Var morfar med i bensinupproret?

18 maj, 2019

Ett barn talar med mamma på 2030-talet:
– Var verkligen morfar med i bensinupproret?
– Ja, tyvärr.
– Men brydde han sig inte om sina barnbarn?
– Jo, självklart gjorde han det, men han visste inte.
– Men det var väl allmänt känt 2019?
– Jodå, men morfar trodde inte att det var sant.
– Trodde han att han visste bättre än vetenskapen?
– Nej inte direkt, men han hade blivit lurad så många gånger i sitt liv av politiker och andra makthavare att han hellre trodde på sina kompisar och sin magkänsla.
– Men ”magkänsla”, när så mycket stod på spel.
– Han såg ju också hur dessa politiker och makthavare bara fortsatte flyga omkring på sina möten och konferenser och förstod inte varför just han skulle avstå från de bilresor han var van vid.
– Stackars, morfar, lurad igen!

Lena Anderssons liberalism

1 april, 2019

Jag har läst boken Lena Andersson, ”Om falsk och äkta liberalism”.

Lena Andersson tycks tycka väldigt illa om Marxism, Karl Popper och post-strukturalism i alla dess varianter. Detta föranleder henne att försöka hitta, eller snarare konstruera (trots sin avoghet mot konstruktivismen) samband mellan dessa läror. Detta påminner mig om min egen mångåriga strävan att försöka hitta (eller kanske konstruera) samband mellan mina favoritlärare, Epikuros, Spinoza och Popper. Båda dessa våra strävanden bekräftar, tycker jag, en av de idéer hon starkt kritiserar, nämligen att våra uppfattningar och strävanden är starkt färgade av förutfattade meningar, omgivningen och den egna erfarenheten.

Att hon ger sig på min husgud Popper gör mig förstås särskilt upprörd, särskilt som jag tycker att hon läser honom slarvigt. Hon hävdar t.ex. på sid. 35 att Popper

”… i sin berömda uppgörelse med Platon och Staten som påstådd förelöpare till fascism och kommunism begår det för liberalismen fatala misstaget att förkasta hela Platons tänkande.”

Popper var nog medveten om att han kunde missupfattas så och i boken som Lena Andersson förmodligen refererar till, ”Det öppna samhället och dess fiender”, skriver han i ett stycke som Lena Andersson tycks ha missat:

”Fastän det finns mycket hos Platons filosofi som jag beundrar, långt utöver de delar som jag anser vara sokratiska, ser jag det inte som min uppgift att lägga ännu en hyllning till hans snille, till de otaliga som redan finns. I stället är jag inställd på att rasera det som jag anser vara skadligt i hans filosofi. Det är den totalitära tendensen i Platons politiska filosofi som jag kommer att försöka analysera och kritisera.” Popper, ”Det öppna samhället och dess fiender”.

Lena Andersson bekänner sig till Platons idélära. Och hon hävdar att Popper var stark motståndare till denna. Och det var han onekligen om man avser naturvetenskaperna. Men avseende samhällsvetenskaper var han mer ödmjuk, i samma bok som ovan skriver han:

”Samhällsvetenskapernas problem behandlas alltjämt till stösrta delen med essentialistiska metoder (ett annat uttryck för idé-lärans metod, TS anm.) Enligt min uppfattning utgör detta en av de främsta orsakerna till att de ligger efter i utvecklingen. Men många som har uppmärksammat detta förhålllande har bedömt det annorlunda…”, ”…Här finns en antydan om att i samhällsvetenskaperna kan en diskussion om Platons metoder vara aktuell även idag”.

Till vardags är idéläran förstås självklar, när vi refererar till en ”katt” så har vi en sinnebild av en idealiserad katt, en katt som bara existerar som en idé, och detta är praktiskt i mänsklig kommunikation. När vi refererar till ”demokrati”, däremot, är det inte så självklart att vi har samma sinnebild. När detta visar sig problematiskt i ett aktuellt samtal så förklarar vi lämpligen lite noggrannare vad vi menar med ordet i stället för att träta om ordets föregivna essens.

Dylik oenighet visar ju på ett problem med idéläran som den enhetliga samling definitioner som Platon och Lena Andersson verkar tänka sig. De ursprungliga rena idéer som Platon vill ha som grund för alla undersökningar kan ju inte observeras. De kan bara upptäckas och urskiljas med hjälp av den ”intellektuella intuitionen”. Därmed blir varje definition subjektiv eller beroende av någon intellektuell auktoritet.

Detta problem med idéläran tycks emellertid inte bekymra Lena Andersson. Hur hon löser problemet med subjektiviteten framgår inte i hennes bok, men hon har i varje fall själv intuitivt en klar idé om liberalismen, ett idealt system för staten ”som inte bör vara föremål för förändring utan låsas fast inför evigheten”(sid. 43)

I sin iver att vara denna sin idé trogen tar hon till ganska långsökta resonemang för klara den mot filosofiska angrepp. Hon tar exempelvis upp Marx och hans logiska kritik av liberalismen avseende arbetarnas arbete. En stor del av frukten av detta arbete tillfaller ju fabrikören i strid mot liberalismens grundidé att den enskilde har en naturrätt till sig själv och frukten av sitt arbete. Genom en outtalad hjälphypotes om att fabrikörens egendom själv är frukten av hans arbete så får hon ihop det till slut, men jag tycker nog att det är långsökt.

Lena Anderssons bok innehåller förstås mer än en diskussion om Popper vs Platon. Huvuddelen av texten rör en svidande kritik av strukturalism, postmodernism och posthumanism. I den kritiken håller jag för det mesta med henne. Frågan är dock om de märkliga uppfattningar hon argumenterar mot verkligen existerar. Har hon läst företrädarna för dessa riktningar bättre än hon läst Popper? Jag vet inte, då mitt eget intresse för den ”franska filosofin” falnade fort när jag en gång försökte begripa mig på den och jag kan därför för lite om den för att bekräfta eller förkasta Lena Anderssons beskrivningar.

Något gillar jag trots allt hos Lena Anderssons liberalism. T.ex. försvaret av humanismen: På sidan 147 diskuterar hon människans särställning:

”Enligt vilken måttstock och ur vilket perspektiv, undrar positivisten och posthumanisten, skulle människan vara särskild? Enligt människans mått och ur sitt eget perspektiv, svarar humanisten”.

Jag delar också hennes skepsis mot att staten ska ”ta hand om” medborgarna, den förmyndarmentalitet som man ofta möter bland politiker och i statlig och kommunal förvaltning. Den enskilda människan förtjänar respekt och erkännande av sin förmåga att lösa problem och bör inte betraktas som ett ohjäpligt hjon.

Men i den grundläggande synen på politik är jag inte överens med Lena Andersson. Hennes liberalism ger staten den enda uppgiften att garantera medborgarnas liberala frihet och självägande. Jag vill hellre bekänna mig till idén om att politikens och statens uppgift är att lösa samhälleliga problem. Och då är Poppers idé tilltalande, den som han kallar styckevis utförd samhällsteknik:

”Den politiker som använder sig av denna metod, kan ha eller inte ha framför sig en planritning av samhället, han kan hoppas eller inte hoppas att mänskligheten en gång kommer att förverkliga en idealstat och uppnå lycka och fullkomlighet på jorden. Men han är medveten om att fullkomlighet, om det överhuvudtaget går att nå, är långt borta och att varje generation människor, och således även den som lever nu, har en fordran; kanske inte en fordran om att bli lycklig, eftersom det inte finns något institutionellt sätt att göra människor lyckliga, men en fordran att inte bli olycklig, om det går att undvika. De har en fordran att få all tänkbar hjälp om de lider. Den tekniker som förfar styckevis kommer således att använda metoden att uppsöka och bekämpa samhällets mest brådskande orättvisor istället för att söka efter och kämpa för dess största yttersta goda.” Ur ”Det öppna samhället och dess fiender”.

Själv skulle jag nog, nu år 2019, vilja byta ordet ”orättvisor” till ordet ”hot” i ovanstende mening då klimathot, krigshot och AI-hot är de mest brådskande problem vi har.

Liberalismen är en vacker tanke, en strålande idé som man kommit fram till med ren intellektuell tankeverksamhet. I Poppersk anda bör man emellertid efter ett par hundra års tillämpning av denna idé kontrollera hur resultatet har blivit. Lena Andersson skriver på sid. 164:

”Bedömer man liberalismen utifrån tanken om ett sluttillstånd kan liberalismen bara bli misslyckad. Det är i frånvaron av sluttillstånd som friheten ligger”.

Jag kan hålla med om det. Men när det nu inte handlar om tanken om sluttillstånd utan om ett faktiskt tillstånd som ett resultat av mångårig tillämpning av liberalismen så kommer det hela i en annan dager. Den enskildes rätt att i kraft av sin egendom göra vad hon behagar, oavsett oförutsägbara konsekvenser, har ju faktiskt lett till ett katastrofläge avseende klimatet, till en skriande ojämlikhet och till en alltmer skrämmande AI-intervention.

Detta betyder för mig att liberalismen i den form den utövats inte längre bör vara en ledstjärna för politiken. Om vi ska klara av de nära förestående hoten mot vår existens så behöver vi slå våra kloka huvuden ihop. Inte låta enskilda inskränkta människor ta beslut som påverkar hela mänsklighetens väl och ve bara för att de sitter på egendomar i miljardklassen. Men kanske är vi egentligen överens om det, på sid. 172 skriver nämligen Lena Andersson:

”De liberala principerna fordrar som vi sett sanningar som inte är inlåsta i subjektets eget psyke utan kan prövas och argumenteras fram av fler än den berörde. Ömsesidigheten är avgörande, varför känslor måste omformuleras till en gemensam rationalitet”. Och lite senare: ”frihetens spelregler måste vara förutsägbara och bygga på regelverk tillgängliga för resonemang.”

Kanske är, trots allt, också Lena Andersson beredd att lätta på inlåsningen av sin intuitivt erhållna idé att den enskilda människan ska vara i centrum, inte kollektivet.

Är det verkligen ideologi vi vill ha?

19 mars, 2019

Gröna veteraner som Michael Moon, Birger Schlaug och Per Gahrton betonar ofta vikten av att ett parti ska stå på en fast ideologisk grund. Och ett par av dem har visat en viss oro för att det nya Partiet Vändpunkt hade för lite av den varan vid sitt bildande.

I ett inlägg på bloggen Cura i juni förra året skisserade jag några idéer för en ny grön-röd rörelse och hamnade då i tvivel om ideologins nödvändighet. Flera kommentatorer protesterade och jag vill här utveckla mina tankar något.

Den israeliske historikern Yuval Noah Harari identifierar tre stora hot mot vår civilisation:

  • klimatförändringarna,
  • atombombskrig och
  • artificiell intelligens.

Han förvånas, liksom jag, över att den politiska debatten behandlar dessa hot så lite, istället är det frågor som brexit, mottagande och integration av flyktingar, säkerhet mot tänkbara terrorister eller odling av gammal rysskräck som dominerar debatter och politiska uttalanden.

Jag tror Harari har rätt och att vi verkligen borde fokusera på att reda ut orsakerna till uppkomsten av de hot han pekar på. För att hitta medel att eliminera, eller åtminstone dämpa dem.

De tre hoten hänger förstås samman, men är de resultaten av att människan tillämpat en viss ideologi? Eller är de resultat av någon sammansvärjning, av någon elak gud eller av giriga kapitalister?

Jag skulle snarare betrakta dem som oförutsägbara resultat av en evolutionär process som pågått i några hundra år.

  • Klimatförändringarna beror, vet vi numera, på förbränningen av fossila bränslen. Något som ingen kunde ana när kolbrytningen satte fart på ångmaskinen och industialiseringen för knappt trehundra år sedan. Visst betydde kapitalismens framväxt att hela utvecklingen accelererade okontrollerat, men ingen visste vad det skulle leda till, andra drivkrafter än omsorg om planeten dominerade.
  • Atombombens förverkligande berodde kanske specifikt på krigshetsen under andra världskriget, men förutsättningarna för den gavs av den fantastiska utvecklingen av naturvetenskapen under de senaste, säg, fem århundradena. Och den hade inte heller kunnat utvecklas utan den enorma ekonomiska och tekniska tillväxten som fossila bränslen och kapitalism åstadkommit.
  • Den artificiella intellegensen är det oförutsägbara resultatet av en evig strävan hos människor att förenkla, rationalisera och snabba på beräkningsmetoder. Men precis som för atombomben, så hade den inte kommit långt utan den svindlande tillväxten och de kapitalistiska drivkrafterna. Och vem hade kunnat ana för bara några decennier sedan att ett företag som Google skulle ha full koll på våra vardagliga handlingar?

Evolutionen som burit fram handlingar som skapat denna hotbild har inte styrts av någon ideologi. Oavsett vilken ideologi som dominerat den politiska makten, liberalism, konservatism eller socialism så har kol och olja förbränts i svindlande fart, atombomber producerats och ansträngningar gjorts för att ersätta människor med datorer.

Utvecklingen som skapat de tre hoten har inte drivits av teorier, övergripande värderingar eller ideologier. De har drivits blint av människors och beslutsfattares närliggande värderingar, intressen och problem. I de fall de har påverkats av ideologier, så har det varit omedvetet. De kan snarare sägas vara biprodukter av ideologiskt drivna handlingar såsom klasstrider, konkurrens och nationalism.

Vi har nu hamnat i ett stadium då vi börjar inse farorna och det är dags att också inse att de inte försvinner av sig självt, genom ”business as usual”, inte heller genom uppfostran med en förändrad övergripande moral, en ny teori eller ideologi. Vi bör inte eftersträva revolution, utan styrd evolution.

Vi behöver hitta organisationsformer och incitament som får människor att ta beslut i vardagen som leder i en annan riktning än den som dominerat de senaste århundradena. Den kapitalistiska grundläggande drivkraften ”största möjliga vinst till den enskilde entreprenören” måste på något sätt ersättas med en annan. Men jag tror inte man kan tänka ut den, den måste liksom sin föregångare växa fram evolutionärt. Genom att vi människor puffar på rätt ställen och i rätt riktning.

Jag tror att detta måste lösas med en ”social ingenjörskonst steg för steg” i linje med filosofen Karl Poppers, nu något halvt århundrades gamla, idé om politik. Det handlar då om att identifera samhälleliga problem, analysera deras orsaker och prova åtgärder för att reducera dem.

När det handlar om de tre stora hoten klimat, atombomb och AI så är de av den arten att de inte är kopplade till klass, kön, nationalitet eller någon annan människouppdelning, hoten är påtagliga för varje människa utan undantag. Detta bör därför vara problem vars lösning alla människor skulle kunna inbegripas i, utan hänsuyn till deras övergripande värderingar, ideologiska rötter eller grupptillhörighet. Men för att få med alla, måste fokuset på de stora hoten kompletteras med ett fokus på ojämlikheten. Människors kreativitet kan inte utvecklas under känslor av orättvisa.

Jag tror att Partiet Vändpunkt skulle kunna bli ett svenskt nav i detta arbete. En ny kraft, som fokuserar på lösningen av vår tids överskuggande problem och som med hjälp av en omfattande demokratisering på samhällets alla nivåer kan få med människor av alla de slag i jakten på lösningar.

Programmet, problemlösningsriktningen,

  • kan identifieras som grönt i det avseendet att lösningen på klimatproblematiken måste innebära en anpassning till naturen.
  • kan identifieras som rött i det avseendet att den enda möjligheten att inbegripa en stor mängd människor i det demokratiska arbetet kräver en ökad jämlikhet.
  • kan identifieras som liberalt i det avseendet att varje enskild människa ses som en unik resurs i idé-fabriken, istället för artificiell intelligens, gäller det att organisera en kollektiv intelligens.

Även om vi behöver sikta på att få 60 % av människorna med oss för att få tillstånd en vändning så behöver partiet inte ha sympatier från 60 % av väljarna. Det kan ödmjukt lyssna till andra partier och organisationer, ta deras förslag på allvar, vara villiga att hjälpa till att pröva dem och vara kreativt kritiska till såväl deras som de egna förslagen.

Istället för en värderingsbestämd teori tänker jag alltså att några övergripande problem bör identifieras av Partiet Vändpunkt och att dessa problem ska angripas med ett demokratiskt problemlösningsperspektiv.

Om detta kan kallas ideologi så må det vara hänt, men behövs det verkligen mer än så?

Parisöverenskommelsens okända förutsättning

18 februari, 2019

I dagliga nyheter hänvisas till Parisöverenskommelsen, politiker fokuserar på dess tvågradersmål och strävar efter att uppfylla Sveriges åtaganden. Man får nästan en känsla av att de har det hela under kontroll, att problemen bara handlar om vilka åtgärder som är snabbast och effektivast.

Så ser jag ett föredrag av klimatforskaren Kevin Anderson (finns på UR, utbildningsradions hemsida). Där berättar han att politikerna valt att lyssna på ekonomer och drömmare istället för att lita till de naturvetenskapliga forskarna.

De senare är nämligen överens om att vi nu ”bara” har 800 miljarder ton koldioxid kvar att släppa ut om vi ska klara tvågradersmålet. Detta motsvarar tjugo år av nuvarande utsläppstakt i världen.

Ekonomerna och drömmarna däremot har kommit fram till att vi har dubbelt så stort utrymme kvar, 1600 miljarder ton. Och det är tydligen denna siffra som ligger till grund för de åtaganden som staterna nu siktar på att uppfylla.

Hur kan det komma sig att det kan skilja så mycket på budgetarna? Jo, det är enkelt att förklara, ekonomerna och drömmarna räknar nämligen med att ingenjörerna kommer att uppfinna en teknik som suger ut koldioxid ur luften och för tillbaka den ner i marken.

Sådan teknik har börjat prövas på laboratoriestadiet men ingen vet om den går att skala upp till den enorma omfattning som skulle krävas, skillnaden var ju 800 miljarder ton koldioxid.

Som amatör inom klimatforskningen och road av räkning försöker jag bilda min egen uppfattning. Som exempel väljer jag att undersöka rimligheten i drömmen att fånga in och lagra koldioxiden från ett brunkolkraftverk:

Jag utgår från 1,4 kubikmeter brunkol. Brunkol innehåller ca 70 % rent kol så vi har en kubikmeter kol, vilket väger 2,2 ton. Vid förbränningen bildas koldioxid. Varje kolatom som har atomvikten 12 binder till sig två syreatomer, vardera med atomvikten 16. Avfallet från förbränningen väger alltså 2,2*(12+2*16)/12 ton= 8 ton. Vi ska nu lagra denna koldioxid i marken. För att göra det på ett någorlunda säkert sätt behöver vi göra det flytande. 8 ton flytande koldioxid har den ungefärliga volymen 9 kubikmeter. Då vi startade med 1,4 kubikmeter brunkol så visar det sig alltså att vi behöver mer än sex gånger så mycket plats för avfallet.

För att få koldioxiden i flytande form krävs ett tryck om 67 bar, vilket motsvarar att lagra det 670 m under havsytan.

Beräkningarna grundar sig på brunkolets kolhalt, kolets densitet och koldioxidens densitet och fasdiagram, allt uppgifter som kan hittas hos Wikipedia.

Är det rimligt att tro sig kunna lagra ett avfall som tar sex gånger så stor plats som råvaran hundratals meter under jord? Och bygga hela världens klimatpolitik på en sådan tro?

Jag är rädd att politikerna inte alls har läget under kontroll, frågan är om de ens har reflekterat över ovanstående problembild. Rikspolitikerna lär ha åtskilliga ”sakkunniga” i sina staber, men är det någon av dem som har tillräcklig gymnasiekompetens i fysik, kemi och matematik för att göra en liknande enkel studie?

Vi behöver nog mer kompetenta och/eller ärlliga politiker och fler Kevin Anderson i offentligheten för att göra oss medvetna om vilka utmaningar vi står inför.

Publicerades i Borås Tidning 18 februari under rubriken ”Tala klarspråk inför de utmaningar vi står inför”.

Kan kapitalismen räddas?

18 januari, 2019

 

Robert Reich, tidigare arbetsmarknadsminister i Bill Clintons regering, har skrivit en bok om den amerikanska kapitalismens urartning sedan 1970-talet, ”Saving Capitalism for the many, not the few”. Han vill rädda det goda hos kapitalismen och presenterar en insiktsfull analys i det syftet.

Författaren inleder med att ta upp den eviga politiska frågan om marknaden eller staten ska styra och menar att frågan är fel ställd. Den fria marknaden förutsätter nämligen en stat för att bestämma regler för

  1. vad som kan ägas,
  2. i vilken utsträckning monopol ska tillåtas
  3. vad som får säljas och under vilka villkor,
  4. vad som händer nän någon inte kan betala och
  5. hur dessa regler upprätthålls.

Frågan om hur samhället ska styras handlar då snarare om hur dessa regler ser ut och hur starkt de upprätthålls.

Det som främst har förändrats i denna symbios av marknad och stat sedan slutet av 1970-talet är att stora företag och rika personer har fått allt större inflytande över hur reglerna formuleras. Detta har skett och sker fortfarande främst genom lobby-verksamhet; företagen Monsanto, Apple, Amazon, Facebook, Microsoft och Google spenderade till exempel vardera mellan 3.5 och16 miljoner dollar år 2013 på lobbyverksamhet. Andra sätt att påverka regelverket är att köpa politiker, dels genom generösa kampanjbidrag, dels genom erbjudanden om toppjobb efter avslutad politisk karriär.

En avgörande orsak till att överheten lyckats få så stort inflytande över regelverket är att det saknas någon väsentlig motkraft, det saknas ”countervailing power”. Fackföreningsrörelsen, lantbruksorganisationer och folkrörelser som krigsveteraner har försvagats betydligt sedan deras höjdpunkt på femtiotalet, människor är inte längre organiserade i någon kollektiv kraft, företagen gör som de vill.

Detta maktförhållande har resulterat i en tydlig överföring av makt och pengar från fattiga till rika sedan slutet av sjuttiotalet. Minimilönen per timme i USA har sänkts från $10.86 1968 till $7.25 2014 i jämförbart penningvärde, detta under en tid då ekonomin har växt och produktiviteten har ökat åtskilligt.

Även medelklassens inkomster stagnerade efter 1980, de upprätthöll dock inledningsvis sin konsumtionskraft genom att kvinnorna började jobba, att arbetstiden utökades och att man lånade mer pengar på sina hus. Lånekarusellen blev så grunden till kraschen 2009. Till skillnad från 1929 har överklassen på grund av sin orubbade maktposition lyckats behålla och ytterligare öka sina privilegier efter kraschen.

Denna förändring av marknadsvillkoren till de rikas förmån sedan slutet av 1970-talet, det vi kallar ny-liberalism, menar Reich gör hela kapitalismen instabil och riskerar att knäcka dess positiva krafter. Att ta pengar ifrån medelklass och fattigarbetare betyder nämligen att köpkraften minskar och utvecklingen avstannar eller går utför. Reich vill återupprätta guldåldern, säg femtiotalets kapitalism, och han vill göra det genom att återupprätta de delar av regelverket som såg till att kapitalismen fungerade också för de många, inte bara för de få.

Reich inser emellertid att förslag på reformering av det kapitalistiska regelverket inte kan genomföras enbart med hjälp av förnuftiga argument. Det krävs en balanserande makt (”countervailing power”) som tvingar fram sådana förändringar. Han identifierar en sådan makt med de folkrörelser som tidigare var starka, men konstaterar att deras styrka dalat betänkligt och det är just detta som bäddat för de superrikas förändring av regelverket till sin fördel sedan de senaste fyrtio åren.

Så långt kan man kanske betrakta Reich som en klok och progressiv socialdemokrat och han har säkerligen rätt i sin analys avseende kapitalismens nyliberala utveckling. Att återupprätta en ”countervailing power” är emellertid inte något man gör genom att skriva en bok, och hur det ska gå till har Reich egentligen ingen idé om. Han, liksom vi, får hoppas att något växer fram underifrån.

Det som denna anlays utlämnar är emellertid de nya hot som närmar sig alltmer och som inte kan räddas genom återgång till femtiotalets regelverk, utarmningen av jordens resurser och robotiseringen av arbetslivet.

Reich är införstådd med problemet med robotiseringen och i slutet av boken resonerar han kring hur denna utvecklas fortare än man tidigare trott. Den lösning han diskuterar är då basinkomst och här lämnar han kanske den progressive socialdemokratens position och vågar tänka nytt.

Problemet med jordens resurser, däremot, har han inget att säga om. Han tycks fortfarande vara övertygad om att ekonomisk tillväxt är den väg vi ska sträva efter, om än med en annan fördelning av de ekonomiska vinsterna hos människorna. Hur de begränsade resurserna, som då skulle bli än mer ansträngda, ska fördelas har han inget svar på.

Trots att Reich tycks vara blind för de alltmer skriande miljömässiga varningarna är hans bok oerhört givande. Hans grundliga insikter i amerikansk ekonomi och politik förklarar mycket av de senaste decenniernas utveckling, inklusive uppbärandet av idioten Trump.

Och man känner igen alltför mycket i Sverige, landet som ju gärna gör precis som storebror på andra sidan Atlanten.

Det etiska alternativet – en bokrecension

12 januari, 2019

Recension av Billy Larssons ”Klimatkatastrofens psykologi och mänsklighetens framtid – det etiska alternativet.

Billy drev på facebook redan för flera år sedan linjen att miljöpartiet måste ta sina tre solidariteter mer på allvar, han försökte energiskt att vända den anpassningstrend som vi kunde se hos miljöpartiet då. Hans ansträngningar för att vända den miljöpartistiska skutan var tyvärr inte särskilt lyckosamma, men Billy ger sig inte. Hans nyutgivna bok vänder sig nu till en vidare krets av ”gröna” och fördjupar den solidariska tanken.

I boken ställs de etablerade win-win-stategierna mot en etisk strategi. Två olika sådana win-win-strategier beskrivs, dvs. strategier för att möta klimathotet som vi samtidigt vinner på i alla avseenden.

Den ena sätter sin lit till en fortsatt ekonomisk tillväxt. En sådan skulle göra det ekonomiskt möjligt att gå över till förnyelsebar energi och ett samhälle med koldioxid i balans. Därmed kan vi fortsätta att leva med drivkrafter som kapitalsamlande och konsumtion och fortsätta att sorglöst hänge oss åt fåfänga och prestige.

Den andra win-win-strategin betraktar den första som orealistisk, oändlig tillväxt är inte rimlig i en ändlig värld, men hävdar att ett liv utan statusjakt och frosseri skulle kunna bli mer mänskligt, mer berikande och tillfredsställande. Vi skulle alltsågenom att nöja oss med den materiella standard vi i Sverige hade för, säg, femtio år sedan, vinna på nedväxt.

Billy tror inte att någon av dessa win-win-strategier är realistisk, utan menar att vi istället för att vara inriktade på att ”vinna” i alla avseenden måste medvetet avstå från en hel del av våra bekvämligheter i solidaritet med kommande generationer, med fattiga människor och med djuren.

En sådan etisk strategi skulle kunna genomföras om vi lyckades förändra våra värderingar från fokus på själviskhet och kortsiktig tillfredsställelse mot ett större innehåll av altruism och långsiktig hållbarhet. Billys huvudstrategi för att möta klimathotet är alltså att förändra våra värderingar.

Är denna etiska strategi då realistisk? Billy argumenterar för det och menar att vi nu behöver ”…påbörja en diskussion om vilka värderingar vi vill ska forma vårt samhälle.” Förutom sin egna utförligt framlagda argument stödjer han sig på författare som verkligen försökt att höja blicken såsom historikern Yuval Harari och biologen och geografen Jared Diamond, den senare citeras: ”Det som avgör om ett samhälle skaöverleva eller gå under är vilka värderingar det bör hålla fast vid och vilka som bör ersättas med nya när tiderna förändras.”

Jag instämmer med Billys argumentation och hans slutsats att vi måste hitta ett sätt att sätta våra mer altruistiska värderingar i högsätet. Jag ifrågasätter emellertid bokens budskap i ett par avseenden som kan vara intressant att diskutera.

Det slumpade sig så att jag parallellt med Billys bok läste den självbiografiska romanen ”Mor gifter sig” av Moa Martinsson. Martinssons bok utspelar sig för ca ett hundra år sedan och det slår mig hur stora förändringar som skett sedan dess i våra värderingar. Speciellt tänker jag på hur man behandlar och uppskattar barn, hur man behandlar och uppskattar kvinnor, samt hur man behandlar och uppskattar handikappade. I ett avsnitt av boken beskrivs hur en ung nybliven mamma uttrycker sin avund gentemot den kvinna som fött ett dödfött barn. Barnen betraktas helt enkelt mest som en belastning och värderas inte högt. Den situation som kvinnorna befann sig i under denna tid är också chockerande för en läsare 2019. Män som hade plikt att försörja familjen kastade ofta bort inkomsterna på brännvin eller smet helt sonika från sin försörjningsbörda och lämnade kvinnorna att bära hela bördan själv. Fysiskt och psykiskt handikappade människor eller åldringar hade inte mycket till värde i medmänniskornas ögon, man ville bara bli av med dem.

Idag innebär förlusten av ett barn ett fruktansvärt trauma för föräldrar, släkt och vänner. Kvinnor respekteras med samma rättigheter och skyldigheter som män. Handikappade och åldringar betraktas alltmer som fullvärdiga medmänniskor och man ser till att ordna hjälpmedel för att integrera dem i samhällsvardagen. Våra värderingar ha ändrat sig oerhört mycket på hundra år. Moa Martinssons vittnesmål visar därmed att det är möjligt att ändra på de värderingar som präglar samhället. Men hur ska det gå till?

Vad orsakade förändringen av värderingar under 1900-talets Sverige? Var det några extra upplysta som genom ett filosofiskt resonemang kom på att dessa värderingar måste ändras och som började övertyga människor om detta, först andra intellektuella och sedan i en uppfostran av kreti och pleti? Jag tror inte det, jag tänker att det snarare var den ekonomiska utvecklingen som gjorde det möjligt för alla att bejaka de humanistiska sidor av vårt tänkande som förmodligen fanns där hela tiden.

Om samma tanke ska tillämpas idag, så är det inte diskussion om värderingar som är vägen att förändra dem, utan förändring av de samhällsförhållanden som motverkar dem. För visst är det så att vem man än frågar så bekänner hon sig utan tvekan till värderingen att vi har ett ansvar gentemot kommande generationer. De allra flesta känner också en solidaritet med fattiga människor i andra delar av världen, betänk bara hur mycket pengar välgörenhetsorganisationerna lyckas samla in.

Men vi är fångna i ett system som kräver ständig tävlan, en företagens tävlan med konkurrenter, en tävlan där det bästa dopingmedlet heter tillväxt och där det för ett företag ofta bara finns två vägar, att vinna eller försvinna. Politiker av de flesta färger vet detta och deras gemensamma paradparoll är ”ansvar för landet”, vilket egentligen betyder ansvar för att se till att svenska ”affärer” går bra. Alternativet är arbetslöshet och fattigdom. Anders Wijkman uttryckte sig så här vid DN:s klimatgala i den 26 november i fjol:

”… -Det har inte blivit enklare i och med att ekonomin blivit global. Vi avreglerade finansmarknaderna på åttiotalet. Det är väldigt svårt för en enskild regering att göra särskilt mycket, för då sticker pengarna ur landet.”

Politikerna känner sig helt enkelt tvingade att prioritera svensk konkurrenskraft framför klimatpolitik och deras enda förtvivlade hopp är att man kan nå internationella överenskommelser för att bli av med konkurrensspöket.

I detta samhällssystem är ju vi som inte tillhör företagsstyrelserna statister som vant oss vid att vårt främsta människovärde ligger i att vi konsumerar. Fåfänga och prestige har blivit våra främsta drivkrafter för att få uppskattning från våra kompisar, kollegor, släktingar och vänner.

Men även om det är sådana värderingar som dominerar, så vet vi ju alla att det också finns massor av osjälviskhet, humanism och solidaritet hos våra  medmänniskor. För att få dessa solidariska värderingar att blomma ut så tror jag att det är nödvändigt att vi bryter oss loss från dagens ekonomiska system som främjar egoism, skapar avundsjuka genom en accelererande ojämlikhet och med oförminskad hastighet raserar vår planet.

Jag vet verkligen inte hur det ska gå till, kanske genom medborgarlön eller kanske genom lokala ekonomier som konkurrerar ut jättarna. Eller kanske genom att vi blir fler och fler som gör personligt motstånd mot konsumismen och skapar stolthet resp. skam vilket, om det sprider sig ordentligt, kan ”försätta berg”?

Billy avstår från kritik av vårt samhällssystem i sin bok och fokuserar istället på människans psyke. Jag tvivlar på att en etisk strategi som bygger på en intellektuell övertygelse är realistisk. Vi bör inrikta oss på en etisk strategi, visst, men jag tror den kan bygga på existerande värderingar.

Vi ska kanske hitta vägar att befria våra altruistiska värderingar från de barriärer som skapats och upprätthålls av vårt ekonomiska system.

 

Birger Schlaug har också recencerat boken.

Detta inlägg har tidigare publicerats på Cura-bloggen.

Argument för en demokratisk ekonomi

11 december, 2018

Valter Mutt skriver en mycket tänkvärd text här.

Demokrati o Rättvisa

”Tror någon på allvar att oljebolagen frivilligt tänker låta 80 procent av sina redan inmutade fyndigheter ligga kvar under jord för att vi ska klara 1,5-gradersmålet? Eller att gruv- och skogsföretagen tänker låta kommande generationers intressen väga lika tungt som aktieägarnas vinstintressen? Eller att krigsmaterielföretagen slutar lobba för höjda försvarsanslag?”

Vår tid är en strömvirvel av sammanflödande kriser som hotar att spola bort själva grundförutsättningarna för vår tillvaro. Vid sidan av klimatförändringarna accelererar artdöden och medan planetens befolkning fortsätter att växa så reser jorderosion, skogsskövling och utfiskning frågetecken kring mänsklighetens långsiktiga försörjningsläge.

Framtiden skulle te sig aningen ljusare om EU-kommissionen, OECD, IMF, Världsbanken och andra överstatliga maktorgan började ägna samma uppmärksamhet åt att bekämpa de tilltagande planetära underskotten som åt att nagelfara underskotten i statsbudgeten hos ett antal länder. Något sådant kommer vi dock knappast att få uppleva då det för de globala makteliterna är, som Naomi Klein påpekat, svårare…

View original post 863 fler ord

Kejsaren är naken!

28 november, 2018

FridaysforFuture-300x212Många av oss minns HC Andersen-sagan om kejsaren som var omgiven av okritiska ja-sägare: Några lurendrejare utnyttjade kejsarens fåfänga och lurade honom att de skulle väva det vackraste tyg världen hade skådat och sy en praktfull dräkt åt honom. Garnet de använde sades ha den unika egenskapen att det bara var synligt för kompetenta människor; dumhuvuden kunde inte se det. Lurendrejarna satte igång att väva, men utan att använda något garn alls, och de som övervakade arbetet skämdes så över att vara dumhuvuden att de uttryckte idel beundran, inklusive kejsaren själv. När så tyget var klart och man sytt en dräkt till kejsaren skulle den visas upp i en parad. Människor som hört om garnets magiska egenskaper låtsades förstås att de såg det vackra tyget och hurrade beundrande. Men ett barn, som inte begrep bättre, utbrast: Han har ju ingenting på sig!

Denna gamla historia utspelas nu för våra ögon. Men nu anlitas moderna lurendrejare. De väver, för god betalning, klimatlagar och värdegrunder åt offentlig förvaltning och de smyckar företagens affärsidéer med ord som hållbarhet och ”sustainability”. Men i själva verket är orden lika tomma som lurendrejarnas garnnystan i sagan, deras väv är genomskinlig och det nakna ekonomiska intresset lyser igenom.

För trots klimatlag så bygger offentlig förvaltning förbifart Stockholm, de stöttar bygget ny flygplats i Sälen och utbyggnad av Arlanda och de stoppar vindkraftsutbyggnad för att inte hindra JAS-övningar.

Och trots företagens hållbarhetsmål projekterar dessa för nya oljefält i arktis, bränner kol som aldrig förr och uppfinner nya hysteriska ”högtider” som Black Friday. De inför köpregler av kläder med returrätt som uppmuntrar till överbeställning och de letar frenetiskt efter nya möjligheter till ekonomisk tillväxt.

Vi andra ger efter för vår fåfänga och prestige och följer strömmen. Ibland bekymrar vi oss visserligen om klimatvarningarna, försöker kanske dra ett strå till stacken genom att återvinna vårt skräp, köra lite mindre bil, köpa el-cykel och äta vegetariskt. Men i de stora samhällsfrågorna litar vi på de moderna lurendrejarna, vi låtsas att vi ser den vackra dräkten, vävd av konsulterna, som ska styra tekniken till hållbarhet. Om vi tvivlar kallas vi alarmister, utopister eller naiva drömmare, kort sagt: dumhuvuden.

Så dyker barnet upp, Greta Thunberg, sätter sig utanför riksdagshuset i en personlig skolstrejk och utbrister: Kejsaren är ju naken.

Den sexton år gamla Greta har i höst gjort sig känd genom sin enkla protest mot vårt sätt att leva. I ett tal i London, sa hon bland annat:

…När skolan började i augusti i år ansåg jag att det fick vara nog. Jag satte mig utanför Sveriges riksdag och skolstrejkade för klimatet. En del ansåg att jag borde vara i skolan istället. Andra tyckte att jag borde bli klimatforskare för hitta en lösning på klimatkrisen. Men vi har redan tillräckliga fakta för att lösa klimatfrågan. Allt vi behöver göra är att vakna upp och ställa om.

Varför ska jag studera inför en framtid som inte finns? Vad är det för mening att lära sig fakta när våra politiker och vårt samhälle ignorerar vetenskapen?

Många säger att Sverige är ett litet land och att vad vi gör inte spelar någon roll. Men om några skolelever kan bli en världsnyhet bara för att vi skolkade från skolan i några dagar – tänk vad vi kan åstadkomma om vi alla arbetar tillsammans.”

Hur kan det komma sig att en liten tjej på en gata i Stockholm blir ett namni stora delar av världen? Varför blir hon inbjuden av Arnold Schwarzenegger till klimatkonferens och inbjuden att hålla tal på en hållbarhetskonferens i London? Varför får hon följare i stad efter stad i land efter land under devisen #FridaysForFuture?

Kan det vara för att vi alla egentligen vet att hon har rätt, att vi alla egentligen ser att kejsaren är naken, att klimatlagar och stolta utfästelser är tomma ord som makteliten högaktningsfullt fnyser åt när de går till besluti vardagen?

Nu är vi några som tänker trotsa vår fåfänga och prestige och ta risken att bli kallade dumhuvuden.På fredag den 30november samlas vi på en rad olika platser och visar vårt stöd till Greta. I Borås samlas vi vid rådhuset klockan 16. Kom med i kören som samstämmigt med Greta alltmervågar ropa: Kejsaren är ju naken!

Publicerad i Borås tidning 28 november 2018.

Ett demokratiskt problem

3 april, 2018

Riksdagsbeslutet om CETA ger mig anledning att reflektera över en företeelse i svensk parlametarisk demokrati som jag finner problematisk.

Med begreppet demokrati menar man olika saker. En övergripande betydelse är “folkmakt”, men i nutida diskussioner begränsar man ofta begreppet till att ungefär betyda “flerpartisystem”. Min egen tolkning av begreppet kommer från filosofen Karl Popper, som betonar kriterier som

  1. beslutsfattares avsättbarhet,
  2. yttrandefrihet och
  3. öppenhet.

Avseende det första kriteriet, beslutsfattares avsättbarhet, är detta något som verkligen uppfylls av vårt parlametariska system, åtminstone för den “offentliga sfären”. Makthavare i stat, landsting och kommun väljs på begränsad tid och kan avsättas av en röstande allmänhet.

Det andra kriteriet, yttrandefriheten, är också väl uppfyllt i den offentliga sfären och internet har dessutom utvidgat yttrandefriheten till en stor allmänhet det senaste decenniet.

Här vill jag emellertid främst diskutera det tredje kriteriet, öppenhet, och gör det utifrån ett färskt exempel i vår riksdag. Där togs nämligen, under stor enighet, beslut om att förorda EU att anta CETA-avtalet mellan EU och Kanada1. Miljöpartiet röstade för detta avtal (förutom fyra av deras ledamöter), trots att partiet “egentligen” är emot. Anledningen till att jag tror att man “egentligen” är emot det är att andra gröna partier i Europa är emot och att den svenske MP-representanten Max Andersson i EU-parlametet offentligt argumenterar starkt emot. Jag antar alltså att att MP i denna fråga röstar emot sin egen övertygelse. Förmodligen är det så att man har förhandlat med socialdemokraterna och lovat att man röstar på detta sätt i denna fråga med motprestationen att socialdemokraterna röstar för någon MP-unik uppfattning i en annan fråga.

Mitt problem är att jag, tillsammans med andra utanför den innersta kretsen, inte vet. Det demokratiska problemet här är att MP inte offentligt förklarar varför man tar denna ställning; varför tänker man en sak och gör en annan?

Det verkar faktiskt allmänt helt accepterat att partier kommer fram till kompromisser i hemliga förhandlingar med andra partier och inte ens efter överenskommelsen berättar om sina överväganden. De förklarar inte för medlemmar och väljare vilka alternativ som vägts mot varandra, vilka krav som ställts på motparten och hur överenskommelsen ser ut. Allt detta lämnas till spekulationer, där politiska “analytiker” breder ut sig i pressen och på sin höjd blir motsagda av andra “analytiker”. De ansvariga politikerna håller tyst.

Jag menar att detta avsteg från den demokratiska principen om öppenhet är en allvarlig brist i vår parlamentariska praxis. Det är ett uttryck för elitism, som förhindrar öppen dialog om väsentliga politiska tvisteämnen och skapar en välförtjänt misstro mot politiker.

Borde vi inte kunna ändra på denna praxis?


1 Detta förslag till avtal tar, enligt kritikerna, i sin tur ett avgörande steg mot antidemokratisering, genom att det ger enskilda företag rätt att driva processer mot demokratiskt fattade beslut. Om en nation t. ex. fattar beslut om att förbjuda försäljning av något ämne som man kommit fram till är giftigt, så har ett företag som säljer produkter med detta ämne möjlighet att begära skadestånd för förlorade förtjänster om lagen beslutas.


Detta inlägg har också publicerats på Cura-bloggen.

Science fiction på akademisk nivå

4 januari, 2018

Jag har läst boken Liv 3.0 av fysikern Max Tegmark. Det är onekligen en superintressant bok. Max Tegmark bygger, med hjälp av de senaste vetenskapliga rönen inom fysik, science-fiction-scenarier som vida överglänser de som presenterats av Hollywood. Han låter endast de kända naturlagarna vara gränser för framtida scenarier och resultaten blir svindlande. På vägen får man lära sig åtskilligt om såväl fysik som artificiell intelligens, men slutsatserna är i mitt tycke allt för fantastiska för att vara trovärdiga.

Huvudpersonen i boken är Prometheus, en superintelligens som tänks kunna utvecklas ur våra datorer inom en inte alltför avlägsen framtid. Tanken är att utvecklingen av artificiell intelligens en dag passerar den mänskliga intelligensen och att den den resulterande superintelligensen sedan genom förstärkningsmekanismer snabbt utvecklar sig själv till svindlande höjder. Det betyder att superintelligensen så småningom koloniserar universum, vilket är kittlande att spekulera kring, förstås.

Trots Tegmarks imponerande kunskaper inom fysik så tycker jag väl inte att huvudbudskapet i boken känns särskilt vetenskapligt. Det handlar ju ändå om spekulationer som inte går att kontrollera mot verkligheten förrän det är för sent. Mer vetenskaplig verkar hans forskning om mänskligt medvetande vara och det avsnittet i boken var för mig det mest tilltalande, trots sin begränsade omfattning.

Ändå är stora delar av spekulationerna sådana att man blir ganska rädd för datorutvecklingen. Jag oroar mig emellertid mer för vad existerande juridiska personer i form av storföretag som Google kan ställa till med än Tegmarks fantasifoster. Vi ser ju redan hur kartläggningen av vårt handlingsmönster blir alltmer förfinat för varje dag och att makten över denna information ligger i händerna på några få företag, helt utanför demokratisk kontroll.

Jag har för övrigt två filosofiska funderingar:

  1. Tegmark förutspår att en superintelligens ska kunna reducera en människa till en begränsad mängd information, dvs. ett antal nollor och ettor. Detta ser jag som en orimlig uppgift. Var och en av osstycks vara byggd enligt en instruktion, delvis beskriven av vårt DNA, kompletterad med ett urval av en oerhörd mängd upplevelser. DNA:et kan man möjligen beskriva som ett stycke information, men vet vi att det säger allt om byggnadsritningen? Upplevelserna skulle man med avancerad bevakning möjligen kunna beskriva i viss utsträckning, men vilka av dem som vi sållat bort, vilka av dem vi förstärkt och vilka av dem vi överhuvudtaget uppfattat, går denna mängd information att samla på ett adekvat sätt?
  2. Tegmark hävdar att varje entitet i universum kan betraktas som ett visst arrangemang av elementarpartiklar. Men de elementarpartiklar som vi just nu känner till är väl knappast de minsta beståndsdelarna i materien. Hur kan vi veta hur arrangemangen av de okända, mindre beståndsdelarna påverkar entiteten?

Även om Tegmark flera gånger påpekar att vår kunskap är begränsad, så är hans framställning i en anda som tyder på att han förtränger det faktum att vår okunnighet faktiskt är oändlig. Här är några citat:

Fysikerna vet emellertid att en hjärna består av kvarkar och elektroner arrangerade så att de fungerar som en kraftfull dator och att det inte finns någon naturlag som hindrar oss från att skapa ännu intelligentare kvarkpunkter.”

Även om de här idéerna kan låta som science fiction bryter de definitivt inte mot några kända fysikaliska lagar, så den intressantaste frågan är inte om de kan bli verklighet utan om de kommer att bli det, och i så fall när.“

Det är också anmärkningsvärt, tycker jag, att Tegmark bara i förbigående nämner klimatproblematiken, medan han ändå ägnar en del text åt att varna för kärnvapenhotet. Kanske är han förblindad av sin fysikaliska bild att varje entitet bara är ett arrangemang av elementarpartiklar och tänker att superintelligensen med vänsterhanden kommer att arrangera om den förhatliga koldioxiden till något trevligare innan den ger sig ut och koloniserar universum. Tegmark tycks vara en teknikoptimist, helt enkelt:

Allt vi älskar med civilisationen är följden av människans intelligens, så om vi kan förstärka det med artificiell intelligens äger vi uppenbarligen potentialen att göra livet ännu bättre.“

Jag tror att den enda framkomliga vägen till att avstå från storskalig teknologi är att införa en totalitär världsstat.“

Jag är av en annan uppfattning. Jag hoppas att det finns en annan väg, nämligen att ställa den tekniska utvecklingen under demokratisk kontroll.