Archive for the ‘vardag’ Category

På cykel till Höga Kusten: dag tre och fyra

19 juli, 2015

Söndagen 19/7

Gårdagens etapp blev lite längre än mållängden, då det tog ett tag att hitta någonstans att bo. Vi siktade på vildcamping vid Unden, men hittade inget lämpligt ställe. Vägen går, när man kommer söderifrån, några hundra meter från sjön och ganska högt över dess nivå. När vi klättrat upp till Skepshult träffade vi på en man som bjöd på påfyllning av vattenflaskor men han hade inga tips om tältplats. Efter ytterligare några kilometer kom vi ner till sjönivån och träffade där en ung familj på en blåsig båtbrygga. Smilla fick en lekstund med barnen och vi fick tips om en campingplats bara ett par kilometer framåt. Väl där hade vi så cyklat sju mil denna dag.

IMG_1711IMG_1705

Kickan trivs inte alltför väl på liggunderlag och gick upp tidigt. Vi kunde därför ägna vår frukoststund åt att iaktta de långsamt uppvaknande grannarna i tält och husvagnar, mest från Holland och Tyskland. Kvart över nio satt vi upp inför dagens etapp, som blev ganska kort och behaglig. Vi har nämligen stämt träff med Putte och Ingela i Askersund, då de är på väg hemåt på sin motorcykel. Kickan bokade en campingstuga strax utanför Askersund redan i går kväll och vi kunde därmed lungt trampa fram genom Tivedenskogarna med en färdig plan för kvällen.

När vi rastade vid ett par sjöar, där vi för övrigt såg en lom-familj med en unge skrida fram i sjön, kom ett par av hembygdsföreningens representanter och vattnade krukväxten vid rastplatsbordet. Bordet var nämligen försett med tak och får alltså inget vatten från himlen. Hembygdsparet visade sig vare mycket ambitiösa, inte nog med att de skötte rastplatserna efter vägen, de skötte också om dikena genom att rensa dem från lupiner för att ge den artrika dikesrensfloran större utrymme, t.ex. Jungfu Marie Nycklar som ses på bilden. IMG_1713De nämnde särskilt en speciell art, vi tror att det var hässleklocka, som vi senare också såg i dikesrenen de anvisat lite närmare Askersund.

Väl framme i Askersund summerar vi till tre mil och hittar ICA-butiken i sta’n inför morgondagens proviantering. Sedan cyklade vi ett par kilometer söderut till campingplatsen där vår bokade stuga väntade på oss. Resten av dagen går i pysslandets och lättjans tecken medan vi väntar på motorcykelparets ankomst och en gemensam restaurangmiddag till kvällen.

Sätt ditt finger på varje siffra

2 december, 2012

Läser i dagens Borås Tidning om en vardagshjälte från Sandared, ett samhälle strax utanför Borås. Här har kommunen renoverat ett gammalt hus till dagis. Husets 338 kvadratmeters yta har tidigare använts till kyrklig ungdomsverksamhet, men har köpts av kommunen för en och en halv miljon kronor för att byggas om till dagis. Kommunens tjänstemän bedömde att renoveringen skulle kosta ytterligare halvannan miljon och arbetet lades ut på entreprenad till ett antal affärsaktörer. Så småningom blev bygget klart, men notan hamnade på drygt sex miljoner, fyra gånger mer än beräknat!

Denna händelse i det kommunala ärendeflödet skulle aldrig blivit uppmärksammad om inte en enskild Sandaredsbo i sitt engagemang satt igång och granska hela ärendet. Medborgaren Kicki Dahl nyttjade den förträffliga offentlighetsprincipen och fick fram fakturaunderlag och dylikt för nästan hela affären. Detaljerna redovisas i ett stort uppslaget repotage i dagens Borås Tidning.

Några oegentligheter i laglig mening tycks inte ha kommit fram, men nog är det intressant att konstatera att minst 300,000 gått till konsulter för att projektera olika delar i renoveringen, hur svårt kan det vara att renovera en byggnad, stor som en större villa? Eller är det rimligt att det kostar drygt en halv miljon att göra el-installation i en byggnad på drygt 300 kvadratmeter?

Oavsett mina amatörmässiga bedömningar om rimligheten i de enskilda fakturorna är det väsentliga är att någon granskar och offentliggör sådana här affärer, ställer tjänstemännen til svars och ifrågasätter; att någon sätter sitt finger på varje siffra. För bara de som har ögonen på sig gör ett bra jobb, speciellt när det gäller jobb vars resultat inte är så lätt att mäta.

Enskilda vardagshjältar som Sandaredsbon Kicki Dahl och dagspressen är demokratins vardagshjältar. Yttrandefriheten och öppenheten är helt enkelt de allra  viktigaste ingredienserna i demokratin, och det är nog livsviktigt att bevaka och utvidga dessa rättigheter.

Jag skulle önska att det fanns ett politiskt parti som ägnade sig åt sådant grävande arbete i medborgarens intresse istället för att ägna sin kraft åt att smutskasta motståndarnas ideologi och smida taktiska planer i valstrategins intresse. Det skulle ge den kommunala politiken lite mer substans.

Rubriken till detta inlägg är citerat från dikten Lärandets lov av Bertolt Brecht från 1930:

Lär dig det enklaste! Gör det nu,
ty nu är stunden här
det är aldrig försent!

Lär dig ditt ABC, det är inte nog men lär det!
Inget får hejda dig, börja nu
Allting bör du veta
Du skall ta ledningen och makten

Lär dig, du som är arbetslös!
Lär dig, du som är fängslad!
Lär dig, kvinna i köket!
Lär dig, sextioårige!
Du skall ta ledningen och makten
Skynda till skolan, du som hemlös är!

Öka din kunskap, du som fryser!
Du som är hungrig, grip efter boken:
den är ett vapen!
Du skall ta ledningen och makten

Var inte rädd för att fråga, kamrat
Låt ingen lura dig,
se efter själv!
Vad du inte själv vet
vet du ej!

Granska din räkning,
du ska ju betala.
Sätt ditt finger på varje siffra,
fråga: Hur kom den hit?
Du skall ta ledningen och makten

Vandring i Grövelsjöfjällen

15 september, 2012

Thomas: En tisdagsmorgon i augusti blir Karin och jag avsläppta vid foten av slalombacken vid Lövåsgården. Bara någon halvtimme senare hade vi knatat upp för slalombacken och därmed nästan redan passerat trädgränsen. Så enkelt är det faktiskt att ta sig upp på fjället i Dalarna.

Detta var min första fjällvandring sedan åttiotalet och Karins allra första som vuxen så det var med viss osäkerhet vi gav oss iväg för fem dagars vandring med tält och trangiakök på ryggen. Regnet strilade lätt vid avfärden och enligt prognoserna skulle detta bli det normala vädret under vår planerade färd, så ryggsäckarna var redan från början täckta av regnskydd. Jag tycker så illa om regnkläder så jag chansade på att gå i bara skjortan; hellre våt av regn än av svett, men Karin var väl skyddad av regnställ.

Efter ett par timmar kom vi till Oscarsstugan där vi planerat att äta lunch. Regnet hade upphört strax efter starten på vår vandring, men nu till lunch återkom duggregnet. Stugan kom alltså väl till pass och vi lagade den första lunchsoppan inomhus. Trangiaköket var nu försett med en gasolbrännare, en nymodighet som jag tipsats om av kollegan Gunnar och faktiskt tagit till mig. Inte dumt alls, faktiskt; man slipper den illaluktande denaturerade spriten, det går att reglera värmen, det blir inget bränsle över i brännaren och gasolbehållaren väger lätt. Den enda nackdelen är att man inte vet hur mycket gasol man har kvar.

Efter uppäten soppa och några knäckemackor vandrade vi vidare mot Fosksjöarna. Nu tog regnet i ganska ordentligt i den kyliga motvinden och jag kände att jag blev blöt genom såväl skjortan som byxorna. Vi bet ihop och anlände strax till Övre Fosksjön där vi planerat att spendera den första natten. Det var lätt att hitta tältplats, vi var uppenbarligen inte de första att slå läger här. Det klarnade också upp och med hjälp av tältets alla extraremmar och Karins vandringsstav kunde vi hänga upp alla våta kläder på tork i nordanvinden.

Vi provade nu också på att fiska. Efter att jag gjort några första försök med spinnspöt så lämnade jag det till Karin medan jag övergick till mete i den rinnande forsen. Redan vid första kastet fick Karin napp och landade en fin öring på sisådär halvkilot. Hon visste inte riktigt hur man gör när man får fisk och letade upp pappa med fisken hängande i spöt. Ytterligare en fiskare i närheten log kanske i mjugg åt nybörjaren, men var nog mest avundsjuk på fångsten.

Efter detta lyckade fiskafänge ville Karin vandra upp på den närliggande fjälltoppen, Storvätteshågna, på dryga 1200 meter. Jag hade ingen större lust att knata upp utan ägnade mig åt fortsatt fiske medan Karin besteg toppen. Utsikten var förstås fantastisk, vilket bilderna vittnar om.

Jag metade upp ytterligare några småöringar och när Karins röda Anorak kunde skönjas på leden från fjälltoppen drog jag igång Trangiaköket och stekte de läckra fiskarna i rikligt med smör. Med mjukt tunnbröd blev detta en toppenmåltid!

Hittills hade vi sett några enstaka vandrare och fiskare på vår färd, men nu dök det plötsligt upp en jättelång rad av vandrare på leden. Dessutom, de slog upp sina tält just kring vårt läger! Den lugna fjällstämningen var borta och vi fick dela vildmark med ett femtiotal högstadieelever med lärare. Nåväl, de uppträdde verkligen inte som man väntar sig av blivande niondeklassare, de fångades väl helt enkelt av den storslagna miljön och blev till en sympatisk skara, som tystnade före elva.

Jag frös denna första natt, speciellt om fötterna. Trots att jag tagit på mig underställ och ett par yllesockar så huttrade jag och frös en stor del av natten. När jag såg att det ljusnade gick jag upp, klockan var väl halv sju ungefär, och gav mig ut på en rask morgonpromenad för att få upp värmen i kroppen. Tillbaka, gjorde jag frukost och efter att vi åtnjutit denna var det dags att packa ihop natthärbärget. När jag skulle packa ihop min sovsäck gjorde jag en överaskande upptäckt: min sovsäck är försedd med ventilation för fötterna. Jag hade legat med fötterna utanför sovsäcken hela natten, inte undra på att jag frös! Att det överhuvudtaget gick att öppna nederänden hade jag förstås glömt och att jag inte hade några problem att få plats med min långa lekamen reflekterade jag inte över.

Karin: Turens första mannagrynsgrötfrukost och kaffet värmde gott i den kyliga morgonen. När disken var diskad, tältet fällt och ryggsäckarna packade satt vi och studerade tältlägret med 15-åringar som vi råkat hamna i kvällen innan. Men kylan och lusten att vandra vidare tog överhanden och vi gav oss av.

Vi följde denna dag en mindre använd led som gick mot något som kallas hågnlägret. Så småningom kom vi ner en bit och följde trädgränsen österut. Det var blötare i marken än dagen innan, men det gjorde också att det växte rikligt med hjortron längs vår väg! En lagom mängd för turens syltbehov plockades således. Efter en liten fadäs med tappad rulle från kastspöt och fiskelina över halva fjället kom vi fram till hågnlägret, ett före detta sommarviste för en samisk familj där den ena kåtan står kvar. Här lagade vi till dagens lunch – soppa, knäckebröd, nyponsoppa och kaffe.

Från hågnlägret skulle vi ta oss på oledad väg för att möta upp en led österöver. Detta var inga problem på en fin avsats med renstigar, fjällbjörkar och vacker utsikt över Töfsingdalens nationalpark som ligger vid foten av fjället. Då vi nått leden styrde vi stegen utför mot nationalparken. Nu tog vi oss igenom annorlunda natur med myrar och gammelskog, lika vackert som fjället dock! En av de forsande fjällbäckarna var alltför bred för att vi skulle kunna hoppa över. Av med kängor och strumpor, på med foppatofflor och så vadade vi över. Vid övergången fick vi också se ett oerhört fint bålgetingbo, hängandes i en björkgren över vattnet.

När vi kom ned till Töfsingån var vi rejält trötta. En dag med svårare terräng hade gjort att ryggsäckarna hängt på länge, och vi beslutade att slå läger. Nu var vi i en skog och kunde samla ved till en lägereld. Hjortronen rensades och kokades till sylt och medan jag gömde mig i tältet från myggen gick Thomas iväg för att fiska. Ingen lycka denna gång och de sista tunnbröden åts med lite stekt svamp som pålägg i stället, gott det också!

Thomas: Den tredje dagen vaknade vi något senare, till frukosten visade det sig att till och med knotten var aktiva, men strax började de blåsa lite och dessa obehagliga kryp försvann. Vi vandrade nu utefter Töfsingån in i Töfsingdalens nationalpark. I början var leden verkligen svårforcerad och vi fick mer eller mindre klättra mellan klipporna. När klippterrängen upphörde var det istället sankt och svårgånget på grund av det. Det gick alltså inte fort, men det var njutbart. En riktigt fascinerande gammelskog omgav oss och då och då kom vi intill den forsande Töfsingån eller Storån som den bytte namn till uppströms. Hjortron kunde man smaska i sig utefter vägen och på en mosse fick vi också se ett antal bäverfällda tallar. Skogsgnagarna själva såg vi dock inte till.

Strax innan vi kom till Storåns höljor, eller hån som de kallas här, pausade vi vid en glänta och försökte oss på spinnfiske igen. Det var sista chansen för i höljorna är det reserverat för flugfiskare med speciellt fiskekort, något vi fått höra av länsstyrelsen utsända provfiskare vid vår förra lägerplats. Karin kastade några kast och jag var lite missnöjd med hennes teknik. Hon släppte linan lite för tidigt, så att spinnaren tog för mycket höjd och inte kom så långt. Hon bad mig visa och jag överdrev då med att släppa alltför sent, vilket resulterade i ett mycket kort kast med rejält plask vid nedslaget. Men då, minsann, nappade en fisk och lyckan var fullständig när jag så kunde dra upp en öring på över halvkilot.

Tiden gick denna dag och vi insåg snart att det skulle bli för långt att gå till Hävlingsstugorna som vi hade föresatt oss. Vi siktade nu istället på att slå läger vid ett vindskydd vid Särsjöns södra ända. På vägen dit passerade vi ett par andra vindskydd och kunde då se att detta verkligen var ett område för flugfiskare. I vindskydden fanns såväl aluminiumfolie för fisktillagning som en massa kryddor och diverse bra-att-ha-grejer. Vi tog med någon meter folie för vår egen fisk från ett av vindskydden.

Väl framme vid vårt nattläger kunde vi njuta av flugfiskarnas alla bekvämligheter. Här fanns torr ved, såg och yxa. En rejäl lägereld kunde vi alltså få till och med hjälp av aluminiumfolien fick öringen tillsammans med smörklickar och salt tillbringa en het halvtimma i elden. Cous-cous till detta blev delikat!

Karin: Vi vaknade upp i vår fjällbjörkskog och fick under frukosten sällskap av ett 20-tal renar som drog förbi. Mätta och belåtna tog vi oss nu upp på kalfjället igen längs en av lederna. Snart insåg vi att detta skulle bli en härlig, varm och solig dag.Vi skulle inte gå så långt, så vi stannade flera gånger vid olika tjärnar, provade fiskelyckan och låg i ljungtuvorna och njöt av solen. Vi passade också på att gå utanför lederna och träna på att ”gå på kompass” och kom så småningom fram till Övre Fosksjön, samma sjö som vi tältade vid första natten. Vi hade dock lärt oss att man inte ska tälta precis vid leden så här nära byarna om man inte vill ha alltför mycket sällskap, så denna gång satte vi ner våra bopålar på andra sidan sjön.

Planen för kvällen var att fiska upp ett par öringar att ta hem till Annica och Ann-Christin nere i fjällbyn. Fiskade gjorde vi, men inget napp blev det. Thomas tröttnade och plockade hjortron i stället medan jag njöt av den vackra kvällen med fjällen som speglade sig i sjön och gick på jakt efter en bra bild. Senare på kvällen kom några rejäla regnskurar och för första gången fick vi äta vår middag i förtältet.

Thomas: Den femte dagen grydde över Övre Fosksjön med rejäl dimma. Smöret var hårdare än någon gång tidigare, men genom utnyttjandet av alla klädreserver blev det ändå en njutfylld morgon. Vi hade ambitionen att ha med en enkilos öring hem till stugan att bjuda på och vi spann envist i sjön under den tidiga morgontimman. Men, inte ett napp. Vi fick ge upp. Efter frukost på kallrörd nyponsoppa och knäckebröd, gasolen tog ju slut i går kväll, satte vi kurs mot Grövelgården. Det blev en lätt vandring där vi mötte en hel del dagstursvandrare. Ett möte var lite extra uppseendeväckande. Det dök nämligen upp en grupp med sex män med varsitt muskedunder och fyra jakthundar. Vi undrade om det var björnjakt på gång, då vi hört rykten om att det var tid för detta. Efter några skämt om denna vår villfarelse fick vi reda på att det var ripa man skulle jaga och det var hagelbössor som prydde axlarna. Herrarna var lite oroliga för rykten att det var ont om ripa i år, men jag berättade att jag sett tre stycken dagen innan. Efter att ha berättat om var vi siktat dessa byten skildes vi åt. Ett ögonblick senare smålog vi lätt över denna företeelse; sex stora starka karlar med skjutvapen och fyra hundar på jakt efter tre ripor, var och en cirka ett halvt kilo tung!

Efter denna reflektion fick vi plötsligt syn på Grövelsjöns turisstation där vi beställt hämtning. Oj då, vi hann inte ens äta upp vår chokladkaka innan vi var framme. Strax innan målet möttes vi av Kickan och Smilla på spången över den sista sankmarken. Det blev härligt återseende och Grövelrundan var till ända.

Jag nominerar…

21 maj, 2012

Förra året instiftade Borås Energi och Miljö ett miljöpris, Borås RE:WARD.

När jag i november förra året läste en artikel i Borås Tidning så tyckte jag mig ha funnit den givna miljöhjälten för detta pris: Emma Almingefeldt.

I reportaget berättar Elin Klemetz om Emma:

” Hon upplevde hur lätt det var att prata om hållbarhet, men sällan gör vi något själva. Så hon bestämde sig: på nyårsafton blev löftet ett års köpstopp”.

Emma berättar hur hon under året bara handlade det nödvändiga och hur hon upptäckte att detta inte alls var någon uppoffring. Istället öppnade det hennes och familjens ögon för andra värden i vardagen än shopping och nyårslöftet har resulterat i ett mycket mer begränsat och genomtänkt konsumtionsmönster för familjen även efter köpstoppsåret.

Artikeln finns tyvärr inte utlagd på nätet, vilket jag noterade redan då jag läste den, men jag klippte faktiskt ut den på gammalt hederligt maner och sparade den inför årets utlysning.

Emmas insats kan vid första påseendet vara simpel och lite löjeväckande, men vid närmare eftertanke förstår var och en att hon sätter fingret på kärnan i miljöproblematiken: kombinationen av de sälvutnämnda experternas hyllning av tillväxt och den vanliga människans ohejdade överkonsumtion.

Och hon pekar ut en enkel lösning!

I en artikel intill i samma Borås Tidning visar redaktionen förstås sitt ansvar och sin opartiskhet genom att fråga en av dessa ”experter” vad hon tycker om Emmas handling. Experten är i detta fall professor i marknadsföring och heter Karin Ekström. Enligt intervjun tycker professorn:

”Under en  begränsad period kan det säkert vara intressant för en individ att reflektera över sitt konsumtionsmönster. Men för samhället innebär köpstopp ett problem – vår ekonomi är ju beroende av konsumtion för att hjulen ska snurra…”

Jag finner att Emma Almingefeldts handling  är så mycket mer än en ”intressant reflektion över ett handlingsmönster”, den är ett förtjänstfullt genomtänkt steg som manar till efterföljd.

Borås RE:WARD 2012: nominerad är

Emma Almingefeldt!

Rösta på Emma här!

Om vårt trångsynta ekonomiska tänkande

5 november, 2011

Jag lyssnade i veckan på ett föredrag om småskalig vindkraft. Jag blev besviken när det kom fram att små vindkraftverk är ytterst svåra att räkna hem. Det anses nämligen att en kraftinvestering bör vara såpass lönsam att den kan betalas på sisådär åtta år, men små vindkraftverk är tydligen chanslösa i den ekomomiska kalkylen.

Dagens vindkraftverk är ju förstås oerhört mycket mer ekonomiska än de väderkvarnar som en gång var tillräckligt lönsamma för att byggas land och rike runt, men det var innan vattenkraften kunde omvandlas till elektricitet och transporteras långa sträckar, och det var innan oljan och kärnkraftens tid. Det handlar ju inte om det absoluta priset, utan om det relativa.

Men, borde man inte kunna se mer till just det absoluta priset och väga in annat än pengavärden?

Vi har i sommar fått installerat ett solfångarsystem för varmvatten i vårt nya boställe. Småskaligt så det förslår och kanske ointresssant i samhällsperspektiv. Men, det föder ändå vissa tankar kring ekonomi och miljö. När jag berättar om denna installation för mina bekanta får jag nämligen ibland frågan om den är lönsam. Jag kan då inte svara, då jag aldrig har räknat på det, jag har faktiskt aldrig tänkt i de banorna. Jag har väl snarare tänkt så här:

Jag har råd att betala denna installation. Den kommer under resten av mitt liv leverera massor av fri och helt ren energi. Detta ger mig en fantastisk tillfredsställelse.

När jag däremot berättar att jag köpt en ny bil, en ny mobiltelefon, eller en ny TV-apparat, då är det ingen som undrar över om affären var lönsam, om jag kan räkna hem investeringen. Ingen anser att man ska avstå från köpet för att det är olönsamt , eftersom vi då skulle avstå från det mesta och samla våra surt förvärvade slantar till ett meningslöst sparkapital. Om en energiinvestering däremot inte är lönsam, då bör man tydligen överväga att avstå, och istället fortsätta att köpa billig icke förnyelsebar energi från vägguttaget. Vari ligger logiken?

Jag är  inte ensam om att känna tillfredsställelse över förnyelsebar energi. Men, den allmänna fixeringen vid lönsamhetstanken hindrar oss tyvärr ofta att få uppleva sådan djup tillfredsställelse. I stället lockas vi ständigt  till den högst tillfälliga och ytliga tillfredsställelsen att visa upp nya statussymboler.

Och varför skulle man inte också i samhällsmåttstock kunna höja sig över den snöda lönsamhets- och tillväxttanken. På något sätt borde vi bygga en samhällsorganisation baserad på verkliga värden vid sidan av den finansorganisation som saboterar vår värld i sin trångsynthet och lämna lönsamhetskalkylerna till bolagen.

En solskenshistoria

11 oktober, 2011

När vi i vintras bestämde oss för att flytta ut till Sinnesro för gott började genast tankarna att flockas kring allt som måste ordnas inför nästa vinter. Dricksvatten, förvaringsutrymmen, värme, dusch och tvättmaskin var nödvändigt. Naturligtvis vill man också passa på att införa lite klimatsmarta lösningar, så solfångare för varmatten var självskrivet. Jag hade tidigare fått nys om att en Bollebygdsfirma lanserat en egen solfångarlösning och uppfinnaren själv hade gjort sig ett namn i bygden.

Jag hittade honom på nätet, Leif Karlsson. Det visade sig att Leif numera är pensionär och har sålt rättigheterna till sin solfångare till ”Värmebaronen”, men han fortsätter själv att bygga anläggningar i mån av tid och intresse.

Leif erbjöd sig att komma för att ta en titt på vårt boställe och en lördag dök han upp. Han såg genast hur en solfångarlösning skulle se ut och min idé om att också koppla bastukaminen till varmvattentanken gillade han.

”Ett värmelement till den kaminen svetsar jag snart ihop i källaren, det ska inte kosta många kronor”.

Här förstod man genast att man hittat en hantverkare som skiljer sig från mängden, Leif ser helt enkelt inga problem, bara möjligheter. Vid våra diskussioner visade jag honom också var jag tänkte installera duschen, dit varmattnet var avsett att ledas, och han undrade om jag inte skulle ha någon värme i duschutrymmet. Jo, jag sätter väl dit ett litet el-element var mitt svar då Leif istället föreslog golvvärme på varmvattensystemet.

”Det är lätt att göra, säger han, jag har provat fram en lösning som är mycket billigare än de man köper färdigt”:

Täck det befintliga golvet med aluminiumplåt, köp golvgips och dela detta i remsor om ca 15 cm, Skruva fast dessa med 12 mm glipor så att ett mönster av slingor bildas för att leda en plastslang härs och tvärs över golvet. Knipsa av hörnen på gipsremsorna så att slangen smiter in fint. Lägg sedan slangen i skårorna och häll slutligen  flytspackel över hela härligheten så att det rinner ner i alla skrymslen mellan slang och gips och bildar ett skikt på 5-10 mm ovanför. Täck  med fuktspärr och klinker. Så fick det bli!

Efter att vi så kommit överens om vad som skulle installeras drack vi kaffe och pratade allmänt om värme och energilösningar och samtalet ville inte ta slut. När Leif gått sa Annica: ”jag kände vibrationerna”. Vi fann varandra verkligen, Leif och jag.

Offert kom inom kort med posten. Den innehöll materialkostnader och en timkostnad för arbetet som Leif bedömde skulle ta knappt en vecka om han gjorde det själv, ”…men du hjälper väl till”. Jag ringde snart och beställde enligt offerten och påpekade att jag gärna hjälper till, men att det förutsätter att han kan komma i juli då jag har semester. Det skulle nog ordna sig.

Tyvärr kunde Leif inte komma under semestern, alltför många andra uppdrag låg i vägen, men han kom i alla fall ut med material till golvvärmen så att jag kunde göra i ordning den själv.

Nästa steg var att få ackumulatortanken på plats. En pjäs av stålplåt för 300 l vatten hade någon kollega till Leif svetsat ihop och vi skulle så med gemensamma krafter få detta plåtpaket upp på loftet i vårt uthus. Att lyfta upp en skrymmande tank på bortåt 100 kg två meter med handkraft är inte så lätt. Leif hade med sig en talja som skruvades fast i takbjälken och vi reste en aluminiumstege att skjuta upp tanken på. Två timmar höll vi på, baxande centimeter för centimeter, hjälpte till med en gammal uttjänt vinsch jag köpt på Clas Olsson en gång, och närmade oss loftkanten via omtag efter omtag. Där var det emellertid inte utrymme för fler omtag och vi satsade nu på att lyfta stegen i nederändan för att sedan dra över tanken horisontellt. Men jäklar, tanken rullade åt sidan, jag orkade inte hålla den och lägesenergin från två timmars arbete förlorades på ett ögonblick när tanken rasade i golvet!

Detta misslyckande förstörde inte humöret på Leif Karlsson, ett olycksfall i arbetet kan alltid rättas till och snart stod vi och förtäljde historier om andra tillfällen då planer gått i kras. Dagen efter led jag av träningsvärk efter den statiska ansträngningen men Leifs självtillit smittade, det går förstås bra vid nästa försök. Jag tror inte Leif hade några känningar av träningsvärk, denne 67-åring är mer vältränad än de flesta, .., utan att någonsin besökt ett gym.

Veckan efter hade Leif ordnat en elektrisk vinsch som förankrades i bortre delen av loftet. Jag hade skaffat två rejäla granstammar att dra upp tanken på och Leif sa:

”Det här kommer att gå fint”.

Friktionen blev dock för hög över den vedpinne vi satt som glidlager så den elektriska vinschen orkade inte. Jag hade emellertid några spännband och vi monterade ett sådant för att lyfta från taket som hjälp. Leif kom på en genial fästpunkt som lovade gott infor det fortsatta skeendet. Och det fungerade. Något omtag, någon styrning, och strax var tanken uppe!

Väl uppe på loftet återstod att få tanken på fötter. Leif lade pannan i några veck och sa att han hade en idé: Om vi tar tag i varsin gavel, tar sats och rullar tanken så kan den komma upp, vi gör ett försök. Och visst, där stod det nu, på sina påsvetsade fötter, det lätt rostiga schabraket som skulle ge oss varmvatten.

Jag klättrade ner, men Leif dröjde sig kvar på loftet. Där satt han nu på knä, tittade på mig med lyckliga ögon och utbrast:

”Det här var roligt!”

Resten är också historia. Rörmokeri och el-installationer, solfångarmontering med takgenomföring, temperaturgivare, expansionskärl och säkerhetsventiler…och slutligen bastukaminens värmeslinga. När den var inkopplad bad Leif mig att provelda. Jag gjorde en rejäl brasa och kände med spänning på kopparrören med fingrarna vilket håll cirkulationen skulle gå. Ingenting hände i början, men sedan blev plötsligt fel rör alldeles skållhett och hela systemet började koka. Hetvatten sprutade ut genom säkerhetsventilen på taket. Leif sa lungt att ”du kan väl släcka brasan, det var nog luft i systemet”. Han var övertygad om att självcirkulationen skulle fungera efter luftning, men hade annars förstås en reservplan i form av en vattenpump i slingan.

Ett par dagar senare ringde Leif och meddelade att allt var klart. Han hade tömt systemet på luft och proveldat själv, nu fungerade det, med självcirkulation, utan vattenpump.

Och visst var det bra att vi fick testat säkerhetsventilen.

Under ett av våra samtal under det gemensamma arbetet påpekade Leif att en del människor tycker att det är fult med solfångare. Detta kunde han inte förstå, de är ju så vackra, skönheten sitter liksom i nyttigheten, i tillvaratagandet av solenergin, i miljövinsterna.

Jag håller med.

Avbön

7 april, 2011

För en vecka sedan lämnade vi vår lägenhet för att bosätta oss i sommarstugan permanent. Under hela vårt tidigare liv har vi avstått från TV i sommarstugan och vi bestämde oss nu för att fortsätta denna tradition och sälja TV-apparaten. I glädjen över detta beslut skickade jag genast ett meddelande till Radiotjänst, sade upp vår TV-licens och berättade om detta på facebook.

Här visade sig genast en av fördelarna med det sociala mediet. Några vänner gillade visserligen mitt tilltag, men Heiti tyckte alls inte att man skulle säga upp TV-licensen för att man gjorde sig av med TV-apparaten. Han lärde mig nu att Sveriges Radio och Sveriges Television drivs av en gemensam stiftelse, Förvaltningsstiftelsen för SVT, SR och UR, och att nästan förtio procent av de inbringade avgifterna faktiskt går till radion och utbildningsradion.
Nu har vi ju fortfarande en radioapparat och visst vill vi fortsätta att lyssna på melodikrysset, ekot och filosofiska rummet utan reklaminslag . Vi har ju också datorer och bredbandsabonnemang, så vi kommer förstås att utnyttja SVT Play en del också framöver.

Så, Heiti, du har förstås rätt, självklart skall man fortsätta att betala licensen!
Dessutom är just stiftelseformen något jag tidigare angett som en av de få kretiva idéer som jag funnit avseende försök att bryta marknadsekonomins alltmer destruktiva funktion.

Tack Heiti, för att du påpekar de självklarheter som jag förträngde i mitt glädjerus över TV-befrielsen. Jag har just meddelat radiotjänst att jag ångrar mig. Den politiska hedern måste ibland prioriteras framför snålhet och lagens bokstav.

Dessutom kan man ju än mer ta till sig radiotjänstkörens hyllningssång: ”Tack för att du…”

Kollektivt resande: Nyttigt, roligt, bekvämt och billigt

15 december, 2010

Idag fick jag för första gången uppleva Västtrafiks nya stora satsning på 100-bussarna mellan Borås och Göteborg. Var tionde minut går en tvåvåningsbuss under morgonens och kvällens rusningstimmar. Själv promenerar jag till Borås resecentrum på tio minuter, knappar in en SMS-biljett på tjänstetelefonen, sätter mig bekvämt tillrätta med någon ”kontorsuppgift” i knät, ankommer till korsvägen efter femtio minuter, och promenerar sedan till Chalmers på 15 minuter. Alltså, en och en kvarts timma från dörr till dörr.

Av denna tid ägnar jag ca förtio minuter åt kontorsarbete och tjugofem åt nyttig motion.

Vad jag vet är jag ensam på min arbetsplats att nyttja kollektivtrafiken vid tillfälliga resor till Göteborg. Det normala är att man hyr en bil. Man tar sig till jobbet i Borås, någon kör dit en hyrbil och får skjuts tillbaka till hyrbilscentralen av en kollega. Man kör till Göteborg, svär över köerna och parkeringseländet och återvänder med bilen som hämtas av hyrbilsföretagets personal. Restid en väg inklusive parkering: ca 55 minuter, 55 bortkastade sådana!

Några dagar senare får man en faktura som man bekräftar, förser med lämpligt kontonummer och vidarebefordrar till någon attestberättigad. Fakturan hamnar så småningom hos ekonomiavdelningen som ordnar betalning och sätter papperen i en pärm (tror jag).

Parkeringsavgiften tar man kvitto på och bifogar reseräkningen som skrivs in i en digital blankett, skrivs ut på papper, undertecknas och vidarebefordras via attestberättigad till ekonomiavdelningen som obesörjer att ersättningen hamnar på lönekontot.

Genom min  bussresa har jag med hjälp av SMS-biljetten på tjänstetelefonen rationaliserat bort all pappers- och datorexercis på arbetsplatsen. Jag har nyttjat halva restiden till arbete (nå, lite surfande också) och nästan hela den andra halvan till friskvård. Jag har gjort en stor insats för miljön genom att undvika att ta med mig ett tons barlast i form av bilmaterial till Göteborg. Jag har utbytt några vänliga ord med chauffören och nickat igenkännande åt ett par medresenärer.

Jag vet ännu inte vad min arbetgivare kommer att säga när telefonräkningen ökar med 160 kr/vecka, … utan att hamna på rätt kontonummer!

Ryggskott

5 december, 2010

I fredags morse ringde klockan vid sex och jag skulle upp och ta mig till jobbet. Min kroppsrörelse för uppstigandet gjorde emellertid att ryggen smärtade till något obeskrivligt. Försiktigt tog jag mig ändå upp, lyckades gå på toaletten, konstaterade att jag nog avstår från rakningen denna morgon och återvände till sovrummet för att klä mig. Under stor vånda fick jag på mig kläderna, inklusive långkalsonger med tanke på kylan.

Annica sa till mig att ta en tablett och jag tog mig tillbaka till badrummet för att hitta en sådan. Här svartnade det emellertid för ögonen och jag tvingades ner på golvet. Smärtan i ryggen var nu outhärdlig och jag tvingades ligga helt stilla på rygg. Annica kom och gav mig en värktablett och vi väntade. Varje oförsiktig rörelse föranledde att alla mina ryggmuskler triggades att spännas under en våldsam smärta. En koncentrerad viljestyrka och djupandning fick dem att slappna av och smärtan försvann till nästa oförsiktiga rörelse.

Min allra högsta önskan i detta läge var att komma tillbaka till sängen, men hur skulle det gå till?

Jag kunde inte förmå mig att frivilligt utlösa muskelanspänningen i ryggen, men efter ett antal ofrivilliga anfall kom jag på att jag lika gärna kunde passa på att förflytta mig en aning vid anfallen. På så vis kom jag så småningom ut ur badrummet och låg på den något mer trivsamma mattan i hallen.

Annica fick så småningom kontakt med vårdcentralen och i samtal med den hoppades vi på att få hjälp, men några hembesök tycks inte vara möjliga för centralerna. I ett samtal med en läkare fick jag ändå utskrivet två sorters mediciner som kunde hämtas på apotek. Annika hade lämnat in bilen på morgonen, men efter ett par timmar kunde hon med hjälp av vår dotter Karin ändå komma iväg och köpa medicinerna.

I ett djärvt ögonblick, efter att ha fått en varm vetekudde på ryggen, stålsatte jag mig och kröp till sängen, lyckades ta mig upp och kunde koppla av. Lyckan var fullkomlig, jag hade kommit tillbaka till paradiset efter att ha tillbringat ett par, tre timmar på golvet. Att lyckan består i att ligga i en säng varade dock inte så länge, snart började jag önska att jag skulle kunna gå upp, äta frukost och gå på toaletten! Tabletterna som jag fått tycktes emellertid inte ha någon verkan och jag blev liggande resten av dagen,  kvällen och natten. Vattenklosetten fick ersättas av en tulpanvas och lite mat intogs med sked i ryggläge. Besvärligt, javisst, men ack så gott!

Lycka är ibland att komma i säng, ibland att få munnen full av yoghurt blandad med lingonsylt och musli!

Lördag morgon ringde vi till sjukvården igen. En tillmötesgående sjuksköterska kunde dock inte göra mycket, läkarjouren öppnade  inte förrän elva. Lyckligtvis är en av våra vänner faktiskt smärtdoktor och ett privat samtal till honom ordnade nya mer kraftfulla mediciner. Sjukvårdsupplysningens sköterska  kände honom och intygade att jag förmodligen inte kunde få bättre hjälp. Medicinerna inhandlades efter elektroniska recept och det dröjde sedan bara någon timme innan jag kunde röra mig utan att skrika ut min smärta. På lördag kväll kunde jag till och med ta en promenad runt kvarteret med vår lilla hund Smilla.

Idag, söndag, är jag fullt rörlig och har gått ett par kilometer i skogen med Annica och Smilla.

Vad orsakade då detta rygghelvete?

I söndags åkte jag fem kilometer skidor, en händelse som jag helst inte vill tro på som orsak, men möjligen gav det en viss träningsstelhet som bidrog till skottet.

I tisdags kom skottet, det högg till i min rygg efter att jag satt mig lite slarvigt snett på en stol på jobbet. Därefter hade jag en kontinuerlig smärta, men detta har jag varit med om förr, det brukar gå över. På onsdag morgon hade jag stora svårigheter att ta mig upp: jag blev yr av smärtan och tvingades tillbaka till sängen efter att ha intagit en värktablett. Någon timme senare kunde jag ta mig upp, äta frukost och fara med bussen till Göteborg för ett arbetsmöte.

På torsdag skulle jag till Arlanda och tog till en halv timmes reservtid för ett långsamt uppstigande. Det gick bra, men dagen var naturligtvis förskräcklig för min rygg. Bil från hemmet till Landvetter, flyg till Arlanda, möte på Arlandas konferenscenter, flyg till Landvetter, bil hem, bil till kompisar för bokcirkel, bil hem. Inte mycket till rörelse den dagen!

Straffet kom alltså på fredag morgon.

Slutsatser: Åk tåg och buss med tillhörande gångtransporter däremellan, ät smärtstillande vid värk för att underlätta rörelse, se upp för alltför engagerad aktivitet vid datorn.

Förnyelsen heter Wetterstrand

16 november, 2010

Socialdemokraterna har  förlorat sympatisörer och sin partiledare. Kanske för att stora delar av dess maktapparat hänger sig kvar i gamla tider, tider då arbetarklassen var en lättidentifierad, mycket stor enhetlig grupp. Genom minnet av en framgångsrik historia kunde denna klass nämligen identifiera sig med den socialdemokratiska ideologin och därmed bli enhetlig politiskt. Därmed också utmärkt röstboskap även långt efter att den egna aktivitet falnat.

Denna tid är nu förbi. Det kroppsarbete som behövs för att framställa våra konsumtionsprodukter utförs utomlands sedan länge.  Den enhetliga arbetarklassen har lösts upp. Det inhemska kroppsarbete som finns kvar, t.ex.  i form av vård och omsorg, är främst kvinnornas lott; och kvinnor har inte samma tendenser till partitrohet som männen. De är också svårare att binda till ett specifikt parti, då de tenderar att ägna större omsorg om den egna nära kretsen än om stolta ideologier.

Socialdemokratin gör därför klokt i att kasta den gamla bråten överbord,  frigöra sig från de organisationer som en gång var folkrörelser, men nu är ett slags kvardröjande trögtänkta kolosser och våga tänka nytt.

Jämlikhet och social trygghet byggs inte genom envist fasthållande av historiska framgångsrörelser. Allmänt välstånd kan bara byggas av ett aktivt intresserat folk som genom  egen aktivitet tillsammans med andra kommer till djup insikt om jämlikhetens och den sociala trygghetens förträfflighet.

Socialdemokratin borde därför söka initiera en kulturrevolution, en rörelse underifrån, som kan stärka sig själv så mycket att den med glatt mod vänder ryggen åt Hollywood,  Gina Tricot, Elgiganten och dokusåporna. Och ler överseende mot de  tillväxtfanatiker i regeringskansliet som tror att framtiden byggs på uttjänta skolboksteorier.

Jag ser en person som man kunde ge förtroendet att initiera en sådan förnyelse:

Maria Wetterstrand!

Hon har växt till en politiker som skulle kunna förändra världen. Hon har det senaste året lärt sig att balansera såväl otåliga gröna aktivister som tungsinta nostalgiska fackpampar.

Och hon är ledig till våren!

Det blir en svår förlust för mitt eget gröna parti, men det är det sannerligen värt, det väsentliga är samhällsbygget, inte vilket parti som bär fram det.