Liberala grundstenar ifrågasatta

Nina Björk har skrivit en bok om ideologi och verklighet hos Locke, Mill och Benedictsson. Hon gör en mycket intressant kritisk betraktelse av en av liberalismens grundläggande idéer, den om individens frihet.

John Locke presenterade för ungefär trehundra år sedan sin teori om individen och dess rättigheter. Han utgick från ett jämlikhetsideal där varje människa är precis lika mycket värd i sitt ursprungliga tillstånd. Han härleder sedan hur individen från denna jämlika situation kan, och har rätt att, skaffa sig fördelar gentemot andra genom sin egendom. Genom att individen (definierad genom sin själ) äger sin kropp så äger han (det är ju framför allt män man tänker på) också resultaten av kroppens arbete. Olika individer skaffar sig så olika egendom, vars värde ger mer eller mindre inflytande och rättigheter i samhället.

Kanske var idén inte så dum i teorin, men i praktiken spolierades kopplingen av egendom till prestation vid införandet av pengar. Dessa kunde ju läggas på hög och dessutom vara anonyma med avseende på ursprung.

När väl ojämlikheten genom pengarna blivit ett faktum tänker sig ändå Mill att man med frivilliga kontrakt i princip kan behålla jämlikheten. En egendomslös kan välja att arbeta för den rike för betalning; upprätta ett kontrakt mellan jämlika människor (själar).

Problemet, som Björk visar på, är att människan inte är enbart en själ som kan ingå avtal med andra själar efter sitt eget fria val. Människan är också en kropp som behöver mat, husrum och andra bekvämligheter. Denna kroppens pockande behov gör tyvärr kontraktet mellan fattig och rik allt annat än frivilligt.

John Stuart Mill, en hundra år yngre liberalismens husgud, identifierar individen mer med hans kunskap än hans egendom. Bildning är enligt Mill det högsta idealet och det är ju något som kan skaffas av varje människa, om än med något olika möjlighet att få tillgång till litteratur. Han ser också bildningen som något mycket individuellt, något som kan införskaffas oberoende av yttre betingelser: själen står åter i ensamt majestät och jämlikheten uppnås genom att ge varje individ möjlighet att utveckla sitt eget ego. Relationerna till andra individer blir främst i form av tävling och konkurrens.

Björk hävdar att Mills bild av människans själva möjlighet till självständighet är falsk. Hon menar att

”… människor påverkar och skapar varandra innan de är individer och samtidigt som de blir individer, och att det därför inte är så lätt att dra en gräns mellan olika individer. Eller mellan värld och människa, samhälle och enskild”

Björk sätter alltså sitt kritiska finger på två viktiga ingredienser i liberalismen:

1. själens överhöghet gentemot kroppen och
2. individens självständighet gentemot yttervärlden.

Båda dessa liberala grundstenar står för övrigt i klar motsättning mot Baruch Spinoza, den filosof som jag för närvarande studerar lite med ingående.

1. Spinoza likställer nämligen kropp och själ; han betraktar dessa som två olika representationer av samma sak och uppvärderar därmed kroppen och dess visdom.
2. Spinoza ser också individen som en del i en helhet, en tillfällig byggsten i den stora naturen som är nödsakad att leva i förhållande till sin omgivning och vars egna vilja ytterst är bestämd av just denna byggstens natur.

Nina Björk ägnar en stor del av sin bok åt att analysera ett specifikt exempel på en person som förgäves försöker tillämpa de liberala grundstenarna på sin egen tillvaro. Det handlar om författarinnan Victoria Benedictsson som levde under mitten av 1800-talet och kämpade för sin individs rättigheter gentemot kvinno- och klassförtryck. Benedictsson hade en stark vilja till en egen karriär som konstnär dvs. till att bli en människa som låter själen dominera. En sådan okvinnlig strävan kunde förstås inte bli lyckosam för hundrafemtio år sedan, men envishet utifrån en liberal ideologi drev Benedictsson till ständigt nya försök i en grym individuell kamp i Mills anda.

Björk ger en bild av Benedictssons olika hopplösa försök att skilja själen från kroppen för att därmed göra sig av med sin kvinnlighet. Hon illustrerar genom Benedictssons dagboksanteckningar den intensiva intellektuella striden inom den ensamma själen som slutar i uppgivenhet i form av självmord.

Nina Björks avhandling är ett starkt angrepp mot olyckliga liberala idéer som är starkt representerade också i dagens samhälle. Visserligen är det inte så vanligt numera att man försvarar att den förmögne har större inflytande än den fattige, men att den bildade skall ha större inflytande, det är nog en ganska etablerad uppfattning. Till den ändan vill jag avsluta med ett citat av Popper i en artikel där han ställer sig frågan om hur vi skall göra världen bättre:

”Why do I think that we, the intellectuals, are able to help? Simply because we, the intellectuals, have done the most terrible harm for thousands of years. Mass murder in the name of an idea, a doctrine, a theory, a religion – that is all our doing, our invention; the invention of intellectuals. If only we would stop setting man against man – often with the best intentions – much would be gained. Nobody can say that it is impossible for us to stop doing this.” (Karl Popper, Toleration and intellectual responsibility, In search for a better world, Routledge, London, 1994.)