Lena Anderssons liberalism

Jag har läst boken Lena Andersson, ”Om falsk och äkta liberalism”.

Lena Andersson tycks tycka väldigt illa om Marxism, Karl Popper och post-strukturalism i alla dess varianter. Detta föranleder henne att försöka hitta, eller snarare konstruera (trots sin avoghet mot konstruktivismen) samband mellan dessa läror. Detta påminner mig om min egen mångåriga strävan att försöka hitta (eller kanske konstruera) samband mellan mina favoritlärare, Epikuros, Spinoza och Popper. Båda dessa våra strävanden bekräftar, tycker jag, en av de idéer hon starkt kritiserar, nämligen att våra uppfattningar och strävanden är starkt färgade av förutfattade meningar, omgivningen och den egna erfarenheten.

Att hon ger sig på min husgud Popper gör mig förstås särskilt upprörd, särskilt som jag tycker att hon läser honom slarvigt. Hon hävdar t.ex. på sid. 35 att Popper

”… i sin berömda uppgörelse med Platon och Staten som påstådd förelöpare till fascism och kommunism begår det för liberalismen fatala misstaget att förkasta hela Platons tänkande.”

Popper var nog medveten om att han kunde missupfattas så och i boken som Lena Andersson förmodligen refererar till, ”Det öppna samhället och dess fiender”, skriver han i ett stycke som Lena Andersson tycks ha missat:

”Fastän det finns mycket hos Platons filosofi som jag beundrar, långt utöver de delar som jag anser vara sokratiska, ser jag det inte som min uppgift att lägga ännu en hyllning till hans snille, till de otaliga som redan finns. I stället är jag inställd på att rasera det som jag anser vara skadligt i hans filosofi. Det är den totalitära tendensen i Platons politiska filosofi som jag kommer att försöka analysera och kritisera.” Popper, ”Det öppna samhället och dess fiender”.

Lena Andersson bekänner sig till Platons idélära. Och hon hävdar att Popper var stark motståndare till denna. Och det var han onekligen om man avser naturvetenskaperna. Men avseende samhällsvetenskaper var han mer ödmjuk, i samma bok som ovan skriver han:

”Samhällsvetenskapernas problem behandlas alltjämt till stösrta delen med essentialistiska metoder (ett annat uttryck för idé-lärans metod, TS anm.) Enligt min uppfattning utgör detta en av de främsta orsakerna till att de ligger efter i utvecklingen. Men många som har uppmärksammat detta förhålllande har bedömt det annorlunda…”, ”…Här finns en antydan om att i samhällsvetenskaperna kan en diskussion om Platons metoder vara aktuell även idag”.

Till vardags är idéläran förstås självklar, när vi refererar till en ”katt” så har vi en sinnebild av en idealiserad katt, en katt som bara existerar som en idé, och detta är praktiskt i mänsklig kommunikation. När vi refererar till ”demokrati”, däremot, är det inte så självklart att vi har samma sinnebild. När detta visar sig problematiskt i ett aktuellt samtal så förklarar vi lämpligen lite noggrannare vad vi menar med ordet i stället för att träta om ordets föregivna essens.

Dylik oenighet visar ju på ett problem med idéläran som den enhetliga samling definitioner som Platon och Lena Andersson verkar tänka sig. De ursprungliga rena idéer som Platon vill ha som grund för alla undersökningar kan ju inte observeras. De kan bara upptäckas och urskiljas med hjälp av den ”intellektuella intuitionen”. Därmed blir varje definition subjektiv eller beroende av någon intellektuell auktoritet.

Detta problem med idéläran tycks emellertid inte bekymra Lena Andersson. Hur hon löser problemet med subjektiviteten framgår inte i hennes bok, men hon har i varje fall själv intuitivt en klar idé om liberalismen, ett idealt system för staten ”som inte bör vara föremål för förändring utan låsas fast inför evigheten”(sid. 43)

I sin iver att vara denna sin idé trogen tar hon till ganska långsökta resonemang för klara den mot filosofiska angrepp. Hon tar exempelvis upp Marx och hans logiska kritik av liberalismen avseende arbetarnas arbete. En stor del av frukten av detta arbete tillfaller ju fabrikören i strid mot liberalismens grundidé att den enskilde har en naturrätt till sig själv och frukten av sitt arbete. Genom en outtalad hjälphypotes om att fabrikörens egendom själv är frukten av hans arbete så får hon ihop det till slut, men jag tycker nog att det är långsökt.

Lena Anderssons bok innehåller förstås mer än en diskussion om Popper vs Platon. Huvuddelen av texten rör en svidande kritik av strukturalism, postmodernism och posthumanism. I den kritiken håller jag för det mesta med henne. Frågan är dock om de märkliga uppfattningar hon argumenterar mot verkligen existerar. Har hon läst företrädarna för dessa riktningar bättre än hon läst Popper? Jag vet inte, då mitt eget intresse för den ”franska filosofin” falnade fort när jag en gång försökte begripa mig på den och jag kan därför för lite om den för att bekräfta eller förkasta Lena Anderssons beskrivningar.

Något gillar jag trots allt hos Lena Anderssons liberalism. T.ex. försvaret av humanismen: På sidan 147 diskuterar hon människans särställning:

”Enligt vilken måttstock och ur vilket perspektiv, undrar positivisten och posthumanisten, skulle människan vara särskild? Enligt människans mått och ur sitt eget perspektiv, svarar humanisten”.

Jag delar också hennes skepsis mot att staten ska ”ta hand om” medborgarna, den förmyndarmentalitet som man ofta möter bland politiker och i statlig och kommunal förvaltning. Den enskilda människan förtjänar respekt och erkännande av sin förmåga att lösa problem och bör inte betraktas som ett ohjäpligt hjon.

Men i den grundläggande synen på politik är jag inte överens med Lena Andersson. Hennes liberalism ger staten den enda uppgiften att garantera medborgarnas liberala frihet och självägande. Jag vill hellre bekänna mig till idén om att politikens och statens uppgift är att lösa samhälleliga problem. Och då är Poppers idé tilltalande, den som han kallar styckevis utförd samhällsteknik:

”Den politiker som använder sig av denna metod, kan ha eller inte ha framför sig en planritning av samhället, han kan hoppas eller inte hoppas att mänskligheten en gång kommer att förverkliga en idealstat och uppnå lycka och fullkomlighet på jorden. Men han är medveten om att fullkomlighet, om det överhuvudtaget går att nå, är långt borta och att varje generation människor, och således även den som lever nu, har en fordran; kanske inte en fordran om att bli lycklig, eftersom det inte finns något institutionellt sätt att göra människor lyckliga, men en fordran att inte bli olycklig, om det går att undvika. De har en fordran att få all tänkbar hjälp om de lider. Den tekniker som förfar styckevis kommer således att använda metoden att uppsöka och bekämpa samhällets mest brådskande orättvisor istället för att söka efter och kämpa för dess största yttersta goda.” Ur ”Det öppna samhället och dess fiender”.

Själv skulle jag nog, nu år 2019, vilja byta ordet ”orättvisor” till ordet ”hot” i ovanstende mening då klimathot, krigshot och AI-hot är de mest brådskande problem vi har.

Liberalismen är en vacker tanke, en strålande idé som man kommit fram till med ren intellektuell tankeverksamhet. I Poppersk anda bör man emellertid efter ett par hundra års tillämpning av denna idé kontrollera hur resultatet har blivit. Lena Andersson skriver på sid. 164:

”Bedömer man liberalismen utifrån tanken om ett sluttillstånd kan liberalismen bara bli misslyckad. Det är i frånvaron av sluttillstånd som friheten ligger”.

Jag kan hålla med om det. Men när det nu inte handlar om tanken om sluttillstånd utan om ett faktiskt tillstånd som ett resultat av mångårig tillämpning av liberalismen så kommer det hela i en annan dager. Den enskildes rätt att i kraft av sin egendom göra vad hon behagar, oavsett oförutsägbara konsekvenser, har ju faktiskt lett till ett katastrofläge avseende klimatet, till en skriande ojämlikhet och till en alltmer skrämmande AI-intervention.

Detta betyder för mig att liberalismen i den form den utövats inte längre bör vara en ledstjärna för politiken. Om vi ska klara av de nära förestående hoten mot vår existens så behöver vi slå våra kloka huvuden ihop. Inte låta enskilda inskränkta människor ta beslut som påverkar hela mänsklighetens väl och ve bara för att de sitter på egendomar i miljardklassen. Men kanske är vi egentligen överens om det, på sid. 172 skriver nämligen Lena Andersson:

”De liberala principerna fordrar som vi sett sanningar som inte är inlåsta i subjektets eget psyke utan kan prövas och argumenteras fram av fler än den berörde. Ömsesidigheten är avgörande, varför känslor måste omformuleras till en gemensam rationalitet”. Och lite senare: ”frihetens spelregler måste vara förutsägbara och bygga på regelverk tillgängliga för resonemang.”

Kanske är, trots allt, också Lena Andersson beredd att lätta på inlåsningen av sin intuitivt erhållna idé att den enskilda människan ska vara i centrum, inte kollektivet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: