En värld av benägenheter – kan Popper ha fel?

Jag har, som statistiker och stor beundrare av filosofen Karl Popper, flera gånger haft problem att tolka Poppers benägenhetsteori. Jag har en liten skrift i frågan som består av två föreläsningar som Popper höll under sitt åttiosjunde och åttioåttonde levnadsår och som han själv betraktade som det bästa han presterat! Den första uppsatsen heter En värld av benägenheter, två nya ståndpunkter beträffande kausalitet och det är denna som orsakat mig en del huvudbry sedan den första genomläsningen. Nu vid den, kanske, fjärde läsningen tycker jag mig ha fått en viss klarhet. Och då har jag tre anmärkningar:

1. Popper missbrukar sannolikhetsbegreppet, då han ser det som en beskrivning av den verkliga världen.
2. Han drar den felaktiga slutsatsen från sin benägenhetsteori att världen är inte är deterministisk.
3. Han behöver postmoderniseras en aning.

 Benägenheter och sannolikheter

Popper betraktar grunden för allt skeende som en värld av benägenheter. Händelser sker inte av slump utan har alltid orsaker. Det finns före händelsens inträffande ett otal benägenheter inbyggda i verklighetsbakgrunden som tillsammans har potentialen att utlösa en stor varietet av händelser.

I händelseögonblicket så är det emellertid just en viss uppsättning av dessa benägenheter som realiseras och blir till orsak. I efterhand kan vi ibland kartlägga vilka orsaker som varit verksamma, men vi kan inte återskapa de potentiella orsaker som kunde lett till en annan händelse.

Härifrån stammar förstås besserwissrarnas efterhandkonstruktioner och de mer ödmjukas efterklokhet. Ett roligt exempel på besserwisserffekten minns jag från TV-nyheterna, på den tiden då ekonominytt just introducerats som en del av programmet. Varje dag rapporterade ekonomireportern om börsens upp- eller nedgång med någon eller några tiondelars procent och varje dag hade han (det var alltid en han på den tiden, tror jag) en förklaring till börsens rörelse. Det märkliga var att denna förklaring ofta var känd redan tidigt på dagen, dvs. en verklig besserwisser skulle ha gjort sig en förmögenhet om bara just denna benägenhet hade varit vid handen. Så var det förstås inte och kanske insåg nyhetsredaktionen så småningom hur dumt det lät, för numera hör man sällan dessa efterhandskonstruktioner.

Trots att vi inte kan ha kunskap om just vilka benägenheter som skall realiseras vid varje tillfälle, så är vi ändå ganska bra på att förutsäga händelser på ett ungefär. Detta, menar Popper, är ett argument för realismen och benägenhetsteorin:

”Tendensen hos statistiska genomsnitt att förbli stabila om betingelserna förblir stabila är ett av de märkligaste kännetecknen på vårt universum. Jag anser att det enbart kan förklaras med benägenhetsteorin, med teorin om att det existerar viktade möjligheter, som inte blott utgör möjligheter, utan som är tendenser eller benägenheter att bli verkliga: tendenser eller benägenheter att förverkliga sig själva som i varierande grad finns inneboende i alla möjligheter och som är något i stil med krafter som håller statistiken i stabilitet. Detta är en objektiv tolkning av sannolikhetsteori. Den utgår från att benägenheter inte blott utgör möjligheter utan är fysiska realiteter.”

Nu till min kritik. Det jag motsätter mig är Poppers användning av begreppet sannolikhetsteori här. Jag menar att han gör ett misstag när han hävdar att sannolikhetsteori, som är en del av matematiken, kan tolkas i termer av verklighet, av universums beteende. Detta misstag tycks mig faktiskt vara grunden för Poppers polemik mot bland andra Heisenbergs och Einsteins uppfattning:

”På den här punkten hade jag några skarpa meningsskiljaktligheter med Heisenberg och andra fysiker, och, till och med, med min hjälte Einstein. Ty de flesta av dem anslöt sig till åsikten att sannolikheterna berodde på vår brist på kunskap och därmed på våra sinnen. De antog en subjektivistisk sannoliikhetsteori. I motsats till detta ville jag anta en objektivistisk sannolikhetsteori.”

Poppers misstag är att han betraktar sannolikhetsteorin som en teori om verkligheten. Om man i stället, i Spinozas anda, ser sannolikhetsteorin som en del av matematiken, dvs. som en del av en ren mänsklig konstruktion, så kan man mycket väl förena Heisenbergs och Einsteins uppfattning med Poppers.

I Poppers värld av benägenheter finns det nämligen åtskilligt som ligger utanför mänsklig kontroll och vår enda möjlighet att ändå behärska dessa är att använda sannolikhetsteori. Sannolikhetsteorin är ett verktyg för att beskriva rummet av intressanta utfall orsakade av okända benägenheter. Intressanta, då vi ytterst bara lägger ner kraft på att lösa problem som har med vårt välbefinnande att göra. Okända då vi annars kunde ta med dem i beräkningen. Benägenheterna kan vara okända i minst två avseenden: 1) vissa benägenheter kan vi identifiera, sätta namn på, såsom temperatur, men ofta kan vi inte förutsäga vad de får för värden. Vi använder sannolikhetsmodellerer för att förutsäga dem.  Andra benägenheter kan vi inte ens identifiera, deras existens uppenbaras för oss genom att vi observerar verkan utöver de identifierade benägenheterna. Rent empiriskt kan vi ändå modellera dem med sannolikhetsteori, även om modellerna, i de fallen, ofta kan visa sig vara vara helt felaktiga.

Fysikernas påstående att sannolikheter beror på vår brist på kunskap, det påstående som Popper kritiserar, kan mycket väl ha sin grund i deras insikt att sannolikheter måste tas till när vår brist på kunskap om orsakerna hindrar oss att ta dem i beräkning. Poppers ”objektivistiska sannolikhetsteori”, benägenhetsteorin, motsäger inte denna uppfattning, den sätter bara namn på de okända förhållanden i verkligheten som står utanför vår kontroll.

Följande formulering av Popper tror jag alltså inte alls motsäger fysikernas uppfattning:

”Skiftande benägenheter är objektiva processer och de har ingenting att göra med vår brist på kunskap; även om vår brist på kunskap naturligtvis är stor, och även om ett specifikt förutseende naturligtvis kan vara en viktig del av den skiftande situationen”

Nej, benägenheterna har ingenting att göra med vår kunskap, men de är heller inte synonyma med sannolikheter, sannolikhetsteorin har kommit till just för att vi inte kan beskriva dessa benägenheter som fysikaliska händelsekedjor.

Determinism eller indeterminism

Förutom denna missuppfattning är jag oense med Popper avseende synen på determinismen. Han påstår nämligen att med benägenhetsteorin så dunstar den deterministiska världsbilden bort. Han skriver:

”Händelser i det förflutna, oavsett om de är fysiska, psykologiska eller sammansatta, bestämmer inte framtida händelser. Det är snarare så att de bestämmer skiftande benägenheter som påverkar framtida händelser utan att entydigt fastställa dem.”

och vidare:

”Det är inte sparkarna bakifrån, från det förflutna, som driver oss, utan dragningskraften, framtidens lockelse och dess konkurrerande möjligheter som attraherar och lockar oss”

Visst är det så. Men, det spelar ingen roll att framtiden beror på vilja, våra preferenser och nyckfulla infall, dessa kan man ju i sin tur se som kausalt bestämda av ett oändligt antal faktiska tidigare händelser. Bör de då inte betraktas som deterministiska? Det är det förflutna, vårt arv och våra hittillsvarande erfarenheter som avgör vad som attraherar oss, vad som lockar oss.

Men, Poppers poäng är jag helt överens med: framtiden är oförutsägbar. Men anledningen är inte att den är inte är deterministisk, utan för att orsakerna för varje händelse, kombinationerna av realiserade benägenheter, är oändlig och oförutsägbar.

Jag har tidigare diskuterat detta mitt problem med Popper och fick då höra en tänkbar förklaring till hans dragning åt det indetrminsitiska, nämligen att han inte hade kommit i kontakt med den revolutionerande kaosteorin. Nu visar det sig att det hade han visst gjort, i den andra uppsatsen i den nämnda skriften nämner han faktiskt kaosforskningen.

Men den tycks inte ha gjort det avgörande intryck på honom som jag tycker att den hade potential till. Den matematiska kaosteorin visar nämligen att man kanmodellera ett till synes helt slumpartat skeende med hjälp av en enkel matematisk modell; oändligt små variatiner i modellens indata ger upphov till avgörande förändringar i händelseförloppet, helt deterministiskt.

Trots mitt petiga fasthållande vid determinismen håller jag alltså ändå med om Poppers huvudbudskap:

Framtiden är öppen, vad som helst kan hända!

Postmodernisering

Min tredje invändning mot Popper är att jag tycker att han inte drar ut sin geniala beskrivning av vetenskapen till sin yttersta konsekvens. Jag tycker faktiskt att Popper behöver postmoderniseras en aning.

Hans huvudsakliga gärning i vetenskapsteorin har varit att beskriva vetenskapen som en process av ”trial and error” där man ständigt söker att falsifiera sina teorier för att finna nya och bättre. Ibland skriver Popper emellertid ibland att en teori kan råka vara sann, fast vi aldrig kan veta det. I den aktuella skriften säger han t.ex.

”Världen förändras till och med av våra felaktiga teorier, fastän de teorier som är korrekta som regel har ett inflytande som är mer bestående”.

Jag menar att vi inte kan ha några korrekta teorier, det existerar inga naturlagar i vår mening. Vi har däremot teorier som är tillräckligt nära sanningen i de dimensioner som vi överhuvud taget kan identifiera. Om vi alltså skriver ”mer korrekta” istället för ”korrekta” så är Poppers poäng förstås densamma, men mer korrekt formulerad, tycker jag.

Och visst är andan hos Popper den rätta:

”Jag har ofta hävdat att det bara är ett steg från amöban till Einstein. Båda arbetar med trial-and-error-metoden. Amöban måste hata misstag, för den dör om den misstar sig. Einstein däremot vet att det bara är av våra misstag som vi kan lära, och han sparar ingen möda för att med nya försök upptäcka nya misstag, och eliminera dem från våra teorier. De steg som amöban inte kan ta, till skillnad frn Einstein, är att inta en kritisk, en självkritisk hållning, en kritisk inställning. Det är det största av de dygder som uppfinningen av det mänskliga språket ställer inom räckhåll för oss. Jag tror att det kan möjliggöra fred.”

Kan man vara kristen?

Jag har några vänner och kolleger som är kristna,  några är organiserade i något frikyrkligt samfund. En av dem, som kanske är lite bekymrad över min ateism gav mig inför julen en present, som visade sig vara  boken C.S. Lewis, kan man vara kristen.

Lewis levde under första hälften av 1900-talet och är främst känd som författare till barnböckerna om landet Narnia. Den aktuella boken tycks vara skriven på 40-talet, men mitt exemplar är en översättning från 1992 som gått i nytryck år 2000. I baksidestexten citerar man Svensk kyrktidning: ”Lewis bok har fått en självklar plats i den kristna uppbyggelselitteraturen”. Trots att boken alltså har några år på nacken, betraktas den tydligen ännu som uppbygglig. Och för all del, man betraktar ju fortfaranade bibeln som uppbygglig, trots sin än mer aktningsvärda ålder.

Lewis inleder sin bok med att föra fram sitt huvudargument för existensen av en Gud. Han menar att människans samvete är den bästa indikationen på att det existerar en högre makt. Vi känner spontant vad som är rätt och fel, vi kan inte frigöra oss från denna insikt och vi gör ändå ofta fel. Just feltendensen visar, om jag förstår saken rätt, att vi inte kan påverka moralen, i så fall hade vi ju ändrat den i enlighet med vårt spontana handlande.

Lewis ställer alltså människan helt utanför påverkan på den absoluta moralen, en moral som är en naturlag bestämd av Gud.

Därmed måste moralen vara tidlös, vilket förstås orsakar vissa problem i resonemanget, hur kan man t. ex. motivera gamla testamentets uppmaningar till etnisk rensning, utan att peka ut motsvarande dödsdömda grupperingar idag? Just detta exempel tar Lewis inte upp, men han berör ett liknande: Han har nämligen fått frågan om hur häxbränningen för några hundra år sedan kan kallas för det rätta handlingssättet och Lewis svarar konsekvent:

”Men skälet till att vi inte bränner häxor är ju att vi inte längre tror att det finns några sådana. Trodde vi det – om vi verkligen trodde att det fanns människor mitt ibland oss som sålt sig till djävulen och i gengäld av honom fått övernaturliga krafter och begagnade dessa krafter för att döda sina grannar eller driva dem till vanvett eller framkalla oväder – sannerligen, skulle vi då inte vara överens om att dessa uslingar om någon förtjänade dödsstraff? [...] Det kan vara ett stort framsteg i kunskaper att inte längre tro på häxor; men det ligger inget moraliskt framsteg i att inte lägre avrätta dem, när man inte tror att de finns.”

Lewis anser också att det är fullständigt riktigt av en kristen domare att utfärda en dödsdom eller av en kristen soldat att döda en fiende. Man undrar hur gud planterar känslan om vem som ska definieras som fiende, och hur denna känsla blir till sin raka motsats hos just fienden?

Och hur ska man se på Knutbypastorn i ljuset av häxprocesserna? Hans handlingar var väl  egentligen inte omoraliska, han hade bara en felaktig verklighetsuppfattning  just det aktuella året.

Lewis är nu inte så mordisk som citatet ovan antyder, han har också andra lösningar mot avvikare. Han kan t.ex. tänka sig att en psykoanalytiker försöker rätta till sådana känslor som man (vem?) känner är ”fullständigt onaturliga”, tex. en ”irrationell rädsla för katter eller spindlar”, eller ”en mans perversa begär till en man”. Psykoanalysen kan så befria människan från onaturliga känslor för att de ska kunna ta till sig sin naturliga moral, ”det mindervärdiga psykologiska materialet är ingen synd utan en defekt”.

Ett problem som Lewis inte lyckas förklara är hur man ska jämka ihop moraluppfattningarna om människor inte är överens. Eftersom detta tycks inträffa ganska ofta, så antar jag att man tänker sig att vi inte tolkar guds signaler riktigt likadant, våra känslor är lite nyckfulla. Lösningen på detta dilemma har ju traditionellt varit att vissa människor ges tolkningsföreträde, t.ex. prästerskapet. Jag förstår det därför så att det faktiskt är nödvändigt att ha mänskliga auktoriteter som hjälp för uttolkningen av guds budskap.

Lewis undviker i sin bok att mana till hyllning av mänskliga auktoriteter, men använder påfallande ofta ordet ”lydnad” och i frågan om förhållandet mellan man och kvinna så  har han en klar uppfattning. Om det möjligen skulle uppstå en tvist i ett äktenskap så kan man ju inte använda principen om majoritetsbeslut, det kristna äktenskapet består ju alltid av två personer av olika kön. Någon måste därmed få utslagsrösten. Det bör då vara mannen, konstaterar ungkarlen Lewis. Huvudargumentet är åter känslan:

”Det måste ligga något onaturligt i tanken att hustrurna skulle råda över männen, eftersom hustrurna själva är smått skamsna över det och föraktar de män som låter dem härska.”

Som om inte denna, av gud inplanterade, känsla hos en normalkvinna skulle räcka hänvisar Lewis till ytterligare naturliga kvinnliga känslor:

”Familjens förhållande till yttervärlden måste bero på mannen, eftersom han alltid bör vara och vanligen också är mycket mer objektiv och opartisk när det gäller utomstående. En hustru kämpar i första hand för man och barn gentemot den övriga världen. Naturligtvis går – i viss mån med rätta – för henne deras behov före alla andras. Mannens funktion är att se till att denna hennes natruliga prioritet inte tar överhand.”

Jag får ibland höra att jag, i min envisa kritik av vidskeplighet, slåss mot väderkvarnar, att diskussionen om guds existens bara är en akademisk pennfäktning. Och om jag betraktar de människor i min närhet som är aktivt kristna så slås jag av att de ofta utmärker sig i sin ärlighet, sin empati och sin solidaritet med medmänniskor. Så varför inte låta dem vara i sin tro?

Problemet är att jag har farhågor.  Jag tror att ett samhälle som bygger på vidskeplighet är instabilt och när som helst kan skena amok, lett utav någon karismatisk auktoritet, Knutby är ett närliggande exempel.

Ett samhälle bör istället bygga på ett öppet samtal mellan människor, ta politiska beslut på grundval av rationella resonemang och inte känslor, samt hävda en moral som evolverar i enlighet med gemensamma behov och som upprätthålls genom ömsesidig kontroll.

Lewis skriver: ”Ingenting annat än de enskildas mod och osjälviskhet kan få något system att fungera på rätt sätt”. Han ser alltså den enskildes kamp med sitt eget samvete som den viktigaste vägen till ett bra samhälle. Jag menar istället att öppen ömsesidig kritik är huvudlinjen för att få ett system att fungera på rätt sätt. Det är i konfrontationen med andra människor som vi lär oss moral, inte genom att rannsaka vårt samvete.

Lena Andersson, en sällsynt skriftställare

Åtskilliga gånger under de senaste åren har jag blivit besviken på skriftställare som i förväg verkat intressanta, men som visat sig mest tugga om vad andra skrivit, dolt sin mening i ett fikonspråk, eller blåst upp en idé till ett luftslott som efter kort läsning tappar luften. Efter några sådana läsförsök blir jag uppgiven och bestämmer mig för att inte offra mer tid på samtida skriftställare, utan hålla mig till klassiker som ger nya insikter varje gång man tar sig an deras skrifter, som Spinoza, Montaigne, eller Popper.

Men det finns undantag i samtiden och ett sådant är den Lena Andersson som skriver ledarkrönikor i Dagens Nyheter. Ett urval av hennes texter har nyligen getts ut i bokform under samlingstitlen ”Förnuft och högmod”, där Andersson imponerar med sina skarpa analyser och klara tankar.

Huvudämnet är kunskapsteori och hon visar i flera sammanhang hur klarhet i tanken aldrig kan vara av ondo även när det inte räcker till för att förklara alla livets mysterier.

• Hon gör det i polemik mot postmoderna tänkare som förväxlar vetenskaplig metod med absolut sanning.
• Hon gör det i polemik med liberala teologer som försvarar fundamentalistiska religiösa dogmer oavsett sanningshalt genom att grundlöst kasta tillbaka anklagelsen om dogmatism på ateisten, på den som kräver klarhet i tanken.
• Hon gör det i polemik med präktiga debattörer i offentligheten som i sin iver att vara politiskt korrekta accepterar förtryck om det bara sker i namnet av någon främlings kultur.

Under rubriken ”Skenkonflikt mellan hjärta och hjärna” funderar Andersson utifrån läsningen av boken Corpus delicti av Juli Zeh:

”Gång på gång får vi lära oss att förnuft och rationalitet är sterilt, antiseptiskt och totalitärt. Det är inget av detta. Förnuft är bland annat att inse och förhålla sig tilll människans behov och begränsningar. Förnuftet är inte amoraliskt, det struntar inte i individens belägenhet. Däremot gör det avvägningar mellan kolliderande önskemål. Förnuftet skulle man kunna kalla strävan efter omsorgsfullt tänkande. Det går inte att tänka omsorgsfullt utan att beakta allt det som rör sig i en människa. Ändå vill dystopisk fiktion så gärna leda i bevis att förnuft är avsaknad av kärlek och känslor, och varna för en betoning av förnuftet. Som om för myckt omsorgsfullt tänkande vore mänsklighetens problem. (…) Kärleken är för övrigt mycket förnuftig. Den syftar till gemenskap, eufori och njutning. Att den också är besvärlig och gör ont tar man med i beräkningen när man nalkas den. Man gör avvägningar som leder till beslut, antingen grundat på tydliga tankar eller på de mer diffusa förnimmelser som kallas känsla, men som likafullt är tankar och del av det rationella.”

Lena Anderssons texter är aldrig förutsägbara, de ställer vissa invanda uppfattningar på huvudet och de lär mig mycket!

Om vårt trångsynta ekonomiska tänkande

Jag lyssnade i veckan på ett föredrag om småskalig vindkraft. Jag blev besviken när det kom fram att små vindkraftverk är ytterst svåra att räkna hem. Det anses nämligen att en kraftinvestering bör vara såpass lönsam att den kan betalas på sisådär åtta år, men små vindkraftverk är tydligen chanslösa i den ekomomiska kalkylen.

Dagens vindkraftverk är ju förstås oerhört mycket mer ekonomiska än de väderkvarnar som en gång var tillräckligt lönsamma för att byggas land och rike runt, men det var innan vattenkraften kunde omvandlas till elektricitet och transporteras långa sträckar, och det var innan oljan och kärnkraftens tid. Det handlar ju inte om det absoluta priset, utan om det relativa.

Men, borde man inte kunna se mer till just det absoluta priset och väga in annat än pengavärden?

Vi har i sommar fått installerat ett solfångarsystem för varmvatten i vårt nya boställe. Småskaligt så det förslår och kanske ointresssant i samhällsperspektiv. Men, det föder ändå vissa tankar kring ekonomi och miljö. När jag berättar om denna installation för mina bekanta får jag nämligen ibland frågan om den är lönsam. Jag kan då inte svara, då jag aldrig har räknat på det, jag har faktiskt aldrig tänkt i de banorna. Jag har väl snarare tänkt så här:

Jag har råd att betala denna installation. Den kommer under resten av mitt liv leverera massor av fri och helt ren energi. Detta ger mig en fantastisk tillfredsställelse.

När jag däremot berättar att jag köpt en ny bil, en ny mobiltelefon, eller en ny TV-apparat, då är det ingen som undrar över om affären var lönsam, om jag kan räkna hem investeringen. Ingen anser att man ska avstå från köpet för att det är olönsamt , eftersom vi då skulle avstå från det mesta och samla våra surt förvärvade slantar till ett meningslöst sparkapital. Om en energiinvestering däremot inte är lönsam, då bör man tydligen överväga att avstå, och istället fortsätta att köpa billig icke förnyelsebar energi från vägguttaget. Vari ligger logiken?

Jag är  inte ensam om att känna tillfredsställelse över förnyelsebar energi. Men, den allmänna fixeringen vid lönsamhetstanken hindrar oss tyvärr ofta att få uppleva sådan djup tillfredsställelse. I stället lockas vi ständigt  till den högst tillfälliga och ytliga tillfredsställelsen att visa upp nya statussymboler.

Och varför skulle man inte också i samhällsmåttstock kunna höja sig över den snöda lönsamhets- och tillväxttanken. På något sätt borde vi bygga en samhällsorganisation baserad på verkliga värden vid sidan av den finansorganisation som saboterar vår värld i sin trångsynthet och lämna lönsamhetskalkylerna till bolagen.

En solskenshistoria

När vi i vintras bestämde oss för att flytta ut till Sinnesro för gott började genast tankarna att flockas kring allt som måste ordnas inför nästa vinter. Dricksvatten, förvaringsutrymmen, värme, dusch och tvättmaskin var nödvändigt. Naturligtvis vill man också passa på att införa lite klimatsmarta lösningar, så solfångare för varmatten var självskrivet. Jag hade tidigare fått nys om att en Bollebygdsfirma lanserat en egen solfångarlösning och uppfinnaren själv hade gjort sig ett namn i bygden.

Jag hittade honom på nätet, Leif Karlsson. Det visade sig att Leif numera är pensionär och har sålt rättigheterna till sin solfångare till ”Värmebaronen”, men han fortsätter själv att bygga anläggningar i mån av tid och intresse.

Leif erbjöd sig att komma för att ta en titt på vårt boställe och en lördag dök han upp. Han såg genast hur en solfångarlösning skulle se ut och min idé om att också koppla bastukaminen till varmvattentanken gillade han.

”Ett värmelement till den kaminen svetsar jag snart ihop i källaren, det ska inte kosta många kronor”.

Här förstod man genast att man hittat en hantverkare som skiljer sig från mängden, Leif ser helt enkelt inga problem, bara möjligheter. Vid våra diskussioner visade jag honom också var jag tänkte installera duschen, dit varmattnet var avsett att ledas, och han undrade om jag inte skulle ha någon värme i duschutrymmet. Jo, jag sätter väl dit ett litet el-element var mitt svar då Leif istället föreslog golvvärme på varmvattensystemet.

”Det är lätt att göra, säger han, jag har provat fram en lösning som är mycket billigare än de man köper färdigt”:

Täck det befintliga golvet med aluminiumplåt, köp golvgips och dela detta i remsor om ca 15 cm, Skruva fast dessa med 12 mm glipor så att ett mönster av slingor bildas för att leda en plastslang härs och tvärs över golvet. Knipsa av hörnen på gipsremsorna så att slangen smiter in fint. Lägg sedan slangen i skårorna och häll slutligen  flytspackel över hela härligheten så att det rinner ner i alla skrymslen mellan slang och gips och bildar ett skikt på 5-10 mm ovanför. Täck  med fuktspärr och klinker. Så fick det bli!

Efter att vi så kommit överens om vad som skulle installeras drack vi kaffe och pratade allmänt om värme och energilösningar och samtalet ville inte ta slut. När Leif gått sa Annica: ”jag kände vibrationerna”. Vi fann varandra verkligen, Leif och jag.

Offert kom inom kort med posten. Den innehöll materialkostnader och en timkostnad för arbetet som Leif bedömde skulle ta knappt en vecka om han gjorde det själv, ”…men du hjälper väl till”. Jag ringde snart och beställde enligt offerten och påpekade att jag gärna hjälper till, men att det förutsätter att han kan komma i juli då jag har semester. Det skulle nog ordna sig.

Tyvärr kunde Leif inte komma under semestern, alltför många andra uppdrag låg i vägen, men han kom i alla fall ut med material till golvvärmen så att jag kunde göra i ordning den själv.

Nästa steg var att få ackumulatortanken på plats. En pjäs av stålplåt för 300 l vatten hade någon kollega till Leif svetsat ihop och vi skulle så med gemensamma krafter få detta plåtpaket upp på loftet i vårt uthus. Att lyfta upp en skrymmande tank på bortåt 100 kg två meter med handkraft är inte så lätt. Leif hade med sig en talja som skruvades fast i takbjälken och vi reste en aluminiumstege att skjuta upp tanken på. Två timmar höll vi på, baxande centimeter för centimeter, hjälpte till med en gammal uttjänt vinsch jag köpt på Clas Olsson en gång, och närmade oss loftkanten via omtag efter omtag. Där var det emellertid inte utrymme för fler omtag och vi satsade nu på att lyfta stegen i nederändan för att sedan dra över tanken horisontellt. Men jäklar, tanken rullade åt sidan, jag orkade inte hålla den och lägesenergin från två timmars arbete förlorades på ett ögonblick när tanken rasade i golvet!

Detta misslyckande förstörde inte humöret på Leif Karlsson, ett olycksfall i arbetet kan alltid rättas till och snart stod vi och förtäljde historier om andra tillfällen då planer gått i kras. Dagen efter led jag av träningsvärk efter den statiska ansträngningen men Leifs självtillit smittade, det går förstås bra vid nästa försök. Jag tror inte Leif hade några känningar av träningsvärk, denne 67-åring är mer vältränad än de flesta, .., utan att någonsin besökt ett gym.

Veckan efter hade Leif ordnat en elektrisk vinsch som förankrades i bortre delen av loftet. Jag hade skaffat två rejäla granstammar att dra upp tanken på och Leif sa:

”Det här kommer att gå fint”.

Friktionen blev dock för hög över den vedpinne vi satt som glidlager så den elektriska vinschen orkade inte. Jag hade emellertid några spännband och vi monterade ett sådant för att lyfta från taket som hjälp. Leif kom på en genial fästpunkt som lovade gott infor det fortsatta skeendet. Och det fungerade. Något omtag, någon styrning, och strax var tanken uppe!

Väl uppe på loftet återstod att få tanken på fötter. Leif lade pannan i några veck och sa att han hade en idé: Om vi tar tag i varsin gavel, tar sats och rullar tanken så kan den komma upp, vi gör ett försök. Och visst, där stod det nu, på sina påsvetsade fötter, det lätt rostiga schabraket som skulle ge oss varmvatten.

Jag klättrade ner, men Leif dröjde sig kvar på loftet. Där satt han nu på knä, tittade på mig med lyckliga ögon och utbrast:

”Det här var roligt!”

Resten är också historia. Rörmokeri och el-installationer, solfångarmontering med takgenomföring, temperaturgivare, expansionskärl och säkerhetsventiler…och slutligen bastukaminens värmeslinga. När den var inkopplad bad Leif mig att provelda. Jag gjorde en rejäl brasa och kände med spänning på kopparrören med fingrarna vilket håll cirkulationen skulle gå. Ingenting hände i början, men sedan blev plötsligt fel rör alldeles skållhett och hela systemet började koka. Hetvatten sprutade ut genom säkerhetsventilen på taket. Leif sa lungt att ”du kan väl släcka brasan, det var nog luft i systemet”. Han var övertygad om att självcirkulationen skulle fungera efter luftning, men hade annars förstås en reservplan i form av en vattenpump i slingan.

Ett par dagar senare ringde Leif och meddelade att allt var klart. Han hade tömt systemet på luft och proveldat själv, nu fungerade det, med självcirkulation, utan vattenpump.

Och visst var det bra att vi fick testat säkerhetsventilen.

Under ett av våra samtal under det gemensamma arbetet påpekade Leif att en del människor tycker att det är fult med solfångare. Detta kunde han inte förstå, de är ju så vackra, skönheten sitter liksom i nyttigheten, i tillvaratagandet av solenergin, i miljövinsterna.

Jag håller med.

Gud finns, trots allt

Visst finns han, och det är ett allvarligt problem.

• Gud har en påtaglig existens i de hjärnor som beslutar sig för att utföra terrorattacker.
• Gud existerar också  i de hjärnor som betraktar vissa platser som heliga och därför mördar dem som gör anspråk på samma platser men vars hjärnor innehåller en annan Gud.
• Gud är allestädes närvarande i massor av hjärnor som undanhåller barn den kunskap som människan tllkämpat sig de senaste millenierna.
• Gud finns i de hjärnor som saboterar bekämpningen av AIDS genom att hindra användning av preventivmedel.

Dessa tankar kommer till mig efter att ha läst Christer Sturmarks intervjuer av kändisar i den nyutkomna boken ”Personligt”. Det var i intervjun med Michel Onfray som jag fick insikten, denne franske filosof säger:

”Jag har aldrig påstått att Gud inte finns. Vad jag påstår är att Gud är en fiktion. Se hur man skapar Gudsfiktionen! säger jag. Som när man skapar en myt – låt oss säga som Flaubert skapade Madame Bovary. Självklart existerar romanfiguren Madame Bovary! Självklart existerar kristendomens gud – som en fiktion hos människor som börjar dyrka något som naturligtvis inte finns annat än i just denna fiktiva mening. Men fiktionen är en verklighet. Det virtuella är reellt. Det är mer skarpsinnigt att säga att det finns en virtuell verklighet än att säga att det virtuella inte existerar!”

Guds existens i hjärnor skapar inte bara ondska, förstås. I många hjärnor orsakar hans närvaro istället goda gärningar, som hos Moder Theresa, frälsningssoldater och diakoner. Men behövs det verkligen ett hjärnspöke för att vi ska vara hyggliga mot varandra? Inte alls, själv är jag ganska hygglig mot mina medmänniskor och så är det med de allra flesta jag känner oavsett om de är besatta av en Gud eller inte. Och de viktigaste hjälpinsatserna i världen utanför det personliga planet genomförs av demokratiskt skapade organsiationer, av en kollektiv vilja att hjälpa människor i nöd.

Gud behövs alltså inte. Eftersom vi människor har skapat honom, så borde vi också kunna avskaffa honom. Låt oss göra det!

Förutom Michel Onfray innehåller den nämnda boken ytterligare 23 intervjuobjekt, artister som Eva Dahlgren och Björn Ulvaeus, journalister som Lena Andersson, Hans Bergström och Åke Ortmark, filosofer som Torbjörn Tännsjö och Daniel Dennett, politiker som Gudrun Schyman och Nyamko Sabuni och en rad andra intressanta personer.

Intervjuerna har mycket fokus just på religioner, medan annan vidskepelse inte berörs så mycket. Åke Ortmark refererar emellertid till Marcel Proust angående benägenheten att tro på helbrägdagörare. Han säger:

”Marcel Proust uttrycker det så väl, när han diskuterar vilken attityd vi rimligen bör ha till läkarvetenskapens framsteg. Att tro på en läkare är natuligtvis idioti, eftersom vi vet att hans kunskap om ett fåtal år kommer att vara ersatt av en ny och överlägsen kunskap. Men att inte tro på läkaren är en ännu större idioti, eftersom han trots allt representerar en kunskap som idag är överslägsen all annan, framför allt överlägsen icke-medicinarnas.[...] Det utesluter inte alls att det kan vara rationellt att pröva alternativa behandlingsformer. Men vi måste agera som om vetenskapens nuvarande ståndpunkt vore sanningen. Vi betraktar verkligheten som principiellt förklarbar, och det är helt enkelt forskarna som hunnit längst på den mödosamma vägen.”

Mätbarhet- en riskabel förenkling

Tillväxtens problem har diskuterats åtskilligt, även en del här och där på Tankspritt. För några veckor sedan publicerade den gröna tankesmedjan Cogito en skrift som verkade lovande: Mikael Malmeus: Ekonomi utan tillväxt. Skriftens främsta förtjänst består i att den reder ut grunderna för vårt samhälles beroende av ekonomisk tillväxt. Huvudnumret i skriften, simuleringar av olika framtida scenarior, ger emellertid ett svagt intryck. Min tilltro till nationalekonomins modeller sjönk rejält när jag granskade regeringens underlag för skattepolitiken och de modeller som Malmeus tillämpar tycks vara av lika leksaksartad natur. Man tycks helt enkelt kunna visa vad man vill med sådana modeller, ideologin styr mer än vetenskapen.

Att, som Malmeus, vända management-kulturens främsta verktyg, nationalekonomin, mot tillväxtideologin själv är onekligen tilltalande, men det krävs nog mer seriösa ansatser.

En annan av managementkulturens favoriter är styrning med mätbara mål. Genom att sätta upp mål som man i efterhand kan kontrollera med enkel räkning av pengar, antal kunder, antal tidningsartiklar, antal sjukskrivningsdagar eller dylikt får man folk att arbeta mer energiskt, med större glädje och förhoppningsvis med bättre resultat för organisationen. Detta är gott och väl, förutom att de mätbara målen ofta har en bieffekt. Kravet på mätbarhet gör nämligen att de kanske inte representerar det man verkligen vill åstadkomma och fokus i arbetet förskjuts från det väsentliga till att just uppfylla de mätbara målen. Sub-optimering kallas det ibland. Trivsel är kanske lite mer än få sjukskrivningsdagar, kunduppskattning går kanske inte att räkna i antalet kunder, långsiktig framgång beror kanske på mer än kvartalets ekonomiska resultat.

Tillväxt som mätbart mål kan vara ett stort misstag i politiken.

Tillväxt kan betyda mycket. För en förälder står begreppet tillväxt kanske för barnens tilltagande kroppsvolym och för bonden är tillväxt förutsättningen för odlingarnas årliga avkastning. För oss miljövänner symboliserar begreppet den ohejdade överkonsumtionen i vårt samhälle som hotar att slå undan grunden för vår välfärd genom att förbruka icke förnyelsebara råvaror och göra okontrollerbara ingrepp i de stora skeendena såsom klimatutvecklingen.

Denna miljörelaterade kritik av tillväxt bemöts ibland med att tillväxt kan göras hållbar, dvs. BNP kan växa utan ytterligare förbrukning av begränsade naturresurser. Dessutom pekar bemötarna på att tillväxt är nödvändig för att bekämpa fattigdom i stora delar av världen.

Och visst har de rätt. Visst kan man tänka sig tillväxt i form av ökat omhändertagande av barn, sjuka och gamla. Visst kan man bygga vindkraftverk istället för SUV-bilar, tanks och JAS-plan. Självklart kan ett rationellt jordbruk minska svälten utan att tära på resurserna.

Men är det strävan efter tillväxt i dessa betydelser som präglar måluppfyllelsens ideologi?

Knappast, problemet med begreppet tillväxt är att detta används just som ett mätbart mål för företag, samhälle och politiska partier. Tillväxt blir då inte en allmän ökning av välbefinnandet hos medborgare här hemma och i världen. Tillväxt likställs med BNP. Suboptimeringen består här, som i andra sammanhang, i att man strävar endast efter att uppnå det mätbara målet och detta på enklast möjliga sätt. Genom att uppmuntra till nyföretagande, t.ex. vädjar man främst till enskilda människors strävan efter egen vinning och uppmuntrar dem att skapa företag, anställa folk och sälja produkter. Men, det enklaste sättet att vara framgångsrik är att hitta på nya konsumtionsprodukter, helst sådana som ingen förut har förstått att de behövde, för då finns ingen konkurrens. Gärna sådana som kan få igång en masspsykos såsom mode-artiklar, leksaker som associerar till någon framgångsrik Hollywoodfilm, eller något som vädjar till vår fåfänga och prestige, dvs. något som får oss till irrationell konsumtion.

Varje sådan ny produkt, som någon uppfinningsrik innovatör hittar på, kommer så småningom att bli nödvändighet, inte bara för den mest fåfänge eller prestigefyllde, utan för var och en av oss, och så småningom för varje människa i världen. Resursförbrukningen, som den kreative uppfinnaren självklart varken tänkte på eller ens kunde ana, blir ohållbar.

Detta är nu inte den enskilde uppfinnarens eller konsumentens fel förstås, felet ligger i att man uppmuntrar en fri marknad för att öka den mätbara tillväxten. Och den fria marknaden består av enskilda människor som var och en aldrig kan begäras tänka på hållbarhet.

Hållbarhet kan bara greppas av ett kollektiv som vilar på vetenskaplig grund. Fri marknad är utmärkt för att uppfylla mätbar tillväxt, men värdelös för att uppnå hållbar tillväxt.

Alltså, ett problem är det allt överskuggande mätbara målet BNP och insikten att detta växer bäst i en fri marknad.

Avbön

För en vecka sedan lämnade vi vår lägenhet för att bosätta oss i sommarstugan permanent. Under hela vårt tidigare liv har vi avstått från TV i sommarstugan och vi bestämde oss nu för att fortsätta denna tradition och sälja TV-apparaten. I glädjen över detta beslut skickade jag genast ett meddelande till Radiotjänst, sade upp vår TV-licens och berättade om detta på facebook.

Här visade sig genast en av fördelarna med det sociala mediet. Några vänner gillade visserligen mitt tilltag, men Heiti tyckte alls inte att man skulle säga upp TV-licensen för att man gjorde sig av med TV-apparaten. Han lärde mig nu att Sveriges Radio och Sveriges Television drivs av en gemensam stiftelse, Förvaltningsstiftelsen för SVT, SR och UR, och att nästan förtio procent av de inbringade avgifterna faktiskt går till radion och utbildningsradion.
Nu har vi ju fortfarande en radioapparat och visst vill vi fortsätta att lyssna på melodikrysset, ekot och filosofiska rummet utan reklaminslag . Vi har ju också datorer och bredbandsabonnemang, så vi kommer förstås att utnyttja SVT Play en del också framöver.

Så, Heiti, du har förstås rätt, självklart skall man fortsätta att betala licensen!
Dessutom är just stiftelseformen något jag tidigare angett som en av de få kretiva idéer som jag funnit avseende försök att bryta marknadsekonomins alltmer destruktiva funktion.

Tack Heiti, för att du påpekar de självklarheter som jag förträngde i mitt glädjerus över TV-befrielsen. Jag har just meddelat radiotjänst att jag ångrar mig. Den politiska hedern måste ibland prioriteras framför snålhet och lagens bokstav.

Dessutom kan man ju än mer ta till sig radiotjänstkörens hyllningssång: ”Tack för att du…”

Två förlorade hjältar på en vecka

Mohammad Yunus har jag hyllat i tidigare inlägg. När jag läste hans bok som beskrev hur mikrolånsverksamheten byggdes upp blev jag oerhört imponerad. Dels för att han tycktes ha lyckats att vara en katalysator för att massor av människor lyftes ur misär, dels för att det genomfördes på tvärs med alla existerande ideologier och helt i strid med nationalekonomins stelbenta teori. Så långt är Yunus fortfarande min idol, förstås. Men det sorgliga är att glorian tycks ha hamnat på sned denna vecka.

Det berättades i uppdrag granskning för precis en vecka sedan att Yunus’ Grameen Bank tagit emot bistånd från Norge och Sverige och sedan flyttat pengarna till ett nybildat bolag. Visserligen tycks transaktionerna inte ha gjorts för att berika honom själv eller några andra korrupta ledare, utan för undvika ett hot om beskattning av banken. Men, oavsett syftet, att börja hemlighålla stora ekonomiska transaktioner bäddar för korruption, Grameen bank förlorar sin stjärnglans.

Det framkom idag att Mohammed Yunus dessutom avskedats från sin post i banken, inte på grund av korruption, som jag först befarade, utan enligt dagens eko på grund av att ”han bryter mot pensionslagarna som jobbar kvar trots sin ålder. Dessutom är han anklagad för ärekränkning.”

Det kan förstås vara så att korrupta politiker i Bangladesh på detta sätt försöker ta kontrollen över den framgångsrika bank som förmodligen har ryckt undan möjligheterna för mången annan bankdirektör att sko sig. Men, det norska repotage som uppdrag granskning återberättade tyder på att Grameen bank vuxit sig för stor, att man inte längre domineras av idealistiska medarbetare och att de ursprungliga metoderna i många fall har utvecklats till hämskor och belastningar.

Sorgligt, i så fall, vad skall man nu hoppas på?

I den lilla skalan hade jag en annan hjälte: Stavros Louca, den mästerlige matematikläraren som i TV-programmen klass 9A blivit känd som en superpedagog som lyfter varje elev som kommer i hans väg. Hans huvudsakliga pedagogiska metod tycks vara människokärlek och tro på varje människas förmåga att förstå, bara hon vill. Dessutom verkar han vara  öppen och ärlig i en utsträckning man sällan har sett.

Kanske är det just denna öppenhet och ärlighet som nu har avsatt honom från den piedestal som jag satt honom på. Det framkom nämligen i en intervju häromdagen i sydsvenskan att Stavros är en ytterst olämplig lärare i naturvetenskap: På frågan ”Vilken är vår tids största bluff?” svarar han

– Jag skulle vilja säga att det är evolutionsteorin, det finns alldeles för många lakuner i den för att jag skall kunna övertygas om att människan kommer från aporna. Jag tror på skapelsen. Men det betyder inte att jag är kreationist och tror att världen skapades för några tusen år sedan.

Om man är någorlunda konsekvent kristen, såpass att man hävdar att bibeln har gudomligt ursprung, då är det förstås helt konsekvent att betrakta evolutionsteorin som en bluff. De flesta kristna undviker dock att dra den slutsatsen, men den genomärlige Stavros är konsekvent.

Denna uppfattning om modern tids mest revolutionerande teori tycker jag gör Stavros Louca olämplig som lärare i naturvetenskapliga ämnen.  Visserligen är inte matematik naturvetenskap, men han lär undervisa även i andra ämnen såsom fysik och biologi och där tycker jag inte att det är acceptabelt att betrakta Darwins evolutionsteori som bluff.

Sorgligt, vem skall man nu se upp till?

Nå, ingen hjälte tål förstås närmare (eller längre tids) granskning, man får vara glad över de positiva insatser de gjort och de rörelser de satt igång i riktningar som ser bra ut. Det kommer nya hjälteinsatser hela tiden, se bara på Wikileaks och revolutionärerna i nordafrika.

Michel Onfray fortsätter sin mothistoria

Michel Onfrays tredje del i den filosofiska mothistorien heter Barockens libertiner och har nu kommit ut på svenska. Den håller samma goda klass som sina två föregångare och ger nya bilder av den filosofiska linje som går på tvärs med den klassiska; den som bäddade för kristendom och sedan var fast i denna kristenhet.

I den aktuella boken behandlar Onfray seklet mellan Michel de Montaignes död och Spinozas.
De filosofer som Onfray inte behandlar säger kanske en del om hans linje, Descartes och Hobbes figurerar t.ex. bara i periferin. Istället presenteras mindre kända personligheter.

En intressant figur som jag själv varit mycket nyfiken på är Pierre Gassendi. Han tog upp Epikuros bortglömda filosofi under 1600-talet och arbetade för att återupprätta denne mästerfilosofs anseende. Onfrays beskrivning ger emellertid inte bränsle åt nyfikenheten, det tycks nämligen vara så att Gassendi aldrig lyckades kasta av sig det kristna oket och därmed inte utvecklade Epikuros filosofi något nämnvärt.

Den mer namnkunnige Cyrano de Bergerac visar sig däremot vara en nytänkare och en betydelsefull föregångare till Spinoza. Han växer högt över det omdöme som han får hos Wikipedia: ”Han är kanske mest känd för vad andra skrivit om honom, men har även haft viss betydelse som författare”.

Onfray beskriver t.ex. hur de Bergerac förkastar idén om den immateriella själen genom att konstatera att själen förvisso finns, men att den är materiell och inte odödlig. Åtminsone inte den individuella. Den kollektiva själen, däremot, kan betraktas som odödlig. Det framgår inte klart vad Cyrano menar med detta, men jag vill tolka det som jag tolkar Spinozas odödliga själ: Evolutionen dör inte, den bygger på det gamla och skapar nytt med avseende på helheten. Bara med avseende på att ens egen personliga erfarenhet, dvs. själ, är en del i denna helhet är den odödlig.

De Bergerac föregriper också Spinoza i sitt förnekande av Guds existens, han identifierar Gud med naturen, vilket ju Spinoza senare gjorde till sin huvudtes.

Just detta Gudsbegrepp hos Spinoza gör att han måste betraktas som ateist, tycker jag. Onfray håller inte med om detta, men det hänger väl mest på vad man lägger i ordet ateist. Ett intressant möte kring 1670 belyser frågan: En av föremålen för bokens personbeskrivningar, libertinen Saint-Évremond träffade personligen Spinoza kring 1670 och frågar honom rakt på sak om Guds existens. Spinoza svarar att han tror på Guds existens med förtydligandet:

”Jag tror att Gud är den inre orsaken till allt i världen men inte dess yttre orsak”.

Det är för mig solklart att Spinozas definition av Gud därmed är så väsensskild från den gängse att han kan betraktas som en tvättäkta ateist. Att han kallar naturen eller ”alltet” för just Gud är, som jag ser det, bara ett val han gör för att kunna relatera sitt teoretiska bygge till det då etablerade tänkandet.

Spinoza ägnas förstås ett särskilt kapitel i Onfrays tredje del av filosofisk mothistoria och sammanfattningen av dennes filosofi är mästerlig .

Trots att jag själv ägnat ganska mycket tid åt Spinozism den senaste tiden är det några nya infallsvinklar som slår mig. Här är exempelvis ett recept på Spinozisk salighet, Onfray gör sig till tolk av Spinoza:

” … Att värdeomdömet är mindre viktigt, att det inte handlar om att moralisera, utan att man måste ställa sig bortom gott och ont för att försöka förstå vad som händer, varför och på vilket sätt – och detta i syfte att uppnå den visa människans sinnesfrid.”

En något ny tolkning av begreppet modus och substans slår mig när Onfray menar att Spinoza följer Epikuros anda i sin uppfattning att ”substansen består, men dess modus förändras. En odödlig substans med dödliga modus…”. Jag får en bild för mig: molnen som består av substansen vattendroppar bildar än slumpmässiga formationer, än figurer som vi identifierar som specifika objekt, de skapar regn och snö och förmörkar solen och griper aktivt in i vårt liv. I nästa ögonblick löses de upp till gasform osv i all oändlighet. På samma sätt är den enskilda människan ett modus som byggs av samverkan med sin omgivning och löses upp efter något sekel för att återfödas som ett annat modus, möjligen med kortare livslängd, möjligen med längre.

Min egen tolkning av Spinozas kunskapsbegrepp, det adekvata,  får en välbehövlig bekräftesle av Onfray. Han skriver:

”Kunskap av det andra slaget uppkommer genom det diskursiva förnuftet, med utgångspunkt i allmänna föreställlningar och adekvata idéer om tingens egenskaper. Den använder sig av deduktion och utmynnar i vissheter, den skapar sanning.”

Denna tolkning att sanningen skapas tycker jag är precis den jag tidigare presenterat men som, efter vad jag nyligen kommit fram till,  motsägs av 1900-talsfilosofen och Spinozauttolkaren Gilles Deleuze.  Deleuze ser nämligen inte de allmänna begreppen som skapade sanningar utan snarare resultat av direkta kroppsliga upplevelser mellan objekt, affekter. Denna oenighet med en sådan auktoritet kräver mer utredning, tror jag och det får jag nog återkomma till.