras sanningshalt gentemot värld ett inte kan prövas, men är ändå ibland mycket användbara för att bringa värld två i mer rationella tillstånd. Ytterligare delar är varken vetenskapliga eller användbara och lever möjligen kvar ett tag som dogmer, som fossil, utan att utvecklas.

Referenser

Karl Popper, Epistemology without a knowing subject, in Objective knowledge, an evolutionary approach, Oxford University Press, USA, 1972.

Baruch Spinoza, Etiken, Bokförlaget Thales, 2001.

Thomas Svensson, Funderingar kring adekvata idéer, blogginlägg 2008.

Thomas Svensson, Spinoza, humaniorans Euklides, blogginlägg 2009.

Darwin ger tankeställare om forskningspolitik

7 februari, 2010

Jag har just läst en liten självbiografi av den store Charles Darwin. Den skrevs år 1876 och har just titeln Självbiografi. Det är oerhört spännande att läsa berömdheters personliga reflektioner över sina liv, de blir ju ofta lite förgudade i vårt förhållande till dem, men de är ju ändå inte mer än människor.

Darwin tycks inte varit skolad i vetenskapsteori, men hans praktik under ett liv i geologins och biologins tjänst har gjort honom lärd i ämnet:

…min kärlek till naturvetenskapen har varit trogen och glödande. Denna rena kärlek har emellertid i hög grad haft sin grund i min strävan att vinna mina kollegers uppskattning. Sedan min tidigaste ungdom har jag känt en stark längtan att förstå eller förklara allt som jag har observerat, det vill säga sammanföra alla fakta under allmängiltiga lagar, Dessa faktorer sammantagna har gett mig ett sådant tålamod att jag har kunnat rflektera eller grubbla över olösta prblem i hur många år som helst. Såvitt jag kan bedöma är jag inte benägen att blint följa andra. Jag har alltid försökt hålla sinnet fritt så att jag har kunnat överge vilken hypotes som helst, hur fäst jag än varit vid den (och jag kan inte låta bli att ställa upp en i varje ämne), om det har visat sig att den har stridit mot fakta. I själva verket har jag inte kunnat göra på något annat sätt, för med undantag för teorin om korallreven kan jag inte minnas en enda hypotes som jag inte efter någon tid har blivit tvungen att överge eller kraftigt modifiera. Detta har helt naturligt fått mig att i hög grad misstro deduktiv bevisföring inom blandvetenskaperna. Å andra sidan är jag inte särskilt skeptisk, och jag tror att en skeptisk grundsyn kan vara till men för vetnskapens framåtskridande. Men en rejäl dos skepsis hos en vetenskapsman kan ändå vara bra, för därigenom kan mycken tidsspillan undvikas. Jag har nämligen träffat ganska många forskare som har underlåtit att göra experiment eller observationer som skulle ha varit till direkt eller indirekt nytta.

Jag gillar verkligen hans självinsikt i ”… haft sin grund i min strävan att vinna mina kollegers uppskattning”,  en insikt som också är i överensstämmelse med hans moralfilosofi, representerad i nästa citat.

Han tar nämligen också tillfället i akt och diskuterar sin syn på religion i biografin. En period i sitt liv studerade han faktiskt till präst och hans barnatro tycks ha varit mycket gedigen. Men, så småningom insåg han alltmer hur orimlig tron på en personlig Gud var och han betraktade sig slutligen som agnostiker, dvs. han ansåg sig inte kunna avgöra frågan om Guds existens. Det moraliska dilemma som detta anses innebära diskuterar han så här, helt i enlighet med tänkare som Epikuros och Seneca:

En människa som inte har någon fast förankrad och ständigt närvarande tro på existensen av en personlig Gud eller på ett liv efter detta med vedergällning eller belöning kan såvitt jag förstår bara ha som levnadsregel att följa sina starkaste impulser och instinkter eller de som hon tycker verkar vara de bästa. Så beter sig en hund, men den gör det blint. En människa å andra sidan blickar framåt och bakåt och jämför sina olika känslor, begär och minnen. I likhet med mänsklighetens visaste märker hon då att den högsta tillfredsställelsen uppnås då hon följer vissa impulser, nämligen de sociala instinkterna. Om hon verkar för andras bästa kommer hon att vinna sina medmänniskors uppskattning och sina närmastes kärlek – och det sistnämnda är utan tvivel det största glädjeämnet här på jorden. Gradvis kommer hon att finna det alltmera motbjudande att följa sina sinnliga lustar i stället för sina högre impulser som när de blir vanemässiga nästan kan kallas instinkter. Hennes förnuft får henne att vid vissa tillfällen handla på ett sätt som strider mot andras åsikter, och då kommer hon visserligen att gå miste om deras uppskattning, men hon kommer likväl att uppleva den djupa tillfredsställelsen att veta att hon följt sin inre röst, sitt samvete. Beträffande mig själv tror jag att jag har gjort rätt i att helt och fullt ägna mitt liv åt vetenskapen. Jag känner inga samvetskval över någon stor synd, men jag har många gånger beklagat att jag inte har hjälpt mina medmänniskor på ett mera påtagligt sätt. Min enda och klena ursäkt är min kroniskt dåliga hälsa och min läggning som gör det ytterst svårt för mig att övergå från ett ämne eller en sysselsättning till en annan.

Här tycker jag mig dessutom en koppling till Spinozas kunskapsteori. Den djupa intuitiva kunskap som Spinoza ser som den högsta uttrycker Darwin just här som instinkter : ”Gradvis kommer hon att finna det alltmera motbjudande att följa sina sinnliga lustar i stället för sina högre impulser som när de blir vanemässiga nästan kan kallas instinkter”.

En rationell, ordningsam och konsekvent vetenskapsman är han, Darwin. Men, han uttrycker också i sin levnadsskildring att livet är mycket mer än arbete och vetenskap och han ångrar i viss mån att han inte ägnat mer tid åt kulturella värden och familjen:

Om jag var tvungen att leva om mitt liv skulle jag ta som regel att läsa lite poesi och lyssna lite på musik åtminstone en gång i veckan, för då kanske de delar av min hjärna som nu har blivit atrofierade skulle ha kunnat hållas intakta genom att användas. Förlusten av sådana intressen är en förlust av lycka, och den är kanske också skadlig för intellektet och, vilket är mer troligt, för moralen och karaktären därför att den inverkar menligt på känslolivet.

Hans gedigna uppfostran i arbetslinjen gör att han får skamkänslor ibland…

Fastän det som vi snart skall se fanns vissa försonande inslag i min tillvaro i Cambridge slösade jag bort min tid på ett sorgligt sätt, ja värre än så. På grund av min passion för jakt och skytte och, när tillfälle till sådant saknades, långa ridturer ut på landsbygden kom jag med i ett gäng jaktintresserade studenter, av vilka några var ganska utsvävande och vulgära. Vi brukade äta middag tillsammans på kvällarna varvid ofta män av en helt annan kaliber deltog, och ibland drack vi för mycket. Sedan brukade vi sjunga med liv och lust och spela kort. Jag vet att jag borde skämmas över de dagar och kvällar som jag tillbringade på det sättet, men eftersom denna del av mina vänner var mycket trevliga och stämningen hög kan jag inte låta bli att se tillbaka på den tiden som en mycket rolig tid.

…men kul är det och därmed kanske inte så helt fel ändå?

Charles Darwins slutord i biografin :

Jag är metodisk i mina vanor, och det har varit till avsevärd nytta för min typ av arbete. Slutligen har jag haft full frihet tack vare att jag inte behövt förtjäna mitt uppehälle. Till och med min dåliga hälsa har haft något gott med sig trots att den har gjort så att åtskilliga år av mitt liv har gått förlorade; den har nämligen räddat mig från att distraheras av sällskaps- och nöjesliv.

Sålunda har mina framgångar som vetenskapsman, så stora de nu kan ha varit, såvitt jag kan bedöma varit ett resultat av många olika personliga egenskaper och förutsättningar. Av dessa har de viktigaste varit kärlek till vetenskapen, ett obegränsat tålamod som har gjort att jag har kunnat fundera mycket länge på ett ämne, stor flit vid observerande och insamlande av fakta och en god portion uppfinningsförmåga och sunt förnuft. Jag tycker verkligen att det är förvånansvärt att jag med min medelmåttiga begåvning i betydande omfattning har kunnat påverka vetnskapsmännens inställning i vissa viktiga frågor.

Vad skall forsknings- och utbildningspolitik lära av Darwin?

  • Hur skall man återupprätta kärleken till vetenskap?
  • Hur förena tålamod  och långvariga funderingar med ekonomistyrning, tidplaner och krav på flera publikationer per år?
  • Hur skall vi välja ut de forskare som inte skall behöva snegla på sitt uppehälle?
  • Skall vi satsa på begåvningarna eller medelmåttorna?

Liberala grundstenar ifrågasatta

24 januari, 2010

Nina Björk har skrivit en bok om ideologi och verklighet hos Locke, Mill och Benedictsson. Hon gör en mycket intressant kritisk betraktelse av en av liberalismens grundläggande idéer, den om individens frihet.

John Locke presenterade för ungefär trehundra år sedan sin teori om individen och dess rättigheter. Han utgick från ett jämlikhetsideal där varje människa är precis lika mycket värd i sitt ursprungliga tillstånd. Han härleder sedan hur individen från denna jämlika situation kan, och har rätt att, skaffa sig fördelar gentemot andra genom sin egendom. Genom att individen (definierad genom sin själ) äger sin kropp så äger han (det är ju framför allt män man tänker på) också resultaten av kroppens arbete. Olika individer skaffar sig så olika egendom, vars värde ger mer eller mindre inflytande och rättigheter i samhället.

Kanske var idén inte så dum i teorin, men i praktiken spolierades kopplingen av egendom till prestation vid införandet av pengar. Dessa kunde ju läggas på hög och dessutom vara anonyma med avseende på ursprung.

När väl ojämlikheten genom pengarna blivit ett faktum tänker sig ändå Mill att man med frivilliga kontrakt i princip kan behålla jämlikheten. En egendomslös kan välja att arbeta för den rike för betalning; upprätta ett kontrakt mellan jämlika människor (själar).

Problemet, som Björk visar på, är att människan inte är enbart en själ som kan ingå avtal med andra själar efter sitt eget fria val. Människan är också en kropp som behöver mat, husrum och andra bekvämligheter. Denna kroppens pockande behov gör tyvärr kontraktet mellan fattig och rik allt annat än frivilligt.

John Stuart Mill, en hundra år yngre liberalismens husgud, identifierar individen mer med hans kunskap än hans egendom. Bildning är enligt Mill det högsta idealet och det är ju något som kan skaffas av varje människa, om än med något olika möjlighet att få tillgång till litteratur. Han ser också bildningen som något mycket individuellt, något som kan införskaffas oberoende av yttre betingelser: själen står åter i ensamt majestät och jämlikheten uppnås genom att ge varje individ möjlighet att utveckla sitt eget ego. Relationerna till andra individer blir främst i form av tävling och konkurrens.

Björk hävdar att Mills bild av människans själva möjlighet till självständighet är falsk. Hon menar att

”… människor påverkar och skapar varandra innan de är individer och samtidigt som de blir individer, och att det därför inte är så lätt att dra en gräns mellan olika individer. Eller mellan värld och människa, samhälle och enskild”

Björk sätter alltså sitt kritiska finger på två viktiga ingredienser i liberalismen:

  1. själens överhöghet gentemot kroppen och
  2. individens självständighet gentemot yttervärlden.

Båda dessa liberala grundstenar står för övrigt i klar motsättning mot Baruch Spinoza, den filosof som jag för närvarande studerar lite med ingående.

  1. Spinoza likställer nämligen kropp och själ; han betraktar dessa som två olika representationer av samma sak och uppvärderar därmed kroppen och dess visdom.
  2. Spinoza ser också individen som en del i en helhet, en tillfällig byggsten i den stora naturen som är nödsakad att leva i förhållande till sin omgivning och vars egna vilja ytterst är bestämd av just denna byggstens natur.

Nina Björk ägnar en stor del av sin bok åt att analysera ett specifikt exempel på en person som förgäves försöker tillämpa de liberala grundstenarna på sin egen tillvaro. Det handlar om författarinnan Victoria Benedictsson som levde under mitten av 1800-talet och kämpade för sin individs rättigheter gentemot kvinno- och klassförtryck. Benedictsson hade en stark vilja till en egen karriär som konstnär dvs. till att bli en människa som låter själen dominera. En sådan okvinnlig strävan kunde förstås inte bli lyckosam för hundrafemtio år sedan, men envishet utifrån en liberal ideologi drev Benedictsson till ständigt nya försök i en grym individuell kamp i Mills anda.

Björk ger en bild av Benedictssons olika hopplösa försök att skilja själen från kroppen för att därmed göra sig av med sin kvinnlighet. Hon illustrerar genom Benedictssons dagboksanteckningar den intensiva intellektuella striden inom den ensamma själen som slutar i uppgivenhet i form av självmord.

Nina Björks avhandling är ett starkt angrepp mot olyckliga liberala idéer som är starkt representerade också i dagens samhälle. Visserligen är det inte så vanligt numera att man försvarar att den förmögne har större inflytande än den fattige, men att den bildade skall ha större inflytande, det är nog en ganska etablerad uppfattning. Till den ändan vill jag avsluta med ett citat av Popper i en artikel där han ställer sig frågan om hur vi skall göra världen bättre:

”Why do I think that we, the intellectuals, are able to help? Simply because we, the intellectuals, have done the most terrible harm for thousands of years. Mass murder in the name of an idea, a doctrine, a theory, a religion – that is all our doing, our invention; the invention of intellectuals. If only we would stop setting man against man – often with the best intentions – much would be gained. Nobody can say that it is impossible for us to stop doing this.” (Karl Popper, Toleration and intellectual responsibility, In search for a better world, Routledge, London, 1994.)

Främlingsfientlighet och Spinoza

6 januari, 2010

Jag har just läst en bok om Danmark av Lena Sundström: ”Världens lyckligaste folk”. Boken avser att finna orsakerna till den danska främlingsfientlighet som växt på ett skrämmande sätt de senaste åren med syftet att lära oss svenskar något inför Sverigedemokraternas hot om riksdagsplats till hösten. Den politiska representanten i vårt grannland för denna strömning är Dansk Folkeparti med Pia Kjærsgaard i spetsen, men strömningen har också spridit sig till de etablerade partierna och ingen stark motkraft syns till i politiken.

Jag tycker inte Lena Sundström lyckas särskilt bra med att hitta orsakerna till utvecklingen i Danmark. Hon söker framför allt förklaringar i de politiska organisationerna, deras retorik och i medias fokusering på främlingsproblematiken. Boken ger förstås en mycket intressant inblick i det danska politiska etablissemanget och för en svensk är det chockerande att läsa vissa yttranden från etablerade partiers företrädare som liberalen Anders Fogh Rasmussen och vissa socialdemokrater.

Det som kommer närmast en förklaring till främlingsfientlighetens utbredning i boken är uttalanden från chefredaktören för Politiken, Tøger Seidenfaden. I Sundströms intervju säger han t. ex. på frågan,

”- Kan du förstå att folk är rädda för främmande?”

att

”Naturligtvis. Det är ju inte problemet. Att vara negativt inställd till det som är annorlunda, det är ju naturligt, det är ju spontant. Det finns ju otaliga sociala studier som visar att om man delar upp en grupp i A och B, så uppstår det en grupplojalitet där A:arna håller med A:arna och B:arna med B:arna. Det är inte intoleransen som är svår att förklara. Den är fullständigt förståelig, naturlig, vanlig, spontan. Det som verkligen är svårt att förklara, och därför också så svårt att upprätthålla, det är toleransen.”

”… Min politiska ideologi är den klassiskt liberala, och om du applicerar det på de här frågorna så kommer du fram till en tolerant position. Det är inte för att jag älskar alla mina medmänniskor eller för att jag älskar alla muslimer eller för att jag älskar alla svarta. Det gör jag absolut inte. Jag är en rätt så reserverad person. Det är inte mer kärlek vi behöver, det är ett erkännande av likvärdighet och respekt.”

Man kan relatera denna inställning till filosofen Baruch Spinoza, faktiskt. I Etikens sista del betonar han att

”I naturtillståndet äger ingenting rum som kan kallas rätt eller orätt, men väl i det borgerliga tillståndet, där man genom enhälligt beslut avgör vad som tillhör den ene eller den andre.”

Med ”det borgerliga tillståndet avser Spinoza det samhälle som är organiserat i enlighet med lagar; reglerat genom en stat, och denna organisation är ett kollektivt ömsesidigt skydd mot de svagheter som vi enskilda människor har, tex. i form av rädsla för det okända.

” För att människorna skall kunna leva i endräkt och vara varandra till hjälp är det nödvändigt att de avsäger sig sin naturliga rätt och försäkrar varandra om att de inte kommer att göra något som kan lända till skada för någon annan.”

Enligt den vise Spinoza duger det alltså inte att hänvisa till några föregivna naturliga mänskliga rättigheter, utan det krävs överenskommelser grundade på förnuftiga resonemang och diskussion. Det räcker inte att hänvisa till någon fin gammal ideologi såsom liberalismen eller socialismen eller att skrämmas med någon ful gammal ideologi som nazismen eller rasismen.

Det krävs dagsaktuella argument för att fördelarna med tolerans överväger nackdelarna för oss människor. Argument för att ömsesidig likvärdighet och respekt är bra för oss på sikt.

Jag tycker att det politiska etablissemanget i Sverige ägnar för mycket kraft på att ömsom tiga, ömsom förakta ihjäl Sverigedemokraterna. Istället för att bejaka och resonera om den främlingsrädsla som uppenbarligen är utbredd hos oss, försöker man visa upp sin egen präktighet som exempel, utan motivering. Sundströms citat från Ekstra Bladet efter Dansk Folkepartis framgångar riskerar att upprepas i liknande form i en svensk kvällsblaska till hösten:

”Pia Kjærsgaard har INTE rätt. Danmark kan inte dra sig bort från världen. Vi kan inte segla iväg och hygge oss i smyg. Men Pia Kjærsgaard FÅR rätt. Viljan att göra något effektivt och att tala med Underdanmark existerar inte. Danmark har Europas dummaste och mest uppblåsta politiska överklass. De gav Dansk Folkeparti segern. De kommer att få den även nästa gång.”

Jag ser främst två orsaker för de främlingsfientliga partiernas framgångar:

  1. Partierna representerar faktiskt en stor del av befolkningen, de som bejakar sin naturliga rädsla för det främmande och inte inser att intolerans tenderar att bli ömsesidig.
  2. Offentliga personer i politik och media betraktas som uppblåsta, präktiga personer som lever i en skyddad värld. Politiker som Pia Kjærsgaard eller Jimmie Åkesson bryter mot denna översittarbild genom att kasta ur sig uttryck offentligt som känns igen i den jargong som man använder till vardags.

Boten mot främlingsfientlighet tror jag består främst i integration, dvs. organisatoriska åtgärder som tvingar fram personliga möten mellan främlingar i vardagen. Det skulle också vara nyttigt om den ”politiska korrektheten” i offentlig debatt motiverades med förnuftiga aktuella begripliga argument.