Den finske presidenten Alexander Stubb har skrivit en bok med titeln ”Maktens triangel”. Stubb verkar ju vara något så unikt som en intellektuell statsman. Det är det, samt ett par rekommendationer, som får mig att läsa honom.
Stubb är en utpräglad vän av den liberala demokratin och den globala handeln. På ett ställe (s. 215) sammanfattar han sin syn så här :
”Allt genomsyras av konkurrens. Det påverkar alla aspekter av samhället. Utan konkurrens, ingen innovation. Utan innovation, ingen tillväxt. Utan tillväxt, ingen välfärd.”
Man förstår att han är fostrad i den nyliberala anda som präglat Väst de senaste femtio åren.
Bokens titel, ”Maktens triangel”, syftar på Stubbs kategorisering av världen i tre sfärer, Väst, Öst och Syd, där Väst förstås inbegriper också icke västliga nationer som Australien, Nya Zeeland, Japan och Sydkorea. Öst domineras av Kina, men inbegriper också Ryssland och Iran. Syd är det vi tidigare kallade tredje världen, där dock länder som Indien, Brasilien och Sydafrika har börjat bli makter att räkna med.
Stubb försöker vara ödmjuk, han försöker verkligen hålla tillbaka sin grundkänsla av att Väst är moraliskt överlägsna och menar att man måste kompromissa med (främst Syd) avseende demokrati, mänskliga rättigheter och dylikt. Han skriver (sid. 144):
”Väst måste kunna erkänna sitt koloniala förflutna, medge sina misstag och sluta förutsätta att vi per automatik står för den högststående moralen i världspolitiken.”
Men det kryper fram i texten ibland att han ändå ser oss som föredöme. Han skriver t.ex. (s. 148).
”Öst har inte så mycket med värderingar att göra, utan handlar mer om nationella intressen.”
Jag frågar mig då om Väst verkligen drivs av värderingar. Är det verkligen demokrati, rättvisa och mänskliga rättigheter som driver våra ledare? Är det inte intressen?
Här tänker jag främst på maktkategori som inte tycks finnas i Stubbs tankevärld, nämligen kapitalet, de multinationella bolagen såsom oljeindustrin, krigsmaterielindustrin och de digitala jättarna i Silcon Valley, storbankerna och miljardärerna. Denna kategori sitter ju på en oerhörd makt i dagens värld, en makt som de utövar helt utom demokratisk kontroll genom lobbyverksamhet, utpressning och mutor. Och de är, än så länge, allra mäktigast i det liberala demokratiska Väst. Drivs dessa bolag och miljardärer av värderingar? Eller drivs de enbart av girighet? Hur skiljer sig deras exploatering av Syd idag från kolonialismen?
Stubb analyserar världens maktutövning med hjälp av gedigna kunskaper och massor av erfarenheter. Man märker dock att analysen blir tunn då den grundas på idealistiska idén om att allt drivs av värderingar och nationella intressen. Den hade blivit mer stabil om den tog större hänsyn till det som Marxisterna kallar den historiska materialismen, att beslut oftast har en materiell grund. Det är ju sådana grunder som kan förklara varför USA konsekvent har brutit mot FN-stadga och Helsingforsöverenskommelsen när det står rikedomar såsom olja på spel.
FN-stadgan och Helsingforsöverenskommelsen är just sådana regelverk som Stubb menar att vi måste komma tillbaka till. Han nämner inte att USA aldrig har respekterat dessa överenskommelser, så den ”regelbaserade världsordning” som han, liksom de flesta debattörer idag, sörjer är inte FN-stadgan. Det är istället en världsordning med en världspolis, USA, som med en överlägsen militärmakt och baser över hela jordklotet ser till att det amerikanska kapitalet ostört kan håva in nya miljarder. Kapitalet i övriga Väst ser till att stötta denna ordning då också de lever gott på den.
Stubb vill ”återupprätta” en ”multilateral” världsordning i kontrast till den ”multipolära” som Öst strävar efter. Det är verkligen eftersträvansvärt, men vad menar han med ”återupprätta”? Det vi haft sedan murens fall är ju en unipolär världsordning.
Stubb har onekligen en mycket tilltalande vision. Han vill ha internationella överenskommelser, bevakade av starka institutioner, han vill minska ojämlikheten såväl inom som mellan länder och han vill främja öppenhet och fria tankar. Men jag tror tyvärr inte att denna vision kan uppfyllas om man vidhåller ”tillväxt” som den främsta ledstjärnan och om man ignorerar det faktum att den liberala demokratin urholkas ju mer makt kapitalet tillskansar sig.
De existentiella hot som vi står inför, klimatförändringar, världskrig och AI beror inte på enskilda människors dåliga värderingar, de har drivits och drivs obönhörligt fram av den inbyggda girigheten hos stora bolag. Ska vi undanröja riskerna måste vi nog på något sätt ändra samhällenas grundläggande drivkrafter från individuell kapitalackumulation till kollektiv problemlösning.
Jag har läst en mycket gedigen och fascinerande bok, Ellen Hodgson Browns Bankerna och Skuldnätet. Brown gör en omfattande studie av hur bankväsendet svindlat stater och befolkningar i ett par hundra år. Tricket är att skapa pengar ur intet och kräva ränta när man lånar ut dem. En illustrativ beskrivning om hur trolleriet går till är följande hypotetiska fall:
”Du bor i en liten stad med bara en bank. Du säljer ditt hus för 100 000 dollar och sätter in pengarna på ditt checkkonto i banken. Banken lånar sedan ut 90 % av denna summa, eller 90 000 dollar, till fröken Vit för att användas till att köpa ett hus av herr Svart. Banken börjar inkassera både ränta och kapitalbeloppet från detta från fröken Vit. Anta att den gällande räntan är 6,25 %. En ränta på 6,25 % på 90 000 dollar för ett inteckningslån som löper på 30 år uppgår till 109 490 dollar . Fröken Vit kommer slutligen att vara skyldig 199 490 dollar för kapitalbeloppet och räntan på lånet – inte till dig, vars pengar det påstås ha varit från början, utan till banken. Lagligt sett har fröken Vit rätt till huset, men banken blir den faktiska ägaren tills hon betalat av sitt inteckningslån. Herr Svart tar nu de 90 000 dollar som fröken Vit har betalat honom för hans hus och sätter in dem på sitt checkkonto i stadens bank. Banken lägger till 90 000 dollar till saldot på sitt kassakravskonto hos sin Federal Reserve-bank och lånar ut 90 % av denna summa, eller 81 000 dollar, till fru Grön, som vill köpa ett hus av herr Grå. Under loppet av 30 år kommer fru Grön att bli skyldig banken 81 000 dollar för kapitalbeloppet plus 98 541 dollar i ränta, eller total 179 541 dollar, och banken har blivit den faktiska ägaren till ytterligare ett hus tills lånet betalats av.
Herr Grå sätter därefter in fru Gröns pengar på sitt checkkonto. Processen fortsätter tills banken har ”lånat ut” 900 000 dollar, som de inkasserar 900 000 dollar i kapitalbelopp och 985 410 dollar i ränta på, till en totalsumma på 1 885 410 dollar. Banken har sålunda skapat 900 000 dollar ur tomma intet och har förvaärvat det faktiska ägandet över en rad hus, åtminstone tillfälligt, allt utifrån en ursprunglig insättning 100 000 dollar och låntagarna är nu skyldiga banken 985 410 dollar i ränta på detta lån. Kapitalbeloppet på 900 000 dollar upphjävs genom en post på kreditsidan i huvudboken i bankens bokföring när lånen betalas tillbaka, men den andra halvan av dessa frambesvärjda 2 miljoner dollar – räntan – stannar solitt kvar i bankens kassakistor, och om någon av låntagarna skulle försumma att betala sina lån, så blir banken ägare till den intecknade egendomen.
Istället för hus, låt oss prova med de 100 miljoner dollar i amerikanska statsskuldsväxlar som köps av Federal Reserve under en enda dag i exemplet från National geographic (från en artikel i National Geographic Magazine 1993 av biträdande redaktör Peter White), genom att använda 100 miljoner dollar i bokföringspostpengar som är skapade ur tomma intet. Vid ett kassakrav på 10 % kan 100 miljoner dollar generera 900 miljoner dollar i lån. Om räntan på dessa lån är 5 %, så kommer dessa 900 miljoner dollar att ge en avkastning på 45 miljoner dollar i ränta under det första året till de banker som utfärdade lånen. Vid sammansatt ränta kommer en ”investering på 100 miljoner dollar med pengar som är skapade ut intet att fördubblas på omkring två år!”
Ett par reflektioner på exempel på bokens rika innehåll:
Det japanska undret. Jag har länge undrat vad förklaringen är till den japanska västerlandiseringen under nittonhundratalet. Ellen Brown har en rimlig förklaring, nämligen att den japanska staten i slutet av artonhundratalet valde att ge ut stora pengar i egen regi. Man gjorde det för att köpa in de stora feodala egendomarna i landet och de forna feodalherrarna uppmuntrades att sätta sprätt på pengarna genom att starta industriell verksamhet. Det är detta, enligt Brown, som ligger bakom de framgångsrika stora japanska industrigrenar som senare erövrade världen. Senare tycks amerikanska banker lyckats övertyga den japanska staten att ändra sin politik och numera är de en del i den globala finanskarusell där det är bankirer som gör vinsterna.
Kina. Ett annat land som vägrar vara med i den utpressningstaktik som de globala bankirerna utövar tillsammans med internationella valutafonden är Kina. Och det har ju resulterat i en enorm tillväxt av såväl ekonomi som vetenskap.
Derivatmarknad, blankningar och hedgefonder. En ny typ av affärer har växt fram de senaste halvseklet. En idé bakom hedgefonderna (som handlar mycket med derivat och blankningar) är att de ska göra vinst oavsett börsens upp- eller nedgång. Det måste ju betyda att deras vinst inte är kopplat till produktivitet eller tillväxt utan helt enkelt handlar om att göra vinst helt på någon annans bekostnad. Blankning betyder, till exempel, att man genom att vara stor och mäktig kan manipulera värdet på aktier eller valutor genom stora försäljningar. Därmed sjunker kursen på aktien eller valutan och man kan köpa tillbaka värdepapperen till reapris. Vinsten av en sådan transaktion kommer inte från någon ökad produktivitet eller ekonomisk tillväxt utan stjäls helt enkelt från de småsparare eller fattiga länder som säljer till det lägre värdet. Derivathandel är svårare att genomskåda, men tycks ha precis samma effekt.
Hur är det då i Sverige? De fyra storbankerna i Sverige gör en vinst på ca 200 miljarder per år. Det motsvarar ca 25% av Sveriges sammanlagda inkomstskatter. Ränta på statsskulden är 45 miljarder, 6 % av inkomstskatterna.
Nu höjs röster för att svenska staten ska låna först 300 miljarder till försvaret, sedan ytterligare några hundra miljarder till kärnkraft.
Enligt Ellen Browns syn så är det helt galet att staten lånar pengar till investeringar. Om det finns behov att tillfredsställa är det klokare av staten att helt enkelt skapa de nödvändiga pengarna. Effekten blir densamma, men staten slipper betala ränta till bankirerna. Det är ju nämligen så att när staten lånar av banken så lånar den inte pengar från något digitalt kassavalv, utan pengarna skapas av banken genom en enkel bokföringstransaktion, precis som i husköpsexemplet ovan.
Detta svindleri har pågått i ett par hundra år nu, det göder banker, utarmar skatteunderlaget genom räntor och driver ekonomisk tillväxt.
I Sverige finns en förening som arbetar med att sprida kunskap om detta svindleri. Föreningen heter positiva pengar och har presenterat förslag på hur penningsystemet ska förändras.
Jag har just läst boken Power and Progress av de båda ekonomipristagarna (2024) Simon Johnson och Daron Acemoglu. Det är en mycket läsvärd bok som diskuterar hur teknisk utveckling påverkar olika samhällsfenomen. En viktig ambition är att förstå hur teknisk utveckling skapat såväl välstånd som ojämlikhet och finna politiska lösningar för att få stopp på den, sedan 1970-talet, skenande ojämlikheten.
Bokens viktigaste förtjänst, tycker jag, är ifrågasättandet av den gängse bilden av att ökad produktivitet automatiskt leder till allmänt ökat välstånd, en bild som författarna döpt till ”produktivitetens bandvagn”. Med åtskilliga studier av hur tekniska framsteg har resulterat i historien visar författarna att bilden av ”produktivitetens bandvagn” är felaktig.
Fördelningen av de ökade resurser som rationaliseringarna ger bestäms nämligen snarare av maktförhållanden och tillgängligheten av villig arbetskraft. Andelen överskott som går till löner ökas normalt bara om det är brist på arbetskraft. Exempelvis när pesten dödade en stor andel av arbetarna på 1300-talet. Eller när krigen tog livet av en stor andel arbetsföra. Eller när hoten om strejk gav arbetarna makt att minska tillgången på villiga arbetare. Eller när högkonjuktur eliminerade arbetslösheten.
Brist på arbetskraft främjar alltså jämlikhet. Pest eller krig är förstås inget man vill framkalla för jämlikhetens skull, men de tjänar dock som viktiga illustrationer till grundtesen. De andra orsakerna, däremot, förtjänar att begrundas för att råda bot på ojämlikheten. Boken tar upp båda.
Avseende hotet om strejker talar man om att det behövs en makt som motverkar företagens vinstfokusering, en ”countervailing power”. Och en stark arbetarrörelse var ju en sådan kraft under slutet av artonhundratalet och under första halvan av nittonhundratalet. Den har emellertid sedan försvagats, framför allt på grund av medlemmarnas sviktande engagemang, och småningom också på grund av sjunkande medlemsantal. Vi ser det nu i kampen mellan facket och Tesla i Sverige, där bara en liten andel av medarbetarna strejkar och Tesla inte låter sig besegras. Boken tar upp detta problem och konstaterar också i enlighet med Marx analys, att den samling i stora fabriker som främjade samverkan i arbetarrörelsens barndom inte längre är så förekommande i arbetslivet här i väst.
Hur ska man då återupprätta en ”motverkande kraft”? Författarna har tyvärr inget egentligt svar på den frågan, utan hänvisar mest till inverkan av fackliga organisationer och staten. Man missar dock, tycker jag, att notera att de fackliga organisationerna inte har så mycket makt kvar när medlemsengagemanget försvunnit. I Sverige hänger det visserligen kvar ett visst inflytande genom etablerade institutioner som kollektivavtal och Saltsjöbadsanda, men det tycks minska kontinuerligt, vilket Tesla-striden illustrerar.
Författarna hänger sig istället åt den den sist nämnda anledningen, högkonjuktur med låg arbetslöshet. Och för att åstadkomma detta ägnar man mycket kraft år att analysera produktivitetshöjningar. Man skiljer t.ex. på ren automatisering, som bara ersätter mänsklig arbetskraft, och produktivitetshöjning av arbetskraftens förmåga och menar att teknikutvecklingen borde styras mot den senare. När man rationaliserar bort jobb på ett ställe ska man skapa jobb på ett annat. Detta är ju onekligen en utmärkt strävan i många avseenden och specifikt bör den minska arbetslösheten och därmed främja löneutvecklingen.
Men, författarna har inte läst Kate Raworth och hennes donut-ekonomi. De tycks nämligen vara fastlåsta i den ekonomfälla som Raworth så föredömligt kritiserar. De ser ekonomin som en företeelse som kan analyseras isolerat från naturen. Man bortser från att vi lever på en begränsad planet. Den högkonjuktur som hyllas och som man vill efterlikna, den ekonomiska accelerationen under efterkrigstiden, är ju just den som ligger bakom våra stora ekologiska problem. Kol- och oljeförbränningen har försatt jordens klimat i ett katastrofläge, rovdriften på begränsade resurser har initierat den fjärde massutrotningen och flera andra planetära gränser är i farozonen på grund av denna galna ekonomiska tillväxt.
Författarna har inte alls med detta i sin analys, utan strävar efter en utveckling med fortsatt tillväxt, men där vinsterna fördelas på ett mer arbetarvänligt sätt. Jag tror det är helt fel väg att gå.
Visst kan man hålla med om väldigt mycket i författarnas resonemang . Tech-jättarnas fokusering på automatisering och övervakning är skrämmande och man skulle önska att AI-tekniken istället används till att underlätta den mänskliga tillvaron. Men kritiken av tech-jättarnas algoritmer borde inte bara handla om deras indirekta angrepp på demokratin och mänsklig integritet. Det borde också handla om deras direkta syfte, att göra mer effektiv reklam och därmed främja konsumtionen av varor vi egentligen inte behöver.
Författarnas klargörande av vilka orsaker som ligger bakom löneutvecklingen är bokens främsta förtjänst. Och att fokusera på detta i kombination om omsorg om ekologin kunde vara en bra utgångspunkt för en politisk vision.
Hur ordnar man då brist på arbetskraft utan krig, pest och tillväxt? Här är några tankar:
Ett återupprättande av en arbetarrörelse som är beredd att ta kamp mot arbetsgivarna genom hot om utebliven arbetskraft. Det är dock något som inte kan kommenderas fram, det måste växa underifrån. Man kan däremot främja tillväxten genom att se till att folk samlas, bilda byalag, arrangera kollektiva aktiviteter, bygga sociala medier utan reklamfinansiering och dylikt.
Arbetstidsförkortning. En lagstadgad arbetstid på, till att börja med, 30 timmar i veckan skulle förstås minska tillgången på arbetstimmar och främja löneutveckling utan tillväxt.
Basinkomst. En bestämd basinkomst som räcker att försörja sig på skulle tvinga arbetsgivare att locka med höga löner och goda arbetsvillkor och minska efterfrågan på meningslös överkonsumtion hos dem som nöjer sig med basinkomsten. Det finns mänga invändningar mot idén om basinkomst och boken tar upp flera relevanta sådana, men ändå, vi måste väl ändå våga prova nya djärva grepp.
Globaliseringen ställer förstås till det för politiska förändringar. På den globala arenan finns ju de stora tongivande bolagen, men inga demokratiska institutioner som kan lagstadga om arbetstid, minimilöner eller basinkomst.
Så kanske borde man avglobalisera, sträva efter lokal självförsörjning?
Att främja ett allmänt välstånd och samtidigt rädda klotet är en enorm utmaning. Ekonomerna bakom boken har många idéer om hur det första ska åstadkommas, men deras väg förutsätter en oändlig tillgång på naturresurser. Det har vi inte och därför krävs en mycket mer radikal förändring i de ekonomiska systemen. Ingenting idag tyder på att sådana förändringar är på väg men möjligheter finns och ett ämne som behandlas i boken kan ge en viss förhoppning, nämligen idéernas makt.
Historiskt kan man se att det inte bara är ekonomisk och militär makt som styrt samhällsutvecklingen. Idéer som förändrar världen kan slå rot och göra skillnad. Speciellt i en demokratisk omgivning, där inte bara några få personers makt bestämmer utvecklingen, utan diversifierade idéer tillåts florera. Hoppet står ändå till människans förnuft.
Jag har nu läst Lennart Bengtssons bok ”Vad händer med klimatet”. Lennart Bengtsson är en mycket välmeriterad klimatforskare, professor i dynamisk meteorologi. Hans bok är därför en utmärkt lektion om alla de mekanismer i klimatutvecklingen som man mer och mer kan modellera vetenskapligt. Och även om professor Bengtsson numera är ganska åldersdigen så är hans redovisade analyser mycket skarpa och lärorika.
De spekulationer han har utöver sina konkreta kunskaper tycks mig emellertid vara synnerligen omdömeslösa. Detta har visat sig vara olyckligt då ”klimatförnekare” vädrat morgonluft och gladeligen refererar till Lennart Bengtsson när de luftar sina egna magkänslor angående klimatdebatten. Jag stötte t. ex. på en man som i en facebooktråd raljerade över den ”barnsliga” tron att en koldioxidhalt på 400 miljondelar skulle kunna påverka klimatet. I samma ”andetag” rekommenderade mannen läsning av Lennart Bengtsson bok. Själv hade han förstås inte läst (eller åtminstone inte förstått) boken, då den inte ger några som helst stöd för dylika påståenden.
Det är ändå intressant hur en seriös kunnig forskare kan användas i ”klimatförnekarlägret”. De kan ju tyckas göra precis som Greta säger: ”Lyssna på forskarna”.
Så vad är det så som Lennart Bengtsson uttalar som strider mot den konsensus som råder hos hans kollegor över världen, att vi befinner oss i en klimatkris. Hur kan vetenskapliga resultat tolkas på så olika sätt?
Faktum är att Lennart Bengtsson inte motsäger något av det som rapporterats från IPCC, tvärtom hyllar han FN-panelen och dess arbete. Hans populärvetenskapliga förklaringar av fenomenen verifierar att det är koldioxiden och andra, av människans frisläppta, växthusgaser som är det som skapat obalans i klimatsystemet de senaste århundradena. Och han verifierar att det är dessa mänskligt förorsakade utsläpp som redan höjt jordens medeltemperatur med en grad och synbarligen inom innevarande sekel kommer att höja den ytterligare en grad eller ett par grader.
Det som dock gör Lennart Bengtsson till en avvikare i den vetenskapliga världen är att han inte TROR att det är så farligt ytterligare temperaturhöjningar på någon grad. Han har inga vetenskapliga belägg för denna tro och hans mer alarmistiska kolleger har förstås inte heller några egentliga vetenskapliga belägg. Det är helt enkelt mycket svårt att förutsäga vad klimatförändringarna kommer att innebära. Det finns utrymme för spekulationer.
Det vi emellertid kan säga något om är det vi redan har sett. Och då talar man om ökad frekvens av extrema väderhändelser. Lennart Bengtsson undviker i sin bok dessa empiriska fakta. Han redovisar data och en bild över hur de extrema stormarna INTE har ökat de senaste decennierna, men han redovisar inga bilder eller data över hur extrem hetta, översvämningar och extrem torka HAR ökat. Det finns sådana bilder i IPCC:s senaste rapport 2021 (se nedan), men Bengtsson avstår från att redovisa dem. Han nämner farhågorna och kan därmed inte sägas vara lögnaktig, men bilden han förmedlar är att det är lungt.
Det vi redan har sett efter en grads uppvärming kan man tycka vara alarmerande nog, men Lennart Bengtsson skriver ”En temperaturökning med 1 grad Celcius jämfört med nu är knappast något större problem.” Han resonerar bland annat lungt om att man kan ha luftkonditionering om det blir för varmt, ”Installation av en enkel värmepump kan i de flesta klimat lätt lösa olägenheter med för hög inomhustemperatur”. Han reflekterar inte över att sådana maskiner kräver energi för driften (med ytterligare utsläpp som följd), kräver pengar för inköp (vilket gör att en minoritet på jorden har råd att köpa dem) och knappast är realistiska lösningar för andra biologiska varelser än människor.
Angående framtiden pekar Lennart Bengtsson framför allt på de stora osäkerheter som de vetenskapliga klimatmodellerna har. Och i de osäkerhetsband som beräknarna fördömligt anger tycks Lennart Bengtsson fokusera på de lägre nivåerna. Det tycks mig som om Lennart Bengtsson har ett slags omvänd försiktighetsprincip: det är bara om man vetenskapligt kan vara säker på en förändring som man behöver ta den riktigt på allvar.
För ett mätvärde (observationer i den fria atmosfären) har Bengtsson en ”indikation” på att ”ökningen troligen ligger i den lägre delen av IPCC:s temperaturintervall”. Att det på senare tid visat sig att andra mätvärden, såsom isavsmältningen i arktis, ligger i det övre intervallet nämns inte alls i boken.
Intrycket om den omvända försiktighetsprincipen förstärks när Bengtsson tar upp frågan om tröskeleffekter eller ”tipping points”. Ett exempel på en sådan är när ökade temperatur gör att permafrosten börjar tina upp. Detta kan orsaka enorma utsläpp av bunden metan och accelerera västhuseffekten. Bengtsson hänvisar emellertid till att klimatförändringar sker så oerhört långsamt att tröskeleffekter är ointressanta. Ett argument jag inte förstår, vi kämpar ju frenetiskt för att stoppa de utsläpp av växthusgaser vi orsakar själva, att ytterligare växthusgaser kan frigöras okontrollerat spär ju uppenbarligen på uppvärmningen och gör problemet värre än prognoserna.
Det för mig mest uppseendeväckande tyckandet i boken är när författaren påstår att ”jordens temperatur stiger förhållandevis långsamt”. Vadå ”förhållandevis” kan man undra. Om man tittar på temperaturförändringarna de senaste tiotusen åren ser man en ytterst långsam förändring på totalt ca 5 grader Celsius. I den yttersta senare ändan av denna tidsserie ser man den extrema förändring vi är mitt inne i nu. En grad uppåt på bara ett par århundraden och inga tecken till avmattning. Det är denna bild som brukar kallas för ”hockeyklubban” och som har blivit en symbol för de skrämmande klimatförändringarna i vår tid. Lennart Bengtsson har inte med denna bild som illustration i sin bok. I stället har han bilder med extremt mycket längre eller kortare tidsspann, bilder som är korrekta, men inte ser så alarmerande ut.
Bengtsson skriver i sin avslutande del : ”Att tro att det ska vara möjligt att ändra på klimatet, eller att återställa klimatet till ett som fanns tidigare, är futilt och orealistiskt”. Problemet är att det är just en sådan orealistisk ändring som människan faktiskt har inlett och det är knappast futilt att göra allt som står i vår makt för att stoppa den förödande förändringen.
IPCC 2021 rapporterar om förändringar sedan 1950 i värmechocker, översvämningar och torka.
Hemma igen efter två och en halv veckas tågluff med Annica, mina syskon Christer och Gunilla och min svåger Lasse. Fem pensionärer på vift med fingrarna ivrigt sysselsatta i apparna ”Rail Planner” och ”Airbnb”.
Målet var England efter en gammal tokig idé att följa i ”Tom byggares” fotspår. Tom är huvudpersonen i Ken Follets roman ”Svärdet och spiran” och hans mission var att bygga en katedral. Romanen kretsar mest kring ett katedralbygge i Kingsbridge i södra England och Annica och Lasse, som läst romanen en gång , ville därmed gärna komma till Kingsbridge.
Nu skulle det alltså bli av och för att komma i fas med deras bild så lånade och läste också jag romanen i våras. Vi hittade Kingsbridge på kartan och började styra vår tågresa däråt. Dock, när vi kollade i detalj var katedralen ligger så uppdagades det att den inte existerar, den var romanförfattarens uppfinning!
Men, som min vän Jacques en gång lärt mig, det bästa sättet att resa är att sätta upp bestämda udda mål som i sig inte är viktiga, men resan dit ger upplevelserna. Bestämda ska de vara då man därmed tvingas lösa de problem som resan kräver, udda ska de vara då man då inte faller in i turisternas ointressanta ”följa John”-strömmar.
Att resa med tåg kan vara vanskligt. I Sverige varslades om strejk som skulle träda i kraft på Öresundstågen just dagen innan vår avresa. Vi gjorde upp en plan för hur vi skulle klara oss till Köpenhamn på andra sätt, men så beslutade facket att skjuta upp strejken ett par dagar, så vi kom iväg på den avsedda rutten. När vi så överrnattade i Neumunster på vår väg fick höra att den tyska tågpersonalen skulle starta en omfattande strejk två dagar senare. Vi slapp emellertid ur Tyskland redan dagen därpå. Och när vi slutligen skulle ta oss till Heathrow (ja, vi flög hem) för hemresan så skulle en engelsk omfattande strejk starta, …dagen därpå!
Hur kan då klimataktivister som vi välja att ta flyget? Det finns två förklaringar till det, dels ligger det i tågluffandets kultur att man inte planerar resan så långt i förväg, dels är den europeiska kapaciteten för alternativa resmöjligheter begränsad.
På vägen till England hade vi avvikit från tågluffarkulturen och bokat platsbiljetter i god tid för tunneltåget under Engelska kanalen, men hemresan började vi tänka på först en några dagar i förväg. Då var det fullt på tåget. Nåväl, vi får vär ta en färja! Efter fyra timmars surfande på allehanda digitala spår visade det sig att inga färjor från Dover till Calais tar emot passagerare utan fordon! Det tycktes ett tag som om man kunde dela fordon genom att ta en buss från Dover till Calais, men det som under ett par timmar tycktes vara datorstrul, betydde nog att denna möjlighet egentligen inte existerade (längre?). Färja från Hull till Holland skulle kunna gå, men det är tidskrävande och dyrt (ingår inte i tågluffarkortet). Buss från London till Paris verkade också möjligt, men återigen, tidskrävande och dyrt. Så vi gav upp och bokade flyg till Göteborg. Men Annica ”klimatkompenserade” oss alla genom att planera lite träd i Afrika.
Att flyga kan också vara struligt när det ska organiseras av en smått förvirrad pensionär i kombination med det fanatiska säkerhetstänkandet hos myndigheter. När jag bokade flygresan för oss fem så hade mitt undermedvetna tydligen ännu inte accepterat att min syster gifte sig för drygt femtio år sedan och jag anmälde hennes flicknamn vid bokningen. Detta stämmer förstås inte med hennes pass och skulle bli besvärligt för myndighetsutövandet vid avresan. Ett dygn före avresan upptäckte Gunilla detta och jag fick sätta igång en febril aktivitet för att rätta till misstaget. Några telefonsamtal till British Airways, foto och mailande av passet och nervös oro för att vara i händerna på okända byråkrater som kommunicerar på främmande språk. Ja, det var en pärs denna sista kväll då vi skulle avsluta med en middag på den lokala puben Prince Albert (som inte hade Wifi). Vid tredje samtalet till British Airways, efter långt telefonköande, fick jag tala med en tredje handläggare som ingav förtroende och helt enkelt ordnade namnändringen enligt egen utsago. Han skulle skicka en bekräftelse och jag skulle sedan checka in Gunilla på nytt. Vi nöjde oss tillsvidare med detta besked och gick till puben. Efter puben och ett par öl lyckades jag checka in Gunilla, men förstod inte hur jag skulle få ut ”boardingpass”. Dessutom gällde förbetalningen av bagaget inte den gifta Gunilla. Oron fanns därmed kvar, men dagen därpå ordnade allt sig till det bästa. De ”boardingpass” i digital form som vi alla till slut lyckats ha kontroll på i våra telefoner behövde aldrig visas. Alla tåg gick helt enligt tidtabell, check in på Heathrow gick hur smidigt som helst. Jag hade legat sömnlös på natten helt i onödan.
Det gäller också att hålla reda på sina attiraljer. När vi for från Peterborough till Ely missade Annica denna detalj. Då jag hjälpt henne att bära i trapporna mellan perrongerna tappade hon ansvaret för sin väska och lämnade den på perrongen. Vid framkomsten till Ely saknade vi väskan och räknade ut vad som hade hänt. Men, stationen i lilla Ely har personal (även på söndagen) och stället blev en gång utnämnt till Englands bästa järnvägsstation. Så en engagerad stationsanställd ringde till sina kolleger i Peterborough. Hon fick dock inget besked om att väskan var upphittad. Annica och jag tog ändå nästa tåg tillbaka (bara en halvtimmes färd lyckligtvis). När vi knackade på i infodisken så kom en karl just in, …dragandes på just vår resväska. Döm om vår glädje. En viss fördröjning i vårt turistande blev resultatet, men också en nostalgiskt återupplevelse av hur det var hemma i Sverige innan stations- och tågvärdar avskaffades till förmån för marknadsförare, gig-arbetare och kommunikatörer.
Men vad såg vi då? Mycket!
Vi lärde oss mycket historia i det gamla romarbadet i Bath, vi beundrade den katedral som inspirerat Ken Follet i Salisbury och följde ändå någon ”följa John”-ström genom besök av Stonehenge och ”Storbritanniens vackraste by”.
Vi fascinerades av tidvattnet vid sydkusten i Charlestown (och jag badade faktiskt) och besökte den imponerande anläggningen ”the Eden project” där man, främst i utbildningssyfte, skapat enorma växthus med dels regnskogsmiljöer, dels medelhavsmiljö. Besökarna dominerades av skolklasser och projektet tycktes drivas av medvetenhet om såväl klimat- som artdödskris.
Vi återupplevde vår ungdoms passioner genom en Beatles-tour i Liverpool.
Vi for till den fantastiska staden York, med en ”gamla sta’n”-bebyggelse som slår det mesta vi tidigare sett. Mycket turister, men föredömligt ont om ”turistfällor”. När vi t.ex. åt lunch på stadens allra äldsta pittoreska pub så visade sig priserna vara precis som på alla andra matställen vi besökt. I York finns också en katedral, enormt stor och med mycket fascinerande historia som började med ett romersk fort, avlöstes av vikingabosättningar och utvecklades i två långvariga omgångar till först normandisk sedan gotisk katedral. York har också ett Vinkingamuseum som Annika och jag faktiskt besökte för drygt trettio år sedan. Det var nu minst lika imponerande, vi fick uppleva vikingatidsmiljöer som man tror att de såg ut och luktade på den tiden det begav sig. Engelska museer är ofta av mycket hög kvalitet.
Slutligen ägnade vi några dagar i Ely, en liten ort (med katedral) strax utanför Cambridge. Här bodde vi centralt och nöjde oss med att låta stundens infall styra vad vi upplevde. Det blev katedralbesök, lokal marknad och studier av båtlivet vid floden.
Hela resan kompletterades förstås av många besök på restauranger, mat är ju ett väsentligt intresse hos pensionärer. I Neumunster hade vi turen att bo intill en utmärkt kroatisk restaurnag, i Schiedam (Nederländerna) blev det förträfflig kinesisk mat. Andra restaurangbesök som fastnat i minnet är fiskrestaurangen i Charlestown i Cornwall och puben Prince Albert i Ely. Det blev inte mycket traditionell engelsk mat även om vi alla åt fish and chips någon gång och Lasse provade ett par typiska pub-pajer. Men de har lärt sig, engelsmännen, mångkulturen i mat sprider sig.
Att resa med ”Rail Planner” fungerar för det mesta utmärkt. Vid något tillfälle stämde emellertid inte appens tidtabell med verkligheten, är man i tidsnöd behöver man dubbelkolla med den aktuella tågoperatören. Appen ska fungera ”off line”, men det gäller inte när man startar en ny resdag. Detta gjorde oss synnerligen nervösa vid ett par tillfällen då stationernas Wifi-service var undermålig. Men det ordnade sig alltid, dels för att tågen ofta har fungerande Wifi, dels för att konduktörerna inte är så noga med att kolla biljetterna.
Att resa med appen ”Airbnb” har stora fördelar då man inte behöver planera mer än någon dag i förväg. Det finns alltid boenden att hitta och karttjänserna i appen gör det enkelt. Det har emellertid blivit dyrare och lönar sig knappast framför hotell om man inte är så många som delar på kostnaderna. Dessutom är det numera ofta företag som äger massor av lägenheter, som därmed inte är ”lånade hem” utan sterilt inredda uthyrningsställen. Och ibland kräver man ”deposit”, vilket är irriterande. Idén med Airbnb är ju att man genom ömsesidiga offentliga omdömen upprätthåller förtroende utan formella garantier.
Tågluff i gott sällskap är en fantastisk form för resande. Det kräver mycket organiserande, vilket dock för mig är en viktig del av upplevelsen. Det känns som man börjar bli för gammal för att orka med nervpressen när det strular, men med stöttande medresenärer löser sig allt.
Rutger Bregman har skrivit en mycket välgörande bok, ”I grunden god, en optimistisk historia om människans natur”. Själv har jag med åren blivit alltmer uppgiven när det gäller samhällets utveckling och blir därför glad när jag kommer över en så optimistisk bok som denna.
Bregman skärskådar många av de myter om människans ondskefulla natur som planterats i våra medvetanden genom skönlitteratur, psykologiska experiment och filosofiska spekulationer. Och det fina med denna bok är att han undersöker dessa planterade myter ordentligt. Han tycker inte bara, han går till botten med argumenten.
Han hittar en historia från verkliga livet som motsvarar och motsäger svartsynen i den berömda ”Flugornas herre”. Han avslöjar forskarfusket i de psykologiska experiment som riggats för att visa människans ondska. Han berättar om de observationer som visar att ofta bara 10-15 % av fotsoldater i krig faktiskt avlossar sina bössor. Och han återberättar förstås den vackraste historen av dem alla, den om julförbrödningen på slagfältet under första världskriget.
Efter detta studium av hur människan agerat i historien konstaterar Bregman att vi tyvärr utgår från en felaktig uppfattning om människans natur. Och vår misstro gentemot våra medmänniskor blir gärna självuppfyllande. Istället borde vi utgå ifrån en annan syn, att medmännsikorna i grunden är precis som det vi känner hos oss själva, snälla och fredliga.
Jag tänker på en del egna talande erfarenheter. När vi skulle ge oss ut på en tågluff i Kina tillsammans med ytterligare två familjer 1999 så fick en allvarlig varning av hotelldirektören i Peking:
– Tänker ni ge er ut på landsbygen i Kina (han menade Kina utanför Peking)? Det är livsfarligt! Där finns inga poliser, ni är helt oskyddade!
Vi ignorerade hans varningar och luffade runt i Kina under ett par veckor. Restaurangerna vägrade ta dricks, människor på gatan var hjälpsamma och vi klarade resan utan problem. Utom på ett enda ställe, nämligen i ”de röda lyktornas stad”, den mest turisttäta platsen vi besökte. Där försökte en restaurang faktiskt skörta upp oss, men efter lite protester och en övning på abakusen ändrades notan till ett rimligt belopp.
Sex år senare återvände Annica och jag till Kina för en längre tids tågluff. I två månader for vi runt i Kina på egen hand. Ytterst få kunde någon engelska så samtal fick föras genom att peka på kinesiska tecken i en parlör. Vi upplevde inga som helst hot eller försök till lurendrejeri under denna resa, men så höll vi oss oftast borta från turistattraktioner.
I Hong Kong besökte vi bekanta från Sverige som bosatt sig där för en tid. De berättade att deras kinesiske kompanjon vägrade låta dem resa ensamma in i ”fastlandsKina”, det ansåg han var alltför farligt. Vår berättelse om vår fantastiska resa från Mongoliet till Hong Kong var därför en överraskning för dem och en tid efter vår avfärd ignorerade de kompanjonens råd och tog sig själva in i Kina för en egen upplevelse.
Förutom dessa resor i det fjärran Kina har vi förstås upplevt många hjälpsamma människor under semesterresor på närmare håll. Speciellt minns vi en cykelhandlare i Danmark som räddade oss vid en däckexplosion och en amatörreparatör vid Höga kusten som ekrade om mitt bakhjul efter ett haveri.
Förutom betraktelser av historiska händelser visar Bregman också upp tänkbara lösningar. Han beskriver till exempel den sensationella holländska hemtjänstorganisationen Buurzogh, som satt tilliten till de yrkesverksamma sköterskorna i högsätet, avskaffat chefer och onödig byråkrati och fått till en hemtjänst som ger bättre löner, bättre vård och bättre arbetsförhållanden.
Han berättar också om fördjupad demokrati i några städer i Sydamerika där byråkrater och toppstyrda partier ställts åt sidan för en folklig bestämmanderätt över skatteintäkternas fördelning.
Han beskriver den norska fångvården som uppvisar den lägsta återförbrytarfrekvensen i världen genom tillit, mänsklighet och humanisering av fängelserna. Han gör det i kontrast till den amerikanska fängelsepolitiken, som ju är den som den nuvarande svenska regeringen tycks ha som föredöme.
Ett kapitel, något utanför ämnet kanske, handlar om barnen och hur vårt samhälle tar ifrån dem leken. Alldeles för mycket skoltid, curling och konsumtion tar ifrån barnen deras viktigaste förmåga, att leka.
”Barn har fått sin frihet inskränkt nästan var man än tittar. År 1971 gick 80 procent av alla brittiska sju- och åttaåringar till skolan själva. Nu är det 10 procent. En undersökning bland 12 000 föräldrar i tio länder visade härförleden att de flesta barn vistas utomhus mindre än fångar. Forskare vid universitet i Michigan upptäckte att tiden som barn tillbringar i skolan har ökat med 18 procent mellan 1981 och 1997. Tiden som ägnas åt läxor har ökat med 145 procent.”
Liknande tankar skrev jag själv ner i en debattartikel till Borås tidning för femton år sedan: Usch för skolk!
Bregman avslutar sin bok med tio råd varav det det sista rubriceras ”Var realistisk” och avslutas med:
”Var alltså realistisk. Kom ut ur garderoben. Ge efter för din natur och skänk omgivningen ditt förtroende. Skäms inte för din generositet och för det som är gott i fullt dagsljus. Kanske kommer du till en början att bli avfärdad som enfaldig och naiv. Men kom ihåg: dagens naivitet kan vara morgondagens nykterhet. Det är dags för en ny människosyn. Det är dags för en ny realism.”
En debattartikel publicerad i Borås Tidning 17 augusti 2022:
Det meddelades i juli att en majoritet av män mellan 18 och 29 år skulle rösta på det konservativa blocket om det hade varit val i juni. Jag förstår inte.
Det finns förstås många unga män som anser sig vara förmer än andra och därför finner det rättvist att vissa ska bli miljardärer på bekostnad av andra. Det finns också män som i Trumpsk anda inbillar sig att kunskapssamhället vilar på en global konspiration. Men dessa extremer utgör knappast en majoritet och det är inte dessa jag tänker på.
Jag tänker på alla dem som nästan alltid visar sig vara förnuftiga i vardagliga resonemang. De som har förmåga att ta till sig kunskap från olika källor och läser mer än kvällstidningarnas löpsedlar. Hur kan de just i politiken glömma sitt förnuft?
De vet ju att kärnkraft inte löser klimatkrisen. De vet att strängare straff inte fungerar för att få stopp på gängkriminaliteten. De vet att prisökningar på bränsle och el bestäms av en fri global marknad. De vet att konflikter i världen tvingar människor på flykt. De vet att vår åldringsvård, bland andra servicenäringar, bärs upp av invandrare. , Ändå visar de sympati i opinionsundersökningar för M, KD och SD, varför?
Kanske beror det på att vi människor har en tendens att ställa vårt förnuft åt sidan till förmån för myter. Miljoner intelligenta unga män har ju i historien offrat sina liv för myten om nationens eller rasens överlägsenhet eller för myten om ett paradisliv efter detta.
Speciellt slår myten förnuftet när den bättre tillfredsställer våra primitiva begär och lustar.
Myten att klimatkrisen ordnar sig av den fria marknaden om den bara får tillgång till kärnkraft rimmar väl med vår önskan att imponera på vännerna med ny bil, ny smartphone eller flygresor till exotiska platser.
Myten om att strängare straff avskaffar brottsligheten rimmar väl med vårt hämndbegär.
Myten om att vår kultur är överlägsen andras rimmar väl med hur vi känner det besvärande att möta människor som inte är så förutsägbara som de vi delar kultur med.
De unga männen väljer kanske i högre grad myterna istället för fakta och förnuft när fakta och förnuft är obekväma. Eller följer de bara strömmen?
Kanske är det ändå något annat än högerpartiernas retorik som betämmer deras sympatier? Jag har full förståelse för ”borgerligt” tänkande, för rädslan för kollektivism och för rädslan att ”storebror” alltför mycket lägger sig vårt leverne. Och sådant kan förnuftigt motivera en röst på icke-socialistiska partier.
Men varför då inte kräva av politikerna att de talar om sådana frågor och att de i övrigt tar viktiga problem på allvar! Problem som klimatkrisen integration och gängkriminalitet har inga enkla lösningar. För att lösa dem krävs samverkan mellan vetenskap och allehanda makthavare grundad på seriösa samtal mellan människor med olika erfarenheter och politiker av olika ideologier.
Borgerligt sinnade borde ställa krav på sina politiker att de överlåter populismen där den hör hemma, hos SD, och själva tar nya seriösa grepp om de samhälleliga problemen.
Som reformist ställer jag just sådana krav på (s), det vore en välgärning om borgerliga väljare gjorde detsamma på sina partier.
Har nu läst Rockström/Gaffneys nya bok ”Jorden, vår planets historia och framtid” med förord av Greta Thunberg. Några reflektioner:
Rockström/Gaffneys beskrivning av vår planets historia verkar mycket vederhäftig och ger en utmärkt sammanfattning av det vetenskapliga läget vad det gäller klimatforskningen, såväl avseende det man har bra koll på och det man är osäker om.
Vad gäller planetens framtid är förstås kunskapen mindre tillförlitlig. Det som dessa två forskare kommit fram till i sina studier är dock att det verkar i princip möjligt att hejda klimatförändringarna så att, säg, 10 miljarder människor ska kunna leva gott på planeten i framtiden.
Och det är ju onekligen trösterikt.
Men, vad som gäller i princip och enligt tekniska överväganden är en sak, vad som kommer att ske är en annan. Och här tycks mig författarna ha krystat fram en optimism baserad på en framtida rationell behandling av problemen. Syftet är förstås gott, man vill kicka igång processer hos makthavare som leder till en exponentiell förändring, denna gång inte i form av miljöförstörande tillväxt, utan i form av positiv förändring.
För min egen del har jag svårt för att dela optimismen.
Var finns tecknen på det självsäkra uttalandet i kapitel 18 (sid 269)? ”Under 2020-talet kommer den cirkulära ekonomin att bli etablerad, pådriven av digitaliseringen” och vidare när man refererar till ambitionerna hos Amazon och Ali Baba att göra affärer inom matområdet. ”Utvecklingen skulle kunna gå hand i hand med en matrevolution som förmår folk att välja en mer hälsosam kost”. Javisst, ”skulle kunna” är förstås sant, men vad finns det för tecken på att multinationella företag som Amazon och Ali Baba skulle ha sådana ambitioner?
Andra makthavare som ”behöver” ändra sin inställning (sid 270): ”För att säkerställa att branschen verkar för goda syften behöver världsledande företag som Google, Amazon och Apple på allvar engagera sig i planetärt förvaltarskap”. Och med planetärt förvaltarskap avser Rockström/Gaffney planeten Jorden, inte Mars.
Men även Rockström/Gaffney är förstås i grunden inte sådana optimister att de tror att förändringen av makthavarnas attityder kommer att gå lätt. Ibland luftar man hopp om att dagens system ska kunna användas i omställningen (sid. 128): ”Om vi åtgärdar det planetära nödläget nu och strävar att utnyttja ekonomin som drivkraft för samhällsomvandling kan vi kombinera ökat välstånd med ökad motståndskraft”. Ibland låter det snarare tvärtom (sid.144): ”Forskningsresultaten tyder på att de ekonomiska grundvalarna för dagens värld behöver förändras fullständigt inom ett eller ett par decennier”.
Den framkrystade optimismen tar sig någon gång uttryck i siffror som jag faktiskt tror är falska (sid 159): ”Arton rika länder, däribland Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Irland och Sverige har tillsammans minskat utsläppen med 2 till 3 procent per år sedan ett årtionde eller mer”. Det som jag tror är falskt här är att man använder ordet ”utsläppen” när man förmodligen menar ”territoriella utsläpp från fossila källor”. Siffrorna inbegriper nämligen knappast utsläpp som av olika skäl ”inte räknas” i internationella jämförelsetal såsom konsumtionsbaserade utsläpp, utrikes flyg och sjöfart, samt utsläpp från biobränsle.
Optimismen tar sig också uttryck i en naiv tro på alla de löften om framtida nollutsläpp som regeringar avgivit. I det avseendet är nog Greta Thunberg mindre naiv trots sin ringa ålder.
Men bortsett från den krystade optimismen är Rockström/Gaffneys bok en fantastisk beskrivning på hur lösningarna skulle kunna se ut, inklusive den nödvändiga sociala jämlikheten. Och det är ju viktigt att ha klart för sig om man vill ta agera i rätt riktning. För att genomföra deras lösningar krävs följande (sid 240) : ”Omvandla marknaderna och återgår till långsiktig ekonomisk planering”. Man läser lätt in begreppen planekonomi och stat i dessa krav, men räcker ens det om det skulle kunna genomföras? Måste inte planekonomin och staten dessutom vara global om Amazon, Google, Facebook, Ali Baba och oljebolagen ska kunna kontrolleras?
Jag är mer benägen att hoppas på en exponentiellt växande folkrörelse genom att vi följer Greta Thunbergs uppmaning i förordet:
” … informera och utbilda dig själv så mycket du någonsin kan och sprid sedan de insikterna till andra. För när du förstår den fulla innebörden och de verkliga konsekvenserna av vår situation, då kommer du att veta vad du ska göra.”
Lyssna på forskarna, säger Greta Thunberg. Och det är verkligen en god uppmaning vad det gäller naturvetenskapen. Vad det gäller förståelse av samhällsfenomen är det just nu klokare att lyssna på Greta själv, tycks det mig.
Greta Thunberg och hennes meddemonstranter anklagas nu från t.ex. SSU:s ordförande att inte komma med några lösningar och uppmanas att lämna gatorna och gå med i ett politiskt parti.
Men visst presenterar de unga aktivisterna lösningar: Låt kolet, oljan och gasen stanna i marken! Nu!
Detta är ju faktiskt lösningen på klimatkrisen.
Denna lösning skulle förstås innebära slutet på vår överkonsumtion då nästan alla varor i affärerna förutsätter utvinning av mer olja, gas eller kol.
Det skulle också innebära stora problem för oss i det rika nord att klara våra behov av mat, kläder och husrum då vi ju till stora delar avvecklat vår egen förmåga att framställa dessa förnödenheter och litar till den globala handel som ju också drivs av olja, gas och kol.
Det skulle också innebära att de som har makten, miljardärerna och deras politiska marionetter, skulle förlora sina positioner i maktens härlighet.
Det som anklagelserna grundar sig på är alltså inte avsaknaden av en lösning, utan de omedelbara kortsiktiga konsekvenserna av denna lösning.
De politiska partierna, å andra sidan, ägnar all sin kraft åt att ”ta ansvar” för den kortsiktiga utvecklingen, de är inget annat än förvaltare av den tillväxtekonomi som skapat klimatproblematiken och som, i en alltmer ökande takt, kommer att skapa nya ekologiska problem om den får fortsätta.
Greta Thunberg och hennes meddemonstranters lösning tar istället ansvar för mänsklighetens långsiktiga välmående.
Jag tycker att vi ska följa deras råd.
De kortsiktiga konsekvenser som deras förslag innebär får vi ta hand om och lösa med gemensamma krafter. Vi har ett enormt samlat vetenskapligt kunnande och massor av kreativa människor till vår hjälp.
Den kinesiske läromästaren Lao Tzu sa, i engelskspråkig tolkning, för två och ett halft tusen år sedan: ” That’s enough is enough is enough to know”. På svenska skulle de väl bli ungefär: ” Att tillräckligt är tillräckligt, det är tillräckligt att veta” eller i svensk ordspråkstradition:
”Lagom är bäst”
Men för kapitalismen finns inte begreppet lagom. Kapitalisten strävar ständigt efter att samla en större förmögenhet. Och konsumenten drivs därför till en känsla av brist; efter varje inköp finns det alltid en bättre modell som hägrar. Konkurrens och tävlan är upphöjda till de främsta av dygder och fåfängan och prestigen spär på konsumentens eviga missnöje.
Men lagom är faktiskt bäst och det betyder att samhället inte behöver drivas av konkurrens och missnöje. Det är inte människans natur som behöver ändras, det är bara visioner och kultur. Vi skulle kunna förskjuta våra begär från självcentrerande och nymodigheter mot mer social samvaro och mer förnöjsamhet.
Ett av kapitalismens två kritiska tillkortakommanden är nämligen att den inte förmår uppfatta när det är lagom. Det andra är att den inte förmår att stanna upp när man uppnått lagom tillstånd.
Tim Jackson angriper detta problem ur många olika perspektiv. Han illustrerar förstås gränserna för den eviga tillväxten, diskuterar essensen i välstånd och människans enorma potential att utvecklas till något mer än konsument. Han ifrågasätter den enögda tolkningen av Darwinismen, att livet främst är en kamp i stenhård konkurrens och nyanserar den nationalekonomiska schablonen att människan bör modelleras som ”the economic man”.
Hans bild av människan som en mångbottnad natur med oändlig potential ger hopp om att vi ändå ska kunna bryta oss loss från invanda sanningar om den nödvändiga tillväxten, att vi ska kunna hitta en balans i vårt sätt att leva som ger oss ett rikare liv, respekterar fysikaliska gränser och är i samklang med övriga levande organismer.
Vi kan om vi vill!
Jackson tar hjälp av andra tänkare, varav namn som Bobby Kennedy, Hanna Arendt, Ludwig Boltzmann, John Stuart Mill, Greta Thunberg, Rosa Luxemburg och Lao Tzu var kända för mig innan. Men han lutar sig också mot mindre namnkunniga som Lynn Margulis, Mathai Wangari, Thich Nnat Hanh, Mihalyi Csikzentmihalyi och Willliam Morris.
Måtte boken snart bli översatt till svenska för då tänker jag läsa den en gång till.Till dess tänker jag ta mig an Hanna Arendts ”Människans villkor”.
Tankspritt 