Archive for the ‘Okategoriserade’ Category

Grön tillväxt, ett praktexempel!

26 november, 2020

LKAB planerar att gå över till fossilfri produktion av stål och Borås Tidnings ledare idag den 26/11 utbrister: 

”Industrin visar vägen framåt i klimatkrisen”. 

Företaget planerar att investera 400 miljarder kronor de kommande tjugo åren och räknar med en fördubbling av omsättningen fram till och med 2045. För att klara produktionen kommer processen att kräva elektricitet som motsvarar en tredjedel av dagens hela svenska förbrukning.

Jag tänker att detta tydligt pekar på två uppenbara problem i den gröna tillväxtlösningen.

För det första: är det rimligt att anta att vi kan öka den förnybara elproduktionen i den storleksordningen som LKAB kräver? Det är ju faktiskt fler verksamheter som måste gå över till el under samma period.

För det andra: För att omställningen ur ett företagsekonomiskt perspektiv ska vara möjlig krävs en fördubbling av omsättningen, dvs. tillväxt. Om man förutsätter att alla andra stålföretag gör liknande satsning så betyder det att världen ska förbruka dubbelt så mycket stål om tjugofem år. Är det rimligt att vi ska klara de planetära gränserna med en fördubblad produktion?

Lösningen på det första problemet har ledaren klar: kärnkraft! levererad av staten förstås. 

Det andra problemet förefaller inte finnas i ledarens föreställningsvärld.

I går lyssnade jag på en föreläsning av Johan Rockström om det planetära läget. Och det står efter den föreläsningen klart för mig att en fördubbling av ekonomin baserad på råvaruuttag inte är förenlig med att hålla jorden kvar i ett stabilt läge.

LKAB:s strategi är förstås en överlevnadsstrategi. Och det är väl det som är systemfelet i den privatägda fria konkurrensen.

Varje företag måste för att överleva investera i nya tekniker, investeringar som betalas genom att företaget växer.

Man skulle förstås kunna tänka sig att den nödvändiga tillväxten sker genom prishöjningar, men då det kommer att finnas konkurrenter som fortsätter använda kol så är det knappast något alternativ under den fria konkurrensen.

Lösningen kunde vara att en internationell skatt infördes på koldioxidutsläpp eller att man med internationella lagar begränsade användningen av fossila bränslen. Då skulle man kunna betala omställningen med prishöjningar (vilket förstås innebär nerväxt då vi får mindre pengar över till annat).

LKAB:s kalkyler visar att om man låter affärsvärlden driva utvecklingen så växer råvaruuttagen okontrollerat oavsett nationalekonomernas teoretiska spekulationer om ”decoupling” (ekonomisk tillväxt förenad med minskad klimatpåverkan).

Vägen till lösning av klimatkrisen måste snarare vara ekonomisk nerväxt. Vi måste därmed minska produktionen av stål jämte mycket annat. 

Ingen tjänar pengar på det, så den utvecklingen kan inte drivas av affärsvärlden. 

Människor tjänar emellertid livskvalitet och släktöverlevnad på det och därför måste utvecklingen drivas av demokratiska institutioner.

Om intellektuellas svaghet för vackra teorier

4 november, 2020

Efter läsningen av Martin Hägglunds bok ”Vårt enda liv” har jag funderat över intellektuellas svaghet för teorier. Hägglund visar och kritiserar föredömligt de yttersta konsekvenserna av den kristna teorin, så som den anammats av Augustinus, C.S. Lewis och Søren Kirkegaard. Han faller emellertid själv i samma fälla, tycks det mig, då han härleder de yttersta konsekvenserna av Karl Marx mervärdesteori.

Först den kristna teorin, nämligen den som säger att det existerar en Gud och ett evigt liv. De intellektuella kristna tycks verkligen tro på att våra själar efter den fysiska döden kommer till evigheten. Den extrema konsekvens av detta, som Hägglund behandlar, är ju att man med den tron inte behöver ta sorgen över de bortgångna på så stort allvar. Det viktiga är enligt denna teori vår kärlek till Gud medan kärleken till vår nästa, även om denna är en nära anhörig, kommer i andra hand. 

Augustinus bearbetade sina tankar kring detta i anslutning till sin egen käre väns bortgång. Hans spontana reaktion var först den som vi alla upplever, men i en senare intellektuell analys beklagar han sin besatthet av en levande varelse, den gjorde ju honom förtvivlad när varelsen försvann. Istället ska man enligt Augustinus söka undvika köttsliga känslor och istället ägna sin kärlek åt Gud och evigheten.

C.S. Lewis har jag själv läst. Jag fick hans bok ”Kan man vara kristen?” en gång i present av en kristen kollega. När jag läste denna bok, som tycks betraktas som ett rättesnöre även för nutida kristna, blev jag chockad över Lewis försvar av häxbränningen på 1600-talet. Han försvarar helt krasst handlingar som grundar sig uteslutande på en tro:

”Men skälet till att vi inte bränner häxor är ju att vi inte längre tror att det finns några sådana. Trodde vi det – om vi verkligen trodde att det fanns människor mitt ibland oss som sålt sig till djävulen och i gengäld av honom fått övernaturliga krafter och begagnade dessa krafter för att döda sina grannar eller driva dem till vanvett eller framkalla oväder – sannerligen, skulle vi då inte vara överens om att dessa uslingar om någon förtjänade dödsstraff? […] Det kan vara ett stort framsteg i kunskaper att inte längre tro på häxor; men det ligger inget moraliskt framsteg i att inte lägre avrätta dem, när man inte tror att de finns.”

Hägglunds analys av Lewis berör en annan sida av hans tänkande. Han tar upp Lewis beskrivning av sina egna djupa”sekulära” känslor som han upplever när hans hustru går bort. Den kristne teoretikern Lewis analyserar, liksom Augustinus, sina egna erfarenheter i ljuset av den kristna teorin och beklagar att han inte kunde låta kärleken till Gud överflygla kärleken till sin dödliga hustru. 

Kirkegaards djuplodande intellektuella analys kring bibelns historia om Abraham är ett annat objekt för Hägglunds analys. Abraham var enligt gamla testamentet beredd att offra sin ende sons liv på order av ”Gud” och därmed visade han att kärleken till denna rent teoretiska konstruktion var större än den till sin avkomma. Kirkegaard hyllar denna handling och ser den sanna tron som den enda vägen till salighet.

Hägglund resonerar mycket klokt om dessa religiösa teoretiker och kommer i sin analys fram till att tro i denna extrema form hämmar den sekulära tro som ligger till grund för våra passioner och våra sociala relationer. Lyckligtvis tycks denna teoretiska kristenhet inte vara så utbredd, de flesta utövande kristna tar inte dessa yttersa konskevenser av Gudstron på så stor allvar, utan verkar vara mer, med Hägglunds ord, sekulärt troende.

Så långt är jag helt överens med Hägglund, förundras över de kristna intellektuella som kan ta tron på så stort allvar och imponeras av hans förmåga att sätta ord på sådant som jag själv redan anat.

När jag, för övrigt, konfronterade min kristne kollega med Lewis inställning till häxbränningen kunde han inte ta till sig detta, han hade nog själv inte läst boken på det intellektuella sättet. Han är emellertid en verkligt hyvens människa, som likt många andra kristna i vår tid, gör mycket goda gärningar för sina medmänniskor utan baktankar om ett evigt liv. Han är kanske egentligen mer sekulärt än kristet troende.

Sedan till den Marxistiska teorin. Marx mervärdesteori bygger på en tidigare etablerad teori, som går ut på att värdet på alla varor bestäms av den arbetstid som är nedlagd i dem. Marx utvidgade denna teori med mervärdesteorin: arbetarens varuvärde är också bestämd av det arbete som är nedlagt på hens reproduktion, men hen kan jobba mycket mer än de timmarna. Överskottstimmarna genererar en vinst till den ägare av produktionsmedlen som köper hens arbetskraft. 

Denna teori används av Hägglund för att förklara hur lönearbetet är är själva roten till vår tids fanatiska jakt på ekonomisk tillväxt. Den jakt som redan resulterat i en skenande klimatförändring, övergödning och massutrotning av arter. Det är alltså inte kapitalisters girighet, politikers handlingsförlamning eller en idologisk kortslutning som är problemets kärna, utan det är en logisk konsekvens av att arbetet är organiserat som lönearbete för ägarna av produktionsmedlen. Lösningen på rovdriften kräver enligt Marx och Hägglund avskaffandet av äganderätten till produktionsmedel.

Ett dylikt avskaffande måste dock tyvärr betraktas som en utopi, i synnerhet i det tidsperspektiv som klimatförändringarna tvingar oss att beakta. Därmed ser det egentligen helt hopplöst ut om vi vill vara ekologiskt ansvariga. Marx och Hägglund inser också att det knappast går att övertyga ägarna om deras teoretiskt grundade idé och förordar därför revolution. Hägglund påpekar förstås att revolutionen helst ska vara fredlig, men vi vet vad erfarenheten säger om det. En revolution betyder att sätta en massa människoliv på spel. Och frågan är det inte är lika omotiverat att göra detta på grundval av tron på en marxistisk teori som att döda en häxa eller sitt barn på grundval av tron på den kristna teorin.

Hur väl prövad är Marx mervärdesteori? Är den mer vetenskapligt prövad än Guds och evighetens existens? Nej, egentligen inte. Det är onekligen en mycket elegant teori som kan användas för att förklara många företeelser under kapitalismen, men den är dock en ren teoretisk konstruktion som inte kan falsifieras, inga experiment eller situationer kan skapas där teorin verkligen prövas. Det enda måttet vi har för bytesvärde är ju priset. Men eftersom priset fluktuerar så mycket på grund av sådant som tillgång och efterfrågan och trender (såsom mode) är det omöjligt att pröva teorin i praktiken. Den är och förblir en tankefigur.

Teorierna om ”den osynliga handen” av Adam Smith och nationalekonomins axiomatiska figur ”homo oeconomicus”, ”the economic man” är på liknande sätt tankefigurer som inte kan prövas i praktiken, men som ändå, med viss framgång, används för att förklara många företeelser under kapitalismen.

Den ”demokratiska socialism” som Hägglund resonerar sig fram till är tilltalande, om än utopisk, och det är absolut värt att ha den som ett ideal att sträva mot. Men nog borde det vara möjligt att sträva mot den utopin steg för steg utan drastiska åtgärder som att helt avskaffa lönearbetet och äganderätten till produktionsmedel. Vi kan knappast förutsäga hur resultatet av en sådan strävan kommer att se ut, men klimatfrågan visar att vi är tvungna att snabbt göra försök i den riktningen.

Jag tror vi måste ge avkall på vår intellektuella förmåga att förutsäga framtiden på grundval av någon fantastisk teori och i stället tillämpa den sekulära tron på våra ambitioner, våra sociala relationer och våra möjligheter till förändring.

Begrunda gärna dessa ord (ur Tolerans och intellektuellt ansvar, Karl Popper 1981).

Varför tror jag att vi intellektuella har förmågan att hjälpa? Jo, helt enkelt för att vi, de intellektuella, har gjort den mest horribla skada i tusentals år. Massmord i namnet av en idé, en doktrin, en teori, en religion – det är helt våra handlingar, vår uppfinning: de intellektuellas uppfinning. Om vi bara kunde sluta sätta man emot man – ofta med de bästa intentioner – skulle mycket vara vunnet. Ingenting säger att det skulle vara omöjligt för oss att sluta göra detta.”

Piketty, en nationalekonom som heter duga

16 september, 2020

Thomas Pikettys nya bok Kapitalet och Ideologin är ett generalangrepp på ojämlikheten. Hans argument, grundade på oerhört gedigna ekonomihistoriska studier, är starka och lär vara svåra att slå hål på till och med för den mest inbitne nyliberal. Man imponeras över hans studier och det är helt enkelt lätt att hålla med honom om ojämlikhetens ondska. 

Det är svårare att tro på hans lösningsförslag, och de framställs också med föredömlig ödmjukhet. Pikettys lösningsidé är att långsiktigt övervinna kapitalismen genom kraftigt progressiv beskattning. Speciellt framhåller han beskattning av egendom och arv i syfte att genomföra cirkulärt egendomsinnehav. Han tänker sig att skatten ska gå tillbaka till privategendom, men i form av utdelning till alla unga vuxna; ett startkapital för livet. Genom att balansera ett sådant system kan inga astronomiska privatförmögenheter uppkomma och förutsättningar skapas för ett långt bredare entreprenörsskap.

En självklar invändning mot denna plan är att dagens makthavare, dvs. de som besitter förmögenheterna, inte är villiga att avstå sin makt och dela ut den till kreti och pleti. Hur skulle vi kunna genomföra en omfördelning av rikedomarna emot deras vilja? Kan man ens övertyga en majoritet av väljarna i de demokratiska länderna att anta en sådan linje? Kan man stå emot propagandamaskineriet från kapitalets sida?

Jag tror att man skulle kunna det, men det skulle kräva mer än ”ideologi”, mer än förnuftiga förslag, det skulle kräva en folklig kamp.

Piketty visar i sina historiska studier att den enda perioden som jämlikheten faktiskt ökat var i Europa under 1900-talet fram till de sista två decennierna. Och den främsta förklaringen tycks vara arbetarrörelsen. Strejker, demonstrationer och studieförbund skapade ett organiserat motstånd och dessutom var Sovjetunionens fräcka avskaffande av privategendomen ett fruktansvärt hot mot makthavarna. Piketty skriver på sidan 606:

”Historien visar oss att förändringar endast kan uppstå när social och politisk kamp sammanfaller med genomgripande ideologisk förnyelse”.

Men den folkliga kampen dog ut och stelnade i byråkratiska fackorganisationer och Sovjetunionen misslyckades katastrofalt att uppfylla de socialistiska drömmarna. Egendomsägarna kunde vända 1900-talsutvecklingen och med en nyliberal offensiv startad på 1980-talet håller de nu snabbt på att ta tillbaka vad de förlorade i makt under arbetarrörelsens högtid.

Om en ny vändpunkt ska komma till stånd så krävs det, uppenbarligen, en ny folkrörelse.

Om man, med hjälp av en sådan, skulle lyckas med Pikettys skattepolitik i t.ex. Sverige så kvarstår problemet med det fria flödet av kapital som gör att enskilda stater tvingas att konkurrera om kapitalets gunst. Piketty är förstås medveten om detta och har många bra idéer om hur man skulle kunna bryta denna konkurrenssituation. Han skissar till exempel på ett stegvis infört federalt EU, där man har en andel gemensamma skatter. Han diskuterar också mycket om att införa en transparens som tvingar fram förmögenheterna i ljuset och avslöjar skatteflykt. Han menar att uppgifterna redan finns, men inom lyckta privata dörrar. Här finns det förstås mycket att göra omedelbart, även utan den mer utopiska federalismen.

Piketty tar också upp klimatproblematiken och förespråkar att också den löses med hjälp av skatt, en progressiv koldioxidskatt. Och det är bra, han inser med de franska gula västarna i minne, att en restriktiv klimatpolitik aldrig kan genomföras utan att jämlikheten samtidigt ökas. De egendomslösa kan inte fås att acceptera inskränkningar i sitt levnadssätt om de rika tillåts köpa sig fria från dem. Han skriver (sid. 1122):

”Som jag tidigare har nämnt är den globala uppvärmningen tillsammans med den stigande ojämlikheten de största hoten som mänskligheten står inför idag. Det finns flera anledningar till att de här två utmaningarna är nära sammanflätade och bara kan lösas om de hanteras tillsammans. Framförallt är koldioxidutsläppen kraftigt koncentrerade till en liten grupp människor, i synnerhet individer med höga inkomster och stora förmögenheter som lever i de rikaste länderna i världen (särskilt i USA). För det andra är omfattningen av de livsstilsförändringar som krävs för att hantera klimatkrisen så stor att det är svårt att föreställa sig hur man ska kunna göra de här förändringarna socialt och politiskt acceptabla utan att upprätta stringenta och verifierbara normer för rättvisa. Med andra ord är det svårt att se varför de missgynnade och medelgynnade klasserna i de rika länderna skulle vara villiga att göra stora ansträngningar för att strypa utsläppen samtidigt som dessa klasser upplever att överklassen är fri att fortsätta leva och släppa ut växthusgaser precis som tidigare.”

Jag är ändå inte riktigt nöjd med Pikettys miljöperspektiv. Även om han föreslår åtgärder avseende klimatproblemet så tycks han förespråka en fortsatt ekonomisk tillväxt, driven av enskilda entreprenörer (med bättre drivkraft då de blir fler!). Men enligt min uppfattning så är det just denna enskilda drivkraft som skapar de stora miljöproblemen. Idag kan vi identifiera klimatproblemet som akut, och föreslå åtgärder just mot det, men i framtiden kommer det säkerligen att uppstå fler akuta problem om vi låter utvecklingen styras av den enskilda entreprenören med den egna framgången som enda rättesnöre.

Piketty har onekligen tankar även om detta och anser uppenbarligen inte att den enskilde entreprenören ska ha all makt i ett företag. Han pekar på det medbestämmande som man kämpat sig till i Tyskland och i de nordiska länderna och menar att en spridning och utvidgning av maktdelning i företag är nödvändigt.

Jag tror att det krävs en större systemförändring än Pikettys skattepolitik. Han är också öppen för det och han definierar (sid. 547) tre olika former av ägande under en ”deltagande socialism”, nämligen offentligt, socialt och tillfälligt. Kommunismen gjorde misstaget att endast tillåta offentligt ägande, Pikettys kontinuerliga fördelning av egendom genom utdelning till unga vuxna är grunden för ett tillfälligt ägande. Det sociala ägandet såsom kooperativ eller typer av allmänintresseföretag behandlas väldigt lite i Pikettys bok, men är det som jag själv tror vore det viktigaste alternativet. Hur fördelningen av dessa former ska utvecklas är Piketty förstås öppen för, han skriver på sidan 1082:

”Ingen enskild bok eller människa kan någonsin definiera det ideala ägandesystemet, det perfekta valsystemet eller det mirakulösa skattesystemet med de perfekta skattesatserna. I takt med att historien utvecklar sig måste varje enskild individs erfarenheter få göra sig gällande inom ramen för bredast möjliga överläggande.”

Pikettys gedigna arbete är en fantastisk utgångspunkt för sådana överläggningar.

En välkommen bok om fysik

12 maj, 2020

9789188589873_200x_varlden-sjalvHar nu läst boken ”Världen själv” av fysikern Ulf Danielsson. Ulf Danielsson har tidigare imponerat på mig, dels genom sitt sommarprogram för några år sedan då han på sitt jordnära vis berättade om sitt stora intresse av fysik, dels genom hans tidigare bok ”Vår jord så ömkligt liten” och dessutom genom en spännande scen-dialog mellan honom och en annan svensk fysiker, Max Tegmark.

Ämnet för dialogen med Tegmark är egentligen huvudtemat för denna nya bok. Danielsson tar sig här an den svåra uppgiften att argumentera mot ”religiösa” fysiker som Tegmark, Niklas Bostrom och Daniel Dennet. ”Religiösa” kan de betecknas då de tycks tro på att universum följer ett genom-”tänkt” system, såsom matematik och att fysikerns uppgift är att upptäcka systemet. Dessa tänkare underskattar livet och tycks tro att det kan simuleras i en dator med hjälp av matematik.

Danielssons ståndpunkt är istället att matematiken, liksom det vi kallar naturlagar, är rena mänskliga uppfinningar, formade och begränsade av just de egenskaper som vi ha råkat få genom evolutionen. Det hindrar förstås inte att dessa har blivit fantastiska verktyg för oss, som vi använder för att modellera den värld vi lever i och förutsäga dess utveckling.

Danielsson driver tesen att ”allt är fysik” och menar att allt har en materiell grund, så också vår ”själ” eller medvetande. Men just på grund av att vi är en evolutionär produkt är vi så komplext uppbyggda att det tycks vara omöjligt att modellera vårt medvetende i fysikaliska termer, och då vi själva är involverade är det förmodligen omöjligt att någonsin komma ända fram i modellerandet.

Dessa mina korta rader sammanfattar hur jag förstår boken, men innehållet är djupt och svårt att greppa så jag kan mycket väl ha missuppfattat. Ett par lösryckta citat:

”Vi är biologiska varelser som definieras av just det meningsskapande som förgängligheten är en förutsättning för.” (sid. 17)

”Dennet och andra”…”utgår från att det inte finns något utöver den materiella världen – som naturalist är jag helt med på det – men till detta lägger de det helt grundlösa antagandet att vi mer eller mindre förstår allt om materien genom dagens fysik. Ur dessa antaganden drar man sedan slutsatsen att medvetande uppkommer artificiellt så fort datorer blir tillräckligt sofistikerade.” (sid. 112)

”Evolutionen kan ha varit känslig för skillnaderna på ett sådant sätt att medvetna varelser snarare än zombier utvecklats för att de är bättre på att klara sig i den verkliga världen. Evolutionen kan alltså ha upptäckt hur fysiken erbjuder möjligheter som vi ännu inte har en aning om.” (sid. 120)

”Att leva är att vara i kontakt med en omgivande värld där vi är likt virvlar i ett strömmande vatten. På samma sätt som nästan alla delar av en människa byts ut många gånger under en livstid ersätts individer medan arten överlever. Så långt har livet överlevet på jorden i nära fyra miljarder år.” (sid. 145-146)

Var morfar med i bensinupproret?

18 maj, 2019

Ett barn talar med mamma på 2030-talet:
– Var verkligen morfar med i bensinupproret?
– Ja, tyvärr.
– Men brydde han sig inte om sina barnbarn?
– Jo, självklart gjorde han det, men han visste inte.
– Men det var väl allmänt känt 2019?
– Jodå, men morfar trodde inte att det var sant.
– Trodde han att han visste bättre än vetenskapen?
– Nej inte direkt, men han hade blivit lurad så många gånger i sitt liv av politiker och andra makthavare att han hellre trodde på sina kompisar och sin magkänsla.
– Men ”magkänsla”, när så mycket stod på spel.
– Han såg ju också hur dessa politiker och makthavare bara fortsatte flyga omkring på sina möten och konferenser och förstod inte varför just han skulle avstå från de bilresor han var van vid.
– Stackars, morfar, lurad igen!

Lena Anderssons liberalism

1 april, 2019

Jag har läst boken Lena Andersson, ”Om falsk och äkta liberalism”.

Lena Andersson tycks tycka väldigt illa om Marxism, Karl Popper och post-strukturalism i alla dess varianter. Detta föranleder henne att försöka hitta, eller snarare konstruera (trots sin avoghet mot konstruktivismen) samband mellan dessa läror. Detta påminner mig om min egen mångåriga strävan att försöka hitta (eller kanske konstruera) samband mellan mina favoritlärare, Epikuros, Spinoza och Popper. Båda dessa våra strävanden bekräftar, tycker jag, en av de idéer hon starkt kritiserar, nämligen att våra uppfattningar och strävanden är starkt färgade av förutfattade meningar, omgivningen och den egna erfarenheten.

Att hon ger sig på min husgud Popper gör mig förstås särskilt upprörd, särskilt som jag tycker att hon läser honom slarvigt. Hon hävdar t.ex. på sid. 35 att Popper

”… i sin berömda uppgörelse med Platon och Staten som påstådd förelöpare till fascism och kommunism begår det för liberalismen fatala misstaget att förkasta hela Platons tänkande.”

Popper var nog medveten om att han kunde missupfattas så och i boken som Lena Andersson förmodligen refererar till, ”Det öppna samhället och dess fiender”, skriver han i ett stycke som Lena Andersson tycks ha missat:

”Fastän det finns mycket hos Platons filosofi som jag beundrar, långt utöver de delar som jag anser vara sokratiska, ser jag det inte som min uppgift att lägga ännu en hyllning till hans snille, till de otaliga som redan finns. I stället är jag inställd på att rasera det som jag anser vara skadligt i hans filosofi. Det är den totalitära tendensen i Platons politiska filosofi som jag kommer att försöka analysera och kritisera.” Popper, ”Det öppna samhället och dess fiender”.

Lena Andersson bekänner sig till Platons idélära. Och hon hävdar att Popper var stark motståndare till denna. Och det var han onekligen om man avser naturvetenskaperna. Men avseende samhällsvetenskaper var han mer ödmjuk, i samma bok som ovan skriver han:

”Samhällsvetenskapernas problem behandlas alltjämt till största delen med essentialistiska metoder (ett annat uttryck för idé-lärans metod, TS anm.) Enligt min uppfattning utgör detta en av de främsta orsakerna till att de ligger efter i utvecklingen. Men många som har uppmärksammat detta förhålllande har bedömt det annorlunda…”, ”…Här finns en antydan om att i samhällsvetenskaperna kan en diskussion om Platons metoder vara aktuell även idag”.

Till vardags är idéläran förstås självklar, när vi refererar till en ”katt” så har vi en sinnebild av en idealiserad katt, en katt som bara existerar som en idé, och detta är praktiskt i mänsklig kommunikation. När vi refererar till ”demokrati”, däremot, är det inte så självklart att vi har samma sinnebild. När detta visar sig problematiskt i ett aktuellt samtal så förklarar vi lämpligen lite noggrannare vad vi menar med ordet i stället för att träta om ordets föregivna essens.

Dylik oenighet visar ju på ett problem med idéläran som den enhetliga samling definitioner som Platon och Lena Andersson verkar tänka sig. De ursprungliga rena idéer som Platon vill ha som grund för alla undersökningar kan ju inte observeras. De kan bara upptäckas och urskiljas med hjälp av den ”intellektuella intuitionen”. Därmed blir varje definition subjektiv eller beroende av någon intellektuell auktoritet.

Detta problem med idéläran tycks emellertid inte bekymra Lena Andersson. Hur hon löser problemet med subjektiviteten framgår inte i hennes bok, men hon har i varje fall själv intuitivt en klar idé om liberalismen, ett idealt system för staten ”som inte bör vara föremål för förändring utan låsas fast inför evigheten”(sid. 43)

I sin iver att vara denna sin idé trogen tar hon till ganska långsökta resonemang för klara den mot filosofiska angrepp. Hon tar exempelvis upp Marx och hans logiska kritik av liberalismen avseende arbetarnas arbete. En stor del av frukten av detta arbete tillfaller ju fabrikören i strid mot liberalismens grundidé att den enskilde har en naturrätt till sig själv och frukten av sitt arbete. Genom en outtalad hjälphypotes om att fabrikörens egendom själv är frukten av hans arbete så får hon ihop det till slut, men jag tycker nog att det är långsökt.

Lena Anderssons bok innehåller förstås mer än en diskussion om Popper vs Platon. Huvuddelen av texten rör en svidande kritik av strukturalism, postmodernism och posthumanism. I den kritiken håller jag för det mesta med henne. Frågan är dock om de märkliga uppfattningar hon argumenterar mot verkligen existerar. Har hon läst företrädarna för dessa riktningar bättre än hon läst Popper? Jag vet inte, då mitt eget intresse för den ”franska filosofin” falnade fort när jag en gång försökte begripa mig på den och jag kan därför för lite om den för att bekräfta eller förkasta Lena Anderssons beskrivningar.

Något gillar jag trots allt hos Lena Anderssons liberalism. T.ex. försvaret av humanismen: På sidan 147 diskuterar hon människans särställning:

”Enligt vilken måttstock och ur vilket perspektiv, undrar positivisten och posthumanisten, skulle människan vara särskild? Enligt människans mått och ur sitt eget perspektiv, svarar humanisten”.

Jag delar också hennes skepsis mot att staten ska ”ta hand om” medborgarna, den förmyndarmentalitet som man ofta möter bland politiker och i statlig och kommunal förvaltning. Den enskilda människan förtjänar respekt och erkännande av sin förmåga att lösa problem och bör inte betraktas som ett ohjäpligt hjon.

Men i den grundläggande synen på politik är jag inte överens med Lena Andersson. Hennes liberalism ger staten den enda uppgiften att garantera medborgarnas liberala frihet och självägande. Jag vill hellre bekänna mig till idén om att politikens och statens uppgift är att lösa samhälleliga problem. Och då är Poppers idé tilltalande, den som han kallar styckevis utförd samhällsteknik:

”Den politiker som använder sig av denna metod, kan ha eller inte ha framför sig en planritning av samhället, han kan hoppas eller inte hoppas att mänskligheten en gång kommer att förverkliga en idealstat och uppnå lycka och fullkomlighet på jorden. Men han är medveten om att fullkomlighet, om det överhuvudtaget går att nå, är långt borta och att varje generation människor, och således även den som lever nu, har en fordran; kanske inte en fordran om att bli lycklig, eftersom det inte finns något institutionellt sätt att göra människor lyckliga, men en fordran att inte bli olycklig, om det går att undvika. De har en fordran att få all tänkbar hjälp om de lider. Den tekniker som förfar styckevis kommer således att använda metoden att uppsöka och bekämpa samhällets mest brådskande orättvisor istället för att söka efter och kämpa för dess största yttersta goda.” Ur ”Det öppna samhället och dess fiender”.

Själv skulle jag nog, nu år 2019, vilja byta ordet ”orättvisor” till ordet ”hot” i ovanstående mening då klimathot, krigshot och AI-hot är de mest brådskande problem vi har.

Liberalismen är en vacker tanke, en strålande idé som man kommit fram till med ren intellektuell tankeverksamhet. I Poppersk anda bör man emellertid efter ett par hundra års tillämpning av denna idé kontrollera hur resultatet har blivit. Lena Andersson skriver på sid. 164:

”Bedömer man liberalismen utifrån tanken om ett sluttillstånd kan liberalismen bara bli misslyckad. Det är i frånvaron av sluttillstånd som friheten ligger”.

Jag kan hålla med om det. Men när det nu inte handlar om tanken om sluttillstånd utan om ett faktiskt tillstånd som ett resultat av mångårig tillämpning av liberalismen så kommer det hela i en annan dager. Den enskildes rätt att i kraft av sin egendom göra vad hon behagar, oavsett oförutsägbara konsekvenser, har ju faktiskt lett till ett katastrofläge avseende klimatet, till en skriande ojämlikhet och till en alltmer skrämmande AI-intervention.

Detta betyder för mig att liberalismen i den form den utövats inte längre bör vara en ledstjärna för politiken. Om vi ska klara av de nära förestående hoten mot vår existens så behöver vi slå våra kloka huvuden ihop. Inte låta enskilda inskränkta människor ta beslut som påverkar hela mänsklighetens väl och ve bara för att de sitter på egendomar i miljardklassen. Men kanske är vi egentligen överens om det, på sid. 172 skriver nämligen Lena Andersson:

”De liberala principerna fordrar som vi sett sanningar som inte är inlåsta i subjektets eget psyke utan kan prövas och argumenteras fram av fler än den berörde. Ömsesidigheten är avgörande, varför känslor måste omformuleras till en gemensam rationalitet”. Och lite senare: ”frihetens spelregler måste vara förutsägbara och bygga på regelverk tillgängliga för resonemang.”

Kanske är, trots allt, också Lena Andersson beredd att lätta på inlåsningen av sin intuitivt erhållna idé att den enskilda människan ska vara i centrum, inte kollektivet.

Är det verkligen ideologi vi vill ha?

19 mars, 2019

Gröna veteraner som Michael Moon, Birger Schlaug och Per Gahrton betonar ofta vikten av att ett parti ska stå på en fast ideologisk grund. Och ett par av dem har visat en viss oro för att det nya Partiet Vändpunkt hade för lite av den varan vid sitt bildande.

I ett inlägg på bloggen Cura i juni förra året skisserade jag några idéer för en ny grön-röd rörelse och hamnade då i tvivel om ideologins nödvändighet. Flera kommentatorer protesterade och jag vill här utveckla mina tankar något.

Den israeliske historikern Yuval Noah Harari identifierar tre stora hot mot vår civilisation:

  • klimatförändringarna,
  • atombombskrig och
  • artificiell intelligens.

Han förvånas, liksom jag, över att den politiska debatten behandlar dessa hot så lite, istället är det frågor som brexit, mottagande och integration av flyktingar, säkerhet mot tänkbara terrorister eller odling av gammal rysskräck som dominerar debatter och politiska uttalanden.

Jag tror Harari har rätt och att vi verkligen borde fokusera på att reda ut orsakerna till uppkomsten av de hot han pekar på. För att hitta medel att eliminera, eller åtminstone dämpa dem.

De tre hoten hänger förstås samman, men är de resultaten av att människan tillämpat en viss ideologi? Eller är de resultat av någon sammansvärjning, av någon elak gud eller av giriga kapitalister?

Jag skulle snarare betrakta dem som oförutsägbara resultat av en evolutionär process som pågått i några hundra år.

  • Klimatförändringarna beror, vet vi numera, på förbränningen av fossila bränslen. Något som ingen kunde ana när kolbrytningen satte fart på ångmaskinen och industialiseringen för knappt trehundra år sedan. Visst betydde kapitalismens framväxt att hela utvecklingen accelererade okontrollerat, men ingen visste vad det skulle leda till, andra drivkrafter än omsorg om planeten dominerade.
  • Atombombens förverkligande berodde kanske specifikt på krigshetsen under andra världskriget, men förutsättningarna för den gavs av den fantastiska utvecklingen av naturvetenskapen under de senaste, säg, fem århundradena. Och den hade inte heller kunnat utvecklas utan den enorma ekonomiska och tekniska tillväxten som fossila bränslen och kapitalism åstadkommit.
  • Den artificiella intellegensen är det oförutsägbara resultatet av en evig strävan hos människor att förenkla, rationalisera och snabba på beräkningsmetoder. Men precis som för atombomben, så hade den inte kommit långt utan den svindlande tillväxten och de kapitalistiska drivkrafterna. Och vem hade kunnat ana för bara några decennier sedan att ett företag som Google skulle ha full koll på våra vardagliga handlingar?

Evolutionen som burit fram handlingar som skapat denna hotbild har inte styrts av någon ideologi. Oavsett vilken ideologi som dominerat den politiska makten, liberalism, konservatism eller socialism så har kol och olja förbränts i svindlande fart, atombomber producerats och ansträngningar gjorts för att ersätta människor med datorer.

Utvecklingen som skapat de tre hoten har inte drivits av teorier, övergripande värderingar eller ideologier. De har drivits blint av människors och beslutsfattares närliggande värderingar, intressen och problem. I de fall de har påverkats av ideologier, så har det varit omedvetet. De kan snarare sägas vara biprodukter av ideologiskt drivna handlingar såsom klasstrider, konkurrens och nationalism.

Vi har nu hamnat i ett stadium då vi börjar inse farorna och det är dags att också inse att de inte försvinner av sig självt, genom ”business as usual”, inte heller genom uppfostran med en förändrad övergripande moral, en ny teori eller ideologi. Vi bör inte eftersträva revolution, utan styrd evolution.

Vi behöver hitta organisationsformer och incitament som får människor att ta beslut i vardagen som leder i en annan riktning än den som dominerat de senaste århundradena. Den kapitalistiska grundläggande drivkraften ”största möjliga vinst till den enskilde entreprenören” måste på något sätt ersättas med en annan. Men jag tror inte man kan tänka ut den, den måste liksom sin föregångare växa fram evolutionärt. Genom att vi människor puffar på rätt ställen och i rätt riktning.

Jag tror att detta måste lösas med en ”social ingenjörskonst steg för steg” i linje med filosofen Karl Poppers, nu något halvt århundrades gamla, idé om politik. Det handlar då om att identifera samhälleliga problem, analysera deras orsaker och prova åtgärder för att reducera dem.

När det handlar om de tre stora hoten klimat, atombomb och AI så är de av den arten att de inte är kopplade till klass, kön, nationalitet eller någon annan människouppdelning, hoten är påtagliga för varje människa utan undantag. Detta bör därför vara problem vars lösning alla människor skulle kunna inbegripas i, utan hänsuyn till deras övergripande värderingar, ideologiska rötter eller grupptillhörighet. Men för att få med alla, måste fokuset på de stora hoten kompletteras med ett fokus på ojämlikheten. Människors kreativitet kan inte utvecklas under känslor av orättvisa.

Jag tror att Partiet Vändpunkt skulle kunna bli ett svenskt nav i detta arbete. En ny kraft, som fokuserar på lösningen av vår tids överskuggande problem och som med hjälp av en omfattande demokratisering på samhällets alla nivåer kan få med människor av alla de slag i jakten på lösningar.

Programmet, problemlösningsriktningen,

  • kan identifieras som grönt i det avseendet att lösningen på klimatproblematiken måste innebära en anpassning till naturen.
  • kan identifieras som rött i det avseendet att den enda möjligheten att inbegripa en stor mängd människor i det demokratiska arbetet kräver en ökad jämlikhet.
  • kan identifieras som liberalt i det avseendet att varje enskild människa ses som en unik resurs i idé-fabriken, istället för artificiell intelligens, gäller det att organisera en kollektiv intelligens.

Även om vi behöver sikta på att få 60 % av människorna med oss för att få tillstånd en vändning så behöver partiet inte ha sympatier från 60 % av väljarna. Det kan ödmjukt lyssna till andra partier och organisationer, ta deras förslag på allvar, vara villiga att hjälpa till att pröva dem och vara kreativt kritiska till såväl deras som de egna förslagen.

Istället för en värderingsbestämd teori tänker jag alltså att några övergripande problem bör identifieras av Partiet Vändpunkt och att dessa problem ska angripas med ett demokratiskt problemlösningsperspektiv.

Om detta kan kallas ideologi så må det vara hänt, men behövs det verkligen mer än så?

Parisöverenskommelsens okända förutsättning

18 februari, 2019

I dagliga nyheter hänvisas till Parisöverenskommelsen, politiker fokuserar på dess tvågradersmål och strävar efter att uppfylla Sveriges åtaganden. Man får nästan en känsla av att de har det hela under kontroll, att problemen bara handlar om vilka åtgärder som är snabbast och effektivast.

Så ser jag ett föredrag av klimatforskaren Kevin Anderson (finns på UR, utbildningsradions hemsida). Där berättar han att politikerna valt att lyssna på ekonomer och drömmare istället för att lita till de naturvetenskapliga forskarna.

De senare är nämligen överens om att vi nu ”bara” har 800 miljarder ton koldioxid kvar att släppa ut om vi ska klara tvågradersmålet. Detta motsvarar tjugo år av nuvarande utsläppstakt i världen.

Ekonomerna och drömmarna däremot har kommit fram till att vi har dubbelt så stort utrymme kvar, 1600 miljarder ton. Och det är tydligen denna siffra som ligger till grund för de åtaganden som staterna nu siktar på att uppfylla.

Hur kan det komma sig att det kan skilja så mycket på budgetarna? Jo, det är enkelt att förklara, ekonomerna och drömmarna räknar nämligen med att ingenjörerna kommer att uppfinna en teknik som suger ut koldioxid ur luften och för tillbaka den ner i marken.

Sådan teknik har börjat prövas på laboratoriestadiet men ingen vet om den går att skala upp till den enorma omfattning som skulle krävas, skillnaden var ju 800 miljarder ton koldioxid.

Som amatör inom klimatforskningen och road av räkning försöker jag bilda min egen uppfattning. Som exempel väljer jag att undersöka rimligheten i drömmen att fånga in och lagra koldioxiden från ett brunkolkraftverk:

Jag utgår från 3 kubikmeter brunkol. Brunkol innehåller ca 35 % rent kol så vi har en kubikmeter kol, vilket väger 2,2 ton. Vid förbränningen bildas koldioxid. Varje kolatom som har atomvikten 12 binder till sig två syreatomer, vardera med atomvikten 16. Avfallet från förbränningen väger alltså 2,2*(12+2*16)/12 ton= 8 ton. Vi ska nu lagra denna koldioxid i marken. För att göra det på ett någorlunda säkert sätt behöver vi göra det flytande. 8 ton flytande koldioxid har den ungefärliga volymen 9 kubikmeter. Då vi startade med 3 kubikmeter brunkol så visar det sig alltså att vi behöver tre gånger så mycket plats för avfallet.

För att få koldioxiden i flytande form krävs ett tryck om 67 bar, vilket motsvarar att lagra det 670 m under havsytan.

Beräkningarna grundar sig på brunkolets kolhalt, kolets densitet och koldioxidens densitet och fasdiagram, allt uppgifter som kan hittas hos Wikipedia.

Är det rimligt att tro sig kunna lagra ett avfall som tar tre gånger så stor plats som råvaran hundratals meter under jord? Och bygga hela världens klimatpolitik på en sådan tro?

Jag är rädd att politikerna inte alls har läget under kontroll, frågan är om de ens har reflekterat över ovanstående problembild. Rikspolitikerna lär ha åtskilliga ”sakkunniga” i sina staber, men är det någon av dem som har tillräcklig gymnasiekompetens i fysik, kemi och matematik för att göra en liknande enkel studie?

Vi behöver nog mer kompetenta och/eller ärlliga politiker och fler Kevin Anderson i offentligheten för att göra oss medvetna om vilka utmaningar vi står inför.

Publicerades i Borås Tidning 18 februari under rubriken ”Tala klarspråk inför de utmaningar vi står inför”.

Kan kapitalismen räddas?

18 januari, 2019

 

Robert Reich, tidigare arbetsmarknadsminister i Bill Clintons regering, har skrivit en bok om den amerikanska kapitalismens urartning sedan 1970-talet, ”Saving Capitalism for the many, not the few”. Han vill rädda det goda hos kapitalismen och presenterar en insiktsfull analys i det syftet.

Författaren inleder med att ta upp den eviga politiska frågan om marknaden eller staten ska styra och menar att frågan är fel ställd. Den fria marknaden förutsätter nämligen en stat för att bestämma regler för

  1. vad som kan ägas,
  2. i vilken utsträckning monopol ska tillåtas
  3. vad som får säljas och under vilka villkor,
  4. vad som händer nän någon inte kan betala och
  5. hur dessa regler upprätthålls.

Frågan om hur samhället ska styras handlar då snarare om hur dessa regler ser ut och hur starkt de upprätthålls.

Det som främst har förändrats i denna symbios av marknad och stat sedan slutet av 1970-talet är att stora företag och rika personer har fått allt större inflytande över hur reglerna formuleras. Detta har skett och sker fortfarande främst genom lobby-verksamhet; företagen Monsanto, Apple, Amazon, Facebook, Microsoft och Google spenderade till exempel vardera mellan 3.5 och16 miljoner dollar år 2013 på lobbyverksamhet. Andra sätt att påverka regelverket är att köpa politiker, dels genom generösa kampanjbidrag, dels genom erbjudanden om toppjobb efter avslutad politisk karriär.

En avgörande orsak till att överheten lyckats få så stort inflytande över regelverket är att det saknas någon väsentlig motkraft, det saknas ”countervailing power”. Fackföreningsrörelsen, lantbruksorganisationer och folkrörelser som krigsveteraner har försvagats betydligt sedan deras höjdpunkt på femtiotalet, människor är inte längre organiserade i någon kollektiv kraft, företagen gör som de vill.

Detta maktförhållande har resulterat i en tydlig överföring av makt och pengar från fattiga till rika sedan slutet av sjuttiotalet. Minimilönen per timme i USA har sänkts från $10.86 1968 till $7.25 2014 i jämförbart penningvärde, detta under en tid då ekonomin har växt och produktiviteten har ökat åtskilligt.

Även medelklassens inkomster stagnerade efter 1980, de upprätthöll dock inledningsvis sin konsumtionskraft genom att kvinnorna började jobba, att arbetstiden utökades och att man lånade mer pengar på sina hus. Lånekarusellen blev så grunden till kraschen 2009. Till skillnad från 1929 har överklassen på grund av sin orubbade maktposition lyckats behålla och ytterligare öka sina privilegier efter kraschen.

Denna förändring av marknadsvillkoren till de rikas förmån sedan slutet av 1970-talet, det vi kallar ny-liberalism, menar Reich gör hela kapitalismen instabil och riskerar att knäcka dess positiva krafter. Att ta pengar ifrån medelklass och fattigarbetare betyder nämligen att köpkraften minskar och utvecklingen avstannar eller går utför. Reich vill återupprätta guldåldern, säg femtiotalets kapitalism, och han vill göra det genom att återupprätta de delar av regelverket som såg till att kapitalismen fungerade också för de många, inte bara för de få.

Reich inser emellertid att förslag på reformering av det kapitalistiska regelverket inte kan genomföras enbart med hjälp av förnuftiga argument. Det krävs en balanserande makt (”countervailing power”) som tvingar fram sådana förändringar. Han identifierar en sådan makt med de folkrörelser som tidigare var starka, men konstaterar att deras styrka dalat betänkligt och det är just detta som bäddat för de superrikas förändring av regelverket till sin fördel sedan de senaste fyrtio åren.

Så långt kan man kanske betrakta Reich som en klok och progressiv socialdemokrat och han har säkerligen rätt i sin analys avseende kapitalismens nyliberala utveckling. Att återupprätta en ”countervailing power” är emellertid inte något man gör genom att skriva en bok, och hur det ska gå till har Reich egentligen ingen idé om. Han, liksom vi, får hoppas att något växer fram underifrån.

Det som denna anlays utlämnar är emellertid de nya hot som närmar sig alltmer och som inte kan räddas genom återgång till femtiotalets regelverk, utarmningen av jordens resurser och robotiseringen av arbetslivet.

Reich är införstådd med problemet med robotiseringen och i slutet av boken resonerar han kring hur denna utvecklas fortare än man tidigare trott. Den lösning han diskuterar är då basinkomst och här lämnar han kanske den progressive socialdemokratens position och vågar tänka nytt.

Problemet med jordens resurser, däremot, har han inget att säga om. Han tycks fortfarande vara övertygad om att ekonomisk tillväxt är den väg vi ska sträva efter, om än med en annan fördelning av de ekonomiska vinsterna hos människorna. Hur de begränsade resurserna, som då skulle bli än mer ansträngda, ska fördelas har han inget svar på.

Trots att Reich tycks vara blind för de alltmer skriande miljömässiga varningarna är hans bok oerhört givande. Hans grundliga insikter i amerikansk ekonomi och politik förklarar mycket av de senaste decenniernas utveckling, inklusive uppbärandet av idioten Trump.

Och man känner igen alltför mycket i Sverige, landet som ju gärna gör precis som storebror på andra sidan Atlanten.

Det etiska alternativet – en bokrecension

12 januari, 2019

Recension av Billy Larssons ”Klimatkatastrofens psykologi och mänsklighetens framtid – det etiska alternativet.

Billy drev på facebook redan för flera år sedan linjen att miljöpartiet måste ta sina tre solidariteter mer på allvar, han försökte energiskt att vända den anpassningstrend som vi kunde se hos miljöpartiet då. Hans ansträngningar för att vända den miljöpartistiska skutan var tyvärr inte särskilt lyckosamma, men Billy ger sig inte. Hans nyutgivna bok vänder sig nu till en vidare krets av ”gröna” och fördjupar den solidariska tanken.

I boken ställs de etablerade win-win-stategierna mot en etisk strategi. Två olika sådana win-win-strategier beskrivs, dvs. strategier för att möta klimathotet som vi samtidigt vinner på i alla avseenden.

Den ena sätter sin lit till en fortsatt ekonomisk tillväxt. En sådan skulle göra det ekonomiskt möjligt att gå över till förnyelsebar energi och ett samhälle med koldioxid i balans. Därmed kan vi fortsätta att leva med drivkrafter som kapitalsamlande och konsumtion och fortsätta att sorglöst hänge oss åt fåfänga och prestige.

Den andra win-win-strategin betraktar den första som orealistisk, oändlig tillväxt är inte rimlig i en ändlig värld, men hävdar att ett liv utan statusjakt och frosseri skulle kunna bli mer mänskligt, mer berikande och tillfredsställande. Vi skulle alltsågenom att nöja oss med den materiella standard vi i Sverige hade för, säg, femtio år sedan, vinna på nedväxt.

Billy tror inte att någon av dessa win-win-strategier är realistisk, utan menar att vi istället för att vara inriktade på att ”vinna” i alla avseenden måste medvetet avstå från en hel del av våra bekvämligheter i solidaritet med kommande generationer, med fattiga människor och med djuren.

En sådan etisk strategi skulle kunna genomföras om vi lyckades förändra våra värderingar från fokus på själviskhet och kortsiktig tillfredsställelse mot ett större innehåll av altruism och långsiktig hållbarhet. Billys huvudstrategi för att möta klimathotet är alltså att förändra våra värderingar.

Är denna etiska strategi då realistisk? Billy argumenterar för det och menar att vi nu behöver ”…påbörja en diskussion om vilka värderingar vi vill ska forma vårt samhälle.” Förutom sin egna utförligt framlagda argument stödjer han sig på författare som verkligen försökt att höja blicken såsom historikern Yuval Harari och biologen och geografen Jared Diamond, den senare citeras: ”Det som avgör om ett samhälle skaöverleva eller gå under är vilka värderingar det bör hålla fast vid och vilka som bör ersättas med nya när tiderna förändras.”

Jag instämmer med Billys argumentation och hans slutsats att vi måste hitta ett sätt att sätta våra mer altruistiska värderingar i högsätet. Jag ifrågasätter emellertid bokens budskap i ett par avseenden som kan vara intressant att diskutera.

Det slumpade sig så att jag parallellt med Billys bok läste den självbiografiska romanen ”Mor gifter sig” av Moa Martinsson. Martinssons bok utspelar sig för ca ett hundra år sedan och det slår mig hur stora förändringar som skett sedan dess i våra värderingar. Speciellt tänker jag på hur man behandlar och uppskattar barn, hur man behandlar och uppskattar kvinnor, samt hur man behandlar och uppskattar handikappade. I ett avsnitt av boken beskrivs hur en ung nybliven mamma uttrycker sin avund gentemot den kvinna som fött ett dödfött barn. Barnen betraktas helt enkelt mest som en belastning och värderas inte högt. Den situation som kvinnorna befann sig i under denna tid är också chockerande för en läsare 2019. Män som hade plikt att försörja familjen kastade ofta bort inkomsterna på brännvin eller smet helt sonika från sin försörjningsbörda och lämnade kvinnorna att bära hela bördan själv. Fysiskt och psykiskt handikappade människor eller åldringar hade inte mycket till värde i medmänniskornas ögon, man ville bara bli av med dem.

Idag innebär förlusten av ett barn ett fruktansvärt trauma för föräldrar, släkt och vänner. Kvinnor respekteras med samma rättigheter och skyldigheter som män. Handikappade och åldringar betraktas alltmer som fullvärdiga medmänniskor och man ser till att ordna hjälpmedel för att integrera dem i samhällsvardagen. Våra värderingar ha ändrat sig oerhört mycket på hundra år. Moa Martinssons vittnesmål visar därmed att det är möjligt att ändra på de värderingar som präglar samhället. Men hur ska det gå till?

Vad orsakade förändringen av värderingar under 1900-talets Sverige? Var det några extra upplysta som genom ett filosofiskt resonemang kom på att dessa värderingar måste ändras och som började övertyga människor om detta, först andra intellektuella och sedan i en uppfostran av kreti och pleti? Jag tror inte det, jag tänker att det snarare var den ekonomiska utvecklingen som gjorde det möjligt för alla att bejaka de humanistiska sidor av vårt tänkande som förmodligen fanns där hela tiden.

Om samma tanke ska tillämpas idag, så är det inte diskussion om värderingar som är vägen att förändra dem, utan förändring av de samhällsförhållanden som motverkar dem. För visst är det så att vem man än frågar så bekänner hon sig utan tvekan till värderingen att vi har ett ansvar gentemot kommande generationer. De allra flesta känner också en solidaritet med fattiga människor i andra delar av världen, betänk bara hur mycket pengar välgörenhetsorganisationerna lyckas samla in.

Men vi är fångna i ett system som kräver ständig tävlan, en företagens tävlan med konkurrenter, en tävlan där det bästa dopingmedlet heter tillväxt och där det för ett företag ofta bara finns två vägar, att vinna eller försvinna. Politiker av de flesta färger vet detta och deras gemensamma paradparoll är ”ansvar för landet”, vilket egentligen betyder ansvar för att se till att svenska ”affärer” går bra. Alternativet är arbetslöshet och fattigdom. Anders Wijkman uttryckte sig så här vid DN:s klimatgala i den 26 november i fjol:

”… -Det har inte blivit enklare i och med att ekonomin blivit global. Vi avreglerade finansmarknaderna på åttiotalet. Det är väldigt svårt för en enskild regering att göra särskilt mycket, för då sticker pengarna ur landet.”

Politikerna känner sig helt enkelt tvingade att prioritera svensk konkurrenskraft framför klimatpolitik och deras enda förtvivlade hopp är att man kan nå internationella överenskommelser för att bli av med konkurrensspöket.

I detta samhällssystem är ju vi som inte tillhör företagsstyrelserna statister som vant oss vid att vårt främsta människovärde ligger i att vi konsumerar. Fåfänga och prestige har blivit våra främsta drivkrafter för att få uppskattning från våra kompisar, kollegor, släktingar och vänner.

Men även om det är sådana värderingar som dominerar, så vet vi ju alla att det också finns massor av osjälviskhet, humanism och solidaritet hos våra  medmänniskor. För att få dessa solidariska värderingar att blomma ut så tror jag att det är nödvändigt att vi bryter oss loss från dagens ekonomiska system som främjar egoism, skapar avundsjuka genom en accelererande ojämlikhet och med oförminskad hastighet raserar vår planet.

Jag vet verkligen inte hur det ska gå till, kanske genom medborgarlön eller kanske genom lokala ekonomier som konkurrerar ut jättarna. Eller kanske genom att vi blir fler och fler som gör personligt motstånd mot konsumismen och skapar stolthet resp. skam vilket, om det sprider sig ordentligt, kan ”försätta berg”?

Billy avstår från kritik av vårt samhällssystem i sin bok och fokuserar istället på människans psyke. Jag tvivlar på att en etisk strategi som bygger på en intellektuell övertygelse är realistisk. Vi bör inrikta oss på en etisk strategi, visst, men jag tror den kan bygga på existerande värderingar.

Vi ska kanske hitta vägar att befria våra altruistiska värderingar från de barriärer som skapats och upprätthålls av vårt ekonomiska system.

 

Birger Schlaug har också recencerat boken.

Detta inlägg har tidigare publicerats på Cura-bloggen.