Fredrika Spindler från Södertörns högskola har skrivit en riktigt bra bok om Baruch Spinoza: ”Spinoza, multitud, affekt, kraft”. Jag har under de senaste två åren sökt förstå denne 1600-talsfilosof genom, dels hans egna verk i form av ”Etiken” och ”On the improvement of the understanding”, dels genom andras analyser av hans filosofi som Gunnar Fredrikssons bok, ett par uppsatser av Arne Naess, ett föredrag i Borås arrangerat av Ikaros Paraply och kortare texter av Gilles Deleuze och Bertrand Russel.
Men, Spindlers bok har berört mig mest. Den nöjer sig inte med att upprepa vad andra har sagt, utan tar ställning genom att försöka visa på Spinozas aktualitet, att visa hur nyttig en förståelse av Spinozas idéer kan vara idag.
I den första avdelningen behandlas Spinozas syn på demokrati och individens rätt till frihet. Det tycks mig ganska sensationellt att denne man i 1600-talets Holland kunde presentera så oerhört kraftfulla argument för demokratins huvudingrediens yttrandefriheten. I denna tid var ju inte ens våra begrepp om yttrandefrihet och demokrati uppfunna och hans fokus på yttrandefriheten överglänser, tycker jag, dagens underförstådda definition på demokrati som ”ett system med regelbundna allmänna val med flera partier”. Försöken att införa ”demokrati” i länder som Irak eller Afghanistan bara genom att tvinga fram allmänna val känns fåfänga i ljuset av Spinozas grundsyn på yttrandefriheten som den enda garanten för en kreativ utveckling av ett samhälle i enlighet med människans natur.
Kanske är det just yttrandefriheten som är nyckeln till utökning av demokratin också i dagens samhälle. Den etablerade och lagstadgade rätten att yttra sig som vi har vunnit sedan Spinozas tid borde kunna fördjupas genom att bekämpa de hinder för yttrandefrihet som dämpar våra möjligheter till utveckling av vår kraft: mobbning, trakasserier, grupptryck lojalitet o dyl.
I den andra avdelningen analyserar Spindler Spinozas syn på tid, hans syn på förhållandet mellan begreppen evighet och oändlighet å ena sidan och våra tidsbegrepp å den andra. Här blir det svårt och jag kan inte greppa idén om att tiden är en mänsklig konstruktion. Det evolutionära perspektivet saknas, tycker jag, i Spinozas resonemang, ty även om vår ”linjära” mätbara tid är en uppenbar konstruktion så tycker jag ändå att historien måste ses som ett förlopp, en sekvens av orsaker och verkningar. Denna sekvens är i högsta grad olinjär, men den resulterar ändå i en alltmer komplex värld. Jag vill verkligen inte ge tidsförloppet en utstakad väg eller uttryck för ett ändamål, men jag ser förloppet som just ett förlopp, en evig utveckling mot större komplexitet, driven av det som Spinoza kallar ”conatus”, dvs. vår och alla andra organismers eviga strävan till fortsatt existens.
Spindler skriver på ett ställe:
”…vi kan inte historisera den mänskliga naturen eftersom denna natur inte är given i temporala termer, essentiellt sett.”
Men visst är den, det vet vi ju numera, och Darwin har dessutom visat på hur det kan ha gått till. Man borde kunna omformulera denna idé om tidlöshet utan att göra sig av med Spinozas poäng, tror jag, nämligen den att vi gör bäst i att se oss själva som kuggar i ett oändligt tidlöst maskineri.
Mina invändningar kan ju mycket väl vara helt felriktade och orsakas av att jag inte förstår, jag motser med glädje en diskussion!
I den tredje avdelningen jämförs Spinoza med Nietzsche med avseende på de bådas begrepp ”conatus” respektive ”vilja till makt”. Spindler avdramatiserar här Nietzsches maktbegrepp och vill tolka det mer som att mäkta än att utöva social makt. Jag känner inte Nietzsche mer än till rykten och om Spindler har rätt så stiger han därmed i min aktning
Här diskuteras också på ett föredömligt sätt frågan om kropp och själ, den filosofiska fråga som Spinoza så enkelt löste genom att betrakta kropp och själ som två olika representationer av samma sak. Nietzsche tog sig ytterligare ett par steg närmare dagens neurofysiologiska resultat när han säger.
”… kropp är jag helt och hållet och intet därutöver; och själ är blott ett namn för någonting hos kroppen.”
Och när Spindler skriver ”den mänskliga tankeförmågan står i proportion till den kroppsliga affektförmågan” så associerar jag genast till den Jeff Hawkins som jag tidigare skrivit om och som hävdar att intelligens inte är något annat än förutsägelser från minnet, ett minne som förstås har byggts upp av observationer, av kroppsliga affekter.
Denna sista avdelning i Spindlers utmärkta bok bekräftar, liksom den första, helt min tidigare världsbild och jag ser nu fram emot hennes fortsatta bokutgivning som enligt löfte skall bestå i åtminstone en bok om Nietzsche och en om Deleuze.
I helgen hade jag den stora förmånen att få vara med om en miniresa i den franske filosofen Deleuzes tecken. Resan bestod i besök vid fyra symboliska platåer kring Jönköping, allt arrangerat av Marcus Nilsson, den flitige bloggdebattören.
Jag läste på semestern en liten skrift av Baruch Spinoza: ”On the improvement of the understanding”. Den framställer en kunskapsteori som får mig att jämföra den med matematikens roll i vetenskapen.
I lördags var vi nere i sta’n. När jag gjorde en lov över stora torget fick jag syn på en affisch som fick mig att reagera. Kvinnan till höger var uppenbarligen Mona Sahlin, men vem var hon till vänster? En närmare titt gav svaret: Marita Ulvskog. Men hur ser dom ut! Retuscheringen för denna affisch är så uppseendeväckande att jag genast associerar till extrema propagandaaffischer för kommunistiska stater som Kina och Nord-Korea.
Skönmålningar av Kim Il Sung och sonen, som utnämndes till ”baby-face”, är vad jag associerar till är jag ser socialdemokraternas valaffisch.

