Kan kapitalismen räddas?

18 januari, 2019

 

Robert Reich, tidigare arbetsmarknadsminister i Bill Clintons regering, har skrivit en bok om den amerikanska kapitalismens urartning sedan 1970-talet, ”Saving Capitalism for the many, not the few”. Han vill rädda det goda hos kapitalismen och presenterar en insiktsfull analys i det syftet.

Författaren inleder med att ta upp den eviga politiska frågan om marknaden eller staten ska styra och menar att frågan är fel ställd. Den fria marknaden förutsätter nämligen en stat för att bestämma regler för

  1. vad som kan ägas,
  2. i vilken utsträckning monopol ska tillåtas
  3. vad som får säljas och under vilka villkor,
  4. vad som händer nän någon inte kan betala och
  5. hur dessa regler upprätthålls.

Frågan om hur samhället ska styras handlar då snarare om hur dessa regler ser ut och hur starkt de upprätthålls.

Det som främst har förändrats i denna symbios av marknad och stat sedan slutet av 1970-talet är att stora företag och rika personer har fått allt större inflytande över hur reglerna formuleras. Detta har skett och sker fortfarande främst genom lobby-verksamhet; företagen Monsanto, Apple, Amazon, Facebook, Microsoft och Google spenderade till exempel vardera mellan 3.5 och16 miljoner dollar år 2013 på lobbyverksamhet. Andra sätt att påverka regelverket är att köpa politiker, dels genom generösa kampanjbidrag, dels genom erbjudanden om toppjobb efter avslutad politisk karriär.

En avgörande orsak till att överheten lyckats få så stort inflytande över regelverket är att det saknas någon väsentlig motkraft, det saknas ”countervailing power”. Fackföreningsrörelsen, lantbruksorganisationer och folkrörelser som krigsveteraner har försvagats betydligt sedan deras höjdpunkt på femtiotalet, människor är inte längre organiserade i någon kollektiv kraft, företagen gör som de vill.

Detta maktförhållande har resulterat i en tydlig överföring av makt och pengar från fattiga till rika sedan slutet av sjuttiotalet. Minimilönen per timme i USA har sänkts från $10.86 1968 till $7.25 2014 i jämförbart penningvärde, detta under en tid då ekonomin har växt och produktiviteten har ökat åtskilligt.

Även medelklassens inkomster stagnerade efter 1980, de upprätthöll dock inledningsvis sin konsumtionskraft genom att kvinnorna började jobba, att arbetstiden utökades och att man lånade mer pengar på sina hus. Lånekarusellen blev så grunden till kraschen 2009. Till skillnad från 1929 har överklassen på grund av sin orubbade maktposition lyckats behålla och ytterligare öka sina privilegier efter kraschen.

Denna förändring av marknadsvillkoren till de rikas förmån sedan slutet av 1970-talet, det vi kallar ny-liberalism, menar Reich gör hela kapitalismen instabil och riskerar att knäcka dess positiva krafter. Att ta pengar ifrån medelklass och fattigarbetare betyder nämligen att köpkraften minskar och utvecklingen avstannar eller går utför. Reich vill återupprätta guldåldern, säg femtiotalets kapitalism, och han vill göra det genom att återupprätta de delar av regelverket som såg till att kapitalismen fungerade också för de många, inte bara för de få.

Reich inser emellertid att förslag på reformering av det kapitalistiska regelverket inte kan genomföras enbart med hjälp av förnuftiga argument. Det krävs en balanserande makt (”countervailing power”) som tvingar fram sådana förändringar. Han identifierar en sådan makt med de folkrörelser som tidigare var starka, men konstaterar att deras styrka dalat betänkligt och det är just detta som bäddat för de superrikas förändring av regelverket till sin fördel sedan de senaste fyrtio åren.

Så långt kan man kanske betrakta Reich som en klok och progressiv socialdemokrat och han har säkerligen rätt i sin analys avseende kapitalismens nyliberala utveckling. Att återupprätta en ”countervailing power” är emellertid inte något man gör genom att skriva en bok, och hur det ska gå till har Reich egentligen ingen idé om. Han, liksom vi, får hoppas att något växer fram underifrån.

Det som denna anlays utlämnar är emellertid de nya hot som närmar sig alltmer och som inte kan räddas genom återgång till femtiotalets regelverk, utarmningen av jordens resurser och robotiseringen av arbetslivet.

Reich är införstådd med problemet med robotiseringen och i slutet av boken resonerar han kring hur denna utvecklas fortare än man tidigare trott. Den lösning han diskuterar är då basinkomst och här lämnar han kanske den progressive socialdemokratens position och vågar tänka nytt.

Problemet med jordens resurser, däremot, har han inget att säga om. Han tycks fortfarande vara övertygad om att ekonomisk tillväxt är den väg vi ska sträva efter, om än med en annan fördelning av de ekonomiska vinsterna hos människorna. Hur de begränsade resurserna, som då skulle bli än mer ansträngda, ska fördelas har han inget svar på.

Trots att Reich tycks vara blind för de alltmer skriande miljömässiga varningarna är hans bok oerhört givande. Hans grundliga insikter i amerikansk ekonomi och politik förklarar mycket av de senaste decenniernas utveckling, inklusive uppbärandet av idioten Trump.

Och man känner igen alltför mycket i Sverige, landet som ju gärna gör precis som storebror på andra sidan Atlanten.

Det etiska alternativet – en bokrecension

12 januari, 2019

Recension av Billy Larssons ”Klimatkatastrofens psykologi och mänsklighetens framtid – det etiska alternativet.

Billy drev på facebook redan för flera år sedan linjen att miljöpartiet måste ta sina tre solidariteter mer på allvar, han försökte energiskt att vända den anpassningstrend som vi kunde se hos miljöpartiet då. Hans ansträngningar för att vända den miljöpartistiska skutan var tyvärr inte särskilt lyckosamma, men Billy ger sig inte. Hans nyutgivna bok vänder sig nu till en vidare krets av ”gröna” och fördjupar den solidariska tanken.

I boken ställs de etablerade win-win-stategierna mot en etisk strategi. Två olika sådana win-win-strategier beskrivs, dvs. strategier för att möta klimathotet som vi samtidigt vinner på i alla avseenden.

Den ena sätter sin lit till en fortsatt ekonomisk tillväxt. En sådan skulle göra det ekonomiskt möjligt att gå över till förnyelsebar energi och ett samhälle med koldioxid i balans. Därmed kan vi fortsätta att leva med drivkrafter som kapitalsamlande och konsumtion och fortsätta att sorglöst hänge oss åt fåfänga och prestige.

Den andra win-win-strategin betraktar den första som orealistisk, oändlig tillväxt är inte rimlig i en ändlig värld, men hävdar att ett liv utan statusjakt och frosseri skulle kunna bli mer mänskligt, mer berikande och tillfredsställande. Vi skulle alltsågenom att nöja oss med den materiella standard vi i Sverige hade för, säg, femtio år sedan, vinna på nedväxt.

Billy tror inte att någon av dessa win-win-strategier är realistisk, utan menar att vi istället för att vara inriktade på att ”vinna” i alla avseenden måste medvetet avstå från en hel del av våra bekvämligheter i solidaritet med kommande generationer, med fattiga människor och med djuren.

En sådan etisk strategi skulle kunna genomföras om vi lyckades förändra våra värderingar från fokus på själviskhet och kortsiktig tillfredsställelse mot ett större innehåll av altruism och långsiktig hållbarhet. Billys huvudstrategi för att möta klimathotet är alltså att förändra våra värderingar.

Är denna etiska strategi då realistisk? Billy argumenterar för det och menar att vi nu behöver ”…påbörja en diskussion om vilka värderingar vi vill ska forma vårt samhälle.” Förutom sin egna utförligt framlagda argument stödjer han sig på författare som verkligen försökt att höja blicken såsom historikern Yuval Harari och biologen och geografen Jared Diamond, den senare citeras: ”Det som avgör om ett samhälle skaöverleva eller gå under är vilka värderingar det bör hålla fast vid och vilka som bör ersättas med nya när tiderna förändras.”

Jag instämmer med Billys argumentation och hans slutsats att vi måste hitta ett sätt att sätta våra mer altruistiska värderingar i högsätet. Jag ifrågasätter emellertid bokens budskap i ett par avseenden som kan vara intressant att diskutera.

Det slumpade sig så att jag parallellt med Billys bok läste den självbiografiska romanen ”Mor gifter sig” av Moa Martinsson. Martinssons bok utspelar sig för ca ett hundra år sedan och det slår mig hur stora förändringar som skett sedan dess i våra värderingar. Speciellt tänker jag på hur man behandlar och uppskattar barn, hur man behandlar och uppskattar kvinnor, samt hur man behandlar och uppskattar handikappade. I ett avsnitt av boken beskrivs hur en ung nybliven mamma uttrycker sin avund gentemot den kvinna som fött ett dödfött barn. Barnen betraktas helt enkelt mest som en belastning och värderas inte högt. Den situation som kvinnorna befann sig i under denna tid är också chockerande för en läsare 2019. Män som hade plikt att försörja familjen kastade ofta bort inkomsterna på brännvin eller smet helt sonika från sin försörjningsbörda och lämnade kvinnorna att bära hela bördan själv. Fysiskt och psykiskt handikappade människor eller åldringar hade inte mycket till värde i medmänniskornas ögon, man ville bara bli av med dem.

Idag innebär förlusten av ett barn ett fruktansvärt trauma för föräldrar, släkt och vänner. Kvinnor respekteras med samma rättigheter och skyldigheter som män. Handikappade och åldringar betraktas alltmer som fullvärdiga medmänniskor och man ser till att ordna hjälpmedel för att integrera dem i samhällsvardagen. Våra värderingar ha ändrat sig oerhört mycket på hundra år. Moa Martinssons vittnesmål visar därmed att det är möjligt att ändra på de värderingar som präglar samhället. Men hur ska det gå till?

Vad orsakade förändringen av värderingar under 1900-talets Sverige? Var det några extra upplysta som genom ett filosofiskt resonemang kom på att dessa värderingar måste ändras och som började övertyga människor om detta, först andra intellektuella och sedan i en uppfostran av kreti och pleti? Jag tror inte det, jag tänker att det snarare var den ekonomiska utvecklingen som gjorde det möjligt för alla att bejaka de humanistiska sidor av vårt tänkande som förmodligen fanns där hela tiden.

Om samma tanke ska tillämpas idag, så är det inte diskussion om värderingar som är vägen att förändra dem, utan förändring av de samhällsförhållanden som motverkar dem. För visst är det så att vem man än frågar så bekänner hon sig utan tvekan till värderingen att vi har ett ansvar gentemot kommande generationer. De allra flesta känner också en solidaritet med fattiga människor i andra delar av världen, betänk bara hur mycket pengar välgörenhetsorganisationerna lyckas samla in.

Men vi är fångna i ett system som kräver ständig tävlan, en företagens tävlan med konkurrenter, en tävlan där det bästa dopingmedlet heter tillväxt och där det för ett företag ofta bara finns två vägar, att vinna eller försvinna. Politiker av de flesta färger vet detta och deras gemensamma paradparoll är ”ansvar för landet”, vilket egentligen betyder ansvar för att se till att svenska ”affärer” går bra. Alternativet är arbetslöshet och fattigdom. Anders Wijkman uttryckte sig så här vid DN:s klimatgala i den 26 november i fjol:

”… -Det har inte blivit enklare i och med att ekonomin blivit global. Vi avreglerade finansmarknaderna på åttiotalet. Det är väldigt svårt för en enskild regering att göra särskilt mycket, för då sticker pengarna ur landet.”

Politikerna känner sig helt enkelt tvingade att prioritera svensk konkurrenskraft framför klimatpolitik och deras enda förtvivlade hopp är att man kan nå internationella överenskommelser för att bli av med konkurrensspöket.

I detta samhällssystem är ju vi som inte tillhör företagsstyrelserna statister som vant oss vid att vårt främsta människovärde ligger i att vi konsumerar. Fåfänga och prestige har blivit våra främsta drivkrafter för att få uppskattning från våra kompisar, kollegor, släktingar och vänner.

Men även om det är sådana värderingar som dominerar, så vet vi ju alla att det också finns massor av osjälviskhet, humanism och solidaritet hos våra  medmänniskor. För att få dessa solidariska värderingar att blomma ut så tror jag att det är nödvändigt att vi bryter oss loss från dagens ekonomiska system som främjar egoism, skapar avundsjuka genom en accelererande ojämlikhet och med oförminskad hastighet raserar vår planet.

Jag vet verkligen inte hur det ska gå till, kanske genom medborgarlön eller kanske genom lokala ekonomier som konkurrerar ut jättarna. Eller kanske genom att vi blir fler och fler som gör personligt motstånd mot konsumismen och skapar stolthet resp. skam vilket, om det sprider sig ordentligt, kan ”försätta berg”?

Billy avstår från kritik av vårt samhällssystem i sin bok och fokuserar istället på människans psyke. Jag tvivlar på att en etisk strategi som bygger på en intellektuell övertygelse är realistisk. Vi bör inrikta oss på en etisk strategi, visst, men jag tror den kan bygga på existerande värderingar.

Vi ska kanske hitta vägar att befria våra altruistiska värderingar från de barriärer som skapats och upprätthålls av vårt ekonomiska system.

 

Birger Schlaug har också recencerat boken.

Detta inlägg har tidigare publicerats på Cura-bloggen.

Argument för en demokratisk ekonomi

11 december, 2018

Valter Mutt skriver en mycket tänkvärd text här.

Demokrati o Rättvisa

”Tror någon på allvar att oljebolagen frivilligt tänker låta 80 procent av sina redan inmutade fyndigheter ligga kvar under jord för att vi ska klara 1,5-gradersmålet? Eller att gruv- och skogsföretagen tänker låta kommande generationers intressen väga lika tungt som aktieägarnas vinstintressen? Eller att krigsmaterielföretagen slutar lobba för höjda försvarsanslag?”

Vår tid är en strömvirvel av sammanflödande kriser som hotar att spola bort själva grundförutsättningarna för vår tillvaro. Vid sidan av klimatförändringarna accelererar artdöden och medan planetens befolkning fortsätter att växa så reser jorderosion, skogsskövling och utfiskning frågetecken kring mänsklighetens långsiktiga försörjningsläge.

Framtiden skulle te sig aningen ljusare om EU-kommissionen, OECD, IMF, Världsbanken och andra överstatliga maktorgan började ägna samma uppmärksamhet åt att bekämpa de tilltagande planetära underskotten som åt att nagelfara underskotten i statsbudgeten hos ett antal länder. Något sådant kommer vi dock knappast att få uppleva då det för de globala makteliterna är, som Naomi Klein påpekat, svårare…

View original post 863 fler ord

Kejsaren är naken!

28 november, 2018

FridaysforFuture-300x212Många av oss minns HC Andersen-sagan om kejsaren som var omgiven av okritiska ja-sägare: Några lurendrejare utnyttjade kejsarens fåfänga och lurade honom att de skulle väva det vackraste tyg världen hade skådat och sy en praktfull dräkt åt honom. Garnet de använde sades ha den unika egenskapen att det bara var synligt för kompetenta människor; dumhuvuden kunde inte se det. Lurendrejarna satte igång att väva, men utan att använda något garn alls, och de som övervakade arbetet skämdes så över att vara dumhuvuden att de uttryckte idel beundran, inklusive kejsaren själv. När så tyget var klart och man sytt en dräkt till kejsaren skulle den visas upp i en parad. Människor som hört om garnets magiska egenskaper låtsades förstås att de såg det vackra tyget och hurrade beundrande. Men ett barn, som inte begrep bättre, utbrast: Han har ju ingenting på sig!

Denna gamla historia utspelas nu för våra ögon. Men nu anlitas moderna lurendrejare. De väver, för god betalning, klimatlagar och värdegrunder åt offentlig förvaltning och de smyckar företagens affärsidéer med ord som hållbarhet och ”sustainability”. Men i själva verket är orden lika tomma som lurendrejarnas garnnystan i sagan, deras väv är genomskinlig och det nakna ekonomiska intresset lyser igenom.

För trots klimatlag så bygger offentlig förvaltning förbifart Stockholm, de stöttar bygget ny flygplats i Sälen och utbyggnad av Arlanda och de stoppar vindkraftsutbyggnad för att inte hindra JAS-övningar.

Och trots företagens hållbarhetsmål projekterar dessa för nya oljefält i arktis, bränner kol som aldrig förr och uppfinner nya hysteriska ”högtider” som Black Friday. De inför köpregler av kläder med returrätt som uppmuntrar till överbeställning och de letar frenetiskt efter nya möjligheter till ekonomisk tillväxt.

Vi andra ger efter för vår fåfänga och prestige och följer strömmen. Ibland bekymrar vi oss visserligen om klimatvarningarna, försöker kanske dra ett strå till stacken genom att återvinna vårt skräp, köra lite mindre bil, köpa el-cykel och äta vegetariskt. Men i de stora samhällsfrågorna litar vi på de moderna lurendrejarna, vi låtsas att vi ser den vackra dräkten, vävd av konsulterna, som ska styra tekniken till hållbarhet. Om vi tvivlar kallas vi alarmister, utopister eller naiva drömmare, kort sagt: dumhuvuden.

Så dyker barnet upp, Greta Thunberg, sätter sig utanför riksdagshuset i en personlig skolstrejk och utbrister: Kejsaren är ju naken.

Den sexton år gamla Greta har i höst gjort sig känd genom sin enkla protest mot vårt sätt att leva. I ett tal i London, sa hon bland annat:

…När skolan började i augusti i år ansåg jag att det fick vara nog. Jag satte mig utanför Sveriges riksdag och skolstrejkade för klimatet. En del ansåg att jag borde vara i skolan istället. Andra tyckte att jag borde bli klimatforskare för hitta en lösning på klimatkrisen. Men vi har redan tillräckliga fakta för att lösa klimatfrågan. Allt vi behöver göra är att vakna upp och ställa om.

Varför ska jag studera inför en framtid som inte finns? Vad är det för mening att lära sig fakta när våra politiker och vårt samhälle ignorerar vetenskapen?

Många säger att Sverige är ett litet land och att vad vi gör inte spelar någon roll. Men om några skolelever kan bli en världsnyhet bara för att vi skolkade från skolan i några dagar – tänk vad vi kan åstadkomma om vi alla arbetar tillsammans.”

Hur kan det komma sig att en liten tjej på en gata i Stockholm blir ett namni stora delar av världen? Varför blir hon inbjuden av Arnold Schwarzenegger till klimatkonferens och inbjuden att hålla tal på en hållbarhetskonferens i London? Varför får hon följare i stad efter stad i land efter land under devisen #FridaysForFuture?

Kan det vara för att vi alla egentligen vet att hon har rätt, att vi alla egentligen ser att kejsaren är naken, att klimatlagar och stolta utfästelser är tomma ord som makteliten högaktningsfullt fnyser åt när de går till besluti vardagen?

Nu är vi några som tänker trotsa vår fåfänga och prestige och ta risken att bli kallade dumhuvuden.På fredag den 30november samlas vi på en rad olika platser och visar vårt stöd till Greta. I Borås samlas vi vid rådhuset klockan 16. Kom med i kören som samstämmigt med Greta alltmervågar ropa: Kejsaren är ju naken!

Publicerad i Borås tidning 28 november 2018.

Ett demokratiskt problem

3 april, 2018

Riksdagsbeslutet om CETA ger mig anledning att reflektera över en företeelse i svensk parlametarisk demokrati som jag finner problematisk.

Med begreppet demokrati menar man olika saker. En övergripande betydelse är “folkmakt”, men i nutida diskussioner begränsar man ofta begreppet till att ungefär betyda “flerpartisystem”. Min egen tolkning av begreppet kommer från filosofen Karl Popper, som betonar kriterier som

  1. beslutsfattares avsättbarhet,
  2. yttrandefrihet och
  3. öppenhet.

Avseende det första kriteriet, beslutsfattares avsättbarhet, är detta något som verkligen uppfylls av vårt parlametariska system, åtminstone för den “offentliga sfären”. Makthavare i stat, landsting och kommun väljs på begränsad tid och kan avsättas av en röstande allmänhet.

Det andra kriteriet, yttrandefriheten, är också väl uppfyllt i den offentliga sfären och internet har dessutom utvidgat yttrandefriheten till en stor allmänhet det senaste decenniet.

Här vill jag emellertid främst diskutera det tredje kriteriet, öppenhet, och gör det utifrån ett färskt exempel i vår riksdag. Där togs nämligen, under stor enighet, beslut om att förorda EU att anta CETA-avtalet mellan EU och Kanada1. Miljöpartiet röstade för detta avtal (förutom fyra av deras ledamöter), trots att partiet “egentligen” är emot. Anledningen till att jag tror att man “egentligen” är emot det är att andra gröna partier i Europa är emot och att den svenske MP-representanten Max Andersson i EU-parlametet offentligt argumenterar starkt emot. Jag antar alltså att att MP i denna fråga röstar emot sin egen övertygelse. Förmodligen är det så att man har förhandlat med socialdemokraterna och lovat att man röstar på detta sätt i denna fråga med motprestationen att socialdemokraterna röstar för någon MP-unik uppfattning i en annan fråga.

Mitt problem är att jag, tillsammans med andra utanför den innersta kretsen, inte vet. Det demokratiska problemet här är att MP inte offentligt förklarar varför man tar denna ställning; varför tänker man en sak och gör en annan?

Det verkar faktiskt allmänt helt accepterat att partier kommer fram till kompromisser i hemliga förhandlingar med andra partier och inte ens efter överenskommelsen berättar om sina överväganden. De förklarar inte för medlemmar och väljare vilka alternativ som vägts mot varandra, vilka krav som ställts på motparten och hur överenskommelsen ser ut. Allt detta lämnas till spekulationer, där politiska “analytiker” breder ut sig i pressen och på sin höjd blir motsagda av andra “analytiker”. De ansvariga politikerna håller tyst.

Jag menar att detta avsteg från den demokratiska principen om öppenhet är en allvarlig brist i vår parlamentariska praxis. Det är ett uttryck för elitism, som förhindrar öppen dialog om väsentliga politiska tvisteämnen och skapar en välförtjänt misstro mot politiker.

Borde vi inte kunna ändra på denna praxis?


1 Detta förslag till avtal tar, enligt kritikerna, i sin tur ett avgörande steg mot antidemokratisering, genom att det ger enskilda företag rätt att driva processer mot demokratiskt fattade beslut. Om en nation t. ex. fattar beslut om att förbjuda försäljning av något ämne som man kommit fram till är giftigt, så har ett företag som säljer produkter med detta ämne möjlighet att begära skadestånd för förlorade förtjänster om lagen beslutas.


Detta inlägg har också publicerats på Cura-bloggen.

Science fiction på akademisk nivå

4 januari, 2018

Jag har läst boken Liv 3.0 av fysikern Max Tegmark. Det är onekligen en superintressant bok. Max Tegmark bygger, med hjälp av de senaste vetenskapliga rönen inom fysik, science-fiction-scenarier som vida överglänser de som presenterats av Hollywood. Han låter endast de kända naturlagarna vara gränser för framtida scenarier och resultaten blir svindlande. På vägen får man lära sig åtskilligt om såväl fysik som artificiell intelligens, men slutsatserna är i mitt tycke allt för fantastiska för att vara trovärdiga.

Huvudpersonen i boken är Prometheus, en superintelligens som tänks kunna utvecklas ur våra datorer inom en inte alltför avlägsen framtid. Tanken är att utvecklingen av artificiell intelligens en dag passerar den mänskliga intelligensen och att den den resulterande superintelligensen sedan genom förstärkningsmekanismer snabbt utvecklar sig själv till svindlande höjder. Det betyder att superintelligensen så småningom koloniserar universum, vilket är kittlande att spekulera kring, förstås.

Trots Tegmarks imponerande kunskaper inom fysik så tycker jag väl inte att huvudbudskapet i boken känns särskilt vetenskapligt. Det handlar ju ändå om spekulationer som inte går att kontrollera mot verkligheten förrän det är för sent. Mer vetenskaplig verkar hans forskning om mänskligt medvetande vara och det avsnittet i boken var för mig det mest tilltalande, trots sin begränsade omfattning.

Ändå är stora delar av spekulationerna sådana att man blir ganska rädd för datorutvecklingen. Jag oroar mig emellertid mer för vad existerande juridiska personer i form av storföretag som Google kan ställa till med än Tegmarks fantasifoster. Vi ser ju redan hur kartläggningen av vårt handlingsmönster blir alltmer förfinat för varje dag och att makten över denna information ligger i händerna på några få företag, helt utanför demokratisk kontroll.

Jag har för övrigt två filosofiska funderingar:

  1. Tegmark förutspår att en superintelligens ska kunna reducera en människa till en begränsad mängd information, dvs. ett antal nollor och ettor. Detta ser jag som en orimlig uppgift. Var och en av osstycks vara byggd enligt en instruktion, delvis beskriven av vårt DNA, kompletterad med ett urval av en oerhörd mängd upplevelser. DNA:et kan man möjligen beskriva som ett stycke information, men vet vi att det säger allt om byggnadsritningen? Upplevelserna skulle man med avancerad bevakning möjligen kunna beskriva i viss utsträckning, men vilka av dem som vi sållat bort, vilka av dem vi förstärkt och vilka av dem vi överhuvudtaget uppfattat, går denna mängd information att samla på ett adekvat sätt?
  2. Tegmark hävdar att varje entitet i universum kan betraktas som ett visst arrangemang av elementarpartiklar. Men de elementarpartiklar som vi just nu känner till är väl knappast de minsta beståndsdelarna i materien. Hur kan vi veta hur arrangemangen av de okända, mindre beståndsdelarna påverkar entiteten?

Även om Tegmark flera gånger påpekar att vår kunskap är begränsad, så är hans framställning i en anda som tyder på att han förtränger det faktum att vår okunnighet faktiskt är oändlig. Här är några citat:

Fysikerna vet emellertid att en hjärna består av kvarkar och elektroner arrangerade så att de fungerar som en kraftfull dator och att det inte finns någon naturlag som hindrar oss från att skapa ännu intelligentare kvarkpunkter.”

Även om de här idéerna kan låta som science fiction bryter de definitivt inte mot några kända fysikaliska lagar, så den intressantaste frågan är inte om de kan bli verklighet utan om de kommer att bli det, och i så fall när.“

Det är också anmärkningsvärt, tycker jag, att Tegmark bara i förbigående nämner klimatproblematiken, medan han ändå ägnar en del text åt att varna för kärnvapenhotet. Kanske är han förblindad av sin fysikaliska bild att varje entitet bara är ett arrangemang av elementarpartiklar och tänker att superintelligensen med vänsterhanden kommer att arrangera om den förhatliga koldioxiden till något trevligare innan den ger sig ut och koloniserar universum. Tegmark tycks vara en teknikoptimist, helt enkelt:

Allt vi älskar med civilisationen är följden av människans intelligens, så om vi kan förstärka det med artificiell intelligens äger vi uppenbarligen potentialen att göra livet ännu bättre.“

Jag tror att den enda framkomliga vägen till att avstå från storskalig teknologi är att införa en totalitär världsstat.“

Jag är av en annan uppfattning. Jag hoppas att det finns en annan väg, nämligen att ställa den tekniska utvecklingen under demokratisk kontroll.

Kan vi flyga utan fossila bränslen?

25 augusti, 2017

boeingflyg-1132x670

En enkel överslagsberäkning:
Året 2014 genomförde vi svenskar utlandsflygningar som generade utsläppen 11 miljoner ton koldioxidekvivalenter. Naturvårdsverket (1) rapporterar på sin hemsida:

De uppskattade utsläppen för internationella flygresor (ca 11 miljoner ton koldioxidekvivalenter) motsvarar utsläppen från all bilkörning i Sverige år 2014.”

Tyvärr hittar jag ingen uppgift om hur mycket flygbränsle som gick åt 2014, men genom att räkna baklänges från koldioxidekvivalenter kan man få en uppskattning.

Hos svenska petroleum och biodrivmedelinstitutet (3) finns en tabell som anger att flygfotogen genererar 2,52 kg koldioxidekvivalenter per liter. För våra flygresor 2014 gick det alltså åt 11 miljoner/2.52/2 liter flygfotogen där vi delar med två då endast ca hälften av flygets koldioxidutsläpp beräknas komma direkt från bränslet (2). Bränslemängden är alltså ca 2,2 miljoner kubikmeter.

Energiinnehållet för flygfotogen är enligt samma tabell 9600 kWh per kubikmeter och för etanol 5900 kWh per kubikmeter. Då kan vi räkna ut hur mycket etanol som skulle behövts till våra flygresor 2014, nämligen 3,6 miljoner kubikmeter.

Lantmännen har räknat ut hur stor areal det går åt för att producera etanol (4). “För produktion av en kubikmeter etanol går det åt ungefär 2,7 ton spannmål” och avkastningen är enligt samma källa ca 5,5 ton/hektar i mellansverige. Vi behöver alltså ca ett halvt hektar åkermark per kubikmeter etanol.

Och hälften av 3,6 miljoner är lika med 1.8 miljoner hektar.

Enligt Statistiska centralbyrån (5) finns det i Sverige totalt 2,6 miljoner hektar åkermark.

Det betyder att om de utlandsresor med flyg vi gjorde 2014 skulle gjorts med biobränsle så hade vi behövt 70 % av Sveriges totala åkerareal för att producera bränslet.

  1. http://www.naturvardsverket.se/Sa-mar-miljon/Klimat-och-luft/Klimat/Tre-satt-att-berakna-klimatpaverkande-utslapp/Flygets-klimatpaverkan/
  2. http://publications.lib.chalmers.se/records/fulltext/240574/240574.pdf
  3. http://spbi.se/blog/faktadatabas/artiklar/berakningsmodeller/
  4. http://www.agroetanol.se/etanol/fragor-och-svar/
  5. http://www.scb.se/hitta-statistik/statistik-efter-amne/jord-och-skogsbruk-fiske/amnesovergripande-statistik/allman-jordbruksstatistik/pong/tabell-och-diagram/akerarealens-anvandning-19902016.-hektar/

Beräkningen är något osäker på grund av omvägen om koldioxidekvivalenter som man ju inte riktigt vet hur de räknas ut i olika sammanhang. I rapporten (2) finns emellertid uppgifter om bränsleåtgången i världsmåttstock vilket ger följande uppskattning: Man gjorde 2009 åt 260 miljoner ton flygfotogen i världen, 800 kg/m^3 gör 325 miljoner m^3, vilket innebär 530 miljoner m^3 etanol, som motsvarar 265 miljoner hektar åkermark.

Världen har 1.5 miljarder hektar åkermark, vi hade alltså behövt 17 % av jordens åkerareal 2009 för att då driva våra flygplan med etanol. Med tanke på att betydligt mindre än 17 % av jordens befolkning flög 2009 så är det än mer uppenbart att biobränslet inte är någon realistisk lösning.

Roland Paulsens arbetskritik

24 juli, 2017

arbetssamhallet-hur-arbetet-overlevde-teknologinHar just läst den nya upplagan av Roland Paulsen, Arbetssamhället, hur arbetet överlevde teknologin.

Mitt allmänna omdöme är att detta är en riktigt bra bok i sin övertygande genomgång av arbetslinjens ursprung och idioti.

Ett signifikant exempel ur boken är de finska skogsarbetarna som från att ha varit ca hundra tusen för sextio år sedan, minskade till en tredjedel i antal när motorsågen introducerades och numera, efter att engreppsskördaren etablerats, bara är ett par hundra. Vad gör då de nästan hundra tusen som blivit arbetsbefriade av maskinerna? Går de hemma och slår dank? Ånej, samhället har hittat på nya “arbeten” åt dem.

Denna idioti, att vår uppfinningsrikedom i utvecklingen av maskiner inte befriat oss från lönearbetet, är skandalöst. Och den beror egentligen inte på vår vilja, utan på ett ekonomiskt system som hänsynslöst kräver tillväxt.

Jag har verkligen inga invändningar mot Roland Paulsens framställning, men jag har några synpunkter.

Nödig och onödig konsumtion

I avsnittet om vilken typ av konsumtion som egentligen är nyttig respektive onyttig har jag först några reflektioner.

Man kan ju alltid resonera kring vad som rent fysiskt är nödvändigt för vårt välmående och då handlar det ju om mat, bostad, kläder och vård. Utöver dessa nödvändigheter behöver vi ju också sådant som bil, telefon, TV och dator eftersom vårt nuvarande samhällsbygge förutsätter det. Dessutom “behöver” vi en massa andra saker som vi vant oss vid såsom tvättmaskin, diskmaskin, mikrovågsugn, grill eller musikanläggning.

Jag skulle nog placera mig mellan det som Paulsen kallar den historiekontextualiserande och den ödmjuka ståndpunkten. Jag tror inte att det är meningsfullt att dividera i detalj om vilket av dessa behov som egentligen behövs, utan ser det hela nog som en föränderlig kultur som bestäms av individen och det allmänna medvetandet i det samhälle man lever i. Dock vet vi mycket väl att många av dessa behov faktiskt ursprungligen är skapade av kreativa affärsmän och att vi, innan de presenterades på marknaden, inte visste att de fanns. Vi visste inte att vi behövde en mobiltelefon för fyrtio år sedan, vi visste inte att vi behövde en bil för hundra år sedan och vi visste inte att vi behövde flyga till badstränder varje år för tjugo år sedan. Men, när vi väl upptäckt dessa behov så existerar dom och det är inte så lätt att vänja sig av med dem.

Det vi kan göra, emellertid, för att undvika än mer destruktivt resursslöseri i framtiden såväl avseende arbete som material är att åtminstone sluta hitta på nya behov. Det vi inte vet att vi behöver just nu, det bör vi se till att vi aldrig får veta att vi behöver. För varje ny pryl vi hittar på (företrädesvis i den rika delen av världen) kommer förr eller senare bli var mans egendom över hela jorden. Och det är ohållbart.

Jag tror inte att påhittigheten är en spontan mänsklig drift, utan att den främst beror på samhällets krav att alla människor ordnar sin försörjning. Det enda sättet att undvika påhittandet av nya grejer som vi inte vet att vi behöver är då att bygga ett ekonomiskt system som inte kräver tillväxt, som inte kräver ny konsumtion för företagens och de enskilda människornas överlevnad. Vi behöver göra oss av med den drivkraft som kapitalismen innehåller, den drivkraft som hittills ofta gjort en fantastisk nytta genom att t. ex. eliminera svält, men som nu är alltför kreativ för att jordens resurser ska räcka till och för att vi ska slippa det onödiga ”arbetet”.

Ett sådant steg, att sluta hitta på nya grejer att konsumera, är det minsta vi kan göra. Men det lär inte räcka för att klara miljöhoten. Vi måste dessutom säkert vänja oss av med vissa av de “nödvändigheter” som vi etablerat. Och det borde egentligen inte vara så svårt eftersom vi faktiskt inte behövde dem tidigare. Men jag tror inte att det kan ske genom att några experter analyserar vad vi egentligen behöver och sedan genomför restriktioner. Nej, men det kan ske genom nya trender, såsom att det blir skämmigt att flyga, att det blir inne att klara sig utan bil, att det blir coolt att trotsa modet och använda sina kläder tills de blir utslitna och att det blir betraktat som äckligt att frossa i blodiga biffar. Vi människor beter ju oss sällan i enlighet med förnuftiga argument eller expertråd, vi gör som alla andra, vi följer trender.

Eftersom alla behov utöver mat, kläder och husrum är kulturellt betingade så finns det uppenbarligen en potential för hållbarhet, de kan elimineras genom en kulturell vändning, en trend.

Onödigt arbete

Angående onödigt arbete har jag några refelektioner baserat på mitt eget, numera nästan avslutade, yrkesliv.

Jag har sysslat med att vara stickprovskontrollant på SKF:s hållarefabrik, vara gummiarbetare på Firestones däckfabrik, jobba som svarvare på en tapetfabrik, en mekanisk verkstad och en hydraulcylinderfabrik och vara verktygsmakare på samma fabrik. Så småningom skaffade jag mig civilingenjörsexamen och ägnade mig åt mekanisk provning för att slutligen också ta doktorsexamen och “forska” inom statistiska metoder inom utmattningshållfasthet. Jag är därmed personligen en sorts representant för den utveckling av Sveriges arbetsliv som Paulsen beskriver. Tillverkningsjobben har försvunnit i automatisering eller export och vi svenskar har fått skaffa oss andra sysselsättningar. Det fina för oss som fick vissa av dessa andra sysselsättningar är att studier och forskning är behagligt, välavlönat och kul. Men, när jag ser tillbaka på vad jag åstadkommit i min forskar-”karriär” så är det inte mycket att skryta med. Jag har publicerat tjugo, trettio artiklar i vetenskapliga tidskrifter, jag har presenterat resultat på minst lika många internationella konferenser och jag har skrivit åtskilliga rapporter. Men hur många har läst? Vad är det bestående resultatet? Visst kan man försvara den enorma forskarinflationen de senaste decennierna med att vetenskapliga framsteg alltid varit små guldkorn framsållade ur stora mängder brus, men min känsla är att den mesta “forskningen” numera är en typ av terapi för att hålla oss i arbete som har erhållit en forskarexamen. Särskilt uppenbarar sig denna känsla när man deltar i EU-projekt där större delen av “arbetet” består i att skriva formella ansökningar och lägesrapporter, resa runt och träffa projekt-”partners” i oftast alltför oförberedda möten och jaga de mest oseriösa deltagarna att skriva delrapporter. Forskningsresultaten från dyika projekt är oftast inte mycket att yvas åt, det finns helt enkelt inte tid till dem.

Med dessa, mina, erfarenheter i bagaget och Paulsens strejkkriterium i bakhuvudet så kan man verkligen reflektera över hur många arbeten som har någon verklig substans i Sverige idag.

Vad gör vi?

De avslutande avsnitten i Paulsens bok handlar om vad vi ska göra åt denna idioti. Tyvärr finns det inte mycket hopp, politiskt tycks alla etablerade partier vara överens om att jobbskapande och tillväxt är den enda vägen.

Men jag håller med Paulsen om att vi måste försöka låta bli att resignera och hoppas på något framtida automatiskt sammanbrott av systemet. Vi bör istället göra det lilla vi kan för att sätta små käppar i hjulen för den destruktiva kapitalismen. Själv gör jag det genom att stötta REKO-ringen, dvs. handla mat av lokala producenter utan mellanhänder, stötta Nära-föreningen som driver en hållbar lunchrestaurang i sta’n, skicka ekonomiska bidrag till Wikipedia, uteslutande använda gratis programvara i mitt yrkesarbete, låta bli att flyga, investera i egen vindkraft, solfångare och solcellesanläggning, bo genom airbnb, organisera kollektivt arbete i bekantskapskretsen, plocka bär och svamp samt göra så mycket som möjligt själv i underhåll och utveckling av vår stuga.

En mattevikaries klagan

24 februari, 2017
World Mixed Doubles Curling Championship 2015

Det saknas inte engagerade föräldrar och lärare!

Under mitt yrkesliv inom ingenjörsstatistik har jag följt debatten om den svenska skolan och tagit del av oron över den sjunkande kunskapsnivån, särskilt inom matematik. Jag har då ofta drömt om att testa om jag själv skulle kunna fungera som lärare i grundskola eller gymnasium. Jag har helt enkelt undrat över om det skulle hjälpa i undervisningen att kunna så mycket matte som jag kan och om det till och med kunde kompensera brister på pedagogisk utbildning. Min höga lön inom forskningsvärlden hindrade mig emellertid att verkligen göra några sådan försök, det vore ju en ekomomisk uppoffring som kanske inte ens skulle ge något bra resultat.

För ett par år sedan tröttnade jag emellertid på mitt jobb inom forskarvärlden. Jag saknade någon som blev glad för mina resultat, jag blev ständigt irriterad på mina chefer som mätte forskningsresultat endast i erhållna forskningsmedel från skattebetalarna, i antalet examinerade doktorer och i antalet registrerade publikationer och inte ofta höjde ögonen från sina ekonomiska tabeller på datorskärmen. Jag sade helt enkelt upp mig, tog ut delar av min pension något i förtid och satsade på att jobba som fristående konsult inom ingenjörsstatistik.

Det nya livet artade sig bra. Genom att jag kunde fortsätta ta ut en hög timtaxa i konsulteriet och inte behövde försörja några chefer, marknadsförare och administratörer, samt få lite statlig pension, behövde jag inte arbeta särskilt mycket och det blev tid över för att göra det där experimentet jag drömt om, att bli mattelärare.

Det hela började med att en tidigare student vid Chalmers, vars exjobb jag var med och handledde, hörde av sig till mig och undrade om jag kunde ställa upp som volontär för Mattecentrum. Denna organisation arrangerar räknestugor över hela landet för grundskole- och gymnasieelever. Här får eleverna gratis läxhjälp och nu skulle det starta en sådan räknestuga i Borås. Jag nappade genast på detta erbjudande och sedan dess håller vi, några volontärer, en kväll i veckan öppet i en skolsal på Teknis, dit elever från olika skolor kan komma, sitta och räkna, och få hjälp när de behöver. Detta arbete var inspirerande och när rektorn vid något tillfälle frågade om några av oss kunde ställa upp som vikarier i matte på skolan så fick jag min chans att prova som mattelärare.

Jag började som vikarie för ett par ekonomiklasser, andra årskursen på gymnasiet, och fick inledningsvis en smärre chock över deras brist på elementär matematisk kunskap. Jag kollade för säkerhets skull på Mattecentrums hemsida vad de borde ha lärt sig i grundskolan. Och visst, här fanns ett par, tre år att ta igen! Men det fanns förstås inte tid för en sådan omfattande repetition. Än värre var det då det fanns en ytterst liten del av elevernas uppmärksamhet till förfogande .

Mobiltelefoner och datorer stjäl större delen av elevernas uppmärksamhet. Det finns regler uppsatta lite varstans att man inte använder telefoner på lektionstid och endast använder datorer till skolarbetet. Men, det tycks vara så att dessa regler inte efterföljs så noga, vissa lärare ser nog till det sker, medan andra uppgivet låter det bero. Själv hade jag en alltför tillåtande attityd från början och det hjälpte föga att sedan försöka stävja användandet när jag kände behovet. Enligt samtal med andra lärare så har man inte heller så stora möjligheter att använda tvång. Resultatet blev en ojämn kamp om uppmärksamhet mellan mig och sociala medier.

Något som också hämmade undervisningen var att många elever inte hade med sig materiel till lektionerna. Jag införde därför efter ett tag en regel att man inte blev registrerad som närvarande om man inte hade bok, papper och penna med sig till lektionen. Detta hjälpte ett tag, men glömdes sedan bort. När jag så vid en lektion meddelade två elever att de inte blev antecknade som närvarande på grund av regeln fick de ett utbrott och undrade: “vad gör vi då här?” Jag svarade att jag verkligen inte visste det och lät dem gå. Värt är att notera att sådana metoder förmodligen inte är tilllåtna i dagens skola, jag avstod från att ta reda på det.

Jag provade i min undervisning olika metoder såsom 1) att räkna uppgifter på tavlan, 2) att först låta eleverna räkna en uppgift själva och att jag sedan gjorde den på tavlan, 3) att låta eleverna räkna själva och gå runt och hjälpa till, 4) att begära in de självutförda uppgifterna för rättning, 5) att ge oförberedda prov, rätta och sedan diskutera resultaten enskilt med varje elev.

Metoderna fungerade ganska bra någon gång och flera elever gjorde framsteg.

Medianeleven, däremot, svarade inte upp till någon av metoderna, hen lyssnade inte vid tavelgenomgång vid metod 1), gjorde inget eget försök vid metod 2), ansåg sig helt enkelt oförmögen att ens fundera över uppgiften, ägnade sig mest åt telefonen, datorn eller kompisen vid självräknandet 3), lämnade in kladdiga obegripliga uppgifter vid metod 4) och underpresterade  vid oförberedda prov 5).

När så terminen var till ända och det stora “nationella provet” skulle genomföras så var alla elever och lärare helt koncentrerade på denna händelse. Nu skulle allt avgöras. Nu gällde det för den som ville bli godkänd att på några dagar plugga in allt det man ignorerat tidare och klara betygsgränsen E. Det ska sägas att för att klara betygsgränsen E på ett nationellt prov i Matematik för årskurs 2 i ekonomiska programmet, så räcker det att man kan läsa och använda den formelsamling som man får ha med sig på provet. Man behöver alltså inte kunna något utantill eller tänka ut något själv, det räcker att hitta rätt formel i formelbladet och följa instruktionen. En förutsättning för att man ska hitta rätt formel är förstås att man gjort en liknande uppgift någon gång förut och att man klarar av att läsa en formel.

För “mina” klasser blev resultatet att drygt hälften fick betyget F, dvs. medianeleven blev underkänd.

Jag fick alltså ett svar på min tidigare fråga: Hjälper det att kunna mycket matematik för att lyfta dagens elever? Svaret blev ett rungande NEJ. Det kan förstås vara så att just jag är en ovanligt dålig pedagog, men jag tror inte att det är avgörande, arbetet i de frivilliga räknestugorna säger ju något annat.

Mina intryck av detta “studiebesök” i den svenska skolan är att

  1. dagens ungdomar är fostrade till konsumenter, de har aldrig fått öva sig i att lösa andra problem än sociala, med ett populärt uttryck: de är “curlade”. Curlingen börjar redan före skolstart och förstärks i hela skolväsendet av skolans ambition att “alla ska bli godkända”, stämplandet av ointresserade elever som “svaga” och den nyliberala idén om att eleverna är “kunder” som inte kan förväntas bjuda till själva.
  2. Hela syftet med skolvistelsen från såväl föräldras, elevers och skolledningens sida är att erhålla examen och tävla om de finaste platserna i det framtida universitetet och i det framtida yrkeslivet. Utbildning bör enligt min mening istället ha huvudsyftet att stilla nyfikenhet, främja samvaro med andra människor och natur och erhålla delar av den av mänskligheten hittills samlade kunskapen, kort sagt bildning.
  3. Lärarna är i allmänhet oerhört ambitiösa. De försöker, trots en i det närmaste obefintlig respons, att dela med sig av den kunskap de tror sig vara satta att förmedla. Ofta blir de knäckta av elevernas ointresse och sliter förtvivlat sitt hår, men dagen efter kommer de tillbaka med nya tag. Plikttroget kämpar de med att uppfylla det statliga regelverket med “rättsäkra” betyg, de ställer upp för extra insatser för elever som inte hade lust när de skulle varit uppmärksamma och de konstruerar och rättar prov i parti och minut.

 

Efter halvannat år som mattevikarie i gymnasiet tänker jag så här:

Eleverna skulle säkerligen bli mer bildade och självständigt tänkande om de slapp att gå i skolan dagligen i tolv år och istället ägnade sig åt att självständigt utveckla sina förmågor. Det obligatoriska skolarbetet skulle kunna begränsas till att lära sig att läsa, skriva, behärska de fyra räknesätten samt bli orienterad i de naturvetenskapliga insikter som människan utvecklat under de senaste tusen åren. Detta skulle förmodligen kräva mindre än hälften av dagens sammanlagda skoltid och ändå bli ett bildningslyft för de allra flesta.

Alexander Humboldt

5 februari, 2017
humboldt-bonpland_chimborazo

Humboldt och Bonpland vid Chimborazo i Equador

Har just läst ut den nyutkomna biografin: Vetenskapens bortglömde hjälte, Alexander von Humboldts äventyr av Andrea Wulf.

Wulf beskriver ett fascinerande levnadsöde må man säga och jag håller med henne, Humboldt kan verkligen utnämnas till hjälte.  För tvåhundra år sedan genomförde han under svåra personliga strapatser en enorm mängd vetenskapliga observationer. Han studerade växter, djur, geologi och jordmagnetism och samlade observationer in en omfattning som saknade motstycke vid denna tid kring 1800.

Han utmärkte sig dock framför allt i att betrakta naturen som en helhet. Han lyfte blicken från detaljstudier och klassificeringar a la Linné och insåg att människan är en del i ett omfattande nätverk. Han lade därmed grunden till miljörörelser och ett ekologiskt betraktelsesätt.

En intressant reflektion är följande: jag som är så bekymrad över dagens ökande maktkoncentration till multinationella företag utanför all demokratisk kontroll hade inte tidigare insett att detta elände startade redan för tvåhundra år sedan. Humboldt hade nämligen för avsikt att komplettera sina gedigna undersökningar av de Sydamerikanska växtzonerna med motsvarande studier i Himalaya. Han hade finansieringen klar från den Preussiske kungen, han hade stöd av hela den vetenskapliga världen och av Engelska kronan. Men, han stoppades av den tidens multinationella gigant: Ost-indiska kompaniet. Detta företag hade alltså för tvåhundra år sedan den reella makten över vilka personer som fick fara till Indien och Humboldt var obekväm då han från sina Sydamerikanska resor konsekvent kritiserat kolonialismen och slaveriet.

Humboldt fick inte under hela sin livstid chansen att besöka Himalaya. Istället ägnade han sitt liv åt en hästvagnsresa till Sibirien, skrivandet av åtskilliga banbrytande böcker och stöd åt allehanda samtida forskare.

Bortglömd är han förmodligen för att han var tysk och därmed nedtystad i den anglosaxiska världen under och efter de två världskrigen och det är ju främst därifrån vi får vår världsbild.

Han förtjänar att återupprättas!