Miljöpartiet: Lyssna till sol-”stollarna”!

För några veckor sedan skrev jag ett inlägg om den termiska solkraftens möjligheter. En överslagsräkning visade att fyra procent av Saharas yta skulle räcka för att försörja hela världen med el. Ett svindlande konstaterande!

Min tanke var förstås inte att man verkligen skulle centralisera världens energiförsörjning till Sahara, men att nyttja denna resurs för Europa för att stegvis ersätta kolkraft och kärnkraft torde väl ändå vara en realistisk målsättning.

Mina beräkningar ifrågasattes inte, men i efterföljande diskussioner framkom ett par andra invändningar:

1. Det blir dyrt. Det tycks vara så att en solvärmeanläggning av det slag vi diskuterar kostar ca fem gånger så mycket att bygga som kärnkraft av motsvarande energikapacitet. Det är en mycket stor skillnad och det förklarar förstås den stora entusiasmen för kärnkraften. Men, driften kräver i solvärmefallet faktiskt inget bränsle alls, medan kärnkraften kräver uranbrytning och avfallsförvaring till stora kostnader.

Dessutom kan man ifrågasätta hur stor vikt man skall lägga vid kostnadskalkyler i denna fråga; miljöfördelarna är ju uppenbara och ovärderliga och kostnaderna består ju till stor del av arbetskostnader som ju faktiskt innebär en insats mot arbetslöshet.

2. Det krävs storskalighet och därmed kraftiga aktörer. Men, själva elproduktionen kan göras förhållandevis småskaligt, antagligen. Det finns väl egentligen inga stordriftsfördelar när det gäller att montera upp speglar, ledningar och ångturbiner. En ångturbin kan väl betraktas som en rimlig lägsta nivå och en sådan anläggning kan säkerligen byggas såväl på nationell som privat basis.

Att transportera stora mängder el till Europa från Nordafrika kräver förstås enorma distributionsnät och här krävs en samordning. Men nog skulle det vara ett möjligt EU-projekt.  Transportförlusterna lär heller inte bli alltför stora,  ca 5-10% enligt en av mina sagesmän.

3. Sahara ligger i en politiskt instabilt område och Europa skulle bli starkt beroende av detta områdes välvilja. Ett dylikt politiskt förhållande är ju något som vi lidit av när det gäller oljan; några arabiska stater har haft en makt som varit besvärande för västvärlden  och energiberoendet av oljeregionen har skapat åtskilliga krig för maktbalansens skull. Det är därför kanske väsentligt att man i diskussionerna om sådana här projekt också lägger stor vikt vid den politiska delen.

Att låta projektet skapa välstånd i regionen, inte bara för en korrupt elit, utan för en stor del av befolkningen, skulle kunna ge förutsättningar för en stabilitet och vända det politiska problemet till en fördel, till en insats för fattigdomsbekämpning och demokrati.

Invändningarna tycks alltså kunna bemötas och med tanke på den enorma potentialen i ett Sahara-projekt så är det väl värt att noggrant leta efter lösningar på alla eventuella problem. Den hisnande tanken på denna geniala lösning börjar uppenbarligen också att slå rot lite varstans:

En Nobelpristagare i fysik, Jack Steinberger, ger tanken sitt stöd i enligt en artikel i Ny Teknik:

- Jag är säker på att framtidens energi är termisk solenergi. Inget annat går att jämföra med det och ju snabbare vi fokuserar på det desto bättre, sade Jack Steinberger enligt referat på nyhetssajten Timesonline.

I Tyskland planerar ett tjugotal bolag att inleda genomförandet av ett Sahara-projekt redan i sommar:

De hoppas kunna investera sammanlagt omkring 400 miljarder euro i projektet. Initiativet har fått namnet Desertec och innebär att solenergiinstallationer ska placeras i öknen i politiskt stabila nordafrikanska länder.

I Ny Teknik denna veckan förs på framträdande debattplats fram ett förslag att Sverige borde satsa på ett solprojekt i Sahara. Bengt Wikström skriver:

Sveriges ledande politiker borde som ett EU-projekt under ordförandeskapet i EU 2009 ta initiativ för att få igång arbetet med att förnya energisystemen genom att lägga förslag om att bygga en pilot-Segs i samarbete med ett land i Nordafrika.

Jag tycker att Bengt Wikströms förslag omedelbart skall tas upp av miljöpartiet.

Att starkt driva denna fråga är en utmärkt möjlighet att göra en avgörande insats mot klimatproblemet. Det finns inga politiska hinder ens för socialdemokraterna att anamma denna strålande idé och den skulle kunna bli en utmärkt lösning på samarbetsdilemmat kring kärnkraftsfrågan inom den röd-gröna röran.

Äppelkindade prakttöser

I lördags var vi nere i sta’n. När jag gjorde en lov över stora torget fick jag syn på en affisch som fick mig att reagera. Kvinnan till höger var uppenbarligen Mona Sahlin, men vem var hon till vänster? En närmare titt gav svaret: Marita Ulvskog. Men hur ser dom ut! Retuscheringen för denna affisch är så uppseendeväckande att jag genast associerar till extrema propagandaaffischer för kommunistiska stater som Kina och Nord-Korea.

Skönmålningar av Kim Il Sung och sonen, som utnämndes till “baby-face”, är vad jag associerar till är jag ser socialdemokraternas valaffisch.

Smaklöst!

Pinsamt!

Hur kan det bli så fel? För inte tror jag att Mona Sahlin och Marita Ulvskog godkänt denna affisch. Nej, jag tror (eller hoppas) att den socialdemokratiska ledningen anlitat en “professionell” reklambyrå att sälja sitt budskap. På reklambyrån har någon omdömeslös, kanske något berusad man (jag tror av någon outgrundlig anledning att det är en man), skapat äppelkinder så det står härliga till. Och ingen ansvarig i partiledningen har granskat resultatet. Förrän det är för sent. Man hade väl tidsbrist, förstås, … dead line och stress, … pressläggning.

I efterhand förtränger alla lojala sossar sin avsmak,

- Ja så skall det väl vara, vi har ju ändå anlitat professionella reklambyråer, de vet väl hur det skall se ut.

Man sväljer förtreten och hoppas att väljarna imponeras och inte äcklas.

Men ni underskattar förstås väljarna! Hur skall t. ex. de som finner det osmakligt att underklädesreklamen ägnar sig åt retuscheringar för att fixa kvinnokroppar, acceptera retuscheringar som gör de som gör anspråk på samhällsmakten till äppelkindade prakttöser? Hur skall någon som längtar efter en kursändring i politiken kunna ta ett parti på allvar som känner sig tvingat att “försköna” sina kandidater med bildmanipulation?

Jag är rätt så nöjd med miljöpartiets ökning i väljarsympatier på sistone, men blir beklämd när det slår mig att det kanske till stor del beror på vår konkurrent socialdemokraternas reklambyrås pinsamma klavertramp.

Maria Wetterstrand, låt aldrig en reklambyrå ta hand om din image!

Budget och tidplanering för slott och familj

När man är ute på turistevenemang går man ibland och beundrar enorma byggnadsverk i form av till exempel slott och katedraler. När jag förra året var i Vadstena funderade jag över hur det var möjligt att bygga ett sådant slott för flera hundra år sedan. Vem investerade? Höll tidplanen? Höll budgeten?

Ett besök hos Wikipedia ger en viss ledning: Slottet började byggas 1545 (eller 1555 beroende på hur man definierar början) på Gustav Wasas initiativ och anses ha varit klart 1620. Då hade Magnus Wasa, som slottet ursprungligen var avsett för, varit död i 25 år.

Tidplanen höll alltså inte. Men, förmodligen hade man ingen uttalad tidplan utöver den att avsikten var att slottet skulle vara just för Magnus och faktiskt, denne kungason bodde också i det icke färdigställa slottet. Vad menas för övrigt med färdigställt? Att det var färdigt 1620 är ju ändå en efterhandskonstruktion och förmodligen var de ursprungliga planerna skrinlagda långt innan dess, byggnadsplanen var kanske mer evolutionär än konstruerad. Man hade ingen tidplan!

Vad det hela kostade framgår inte av Wikipedia och är antagligen omöjligt att bedöma. Arbetsinsatserna bestod väl till stor del i obetalt tvångsarbete av de lokala bönderna och hade helt enkelt inget åsatt värde. De kunde utnyttjas såpass mycket att de ändå hade tid över för sin egen försörjning på annat håll. Arkitekt och konsthantverkare köptes säkert in, men hur stor del av slottets värde utgör de? Man hade ingen budget!

Där har vi kanske en del av förklaringen till att vi inte längre gör några liknande praktfulla byggnadsverk som våra efterlevande kan njuta av. Detta trots att vi med dagens tekniska hjälpmedel skulle kunna göra dem mycket snabbare med oerhört mycket mindre arbetsinsats. Dessutom har vi ju idag så mycket mer tid till att göra dylika saker, då det arbete som krävs för vår försörjning av livsförnödenheter är försvinnande litet i jämförelse. Men det är inte vår förmåga eller vilja som räknas, det är budgeten och tidplanen.

Tidplaner och penningbudgetar främjar väl helt enkelt bara verksamheter som kan räknas hem kvartalsvis oavsett deras nytta på längre sikt. Vackra, hållbara byggnadsverk passar inte in i kvartalsekonomin. Tidplaner och budgetar är hämskor på utvecklingsvägar som skulle kunna leda till andra och mer hållbara värden än platt-TV, elektriska fönsterhissar och handväskor.

Även i min ungdom var budget och tidplan viktiga begrepp i samhället, men jag inbillar mig att det blivit värre. De hade exempelvis inte trängt in så mycket i privatlivet. Jag minns  inte att vi överhuvudtaget hade någon budget eller tidplan när vi beslutade oss för att skaffa barn i mitten av 1970-talet. Inte heller hade vi budget eller tidplan för pensionen.

Sedan dess tycker jag mig ha noterat att kvartalsekonomin har gjort stora insteg också i privatlivet. Numera tycks man planera sitt barnalstrande såväl efter en tidplan bestämd av de egna karriärambitionerna som efter en budget, där barnens nödvändiga utrymmes- och prylbehov är tillfredsställt.

Tror ni inte att vi skulle må väl av att hålla kvartalsekonomin kort och bara låta den styra den del av vår verksamhet som främjas av konkurrens och mätbara mål. Andra delen, den inte mätbara mänskliga tillfredsställelsen, bör väl hållas befriad från tidplan och budget.

Lundby-Wedins demoraliserande tolerans

Två kompletterande mekanismer för ett fungerande samhälle idag är konkurrens och demokrati. Konkurrens och tävlan driver fram de bästa tekniska lösningarna, de duktigaste människorna på viktiga samhällsfunktioner och skapar de bästa organisationerna. Med demokratiska medel vaktas den fria konkurrensen mot de karteller och monopol som spontant alltid utvecklas. Men demokratins viktigaste insats är att genom öppen diskussion hindra eller dämpa konkurrensens negativa biverkningar såsom kortsiktighet, avhumanisering, eller miljöförstörelse. De demokratiska institutionerna skyddas dessutom speciellt mot maktfullkomlighet genom regelbundna val som avsätter ledare som visat sig vara olämpliga.

En speciell gruppering i vårt samhälle är sammanslutningen av stora, oftast börsnoterade, företag. Dessa lever i en konkurrensutsatt värld som kräver och främjar effektivitet och nytänkande. Företagens högsta ledningar, däremot, är inte utsatta för konkurrens utan präglas snarare av korruption. När en ny styrelseordförande eller VD skall tillsättas sker det inte genom ett öppet ansökningsförfarande, där kompetens och meriter bedöms på ett objektivt sätt. Nej, det tycks snarare vara släktskap, vänskap och grupptillhörighet som är avgörande vid dylika tillsättningar.

Detta gör förstås att man ofta riskerar att få odugliga människor på ansvarsfulla poster, vilket allvarligt skadar den konkurrensutsatta verksamheten.
Den lösning på detta problem som växt fram är en som förstås avviker från den demokratiska lösningen. Istället består den i att, oavsett kompetens, dela ut extrema ersättningar i form av lön, bonus och fallskärmsavtal. Genom att på så sätt komma överens om en garanterat fortsatt maktposition genom rikedom, kan man så sparka odugliga makthavare utan att inkräkta på sin korrumperade sammanslutning.

Det sorgliga i dagens politiska värld är att de politiska ideologier, som varit bärare av den utökade demokratin, liberalismen och socialismen, idag fullständigt har lagt sig för de börsnoterade företagens kultur. Istället för att söka utöka demokratin till denna, för samhället så viktiga sfär, så tolererar man korruption och nöjer sig på sin höjd med vaga försök att infiltrera.

En infiltrationstaktik som praktiserades  av SSU på sjuttiotalet var att köpa en aktie i vart och ett av vissa bolag och därmed få möjlighet att göra sin röst hörd på bolagsstämmorna. Denna taktik satte offentlighetens ljus på bolagsstämman och blev därmed en demokratisk insats. Numera infiltrerar socialdemokraterna och facket istället genom att själva fjäska sig till medlemskap i den korrumperade bolagssfären, där deras granskning av verksamheten emellertid hålls inom familjen.  Infiltrationsmetodens krav på integritet håller förstås sällan, infiltratörerna sugs fort upp och blir en äkta del av klubben där hemlighetsmakeriet är en dygd …och pengarna rullar in.

Genom att istället söka konkurrensutsätta företagsledningarna och utsätta deras verksamhet för öppen granskning tror jag att demokratin i vårt samhälle skulle kunna fördjupas till fördel för såväl företagsverksamheten som moralen.

---

Andra bloggar om: Wanja Lundby-Wedin, korruption, bonus, demokrati

Sol, sol, sol

I dagens Borås Tidning läser jag en artikel om solkraft i Spanien. Med hjälp av den oerhört basala tekniken med solfångare i form av speglar och ångturbiner från Finspång producerar man elektricitet i stora mått. Andasol heter platsen och man planerar att bygga tre solkraftsenheter där. Den första kallas Andasol 1 och den togs i drift i slutet av förra året, se också Wikipedia.

Denna teknik provades faktiskt redan för nästan hundra år sedan av en amerikan med entreprenörsanda utöver det vanliga, men hans fantastiska anläggning i Egypten för drift av en ångmaskin för bevattning blev nedmonterad efter krigsutbrottet 1914; materialet behövdes för krigsindustrin. Idén har emellertid nu tagits upp igen, i USA är stora byggen igång och i Europa går alltså Spanien i spetsen.

Man kan ju nu fundera över vad denna teknik kunde tänkas erbjuda för världens energiförsörjning. Det finns ju stora öknar! Världens största är Sahara och det vore väl inte alls orimligt att leda ström därifrån åtminstone till Europa. Resten av världen har ju sina egna öknar. Idén är förstås inte ny, i Ny Teknik skrev man om det häromveckan.

Jag kunde ändå inte låta bli att roa mig med ett litet räkneexempel för att få en känsla av möjligheterna:

Landyta, Andosol 1 enligt BT:  500,000  kvadratmeter

Landyta, Sahara enligt Wikipedia: Nio miljoner  kvadratkilometer

Andasol 1 producerar 180 GWh per år enligt BT. För att beräkna genomsnittskapaciteten delar vi med antalet timmar på ett år:

Världsbehovet av energi idag är enligt en artikel i Newsweek 14 TW :

Därmed kan vi nu beräkna hur stor andel av Saharas yta som skulle krävas för att försörja hela världen med el idag:

Genom att uttnyttja 4% av Saharas yta för solkraft skulle hela världens energibehov kunna vara uppfyllt! Det verkar för bra för att vara sant, har jag räknat fel? Jag kan själv inte hitta något fel i resonemanget, så tills någon lyckas kullkasta det drar jag följande slutsatser:

Vi har här en enorm potential hos en väletablerad busenkel teknik, som vare sig inskränker välbefinnandet hos människor, djur eller växter då det ju placeras i de allra dödaste landskap vi har på jorden. Tekniken skapar inget avfall alls och kräver ingen ny forskning för sitt genomförande, den kräver bara handlingskraft.

Visst tycks det vara högst rimligt att ersätta kärnkraft och fossilbränslekraft med förnyelsebara energikällor!

Men hur uppbringar vi handlingskraft?

---

Andra bloggar om: solkraft, andasol, sahara, energi

Vad vet vi om framtidens klimat?

Tio titelkunniga skeptiker från Stockholmsinitiativet är kritiska till världssamfundets försök till dämpning av människans påverkan på klimatet. I en insändare i Borås Tidning den 5 mars (identisk med bland annat denna från Västerbottenskuriren) säger man:

”Innan samhället fattar långtgående beslut rörande klimatpolitiken bör vi se till att stå på en säkrare vetenskaplig grund”

Det låter ju vist och klokt, men ett problem med denna inställning är följande: Stockholmsinitiativet var inte närvarande med sina goda råd för halvannat århundrade sedan när människan började accelerera oljebrännandet och giftutsläppen. Måste man verkligen stå på en ”säker vetenskaplig grund” för att ändra ett riskabelt globalt beteende som byggts på allt annat än vetenskaplig grund?

Initiativmakarna påpekar att

”det saknas vetenskapliga belägg för att klimatförändringar inte huvudsakligen har naturliga orsaker”.

Så sant, vem påstår något annat? Det som klimatforskarna har kommit fram till är att det är högst troligt att den moderna människan påverkat klimatutvecklingen under de senaste århundradena. Det är denna insikt som är skrämmande och som manar till besinning, oavsett om andra, mer ”naturliga” orsaker har större inverkan.

Man påstår vidare att

”IPCC:s scenarier hur man tror klimatet kommer att utvecklas bygger på datormodeller. De är konstruerade så att måttligt förhöjda halter av koldioxid i atmosfären ger upphov till en avsevärd uppvärmning”.

Menar författarna verkligen att man ”konstruerat” modellerna så? Det är i så fall en anklagelse om medveten förfalskning som jag finner högst osannolik i den vetenskapliga värld som klimatforskningen befinner sig i. Modellerna är snarare konstruerade för att överensstämma med vad man hittills har observerat, nämligen ett stort antal faktorer som verkat över hundratusentals år. Och när man sedan använder dessa modeller för att förutsäga framtiden så visar det sig bli skrämmande resultat. Resultat, som vi faktiskt kan påverka genom att minska koldioxidutsläppen, därav fokuseringen på just denna klimatfaktor. Modellerna är osäkra, javisst, men de är uppenbarligen det bästa vi kan åstadkomma med dagens kunskap.

Man hävdar också att påståendet om konsensus i ”frågan” saknar stöd! Självklart råder ingen konsensus i ”klimatfrågan”, den är alltför komplex sedd i sin helhet. Däremot råder, vad jag har förstått, konsensus i några viktiga delfrågor, såsom

• att koldioxid har en växthuseffekt och ökad halt gör klimatet varmare,
• att koldioxidhalten har ökat dramatiskt sedan industrialismens genombrott och att detta främst orsakas av förbränning av fossila bränslen såsom kol och olja.
• att det blivit varmare under samma tid.

Dessa begränsade säkerställda resultat är i mitt tycke fullt tillräckliga som grund för politiska beslut i den riktning som Stockholmsinitiativet kritiserar. De eventuella negativa konsekvenser detta får för ”de fattiga i världen” uppvägs väl av de än värre konsekvenser för just dessa fattiga i världen som vi riskerar genom att ingenting göra.

Med tanke på vår okunskap om helheten är det ytterst olämpligt att fortsätta utrota fisk, hugga ner skogar, förgifta luft och hav och att förändra atmosfärens kemiska sammansättning.

Med tanke på hur lite vi vet bör vi snarare göra allt för att reparera de skador mänskligheten redan ställt till med.

Med tanke på vår felbarhet bör vara ytterst försiktiga med alla nya tekniska experiment som inte kan prövas inom såväl begränsad tid som inom begränsade områden.

Det är inte för att vi vet någonting om framtida scenarier som vi skall hålla igen, det är snarare för att vi inte vet.

---

Också Olle Häggström har svarat på stockholmsinitiativets insändare.

Andra bloggar om: klimat, stockholmsinitiativet, alarmister, skeptiker

Dekoration eller konst?

När vi semestrade i Kina för tio år sedan fick vi med oss några akvareller hem i bagaget. De var alla målade på s.k. rispapper och transporterade i hoprullat skick, förstås. Väl hemma i Borås besökte jag en inramningsaffär, där vi gemensamt med den lilla affärsinnehavaren såg ut lämpliga ramar.

- Åh, sa hon, de här motiven känner jag igen, de är typiska rispappersakvareller från Kina, några med bambumotiv, andra med lychee-frukter.  De är väldigt vackra!

När jag sedan rullade ut det större pappersarket utbrast hon än mer entusiastiskt: Ah, det här var något annat, typiskt kinesiskt också med stridande hästar i vattenfärg.

- Men det här är konst, de andra är mer dekoration.

Dekoration och konst, två olika typer av verk av människohand , var och en med sina förtjänster.

Jag erinrar mig den här episoden när jag nu funderar över den svenska uttagningen till melodifestivalen. Finalen i Globen bestod i tio låtar som kan betraktas som just dekoration, såväl avseende musik, text som framträdande. Den elfte låten var något annat, den slog an en sträng på ett något djupare plan, åtminstone hos mig;

Familjen Caroline af Ugglas har skapat konst.

---

Andra bloggar om: melodifestivalen, af Ugglas, konst

En ny samhällsfilosofi?

Den i Göteborg aktuelle Manuel DeLanda har skrivit en bok med titeln ”A new Philosophy of society” som jag just har gett mig i kast med. DeLanda är en uttolkare av den franske filosofen Deleuze och är klart mer begriplig än fransmannens egna framställning tillsammans med Guattari i ”A thousand plateaus”. Om jag nu har förstått rätt är förstås tveksamt, men för att pröva det presenterar jag här min fria tolkning i form av egna tillämpningar och reflektioner. Den som förstått på annat sätt är varmt välkommen med anmärkningar.

En viktig del i den nya filosofin är sammanslutningar (assemblages). DeLanda skiljer egenskaperna hos sådana från den gängse liknelsen mellan samhälleliga grupperingar och organismer. Om man tex. tänker sig människokroppen som organism, så kan man se den som en helhet bestående av en hel massa samverkande delar såsom lever, hjärta, magsäck, hjärna, lemmar, mm. Det som framför allt skiljer en sådan organisk grupp mot sammanslutningen är att de olika delarna har sina speciella uppgifter i organismen och är helt osjälvständiga var för sig. Visserligen kan vi numera donera organ till andra människor, men i den nya individen kommer organet ändå att ha precis samma uppgift som tidigare.

Sammanslutningen, däremot, karakteriseras av att dess delar är sig själva nog, de kan flyttas mellan olika sammanslutningar, tillhöra flera sammanslutningar samtidigt och är inte oersättliga någonstans. Men, sammanslutningen själv karakteriseras av att dess funktion, syfte eller uppgift blir en sorts katalysator som lockar fram speciella egenskaper hos delarna och inducerar samverkan mellan dem som ibland kan ge upphov till helt oförutsägbara skeenden. Även om sammanslutningens yttre egenskaper alltså helt är bestämda av dess delar i kombination med yttre påverkan så är det vanligtvis omöjligt att helt förstå sambanden, att härleda dem till ett ordnat orsak-verkan-system.

Olika centra i hjärnbarken skulle man kunna se mer som sammanslutningar i denna mening än organismer. Det är nämligen så att om en specialfunktion hjärnan blir skadad så går det att skola om andra delar av hjärnbarken till denna funktion, syncentrum kan bli hörselcentrum. De kemiska och elektriska impulser som bygger upp hjärnbarkens funktion tycks nämligen vara lika överallt, men har av födsel och ohejdad vana råkat tilldelas vissa specialiserade uppdrag.

Ett fotbollslag kan man också betrakta som en sådan här sammanslutning. Mitt hembygdslag Elfsborg, tex. består av ett antal fotbollsspelare, tränare, styrelse, kassa, mm. Alla enheterna kan bytas ut utan att laget blir ett annat. Varje spelare kan samtidigt tillhöra andra sammanslutningar av annan typ, tex. ett politiskt parti, ett kompisgäng, en villaförening eller en vinprovarklubb, iklädande sig olika roller. Om laget vinner allsvenskan (det gjorde faktiskt det 2007!) beror det inte i första hand på de ingående delarnas speciella skicklighet, utan förmodligen främst på att man hittat en framgångsrik samverkan, en laganda, som just detta år råkat överglänsa konkurrenterna. Lagets delar har i sin samverkan överträffat sig själva, de har åstadkommit en emergent effekt. För Elfsborgs del kan man förstås spekulera i orsaker som den psykologiska effekten av Anders Svenssons återkomst från stora världen, den nybyggda fotbollsarenan och medias stegrade intresse. Men vi kan aldrig till fullo förstå sambanden, vi kan inte härleda dem till ett ordnat orsak-verkan-system. Vi kunde inte ens upprepa bedriften året som följde.

Vad är det då för mening med att identifiera och analysera sammanslutningen? Ja, en intressant observation är att andra sammanslutningar avundsjukt noterat fotbollslagens uppenbara förmåga att åstadkomma emergenta egenskaper, att få spelarna att ”höja sig över sin egen förmåga”. ”Coacher” från idrottsvärlden bjöds ett tag ivrigt in av företag för att söka tillämpa det odefinierade framgångsreceptet i den sammanslutning som företaget representerar. Visserligen tror jag att framgångarna i stort uteblev, men själva idén kan tolkas som en omedveten tillämpning av den nya samhällsfilosofin, den ligger alltså i tiden.

En grupp som inte passar in i det jag här kallar sammanslutning är familjen. Den karakteriseras ju av att det är inre egenskaper hos medlemmarna som svetsar den samman, nämligen det gemensamma genetiska mönstret, ”blod är tjockare än vatten”. Här är individerna inte inte ”sig själva nog” utan är i hela livet bundna till samma familjesammanslutning. I en period i mitten av livet är familjemedlemmarna ganska löst sammanslutna, men är i såväl barndom som ålderdom starkt beroende av övriga familjemedlemmars hjälp och stöd, på gott och ont. I DeLandas mening är alltså här de inre banden (interiority) de väsentliga, medan det i sammanslutningen är de yttre banden (exteriority) som bygger upp helheten.

Är då den nya samhällsfilosofin ny? Presentationen av det nya begreppet sammanslutning kan kanske tyckas något futtigt, men det leder, när man tänker på det, ändå till en hel del viktiga slutsatser.

Det kan tex. tolkas som en klar motfilosofi gentemot den liberala idén om individualismen, den där man tror sig kunna härleda grupper, institutioner och politiska skeenden till den individuella människans strävanden. Genom att påstå att människan huvudsakligen kan definieras som ”the economic man” betraktar man kapitalismen, marknadskrafterna och tillväxten som naturlagar som inte kan ifrågasättas, då de kan härledas till individens grundläggande egenskaper.

På liknande sätt används idén om ”människans naturliga ondska” som förklaring till krig, gatuvåld, mobbning och brottslighet, medan den motsatta idén om ”människans naturliga godhet” används för att motivera socialismens naturnödvändighet.

Dessa idéer kan lämnas därhän om man istället tillämpar den nya samhällsfilosofin. Framtiden är fullständigt öppen, den är inte styrd av naturlagar. Den blir vad vi gör den till även om vi inte, på grund av gruppdynamik och oförutsägbara emergenta fenomen, kan förvänta oss att kunna styra den mot något bestämt mål. Men vi kan göra så gott vi kan, styra i de riktningar som vi tror löser de problem vi identifierar och då kan det vara av nytta att betrakta samhället som ett gytter av dynamiska sammanslutningar.

DeLandas samhällsfilosofi är därmed också ytterligare ett argument, tycker jag, för Karl Poppers föreslagna handlingsväg inom samhället, social ingenjörskonst, steg för steg. Då vi inte har tillgång till de vanliga ingenjörsverktygen i form av fysikaliska naturlagar och väl beprövade erfarenheter måste vi pröva oss fram ytterst försiktigt och se vilka emergenta fenomen som uppstår ur våra försök. Vi måste här vara öppna för att identifiera våra misslyckanden, erkänna dem och försöka på nytt, gärna med något konkurrerande förslag till åtgärd. En sådan ingenjörskonst är väsensskild från dagens politik, där förslag härleds från ideologier och därmed varje misslyckande måste döljas för att inte misskreditera ideologin.

Problemet med avsaknad av naturlagar och beprövade erfarenheter kommer för alltid att bestå, då erfarenheterna från en tidsperiod till en annan inte har så mycket värde i en process som är i ständig utveckling. Just därför är det svårt att betrakta sociologin som en vetenskap och DeLandas boktitel är därmed konsekvent, en ny samhällsfilosofi, inte samhällsvetenskap.

---

Andra bloggar om: DeLanda, göteposthumanism, filosofi, Deleuze

Ett klick för skogen

Stiftelsen ett klick för skogen är ett mycket lovvärt initiativ från några privatpersoner med miljöintresse. Istället för att nöja sig med

• försök till politisk påverkan eller
• tillit till myndighetsansvar,

så tar man saken i egna händer.

Ett rimligt område med skog, som är värd att bevara, köps upp i en stiftelse och garanteras permanent skydd mot avverkning. Det hela finansieras genom insamlade medel från människor med intresse för miljöhänsyn.

Insamlingen kan stödjas av var och en i enlighet med ekonomiska resurser, från inköp av markavsnitt ( 2 555:60 per ruta) till symboliska köp av träd för några hundralappar och gratis musklick som genererar stöd från sponsorer.

Stiftelsen har redan köpt upp en gammelskog i Årrenjarka, belägen 10 mil väster om Jokkmokk, och kämpar just nu för att köpa ett skogsavsnitt utanför Göteborg: Verle gammelskog.

Gör en insats, klicka på symbolen i de övre högra hörnet och leta upp en stödform anpassad till din plånbok.

Tålamod lönar sig gentemot SJ

Den fantastiska historien med den försvunna väskan har nu fått en spännande fortsättning och ett gott slut. Jag glömde ju i min tankspriddhet en väska fylld med smutskläder och  filosofiböcker på tåget från Stockholm i slutet av oktober 2008.  Efter åtta veckor, åtskilliga mail och många kundtjänstsamtal  fick jag, lagom till jul, reda på SJ:s gömställe och kunde lösa ut väskan i Göteborg.

När jag på bloggen, i visst ironiskt skämtlynne, erbjöd mig att leverera det hemliga telefonnumret till gömstället för möjliga olycksbröder fick jag till min stora överraskning ett svar. En olyckssyster, Malin, hade just förlorat sitt bagage och behövde hjälp. Jag bistod henne förstås med numret och väntade med spänning på hennes lyckosamma samtal. Det lät vänta på sig, men min nyfikenhet drev mig att skriva och fråga i förra veckan. Och jo, hon hade också fått tillbaka bagaget, men faktiskt genom SJ:s försorg; hennes väska innehöll nämligen färdbiljetten vilken identifierade den som SJ-hittegods och förde in den på den rätta vägen. Bagaget kom till Malin med posten från Stockholm så småningom. Bagage med biljett kommer alltså tillrätta!

I glädjen över mina återfunna böcker tänkte jag först låta  hela historien bero, men tyckte mig senare vara förpliktigad att få fram budskapet om de orimliga rutinerna till någon ansvarig på SJ. Jag ringde igen till kundtjänst, naturligtvis med den vanliga kötiden på 30-45 minuter. Svaret jag fick var att man klagar skriftligt på SJ:s hemsida. Jag gjorde då det och fick följande svar:

Tack för ditt mejl.

Beklagar med vi kan inte handlägga ditt ärende.
Handbagage som inte är till besvär för andra resenärer får tas med på resan. Som handbagage räknas bland annat hopfälld barnvagn, rullstol utan motor och skidor i emballage. Du ansvarar själv för ditt bagage. På stationer och resebyråer finns mer information om detta.

Om du har glömt eller tappat något ombord på våra tåg eller på stationen kan du söka det via vårt hittegods som sköts av Bagport. Besök gärna www.missingx.com där du själv kan eftersöka dina saker. Det går även bra att mejla på sj.hittegods@bagport.se

Du kan även ringa på telefonnummer: 08-501 255 90
Helgfri måndag-fredag 12.00 – 16.00.

På vår hemsida hittar du all information under rubriken Resa med SJ/Hittegods.

Med vänlig hälsning

SJ AB
Anna Andersson *)

*) Namnet Anna Andersson ett påhitt från min sida, då jag insett att det riktiga namnet är olämpligt att publicera TS juni -09.

Detta var väl inte riktigt vad jag hade tänkt mig, hade verkligen någon ansvarig nu fått problemet klart för sig? Ärligt talat retade svaret upp mig och jag skrev ett ilsket svar om att jag hade förväntat mig att man läste mina synpunkter  innan man svarade.

Tiden gick och så småningom tyckte jag det var dags att ringa igen, men kanske kunde man undvika kön till kundtjänst och istället ringa SJ:s huvudkontor? Jag provade det och kom genast till växeln.

- Jag söker Anna Andersson.

- Ett ögonblick … Jag hittar ingen Anna Andersson i datorn, skulle hon arbeta här?

- Ja, hon har skickat ett brev till mig i SJ:s namn.

- Nej, tyvärr, hon finns inte i vår lista.

Jag ringde jag till kundtjänst igen, 45 minuter i kö, tålamod, tålamod. Nu blev man uppriktigt upprörd över mina erfarenheter och lovade att genast ta upp ärendet igen. Jag hörde också i luren hur kundtjänsten ivrigt knackade på sitt tangentbord med någon ansvarig som förmodad adressat och mitt hopp kom tillbaka.

- Förresten, sa jag, finns det någon Anna Andersson hos er?

- Nej, inte vad jag vet, men det har börjat någon ny som kanske heter så, men det är ingen jag känner, hur så?

- Nej, glöm det.

Väntan, väntan, tålamod, tålamod…. och så dök det upp, det förlösande brevet i brevlådan med en handskriven underskrift:

Tack för ditt mejl

Vi är uppriktigt ledsna över att det tog så lång tid för dig att få tillbaka din väska. Vi vill även beklaga det tidigare svar du fått från oss.

Angående hittegods samarbetar vi med två olika bolag. Dessvärre har inte samarbetet dem emellan fungerat som vi hade hoppats på. Vilket i slutändan drabbar dig som kund, vilket vi beklagar.

I dagsläget arbetar vi intensivt för att få till ett avtal mellan de två olika bolagen som fungerar både för oss och för kunden. Vi hoppas att detta inom kort tid ska vara löst.

Vi hoppas att du trots det inträffade väljer att resa med oss på SJ även  i framtiden.

Med vänliga hälsningar

Lotta Pettersson

Enligt uppdrag av Peter Dahlqvist – Chef SJ kundtjänst

Jo, men självklart, skulle jag ta bilen eller flyget, skulle jag, inte då!

Och tålamod har jag gott om, vi ses på spåret!