Vad händer med klimatet?

Jag har nu läst Lennart Bengtssons bok ”Vad händer med klimatet”. Lennart Bengtsson är en mycket välmeriterad klimatforskare, professor i dynamisk meteorologi. Hans bok är därför en utmärkt lektion om alla de mekanismer i klimatutvecklingen som man mer och mer kan modellera vetenskapligt. Och även om professor Bengtsson numera är ganska åldersdigen så är hans redovisade analyser mycket skarpa och lärorika. 

De spekulationer han har utöver sina konkreta kunskaper tycks mig emellertid vara synnerligen omdömeslösa. Detta har visat sig vara olyckligt då ”klimatförnekare” vädrat morgonluft och gladeligen refererar till Lennart Bengtsson när de luftar sina egna magkänslor angående klimatdebatten. Jag stötte t. ex. på en man som i en facebooktråd raljerade över den ”barnsliga” tron att en koldioxidhalt på 400 miljondelar skulle kunna påverka klimatet. I samma ”andetag” rekommenderade mannen läsning av Lennart Bengtsson bok. Själv hade han förstås inte läst (eller åtminstone inte förstått) boken, då den inte ger några som helst stöd för dylika påståenden.

Det är ändå intressant hur en seriös kunnig forskare kan användas i ”klimatförnekarlägret”. De kan ju tyckas göra precis som Greta säger: ”Lyssna på forskarna”. 

Så vad är det så som Lennart Bengtsson uttalar som strider mot den konsensus som råder hos hans kollegor över världen, att vi befinner oss i en klimatkris. Hur kan vetenskapliga resultat tolkas på så olika sätt?

Faktum är att Lennart Bengtsson inte motsäger något av det som rapporterats från IPCC, tvärtom hyllar han FN-panelen och dess arbete. Hans populärvetenskapliga förklaringar av fenomenen verifierar att det är koldioxiden och andra, av människans frisläppta, växthusgaser som är det som skapat obalans i klimatsystemet de senaste århundradena. Och han verifierar att det är dessa mänskligt förorsakade utsläpp som redan höjt jordens medeltemperatur med en grad och synbarligen inom innevarande sekel kommer att höja den ytterligare en grad eller ett par grader.

Det som dock gör Lennart Bengtsson till en avvikare i den vetenskapliga världen är att han inte TROR att det är så farligt ytterligare temperaturhöjningar på någon grad. Han har inga vetenskapliga belägg för denna tro och hans mer alarmistiska kolleger har förstås inte heller några egentliga vetenskapliga belägg. Det är helt enkelt mycket svårt att förutsäga vad klimatförändringarna kommer att innebära. Det finns utrymme för spekulationer.

Det vi emellertid kan säga något om är det vi redan har sett. Och då talar man om ökad frekvens av extrema väderhändelser. Lennart Bengtsson undviker i sin bok dessa empiriska fakta. Han redovisar data och en bild över hur de extrema stormarna INTE har ökat de senaste decennierna, men han redovisar inga bilder eller data över hur extrem hetta, översvämningar och extrem torka HAR ökat. Det finns sådana bilder i IPCC:s senaste rapport 2021 (se nedan), men Bengtsson avstår från att redovisa dem. Han nämner farhågorna och kan därmed inte sägas vara lögnaktig, men bilden han förmedlar är att det är lungt.

Det vi redan har sett efter en grads uppvärming kan man tycka vara alarmerande nog, men Lennart Bengtsson skriver ”En temperaturökning med 1 grad Celcius jämfört med nu är knappast något större problem.” Han resonerar bland annat lungt om att man kan ha luftkonditionering om det blir för varmt, ”Installation av en enkel värmepump kan i de flesta klimat lätt lösa olägenheter med för hög inomhustemperatur”. Han reflekterar inte över att sådana maskiner kräver energi för driften (med ytterligare utsläpp som följd), kräver pengar för inköp (vilket gör att en minoritet på jorden har råd att köpa dem) och knappast är realistiska lösningar för andra biologiska varelser än människor.

Angående framtiden pekar Lennart Bengtsson framför allt på de stora osäkerheter som de vetenskapliga klimatmodellerna har. Och i de osäkerhetsband som beräknarna fördömligt anger tycks Lennart Bengtsson fokusera på de lägre nivåerna. Det tycks mig som om Lennart Bengtsson har ett slags omvänd försiktighetsprincip: det är bara om man vetenskapligt kan vara säker på en förändring som man behöver ta den riktigt på allvar. 

För ett mätvärde (observationer i den fria atmosfären) har Bengtsson en ”indikation” på att ”ökningen troligen ligger i den lägre delen av IPCC:s temperaturintervall”. Att det på senare tid visat sig att andra mätvärden, såsom isavsmältningen i arktis, ligger i det övre intervallet nämns inte alls i boken.

Intrycket om den omvända försiktighetsprincipen förstärks när Bengtsson tar upp frågan om tröskeleffekter eller ”tipping points”. Ett exempel på en sådan är när ökade temperatur gör att permafrosten börjar tina upp. Detta kan orsaka enorma utsläpp av bunden metan och accelerera västhuseffekten. Bengtsson hänvisar emellertid till att klimatförändringar sker så oerhört långsamt att tröskeleffekter är ointressanta. Ett argument jag inte förstår, vi kämpar ju frenetiskt för att stoppa de utsläpp av växthusgaser vi orsakar själva, att ytterligare växthusgaser kan frigöras okontrollerat spär ju uppenbarligen på uppvärmningen och gör problemet värre än prognoserna.

Det för mig mest uppseendeväckande tyckandet i boken är när författaren påstår att ”jordens temperatur stiger förhållandevis långsamt”. Vadå ”förhållandevis” kan man undra. Om man tittar på temperaturförändringarna de senaste tiotusen åren ser man en ytterst långsam förändring på totalt ca 5 grader Celsius. I den yttersta senare ändan av denna tidsserie ser man den extrema förändring vi är mitt inne i nu. En grad uppåt på bara ett par århundraden och inga tecken till avmattning. Det är denna bild som brukar kallas för ”hockeyklubban” och som har blivit en symbol för de skrämmande klimatförändringarna i vår tid. Lennart Bengtsson har inte med denna bild som illustration i sin bok. I stället har han bilder med extremt mycket längre eller kortare tidsspann, bilder som är korrekta, men inte ser så alarmerande ut. 

Bengtsson skriver i sin avslutande del : ”Att tro att det ska vara möjligt att ändra på klimatet, eller att återställa klimatet till ett som fanns tidigare, är futilt och orealistiskt”. Problemet är att det är just en sådan orealistisk ändring som människan faktiskt har inlett och det är knappast futilt att göra allt som står i vår makt för att stoppa den förödande förändringen.

IPCC 2021 rapporterar om förändringar sedan 1950 i värmechocker, översvämningar och torka.

Tågluff i England

Hemma igen efter två och en halv veckas tågluff med Annica, mina syskon Christer och Gunilla och min svåger Lasse. Fem pensionärer på vift med fingrarna ivrigt sysselsatta i apparna ”Rail Planner” och ”Airbnb”.

Målet var England efter en gammal tokig idé att följa i ”Tom byggares” fotspår. Tom är huvudpersonen i Ken Follets roman ”Svärdet och spiran” och hans mission var att bygga en katedral. Romanen kretsar mest kring ett katedralbygge i Kingsbridge i södra England och Annica och Lasse, som läst romanen en gång , ville därmed gärna komma till Kingsbridge. 

Nu skulle det alltså bli av och för att komma i fas med deras bild så lånade och läste också jag romanen i våras. Vi hittade Kingsbridge på kartan och började styra vår tågresa däråt. Dock, när vi kollade i detalj var katedralen ligger så uppdagades det att den inte existerar, den var romanförfattarens uppfinning! 

Men, som min vän Jacques en gång lärt mig, det bästa sättet att resa är att sätta upp bestämda udda mål som i sig inte är viktiga, men resan dit ger upplevelserna. Bestämda ska de vara då man därmed tvingas lösa de problem som resan kräver, udda ska de vara då man då inte faller in i turisternas ointressanta ”följa John”-strömmar. 

Att resa med tåg kan vara vanskligt. I Sverige varslades om strejk som skulle träda i kraft på Öresundstågen just dagen innan vår avresa. Vi gjorde upp en plan för hur vi skulle klara oss till Köpenhamn på andra sätt, men så beslutade facket att skjuta upp strejken ett par dagar, så vi kom iväg på den avsedda rutten. När vi så överrnattade i Neumunster på vår väg fick höra att den tyska tågpersonalen skulle starta en omfattande strejk två dagar senare. Vi slapp emellertid ur Tyskland redan dagen därpå. Och när vi slutligen skulle ta oss till Heathrow (ja, vi flög hem) för hemresan så skulle en engelsk omfattande strejk starta, …dagen därpå!

Hur kan då klimataktivister som vi välja att ta flyget? Det finns två förklaringar till det, dels ligger det i tågluffandets kultur att man inte planerar resan så långt i förväg, dels är den europeiska kapaciteten för alternativa resmöjligheter begränsad. 

På vägen till England hade vi avvikit från tågluffarkulturen och bokat platsbiljetter i god tid för tunneltåget under Engelska kanalen, men hemresan började vi tänka på först en några dagar i förväg. Då var det fullt på tåget. Nåväl, vi får vär ta en färja! Efter fyra timmars surfande på allehanda digitala spår visade det sig att inga färjor från Dover till Calais tar emot passagerare utan fordon! Det tycktes ett tag som om man kunde dela fordon genom att ta en buss från Dover till Calais, men det som under ett par timmar tycktes vara datorstrul, betydde nog att denna möjlighet egentligen inte existerade (längre?). Färja från Hull till Holland skulle kunna gå, men det är tidskrävande och dyrt (ingår inte i tågluffarkortet). Buss från London till Paris verkade också möjligt, men återigen, tidskrävande och dyrt. Så vi gav upp och bokade flyg till Göteborg. Men Annica ”klimatkompenserade” oss alla genom att planera lite träd i Afrika.

Att flyga kan också vara struligt när det ska organiseras av en smått förvirrad pensionär i kombination med det fanatiska säkerhetstänkandet hos myndigheter. När jag bokade flygresan för oss fem så hade mitt undermedvetna tydligen ännu inte accepterat att min syster gifte sig för drygt femtio år sedan och jag anmälde hennes flicknamn vid bokningen. Detta stämmer förstås inte med hennes pass och skulle bli besvärligt för myndighetsutövandet vid avresan. Ett dygn före avresan upptäckte Gunilla detta och jag fick sätta igång en febril aktivitet för att rätta till misstaget. Några telefonsamtal till British Airways, foto och mailande av passet och nervös oro för att vara i händerna på okända byråkrater som kommunicerar på främmande språk. Ja, det var en pärs denna sista kväll då vi skulle avsluta med en middag på den lokala puben Prince Albert (som inte hade Wifi). Vid tredje samtalet till British Airways, efter långt telefonköande, fick jag tala med en tredje handläggare som ingav förtroende och helt enkelt ordnade namnändringen enligt egen utsago. Han skulle skicka en bekräftelse och jag skulle sedan checka in Gunilla på nytt. Vi nöjde oss tillsvidare med detta besked och gick till puben. Efter puben och ett par öl lyckades jag checka in Gunilla, men förstod inte hur jag skulle få ut ”boardingpass”. Dessutom gällde förbetalningen av bagaget inte den gifta Gunilla. Oron fanns därmed kvar, men dagen därpå ordnade allt sig till det bästa. De ”boardingpass” i digital form som vi alla till slut lyckats ha kontroll på i våra telefoner behövde aldrig visas. Alla tåg gick helt enligt tidtabell, check in på Heathrow gick hur smidigt som helst. Jag hade legat sömnlös på natten helt i onödan.

Det gäller också att hålla reda på sina attiraljer. När vi for från Peterborough till Ely missade Annica denna detalj. Då jag hjälpt henne att bära i trapporna mellan perrongerna tappade hon ansvaret för sin väska och lämnade den på perrongen. Vid framkomsten till Ely saknade vi väskan och räknade ut vad som hade hänt. Men, stationen i lilla Ely har personal (även på söndagen) och stället blev en gång utnämnt till Englands bästa järnvägsstation. Så en engagerad stationsanställd ringde till sina kolleger i Peterborough. Hon fick dock inget besked om att väskan var upphittad. Annica och jag tog ändå nästa tåg tillbaka (bara en halvtimmes färd lyckligtvis). När vi knackade på i infodisken så kom en karl just in, …dragandes på just vår resväska. Döm om vår glädje. En viss fördröjning i vårt turistande blev resultatet, men också en nostalgiskt återupplevelse av hur det var hemma i Sverige innan stations- och tågvärdar avskaffades till förmån för marknadsförare, gig-arbetare och kommunikatörer.

Men vad såg vi då? Mycket! 

Vi lärde oss mycket historia i det gamla romarbadet i Bath, vi beundrade den katedral som inspirerat Ken Follet i Salisbury och följde ändå någon ”följa John”-ström genom besök av Stonehenge och ”Storbritanniens vackraste by”.

Vi fascinerades av tidvattnet vid sydkusten i Charlestown (och jag badade faktiskt) och besökte den imponerande anläggningen ”the Eden project” där man, främst i utbildningssyfte, skapat enorma växthus med dels regnskogsmiljöer, dels medelhavsmiljö. Besökarna dominerades av skolklasser och projektet tycktes drivas av medvetenhet om såväl klimat- som artdödskris.

Vi återupplevde vår ungdoms passioner genom en Beatles-tour i Liverpool.

Vi for till den fantastiska staden York, med en ”gamla sta’n”-bebyggelse som slår det mesta vi tidigare sett. Mycket turister, men föredömligt ont om ”turistfällor”. När vi t.ex. åt lunch på stadens allra äldsta pittoreska pub så visade sig priserna vara precis som på alla andra matställen vi besökt. I York finns också en katedral, enormt stor och med mycket fascinerande historia som började med ett romersk fort, avlöstes av vikingabosättningar och utvecklades i två långvariga omgångar till först normandisk sedan gotisk katedral. York har också ett Vinkingamuseum som Annika och jag faktiskt besökte för drygt trettio år sedan. Det var nu minst lika imponerande, vi fick uppleva vikingatidsmiljöer som man tror att de såg ut och luktade på den tiden det begav sig. Engelska museer är ofta av mycket hög kvalitet.

Slutligen ägnade vi några dagar i Ely, en liten ort (med katedral) strax utanför Cambridge. Här bodde vi centralt och nöjde oss med att låta stundens infall styra vad vi upplevde. Det blev katedralbesök, lokal marknad och studier av båtlivet vid floden.

Hela resan kompletterades förstås av många besök på restauranger, mat är ju ett väsentligt intresse hos pensionärer. I Neumunster hade vi turen att bo intill en utmärkt kroatisk restaurnag, i Schiedam (Nederländerna) blev det förträfflig kinesisk mat. Andra restaurangbesök som fastnat i minnet är fiskrestaurangen i Charlestown i Cornwall och puben Prince Albert i Ely. Det blev inte mycket traditionell engelsk mat även om vi alla åt fish and chips någon gång och Lasse provade ett par typiska pub-pajer. Men de har lärt sig, engelsmännen, mångkulturen i mat sprider sig.

Att resa med ”Rail Planner” fungerar för det mesta utmärkt. Vid något tillfälle stämde emellertid inte appens tidtabell med verkligheten, är man i tidsnöd behöver man dubbelkolla med den aktuella tågoperatören. Appen ska fungera ”off line”, men det gäller inte när man startar en ny resdag. Detta gjorde oss synnerligen nervösa vid ett par tillfällen då stationernas Wifi-service var undermålig. Men det ordnade sig alltid, dels för att tågen ofta har fungerande Wifi, dels för att konduktörerna inte är så noga med att kolla biljetterna.

Att resa med appen ”Airbnb” har stora fördelar då man inte behöver planera mer än någon dag i förväg. Det finns alltid boenden att hitta och karttjänserna i appen gör det enkelt. Det har emellertid blivit dyrare och lönar sig knappast framför hotell om man inte är så många som delar på kostnaderna. Dessutom är det numera ofta företag som äger massor av lägenheter, som därmed inte är ”lånade hem” utan sterilt inredda uthyrningsställen. Och ibland kräver man ”deposit”, vilket är irriterande. Idén med Airbnb är ju att man genom ömsesidiga offentliga omdömen upprätthåller förtroende utan formella garantier.

Tågluff i gott sällskap är en fantastisk form för resande. Det kräver mycket organiserande, vilket dock för mig är en viktig del av upplevelsen. Det känns som man börjar bli för gammal för att orka med nervpressen när det strular, men med stöttande medresenärer löser sig allt.

I grunden god

Rutger Bregman har skrivit en mycket välgörande bok, ”I grunden god, en optimistisk historia om människans natur”. Själv har jag med åren blivit alltmer uppgiven när det gäller samhällets utveckling och blir därför glad när jag kommer över en så optimistisk bok som denna.

Bregman skärskådar många av de myter om människans ondskefulla natur som planterats i våra medvetanden genom skönlitteratur, psykologiska experiment och filosofiska spekulationer. Och det fina med denna bok är att han undersöker dessa planterade myter ordentligt. Han tycker inte bara, han går till botten med argumenten.

Han hittar en historia från verkliga livet som motsvarar och motsäger svartsynen i den berömda ”Flugornas herre”. Han avslöjar forskarfusket i de psykologiska experiment som riggats för att visa människans ondska. Han berättar om de observationer som visar att ofta bara 10-15 % av fotsoldater i krig faktiskt avlossar sina bössor. Och han återberättar förstås den vackraste historen av dem alla, den om julförbrödningen på slagfältet under första världskriget.

Efter detta studium av hur människan agerat i historien konstaterar Bregman att vi tyvärr utgår från en felaktig uppfattning om människans natur. Och vår misstro gentemot våra medmänniskor blir gärna självuppfyllande. Istället borde vi utgå ifrån en annan syn, att medmännsikorna i grunden är precis som det vi känner hos oss själva, snälla och fredliga.

Jag tänker på en del egna talande erfarenheter. När vi skulle ge oss ut på en tågluff i Kina tillsammans med ytterligare två familjer 1999 så fick en allvarlig varning av hotelldirektören i Peking:

– Tänker ni ge er ut på landsbygen i Kina (han menade Kina utanför Peking)? Det är livsfarligt! Där finns inga poliser, ni är helt oskyddade!

Vi ignorerade hans varningar och luffade runt i Kina under ett par veckor. Restaurangerna vägrade ta dricks, människor på gatan var hjälpsamma och vi klarade resan utan problem. Utom på ett enda ställe, nämligen i ”de röda lyktornas stad”, den mest turisttäta platsen vi besökte. Där försökte en restaurang faktiskt skörta upp oss, men efter lite protester och en övning på abakusen ändrades notan till ett rimligt belopp. 

Sex år senare återvände Annica och jag till Kina för en längre tids tågluff. I två månader for vi runt i Kina på egen hand. Ytterst få kunde någon engelska så samtal fick föras genom att peka på kinesiska tecken i en parlör. Vi upplevde inga som helst hot eller försök till lurendrejeri under denna resa, men så höll vi oss oftast borta från turistattraktioner. 

I Hong Kong besökte vi bekanta från Sverige som bosatt sig där för en tid. De berättade att deras kinesiske kompanjon vägrade låta dem resa ensamma in i ”fastlandsKina”, det ansåg han var alltför farligt. Vår berättelse om vår fantastiska resa från Mongoliet till Hong Kong var därför en överraskning för dem och en tid efter vår avfärd ignorerade de kompanjonens råd och tog sig själva in i Kina för en egen upplevelse.

Förutom dessa resor i det fjärran Kina har vi förstås upplevt många hjälpsamma människor under semesterresor på närmare håll. Speciellt minns vi en cykelhandlare i Danmark som räddade oss vid en däckexplosion och en amatörreparatör vid Höga kusten som ekrade om mitt bakhjul efter ett haveri. 

Sådana upplevelser bekräftar Bregmans människosyn.

Förutom betraktelser av historiska händelser visar Bregman också upp tänkbara lösningar. Han beskriver till exempel den sensationella holländska hemtjänstorganisationen Buurzogh, som satt tilliten till de yrkesverksamma sköterskorna i högsätet, avskaffat chefer och onödig byråkrati och fått till en hemtjänst som ger bättre löner, bättre vård och bättre arbetsförhållanden.

Han berättar också om fördjupad demokrati i några städer i Sydamerika där byråkrater och toppstyrda partier ställts åt sidan för en folklig bestämmanderätt över skatteintäkternas fördelning.

Han beskriver den norska fångvården som uppvisar den lägsta återförbrytarfrekvensen i världen genom tillit, mänsklighet och humanisering av fängelserna. Han gör det i kontrast till den amerikanska fängelsepolitiken, som ju är den som den nuvarande svenska regeringen tycks ha som föredöme.

Ett kapitel, något utanför ämnet kanske, handlar om barnen och hur vårt samhälle tar ifrån dem leken. Alldeles för mycket skoltid, curling och konsumtion tar ifrån barnen deras viktigaste förmåga, att leka. 

”Barn har fått sin frihet inskränkt nästan var man än tittar. År 1971 gick 80 procent av alla brittiska sju- och åttaåringar till skolan själva. Nu är det 10 procent. En undersökning bland 12 000 föräldrar i tio länder visade härförleden att de flesta barn vistas utomhus mindre än fångar. Forskare vid universitet i Michigan upptäckte att tiden som barn tillbringar i skolan har ökat med 18 procent mellan 1981 och 1997. Tiden som ägnas åt läxor har ökat med 145 procent.”

Liknande tankar skrev jag själv ner i en debattartikel till Borås tidning för femton år sedan: Usch för skolk!

Bregman avslutar sin bok med tio råd varav det det sista rubriceras ”Var realistisk” och avslutas med:

”Var alltså realistisk. Kom ut ur garderoben. Ge efter för din natur och skänk omgivningen ditt förtroende. Skäms inte för din generositet och för det som är gott i fullt dagsljus. Kanske kommer du till en början att bli avfärdad som enfaldig och naiv. Men kom ihåg: dagens naivitet kan vara morgondagens nykterhet. Det är dags för en ny människosyn. Det är dags för en ny realism.”

Varför tycker unga män om högern?

En debattartikel publicerad i Borås Tidning 17 augusti 2022:

Det meddelades i juli att en majoritet av män mellan 18 och 29 år skulle rösta på det konservativa blocket om det hade varit val i juni. Jag förstår inte. 

Det finns förstås många unga män som anser sig vara förmer än andra och därför finner det rättvist att vissa ska bli miljardärer på bekostnad av andra. Det finns också män som i Trumpsk anda inbillar sig att kunskapssamhället vilar på en global konspiration. Men dessa extremer utgör knappast en majoritet och det är inte dessa jag tänker på. 

Jag tänker på alla dem som nästan alltid visar sig vara förnuftiga i vardagliga resonemang. De som har förmåga att ta till sig kunskap från olika källor och läser mer än kvällstidningarnas löpsedlar. Hur kan de just i politiken glömma sitt förnuft? 

De vet ju att kärnkraft inte löser klimatkrisen. De vet att strängare straff inte fungerar för att få stopp på gängkriminaliteten. De vet att prisökningar på bränsle och el bestäms av en fri global marknad. De vet att konflikter i världen tvingar människor på flykt. De vet att vår åldringsvård, bland andra servicenäringar, bärs upp av invandrare. 
, 
Ändå visar de sympati i opinionsundersökningar för M, KD och SD, varför? 

Kanske beror det på att vi människor har en tendens att ställa vårt förnuft åt sidan till förmån för myter. Miljoner intelligenta unga män har ju i historien offrat sina liv för myten om nationens eller rasens överlägsenhet eller för myten om ett paradisliv efter detta. 

Speciellt slår myten förnuftet när den bättre tillfredsställer våra primitiva begär och lustar. 

Myten att klimatkrisen ordnar sig av den fria marknaden om den bara får tillgång till kärnkraft rimmar väl med vår önskan att imponera på vännerna med ny bil, ny smartphone eller flygresor till exotiska platser. 

Myten om att strängare straff avskaffar brottsligheten rimmar väl med vårt hämndbegär. 

Myten om att vår kultur är överlägsen andras rimmar väl med hur vi känner det besvärande att möta människor som inte är så förutsägbara som de vi delar kultur med. 

De unga männen väljer kanske i högre grad myterna istället för fakta och förnuft när fakta och förnuft är obekväma. Eller följer de bara strömmen? 

Kanske är det ändå något annat än högerpartiernas retorik som betämmer deras sympatier? Jag har full förståelse för ”borgerligt” tänkande, för rädslan för kollektivism och för rädslan att ”storebror” alltför mycket lägger sig vårt leverne. Och sådant kan förnuftigt motivera en röst på icke-socialistiska partier. 

Men varför då inte kräva av politikerna att de talar om sådana frågor och att de i övrigt tar viktiga problem på allvar! Problem som klimatkrisen integration och gängkriminalitet har inga enkla lösningar. För att lösa dem krävs samverkan mellan vetenskap och allehanda makthavare grundad på seriösa samtal mellan människor med olika erfarenheter och politiker av olika ideologier. 

Borgerligt sinnade borde ställa krav på sina politiker att de överlåter populismen där den hör hemma, hos SD, och själva tar nya seriösa grepp om de samhälleliga problemen. 

Som reformist ställer jag just sådana krav på (s), det vore en välgärning om borgerliga väljare gjorde detsamma på sina partier. 

Thomas Svensson, Reformist. 

En krystad optimism

Har nu läst Rockström/Gaffneys nya bok ”Jorden, vår planets historia och framtid” med förord av Greta Thunberg. Några reflektioner:

Rockström/Gaffneys beskrivning av vår planets historia verkar mycket vederhäftig och ger en utmärkt sammanfattning av det vetenskapliga läget vad det gäller klimatforskningen, såväl avseende det man har bra koll på och det man är osäker om.

Vad gäller planetens framtid är förstås kunskapen mindre tillförlitlig. Det som dessa två forskare kommit fram till i sina studier är dock att det verkar i princip möjligt att hejda klimatförändringarna så att, säg, 10 miljarder människor ska kunna leva gott på planeten i framtiden. 

Och det är ju onekligen trösterikt.

Men, vad som gäller i princip och enligt tekniska överväganden är en sak, vad som kommer att ske är en annan. Och här tycks mig författarna ha krystat fram en optimism baserad på en framtida rationell behandling av problemen. Syftet är förstås gott, man vill kicka igång processer hos makthavare som leder till en exponentiell förändring, denna gång inte i form av miljöförstörande tillväxt, utan i form av positiv förändring. 

För min egen del har jag svårt för att dela optimismen. 

Var finns tecknen på det självsäkra uttalandet i kapitel 18 (sid 269)? ”Under 2020-talet kommer den cirkulära ekonomin att bli etablerad, pådriven av digitaliseringen” och vidare när man refererar till ambitionerna hos Amazon och Ali Baba att göra affärer inom matområdet. ”Utvecklingen skulle kunna gå hand i hand med en matrevolution som förmår folk att välja en mer hälsosam kost”. Javisst, ”skulle kunna” är förstås sant, men vad finns det för tecken på att multinationella företag som Amazon och Ali Baba skulle ha sådana ambitioner?

Andra makthavare som ”behöver” ändra sin inställning (sid 270): ”För att säkerställa att branschen verkar för goda syften behöver världsledande företag som Google, Amazon och Apple på allvar engagera sig i planetärt förvaltarskap”. Och med planetärt förvaltarskap avser Rockström/Gaffney planeten Jorden, inte Mars.

Men även Rockström/Gaffney är förstås i grunden inte sådana optimister att de tror att förändringen av makthavarnas attityder kommer att gå lätt. Ibland luftar man hopp om att dagens system ska kunna användas i omställningen (sid. 128): ”Om vi åtgärdar det planetära nödläget nu och strävar att utnyttja ekonomin som drivkraft för samhällsomvandling kan vi kombinera ökat välstånd med ökad motståndskraft”. Ibland låter det snarare tvärtom (sid.144): ”Forskningsresultaten tyder på att de ekonomiska grundvalarna för dagens värld behöver förändras fullständigt inom ett eller ett par decennier”.

Den framkrystade optimismen tar sig någon gång uttryck i siffror som jag faktiskt tror är falska (sid 159): ”Arton rika länder, däribland Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Irland och Sverige har tillsammans minskat utsläppen med 2 till 3 procent per år sedan ett årtionde eller mer”. Det som jag tror är falskt här är att man använder ordet ”utsläppen” när man förmodligen menar ”territoriella utsläpp från fossila källor”. Siffrorna inbegriper nämligen knappast utsläpp som av olika skäl ”inte räknas” i internationella jämförelsetal såsom konsumtionsbaserade utsläpp, utrikes flyg och sjöfart, samt utsläpp från biobränsle.

Optimismen tar sig också uttryck i en naiv tro på alla de löften om framtida nollutsläpp som regeringar avgivit. I det avseendet är nog Greta Thunberg mindre naiv trots sin ringa ålder.

Men bortsett från den krystade optimismen är Rockström/Gaffneys bok en fantastisk beskrivning på hur lösningarna skulle kunna se ut, inklusive den nödvändiga sociala jämlikheten. Och det är ju viktigt att ha klart för sig om man vill ta agera i rätt riktning. För att genomföra deras lösningar krävs följande (sid 240) : ”Omvandla marknaderna och återgår till långsiktig ekonomisk planering”. Man läser lätt in begreppen planekonomi och stat i dessa krav, men räcker ens det om det skulle kunna genomföras? Måste inte planekonomin och staten dessutom vara global om Amazon, Google, Facebook, Ali Baba och oljebolagen ska kunna kontrolleras?

Jag är mer benägen att hoppas på en exponentiellt växande folkrörelse genom att vi följer Greta Thunbergs uppmaning i förordet: 

” … informera och utbilda dig själv så mycket du någonsin kan och sprid sedan de insikterna till andra. För när du förstår den fulla innebörden och de verkliga konsekvenserna av vår situation, då kommer du att veta vad du ska göra.”

Lyssna på forskarna, säger Greta Thunberg. Och det är verkligen en god uppmaning vad det gäller naturvetenskapen. Vad det gäller förståelse av samhällsfenomen är det just nu klokare att lyssna på Greta själv, tycks det mig.

Ja, det innebär enorma utmaningar!

Greta Thunberg och hennes meddemonstranter anklagas nu från t.ex. SSU:s ordförande att inte komma med några lösningar och uppmanas att lämna gatorna och gå med i ett politiskt parti.

Men visst presenterar de unga aktivisterna lösningar: Låt kolet, oljan och gasen stanna i marken! Nu!

Detta är ju faktiskt lösningen på klimatkrisen.

Denna lösning skulle förstås innebära slutet på vår överkonsumtion då nästan alla varor i affärerna förutsätter utvinning av mer olja, gas eller kol.

Det skulle också innebära stora problem för oss i det rika nord att klara våra behov av mat, kläder och husrum då vi ju till stora delar avvecklat vår egen förmåga att framställa dessa förnödenheter och litar till den globala handel som ju också drivs av olja, gas och kol.

Det skulle också innebära att de som har makten, miljardärerna och deras politiska marionetter, skulle förlora sina positioner i maktens härlighet.

Det som anklagelserna grundar sig på är alltså inte avsaknaden av en lösning, utan de omedelbara kortsiktiga konsekvenserna av denna lösning.

De politiska partierna, å andra sidan, ägnar all sin kraft åt att ”ta ansvar” för den kortsiktiga utvecklingen, de är inget annat än förvaltare av den tillväxtekonomi som skapat klimatproblematiken och som, i en alltmer ökande takt, kommer att skapa nya ekologiska problem om den får fortsätta.

Greta Thunberg och hennes meddemonstranters lösning tar istället ansvar för mänsklighetens långsiktiga välmående.

Jag tycker att vi ska följa deras råd.

De kortsiktiga konsekvenser som deras förslag innebär får vi ta hand om och lösa med gemensamma krafter. Vi har ett enormt samlat vetenskapligt kunnande och massor av kreativa människor till vår hjälp.

Låt oss anta utmaningen!

Tim Jackson, Post Growth – Life after Capitalism

Den kinesiske läromästaren Lao Tzu sa, i engelskspråkig tolkning, för två och ett halft tusen år sedan: ” That’s enough is enough is enough to know”. På svenska skulle de väl bli ungefär: ” Att tillräckligt är tillräckligt, det är tillräckligt att veta” eller i svensk ordspråkstradition:

”Lagom är bäst”

Men för kapitalismen finns inte begreppet lagom. Kapitalisten strävar ständigt efter att samla en större förmögenhet. Och konsumenten drivs därför till en känsla av brist; efter varje inköp finns det alltid en bättre modell som hägrar. Konkurrens och tävlan är upphöjda till de främsta av dygder och fåfängan och prestigen spär på konsumentens eviga missnöje.

Men lagom är faktiskt bäst och det betyder att samhället inte behöver drivas av konkurrens och missnöje. Det är inte människans natur som behöver ändras, det är bara visioner och kultur. Vi skulle kunna förskjuta våra begär från självcentrerande och nymodigheter mot mer social samvaro och mer förnöjsamhet.

Ett av kapitalismens två kritiska tillkortakommanden är nämligen att den inte förmår uppfatta när det är lagom. Det andra är att den inte förmår att stanna upp när man uppnått lagom tillstånd.

Tim Jackson angriper detta problem ur många olika perspektiv. Han illustrerar förstås gränserna för den eviga tillväxten, diskuterar essensen i välstånd och människans enorma potential att utvecklas till något mer än konsument. Han ifrågasätter den enögda tolkningen av Darwinismen, att livet främst är en kamp i stenhård konkurrens och nyanserar den nationalekonomiska schablonen att människan bör modelleras som ”the economic man”. 

Hans bild av människan som en mångbottnad natur med oändlig potential ger hopp om att vi ändå ska kunna bryta oss loss från invanda sanningar om den nödvändiga tillväxten, att vi ska kunna hitta en balans i vårt sätt att leva som ger oss ett rikare liv, respekterar fysikaliska gränser och är i samklang med övriga levande organismer.

Vi kan om vi vill!

Jackson tar hjälp av andra tänkare, varav namn som Bobby Kennedy, Hanna Arendt, Ludwig Boltzmann, John Stuart Mill, Greta Thunberg, Rosa Luxemburg och Lao Tzu var kända för mig innan. Men han lutar sig också mot mindre namnkunniga som Lynn Margulis, Mathai Wangari, Thich Nnat Hanh, Mihalyi Csikzentmihalyi och Willliam Morris.

Måtte boken snart bli översatt till svenska för då tänker jag läsa den en gång till.Till dess tänker jag ta mig an Hanna Arendts ”Människans villkor”.

Grön tillväxt, ett praktexempel!

LKAB planerar att gå över till fossilfri produktion av stål och Borås Tidnings ledare idag den 26/11 utbrister: 

”Industrin visar vägen framåt i klimatkrisen”. 

Företaget planerar att investera 400 miljarder kronor de kommande tjugo åren och räknar med en fördubbling av omsättningen fram till och med 2045. För att klara produktionen kommer processen att kräva elektricitet som motsvarar en tredjedel av dagens hela svenska förbrukning.

Jag tänker att detta tydligt pekar på två uppenbara problem i den gröna tillväxtlösningen.

För det första: är det rimligt att anta att vi kan öka den förnybara elproduktionen i den storleksordningen som LKAB kräver? Det är ju faktiskt fler verksamheter som måste gå över till el under samma period.

För det andra: För att omställningen ur ett företagsekonomiskt perspektiv ska vara möjlig krävs en fördubbling av omsättningen, dvs. tillväxt. Om man förutsätter att alla andra stålföretag gör liknande satsning så betyder det att världen ska förbruka dubbelt så mycket stål om tjugofem år. Är det rimligt att vi ska klara de planetära gränserna med en fördubblad produktion?

Lösningen på det första problemet har ledaren klar: kärnkraft! levererad av staten förstås. 

Det andra problemet förefaller inte finnas i ledarens föreställningsvärld.

I går lyssnade jag på en föreläsning av Johan Rockström om det planetära läget. Och det står efter den föreläsningen klart för mig att en fördubbling av ekonomin baserad på råvaruuttag inte är förenlig med att hålla jorden kvar i ett stabilt läge.

LKAB:s strategi är förstås en överlevnadsstrategi. Och det är väl det som är systemfelet i den privatägda fria konkurrensen.

Varje företag måste för att överleva investera i nya tekniker, investeringar som betalas genom att företaget växer.

Man skulle förstås kunna tänka sig att den nödvändiga tillväxten sker genom prishöjningar, men då det kommer att finnas konkurrenter som fortsätter använda kol så är det knappast något alternativ under den fria konkurrensen.

Lösningen kunde vara att en internationell skatt infördes på koldioxidutsläpp eller att man med internationella lagar begränsade användningen av fossila bränslen. Då skulle man kunna betala omställningen med prishöjningar (vilket förstås innebär nerväxt då vi får mindre pengar över till annat).

LKAB:s kalkyler visar att om man låter affärsvärlden driva utvecklingen så växer råvaruuttagen okontrollerat oavsett nationalekonomernas teoretiska spekulationer om ”decoupling” (ekonomisk tillväxt förenad med minskad klimatpåverkan).

Vägen till lösning av klimatkrisen måste snarare vara ekonomisk nerväxt. Vi måste därmed minska produktionen av stål jämte mycket annat. 

Ingen tjänar pengar på det, så den utvecklingen kan inte drivas av affärsvärlden. 

Människor tjänar emellertid livskvalitet och släktöverlevnad på det och därför måste utvecklingen drivas av demokratiska institutioner.

Om intellektuellas svaghet för vackra teorier

Efter läsningen av Martin Hägglunds bok ”Vårt enda liv” har jag funderat över intellektuellas svaghet för teorier. Hägglund visar och kritiserar föredömligt de yttersta konsekvenserna av den kristna teorin, så som den anammats av Augustinus, C.S. Lewis och Søren Kirkegaard. Han faller emellertid själv i samma fälla, tycks det mig, då han härleder de yttersta konsekvenserna av Karl Marx mervärdesteori.

• 

• 

Först den kristna teorin, nämligen den som säger att det existerar en Gud och ett evigt liv. De intellektuella kristna tycks verkligen tro på att våra själar efter den fysiska döden kommer till evigheten. Den extrema konsekvens av detta, som Hägglund behandlar, är ju att man med den tron inte behöver ta sorgen över de bortgångna på så stort allvar. Det viktiga är enligt denna teori vår kärlek till Gud medan kärleken till vår nästa, även om denna är en nära anhörig, kommer i andra hand. 

Augustinus bearbetade sina tankar kring detta i anslutning till sin egen käre väns bortgång. Hans spontana reaktion var först den som vi alla upplever, men i en senare intellektuell analys beklagar han sin besatthet av en levande varelse, den gjorde ju honom förtvivlad när varelsen försvann. Istället ska man enligt Augustinus söka undvika köttsliga känslor och istället ägna sin kärlek åt Gud och evigheten.

C.S. Lewis har jag själv läst. Jag fick hans bok ”Kan man vara kristen?” en gång i present av en kristen kollega. När jag läste denna bok, som tycks betraktas som ett rättesnöre även för nutida kristna, blev jag chockad över Lewis försvar av häxbränningen på 1600-talet. Han försvarar helt krasst handlingar som grundar sig uteslutande på en tro:

”Men skälet till att vi inte bränner häxor är ju att vi inte längre tror att det finns några sådana. Trodde vi det – om vi verkligen trodde att det fanns människor mitt ibland oss som sålt sig till djävulen och i gengäld av honom fått övernaturliga krafter och begagnade dessa krafter för att döda sina grannar eller driva dem till vanvett eller framkalla oväder – sannerligen, skulle vi då inte vara överens om att dessa uslingar om någon förtjänade dödsstraff? […] Det kan vara ett stort framsteg i kunskaper att inte längre tro på häxor; men det ligger inget moraliskt framsteg i att inte lägre avrätta dem, när man inte tror att de finns.”

Hägglunds analys av Lewis berör en annan sida av hans tänkande. Han tar upp Lewis beskrivning av sina egna djupa”sekulära” känslor som han upplever när hans hustru går bort. Den kristne teoretikern Lewis analyserar, liksom Augustinus, sina egna erfarenheter i ljuset av den kristna teorin och beklagar att han inte kunde låta kärleken till Gud överflygla kärleken till sin dödliga hustru. 

Kirkegaards djuplodande intellektuella analys kring bibelns historia om Abraham är ett annat objekt för Hägglunds analys. Abraham var enligt gamla testamentet beredd att offra sin ende sons liv på order av ”Gud” och därmed visade han att kärleken till denna rent teoretiska konstruktion var större än den till sin avkomma. Kirkegaard hyllar denna handling och ser den sanna tron som den enda vägen till salighet.

Hägglund resonerar mycket klokt om dessa religiösa teoretiker och kommer i sin analys fram till att tro i denna extrema form hämmar den sekulära tro som ligger till grund för våra passioner och våra sociala relationer. Lyckligtvis tycks denna teoretiska kristenhet inte vara så utbredd, de flesta utövande kristna tar inte dessa yttersa konskevenser av Gudstron på så stor allvar, utan verkar vara mer, med Hägglunds ord, sekulärt troende.

Så långt är jag helt överens med Hägglund, förundras över de kristna intellektuella som kan ta tron på så stort allvar och imponeras av hans förmåga att sätta ord på sådant som jag själv redan anat.

När jag, för övrigt, konfronterade min kristne kollega med Lewis inställning till häxbränningen kunde han inte ta till sig detta, han hade nog själv inte läst boken på det intellektuella sättet. Han är emellertid en verkligt hyvens människa, som likt många andra kristna i vår tid, gör mycket goda gärningar för sina medmänniskor utan baktankar om ett evigt liv. Han är kanske egentligen mer sekulärt än kristet troende.

Sedan till den Marxistiska teorin. Marx mervärdesteori bygger på en tidigare etablerad teori, som går ut på att värdet på alla varor bestäms av den arbetstid som är nedlagd i dem. Marx utvidgade denna teori med mervärdesteorin: arbetarens varuvärde är också bestämd av det arbete som är nedlagt på hens reproduktion, men hen kan jobba mycket mer än de timmarna. Överskottstimmarna genererar en vinst till den ägare av produktionsmedlen som köper hens arbetskraft. 

Denna teori används av Hägglund för att förklara hur lönearbetet är är själva roten till vår tids fanatiska jakt på ekonomisk tillväxt. Den jakt som redan resulterat i en skenande klimatförändring, övergödning och massutrotning av arter. Det är alltså inte kapitalisters girighet, politikers handlingsförlamning eller en idologisk kortslutning som är problemets kärna, utan det är en logisk konsekvens av att arbetet är organiserat som lönearbete för ägarna av produktionsmedlen. Lösningen på rovdriften kräver enligt Marx och Hägglund avskaffandet av äganderätten till produktionsmedel.

Ett dylikt avskaffande måste dock tyvärr betraktas som en utopi, i synnerhet i det tidsperspektiv som klimatförändringarna tvingar oss att beakta. Därmed ser det egentligen helt hopplöst ut om vi vill vara ekologiskt ansvariga. Marx och Hägglund inser också att det knappast går att övertyga ägarna om deras teoretiskt grundade idé och förordar därför revolution. Hägglund påpekar förstås att revolutionen helst ska vara fredlig, men vi vet vad erfarenheten säger om det. En revolution betyder att sätta en massa människoliv på spel. Och frågan är det inte är lika omotiverat att göra detta på grundval av tron på en marxistisk teori som att döda en häxa eller sitt barn på grundval av tron på den kristna teorin.

Hur väl prövad är Marx mervärdesteori? Är den mer vetenskapligt prövad än Guds och evighetens existens? Nej, egentligen inte. Det är onekligen en mycket elegant teori som kan användas för att förklara många företeelser under kapitalismen, men den är dock en ren teoretisk konstruktion som inte kan falsifieras, inga experiment eller situationer kan skapas där teorin verkligen prövas. Det enda måttet vi har för bytesvärde är ju priset. Men eftersom priset fluktuerar så mycket på grund av sådant som tillgång och efterfrågan och trender (såsom mode) är det omöjligt att pröva teorin i praktiken. Den är och förblir en tankefigur.

Teorierna om ”den osynliga handen” av Adam Smith och nationalekonomins axiomatiska figur ”homo oeconomicus”, ”the economic man” är på liknande sätt tankefigurer som inte kan prövas i praktiken, men som ändå, med viss framgång, används för att förklara många företeelser under kapitalismen.

Den ”demokratiska socialism” som Hägglund resonerar sig fram till är tilltalande, om än utopisk, och det är absolut värt att ha den som ett ideal att sträva mot. Men nog borde det vara möjligt att sträva mot den utopin steg för steg utan drastiska åtgärder som att helt avskaffa lönearbetet och äganderätten till produktionsmedel. Vi kan knappast förutsäga hur resultatet av en sådan strävan kommer att se ut, men klimatfrågan visar att vi är tvungna att snabbt göra försök i den riktningen.

Jag tror vi måste ge avkall på vår intellektuella förmåga att förutsäga framtiden på grundval av någon fantastisk teori och i stället tillämpa den sekulära tron på våra ambitioner, våra sociala relationer och våra möjligheter till förändring.

Begrunda gärna dessa ord (ur Tolerans och intellektuellt ansvar, Karl Popper 1981).

”Varför tror jag att vi intellektuella har förmågan att hjälpa? Jo, helt enkelt för att vi, de intellektuella, har gjort den mest horribla skada i tusentals år. Massmord i namnet av en idé, en doktrin, en teori, en religion – det är helt våra handlingar, vår uppfinning: de intellektuellas uppfinning. Om vi bara kunde sluta sätta man emot man – ofta med de bästa intentioner – skulle mycket vara vunnet. Ingenting säger att det skulle vara omöjligt för oss att sluta göra detta.”

Piketty, en nationalekonom som heter duga

Thomas Pikettys nya bok Kapitalet och Ideologin är ett generalangrepp på ojämlikheten. Hans argument, grundade på oerhört gedigna ekonomihistoriska studier, är starka och lär vara svåra att slå hål på till och med för den mest inbitne nyliberal. Man imponeras över hans studier och det är helt enkelt lätt att hålla med honom om ojämlikhetens ondska. 

Det är svårare att tro på hans lösningsförslag, och de framställs också med föredömlig ödmjukhet. Pikettys lösningsidé är att långsiktigt övervinna kapitalismen genom kraftigt progressiv beskattning. Speciellt framhåller han beskattning av egendom och arv i syfte att genomföra cirkulärt egendomsinnehav. Han tänker sig att skatten ska gå tillbaka till privategendom, men i form av utdelning till alla unga vuxna; ett startkapital för livet. Genom att balansera ett sådant system kan inga astronomiska privatförmögenheter uppkomma och förutsättningar skapas för ett långt bredare entreprenörsskap.

En självklar invändning mot denna plan är att dagens makthavare, dvs. de som besitter förmögenheterna, inte är villiga att avstå sin makt och dela ut den till kreti och pleti. Hur skulle vi kunna genomföra en omfördelning av rikedomarna emot deras vilja? Kan man ens övertyga en majoritet av väljarna i de demokratiska länderna att anta en sådan linje? Kan man stå emot propagandamaskineriet från kapitalets sida?

Jag tror att man skulle kunna det, men det skulle kräva mer än ”ideologi”, mer än förnuftiga förslag, det skulle kräva en folklig kamp.

Piketty visar i sina historiska studier att den enda perioden som jämlikheten faktiskt ökat var i Europa under 1900-talet fram till de sista två decennierna. Och den främsta förklaringen tycks vara arbetarrörelsen. Strejker, demonstrationer och studieförbund skapade ett organiserat motstånd och dessutom var Sovjetunionens fräcka avskaffande av privategendomen ett fruktansvärt hot mot makthavarna. Piketty skriver på sidan 606:

”Historien visar oss att förändringar endast kan uppstå när social och politisk kamp sammanfaller med genomgripande ideologisk förnyelse”.

Men den folkliga kampen dog ut och stelnade i byråkratiska fackorganisationer och Sovjetunionen misslyckades katastrofalt att uppfylla de socialistiska drömmarna. Egendomsägarna kunde vända 1900-talsutvecklingen och med en nyliberal offensiv startad på 1980-talet håller de nu snabbt på att ta tillbaka vad de förlorade i makt under arbetarrörelsens högtid.

Om en ny vändpunkt ska komma till stånd så krävs det, uppenbarligen, en ny folkrörelse.

Om man, med hjälp av en sådan, skulle lyckas med Pikettys skattepolitik i t.ex. Sverige så kvarstår problemet med det fria flödet av kapital som gör att enskilda stater tvingas att konkurrera om kapitalets gunst. Piketty är förstås medveten om detta och har många bra idéer om hur man skulle kunna bryta denna konkurrenssituation. Han skissar till exempel på ett stegvis infört federalt EU, där man har en andel gemensamma skatter. Han diskuterar också mycket om att införa en transparens som tvingar fram förmögenheterna i ljuset och avslöjar skatteflykt. Han menar att uppgifterna redan finns, men inom lyckta privata dörrar. Här finns det förstås mycket att göra omedelbart, även utan den mer utopiska federalismen.

Piketty tar också upp klimatproblematiken och förespråkar att också den löses med hjälp av skatt, en progressiv koldioxidskatt. Och det är bra, han inser med de franska gula västarna i minne, att en restriktiv klimatpolitik aldrig kan genomföras utan att jämlikheten samtidigt ökas. De egendomslösa kan inte fås att acceptera inskränkningar i sitt levnadssätt om de rika tillåts köpa sig fria från dem. Han skriver (sid. 1122):

”Som jag tidigare har nämnt är den globala uppvärmningen tillsammans med den stigande ojämlikheten de största hoten som mänskligheten står inför idag. Det finns flera anledningar till att de här två utmaningarna är nära sammanflätade och bara kan lösas om de hanteras tillsammans. Framförallt är koldioxidutsläppen kraftigt koncentrerade till en liten grupp människor, i synnerhet individer med höga inkomster och stora förmögenheter som lever i de rikaste länderna i världen (särskilt i USA). För det andra är omfattningen av de livsstilsförändringar som krävs för att hantera klimatkrisen så stor att det är svårt att föreställa sig hur man ska kunna göra de här förändringarna socialt och politiskt acceptabla utan att upprätta stringenta och verifierbara normer för rättvisa. Med andra ord är det svårt att se varför de missgynnade och medelgynnade klasserna i de rika länderna skulle vara villiga att göra stora ansträngningar för att strypa utsläppen samtidigt som dessa klasser upplever att överklassen är fri att fortsätta leva och släppa ut växthusgaser precis som tidigare.”

Jag är ändå inte riktigt nöjd med Pikettys miljöperspektiv. Även om han föreslår åtgärder avseende klimatproblemet så tycks han förespråka en fortsatt ekonomisk tillväxt, driven av enskilda entreprenörer (med bättre drivkraft då de blir fler!). Men enligt min uppfattning så är det just denna enskilda drivkraft som skapar de stora miljöproblemen. Idag kan vi identifiera klimatproblemet som akut, och föreslå åtgärder just mot det, men i framtiden kommer det säkerligen att uppstå fler akuta problem om vi låter utvecklingen styras av den enskilda entreprenören med den egna framgången som enda rättesnöre.

Piketty har onekligen tankar även om detta och anser uppenbarligen inte att den enskilde entreprenören ska ha all makt i ett företag. Han pekar på det medbestämmande som man kämpat sig till i Tyskland och i de nordiska länderna och menar att en spridning och utvidgning av maktdelning i företag är nödvändigt.

Jag tror att det krävs en större systemförändring än Pikettys skattepolitik. Han är också öppen för det och han definierar (sid. 547) tre olika former av ägande under en ”deltagande socialism”, nämligen offentligt, socialt och tillfälligt. Kommunismen gjorde misstaget att endast tillåta offentligt ägande, Pikettys kontinuerliga fördelning av egendom genom utdelning till unga vuxna är grunden för ett tillfälligt ägande. Det sociala ägandet såsom kooperativ eller typer av allmänintresseföretag behandlas väldigt lite i Pikettys bok, men är det som jag själv tror vore det viktigaste alternativet. Hur fördelningen av dessa former ska utvecklas är Piketty förstås öppen för, han skriver på sidan 1082:

”Ingen enskild bok eller människa kan någonsin definiera det ideala ägandesystemet, det perfekta valsystemet eller det mirakulösa skattesystemet med de perfekta skattesatserna. I takt med att historien utvecklar sig måste varje enskild individs erfarenheter få göra sig gällande inom ramen för bredast möjliga överläggande.”

Pikettys gedigna arbete är en fantastisk utgångspunkt för sådana överläggningar.