Kan vi flyga utan fossila bränslen?

25 augusti, 2017

boeingflyg-1132x670

En enkel överslagsberäkning:
Året 2014 genomförde vi svenskar utlandsflygningar som generade utsläppen 11 miljoner ton koldioxidekvivalenter. Naturvårdsverket (1) rapporterar på sin hemsida:

De uppskattade utsläppen för internationella flygresor (ca 11 miljoner ton koldioxidekvivalenter) motsvarar utsläppen från all bilkörning i Sverige år 2014.”

Tyvärr hittar jag ingen uppgift om hur mycket flygbränsle som gick åt 2014, men genom att räkna baklänges från koldioxidekvivalenter kan man få en uppskattning.

Hos svenska petroleum och biodrivmedelinstitutet (3) finns en tabell som anger att flygfotogen genererar 2,52 kg koldioxidekvivalenter per liter. För våra flygresor 2014 gick det alltså åt 11 miljoner/2.52/2 liter flygfotogen där vi delar med två då endast ca hälften av flygets koldioxidutsläpp beräknas komma direkt från bränslet (2). Bränslemängden är alltså ca 2,2 miljoner kubikmeter.

Energiinnehållet för flygfotogen är enligt samma tabell 9600 kWh per kubikmeter och för etanol 5900 kWh per kubikmeter. Då kan vi räkna ut hur mycket etanol som skulle behövts till våra flygresor 2014, nämligen 3,6 miljoner kubikmeter.

Lantmännen har räknat ut hur stor areal det går åt för att producera etanol (4). “För produktion av en kubikmeter etanol går det åt ungefär 2,7 ton spannmål” och avkastningen är enligt samma källa ca 5,5 ton/hektar i mellansverige. Vi behöver alltså ca ett halvt hektar åkermark per kubikmeter etanol.

Och hälften av 3,6 miljoner är lika med 1.8 miljoner hektar.

Enligt Statistiska centralbyrån (5) finns det i Sverige totalt 2,6 miljoner hektar åkermark.

Det betyder att om de utlandsresor med flyg vi gjorde 2014 skulle gjorts med biobränsle så hade vi behövt 70 % av Sveriges totala åkerareal för att producera bränslet.

  1. http://www.naturvardsverket.se/Sa-mar-miljon/Klimat-och-luft/Klimat/Tre-satt-att-berakna-klimatpaverkande-utslapp/Flygets-klimatpaverkan/
  2. http://publications.lib.chalmers.se/records/fulltext/240574/240574.pdf
  3. http://spbi.se/blog/faktadatabas/artiklar/berakningsmodeller/
  4. http://www.agroetanol.se/etanol/fragor-och-svar/
  5. http://www.scb.se/hitta-statistik/statistik-efter-amne/jord-och-skogsbruk-fiske/amnesovergripande-statistik/allman-jordbruksstatistik/pong/tabell-och-diagram/akerarealens-anvandning-19902016.-hektar/

Beräkningen är något osäker på grund av omvägen om koldioxidekvivalenter som man ju inte riktigt vet hur de räknas ut i olika sammanhang. I rapporten (2) finns emellertid uppgifter om bränsleåtgången i världsmåttstock vilket ger följande uppskattning: Man gjorde 2009 åt 260 miljoner ton flygfotogen i världen, 800 kg/m^3 gör 325 miljoner m^3, vilket innebär 530 miljoner m^3 etanol, som motsvarar 265 miljoner hektar åkermark.

Världen har 1.5 miljarder hektar åkermark, vi hade alltså behövt 17 % av jordens åkerareal 2009 för att då driva våra flygplan med etanol. Med tanke på att betydligt mindre än 17 % av jordens befolkning flög 2009 så är det än mer uppenbart att biobränslet inte är någon realistisk lösning.

Roland Paulsens arbetskritik

24 juli, 2017

arbetssamhallet-hur-arbetet-overlevde-teknologinHar just läst den nya upplagan av Roland Paulsen, Arbetssamhället, hur arbetet överlevde teknologin.

Mitt allmänna omdöme är att detta är en riktigt bra bok i sin övertygande genomgång av arbetslinjens ursprung och idioti.

Ett signifikant exempel ur boken är de finska skogsarbetarna som från att ha varit ca hundra tusen för sextio år sedan, minskade till en tredjedel i antal när motorsågen introducerades och numera, efter att engreppsskördaren etablerats, bara är ett par hundra. Vad gör då de nästan hundra tusen som blivit arbetsbefriade av maskinerna? Går de hemma och slår dank? Ånej, samhället har hittat på nya “arbeten” åt dem.

Denna idioti, att vår uppfinningsrikedom i utvecklingen av maskiner inte befriat oss från lönearbetet, är skandalöst. Och den beror egentligen inte på vår vilja, utan på ett ekonomiskt system som hänsynslöst kräver tillväxt.

Jag har verkligen inga invändningar mot Roland Paulsens framställning, men jag har några synpunkter.

Nödig och onödig konsumtion

I avsnittet om vilken typ av konsumtion som egentligen är nyttig respektive onyttig har jag först några reflektioner.

Man kan ju alltid resonera kring vad som rent fysiskt är nödvändigt för vårt välmående och då handlar det ju om mat, bostad, kläder och vård. Utöver dessa nödvändigheter behöver vi ju också sådant som bil, telefon, TV och dator eftersom vårt nuvarande samhällsbygge förutsätter det. Dessutom “behöver” vi en massa andra saker som vi vant oss vid såsom tvättmaskin, diskmaskin, mikrovågsugn, grill eller musikanläggning.

Jag skulle nog placera mig mellan det som Paulsen kallar den historiekontextualiserande och den ödmjuka ståndpunkten. Jag tror inte att det är meningsfullt att dividera i detalj om vilket av dessa behov som egentligen behövs, utan ser det hela nog som en föränderlig kultur som bestäms av individen och det allmänna medvetandet i det samhälle man lever i. Dock vet vi mycket väl att många av dessa behov faktiskt ursprungligen är skapade av kreativa affärsmän och att vi, innan de presenterades på marknaden, inte visste att de fanns. Vi visste inte att vi behövde en mobiltelefon för fyrtio år sedan, vi visste inte att vi behövde en bil för hundra år sedan och vi visste inte att vi behövde flyga till badstränder varje år för tjugo år sedan. Men, när vi väl upptäckt dessa behov så existerar dom och det är inte så lätt att vänja sig av med dem.

Det vi kan göra, emellertid, för att undvika än mer destruktivt resursslöseri i framtiden såväl avseende arbete som material är att åtminstone sluta hitta på nya behov. Det vi inte vet att vi behöver just nu, det bör vi se till att vi aldrig får veta att vi behöver. För varje ny pryl vi hittar på (företrädesvis i den rika delen av världen) kommer förr eller senare bli var mans egendom över hela jorden. Och det är ohållbart.

Jag tror inte att påhittigheten är en spontan mänsklig drift, utan att den främst beror på samhällets krav att alla människor ordnar sin försörjning. Det enda sättet att undvika påhittandet av nya grejer som vi inte vet att vi behöver är då att bygga ett ekonomiskt system som inte kräver tillväxt, som inte kräver ny konsumtion för företagens och de enskilda människornas överlevnad. Vi behöver göra oss av med den drivkraft som kapitalismen innehåller, den drivkraft som hittills ofta gjort en fantastisk nytta genom att t. ex. eliminera svält, men som nu är alltför kreativ för att jordens resurser ska räcka till och för att vi ska slippa det onödiga ”arbetet”.

Ett sådant steg, att sluta hitta på nya grejer att konsumera, är det minsta vi kan göra. Men det lär inte räcka för att klara miljöhoten. Vi måste dessutom säkert vänja oss av med vissa av de “nödvändigheter” som vi etablerat. Och det borde egentligen inte vara så svårt eftersom vi faktiskt inte behövde dem tidigare. Men jag tror inte att det kan ske genom att några experter analyserar vad vi egentligen behöver och sedan genomför restriktioner. Nej, men det kan ske genom nya trender, såsom att det blir skämmigt att flyga, att det blir inne att klara sig utan bil, att det blir coolt att trotsa modet och använda sina kläder tills de blir utslitna och att det blir betraktat som äckligt att frossa i blodiga biffar. Vi människor beter ju oss sällan i enlighet med förnuftiga argument eller expertråd, vi gör som alla andra, vi följer trender.

Eftersom alla behov utöver mat, kläder och husrum är kulturellt betingade så finns det uppenbarligen en potential för hållbarhet, de kan elimineras genom en kulturell vändning, en trend.

Onödigt arbete

Angående onödigt arbete har jag några refelektioner baserat på mitt eget, numera nästan avslutade, yrkesliv.

Jag har sysslat med att vara stickprovskontrollant på SKF:s hållarefabrik, vara gummiarbetare på Firestones däckfabrik, jobba som svarvare på en tapetfabrik, en mekanisk verkstad och en hydraulcylinderfabrik och vara verktygsmakare på samma fabrik. Så småningom skaffade jag mig civilingenjörsexamen och ägnade mig åt mekanisk provning för att slutligen också ta doktorsexamen och “forska” inom statistiska metoder inom utmattningshållfasthet. Jag är därmed personligen en sorts representant för den utveckling av Sveriges arbetsliv som Paulsen beskriver. Tillverkningsjobben har försvunnit i automatisering eller export och vi svenskar har fått skaffa oss andra sysselsättningar. Det fina för oss som fick vissa av dessa andra sysselsättningar är att studier och forskning är behagligt, välavlönat och kul. Men, när jag ser tillbaka på vad jag åstadkommit i min forskar-”karriär” så är det inte mycket att skryta med. Jag har publicerat tjugo, trettio artiklar i vetenskapliga tidskrifter, jag har presenterat resultat på minst lika många internationella konferenser och jag har skrivit åtskilliga rapporter. Men hur många har läst? Vad är det bestående resultatet? Visst kan man försvara den enorma forskarinflationen de senaste decennierna med att vetenskapliga framsteg alltid varit små guldkorn framsållade ur stora mängder brus, men min känsla är att den mesta “forskningen” numera är en typ av terapi för att hålla oss i arbete som har erhållit en forskarexamen. Särskilt uppenbarar sig denna känsla när man deltar i EU-projekt där större delen av “arbetet” består i att skriva formella ansökningar och lägesrapporter, resa runt och träffa projekt-”partners” i oftast alltför oförberedda möten och jaga de mest oseriösa deltagarna att skriva delrapporter. Forskningsresultaten från dyika projekt är oftast inte mycket att yvas åt, det finns helt enkelt inte tid till dem.

Med dessa, mina, erfarenheter i bagaget och Paulsens strejkkriterium i bakhuvudet så kan man verkligen reflektera över hur många arbeten som har någon verklig substans i Sverige idag.

Vad gör vi?

De avslutande avsnitten i Paulsens bok handlar om vad vi ska göra åt denna idioti. Tyvärr finns det inte mycket hopp, politiskt tycks alla etablerade partier vara överens om att jobbskapande och tillväxt är den enda vägen.

Men jag håller med Paulsen om att vi måste försöka låta bli att resignera och hoppas på något framtida automatiskt sammanbrott av systemet. Vi bör istället göra det lilla vi kan för att sätta små käppar i hjulen för den destruktiva kapitalismen. Själv gör jag det genom att stötta REKO-ringen, dvs. handla mat av lokala producenter utan mellanhänder, stötta Nära-föreningen som driver en hållbar lunchrestaurang i sta’n, skicka ekonomiska bidrag till Wikipedia, uteslutande använda gratis programvara i mitt yrkesarbete, låta bli att flyga, investera i egen vindkraft, solfångare och solcellesanläggning, bo genom airbnb, organisera kollektivt arbete i bekantskapskretsen, plocka bär och svamp samt göra så mycket som möjligt själv i underhåll och utveckling av vår stuga.

En mattevikaries klagan

24 februari, 2017
World Mixed Doubles Curling Championship 2015

Det saknas inte engagerade föräldrar och lärare!

Under mitt yrkesliv inom ingenjörsstatistik har jag följt debatten om den svenska skolan och tagit del av oron över den sjunkande kunskapsnivån, särskilt inom matematik. Jag har då ofta drömt om att testa om jag själv skulle kunna fungera som lärare i grundskola eller gymnasium. Jag har helt enkelt undrat över om det skulle hjälpa i undervisningen att kunna så mycket matte som jag kan och om det till och med kunde kompensera brister på pedagogisk utbildning. Min höga lön inom forskningsvärlden hindrade mig emellertid att verkligen göra några sådan försök, det vore ju en ekomomisk uppoffring som kanske inte ens skulle ge något bra resultat.

För ett par år sedan tröttnade jag emellertid på mitt jobb inom forskarvärlden. Jag saknade någon som blev glad för mina resultat, jag blev ständigt irriterad på mina chefer som mätte forskningsresultat endast i erhållna forskningsmedel från skattebetalarna, i antalet examinerade doktorer och i antalet registrerade publikationer och inte ofta höjde ögonen från sina ekonomiska tabeller på datorskärmen. Jag sade helt enkelt upp mig, tog ut delar av min pension något i förtid och satsade på att jobba som fristående konsult inom ingenjörsstatistik.

Det nya livet artade sig bra. Genom att jag kunde fortsätta ta ut en hög timtaxa i konsulteriet och inte behövde försörja några chefer, marknadsförare och administratörer, samt få lite statlig pension, behövde jag inte arbeta särskilt mycket och det blev tid över för att göra det där experimentet jag drömt om, att bli mattelärare.

Det hela började med att en tidigare student vid Chalmers, vars exjobb jag var med och handledde, hörde av sig till mig och undrade om jag kunde ställa upp som volontär för Mattecentrum. Denna organisation arrangerar räknestugor över hela landet för grundskole- och gymnasieelever. Här får eleverna gratis läxhjälp och nu skulle det starta en sådan räknestuga i Borås. Jag nappade genast på detta erbjudande och sedan dess håller vi, några volontärer, en kväll i veckan öppet i en skolsal på Teknis, dit elever från olika skolor kan komma, sitta och räkna, och få hjälp när de behöver. Detta arbete var inspirerande och när rektorn vid något tillfälle frågade om några av oss kunde ställa upp som vikarier i matte på skolan så fick jag min chans att prova som mattelärare.

Jag började som vikarie för ett par ekonomiklasser, andra årskursen på gymnasiet, och fick inledningsvis en smärre chock över deras brist på elementär matematisk kunskap. Jag kollade för säkerhets skull på Mattecentrums hemsida vad de borde ha lärt sig i grundskolan. Och visst, här fanns ett par, tre år att ta igen! Men det fanns förstås inte tid för en sådan omfattande repetition. Än värre var det då det fanns en ytterst liten del av elevernas uppmärksamhet till förfogande .

Mobiltelefoner och datorer stjäl större delen av elevernas uppmärksamhet. Det finns regler uppsatta lite varstans att man inte använder telefoner på lektionstid och endast använder datorer till skolarbetet. Men, det tycks vara så att dessa regler inte efterföljs så noga, vissa lärare ser nog till det sker, medan andra uppgivet låter det bero. Själv hade jag en alltför tillåtande attityd från början och det hjälpte föga att sedan försöka stävja användandet när jag kände behovet. Enligt samtal med andra lärare så har man inte heller så stora möjligheter att använda tvång. Resultatet blev en ojämn kamp om uppmärksamhet mellan mig och sociala medier.

Något som också hämmade undervisningen var att många elever inte hade med sig materiel till lektionerna. Jag införde därför efter ett tag en regel att man inte blev registrerad som närvarande om man inte hade bok, papper och penna med sig till lektionen. Detta hjälpte ett tag, men glömdes sedan bort. När jag så vid en lektion meddelade två elever att de inte blev antecknade som närvarande på grund av regeln fick de ett utbrott och undrade: “vad gör vi då här?” Jag svarade att jag verkligen inte visste det och lät dem gå. Värt är att notera att sådana metoder förmodligen inte är tilllåtna i dagens skola, jag avstod från att ta reda på det.

Jag provade i min undervisning olika metoder såsom 1) att räkna uppgifter på tavlan, 2) att först låta eleverna räkna en uppgift själva och att jag sedan gjorde den på tavlan, 3) att låta eleverna räkna själva och gå runt och hjälpa till, 4) att begära in de självutförda uppgifterna för rättning, 5) att ge oförberedda prov, rätta och sedan diskutera resultaten enskilt med varje elev.

Metoderna fungerade ganska bra någon gång och flera elever gjorde framsteg.

Medianeleven, däremot, svarade inte upp till någon av metoderna, hen lyssnade inte vid tavelgenomgång vid metod 1), gjorde inget eget försök vid metod 2), ansåg sig helt enkelt oförmögen att ens fundera över uppgiften, ägnade sig mest åt telefonen, datorn eller kompisen vid självräknandet 3), lämnade in kladdiga obegripliga uppgifter vid metod 4) och underpresterade  vid oförberedda prov 5).

När så terminen var till ända och det stora “nationella provet” skulle genomföras så var alla elever och lärare helt koncentrerade på denna händelse. Nu skulle allt avgöras. Nu gällde det för den som ville bli godkänd att på några dagar plugga in allt det man ignorerat tidare och klara betygsgränsen E. Det ska sägas att för att klara betygsgränsen E på ett nationellt prov i Matematik för årskurs 2 i ekonomiska programmet, så räcker det att man kan läsa och använda den formelsamling som man får ha med sig på provet. Man behöver alltså inte kunna något utantill eller tänka ut något själv, det räcker att hitta rätt formel i formelbladet och följa instruktionen. En förutsättning för att man ska hitta rätt formel är förstås att man gjort en liknande uppgift någon gång förut och att man klarar av att läsa en formel.

För “mina” klasser blev resultatet att drygt hälften fick betyget F, dvs. medianeleven blev underkänd.

Jag fick alltså ett svar på min tidigare fråga: Hjälper det att kunna mycket matematik för att lyfta dagens elever? Svaret blev ett rungande NEJ. Det kan förstås vara så att just jag är en ovanligt dålig pedagog, men jag tror inte att det är avgörande, arbetet i de frivilliga räknestugorna säger ju något annat.

Mina intryck av detta “studiebesök” i den svenska skolan är att

  1. dagens ungdomar är fostrade till konsumenter, de har aldrig fått öva sig i att lösa andra problem än sociala, med ett populärt uttryck: de är “curlade”. Curlingen börjar redan före skolstart och förstärks i hela skolväsendet av skolans ambition att “alla ska bli godkända”, stämplandet av ointresserade elever som “svaga” och den nyliberala idén om att eleverna är “kunder” som inte kan förväntas bjuda till själva.
  2. Hela syftet med skolvistelsen från såväl föräldras, elevers och skolledningens sida är att erhålla examen och tävla om de finaste platserna i det framtida universitetet och i det framtida yrkeslivet. Utbildning bör enligt min mening istället ha huvudsyftet att stilla nyfikenhet, främja samvaro med andra människor och natur och erhålla delar av den av mänskligheten hittills samlade kunskapen, kort sagt bildning.
  3. Lärarna är i allmänhet oerhört ambitiösa. De försöker, trots en i det närmaste obefintlig respons, att dela med sig av den kunskap de tror sig vara satta att förmedla. Ofta blir de knäckta av elevernas ointresse och sliter förtvivlat sitt hår, men dagen efter kommer de tillbaka med nya tag. Plikttroget kämpar de med att uppfylla det statliga regelverket med “rättsäkra” betyg, de ställer upp för extra insatser för elever som inte hade lust när de skulle varit uppmärksamma och de konstruerar och rättar prov i parti och minut.

 

Efter halvannat år som mattevikarie i gymnasiet tänker jag så här:

Eleverna skulle säkerligen bli mer bildade och självständigt tänkande om de slapp att gå i skolan dagligen i tolv år och istället ägnade sig åt att självständigt utveckla sina förmågor. Det obligatoriska skolarbetet skulle kunna begränsas till att lära sig att läsa, skriva, behärska de fyra räknesätten samt bli orienterad i de naturvetenskapliga insikter som människan utvecklat under de senaste tusen åren. Detta skulle förmodligen kräva mindre än hälften av dagens sammanlagda skoltid och ändå bli ett bildningslyft för de allra flesta.

Alexander Humboldt

5 februari, 2017
humboldt-bonpland_chimborazo

Humboldt och Bonpland vid Chimborazo i Equador

Har just läst ut den nyutkomna biografin: Vetenskapens bortglömde hjälte, Alexander von Humboldts äventyr av Andrea Wulf.

Wulf beskriver ett fascinerande levnadsöde må man säga och jag håller med henne, Humboldt kan verkligen utnämnas till hjälte.  För tvåhundra år sedan genomförde han under svåra personliga strapatser en enorm mängd vetenskapliga observationer. Han studerade växter, djur, geologi och jordmagnetism och samlade observationer in en omfattning som saknade motstycke vid denna tid kring 1800.

Han utmärkte sig dock framför allt i att betrakta naturen som en helhet. Han lyfte blicken från detaljstudier och klassificeringar a la Linné och insåg att människan är en del i ett omfattande nätverk. Han lade därmed grunden till miljörörelser och ett ekologiskt betraktelsesätt.

En intressant reflektion är följande: jag som är så bekymrad över dagens ökande maktkoncentration till multinationella företag utanför all demokratisk kontroll hade inte tidigare insett att detta elände startade redan för tvåhundra år sedan. Humboldt hade nämligen för avsikt att komplettera sina gedigna undersökningar av de Sydamerikanska växtzonerna med motsvarande studier i Himalaya. Han hade finansieringen klar från den Preussiske kungen, han hade stöd av hela den vetenskapliga världen och av Engelska kronan. Men, han stoppades av den tidens multinationella gigant: Ost-indiska kompaniet. Detta företag hade alltså för tvåhundra år sedan den reella makten över vilka personer som fick fara till Indien och Humboldt var obekväm då han från sina Sydamerikanska resor konsekvent kritiserat kolonialismen och slaveriet.

Humboldt fick inte under hela sin livstid chansen att besöka Himalaya. Istället ägnade han sitt liv åt en hästvagnsresa till Sibirien, skrivandet av åtskilliga banbrytande böcker och stöd åt allehanda samtida forskare.

Bortglömd är han förmodligen för att han var tysk och därmed nedtystad i den anglosaxiska världen under och efter de två världskrigen och det är ju främst därifrån vi får vår världsbild.

Han förtjänar att återupprättas!

Solidarisk Ekonomi

16 januari, 2017

Walter Mutt, Annika LIlllemets och Carl Schlyter har skrivit en riktigt bra motion till miljöpartiets förestående kongress. Här ett utdrag ur inledningen:

Vi lever i en tid av sammanfallande kriser. Det ekonomiska systemet måste ändras i grunden om vi ska kunna hejda klimatförändringarna och därtill få stopp på den skenande ojämlikhet som hotar att spränga våra samhällen till särhällen. Många hänger sig åt önsketänkande som att ”grön kapitalism” ska åstadkomma en ”hållbar tillväxt”. Dagens konkurrensekonomi är, emellertid, oförenlig med en hållbar utveckling då den bygger på att företagen måste växa för att överleva i den globala konkurrensen och evig tillväxt är en omöjlighet på en begränsad planet.

Läs motionen här.

Okynnesflyg

16 december, 2016

flygbild45

Jag fick häromdagen en inbjudan från “Tryggare Sverige” till en studieresa till New York 23-27 april. I fyra dagar ska man studera olika stadsbyggnadslösningar avseende brott och trygghet i New York. Jag undrar: vad är det för märkvärdigheter man genomfört i New York som man inte kan presentera genom skrifter, fotografier och filmer? Måste man verkligen flyga över Atlanten för att ta del av deras erfarenheter?

Klimatforskare är överens, vi måste omedelbart börja ändra livsstil, vi måste vara helt fossilbränslefria om bara ett par decennier. Klarar vi inte det så kommer förutsättningarna för mänsklighetens hela existens att äventyras. Är det ansvarsfullt att arrangera studieresor till New York när flyget är det mest fossilbränsleslukande transportmedlet som finns?

Tyvärr är “Tryggare Sverige” inte den enda offentliga institution som blundar för växthuseffekten. Förra våren fick jag en inbjudan från Borås kommun att flyga till Tyskland för att göra studiebesök inför diskussionerna om Götalandsbanan. Ett stort antal politiker och tjänstemän fick erbjudandet, av dessa var det endast fyra som i stället tog tåget. Tidigare i höst fick jag som medlem i miljöpartiets klimatnätverk erbjudande att resa till Bryssel på studiebesök. Ett stort antal miljöpartister antog erbjudandet, EU betalade, ett fåtal tog tåget eller bussen, de flesta flög. Hur viktigt kan det vara att se hur kontor ser ut i Bryssel?

Dessa tre exempel har råkat komma till min kännedom eftersom jag själv blivit inbjuden. De demonstrerar, tycks det mig, att det är ytterst vanligt att politiker och tjänstemän i det offentliga flyger på högst onödiga resor i tid och otid.

Men de offentliga institutionerna är förstås inte ensamma.

Jag har själv som teknisk forskare flugit till åtskilliga vetenskapliga konferenser över hela världen under de senaste tjugo åren. Så här i efterhand kan jag konstatera att dessa konferenser har haft ytterst litet vetenskapligt värde. Den främsta anledningen för forskare att resa till konferenser är att formellt meritera sig och sin institution för att kunna söka ytterligare forskningsanslag. Att publicera sig genom en konferens är nämligen synnerligen lättvindigt. Arrangörerna, som oftast har stort inflytande på urvalsprocessen, vill ju för ekonomins skull ha många betalande deltagare. Och tiden för tankeutbyte på konferenserna minimeras för att få plats med så många presentationer som möjligt.

Än värre är det förmodligen inom näringslivet och andra verksamheter som inte är offentliga. I min egen arbetslivserfarenhet har jag sett åtskilliga helt onödiga flygresor, såsom när man reser till Kina eller Kanada från SP i Borås för att kvalitetsmärka brevlådor respektive garageportar, som om det inte finns några kompetenta besiktningsingenjörer inom respektive land. Eller när anställda i multinationella företag far världen runt till sammanträden som, med undantag av prestigeförluster, lika gärna kunde genomföras med modern datorkommunikation.

Nog tycker man att människor med “betydande” positioner i offentlig verksamhet, i närings-, forsknings- och föreningsliv borde kunna avstå från onödiga flygresor oberoende av eventuell flygskatt. Lite medvetenhet om klimathotet kunde man väl ändå begära.

Hur ska vi klara klimatet med så mycket okynnesflygande?


Publicerades i Borås Tidning 16 december 2016

Så var det slut för denna gång

23 augusti, 2015

Vi är nu hemma i Sinnesro, har tagit ett dopp i ”vår egen sjö”, packat upp och re-monterat våra cyklar. Det känns skönt.

Dagen började med en hotellfrukost på Söderköping brunn, som vi inhandlade för 140 kr per person. Vi hade sedan förväntat oss en söndagspromenad på cykel tre mil utefter Göta kanal för att sedan bli upphämtade med bil av Peter, Hanna och Elsie där E4:an korsar Göta kanal i Östergötland, Norsholm. Det blev emellertid inte riktigt så promenadliknande som vi tänkt oss då kanalen förlängs av en sjö mellan Söderköping och Norsholm. Cykelleden går då inte vid sjökanten utan slingrar sig fram och tillbaka, upp och ner bland husen norr om sjön. Här var det backigare än på länge. De sista kilometrarna var det dessutom riktigt ojämn grusväg, så man kunde inte släppa loss i nerförsbackarna för att kompensera ansträngningen uppför. Den rikliga frukostens energi förbrukades alltså till viss del.

Resten av färden utefter kanalen var emellertid precis så behaglig och trevlig som vi förväntat oss och vi fick också bese slussningen av den större kanalbåten.

I Norsholm demonterade vi tramporna, vred på styrena och fälle ihop kärran. Därmed kunde alltihop lastas på taket och i bagaget på vår Skoda Fabia för transport till Borås och det var inte utan en viss tillfredsställelse vi susade uppför backen efter Jönköping med kraften från dieselmotorn.

Vår cykelsemester kan nu sammanfattas:

195 mils cykling under 39 dagar, dvs. i genomsnitt precis 5 mil/dag, som beräknat.

Inga punkteringar!

Ett bakhjulshaveri på grund av fallande plastbit från baklyktan, såå onödigt, men åtgärdat i två steg, först en tillfällig lagning och riktning av hjälpsam hemmekaniker, därefter proffesionellt lagat och riktat i Härnösand.

Ett ekerbrott som kunde kompenseras med egen summarisk riktning.

Ett trasigt ställ som ersattes av ett undermåligt dito, de ställ som säljs i cykelaffären är delvis gjorda av plast som inte klarar påfrestningen av en packad cykel.

Ett klickande ljud i Kickans cykel som vi ännu inte kan förklara. Vi trodde det var trampans lager och bytte tramporna utan förbättring.

Inga påtagliga fysiska eller psykiska besvär!

Övernattningar:

  • En i vindskydd
  • Två på hotell
  • Tolv på vandrarhem
  • Fem privata boenden med frukost
  • Två privata boenden utan frukost
  • Gäster hos Helena och Ola i Stockholm
  • Nio tältningar på campingplatser
  • Fem stugor
  • En tältning på allmän plats.

Foppatofflor fungerar utmärkt som ersättning för stövlar men ger en särpräglad solbränna på fötterna om man bär dem i solsken.

Sverigeleden och Cykelspåret är förträffliga leder men skyltningen inte riktigt godkänd, utan karta hade vi nog hamnat vilse några gånger.

Att cykla är en fantastiskt bra semesterform, märkligt att så få människor insett det.

IMG_0131

Tre nöjda och lite stolta resenärer i Norsholm som klarat 195 mil på 39 dagar!

IMG_0129

Passagerarbåten slussar strax väster om Söderköping.

IMG_0135

Nu är det nog dags att byta bakdäck!

Slutet på färden närmar sig med stormsteg

22 augusti, 2015

Söderköping var en överraskning. Staden har anor, men är numera en pittoresk småstad kring ån och kanalen. En promenad genom de centrala delarna tar inte lång tid och vi imponerades av de idylliska husen och av det vackra stadshotellet. Tyvärr är det inte hotell längre, annars hade vi sett till att äta vår frukost där i morgon.

Strax intill denna vackra byggnad hittade vi dock å-kaféet där vi åt en delikat fisksoppa till middag denna sista kväll på cykelsemestern. Det är nämligen så att vi överenskommit med Peter att han möter upp oss i morgon vid E4:an, tar cyklarna på taket, bagaget i kofferten och låter sina föräldrar ta bussen till Borås. Det var ju ett förträffligt sammanträffande att han, med sällskap, hade ärende i Stockholm just denna helg. Vi kan därmed avsluta vårt cyklande när det ännu är i intrressanta trakter och slipper de sista dagarnas transportsträcka genom välkända marker i Småland och Västergötland.

Dagens cykling till Söderköping gick genom jordbruksbygd där bönderna nu var i färd med att bärga skördarna av havre, vete och råg. De sju milen till målet var ganska påfrestande då detta nog var den varmaste dagen hittills, men avslutningen utefter Göta kanal var behaglig; inga bilar, inga backar och bitvis föredömligt skuggigt. Smilla kunde också springa sig trött utefter kanalen och lade sig utan protester i vår hyrda lägenhet medan vi gick ut för middag.

IMG_0104 IMG_0109 IMG_0114 IMG_0121

Nyköping – ett kärt återseende

21 augusti, 2015

Idag kom vi iväg från vårt boende på Mörkö redan före klockan åtta och trampade strax över bron till fastlandet där färden fortsatte utefter en länsväg mot Trosa. Trafiken var måttlig, men det var ändå skönt att rädda sig upp på cykelbanan som gjorts iordning någon mil före Trosa. Det visade sig för övrigt vara lika bra ordnat på vägen ut ur Trosa; den första milen gick på separat cykelbana utefter länsvägen.

I det pittoreska Trosa stannade vi till för några ärenden, samt för ett besök på marsipankaféet vid Öster Långgata. Där blev det en mäktig macak med kaffe och Kickan gick sedan in för att välja några marsipangodbitar för senare konsumtion. De fick rum i kylväskan och mätta och belåtna anträdde vi vidarefärden mot Nyköping. På skylten i vid vägkorset på Mörkö stod det att det var 57 km till Nyköping, men Cykelspårets omvägar gjorde att det slutade på 71 km i dag; omvägar som förstås är nödvändiga för att undvika de starkast trafikerade bilstråken. Vägen var dessutom behaglig avseende omgivningar, vi såg fjärdar och vi såg sädesfält, vi såg ormvråkar och vi såg eftersommarblomster som Harklöver, Renfana, Höstfibbla och Ljung. Vi noterade gränspassagen till Södermanland och att säden på fälten nu verkligen ser mogen ut, det har hänt en del sedan vi lämnade södra Sverige för fem veckor sedan.

I Nyköping sökte vi upp det vandrarhem vid slottet som vi räddade oss in i vid en cykelsemester för nitton år sedan. Den gången hade vi alla tio blivit rejält genomvåta av ett ihållande regn, men vandrarhemmet ordnade ett helt torkrum åt oss där kläder och utrustning torkade medan vi var på teaterföreställning om Nyköpings gästabud. Denna gång var vi torra vid ankomsten, avslutningsvädret på vår långsemester är verkligen fantastiskt. Min regnjacka har den senaste veckan tjänsgjort som extra isolering för kylväskan, så den har ändå kommit till nytta.

Vi hittade också systembolag och indisk restaurang i Nyköping, så det blev en delikat hämtmatsmiddag med rött vin på vandrarhemmet i kväll.

IMG_0074

Marsipan i otaliga former i Trosa

IMG_0093

Slottet i Nyköping

Huvudstadsbesök

21 augusti, 2015

Torsdag 20 augusti.

I går lämnade vi Rimbo ganska tidigt för att få ett par timmar till att flanera i huvudstaden. Av det blev det dock ingenting som vi snart ska se. Redan vid starten från Rimbo inleddes vår avsmak för storstad då vägarna var hårt trafikerade och cyklister inte alls var något välkommet tillskott i storstdsresenärernas vardag. Inte förrän vi korsde E18 blev det någorlunda lungt på vägen, då bilisterna lyckligtvis föredrar motorvägen. Ett par mil kunde vi därför cykla ganska avslappnat och den första etappen avslutades vid kyrkmuren i Österåker med medhavd lunch. Därefter började vår färd genom Stockholm. Målet var Enskede, där bästa borsdottern Helena med Ola och pojkarna Ceasar och Marius lovat middag och husrum för natten. Från Åkersberga till Täby var det ännu inte stadsbebyggelse, men mycket vägarbeten och smal och trafikerad väg. I Näsby stannade vi och tog en lunchmacka på ett fik och sedan ledde cykelspåret oss genom Djursholm utefter vattnet. En mycket trevlig och vacker väg, men ack så lång. Tidigare har vi noterat hur glesbebyggt Sverige är, ja till och med Uppland, men även här i storstadens utkant tycker man att det är oerhört glesbefolkat. Visserligen hus å hus, men hur många människor bor det per kvadratmeter i dessa hus månntro? Vi såg inte många, men vi såg väldiga hus. Någon skylt upplyste också om att värdesakerna i husen var DNA-märkta i stöldskyddsavsikt och då menar man med värdesaker nog inte barnen. Människorna som bebor dessa områden har helt klart lyckats tillskansa sig en övermåttlig stor andel av samhällsresurserna.

Efter detta studiebesök i Stockholms glesbygd hamnade vi i TRAFIKEN.  Även om det finns avskilda cykelbanor, så följer dom i stor utsträckning de stora trafiklederna med ett öronbedövande oljud i öronen som resultat. Och skyltningen är undermålig för cykelbanorna. Vi tappade snart cykelspåret och fick fråga oss fram i var och vartannat gathörn. Till slut hamnade vi ändå på Birger Jarlsgatan och kunde sedan förlita oss på våra tidigare Stockholmskunskaper för att hitta ut mot Söder och Enskede. Nu hade emellertid klockan rusat iväg till rusningstrafik och cyklister trängdes på cykelbanorna med alltför varierande hastigheter för att det hela skulle flyta på. Kulmen på kaoset nåddes i Götgatans branta uppförsbacke, där ”tävlings”-cyklisterna irriterat tvingades kryssa mellan fotgängare, långsamma cyklister och mötande cyklister. Varför vill folk så gärna bo här, frågar vi oss?

En timme försenade till middagen anlände vi till Helenas familj i Enskede och hade då ägnat sju timmar åt att ta oss igenom Stockholm (inklusive ett par raster och ett par uträttade ärenden). Vår trötthet efter denna färd glömdes dock snart i en trevlig middag och samvaro med familjen Svenson.

I dag drog vi då vidare söderut. Centrala delarna av Stockholm var ju avklarade, men det var inte så lätt att ta sig ut ens söderut från Enskede. Vi hade siktet inställt på Tumba och ganska snart fick vi positiva känslor när det stod tydliga cykelskyltar till platsen: Tumba 24 km. Skyltarna fanns emellrtid inte i varje korsning och snart förlorade vi också det spåret. Åter fick vi fråga oss fram och gjorde några blindskär innan vi efter ett par, tre timmar ändå nådde Tumba. Vi belönade oss med lunchbuffe på en kinarestaurang, vilket inte var så klokt då benen blev ganska tunga vid den fortsatta cyklingen. Målet för dagen var Trosa, men vi insåg snart att det skulle bli för jobbigt med våra välfyllda magar trots att vi verkligen njöt av lugnet när vi strax efter Vårsta kände att vi verkligen lämnat storstaden bakom oss. I stället siktade vi på ett Bed&Breakfast-boende på Mörkö. Efter att Hit kom vi strax före fem och efter att ha ätit vår middag, hämtad ur kylväskan, så fick vi vara behjälpliga vid en kattbegravning på tomten. Värdinnans 22-åriga katt hade i går blivit tagen av daga av vetrinären och skulle nu begravas. Jag erbjöd mig att hjälpa till med grävningen och katten fick så ett fint hål i gräsmattan att vila i.

IMG_1905

Kattbegravning på Mörkö