Kvinnofällor i debatt och i det tysta

Socialdemokraterna gjorde klart vid sin kongress att de skall avskaffa skatteavdraget för hushållsnära tjänster om de får makten efter nästa val. Vi kan argumentet: pigor åt överklassen skall inte skattesubventioneras.

Min fru Annica startade för halvannat år sedan en enskild firma som bedriver hushållsnära tjänster. Efter trettiofem år i industriarbete som sömmerska och bussmontör var hon utsliten i sina handleder och inte längre önskad på sin arbetsplats. Med detta handikapp och dryga femtio år på nacken var hennes utsikter på arbetsmarknaden inte ljusa. Hon skulle ha kunnat bita sig kvar vid sitt fasta jobb med stöd av trygghetslagar, facket och företagets officiella policy. Men, hon såg framför sig år av sjukskrivningar och rehabiliteringstrappor, en tillvaro som riskerade att bli förnedrande och skapa mer bitterhet än livsglädje.

Så, hon tog beslutet att säga upp sig och starta eget. Trygghetssystemet gav henne ett avgångsvederlag i form av ordinarie lön för ett halvt år, vilket möjliggjorde en mjukstart. Efter ett och ett halvt år har hon nu arbete så det räcker, om än inkomsterna är mycket lägre än hon varit van vid.

Vad har hon då för kunder? Är det överklassdamer som inte ids städa? Är det unga familjer i karriären som inte har tid att sköta hemmet? Nej, inte alls. Det är till 90% åldringar, främst tanter i åttioårsåldern som inte orkar städa, inte klarar av att handla, eller bara behöver sällskap. De är inte särskilt välbeställda och är i förekommande fall missnöjda med den kommunala hemtjänsten. I flera fall är det deras barn som initierat anlitandet av hemhjälp, då de själva är stolta och inte anser sig behöva hjälpen. Men de är oändligt tacksamma och sociala när min fru kommer hem till dem, hjälper till, dricker kaffe, lyssnar och pratar.

Kanske är Annicas kundkrets unik, jag har inte tillgång till någon statistik över kunderna till de hushållsnära tjänsterna. Men, om inte, så tror jag att man skulle göra ett stort misstag om man tar bort denna möjlighet till ett bättre liv för ett antal åldringar, samt rycker undan en hel del, i högsta grad meningsfulla, arbetstillfällen.

Alternativen till denna typ av åldringsvård är dels den kommunala, dels den släktbundna.

Den kommunala hemtjänsten lider tyvärr av en byråkratisk upphandlingsanda där man räknar minuter, definierar exakt vårdarbete och förbjuder personalen att arbeta ovanför brösthöjd. Dessutom finns behov av hemhjälp ofta långt innan den definieras som nödvändig av biståndsbedömningen och en besvärlig organisation gör att vårdtagarna inte kan få hjälp av samma vårdare varje gång, vilket försvårar den mänskliga kontakten.

Den släktbundna, obetalda, består framför allt i att döttrar, kanske tyngda av sitt dåliga samvete, sköter om sina föräldrar vid sidan av sitt ordinarie jobb, ofta på annan ort. Dessa kvinnor är många, tror jag, statistik finns förmodligen inte.  Kanske de skulle kunna sägas sitta i en annan typ av fälla,  en kvinnofälla*  som inte syns mycket i debatten, från något politiskt håll. Den ”fälla” som kvinnor anses hamna i när de får egna barn uppmärksammas desto mer. Här är det politiskt korrekt att göra samhällsinsatser som skiljer barnen från sina föräldrar så tidigt som möjligt för att möjliggöra föräldrarnas,  speciellt förstås kvinnornas,  karriär i arbetslivet.

Jag är övertygad om att barn mår bäst av att tas om hand av sina föräldrar när de är små och jag är inte alls övertygad om att föräldrar mår bäst av bli omhändertagna av sina barn på sin ålders höst. Samhället skulle därmed kanske prioritera åldringsvård framför dagbarnvård.

Skatteavdraget för hushållsnära tjänster tycks behövas i Sverige idag, åtminstone tills den kommunala hemtjänsten förbättrats avsevärt. Och, det kan ju faktiskt i något avseende betraktas som ett jämlikhetsprojekt!

*) Visst finns det även söner som tar hand om sina föräldrar, men de dominerar knappast.

En riktigt bra bok av Fredrika Spindler

Fredrika Spindler från Södertörns högskola har skrivit en riktigt bra bok om Baruch Spinoza: ”Spinoza, multitud, affekt, kraft”. Jag har under de senaste två åren sökt förstå denne 1600-talsfilosof genom, dels hans egna verk i form av ”Etiken” och ”On the improvement of the understanding”, dels genom andras analyser av hans filosofi som Gunnar Fredrikssons bok, ett par uppsatser av Arne Naess, ett föredrag i Borås arrangerat av Ikaros Paraply och kortare texter av Gilles Deleuze och Bertrand Russel.

Men, Spindlers bok har berört mig mest. Den nöjer sig inte med att upprepa vad andra har sagt, utan tar ställning genom att försöka visa på Spinozas aktualitet, att visa hur nyttig en förståelse av Spinozas idéer kan vara idag.

I den första avdelningen behandlas Spinozas syn på demokrati och individens rätt till frihet. Det tycks mig ganska sensationellt att denne man i 1600-talets Holland kunde presentera så oerhört kraftfulla argument för demokratins huvudingrediens yttrandefriheten. I denna tid var ju inte ens våra begrepp om yttrandefrihet och demokrati uppfunna och hans fokus på yttrandefriheten överglänser, tycker jag, dagens underförstådda definition på demokrati som ”ett system med regelbundna allmänna val med flera partier”. Försöken att införa ”demokrati” i länder som Irak eller Afghanistan bara genom att tvinga fram allmänna val känns fåfänga i ljuset av Spinozas grundsyn på yttrandefriheten som den enda garanten för en kreativ utveckling av ett samhälle i enlighet med människans natur.

Kanske är det just yttrandefriheten som är nyckeln till utökning av demokratin också i dagens samhälle. Den etablerade och lagstadgade rätten att yttra sig som vi har vunnit sedan Spinozas tid borde kunna fördjupas genom att bekämpa de hinder för yttrandefrihet som dämpar våra möjligheter till utveckling av vår kraft:  mobbning, trakasserier, grupptryck  lojalitet o dyl.

I den andra avdelningen analyserar Spindler Spinozas syn på tid, hans syn på förhållandet mellan begreppen evighet och oändlighet å ena sidan och våra tidsbegrepp å den andra. Här blir det svårt och jag kan inte greppa idén om att tiden är en mänsklig konstruktion. Det evolutionära perspektivet saknas, tycker jag, i Spinozas resonemang, ty även om vår ”linjära” mätbara tid är en uppenbar konstruktion så tycker jag ändå att historien måste ses som ett förlopp, en sekvens av orsaker och verkningar. Denna sekvens är i högsta grad olinjär, men den resulterar ändå i en alltmer komplex värld. Jag vill verkligen inte ge tidsförloppet en utstakad väg eller uttryck för ett ändamål, men jag ser förloppet som just ett förlopp, en evig utveckling mot större komplexitet, driven av det som Spinoza kallar ”conatus”, dvs. vår och alla andra organismers eviga strävan till fortsatt existens.

Spindler skriver på ett ställe:

”…vi kan inte historisera den mänskliga naturen eftersom denna natur inte är given i temporala termer, essentiellt sett.”

Men visst är den, det vet vi ju numera, och Darwin har dessutom visat på hur det kan ha gått till. Man borde kunna omformulera denna idé om tidlöshet utan att göra sig av med Spinozas poäng, tror jag, nämligen den att vi gör bäst i att se oss själva som kuggar i ett oändligt tidlöst maskineri.

Mina invändningar kan ju mycket väl vara helt felriktade och orsakas av att jag inte förstår, jag motser med glädje en diskussion!

I den tredje avdelningen jämförs Spinoza med Nietzsche med avseende på de bådas begrepp ”conatus” respektive ”vilja till makt”. Spindler avdramatiserar här Nietzsches maktbegrepp och vill tolka det mer som att mäkta än att utöva social makt. Jag känner inte Nietzsche mer än till rykten och om Spindler har rätt så stiger han därmed i min aktning

Här diskuteras också på ett föredömligt sätt frågan om kropp och själ, den filosofiska fråga som Spinoza så enkelt löste genom att betrakta kropp och själ som två olika representationer av samma sak. Nietzsche tog sig ytterligare ett par steg närmare dagens neurofysiologiska resultat när han säger.

”… kropp är jag helt och hållet och intet därutöver; och själ är blott ett namn för någonting hos kroppen.”

Och när Spindler skriver ”den mänskliga tankeförmågan står i proportion till den kroppsliga affektförmågan” så associerar jag genast till den Jeff Hawkins som jag tidigare skrivit om och som hävdar att intelligens inte är något annat än förutsägelser från minnet, ett minne som förstås har byggts upp av observationer, av kroppsliga affekter.

Denna sista avdelning i Spindlers utmärkta bok bekräftar, liksom den första, helt min tidigare världsbild och jag ser nu fram emot hennes fortsatta bokutgivning som enligt löfte skall bestå i åtminstone en bok om Nietzsche och en om Deleuze.

En krökt historia eller magical non-linear tour

I helgen hade jag den stora förmånen att få vara med om en miniresa i den franske filosofen Deleuzes tecken. Resan bestod i besök vid fyra symboliska platåer kring Jönköping, allt arrangerat av Marcus Nilsson, den flitige bloggdebattören.

Marcus hade bjudit in ett antal av sina bekantskaper i blogg-världen, varav jag visade mig vara en. Sju personer hörsammade kallelsen och vi åtta filosofer for runt i en folkvagnsbuss under lördag och söndag.

Bara den sociala företeelsen var ju spännande. Själv kände jag tidigare tre av deltagarna genom bloggar och hade träffat två av dem öga mot öga. De övriga hade liknande känningar av varandra och vi förenades alltså av det gemensamma intresset av krökt historia. Här sammanfattar jag mina omedelbara reflektioner efter resan, för den med mer avancerade intressen av själva ämnet hänvisar jag till Karl Palmås 1 och 2, samt Christopher Kullenberg.

Vid den första platån i Torsvik satte vi oss på ett lastbilshak med en fika och började den intensiva diskussionen om Torsvik som ett logistikcentrum. Här finns nämligen enorma lagerbyggnader såsom IKEAs och El-gigantens med rader av identiska lastbryggor och med arkitektur som låter ändamålsenligheten fullständigt sätta skönheten på undantag.

Man funderar över hur lastbilsfikets personal tänkte i sitt stilla sinne, det är nog inte alltför vanligt med studiebesök i detta område, än mindre med intensiva akademiska dikussioner över fikabordet.

Nästa platå startade just på en hög platå, nämligen Taberg som tydligen innehåller åtskilligt med järn och därför blivit ett centrum för järnframställning och så småningom  givit upphov till Norrahammars gjuteri.  Vi besökte industrimuseet i Norrahammar och mottogs av en mycket kompetent guide. Här fick vi lära att järnframställningen i bygden var bra mycket äldre än malmbrytningen i berget; myrmalm, sjömalm och dylikt hade använts för järnframställning långt tidigare. Den stora bergsbrytningen krävde kungligt ingripande och ett sådant i samverkan med tillgång på träkolsråvara, bygdens tradition och importerade bergsmän resulterade i ett omfattande bergsbruk som kulminerade med försörjningen av den tyska krigsmaskinen under andra världskriget. Detta visade sig vara ett av flera exempel på hur just krigsmaskinen under befäl av den kapitalstarka staten lade grunden till industriutvecklingen i Jönköping.

En underbar observation för en tekniker som jag var när vi i maskinhallen fick se en gammal verktygsmaskin med ovala kugghjul! Denna fantastiska konstruktion hade jag hittills trott enbart funnits som fantasifoster i den gamla vinjetten från TV-programmet ”Tekniskt Magasin”.

När vi betalade för besöket och guiden ville skriva ett kvitto frågade han vad vi var för förening. Vi kunde inte åstadkomma något bra svar så där i brådrasket förutom något vagt formulerat förslag såsom ”ickelinjära historiska sällskapet”. Vår guide avslöjade snabbt sitt intryck av gruppen och tog ett snabbt beslut: ”Jag skriver akademiska föreningen”.

Den tredje platån besökte vi efter några mils färd mot Gränna. Strax söder om polkagrisstaden visade Marcus en liten hamn vid utloppet av en liten å. Ån  färdas från höga höjder och hade under tidernas lopp drivit flera kvarnar. Hamnen nyttjades alltså främst av bönder kring Vättern som kom hit för att mala sin säd. En tjusig promenad utefter ån i höstfärgers och vattenbrusets sällskap ledde oss till en ännu fungerande kvarn. Denna drivs numera som turistattraktion, men var på Per Brahes tid en fabrik för borrning av gevärspipor. Vattenkraften här blev alltså i förening med krigsmaskinen en möjlighet till utkomst för ortens befolkning inklusive herremannen Brahe själv och förenades med Husqvarna och Jönköping i sin destruktiva men lukrativa verksamhet.

Efter incheckning på det nybyggda vandrarhemmet A6 tog vi oss ner till Jönköpings centrum för middag på en fransk restaurang. Papper begärdes in före matbeställningen och servitrisen kom snart med tre anteckningspapper i dukformat där gruppen genast började sammanfatta dagens tre platåer i flödesdiagram, teckningar och spridda anteckningar. När mat och dryck var avnjuten hade halvannat papper blivit komplett med företeelser i kluster, förenade av kronologiska flöden, flöden av varor och människor kompletterat med mer eller mindre odefinierade pilar.

Platå nummer fyra angjordes förmiddagen därpå efter gemensam frukost i vandrarhemmets splitternya matsal. Jag vaknade tidigt som vanligt och ägnade någon timme före frukost åt att läsa på en av Deleuzes texter, jag noterade nämligen att jag ligger långt efter de andra i förkovran. En timme förslår förstås inte långt, men det skapade ändå en viss stämning inför dagens uppgift. Vi for nu till Husqvarna med dess industrimuseum som huvudattraktion. Här mötte en ny kunnig guide upp som dock inledde något traditionellt med att presentera de ”män” som präglat företaget. Under rundvandringen och inspirerad av våra frågor visade det sig att guiden förstås visste mer än den traditionella historieskrivningen och besöket blev mycket givande. Även här var kriget den initierande kraften och de första dryga hundra åren gjorde man inget annat än bössor åt staten i fabriken. Detta var emellertid långt för Hitlertysklands tid och under trehundra senare år utvecklades hantverksskickligheten till även civila produkter. Det visade sig också att sporten i modern tid blivit en annan drivkraft för teknisk utveckling och i rummet med enbart tävlingsmotorcyklar kunde man förstå hur just definierade regler avseende vikt, cylindervolym och dylikt pressat fram innovationer för optimal funktion.

Guiderna i de båda industrimuseerna jobbar ideellt och jag har mött liknande entusiaster i flera andra tekniska företagsmuseer. Det är härligt att möta människor som brinner för sina intressen. Jag gläds också åt mina färdkamraters entusiasm och energi och är glad över att jag fick vara med och inspireras av deras brinnande glada vetenskap.

Köns- eller kunskapskvotering i storbolag?

I husorganet BT läser jag idag på ledarsidan en debatt om könskvotering. Det är vänsterpartisten Ida Legnemark som reagerat på Katarina Larsson tidigare ledare i ämnet.

Själv är jag förvånad över vänsterpartistens överdrivna vurm för kvinnor i storbolagens styrelserum. Legnemark skriver:

”… Det kan aldrig vara acceptabelt att i en demokrati undanhålla halva befolkningen möjligheten till makt och inflytande.”

Det är faktiskt inte halva befolkningen som undanhålls möjligheten till makt och inflytande, det är nog sisådär 99.9 %. Av den sista tiondelens procent är det få kvinnor, det medger jag, men den ojämlikheten är väl ändå försumbar i sammanhanget. Legnemark fortsätter:

”… Flickor i Sverige har i genomsnitt bättre betyg än pojkar och fler kvinnor än män studerar vidare efter gymnasiet. ”

Jag tror inte att den kompetens som krävs för maktpositionerna grundas i vidarestudier efter gymnasiet eller har det minsta med skolbetyg att göra. Den kompetensen består snarare i egenskaper som inte lärs ut i skolan såsom näsa för affärer, karriärism, lojalitet, släktskap och frändskap; egenskaper som odlats i manliga maktkulturer i århundraden.

Istället för att skola in några kvinnor i denna korrupta maktkultur borde vi sträva efter att demokratisera de börsnoterade företagen. En sådan demokratisering tänker jag mig då i första hand skulle avse öppenhet. Om maktmännens förehavanden kom fram i ljuset och deras kompetens relaterades till verklig kunskap om den verksamhet de är satta att förvalta, så skulle kanske korruption och svågerpolitik ha svårare att överleva med utövarnas heder i behåll. Fler människor skulle då kunna konkurrera om maktpositionerna, därav även kvinnor förstås.

Legnemark argumenterar också för individuell föräldraförsäkring och skriver:

” Individualiserad föräldraförsäkring är ett viktigt krav dels för alla kvinnor på arbetsmarknaden, men framför allt för alla barn som garanteras rätten till båda sina föräldrar. Att tro att jämställdheten ”löser sig tids nog” är naivt.”

Jag håller inte riktigt med om pessimismen angående uttrycket ”löser sig tids nog”. I min värld har jag sett en förvånansvärd förändring det senaste decenniet. Bland mina kollegor tycks det numera vara en självklarhet för papporna att vara hemma med sina barn under så lång tid som det är möjligt och jag har också noterat att män i vissa chefspositioner i svensk industri inte tvekar att ta ut pappaledighet i en omfattning som får de äldre kollegorna att baxna, för att inte tala om utländska kollegors reaktioner. Jag grämer mig faktiskt lite över att det inte var så på min tid som småbarnspappa.

Det går åt rätt håll, helt enkelt, och frågan är om inte en ökad takt i dessa förändringar skulle ställa till med större problem än vi kan hantera.

Spinoza, Popper och Epikuros

Spinozas kunskapsteori är deduktiv, dvs. han menar att man, för att uppnå kunskap,  måste utgå från klara adekvata ideer och från dessa härleda nya. Den är därmed också reduktionistisk då varje härledning bygger på att företeelser kan reduceras till ett resultat av en serie orsaker och verkningar.

Utgångspunkter för härledningar bör vara klara adekvata idéer. Klara adekvata idéer äremellertid alltid subjektiva, men i den meningen också sanna; de existerar ju faktiskt i subjektets huvud.

For instance, in order to form the conception of a sphere, I invent a cause at my pleasure – namely, a semicircle revolving round its center, and thus producing a sphere. This is indisputably a true idea; and, although we know that no sphere in nature has ever actually been so formed, the perception remains true, and is the easiest manner of conceiving a sphere. ( Spinoza, On the improvement of the understanding, 72:3) (min understrykning)

Om man lyckas bygga ett bra idé-system utifrån dylika adekvata idéer så kommer man också att kunna förstå konkreta ting och företeelser genom att man ser dessa som representanter för tankefostren, om än störda av oändligt många omgivande objekt.

Denna deduktiva kunskapsteori är helt i enlighet med den som Karl Popper några århundraden senare utvecklade och formulerade och som ligger till grund för hela den moderna naturvetenskapen.

En stor skillnad i deras sätt att behandla metoden tycker jag mig dock se: Spinoza bekymrar sig en del för hur man börjar, dvs. hur den allra första adekvata idén skall upprättas. Han utgår här, liksom Descartes, från sitt eget tänkande för att formulera lämpliga utgångspunkter. Descartes misslyckades då hans ambition var att verkligen komma fram till sanna uppfattningar om konkreta ting och företeelser. Spinoza lyckas bättre, då han inser att de klara, adekvata, sanna idéerna aldrig kan erhållas utanför det subjektiva medvetendet.

Popper bekymrar sig inte om problemet med att finna den första adekvata tanken, att finna en sann utgångspunkt. Han ser ingen anledning att börja om från grunden, utan menar att man som utgångspunkt kan ta tänkandet som det är, som det utvecklats under vår hittillsvarande exixtens och ägna sig åt att utsätta det för ständiga förbättringar. Detta har visat sig fungera oerhört bra inom naturvetenskapen, där det är förhållandevis lätt att kontrollera idéernas överensstämmelse med konkreta ting och företeelser och man därmed åtminstone kan upptäcka vilka idéer som inte överenssstämmer med observationer.

Inom moral, mänskliga relationer, livsvilja och dylikt är det emellertid mycket svårare att kontrollera idéers överensstämmelse med konkreta ting och företeelser, speciellt om man vill göra det någorlunda generellt.  Därför är kanske Spinozas försök till ett relevant bygge av ett nytt idé-system motiverat. Nytt kanske man inte längre skulle kalla det då det skrevs ner för drygt trehundra år sedan, men tiden var uppenbarligen då inte mogen för detta djärva nya grepp och tyvärr har det sedan blivit bortglömt. Nu är det emellertid kanske dags att återupptäcka Spinozas metod.

Spinozas ambition skulle jag vilja likställa med en annan av mina favoriter, Epikuros. Denne grekiske filosof levde för drygt två tusen år sedan, och hans tankar har, liksom Spinozas, blivit framgångsrikt begravd av kristendomen. Epikuros filosofi syftade helt enkelt till att lyckliggöra människan, inte genom att pådyvla henne en viss syn på världen, utan genom att uppmana henne att själv söka förstå världen och därmed uppnå tillfredsställelse; ”gilla läget”.

Spinoza uttrycker det t.ex. så här:

Again, the more things the mind knows, the better does it understand its own strength and the order of nature; by increased self-knowledge, it can direct itself more easily, and lay down rules for its own guidance; and, by increased knowldge of nature, it can more easily avoid what is useless.

Spinoza menar, i överensstämmelse med såväl Epikuros som Popper, att vidskeplighet och förvirring bör bekämpas med kamp för kunskap för att göra människan lugn och tillfredsställd med livet.

Samling av spridda tankar

Efter nästan tre års bloggande känner jag mig mer och mer besvärad av kraven på aktualitet. Varje gång man publicerar ett nytt blogginlägg skuffas de tidigare genast undan till en mer eller mindre undanskymd tillvaro.

Då jag mest intresserar mig för ganska tidlösa spörsmål är detta olyckligt; jag skulle önska mer diskussion även kring äldre funderingar.

För att något råda bot på detta har jag nu lagt upp några s.k. sidor. Denna typ av inlägg ligger länkade i högerspalten här intill och skuffas inte automatiskt undan med tiden. Där avser jag nu att samla länkar till tidigare inlägg och debatter i diverse intressanta ämnesområden. Förhoppningsvis kan detta blåsa liv i frågeställningar som hamnat på undantag.

Hittills har jag fått ihop sammanfattande sidor i ämnesområdena Karl Popper, Baruch Spinoza, Göteposthumanism och Grön utveckling. Men det kommer mera så småningom.

Klicka er gärna in i något som intresserar och sedan vidare bakåt i flödet av inlägg. Glöm inte att ta upp diskussion när andan faller på!

Vem är demokrat, Samuelsson eller Odell?

Regeringens handlingskraft är gedigen, när en miljöpartistisk kvinna ger dem chansen, men är den demokratisk?

Två av demokratins grundbultar är yttrandefriheten och avsättbarheten.

Inom politiska församlingar fungerar såväl yttrandefrihet som avsättbarhet bra i vårt samhälle, kompetensen hos de valda prövas vart fjärde år av dem som berörs av deras  förehavanden.

Bland företag fungerar demokratin inte alls. Makthavare kan bara avsättas av en liten grupp, vars beslutsrätt mäts i kronor, dollar eller euro. Den stora mängden människor som berörs av deras förehavanden är helt maktlösa och har dessutom en starkt begränsad yttrandefrihet; lojalitet är nämligen oftast ett krav för en trygg anställning.

Hos offentliga institutioner fungerar det lite demokratiskt. Marianne Samuelsson blev ju avsatt av en demokratiskt tillsatt institution. Men var inte avsättningen av henne i första hand ett straff för hennes yttrande? Var det inte en brist på lojalitet med alla de kollegor som säger ett och gör ett annat?

Har myndighetspersoner yttrandefrihet?

Är inte Marianne Samuelsson istället ett föredöme för en demokratisk myndighetsutövning? Att öppet deklarera en uppfattning är ju förutsättningen för att den skall kunna kritiseras offentligt och därmed kunna förändras till det bättre. Visserligen gjordes inte yttrandet offentligt, men hon tog heller inte tillbaka det när hon fick chansen, utan stod för det i ett hedervärt pudelförakt.

Regeringen, däremot, visade ett ohederligt demokratiförakt när man avsatte Marianne Samuelsson på grund av hennes yttrande.

I sakfrågan tycker jag att Marianne Samuelsson har fel, vilket vi ju nu har en chans att diskutera. En ”kompetent” manlig landshövding hade knappast låtit oss ta ställning till hans uppfattning i sakfrågan. Hade han gjort tabben att undslippa sin verkliga åsikt till offentligheten, hade han i efterhand funnit någon fyndig bortförklaring och klamrat sig kvar vid sin post och sin åsikt, kanske efter en översyn av säkerhetsrutinerna i samarbete med Odell.

Företagsvärlden visar ju här den makt, som utgår från kronor, euro eller dollar och inte demokrati. Kanske borde man diskutera detta faktum mer, än landshövdingars förmåga eller oförmåga att sopa det under mattan.

Spinoza, humaniorans Euklides

Jag läste på semestern en liten skrift av Baruch Spinoza: ”On the improvement of the understanding”. Den framställer en kunskapsteori som får mig att jämföra den med matematikens roll i vetenskapen.

När jag studerade sannolikhetsteori reagerade jag mot att man lade ner så mycket engagemang i att bevisa självklarheter. En sådan självklarhet är de stora talens lag. Den är en matematisk formulering av det faktum att om man kastar en ”ideal” tärning massor av gånger så kommer, i medeltal, sexan upp precis i en sjättedel av kasten. Likaså ettan, förstås, och tvåan, trean, fyran och femman. Min reflektion när jag första gången stötte på denna lag blev: ”Tror fan det, vad skulle det annars bli!”

Man presenterar en självklarhet som en matematisk sats och lägger ner massor av arbete på att bevisa den formellt korrekt. Då jag, som student, tvingades lära mig ett sådant bevis ifrågasatte jag meningen med det hela.

Några år senare tog jag upp saken till diskussion med doktorandkollegan Peter och fick förklaringen:

” Vi vill inte bevisa självklarheter, vi vill visa att vårt tankebygge, vårt matematiska system, fungerar. ”

Att man lyckades bevisa det självklara resultatet om tärningskasten, visade att man byggt en teori som är användbar.

Matematiken är ju ett system som är byggt på axiom, som människor hittat på. Matematiken är därmed sann, då den bygger på konstruerade väldefinierade begrepp som bara existerar i den mänskliga tanken. Matematikens logiska bygge utifrån dessa axiom har dessutom visat sig vara oerhört kraftfullt för att lösa tekniska problem, utanför vår tankevärld.

Verkliga föremål och företeelser kan aldrig beskrivas korrekt och därför är vetenskaper som bygger på observationer i naturen alltid approximativa, de uppnår aldrig sanningen. Men, man kan approximera naturliga företeelser som matematiska formuleringar, modeller, och sedan använda det ovedersägliga matematiska verktyget för att förutsäga egenskaper och framtida beteenden hos företeelserna. Då den ursprungliga modellen inte är helt korrekt, blir resultaten inte alltid korrekta, men då många tekniska och naturvetenskapliga problem kan approximeras ganska bra i matematiska termar, så har vi gjort enorma framsteg i teknik och naturvetenskap.

Inom humaniora är det värre. Här kan inte det matematiska verktyget användas lika väl, inte för att det är falskt, utan för att det oftast är omöjligt att beskriva humaniorans företeelser i matematiska termer, ens approximativt.

Spinozas filosofi kan man emellertid betrakta som en matematik för humaniora.

Han insåg klart att vi inte kan veta någonting säkert utifrån observationer, och att vidare härledningar från sådana observationer måste bli förvirrade. Däremot kan man skapa rena väldefinierade idéer som faktiskt är sanna och utifrån dessa, på matematiskt vis, härleda nya mer komplexa och adekvata idéer. När det så härledda systemet tillämpas inom Spinozas huvudproblem, människans lycka, så visar det sig vara ett förträffligt verktyg. Systemet är sant och ovedersägligt, precis som matematiken, men naturligtvis aldrig helt i överensstämmelse med den fysiska eller mentala världen. Om man emellertid konsekvent håller fast vid ett sådant system, och det fungerar nöjaktigt, så kan man uppnå ett tillfredsställande liv.

En sådan tolkning av Spinoza förklarar hans omständliga sätt att framställa sin filosofi; i hans huvudverk Etiken dominerar satser, bevis och korollarier, precis som inom matematiken. Detta gör det hela mycket svårgenomträngligt, man får lita till  kommentarerna för att förstå hans tankegång.

Spinozas gud, som är en ateistisk konstruktion,  och konsekvenserna av denna resulterar i ett system som stämmer oerhört bra överens med våra erfarenheter och blir till ett verktyg som underlättar ett tillfredsställande liv och en harmonisk samvaro i den fysiska världen.

Sommarläsning

Jag har i sommar läst en del böcker.

Efter att, för några år sedan, med stor uppskattning läst Carl-Johan Wallgrens Augustprisbelönade bok Den vidunderliga kärlekens historia köpte jag förstås också hans nya produktion, Kunzelmann och Kunzelmann. Den var emellertid inte alls i samma klass, Wallgren frotterar sig nu alltför mycket i det perversa för att jag skall tycka om hans stil även om historien innehåller en hel del tänkvärda poänger.

En bok som jag hittade på ett antikvariat för någon tid sen är Obemärkta, en samling biografier i ett idéhistoriskt perspektiv av mindre kända personer som levde runt sekelskiftet 1900. Redaktörerna Ronny Ambjörnsson och Sverker Sörlin bidrar själva med varsin uppsats. Människor beskrivs som ofta hade en stark entusiasm för någon bestämd idé. Idéer som vi idag kan tycka vara förlegade eller rent av felaktiga, men som helt klart fungerat som drivkrafter för den evolution som vi själva är produkter av. Intressant!

En uppföljare till Vindens skugga, en tidigare bästsäljare av spanjoren Carlos Ruiz Zafón är Ängelns lek. Denna roman utspelar sig i Barcelona och är, liksom Vindens skugga, en mycket underhållande roman. Dessutom finns en härlig filosofisk underton som ibland även uttrycks av någon mossig bokhandlare eller någon mystisk figur i staden. Rekommenderas!

Kan du säga Shibbolet av Marjaneh Bakhtiari var en mycket nyttig läsning för en fördomsfull medelålders svenne som jag. Här får man klart för sig att skillnaderna mellan människor inom en folkgrupp är bra mycket större än skillnaden mellan folkgruppernas medianegenskaper. Denna bok kommer jag nog att rekommendera till mina medpolitiker i integrationsgruppen i Borås.

En annan, ganska färsk, roman av Michael Degen heter Alla var inte mördare och är en självbiografisk berättelse om hur Michael som judisk pojke tillsammans med sin mamma lyckades överleva förintelsen som flyktingar i Berlin under de sista krigsåren. Hjälpsamma människor från de mest förvånansvärda läger visade sin empati och styrka med framgång; mor och son överlevde. En mycket läsvärd bok, som kom i min väg tack vare min frus uppmärksammande av någon recension någonstans.

Jag dristade mig också till att ”koppla av” med en deckare och hittade i stugans bokhylla Henning Mankells Brandvägg. Det var dock ett misstag att börja läsa den, deckare är verkligen inte min grej. Jag börjar varje gång med hyfsade förväntningar, vilket gör att jag har ett visst tålamod med svaga inledningar, hoppas så att boken skall arta sig så småningom och när jag väl kommit en bit in i den så måste jag läsa ut den även om den inte artade sig alls. Underhållning? Njae, möjligen tidsfördriv.

En av mina svågrar brukar alltid tala sig varm för nyligen avlidne Stig Claesson och jag har också tidigare läst någon av hans många böcker med visst nöje så jag köpte en bunt av honom på bokrean i vintras. Nu tog jag mig an hans Om vänskap funnes som nog är en ganska sann historia om en av Stig Claessons vänner. En rätt så underhållande och behaglig bok, men kanske inte alltför engagerande.

Efter dessa lättsamma läsningar kände jag att jag behövde något mer ansträngande att bita i och nu anlände också ett paket från näthandeln med några nya böcker. Jag gav mig först i kast med två betraktelser av hjärnan, dels Peter Gärdenfors, Hur homo blev sapiens och dels Changeux, The physiology of truth.

Gärdenfors söker härleda människans specifika hjärnegenskaper evolutionärt och gör det på ett lättsamt och trevligt sätt. Men, jag är skeptisk, jag tycker att man är alltför ivrig i att hitta förklaringar till allehanda egenskaper utifrån ett lite trångsynt evolutionsperspektiv. Man glömmer att evolutionen är blind och att många egenskaper mycket väl kan ha uppstått utan att vara till definierad fördel i någon konkurrens. Ivern att förklara allt leder nog gärna vilse. Bristen på möjligheter att falsifiera hypoteserna är också en svaghet i denna vetenskapsgren och studier av apor och barn blir alltför konstruerade för att utgöra trovärdiga ”bevis”.

Changeux beskriver hjärnan mer fysiologiskt och hans grundidé liknar lite den som jag tidigare berättat om, den hos Jeff Hawkins. Boken blir emellertid alltför teknisk för min smak, jag är helt enkelt inte tillräckligt intresserad av detaljerna för att orka med, speciellt när det hela är på engelska.

I mitt beställda bokpaket fanns också ett par skrifter av Spinoza, en av dem, On the improvement of the understanding är en liten ofullbordad skrift på fyrtio sidor. Efter att just ha kämpat med hundratals sidor samtida facklitteratur som Gärdenfors och Changeux utan att egentligen tagit till mig något nytt var det en njutning att läsa Spinoza. Kanske pappersbrist och utebliven betalning för skrivna ord gjorde att dösnacket inte kom på pränt, kanske gjorde Spinozas monotona sysselsättning som linsslipare att han finslipade tankarna innan han skrev ner dem. Kanske hade han tid och möjlighet till eftertanke som dagens författare saknar. Eller också var han helt enkelt genial. Nåväl, dessa fyrtio sidor satte igång så många tankar i mitt eget huvud att jag undrar varför jag överhuvud läser samtida litteratur! Jag återkommer med några av tankarna  framöver.

Miljöpartiet: Lyssna till sol-”stollarna”!

För några veckor sedan skrev jag ett inlägg om den termiska solkraftens möjligheter. En överslagsräkning visade att fyra procent av Saharas yta skulle räcka för att försörja hela världen med el. Ett svindlande konstaterande!

Min tanke var förstås inte att man verkligen skulle centralisera världens energiförsörjning till Sahara, men att nyttja denna resurs för Europa för att stegvis ersätta kolkraft och kärnkraft torde väl ändå vara en realistisk målsättning.

Mina beräkningar ifrågasattes inte, men i efterföljande diskussioner framkom ett par andra invändningar:

1. Det blir dyrt. Det tycks vara så att en solvärmeanläggning av det slag vi diskuterar kostar ca fem gånger så mycket att bygga som kärnkraft av motsvarande energikapacitet. Det är en mycket stor skillnad och det förklarar förstås den stora entusiasmen för kärnkraften. Men, driften kräver i solvärmefallet faktiskt inget bränsle alls, medan kärnkraften kräver uranbrytning och avfallsförvaring till stora kostnader.

Dessutom kan man ifrågasätta hur stor vikt man skall lägga vid kostnadskalkyler i denna fråga; miljöfördelarna är ju uppenbara och ovärderliga och kostnaderna består ju till stor del av arbetskostnader som ju faktiskt innebär en insats mot arbetslöshet.

2. Det krävs storskalighet och därmed kraftiga aktörer. Men, själva elproduktionen kan göras förhållandevis småskaligt, antagligen. Det finns väl egentligen inga stordriftsfördelar när det gäller att montera upp speglar, ledningar och ångturbiner. En ångturbin kan väl betraktas som en rimlig lägsta nivå och en sådan anläggning kan säkerligen byggas såväl på nationell som privat basis.

Att transportera stora mängder el till Europa från Nordafrika kräver förstås enorma distributionsnät och här krävs en samordning. Men nog skulle det vara ett möjligt EU-projekt.  Transportförlusterna lär heller inte bli alltför stora,  ca 5-10% enligt en av mina sagesmän.

3. Sahara ligger i en politiskt instabilt område och Europa skulle bli starkt beroende av detta områdes välvilja. Ett dylikt politiskt förhållande är ju något som vi lidit av när det gäller oljan; några arabiska stater har haft en makt som varit besvärande för västvärlden  och energiberoendet av oljeregionen har skapat åtskilliga krig för maktbalansens skull. Det är därför kanske väsentligt att man i diskussionerna om sådana här projekt också lägger stor vikt vid den politiska delen.

Att låta projektet skapa välstånd i regionen, inte bara för en korrupt elit, utan för en stor del av befolkningen, skulle kunna ge förutsättningar för en stabilitet och vända det politiska problemet till en fördel, till en insats för fattigdomsbekämpning och demokrati.

Invändningarna tycks alltså kunna bemötas och med tanke på den enorma potentialen i ett Sahara-projekt så är det väl värt att noggrant leta efter lösningar på alla eventuella problem. Den hisnande tanken på denna geniala lösning börjar uppenbarligen också att slå rot lite varstans:

En Nobelpristagare i fysik, Jack Steinberger, ger tanken sitt stöd i enligt en artikel i Ny Teknik:

- Jag är säker på att framtidens energi är termisk solenergi. Inget annat går att jämföra med det och ju snabbare vi fokuserar på det desto bättre, sade Jack Steinberger enligt referat på nyhetssajten Timesonline.

I Tyskland planerar ett tjugotal bolag att inleda genomförandet av ett Sahara-projekt redan i sommar:

De hoppas kunna investera sammanlagt omkring 400 miljarder euro i projektet. Initiativet har fått namnet Desertec och innebär att solenergiinstallationer ska placeras i öknen i politiskt stabila nordafrikanska länder.

I Ny Teknik denna veckan förs på framträdande debattplats fram ett förslag att Sverige borde satsa på ett solprojekt i Sahara. Bengt Wikström skriver:

Sveriges ledande politiker borde som ett EU-projekt under ordförandeskapet i EU 2009 ta initiativ för att få igång arbetet med att förnya energisystemen genom att lägga förslag om att bygga en pilot-Segs i samarbete med ett land i Nordafrika.

Jag tycker att Bengt Wikströms förslag omedelbart skall tas upp av miljöpartiet.

Att starkt driva denna fråga är en utmärkt möjlighet att göra en avgörande insats mot klimatproblemet. Det finns inga politiska hinder ens för socialdemokraterna att anamma denna strålande idé och den skulle kunna bli en utmärkt lösning på samarbetsdilemmat kring kärnkraftsfrågan inom den röd-gröna röran.