En krystad optimism

21 februari, 2022

Har nu läst Rockström/Gaffneys nya bok ”Jorden, vår planets historia och framtid” med förord av Greta Thunberg. Några reflektioner:

Rockström/Gaffneys beskrivning av vår planets historia verkar mycket vederhäftig och ger en utmärkt sammanfattning av det vetenskapliga läget vad det gäller klimatforskningen, såväl avseende det man har bra koll på och det man är osäker om.

Vad gäller planetens framtid är förstås kunskapen mindre tillförlitlig. Det som dessa två forskare kommit fram till i sina studier är dock att det verkar i princip möjligt att hejda klimatförändringarna så att, säg, 10 miljarder människor ska kunna leva gott på planeten i framtiden. 

Och det är ju onekligen trösterikt.

Men, vad som gäller i princip och enligt tekniska överväganden är en sak, vad som kommer att ske är en annan. Och här tycks mig författarna ha krystat fram en optimism baserad på en framtida rationell behandling av problemen. Syftet är förstås gott, man vill kicka igång processer hos makthavare som leder till en exponentiell förändring, denna gång inte i form av miljöförstörande tillväxt, utan i form av positiv förändring. 

För min egen del har jag svårt för att dela optimismen. 

Var finns tecknen på det självsäkra uttalandet i kapitel 18 (sid 269)? ”Under 2020-talet kommer den cirkulära ekonomin att bli etablerad, pådriven av digitaliseringen” och vidare när man refererar till ambitionerna hos Amazon och Ali Baba att göra affärer inom matområdet. ”Utvecklingen skulle kunna gå hand i hand med en matrevolution som förmår folk att välja en mer hälsosam kost”. Javisst, ”skulle kunna” är förstås sant, men vad finns det för tecken på att multinationella företag som Amazon och Ali Baba skulle ha sådana ambitioner?

Andra makthavare som ”behöver” ändra sin inställning (sid 270): ”För att säkerställa att branschen verkar för goda syften behöver världsledande företag som Google, Amazon och Apple på allvar engagera sig i planetärt förvaltarskap”. Och med planetärt förvaltarskap avser Rockström/Gaffney planeten Jorden, inte Mars.

Men även Rockström/Gaffney är förstås i grunden inte sådana optimister att de tror att förändringen av makthavarnas attityder kommer att gå lätt. Ibland luftar man hopp om att dagens system ska kunna användas i omställningen (sid. 128): ”Om vi åtgärdar det planetära nödläget nu och strävar att utnyttja ekonomin som drivkraft för samhällsomvandling kan vi kombinera ökat välstånd med ökad motståndskraft”. Ibland låter det snarare tvärtom (sid.144): ”Forskningsresultaten tyder på att de ekonomiska grundvalarna för dagens värld behöver förändras fullständigt inom ett eller ett par decennier”.

Den framkrystade optimismen tar sig någon gång uttryck i siffror som jag faktiskt tror är falska (sid 159): ”Arton rika länder, däribland Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Irland och Sverige har tillsammans minskat utsläppen med 2 till 3 procent per år sedan ett årtionde eller mer”. Det som jag tror är falskt här är att man använder ordet ”utsläppen” när man förmodligen menar ”territoriella utsläpp från fossila källor”. Siffrorna inbegriper nämligen knappast utsläpp som av olika skäl ”inte räknas” i internationella jämförelsetal såsom konsumtionsbaserade utsläpp, utrikes flyg och sjöfart, samt utsläpp från biobränsle.

Optimismen tar sig också uttryck i en naiv tro på alla de löften om framtida nollutsläpp som regeringar avgivit. I det avseendet är nog Greta Thunberg mindre naiv trots sin ringa ålder.

Men bortsett från den krystade optimismen är Rockström/Gaffneys bok en fantastisk beskrivning på hur lösningarna skulle kunna se ut, inklusive den nödvändiga sociala jämlikheten. Och det är ju viktigt att ha klart för sig om man vill ta agera i rätt riktning. För att genomföra deras lösningar krävs följande (sid 240) : ”Omvandla marknaderna och återgår till långsiktig ekonomisk planering”. Man läser lätt in begreppen planekonomi och stat i dessa krav, men räcker ens det om det skulle kunna genomföras? Måste inte planekonomin och staten dessutom vara global om Amazon, Google, Facebook, Ali Baba och oljebolagen ska kunna kontrolleras?

Jag är mer benägen att hoppas på en exponentiellt växande folkrörelse genom att vi följer Greta Thunbergs uppmaning i förordet: 

” … informera och utbilda dig själv så mycket du någonsin kan och sprid sedan de insikterna till andra. För när du förstår den fulla innebörden och de verkliga konsekvenserna av vår situation, då kommer du att veta vad du ska göra.”

Lyssna på forskarna, säger Greta Thunberg. Och det är verkligen en god uppmaning vad det gäller naturvetenskapen. Vad det gäller förståelse av samhällsfenomen är det just nu klokare att lyssna på Greta själv, tycks det mig.

Ja, det innebär enorma utmaningar!

8 november, 2021

Greta Thunberg och hennes meddemonstranter anklagas nu från t.ex. SSU:s ordförande att inte komma med några lösningar och uppmanas att lämna gatorna och gå med i ett politiskt parti.

Men visst presenterar de unga aktivisterna lösningar: Låt kolet, oljan och gasen stanna i marken! Nu!

Detta är ju faktiskt lösningen på klimatkrisen.

Denna lösning skulle förstås innebära slutet på vår överkonsumtion då nästan alla varor i affärerna förutsätter utvinning av mer olja, gas eller kol.

Det skulle också innebära stora problem för oss i det rika nord att klara våra behov av mat, kläder och husrum då vi ju till stora delar avvecklat vår egen förmåga att framställa dessa förnödenheter och litar till den globala handel som ju också drivs av olja, gas och kol.

Det skulle också innebära att de som har makten, miljardärerna och deras politiska marionetter, skulle förlora sina positioner i maktens härlighet.

Det som anklagelserna grundar sig på är alltså inte avsaknaden av en lösning, utan de omedelbara kortsiktiga konsekvenserna av denna lösning.

De politiska partierna, å andra sidan, ägnar all sin kraft åt att ”ta ansvar” för den kortsiktiga utvecklingen, de är inget annat än förvaltare av den tillväxtekonomi som skapat klimatproblematiken och som, i en alltmer ökande takt, kommer att skapa nya ekologiska problem om den får fortsätta.

Greta Thunberg och hennes meddemonstranters lösning tar istället ansvar för mänsklighetens långsiktiga välmående.

Jag tycker att vi ska följa deras råd.

De kortsiktiga konsekvenser som deras förslag innebär får vi ta hand om och lösa med gemensamma krafter. Vi har ett enormt samlat vetenskapligt kunnande och massor av kreativa människor till vår hjälp.

Låt oss anta utmaningen!

Tim Jackson, Post Growth – Life after Capitalism

2 november, 2021

Den kinesiske läromästaren Lao Tzu sa, i engelskspråkig tolkning, för två och ett halft tusen år sedan: ” That’s enough is enough is enough to know”. På svenska skulle de väl bli ungefär: ” Att tillräckligt är tillräckligt, det är tillräckligt att veta” eller i svensk ordspråkstradition:

”Lagom är bäst”

Men för kapitalismen finns inte begreppet lagom. Kapitalisten strävar ständigt efter att samla en större förmögenhet. Och konsumenten drivs därför till en känsla av brist; efter varje inköp finns det alltid en bättre modell som hägrar. Konkurrens och tävlan är upphöjda till de främsta av dygder och fåfängan och prestigen spär på konsumentens eviga missnöje.

Men lagom är faktiskt bäst och det betyder att samhället inte behöver drivas av konkurrens och missnöje. Det är inte människans natur som behöver ändras, det är bara visioner och kultur. Vi skulle kunna förskjuta våra begär från självcentrerande och nymodigheter mot mer social samvaro och mer förnöjsamhet.

Ett av kapitalismens två kritiska tillkortakommanden är nämligen att den inte förmår uppfatta när det är lagom. Det andra är att den inte förmår att stanna upp när man uppnått lagom tillstånd.

Tim Jackson angriper detta problem ur många olika perspektiv. Han illustrerar förstås gränserna för den eviga tillväxten, diskuterar essensen i välstånd och människans enorma potential att utvecklas till något mer än konsument. Han ifrågasätter den enögda tolkningen av Darwinismen, att livet främst är en kamp i stenhård konkurrens och nyanserar den nationalekonomiska schablonen att människan bör modelleras som ”the economic man”. 

Hans bild av människan som en mångbottnad natur med oändlig potential ger hopp om att vi ändå ska kunna bryta oss loss från invanda sanningar om den nödvändiga tillväxten, att vi ska kunna hitta en balans i vårt sätt att leva som ger oss ett rikare liv, respekterar fysikaliska gränser och är i samklang med övriga levande organismer.

Vi kan om vi vill!

Jackson tar hjälp av andra tänkare, varav namn som Bobby Kennedy, Hanna Arendt, Ludwig Boltzmann, John Stuart Mill, Greta Thunberg, Rosa Luxemburg och Lao Tzu var kända för mig innan. Men han lutar sig också mot mindre namnkunniga som Lynn Margulis, Mathai Wangari, Thich Nnat Hanh, Mihalyi Csikzentmihalyi och Willliam Morris.

Måtte boken snart bli översatt till svenska för då tänker jag läsa den en gång till.Till dess tänker jag ta mig an Hanna Arendts ”Människans villkor”.

Grön tillväxt, ett praktexempel!

26 november, 2020

LKAB planerar att gå över till fossilfri produktion av stål och Borås Tidnings ledare idag den 26/11 utbrister: 

”Industrin visar vägen framåt i klimatkrisen”. 

Företaget planerar att investera 400 miljarder kronor de kommande tjugo åren och räknar med en fördubbling av omsättningen fram till och med 2045. För att klara produktionen kommer processen att kräva elektricitet som motsvarar en tredjedel av dagens hela svenska förbrukning.

Jag tänker att detta tydligt pekar på två uppenbara problem i den gröna tillväxtlösningen.

För det första: är det rimligt att anta att vi kan öka den förnybara elproduktionen i den storleksordningen som LKAB kräver? Det är ju faktiskt fler verksamheter som måste gå över till el under samma period.

För det andra: För att omställningen ur ett företagsekonomiskt perspektiv ska vara möjlig krävs en fördubbling av omsättningen, dvs. tillväxt. Om man förutsätter att alla andra stålföretag gör liknande satsning så betyder det att världen ska förbruka dubbelt så mycket stål om tjugofem år. Är det rimligt att vi ska klara de planetära gränserna med en fördubblad produktion?

Lösningen på det första problemet har ledaren klar: kärnkraft! levererad av staten förstås. 

Det andra problemet förefaller inte finnas i ledarens föreställningsvärld.

I går lyssnade jag på en föreläsning av Johan Rockström om det planetära läget. Och det står efter den föreläsningen klart för mig att en fördubbling av ekonomin baserad på råvaruuttag inte är förenlig med att hålla jorden kvar i ett stabilt läge.

LKAB:s strategi är förstås en överlevnadsstrategi. Och det är väl det som är systemfelet i den privatägda fria konkurrensen.

Varje företag måste för att överleva investera i nya tekniker, investeringar som betalas genom att företaget växer.

Man skulle förstås kunna tänka sig att den nödvändiga tillväxten sker genom prishöjningar, men då det kommer att finnas konkurrenter som fortsätter använda kol så är det knappast något alternativ under den fria konkurrensen.

Lösningen kunde vara att en internationell skatt infördes på koldioxidutsläpp eller att man med internationella lagar begränsade användningen av fossila bränslen. Då skulle man kunna betala omställningen med prishöjningar (vilket förstås innebär nerväxt då vi får mindre pengar över till annat).

LKAB:s kalkyler visar att om man låter affärsvärlden driva utvecklingen så växer råvaruuttagen okontrollerat oavsett nationalekonomernas teoretiska spekulationer om ”decoupling” (ekonomisk tillväxt förenad med minskad klimatpåverkan).

Vägen till lösning av klimatkrisen måste snarare vara ekonomisk nerväxt. Vi måste därmed minska produktionen av stål jämte mycket annat. 

Ingen tjänar pengar på det, så den utvecklingen kan inte drivas av affärsvärlden. 

Människor tjänar emellertid livskvalitet och släktöverlevnad på det och därför måste utvecklingen drivas av demokratiska institutioner.

Om intellektuellas svaghet för vackra teorier

4 november, 2020

Efter läsningen av Martin Hägglunds bok ”Vårt enda liv” har jag funderat över intellektuellas svaghet för teorier. Hägglund visar och kritiserar föredömligt de yttersta konsekvenserna av den kristna teorin, så som den anammats av Augustinus, C.S. Lewis och Søren Kirkegaard. Han faller emellertid själv i samma fälla, tycks det mig, då han härleder de yttersta konsekvenserna av Karl Marx mervärdesteori.

Först den kristna teorin, nämligen den som säger att det existerar en Gud och ett evigt liv. De intellektuella kristna tycks verkligen tro på att våra själar efter den fysiska döden kommer till evigheten. Den extrema konsekvens av detta, som Hägglund behandlar, är ju att man med den tron inte behöver ta sorgen över de bortgångna på så stort allvar. Det viktiga är enligt denna teori vår kärlek till Gud medan kärleken till vår nästa, även om denna är en nära anhörig, kommer i andra hand. 

Augustinus bearbetade sina tankar kring detta i anslutning till sin egen käre väns bortgång. Hans spontana reaktion var först den som vi alla upplever, men i en senare intellektuell analys beklagar han sin besatthet av en levande varelse, den gjorde ju honom förtvivlad när varelsen försvann. Istället ska man enligt Augustinus söka undvika köttsliga känslor och istället ägna sin kärlek åt Gud och evigheten.

C.S. Lewis har jag själv läst. Jag fick hans bok ”Kan man vara kristen?” en gång i present av en kristen kollega. När jag läste denna bok, som tycks betraktas som ett rättesnöre även för nutida kristna, blev jag chockad över Lewis försvar av häxbränningen på 1600-talet. Han försvarar helt krasst handlingar som grundar sig uteslutande på en tro:

”Men skälet till att vi inte bränner häxor är ju att vi inte längre tror att det finns några sådana. Trodde vi det – om vi verkligen trodde att det fanns människor mitt ibland oss som sålt sig till djävulen och i gengäld av honom fått övernaturliga krafter och begagnade dessa krafter för att döda sina grannar eller driva dem till vanvett eller framkalla oväder – sannerligen, skulle vi då inte vara överens om att dessa uslingar om någon förtjänade dödsstraff? […] Det kan vara ett stort framsteg i kunskaper att inte längre tro på häxor; men det ligger inget moraliskt framsteg i att inte lägre avrätta dem, när man inte tror att de finns.”

Hägglunds analys av Lewis berör en annan sida av hans tänkande. Han tar upp Lewis beskrivning av sina egna djupa”sekulära” känslor som han upplever när hans hustru går bort. Den kristne teoretikern Lewis analyserar, liksom Augustinus, sina egna erfarenheter i ljuset av den kristna teorin och beklagar att han inte kunde låta kärleken till Gud överflygla kärleken till sin dödliga hustru. 

Kirkegaards djuplodande intellektuella analys kring bibelns historia om Abraham är ett annat objekt för Hägglunds analys. Abraham var enligt gamla testamentet beredd att offra sin ende sons liv på order av ”Gud” och därmed visade han att kärleken till denna rent teoretiska konstruktion var större än den till sin avkomma. Kirkegaard hyllar denna handling och ser den sanna tron som den enda vägen till salighet.

Hägglund resonerar mycket klokt om dessa religiösa teoretiker och kommer i sin analys fram till att tro i denna extrema form hämmar den sekulära tro som ligger till grund för våra passioner och våra sociala relationer. Lyckligtvis tycks denna teoretiska kristenhet inte vara så utbredd, de flesta utövande kristna tar inte dessa yttersa konskevenser av Gudstron på så stor allvar, utan verkar vara mer, med Hägglunds ord, sekulärt troende.

Så långt är jag helt överens med Hägglund, förundras över de kristna intellektuella som kan ta tron på så stort allvar och imponeras av hans förmåga att sätta ord på sådant som jag själv redan anat.

När jag, för övrigt, konfronterade min kristne kollega med Lewis inställning till häxbränningen kunde han inte ta till sig detta, han hade nog själv inte läst boken på det intellektuella sättet. Han är emellertid en verkligt hyvens människa, som likt många andra kristna i vår tid, gör mycket goda gärningar för sina medmänniskor utan baktankar om ett evigt liv. Han är kanske egentligen mer sekulärt än kristet troende.

Sedan till den Marxistiska teorin. Marx mervärdesteori bygger på en tidigare etablerad teori, som går ut på att värdet på alla varor bestäms av den arbetstid som är nedlagd i dem. Marx utvidgade denna teori med mervärdesteorin: arbetarens varuvärde är också bestämd av det arbete som är nedlagt på hens reproduktion, men hen kan jobba mycket mer än de timmarna. Överskottstimmarna genererar en vinst till den ägare av produktionsmedlen som köper hens arbetskraft. 

Denna teori används av Hägglund för att förklara hur lönearbetet är är själva roten till vår tids fanatiska jakt på ekonomisk tillväxt. Den jakt som redan resulterat i en skenande klimatförändring, övergödning och massutrotning av arter. Det är alltså inte kapitalisters girighet, politikers handlingsförlamning eller en idologisk kortslutning som är problemets kärna, utan det är en logisk konsekvens av att arbetet är organiserat som lönearbete för ägarna av produktionsmedlen. Lösningen på rovdriften kräver enligt Marx och Hägglund avskaffandet av äganderätten till produktionsmedel.

Ett dylikt avskaffande måste dock tyvärr betraktas som en utopi, i synnerhet i det tidsperspektiv som klimatförändringarna tvingar oss att beakta. Därmed ser det egentligen helt hopplöst ut om vi vill vara ekologiskt ansvariga. Marx och Hägglund inser också att det knappast går att övertyga ägarna om deras teoretiskt grundade idé och förordar därför revolution. Hägglund påpekar förstås att revolutionen helst ska vara fredlig, men vi vet vad erfarenheten säger om det. En revolution betyder att sätta en massa människoliv på spel. Och frågan är det inte är lika omotiverat att göra detta på grundval av tron på en marxistisk teori som att döda en häxa eller sitt barn på grundval av tron på den kristna teorin.

Hur väl prövad är Marx mervärdesteori? Är den mer vetenskapligt prövad än Guds och evighetens existens? Nej, egentligen inte. Det är onekligen en mycket elegant teori som kan användas för att förklara många företeelser under kapitalismen, men den är dock en ren teoretisk konstruktion som inte kan falsifieras, inga experiment eller situationer kan skapas där teorin verkligen prövas. Det enda måttet vi har för bytesvärde är ju priset. Men eftersom priset fluktuerar så mycket på grund av sådant som tillgång och efterfrågan och trender (såsom mode) är det omöjligt att pröva teorin i praktiken. Den är och förblir en tankefigur.

Teorierna om ”den osynliga handen” av Adam Smith och nationalekonomins axiomatiska figur ”homo oeconomicus”, ”the economic man” är på liknande sätt tankefigurer som inte kan prövas i praktiken, men som ändå, med viss framgång, används för att förklara många företeelser under kapitalismen.

Den ”demokratiska socialism” som Hägglund resonerar sig fram till är tilltalande, om än utopisk, och det är absolut värt att ha den som ett ideal att sträva mot. Men nog borde det vara möjligt att sträva mot den utopin steg för steg utan drastiska åtgärder som att helt avskaffa lönearbetet och äganderätten till produktionsmedel. Vi kan knappast förutsäga hur resultatet av en sådan strävan kommer att se ut, men klimatfrågan visar att vi är tvungna att snabbt göra försök i den riktningen.

Jag tror vi måste ge avkall på vår intellektuella förmåga att förutsäga framtiden på grundval av någon fantastisk teori och i stället tillämpa den sekulära tron på våra ambitioner, våra sociala relationer och våra möjligheter till förändring.

Begrunda gärna dessa ord (ur Tolerans och intellektuellt ansvar, Karl Popper 1981).

Varför tror jag att vi intellektuella har förmågan att hjälpa? Jo, helt enkelt för att vi, de intellektuella, har gjort den mest horribla skada i tusentals år. Massmord i namnet av en idé, en doktrin, en teori, en religion – det är helt våra handlingar, vår uppfinning: de intellektuellas uppfinning. Om vi bara kunde sluta sätta man emot man – ofta med de bästa intentioner – skulle mycket vara vunnet. Ingenting säger att det skulle vara omöjligt för oss att sluta göra detta.”

Piketty, en nationalekonom som heter duga

16 september, 2020

Thomas Pikettys nya bok Kapitalet och Ideologin är ett generalangrepp på ojämlikheten. Hans argument, grundade på oerhört gedigna ekonomihistoriska studier, är starka och lär vara svåra att slå hål på till och med för den mest inbitne nyliberal. Man imponeras över hans studier och det är helt enkelt lätt att hålla med honom om ojämlikhetens ondska. 

Det är svårare att tro på hans lösningsförslag, och de framställs också med föredömlig ödmjukhet. Pikettys lösningsidé är att långsiktigt övervinna kapitalismen genom kraftigt progressiv beskattning. Speciellt framhåller han beskattning av egendom och arv i syfte att genomföra cirkulärt egendomsinnehav. Han tänker sig att skatten ska gå tillbaka till privategendom, men i form av utdelning till alla unga vuxna; ett startkapital för livet. Genom att balansera ett sådant system kan inga astronomiska privatförmögenheter uppkomma och förutsättningar skapas för ett långt bredare entreprenörsskap.

En självklar invändning mot denna plan är att dagens makthavare, dvs. de som besitter förmögenheterna, inte är villiga att avstå sin makt och dela ut den till kreti och pleti. Hur skulle vi kunna genomföra en omfördelning av rikedomarna emot deras vilja? Kan man ens övertyga en majoritet av väljarna i de demokratiska länderna att anta en sådan linje? Kan man stå emot propagandamaskineriet från kapitalets sida?

Jag tror att man skulle kunna det, men det skulle kräva mer än ”ideologi”, mer än förnuftiga förslag, det skulle kräva en folklig kamp.

Piketty visar i sina historiska studier att den enda perioden som jämlikheten faktiskt ökat var i Europa under 1900-talet fram till de sista två decennierna. Och den främsta förklaringen tycks vara arbetarrörelsen. Strejker, demonstrationer och studieförbund skapade ett organiserat motstånd och dessutom var Sovjetunionens fräcka avskaffande av privategendomen ett fruktansvärt hot mot makthavarna. Piketty skriver på sidan 606:

”Historien visar oss att förändringar endast kan uppstå när social och politisk kamp sammanfaller med genomgripande ideologisk förnyelse”.

Men den folkliga kampen dog ut och stelnade i byråkratiska fackorganisationer och Sovjetunionen misslyckades katastrofalt att uppfylla de socialistiska drömmarna. Egendomsägarna kunde vända 1900-talsutvecklingen och med en nyliberal offensiv startad på 1980-talet håller de nu snabbt på att ta tillbaka vad de förlorade i makt under arbetarrörelsens högtid.

Om en ny vändpunkt ska komma till stånd så krävs det, uppenbarligen, en ny folkrörelse.

Om man, med hjälp av en sådan, skulle lyckas med Pikettys skattepolitik i t.ex. Sverige så kvarstår problemet med det fria flödet av kapital som gör att enskilda stater tvingas att konkurrera om kapitalets gunst. Piketty är förstås medveten om detta och har många bra idéer om hur man skulle kunna bryta denna konkurrenssituation. Han skissar till exempel på ett stegvis infört federalt EU, där man har en andel gemensamma skatter. Han diskuterar också mycket om att införa en transparens som tvingar fram förmögenheterna i ljuset och avslöjar skatteflykt. Han menar att uppgifterna redan finns, men inom lyckta privata dörrar. Här finns det förstås mycket att göra omedelbart, även utan den mer utopiska federalismen.

Piketty tar också upp klimatproblematiken och förespråkar att också den löses med hjälp av skatt, en progressiv koldioxidskatt. Och det är bra, han inser med de franska gula västarna i minne, att en restriktiv klimatpolitik aldrig kan genomföras utan att jämlikheten samtidigt ökas. De egendomslösa kan inte fås att acceptera inskränkningar i sitt levnadssätt om de rika tillåts köpa sig fria från dem. Han skriver (sid. 1122):

”Som jag tidigare har nämnt är den globala uppvärmningen tillsammans med den stigande ojämlikheten de största hoten som mänskligheten står inför idag. Det finns flera anledningar till att de här två utmaningarna är nära sammanflätade och bara kan lösas om de hanteras tillsammans. Framförallt är koldioxidutsläppen kraftigt koncentrerade till en liten grupp människor, i synnerhet individer med höga inkomster och stora förmögenheter som lever i de rikaste länderna i världen (särskilt i USA). För det andra är omfattningen av de livsstilsförändringar som krävs för att hantera klimatkrisen så stor att det är svårt att föreställa sig hur man ska kunna göra de här förändringarna socialt och politiskt acceptabla utan att upprätta stringenta och verifierbara normer för rättvisa. Med andra ord är det svårt att se varför de missgynnade och medelgynnade klasserna i de rika länderna skulle vara villiga att göra stora ansträngningar för att strypa utsläppen samtidigt som dessa klasser upplever att överklassen är fri att fortsätta leva och släppa ut växthusgaser precis som tidigare.”

Jag är ändå inte riktigt nöjd med Pikettys miljöperspektiv. Även om han föreslår åtgärder avseende klimatproblemet så tycks han förespråka en fortsatt ekonomisk tillväxt, driven av enskilda entreprenörer (med bättre drivkraft då de blir fler!). Men enligt min uppfattning så är det just denna enskilda drivkraft som skapar de stora miljöproblemen. Idag kan vi identifiera klimatproblemet som akut, och föreslå åtgärder just mot det, men i framtiden kommer det säkerligen att uppstå fler akuta problem om vi låter utvecklingen styras av den enskilda entreprenören med den egna framgången som enda rättesnöre.

Piketty har onekligen tankar även om detta och anser uppenbarligen inte att den enskilde entreprenören ska ha all makt i ett företag. Han pekar på det medbestämmande som man kämpat sig till i Tyskland och i de nordiska länderna och menar att en spridning och utvidgning av maktdelning i företag är nödvändigt.

Jag tror att det krävs en större systemförändring än Pikettys skattepolitik. Han är också öppen för det och han definierar (sid. 547) tre olika former av ägande under en ”deltagande socialism”, nämligen offentligt, socialt och tillfälligt. Kommunismen gjorde misstaget att endast tillåta offentligt ägande, Pikettys kontinuerliga fördelning av egendom genom utdelning till unga vuxna är grunden för ett tillfälligt ägande. Det sociala ägandet såsom kooperativ eller typer av allmänintresseföretag behandlas väldigt lite i Pikettys bok, men är det som jag själv tror vore det viktigaste alternativet. Hur fördelningen av dessa former ska utvecklas är Piketty förstås öppen för, han skriver på sidan 1082:

”Ingen enskild bok eller människa kan någonsin definiera det ideala ägandesystemet, det perfekta valsystemet eller det mirakulösa skattesystemet med de perfekta skattesatserna. I takt med att historien utvecklar sig måste varje enskild individs erfarenheter få göra sig gällande inom ramen för bredast möjliga överläggande.”

Pikettys gedigna arbete är en fantastisk utgångspunkt för sådana överläggningar.

En välkommen bok om fysik

12 maj, 2020

9789188589873_200x_varlden-sjalvHar nu läst boken ”Världen själv” av fysikern Ulf Danielsson. Ulf Danielsson har tidigare imponerat på mig, dels genom sitt sommarprogram för några år sedan då han på sitt jordnära vis berättade om sitt stora intresse av fysik, dels genom hans tidigare bok ”Vår jord så ömkligt liten” och dessutom genom en spännande scen-dialog mellan honom och en annan svensk fysiker, Max Tegmark.

Ämnet för dialogen med Tegmark är egentligen huvudtemat för denna nya bok. Danielsson tar sig här an den svåra uppgiften att argumentera mot ”religiösa” fysiker som Tegmark, Niklas Bostrom och Daniel Dennet. ”Religiösa” kan de betecknas då de tycks tro på att universum följer ett genom-”tänkt” system, såsom matematik och att fysikerns uppgift är att upptäcka systemet. Dessa tänkare underskattar livet och tycks tro att det kan simuleras i en dator med hjälp av matematik.

Danielssons ståndpunkt är istället att matematiken, liksom det vi kallar naturlagar, är rena mänskliga uppfinningar, formade och begränsade av just de egenskaper som vi ha råkat få genom evolutionen. Det hindrar förstås inte att dessa har blivit fantastiska verktyg för oss, som vi använder för att modellera den värld vi lever i och förutsäga dess utveckling.

Danielsson driver tesen att ”allt är fysik” och menar att allt har en materiell grund, så också vår ”själ” eller medvetande. Men just på grund av att vi är en evolutionär produkt är vi så komplext uppbyggda att det tycks vara omöjligt att modellera vårt medvetende i fysikaliska termer, och då vi själva är involverade är det förmodligen omöjligt att någonsin komma ända fram i modellerandet.

Dessa mina korta rader sammanfattar hur jag förstår boken, men innehållet är djupt och svårt att greppa så jag kan mycket väl ha missuppfattat. Ett par lösryckta citat:

”Vi är biologiska varelser som definieras av just det meningsskapande som förgängligheten är en förutsättning för.” (sid. 17)

”Dennet och andra”…”utgår från att det inte finns något utöver den materiella världen – som naturalist är jag helt med på det – men till detta lägger de det helt grundlösa antagandet att vi mer eller mindre förstår allt om materien genom dagens fysik. Ur dessa antaganden drar man sedan slutsatsen att medvetande uppkommer artificiellt så fort datorer blir tillräckligt sofistikerade.” (sid. 112)

”Evolutionen kan ha varit känslig för skillnaderna på ett sådant sätt att medvetna varelser snarare än zombier utvecklats för att de är bättre på att klara sig i den verkliga världen. Evolutionen kan alltså ha upptäckt hur fysiken erbjuder möjligheter som vi ännu inte har en aning om.” (sid. 120)

”Att leva är att vara i kontakt med en omgivande värld där vi är likt virvlar i ett strömmande vatten. På samma sätt som nästan alla delar av en människa byts ut många gånger under en livstid ersätts individer medan arten överlever. Så långt har livet överlevet på jorden i nära fyra miljarder år.” (sid. 145-146)

Var morfar med i bensinupproret?

18 maj, 2019

Ett barn talar med mamma på 2030-talet:
– Var verkligen morfar med i bensinupproret?
– Ja, tyvärr.
– Men brydde han sig inte om sina barnbarn?
– Jo, självklart gjorde han det, men han visste inte.
– Men det var väl allmänt känt 2019?
– Jodå, men morfar trodde inte att det var sant.
– Trodde han att han visste bättre än vetenskapen?
– Nej inte direkt, men han hade blivit lurad så många gånger i sitt liv av politiker och andra makthavare att han hellre trodde på sina kompisar och sin magkänsla.
– Men ”magkänsla”, när så mycket stod på spel.
– Han såg ju också hur dessa politiker och makthavare bara fortsatte flyga omkring på sina möten och konferenser och förstod inte varför just han skulle avstå från de bilresor han var van vid.
– Stackars, morfar, lurad igen!

Lena Anderssons liberalism

1 april, 2019

Jag har läst boken Lena Andersson, ”Om falsk och äkta liberalism”.

Lena Andersson tycks tycka väldigt illa om Marxism, Karl Popper och post-strukturalism i alla dess varianter. Detta föranleder henne att försöka hitta, eller snarare konstruera (trots sin avoghet mot konstruktivismen) samband mellan dessa läror. Detta påminner mig om min egen mångåriga strävan att försöka hitta (eller kanske konstruera) samband mellan mina favoritlärare, Epikuros, Spinoza och Popper. Båda dessa våra strävanden bekräftar, tycker jag, en av de idéer hon starkt kritiserar, nämligen att våra uppfattningar och strävanden är starkt färgade av förutfattade meningar, omgivningen och den egna erfarenheten.

Att hon ger sig på min husgud Popper gör mig förstås särskilt upprörd, särskilt som jag tycker att hon läser honom slarvigt. Hon hävdar t.ex. på sid. 35 att Popper

”… i sin berömda uppgörelse med Platon och Staten som påstådd förelöpare till fascism och kommunism begår det för liberalismen fatala misstaget att förkasta hela Platons tänkande.”

Popper var nog medveten om att han kunde missupfattas så och i boken som Lena Andersson förmodligen refererar till, ”Det öppna samhället och dess fiender”, skriver han i ett stycke som Lena Andersson tycks ha missat:

”Fastän det finns mycket hos Platons filosofi som jag beundrar, långt utöver de delar som jag anser vara sokratiska, ser jag det inte som min uppgift att lägga ännu en hyllning till hans snille, till de otaliga som redan finns. I stället är jag inställd på att rasera det som jag anser vara skadligt i hans filosofi. Det är den totalitära tendensen i Platons politiska filosofi som jag kommer att försöka analysera och kritisera.” Popper, ”Det öppna samhället och dess fiender”.

Lena Andersson bekänner sig till Platons idélära. Och hon hävdar att Popper var stark motståndare till denna. Och det var han onekligen om man avser naturvetenskaperna. Men avseende samhällsvetenskaper var han mer ödmjuk, i samma bok som ovan skriver han:

”Samhällsvetenskapernas problem behandlas alltjämt till största delen med essentialistiska metoder (ett annat uttryck för idé-lärans metod, TS anm.) Enligt min uppfattning utgör detta en av de främsta orsakerna till att de ligger efter i utvecklingen. Men många som har uppmärksammat detta förhålllande har bedömt det annorlunda…”, ”…Här finns en antydan om att i samhällsvetenskaperna kan en diskussion om Platons metoder vara aktuell även idag”.

Till vardags är idéläran förstås självklar, när vi refererar till en ”katt” så har vi en sinnebild av en idealiserad katt, en katt som bara existerar som en idé, och detta är praktiskt i mänsklig kommunikation. När vi refererar till ”demokrati”, däremot, är det inte så självklart att vi har samma sinnebild. När detta visar sig problematiskt i ett aktuellt samtal så förklarar vi lämpligen lite noggrannare vad vi menar med ordet i stället för att träta om ordets föregivna essens.

Dylik oenighet visar ju på ett problem med idéläran som den enhetliga samling definitioner som Platon och Lena Andersson verkar tänka sig. De ursprungliga rena idéer som Platon vill ha som grund för alla undersökningar kan ju inte observeras. De kan bara upptäckas och urskiljas med hjälp av den ”intellektuella intuitionen”. Därmed blir varje definition subjektiv eller beroende av någon intellektuell auktoritet.

Detta problem med idéläran tycks emellertid inte bekymra Lena Andersson. Hur hon löser problemet med subjektiviteten framgår inte i hennes bok, men hon har i varje fall själv intuitivt en klar idé om liberalismen, ett idealt system för staten ”som inte bör vara föremål för förändring utan låsas fast inför evigheten”(sid. 43)

I sin iver att vara denna sin idé trogen tar hon till ganska långsökta resonemang för klara den mot filosofiska angrepp. Hon tar exempelvis upp Marx och hans logiska kritik av liberalismen avseende arbetarnas arbete. En stor del av frukten av detta arbete tillfaller ju fabrikören i strid mot liberalismens grundidé att den enskilde har en naturrätt till sig själv och frukten av sitt arbete. Genom en outtalad hjälphypotes om att fabrikörens egendom själv är frukten av hans arbete så får hon ihop det till slut, men jag tycker nog att det är långsökt.

Lena Anderssons bok innehåller förstås mer än en diskussion om Popper vs Platon. Huvuddelen av texten rör en svidande kritik av strukturalism, postmodernism och posthumanism. I den kritiken håller jag för det mesta med henne. Frågan är dock om de märkliga uppfattningar hon argumenterar mot verkligen existerar. Har hon läst företrädarna för dessa riktningar bättre än hon läst Popper? Jag vet inte, då mitt eget intresse för den ”franska filosofin” falnade fort när jag en gång försökte begripa mig på den och jag kan därför för lite om den för att bekräfta eller förkasta Lena Anderssons beskrivningar.

Något gillar jag trots allt hos Lena Anderssons liberalism. T.ex. försvaret av humanismen: På sidan 147 diskuterar hon människans särställning:

”Enligt vilken måttstock och ur vilket perspektiv, undrar positivisten och posthumanisten, skulle människan vara särskild? Enligt människans mått och ur sitt eget perspektiv, svarar humanisten”.

Jag delar också hennes skepsis mot att staten ska ”ta hand om” medborgarna, den förmyndarmentalitet som man ofta möter bland politiker och i statlig och kommunal förvaltning. Den enskilda människan förtjänar respekt och erkännande av sin förmåga att lösa problem och bör inte betraktas som ett ohjäpligt hjon.

Men i den grundläggande synen på politik är jag inte överens med Lena Andersson. Hennes liberalism ger staten den enda uppgiften att garantera medborgarnas liberala frihet och självägande. Jag vill hellre bekänna mig till idén om att politikens och statens uppgift är att lösa samhälleliga problem. Och då är Poppers idé tilltalande, den som han kallar styckevis utförd samhällsteknik:

”Den politiker som använder sig av denna metod, kan ha eller inte ha framför sig en planritning av samhället, han kan hoppas eller inte hoppas att mänskligheten en gång kommer att förverkliga en idealstat och uppnå lycka och fullkomlighet på jorden. Men han är medveten om att fullkomlighet, om det överhuvudtaget går att nå, är långt borta och att varje generation människor, och således även den som lever nu, har en fordran; kanske inte en fordran om att bli lycklig, eftersom det inte finns något institutionellt sätt att göra människor lyckliga, men en fordran att inte bli olycklig, om det går att undvika. De har en fordran att få all tänkbar hjälp om de lider. Den tekniker som förfar styckevis kommer således att använda metoden att uppsöka och bekämpa samhällets mest brådskande orättvisor istället för att söka efter och kämpa för dess största yttersta goda.” Ur ”Det öppna samhället och dess fiender”.

Själv skulle jag nog, nu år 2019, vilja byta ordet ”orättvisor” till ordet ”hot” i ovanstående mening då klimathot, krigshot och AI-hot är de mest brådskande problem vi har.

Liberalismen är en vacker tanke, en strålande idé som man kommit fram till med ren intellektuell tankeverksamhet. I Poppersk anda bör man emellertid efter ett par hundra års tillämpning av denna idé kontrollera hur resultatet har blivit. Lena Andersson skriver på sid. 164:

”Bedömer man liberalismen utifrån tanken om ett sluttillstånd kan liberalismen bara bli misslyckad. Det är i frånvaron av sluttillstånd som friheten ligger”.

Jag kan hålla med om det. Men när det nu inte handlar om tanken om sluttillstånd utan om ett faktiskt tillstånd som ett resultat av mångårig tillämpning av liberalismen så kommer det hela i en annan dager. Den enskildes rätt att i kraft av sin egendom göra vad hon behagar, oavsett oförutsägbara konsekvenser, har ju faktiskt lett till ett katastrofläge avseende klimatet, till en skriande ojämlikhet och till en alltmer skrämmande AI-intervention.

Detta betyder för mig att liberalismen i den form den utövats inte längre bör vara en ledstjärna för politiken. Om vi ska klara av de nära förestående hoten mot vår existens så behöver vi slå våra kloka huvuden ihop. Inte låta enskilda inskränkta människor ta beslut som påverkar hela mänsklighetens väl och ve bara för att de sitter på egendomar i miljardklassen. Men kanske är vi egentligen överens om det, på sid. 172 skriver nämligen Lena Andersson:

”De liberala principerna fordrar som vi sett sanningar som inte är inlåsta i subjektets eget psyke utan kan prövas och argumenteras fram av fler än den berörde. Ömsesidigheten är avgörande, varför känslor måste omformuleras till en gemensam rationalitet”. Och lite senare: ”frihetens spelregler måste vara förutsägbara och bygga på regelverk tillgängliga för resonemang.”

Kanske är, trots allt, också Lena Andersson beredd att lätta på inlåsningen av sin intuitivt erhållna idé att den enskilda människan ska vara i centrum, inte kollektivet.

Är det verkligen ideologi vi vill ha?

19 mars, 2019

Gröna veteraner som Michael Moon, Birger Schlaug och Per Gahrton betonar ofta vikten av att ett parti ska stå på en fast ideologisk grund. Och ett par av dem har visat en viss oro för att det nya Partiet Vändpunkt hade för lite av den varan vid sitt bildande.

I ett inlägg på bloggen Cura i juni förra året skisserade jag några idéer för en ny grön-röd rörelse och hamnade då i tvivel om ideologins nödvändighet. Flera kommentatorer protesterade och jag vill här utveckla mina tankar något.

Den israeliske historikern Yuval Noah Harari identifierar tre stora hot mot vår civilisation:

  • klimatförändringarna,
  • atombombskrig och
  • artificiell intelligens.

Han förvånas, liksom jag, över att den politiska debatten behandlar dessa hot så lite, istället är det frågor som brexit, mottagande och integration av flyktingar, säkerhet mot tänkbara terrorister eller odling av gammal rysskräck som dominerar debatter och politiska uttalanden.

Jag tror Harari har rätt och att vi verkligen borde fokusera på att reda ut orsakerna till uppkomsten av de hot han pekar på. För att hitta medel att eliminera, eller åtminstone dämpa dem.

De tre hoten hänger förstås samman, men är de resultaten av att människan tillämpat en viss ideologi? Eller är de resultat av någon sammansvärjning, av någon elak gud eller av giriga kapitalister?

Jag skulle snarare betrakta dem som oförutsägbara resultat av en evolutionär process som pågått i några hundra år.

  • Klimatförändringarna beror, vet vi numera, på förbränningen av fossila bränslen. Något som ingen kunde ana när kolbrytningen satte fart på ångmaskinen och industialiseringen för knappt trehundra år sedan. Visst betydde kapitalismens framväxt att hela utvecklingen accelererade okontrollerat, men ingen visste vad det skulle leda till, andra drivkrafter än omsorg om planeten dominerade.
  • Atombombens förverkligande berodde kanske specifikt på krigshetsen under andra världskriget, men förutsättningarna för den gavs av den fantastiska utvecklingen av naturvetenskapen under de senaste, säg, fem århundradena. Och den hade inte heller kunnat utvecklas utan den enorma ekonomiska och tekniska tillväxten som fossila bränslen och kapitalism åstadkommit.
  • Den artificiella intellegensen är det oförutsägbara resultatet av en evig strävan hos människor att förenkla, rationalisera och snabba på beräkningsmetoder. Men precis som för atombomben, så hade den inte kommit långt utan den svindlande tillväxten och de kapitalistiska drivkrafterna. Och vem hade kunnat ana för bara några decennier sedan att ett företag som Google skulle ha full koll på våra vardagliga handlingar?

Evolutionen som burit fram handlingar som skapat denna hotbild har inte styrts av någon ideologi. Oavsett vilken ideologi som dominerat den politiska makten, liberalism, konservatism eller socialism så har kol och olja förbränts i svindlande fart, atombomber producerats och ansträngningar gjorts för att ersätta människor med datorer.

Utvecklingen som skapat de tre hoten har inte drivits av teorier, övergripande värderingar eller ideologier. De har drivits blint av människors och beslutsfattares närliggande värderingar, intressen och problem. I de fall de har påverkats av ideologier, så har det varit omedvetet. De kan snarare sägas vara biprodukter av ideologiskt drivna handlingar såsom klasstrider, konkurrens och nationalism.

Vi har nu hamnat i ett stadium då vi börjar inse farorna och det är dags att också inse att de inte försvinner av sig självt, genom ”business as usual”, inte heller genom uppfostran med en förändrad övergripande moral, en ny teori eller ideologi. Vi bör inte eftersträva revolution, utan styrd evolution.

Vi behöver hitta organisationsformer och incitament som får människor att ta beslut i vardagen som leder i en annan riktning än den som dominerat de senaste århundradena. Den kapitalistiska grundläggande drivkraften ”största möjliga vinst till den enskilde entreprenören” måste på något sätt ersättas med en annan. Men jag tror inte man kan tänka ut den, den måste liksom sin föregångare växa fram evolutionärt. Genom att vi människor puffar på rätt ställen och i rätt riktning.

Jag tror att detta måste lösas med en ”social ingenjörskonst steg för steg” i linje med filosofen Karl Poppers, nu något halvt århundrades gamla, idé om politik. Det handlar då om att identifera samhälleliga problem, analysera deras orsaker och prova åtgärder för att reducera dem.

När det handlar om de tre stora hoten klimat, atombomb och AI så är de av den arten att de inte är kopplade till klass, kön, nationalitet eller någon annan människouppdelning, hoten är påtagliga för varje människa utan undantag. Detta bör därför vara problem vars lösning alla människor skulle kunna inbegripas i, utan hänsuyn till deras övergripande värderingar, ideologiska rötter eller grupptillhörighet. Men för att få med alla, måste fokuset på de stora hoten kompletteras med ett fokus på ojämlikheten. Människors kreativitet kan inte utvecklas under känslor av orättvisa.

Jag tror att Partiet Vändpunkt skulle kunna bli ett svenskt nav i detta arbete. En ny kraft, som fokuserar på lösningen av vår tids överskuggande problem och som med hjälp av en omfattande demokratisering på samhällets alla nivåer kan få med människor av alla de slag i jakten på lösningar.

Programmet, problemlösningsriktningen,

  • kan identifieras som grönt i det avseendet att lösningen på klimatproblematiken måste innebära en anpassning till naturen.
  • kan identifieras som rött i det avseendet att den enda möjligheten att inbegripa en stor mängd människor i det demokratiska arbetet kräver en ökad jämlikhet.
  • kan identifieras som liberalt i det avseendet att varje enskild människa ses som en unik resurs i idé-fabriken, istället för artificiell intelligens, gäller det att organisera en kollektiv intelligens.

Även om vi behöver sikta på att få 60 % av människorna med oss för att få tillstånd en vändning så behöver partiet inte ha sympatier från 60 % av väljarna. Det kan ödmjukt lyssna till andra partier och organisationer, ta deras förslag på allvar, vara villiga att hjälpa till att pröva dem och vara kreativt kritiska till såväl deras som de egna förslagen.

Istället för en värderingsbestämd teori tänker jag alltså att några övergripande problem bör identifieras av Partiet Vändpunkt och att dessa problem ska angripas med ett demokratiskt problemlösningsperspektiv.

Om detta kan kallas ideologi så må det vara hänt, men behövs det verkligen mer än så?