Science fiction på akademisk nivå

Jag har läst boken Liv 3.0 av fysikern Max Tegmark. Det är onekligen en superintressant bok. Max Tegmark bygger, med hjälp av de senaste vetenskapliga rönen inom fysik, science-fiction-scenarier som vida överglänser de som presenterats av Hollywood. Han låter endast de kända naturlagarna vara gränser för framtida scenarier och resultaten blir svindlande. På vägen får man lära sig åtskilligt om såväl fysik som artificiell intelligens, men slutsatserna är i mitt tycke allt för fantastiska för att vara trovärdiga.

Huvudpersonen i boken är Prometheus, en superintelligens som tänks kunna utvecklas ur våra datorer inom en inte alltför avlägsen framtid. Tanken är att utvecklingen av artificiell intelligens en dag passerar den mänskliga intelligensen och att den den resulterande superintelligensen sedan genom förstärkningsmekanismer snabbt utvecklar sig själv till svindlande höjder. Det betyder att superintelligensen så småningom koloniserar universum, vilket är kittlande att spekulera kring, förstås.

Trots Tegmarks imponerande kunskaper inom fysik så tycker jag väl inte att huvudbudskapet i boken känns särskilt vetenskapligt. Det handlar ju ändå om spekulationer som inte går att kontrollera mot verkligheten förrän det är för sent. Mer vetenskaplig verkar hans forskning om mänskligt medvetande vara och det avsnittet i boken var för mig det mest tilltalande, trots sin begränsade omfattning.

Ändå är stora delar av spekulationerna sådana att man blir ganska rädd för datorutvecklingen. Jag oroar mig emellertid mer för vad existerande juridiska personer i form av storföretag som Google kan ställa till med än Tegmarks fantasifoster. Vi ser ju redan hur kartläggningen av vårt handlingsmönster blir alltmer förfinat för varje dag och att makten över denna information ligger i händerna på några få företag, helt utanför demokratisk kontroll.

Jag har för övrigt två filosofiska funderingar:

  1. Tegmark förutspår att en superintelligens ska kunna reducera en människa till en begränsad mängd information, dvs. ett antal nollor och ettor. Detta ser jag som en orimlig uppgift. Var och en av osstycks vara byggd enligt en instruktion, delvis beskriven av vårt DNA, kompletterad med ett urval av en oerhörd mängd upplevelser. DNA:et kan man möjligen beskriva som ett stycke information, men vet vi att det säger allt om byggnadsritningen? Upplevelserna skulle man med avancerad bevakning möjligen kunna beskriva i viss utsträckning, men vilka av dem som vi sållat bort, vilka av dem vi förstärkt och vilka av dem vi överhuvudtaget uppfattat, går denna mängd information att samla på ett adekvat sätt?
  2. Tegmark hävdar att varje entitet i universum kan betraktas som ett visst arrangemang av elementarpartiklar. Men de elementarpartiklar som vi just nu känner till är väl knappast de minsta beståndsdelarna i materien. Hur kan vi veta hur arrangemangen av de okända, mindre beståndsdelarna påverkar entiteten?

Även om Tegmark flera gånger påpekar att vår kunskap är begränsad, så är hans framställning i en anda som tyder på att han förtränger det faktum att vår okunnighet faktiskt är oändlig. Här är några citat:

Fysikerna vet emellertid att en hjärna består av kvarkar och elektroner arrangerade så att de fungerar som en kraftfull dator och att det inte finns någon naturlag som hindrar oss från att skapa ännu intelligentare kvarkpunkter.”

Även om de här idéerna kan låta som science fiction bryter de definitivt inte mot några kända fysikaliska lagar, så den intressantaste frågan är inte om de kan bli verklighet utan om de kommer att bli det, och i så fall när.“

Det är också anmärkningsvärt, tycker jag, att Tegmark bara i förbigående nämner klimatproblematiken, medan han ändå ägnar en del text åt att varna för kärnvapenhotet. Kanske är han förblindad av sin fysikaliska bild att varje entitet bara är ett arrangemang av elementarpartiklar och tänker att superintelligensen med vänsterhanden kommer att arrangera om den förhatliga koldioxiden till något trevligare innan den ger sig ut och koloniserar universum. Tegmark tycks vara en teknikoptimist, helt enkelt:

Allt vi älskar med civilisationen är följden av människans intelligens, så om vi kan förstärka det med artificiell intelligens äger vi uppenbarligen potentialen att göra livet ännu bättre.“

Jag tror att den enda framkomliga vägen till att avstå från storskalig teknologi är att införa en totalitär världsstat.“

Jag är av en annan uppfattning. Jag hoppas att det finns en annan väg, nämligen att ställa den tekniska utvecklingen under demokratisk kontroll.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: