Grön tillväxt, ett praktexempel!

LKAB planerar att gå över till fossilfri produktion av stål och Borås Tidnings ledare idag den 26/11 utbrister: 

”Industrin visar vägen framåt i klimatkrisen”. 

Företaget planerar att investera 400 miljarder kronor de kommande tjugo åren och räknar med en fördubbling av omsättningen fram till och med 2045. För att klara produktionen kommer processen att kräva elektricitet som motsvarar en tredjedel av dagens hela svenska förbrukning.

Jag tänker att detta tydligt pekar på två uppenbara problem i den gröna tillväxtlösningen.

För det första: är det rimligt att anta att vi kan öka den förnybara elproduktionen i den storleksordningen som LKAB kräver? Det är ju faktiskt fler verksamheter som måste gå över till el under samma period.

För det andra: För att omställningen ur ett företagsekonomiskt perspektiv ska vara möjlig krävs en fördubbling av omsättningen, dvs. tillväxt. Om man förutsätter att alla andra stålföretag gör liknande satsning så betyder det att världen ska förbruka dubbelt så mycket stål om tjugofem år. Är det rimligt att vi ska klara de planetära gränserna med en fördubblad produktion?

Lösningen på det första problemet har ledaren klar: kärnkraft! levererad av staten förstås. 

Det andra problemet förefaller inte finnas i ledarens föreställningsvärld.

I går lyssnade jag på en föreläsning av Johan Rockström om det planetära läget. Och det står efter den föreläsningen klart för mig att en fördubbling av ekonomin baserad på råvaruuttag inte är förenlig med att hålla jorden kvar i ett stabilt läge.

LKAB:s strategi är förstås en överlevnadsstrategi. Och det är väl det som är systemfelet i den privatägda fria konkurrensen.

Varje företag måste för att överleva investera i nya tekniker, investeringar som betalas genom att företaget växer.

Man skulle förstås kunna tänka sig att den nödvändiga tillväxten sker genom prishöjningar, men då det kommer att finnas konkurrenter som fortsätter använda kol så är det knappast något alternativ under den fria konkurrensen.

Lösningen kunde vara att en internationell skatt infördes på koldioxidutsläpp eller att man med internationella lagar begränsade användningen av fossila bränslen. Då skulle man kunna betala omställningen med prishöjningar (vilket förstås innebär nerväxt då vi får mindre pengar över till annat).

LKAB:s kalkyler visar att om man låter affärsvärlden driva utvecklingen så växer råvaruuttagen okontrollerat oavsett nationalekonomernas teoretiska spekulationer om ”decoupling” (ekonomisk tillväxt förenad med minskad klimatpåverkan).

Vägen till lösning av klimatkrisen måste snarare vara ekonomisk nerväxt. Vi måste därmed minska produktionen av stål jämte mycket annat. 

Ingen tjänar pengar på det, så den utvecklingen kan inte drivas av affärsvärlden. 

Människor tjänar emellertid livskvalitet och släktöverlevnad på det och därför måste utvecklingen drivas av demokratiska institutioner.