I grunden god

Rutger Bregman har skrivit en mycket välgörande bok, ”I grunden god, en optimistisk historia om människans natur”. Själv har jag med åren blivit alltmer uppgiven när det gäller samhällets utveckling och blir därför glad när jag kommer över en så optimistisk bok som denna.

Bregman skärskådar många av de myter om människans ondskefulla natur som planterats i våra medvetanden genom skönlitteratur, psykologiska experiment och filosofiska spekulationer. Och det fina med denna bok är att han undersöker dessa planterade myter ordentligt. Han tycker inte bara, han går till botten med argumenten.

Han hittar en historia från verkliga livet som motsvarar och motsäger svartsynen i den berömda ”Flugornas herre”. Han avslöjar forskarfusket i de psykologiska experiment som riggats för att visa människans ondska. Han berättar om de observationer som visar att ofta bara 10-15 % av fotsoldater i krig faktiskt avlossar sina bössor. Och han återberättar förstås den vackraste historen av dem alla, den om julförbrödningen på slagfältet under första världskriget.

Efter detta studium av hur människan agerat i historien konstaterar Bregman att vi tyvärr utgår från en felaktig uppfattning om människans natur. Och vår misstro gentemot våra medmänniskor blir gärna självuppfyllande. Istället borde vi utgå ifrån en annan syn, att medmännsikorna i grunden är precis som det vi känner hos oss själva, snälla och fredliga.

Jag tänker på en del egna talande erfarenheter. När vi skulle ge oss ut på en tågluff i Kina tillsammans med ytterligare två familjer 1999 så fick en allvarlig varning av hotelldirektören i Peking:

– Tänker ni ge er ut på landsbygen i Kina (han menade Kina utanför Peking)? Det är livsfarligt! Där finns inga poliser, ni är helt oskyddade!

Vi ignorerade hans varningar och luffade runt i Kina under ett par veckor. Restaurangerna vägrade ta dricks, människor på gatan var hjälpsamma och vi klarade resan utan problem. Utom på ett enda ställe, nämligen i ”de röda lyktornas stad”, den mest turisttäta platsen vi besökte. Där försökte en restaurang faktiskt skörta upp oss, men efter lite protester och en övning på abakusen ändrades notan till ett rimligt belopp. 

Sex år senare återvände Annica och jag till Kina för en längre tids tågluff. I två månader for vi runt i Kina på egen hand. Ytterst få kunde någon engelska så samtal fick föras genom att peka på kinesiska tecken i en parlör. Vi upplevde inga som helst hot eller försök till lurendrejeri under denna resa, men så höll vi oss oftast borta från turistattraktioner. 

I Hong Kong besökte vi bekanta från Sverige som bosatt sig där för en tid. De berättade att deras kinesiske kompanjon vägrade låta dem resa ensamma in i ”fastlandsKina”, det ansåg han var alltför farligt. Vår berättelse om vår fantastiska resa från Mongoliet till Hong Kong var därför en överraskning för dem och en tid efter vår avfärd ignorerade de kompanjonens råd och tog sig själva in i Kina för en egen upplevelse.

Förutom dessa resor i det fjärran Kina har vi förstås upplevt många hjälpsamma människor under semesterresor på närmare håll. Speciellt minns vi en cykelhandlare i Danmark som räddade oss vid en däckexplosion och en amatörreparatör vid Höga kusten som ekrade om mitt bakhjul efter ett haveri. 

Sådana upplevelser bekräftar Bregmans människosyn.

Förutom betraktelser av historiska händelser visar Bregman också upp tänkbara lösningar. Han beskriver till exempel den sensationella holländska hemtjänstorganisationen Buurzogh, som satt tilliten till de yrkesverksamma sköterskorna i högsätet, avskaffat chefer och onödig byråkrati och fått till en hemtjänst som ger bättre löner, bättre vård och bättre arbetsförhållanden.

Han berättar också om fördjupad demokrati i några städer i Sydamerika där byråkrater och toppstyrda partier ställts åt sidan för en folklig bestämmanderätt över skatteintäkternas fördelning.

Han beskriver den norska fångvården som uppvisar den lägsta återförbrytarfrekvensen i världen genom tillit, mänsklighet och humanisering av fängelserna. Han gör det i kontrast till den amerikanska fängelsepolitiken, som ju är den som den nuvarande svenska regeringen tycks ha som föredöme.

Ett kapitel, något utanför ämnet kanske, handlar om barnen och hur vårt samhälle tar ifrån dem leken. Alldeles för mycket skoltid, curling och konsumtion tar ifrån barnen deras viktigaste förmåga, att leka. 

”Barn har fått sin frihet inskränkt nästan var man än tittar. År 1971 gick 80 procent av alla brittiska sju- och åttaåringar till skolan själva. Nu är det 10 procent. En undersökning bland 12 000 föräldrar i tio länder visade härförleden att de flesta barn vistas utomhus mindre än fångar. Forskare vid universitet i Michigan upptäckte att tiden som barn tillbringar i skolan har ökat med 18 procent mellan 1981 och 1997. Tiden som ägnas åt läxor har ökat med 145 procent.”

Liknande tankar skrev jag själv ner i en debattartikel till Borås tidning för femton år sedan: Usch för skolk!

Bregman avslutar sin bok med tio råd varav det det sista rubriceras ”Var realistisk” och avslutas med:

”Var alltså realistisk. Kom ut ur garderoben. Ge efter för din natur och skänk omgivningen ditt förtroende. Skäms inte för din generositet och för det som är gott i fullt dagsljus. Kanske kommer du till en början att bli avfärdad som enfaldig och naiv. Men kom ihåg: dagens naivitet kan vara morgondagens nykterhet. Det är dags för en ny människosyn. Det är dags för en ny realism.”