Min första inblick i nutidsfilosofi

På rekommendation från Vänstra Stranden köpte jag för ett par veckor sedan två böcker om socialkonstruktivism, ett besvärligt ord, javisst, men akademiska filosofer har en viss benägenhet att hela tiden konstruera sådana ord, och det får man finna sig i. Den första boken är en utmärkt sammanfattande beskrivning av detta begrepp av dansken Sören Barlebo Wenneberg. Boken heter Socialkonstruktivism – positioner, problem och perspektiv och ger en systematisk översikt över en trend inom samhällsvetenskapen som tycks varit inspirerad av vetenskapsfilosofen Kuhn och växt fram i mitten av 1970-talet.

Wennebergs beskrivning visar att begreppet i fråga kan ha oerhört många olika betydelser och blir man anklagad för att vara ”socialkonstruktivist” eller ”relativist” så kan man vara lugn; det kan tolkas på så många sätt att skällsordet blir meningslöst för alla utom den som uttalar det.

För att få lite ordning på begreppet och definiera sin egen position delar Wennerberg upp trenden i fyra steg: Socialkonstruktivism I, II, III och IV. Det första steget är egentligen inget nytt, tycker jag. En av mina favoritfilosofer diskuterar i samma anda redan på 1580-talet:

Tingen bor inte inom oss i sin egen form och sin egen essens, och de tar sig inte in i oss av egen kraft och myndighet. Det ser vi ju alldeles klart. Om det vore så, skulle vi alla reagera på dem på samma sätt: vinet skulle smaka likadant i den sjukes mun som i den friskes. En människa med spruckna eller valna fingrar skulle känna samma hårdhet i det trä- eller järnstycke han hanterar som andra. Yttre föremål underkastar sig alltså vårt godtycke; vi bestämmer hur vi tar in dem.” *)

I de följade två stegen bygger socialkonstruktivismen vidare på denna observation, nämligen att vi bestämmer mer eller mindre godtyckligt hur vi tar intryck av världen. Jag finner inte heller detta särskilt sensationellt och det framgår också i boken att Karl Poppers vetenskapsteori inte alls motsäger dessa första steg i socialkonstruktivismen. Wenneberg resonerar också om Popper:

”...Men Popper går längre än så – även om han accepterar Kuhns påstående om att det förekommer revolutioner i vetenskapen, accepterar han inte att sådana revolutioner utgör tecken på irrationalitetens inmarsch i vetenskapen. Däremot argumenterar han för att sådana revolutioner faktiskt är rationella genom att de är uttryck för att existerande teorier kritiseras och förkastas. I det sammanhanget gör han även upp med ett vanligt missförstånd, nämligen att han som kritisk och rationalistisk vetenskapsfilosof skulle motsätta sig att det sociala spelar en roll. Popper är tvärtom av den uppfattningen att det sociala är nödvändigt för en rationell vetenskap. Det är till exempel inte den enskilde forskaren som säkerställer en vetenskaplig objektivitet – tvärtom, han eller hon är passionerad, styvnackad och partisk när det gäller de egna resultaten. Den vetenskapliga objektiviteten är därför nära sammankopplad med vetenskapens sociala aspekter – nämligen den vetenskapliga metodens intersubjektivitet. Rationaliteten och vetenskapens sociala aspekter innebär enligt honom inte alls några motsättningar.

och vidare:

I samband med giltighetsbedömningen har vetenskapen som institution i sin helhet ansvar för att det sociala och subjektiva inte accepteras som giltig grund. Detta säkerställs förstås inte genom gudomliga eller tillfälliga omständigheter, utan det kräver en målinriktad och medveten aktivitet. Det viktigaste i detta sammanhang är kritik och öppenhet för kritik – en idé som även Popper förespråkade. Kärnan i den vetenskapliga institutionen är således kritiken, som inte ska tolkas som att denna kärna bara är något som finns där , utan att forskarkollektivet har ett kontinuerligt ansvar för att kritisera och skapa grund för en sådan kritik i syfte att denna kärna ska säkerställas. Alternativet är en relativistisk vetenskap och därmed ett handlingsförlamat samhälle.

När vi däremot kommer till steg IV så skenar fantasin iväg. Här är det inte bara så att våra intryck styrs av oss själva utan dessa radikala socialkonstruktivister typ IV betraktar allt som social konstruktion; verkligheten existerar endast i vårt medvetande. Detta är vad man traditionellt har kallat idealism och tycks lyckligtvis vara ganska begränsat till någon enstaka författare. Wennerberg positionerar sig också själv på solklart avstånd från denna idealism.

Jag tycker mig överraskande nog vara ense med Wenneberg i det mesta han skriver. Speciellt gör han en mycket tilltalande positiv framställning av vad som vi bör tänka på för att bevara vetenskapen rationell också i framtiden. Jag ser emellertid egentligen inte denna framställning som ny jämfört med Poppers och jag kan nog tryggt fortsätta att luta mig mot denne, min gamle mästerfilosof.

Nästa steg i min utbildning i nutida filosofi blir den andra av Vänstra Strandens rekommendationer: John Searle: ”Konstruktionen av den sociala verkligheten”.

Tack, Vänstra Strand, för tipsen.

*) Montaigne, Essäer, Försvar för Raymond Sebond, Människan kan inte få någon kunskap.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: